die zauberflöte

Publicerat i: recension
Häromdagen gick Ingmar Bergmans version av Mozarts "Trollflöjten" på tv. Jag spelade in den på video (hjälp vad jag känner mig gammal) och såg på den igår. Nota bene: min enda relation till Trollflöjten var att jag minns att Inspector Morse tvingade Lewis att gå och se den med sin fru i ett gammalt avsnitt, och när de gick ut från operan sa Lewis till hustrun att han inte fattade poängen. Morse bevittnade detta från sin parkerade bil och log lite. Ja herregud, det var längesen. Mycket senare insåg jag att arian "Der Hölle Rache" kommer från Trollflöjten, det är en sån där perfekt Mozart-melodi som ni har hört tusen gånger men som fortfarande är asbra. Men alltså, jag hade aldrig sett eller hört hela operan.

The verdict? Rätt bra, fast huvudpersonen Tamino var hopplöst tråkig, endimensionellt tapper och dygdig. Papageno var personligare och roligare, men även Pamina gillade man - kanske för att Bergman och Sven Nykvist förvandlade henne till en sjungande Liv Ullman, med close-ups i perfekt skuggat ansikte och oroat/allvarligt ansiktsuttryck. Själva filmatiseringen var lite ambivalent, Bergman vill hela tiden påminna om att det är något som visas på en scen för en verklig publik, lite meta sådär. Även om det är en bluff - han måste ha gjort lika många tagningar till den här filmen som till "Scener ur ett äktenskap", och musiken och sången var tydligt förinspelad - så förstår man att han gjorde så. Man har kanske inget val när det gäller opera på film. Om man ska göra en "film" av det så blir det genast problematiskt, att allt är så ologiskt, att folk kommer från ingenstans och försvinner lika tvärt osv. Så jag tycker att det var ett bra move.

Roligast med Trollflöjten var dock att Ulrik Cold som spelade Sarastro såg ut exakt som Cutty i The Wire. Ja, alltså om Cutty varit vit. Och haft långt skägg och långt hår. Och... alltid klätt sig i röd kåpa.
image207
Ingen bra bild egentligen, annars hade han hela tiden den där välvilliga/förföriska Cutty-blicken.
Kommentera 0
"Årets lutfisk (i bemärkelsen "jag borde verkligen gilla det här, men jag kan inte"): Rufus Wainwright"

Så sant. Shampoo Rising-årsbästalistorna var nog de roligaste jag läst i år. Det enda jag inte fattar var hur Annina Rabe kunde välja Bloody Mary som årets drink. Say what? Den är ju skitäcklig. Som att dricka en pizza, var det någon som sa.

PS Dagens "jag har omvärderat"-lista:
1. Jag har omvärderat Anna Järvinen (sångmelodierna är fortfarande lite för vaga för min smak, men hennes skiva är ändå en trevlig kusin till "Ett kolikbarns bekännelser")
2. Jag har omvärderat Bat for Lashes (lite. Ändå rätt gött för att vara indie)
3. Jag har omvärderat sunkiga pseudo-irländska (läs megasvenska) pubar med mycket trä i inredningen och hög medelålder i klientelen
Kommentera 7
image205
Jag var och såg Woodys senaste igår, Cassandra's Dream. Inte bra. Som Match Point fast sämre, han tuggar den-moraliska-problematiken-med-att-mörda-någon-och-komma-undan-temat ännu en gång. Fan vad fattigt, är det hans enda kort när han ska "vara seriös"? Känns som Woody har komplex för att han gjort så många filmer som "bara" är underhållande, han vill visa att han är en av the big boys som Bergman och de andra. Vad gör man då? Hm... moral, det är bra... död, det är ju allvarligt... ångest... japp, där har vi alla ingredienserna, nu sticker vi till inspelningen, manuset skriver vi på vägen. Seriöst, det känns nästan så, dialogen var så himla stel och onaturlig ("bergmansk", in a bad way!), då spelar det ingen roll att han faktiskt hade en story och dessutom begåvade skådespelare. Men det är som Woody inte vet hur han ska skriva dialog om han inte vill att karaktärerna ska vara roliga, han vet inte hur man pratar när man inte är witty, det är så främmande för honom, han gissar och hittar på.

Jag tillhörde faktiskt de som gillade Match Point när den kom. Bara för att man var så van att få filmer som Small Time Crooks och bli förbannad för att Woody underpresterade gång på gång, så många filmer kändes slappa och oinspirerade. Säga vad man vill om Match Point, men den hade i alla fall lite ambitioner. Men jag skulle aldrig vilja se den igen, med de klyschiga replikerna och Jonathan Rhys-Myers jobbiga ansiktsuttryck. Den var trots sitt atypiska allvar väldigt platt som film, och Cassandra's Dream hade samma problem men var ännu värre, den var inte ens ambitiös.

Man blir sur, och tänker typ att Woody bara borde göra komedier eftersom det är det han kan bäst. Men det är inte sant - tänk på "Fruar och äkta män" och "Harry bit för bit", visst fan kan han göra filmer som är både tunga och underhållande! Visst GÅR det att göra såna filmer. Han är bara förvirrad. Och gammal & trött, kanske. Det bästa med Cassandra's Dream var musiken - för ovanlighetens skull originalmusik komponerad av Philip Roth. Med det soundtracket skapades i alla fall en illusion av dramatik och angelägenhet.

image206
Tacka vet jag Peter's Friends som gick på TV4 Film på julafton. Den enda filmen med Kenneth Branagh och Emma Thompson där de inte har kråsskjortor och korsett. Emma Thompson var gulligt naiv och sjöng "God rest ye merry gentlemen" för sig själv när hon var på gott humör. Det är en julhymn som jag upptäckt i år (den är med på "Winter Wonderland"-skivan), asbra är den. Men filmen - plain trevlig och realistisk på rätt sätt. England alltså, du gör det inte lätt för mig.
Kommentera 5
Visa fler inlägg