die zauberflöte

Häromdagen gick Ingmar Bergmans version av Mozarts "Trollflöjten" på tv. Jag spelade in den på video (hjälp vad jag känner mig gammal) och såg på den igår. Nota bene: min enda relation till Trollflöjten var att jag minns att Inspector Morse tvingade Lewis att gå och se den med sin fru i ett gammalt avsnitt, och när de gick ut från operan sa Lewis till hustrun att han inte fattade poängen. Morse bevittnade detta från sin parkerade bil och log lite. Ja herregud, det var längesen. Mycket senare insåg jag att arian "Der Hölle Rache" kommer från Trollflöjten, det är en sån där perfekt Mozart-melodi som ni har hört tusen gånger men som fortfarande är asbra. Men alltså, jag hade aldrig sett eller hört hela operan.

The verdict? Rätt bra, fast huvudpersonen Tamino var hopplöst tråkig, endimensionellt tapper och dygdig. Papageno var personligare och roligare, men även Pamina gillade man - kanske för att Bergman och Sven Nykvist förvandlade henne till en sjungande Liv Ullman, med close-ups i perfekt skuggat ansikte och oroat/allvarligt ansiktsuttryck. Själva filmatiseringen var lite ambivalent, Bergman vill hela tiden påminna om att det är något som visas på en scen för en verklig publik, lite meta sådär. Även om det är en bluff - han måste ha gjort lika många tagningar till den här filmen som till "Scener ur ett äktenskap", och musiken och sången var tydligt förinspelad - så förstår man att han gjorde så. Man har kanske inget val när det gäller opera på film. Om man ska göra en "film" av det så blir det genast problematiskt, att allt är så ologiskt, att folk kommer från ingenstans och försvinner lika tvärt osv. Så jag tycker att det var ett bra move.

Roligast med Trollflöjten var dock att Ulrik Cold som spelade Sarastro såg ut exakt som Cutty i The Wire. Ja, alltså om Cutty varit vit. Och haft långt skägg och långt hår. Och... alltid klätt sig i röd kåpa.
image207
Ingen bra bild egentligen, annars hade han hela tiden den där välvilliga/förföriska Cutty-blicken.

älskar annina rabe

"Årets lutfisk (i bemärkelsen "jag borde verkligen gilla det här, men jag kan inte"): Rufus Wainwright"

Så sant. Shampoo Rising-årsbästalistorna var nog de roligaste jag läst i år. Det enda jag inte fattar var hur Annina Rabe kunde välja Bloody Mary som årets drink. Say what? Den är ju skitäcklig. Som att dricka en pizza, var det någon som sa.

PS Dagens "jag har omvärderat"-lista:
1. Jag har omvärderat Anna Järvinen (sångmelodierna är fortfarande lite för vaga för min smak, men hennes skiva är ändå en trevlig kusin till "Ett kolikbarns bekännelser")
2. Jag har omvärderat Bat for Lashes (lite. Ändå rätt gött för att vara indie)
3. Jag har omvärderat sunkiga pseudo-irländska (läs megasvenska) pubar med mycket trä i inredningen och hög medelålder i klientelen

cassandra's scheme

image205
Jag var och såg Woodys senaste igår, Cassandra's Dream. Inte bra. Som Match Point fast sämre, han tuggar den-moraliska-problematiken-med-att-mörda-någon-och-komma-undan-temat ännu en gång. Fan vad fattigt, är det hans enda kort när han ska "vara seriös"? Känns som Woody har komplex för att han gjort så många filmer som "bara" är underhållande, han vill visa att han är en av the big boys som Bergman och de andra. Vad gör man då? Hm... moral, det är bra... död, det är ju allvarligt... ångest... japp, där har vi alla ingredienserna, nu sticker vi till inspelningen, manuset skriver vi på vägen. Seriöst, det känns nästan så, dialogen var så himla stel och onaturlig ("bergmansk", in a bad way!), då spelar det ingen roll att han faktiskt hade en story och dessutom begåvade skådespelare. Men det är som Woody inte vet hur han ska skriva dialog om han inte vill att karaktärerna ska vara roliga, han vet inte hur man pratar när man inte är witty, det är så främmande för honom, han gissar och hittar på.

Jag tillhörde faktiskt de som gillade Match Point när den kom. Bara för att man var så van att få filmer som Small Time Crooks och bli förbannad för att Woody underpresterade gång på gång, så många filmer kändes slappa och oinspirerade. Säga vad man vill om Match Point, men den hade i alla fall lite ambitioner. Men jag skulle aldrig vilja se den igen, med de klyschiga replikerna och Jonathan Rhys-Myers jobbiga ansiktsuttryck. Den var trots sitt atypiska allvar väldigt platt som film, och Cassandra's Dream hade samma problem men var ännu värre, den var inte ens ambitiös.

Man blir sur, och tänker typ att Woody bara borde göra komedier eftersom det är det han kan bäst. Men det är inte sant - tänk på "Fruar och äkta män" och "Harry bit för bit", visst fan kan han göra filmer som är både tunga och underhållande! Visst GÅR det att göra såna filmer. Han är bara förvirrad. Och gammal & trött, kanske. Det bästa med Cassandra's Dream var musiken - för ovanlighetens skull originalmusik komponerad av Philip Roth. Med det soundtracket skapades i alla fall en illusion av dramatik och angelägenhet.

image206
Tacka vet jag Peter's Friends som gick på TV4 Film på julafton. Den enda filmen med Kenneth Branagh och Emma Thompson där de inte har kråsskjortor och korsett. Emma Thompson var gulligt naiv och sjöng "God rest ye merry gentlemen" för sig själv när hon var på gott humör. Det är en julhymn som jag upptäckt i år (den är med på "Winter Wonderland"-skivan), asbra är den. Men filmen - plain trevlig och realistisk på rätt sätt. England alltså, du gör det inte lätt för mig.

god jul, doug yule

image203
Det är lite lustigt att Doug Yule i Velvet Underground har ett namn som är ett anagram för god jul. De andra då?
Lou Reed - leer dou (ler du?)
Nico - ikon, eller "O, kin" (låter som namnet på en hymn)
Sterling Morrison - Lester! 'Morning, son!
John Cale - jail-con ("fängelse-fånge"... lite kaka på kaka där)
Maureen Tucker - antingen "teen mocker" eller "Tuck her in. More."

image204
Marie Antoinette-kakor som jag ska äta i jul.


ghetto moment 22

Man vill ha för mycket och för lite på samma gång. Så tycker jag det är med en del musik, i alla fall musik där "street" är status.  Som musiknörd älskar jag ju beats som låter avancerade och nyanserade, supergenomtänkta och begåvade, fulla av speciella ljud och snygga ackord. Samtidigt vill man ju ha that raw shit. Ta låtar som "Lean with it, rock with it" med Dem Franchise Boyz eller "It's going down" med Young Joc: man både beundrar och föraktar musiken för att den är så simpel och korkad. Den fyller mig med ingenting, men om det hade funnits mer än detta ingenting hade jag tyckt att det låtit polerat och trist. Och om man kollar på den andra extremen - Kanye Wests andra album "Late Registration" är full av snygga arrangemang, men inte en enda låt som jag skulle vilja höra på ett dansgolv.

Jag tänker på det här för jag tänker på varför jag inte älskar M.I.A:s andra skiva "Kala". Den är på alla sätt och vis bättre än debuten: bättre låtar, konsekvent både i sound och kvalitetsnivå (samtidigt som varje låt har sin särprägel), man skulle kunna ha skivan snurrande från början till slut på en fest, och den innehåller hennes bästa låt någonsin ("Paper planes"). Ändå blir jag uttråkad av skivan. Den känns så proffsig och duktig.

Spelar det någon roll att M.I.A. var en helt ny, fräsch och spännande artist när hon debuterade, och nu är totalt etablerad (till och med Timbaland har ju gjort en låt med henne)? Eller att det är lätt att få avsmak när ankdammen som är popkultur-Sverige är rörande överens om att "det här är en bra och viktig skiva, det här är en av vår tids bästa och viktigaste artister"? Det bör kanske inte spela någon roll. Men jag kan inte låta bli att känna av det. Det är kontext som man måste skala bort, subtrahera. Hur låter musiken, hur bra är den?

Kanske är, rent objektivt (man kan rita upp en graf med hundra olika variabler!), "Kala" en av årets allra bästa skivor. Men jag hade gillat den mer om den varit lite sämre. Visst är det sjukt? Jag kanske är rasist.


älskar fortfarande gammal soul

image195

Hi baby
What's wrong?
You look like you've lost your best friend
Tell me
Is it something that I've done again?
image196

Say what?
How long will I love you?
Ha!

Is that all that's bothering you?
image197
Do you remember when we took our vows?
And we said the words "Til death do us part"?
Well darling I meant that
With all of my heart.
image198

Honey, when
Our useful days has passed and gone
And our kids have left us all alone -
Baby, when
Our rocking chair is our only company
And for the good the good times
We laugh at old memories -
That's how long I'll love you, and longer
That's how long I'll love you
I'm gonna love you til the end of time
That's how long, that's how long
image199

Baby, when
A stroll down the hall seems like a landmile walk
Girl I will still say I will...
Honey, when
All these things upon us
So we can hardly talk
I'll still say I love you
Baby!

I'm gonna love you 'til the end of time
Nothing in this world is gonna change my mind
Cause that's how long I'll love you, and longer
That's how long I'll love you
I'm gonna love you 'til the end of time, and longer
That's how long I'll love you
image200

I'm gonna love you 'til the end of time
Nothing in this world is gonna change my mind!
Cause that's how long I'll love you, and longer
That's how long I'll love you
I'm gonna love you 'til the end of time, and longer
That's how long, that's how long.
image201


lady chatterley et l'homme du bois

image194

Var på bio igår och såg "Lady Chatterley", den senaste filmatiseringen som är den första gjord av en kvinnlig regissör. Den var väldigt bra. Kanske den mest romantiska filmen jag någonsin sett - och på så många plan! Naturromantisk, kärleksromantisk, filmfotoromantisk, 20-talsmoderomantisk, teservisromantisk, till och med Englandsromantisk! Gött att efter alla dessa år av amerikanska filmer där fransmän/tyskar/japaner pratar engelska, så kommer en film som utspelar sig i England och alla har engelska namn, men alla pratar franska.

Filmen var som en blandning av "Elvira Madigan" och "Marie Antoinette". Så gött med kvinnliga regissörer som gör nyanserade kvinnoporträtt, det behövs inte ens en massa dialog, det räcker med total uppmärksamhet och en bra skådespelerska. Som här. Känns som en markering att titeln ändrats från "Lady Chatterley's Lover" till bara "Lady Chatterley" - det var henne det handlade om, hela tiden hennes känslor och identitet som stod i centrum. Trevligt också att Parkin, älskaren, inte alls var hunkig och stilig. Det hade varit så billigt. För övrigt var sexscenerna kanske de bästa någonsin.

Synd att Bo Widerberg och Sven Nykvist är döda. Båda hade älskat den här filmen.

Enda problemet var att den kanske var lite lång - nästan tre timmar. Och slutet (SPOILER WARNING!) var lite förvånande, jag hade förväntat mig lite klassisk tragedi. Undrar om regissören Pascale Ferran ändrat slutet för att hon tänkte "nä, jag ska fan inte låta kvinnan lida som hon alltid får göra i såna här historier!" eller nåt. Men ärligt, jag tycker att filmen hade varit bättre om den hade slutat när Constance reser iväg med sin syster. Det hade räckt med en liten faktaruta efter det. Nåja. Jag får nästan läsa boken nu, för att se hur mycket som var ändrat. (SPOILERS END HERE.)

Jag ska avstå frestelsen att placera filmen i någon årsbästalista-hierarki. Nu får det fan räcka.


grållan

Förra året kritiserade jag Jan Gradvall för att ha över 80 album på sin årsbästalista - snacka om att ta the easy way out. Eftersom Grållan tar Annika Flynners åsikter på stort allvar har han det här året ändrat upplägg och gjort en enkel topp-25-lista.

Han har LCD Soundsystem som etta och Radiohead som tvåa. Janne gillar musik som är känns modern men ändå låter klassiskt poprockig. Inget fel med den hållningen, men jag tycker LCD Soundsystem gör den ultimata bra-på-pappret-musiken. Det är musik för rockjournalister som både har gott minne och skarp blick framåt, till och med deras texter är ju ibland små rockjournalistiska essäer. Men hur kul är det egentligen? Det snackas mycket om att LCD Soundsystems senaste skiva är ett stort steg framåt, att James Murphy nu embraceat "riktigt låthantverk" osv. Jag vet inte jag. Visst är "New York, I love you but you're bringing me down" en trevlig låttitel, men är låten verkligen en stor New York-låt? Kan den mäta sig med Rodgers & Harts "Manhattan", Cole Porters "I happen to like New York", Velvet Undergrounds "I'm waiting for the man", Bobby Womacks "Across 110th street", Jonathan Richmans "Springtime in New York", Nas "NY State of mind", Black Stars "Respiration" eller Prodigys "Rotten apple"? Nej precis, det kan den inte. James Murphy är bra på att göra piffiga beats, men hans texter, melodier och sånginsatser är alla väldigt tunna.

I övrigt finns det inte så mycket att säga om listan - varken positiva eller negativa överraskningar. Jan Gradvalls smak kan beskrivas som en Nisse Hansson med lite bättre koll. Hipsterkorrekthet: 72%. Men - precis som Caroline nyligen skrev om Jonas Thente - så läser man inte Jan Gradvall så mycket för att få nya tips, som man gör det för att han skriver roligt och personligt, ibland gör han paralleller och metaforer som är både unika och klockrena. Och ständigt dessa referenser till näringslivet - det var länge sen jag slutade förundras över att han skriver för Dagens Industri istället för någon vanlig kultursida. Undrar om de betalar bättre än DN? Som han annars frilansar för en del (innerst inne måste jag säga att han passar bättre där). Tunnelbaneartikeln i Rodeo i höstas var också kul, och väldigt mycket Janne.

En gång skrev jag och Petter en limerick om Jan Gradvall. Det var en tävling som utlystes av feber.se, vinnarlaget vann en resa till London, och Andres Lokko var enväldig domare. Man fick pluspoäng om man använde ord som slamdunk, ökenkänga och Rickenbacker.

En rockjournalist på besök i Höör

med väskan full av Jörvars Gosskör

En slamdunkande streber

på stenhårda Feber

trodde Baha Men hade Rickenbackör.

Vi vann faktiskt.


The Annual Annika Flynner Year End Wrap-up 2007

ÅRETS 15 BÄSTA ALBUM

  1. Frida Hyvonen - Music from the dance performance Pudel
  2. UGK - Underground Kingz
  3. Burial - Untrue
  4. Panda Bear - Person Pitch
  5. The Good, The Bad & The Queen - The Good, The Bad & The Queen
  6. The Arcade Fire - Neon Bible
  7. Beirut - The Flying Club Cup
  8. Keyshia Cole - Just like you
  9. Robert Wyatt - Comicopera
  10. Meg Baird - Dear Companion
  11. Lil Wayne - Da Drought 3
  12. Feist - The Reminder
  13. Ciara - The Evolution
  14. The Tough Alliance - A New Chance
  15. Prodigy - Return of the Mac


ÅRETS 30 BÄSTA LÅTAR

  1. J Holiday - Bed
  2. Robert Wyatt - Just as you are
  3. Ciara & R. Kelly - Promise (go and get your tickets mix)
  4. Ya Boy - Holla at ya boy
  5. Brick & Lace - Love is wicked
  6. Meg Baird - Waltz of the tennis players
  7. M.I.A. - Paper planes
  8. Ray L - Donkey Kong
  9. UGK & Outkast - International playas anthem
  10. Ison & Fille - Vad e det för mode
  11. Mario & Rich Boy - Kryptonite
  12. Common & Dwele - The People
  13. Alicia keys - No one
  14. Arcade Fire - The well and the lighthouse
  15. Caetano Veloso - Dreamland
  16. Natasha & The Clipse - So sick-
  17. Crime Mob - Circles
  18. Huey - Pop lock and drop it
  19. The Dream - Shawty is da shit
  20. T.I. - Tell em i said that
  21. Keyshia Cole feat Missy Elliott & Lil Kim - Let it go
  22. Taken By Trees - Open field
  23. Bone Thugs-N-Harmony & Mariah Carey - Lil love
  24. Ne-Yo - Ain't thinking about you
  25. Young Joc & Gorilla Zoe - Coffee shop
  26. The Honeydrips - I wouldn't know what to do
  27. Timbaland feat Nelly Furtado & Justin Timberlake - Give it to me
  28. Nick Lowe - Not too long ago
  29. The Field - Silent
  30. Rihanna & Lil Mama - Umbrella (remix)


 

ÅRET I ÖVRIGT

Årets bloggar:
1. Shampoo Rising
2. Wifebeater Love
3. Jonas Thente
4. Biljardakademin
5. Alex Schulman

(honorable mention: Ken Rings blogg är fantastisk ibland, men väldigt ojämn.)

Årets låtskrivare: The Dream

Årets comeback: Andre 3000, som rappare

Årets producent: Polow da Don

Årets offer för Nuttin but a G thang-klausulen (dvs de var egentligen årets bästa låtar, men eftersom de kom förra året så får de inte vara med på listan):

1. Ciara - Promise
2. Rich Boy - Throw some D's
3. Prince - A case of U (kom redan 2002 men är väldigt 2007!)
4. Lloyd & Lil Wayne - You
5. Young Jeezy - Streets on lock

Årets retro: The Very Best of Ethiopiques

Årets tv-ögonblick:

1. 30 Rock-avsnittet där Alec Baldwin flörtar med Edie "Carmela" Falco genom att sätta sig vid flygeln på en fest och framföra "What the world need now is love"
2. Näst sista avsnittet av Sopranos
3. The Wire, säsong fyra
4. Mad Men, första avsnittet (fortfarande det enda jag sett!)
5. SVT:s Wallenberg-dokumentär

Årets filmer:

1. 4 månader, 3 veckor och 2 dagar
2. The Darjeeling Limited
3. Juno
4. Fjärilen i glaskupan
5. Perspelolis

Årets video: Beirut - "Nantes"

Årets ord: mode (som i "vad e det för mode?")

Årets jobbigaste insikt: att det kan finnas en viss charm, en viss attraktionskraft i brittisk glåmighet - ett träsk som jag ägnat tio år att komma bort ifrån

Årets mest överskattade:
1. Justice
2. Amy Winehouse/Mark Ronson
3. Peter Birro
4. Jay-Z
5. Säkert!

Årets mest underskattade: Frida Hyvonen

Årets 2 snyggaste låttitlar:
1. "Me, that's who" (Jagged Edge)
2. "Rome wasn't built in a day" (Nick Lowe)

Årets instrument: elgitarren

Årets besvikelse:
1. Electrelane
2. Kanye West
3. Jens Lekman

Årets Bra-i-teorin-men-dåligt-i-praktiken: TTA gör en kass cover av The Zombies mästerverk "Hung up on a dream"

Årets Dåligt-i-teorin-men-bra-praktiken: shop boyz rockdyrkande hit "party like a rockstar"

Årets hyllningar:
1. Three 6 Mafia använder samma Willie Hutch-sampling som Jaheim hade i "The Chosen One" för att fixa en hitsingel åt UGK
2. TTA snor melodin från Whigfields "Saturday night" till titelspåret på "A new chance"
3. Cool & Dre samplar Tribes "Electric relaxation" till Joes "Just relax"

Årets trender:

1 . ikoner dör (Ingmar Bergman, Lars Forsell, Michaelangelo Antonioni, Povel Ramel, Pimp C, Tony Wilson, Maria Gripe, MED FLERA!)

2. gränslöshet (Maja Lundgren, Maja Lundgrens kritiker, sexsamtalet i Bon, Lars Vilks)

Årets partycrashers:

1. R. "är det okej om jag också lägger en vers på den här remixen?" Kelly
2. Lil' Wayne
3. T-Pain
Årets bästa skits: skitsen på Chamillionaires "The Ultimate Victory"

Årets Kate Bush: Joni Mitchell

Årets resmål: Sicilien

Årets teater: Hedda Gabler på Stadsteatern (den enda teaterföreställningen jag var på, haha)

Årets konsert: får väl bli Common då

Årets läsning: Tom Wolfe - The Bonfire of the Vanities

Årets förhoppningar om nästa år:
1. att Vashti Bunyan släpper ny skiva
2. att D'angelo släpper ny skiva
3. att Håkan Hellström släpper ny skiva
4. att Q-tip får sin skiva släppt (eller, åtminstone lite pengar)
5. att Jay-Z gör en BRA skiva.


beethovenplanen

image193

Inte bara klassisk musik över huvud taget, utan även enskilda kompositörer som Beethoven är enorma projekt att ta sig an. Man måste ha en strategi, en ingång. Just med Beethoven kan det vara klokt att, faktiskt, tänka kronologiskt. Hans verk brukar delas upp i tre perioder - en från det tidiga 1790-talet till cirka 1803 (då "Eroica" komponerades), en mellanperiod som sträcker sig till början av 1810-talet, och så den sista perioden med nionde symfonin, Hammarklaversonaten och de mer avancerade och svårtillgängliga (och inte desto mindre beundrade) stråkkvartetterna.

Säg att man nöjer sig med mittenperioden, till att börja med i alla fall. Varför inte? Jag är lite rädd för de sista verken, det är så hardcore, får ta det när jag har lite mer kött på benen (då blir den nog intressantare att lyssna också, man kan höra skillnaden och jämföra). Och den första perioden - visst, han gjorde en del fina pianosonater som Pathétique och Månskenssonaten (sista satsen där... oj oj oj!). Men de första symfonierna är tråkiga och det mesta låter opersonligt och framförallt lite för trevligt och typiskt wienklassicistiskt. Haydn är Haydn; jag behöver inte höra Beethoven göra exakt samma sak.

Jag har gjort en liten lista på vad som är värt att kolla upp i detta första stadium av Beethoven-skattjakt. Trettio verk av den gamla räven, uppdelat i tio kategorier. Alla komponerade mellan 1803 och 1812. Check it out:
1. Symfonier: nr 3, 5 och 6 *
2. Pianokonserter: nr 3, 4 och 5
3. Violinkonserten
4. Trippelkonserten för violin, cello och piano
5. Stråkkvartetter: nr 7, 8, 9, 10 och 11
6. Pianotrios: nr 5, 6 och 7
7. Violinsonater: nr 6, 7, 8, 9 och 10
8. Cellosonat: nr 3
9. Pianosonater: nr 21, 22, 23, 24, 25 och 26
10. Verk för scenen: Fidelio (Beethovens enda opera) och ouvertyren/mellanspelsmusiken till Egmont (en pjäs av Goethe)

(* Jag hoppade över fyran, för den verkar lite tråkig i jämförelse med de andra här. Sjuan och åttan komponerades 1811-1812, men publicerades inte förrän 1813. Skulle visserligen kunna ta med dem, men det är ingen brådska, väntar gärna tills nästa omgång. Jag tycker symfonier är det man ska det mest chill med, de kräver större uppmärksamhet och koncentration, det finns så mycket mer att lyssna efter än i exempelvis en pianosonat.)

Observera att JAG inte hört allt det här, har hört kanske en procent. Det här är bara min strategi, min attackplan som jag delar med mig av. Beethoven förtjänar att upptäckas av oss alla. Men man kan inte ta sig an allt på en gång. Nu gäller det att hitta de rätta inspelningarna också. Gärna gamla DG-skivor med Herbert von Karajan som dirigent. Men äh, det är sekundärt egentligen.


sent ska syndaren vakna

image192

Jag har inte tagit min Lil Wayne-kärlek på allvar i år. Det är för att jag är lat, inte för att jag inte älskar honom. Jag skrev något inlägg i januari eller nåt om hur underbar han är, men vad hände sen? Jag har bara hört honom på de låtar med andra artister som han gästat, vilket i och för sig är rätt många, men ändå. Jag tror jag gjorde misstaget många old school-musiklyssnare gör: väntar på att nästa "riktiga" album ska komma. Men som Martin Gelin poängterar i senaste Rodeo så är Lil Wayne förmodligen världens första genuint moderna popstjärna, på det sättet att han helt struntar i album/singlar-tänkande utan bara spottar ur sig låtar, urskiljningslöst, inte bryr sig om han får betalt för dem eller ej. Han älskar internet. Han vet om att han inte varit så stor som han är om det inte vore för fildelning och mixtapes.

Det "riktiga" albumet har alltså fortfarande inte släppts, och denna uppföljare till "Tha Carter II" (som nu är två år gammal) lär inte släppas förrän till våren. Istället har han ju släppt en massa mixtapes, och igår laddade jag ner ett av dessa, "Da Drought 3" som många hyllat i år. Med rätta, måste jag säga. 29 spår som alla går ut på samma sak: Lil Wayne snor beats från kända raplåtar och rappar över dem, och i de flesta fallen utklassar han originalet. Det är inte putsat och genomtänkt, ingen av låtarna skulle kanske bli etta på Trackslistan, men det är just det som gör det så bra. Det är så rått. Det är så okomplicerat. Det är så hiphop.

Lil Wayne påminner mig om en ung KRS-One, jag snackar alltså KRS innan han började kalla sig för "the teacher" och skriva hopplösa "politiska" texter. Jag snackar den underbara galningen som spelade in "Criminal minded" och krossade allt motstånd, han var så mycket häftigare och vildare och roligare än alla andra. MC Shan, LL Cool J, Big Daddy Kane, alla de hade ett smooth 80-talsflow. Så kom KRS och började vråla förtjust och melodiöst, det vällde ut rim ur honom, inget kunde stoppa honom. Det han sa var ofta inte särskilt smart - lyssna på "Dope beat" eller "9 mm goes bang" från första skivan - men det var avväpnande i sin sprudlande energi och charmiga oförutsägbarhet. Även om texterna inte var freestyles så lät de som om de kunde ha varit det.

Och precis samma sak är det med Lil Wayne. En annan likhet med KRS är att de båda har en förkärlek för ragga-toast-frasering, som tur är hör man vad de säger och det blir aldrig för mycket och för jobbigt (annars hatar jag oftast ragga). Lil Wayne är samtidigt mycket mer av en nördig lingvist än KRS-One. Han påminner om Jens Lekman, som tvångsmässigt måste spinna vidare på allting ("SOS" blir "SMS", "Jehova's" blir "pullovers"), allting som går att rimma måste utnyttjas. Han bara fortsätter och fortsätter, låter stavelserna visa honom vägen, leker och dansar sig framåt. Det är förbluffande hur ofta hans rim blir fyndiga och minnesvärda. Han är extremt begåvad, helt enkelt.

Samtidigt finns det något över Lil Wayne som skiljer honom från både KRS-One, Jens Lekman och dagens hiphopstjärnor: han är helt jävla bäng. Ser ut som en lillebror till monstret i "Rovdjuret"-filmerna, har helt mad ansiktsuttryck, man väntar sig hela tiden att saliv okontrollerat ska börja droppa ur ena mungipan. Han är varken politiskt korrekt eller kalkylerat marknadsanpassat gangsta, han är bara helt out of it hela tiden. "Asshole!" skriker han till utan vidare i en låt som han gör med Juelz Santana, och denne New York-rappare framstår plötsligt som en gäst på Nobelmiddagen. Och inte för att låta reaktionär och nostalgisk, men älskar man inte såna artister i dessa tider? Jay-Z smälter in fint på David Letterman, Lil Wayne gör det definitivt inte. Han är vad George Clinton var i början av 70-talet - too funky. I ordets alla bemärkelser.

"Da Drought 3" är mycket bättre än "Dedication 2" som kom förra året (ja, jag vet att det kommit andra mixtapes också, skit samma). Och hur fnissigt jag än tyckte det var att Emil Arvidson och Martin Gelin skrev exakt samma årskrönika i varsin tidning kan jag inte låta bli att stämma in i hyllningskören. Det är en av årets bästa skivor, helt enkelt.


let me get it off my chest and put my mind at ease (cause when's the last time you heard cuts like these?)

1)      Jag har läst Sonics årsbästalista. Topp fem: Feist, M.I.A., Anna Järvinen, Jens Lekman, Panda Bear. Ganska väntat, eller hur? Jag visade Caroline på Pressbyrån och bara "kolla...!", men hon tyckte inte att det var något anmärkningsvärt över den listan, det är ju Sonic, de listar årets bästa Sonic-musik. Hon har en poäng. Samtidigt blir jag deprimerad av att läsa såna listor - man känner liksom "jaha, var det de här som var årets bästa skivor? Blir det inte bättre än såhär? Livet kanske inte är så kul som jag trodde? 2000-talet är kanske fel tid att leva i?". Det är givetvis inte sant. Men man måste vara på sin vakt, man får inte glömma hur det faktiskt ligger till, att 2007 och 2008 och all tid är full av kickar och fyrverkerier. Det finns mer än amerikanska indieband som förvaltar Wilco-traditionen, det finns mer än uppföljare till gamla göteborgska skivor, det finns mer än myspysiga duetter med Led Zeppelin-sångare och countrytjejer (for the record: jag har hört skivan, och jag är inte imponerad). There's more to life than this, som Björk sa. Herregud. Sonic har en filosofi: minsta gemensamma nämnare. Det är det enda som räknas. Vi skriver bara om musik som alla kan gilla. Som vem som helst kan gilla. Som ingen kan gilla.

2)      Jag och Caroline såg sista avsnittet av The Wire (säsong 4) när det gick på tv i helgen. Bra - men what's up med all den här sentimentaliteten? Gamle snuten Bunny adopterar ghettoungen Namond, Carver är nära att göra samma sak med Randy, och Prezbelewskis hjärta bultar för den fattiga Duquan. (Dukies öde är kanske det sorgligaste i hela säsongen.) Lägg därtill att Omar har en slow motion-kram med sin gamla bartender-kompis, att McNulty gosar med sin Beadie och att Proposition Joe är blödig och går med på vad som helst. Cutty blev skjuten i förra avsnittet - men nu fick han det gött ändå, sjuksköterskan på akuten blev kär i honom. Alltså what's up? Jag älskar The Wire, men jag måste nog säga att det här var det tråkigaste avslutningsavsnittet hittills. Man fick inte ens veta vad som hände med Chris och Snoop, vilken total cliffhanger. Men Bodie. Vilken hjälte. Det gjorde ont.


tired of eating cheese sandwiches with no meat

image191

Jag tror nya numret av Nöjesguiden kom idag. Min recension av Wu-Tang Clans "8 Diagrams" hann inte med till pappersupplagan, men ni kan läsa den på nätet: http://www.nojesguiden.se/musik/15331

Jag trodde att jag var immun mot Wu-Tang, men det var jag inte. Efter några lyssningar är det svårt att inte gilla skiten, trots att det är irriterande att höra funkfarfar George Clinton spexa till det på ett par refränger. Det stör ändå inte lika mycket som när klanen på de föregående två albumen drog in hiphopfolk som inte hade någonting med gruppen att göra - Snopp Dogg, Busta Rhymes, Flavor Flav och till och med Will Smith-producenterna Poke & Tone.

Jag gjorde ett litet låtlisteexperiment med Wu-Tang, precis som jag gjorde med Suede för några månader sen. Vad hade hänt om inspelningarna 1995 resulterat i en uppföljare till Wu-Tang Clans debutalbum "Enter the Wu-Tang (36 Chambers)" istället för en massa soloalbum? Jag vet inte om de hade blivit ännu större än de blev, men det hade blivit ett fantastiskt album. "Only built 4 cuban linx"-inspelningarna var ju tänkta att resultera i den uppföljaren, men blev istället Raekwons solodebut. Såhär hade det kunnat se ut om man samlade de bästa och klanmedlemstätaste låtarna från 1995 (vi skulle kunna kalla skivan för "Liquid Linx"):

1. GZA feat Ghostface Killah, RZA & Killah Priest - 4th chamber

2. Raekwon feat Ghostface Killah, GZA & Inspectah Deck - Guillotines (swordz)

3. Ol' Dirty Bastard - Shimmy shimmy ya

4. Raekwon feat Ghostface Killah - Crimonology

5. GZA feat Ol' Dirty Bastard, Masta Killa & Inspectah Deck - Duel of the iron mic

6. Raekwon feat Ghostface Killah, Method Man & Cappadonna - Ice cream

7. Raekwon feat Ghostface Killah & Nas - Verbal intercourse

8. GZA feat Method Man - Shadowboxin'

9. Raekwon feat Ghostface Killah & Blue Raspberry - Rainy dayz

10. GZA feat Inspectah Deck & D'Angelo - Cold world (remix)

11. Raekwon feat Ghostface Killah, Method Man, RZA & Masta Killa - Wu-Gambinos

12. GZA feat Inspectah Deck, Raekwon, Ghostface Killah & U-God - Investigative reports

13. Raekwon feat Ghostface Killah - Heaven & hell

14. Raekwon feat Papa Wu - North star (jewelz)

Men nu dröjde det alltså till 1997 innan den riktiga uppföljaren till "Enter the Wu-Tang" kom, i form av den hopplösa dubbelburgaren "Wu-Tang Forever", ett verk som i sitt skrikande behov av redigering endast överträffas av Ulf Lundell. Tänk om man samlade de bästa låtarna där till en singelskiva? Den hade kanske inte överträffat debutalbumet, men det hade blivit en bra skiva.
1. Reunited
2. For heaven's sake
3. The M.G.M.
4. Severe punishment
5. Older gods
6. Maria
7. Deadly melody
8. Triumph
9. Hellz wind staff
10. The projects
11. Bells of war
12. Sunshower
13. A better tomorrow
14. It's yours


pimp c är död / common bryter bröd

Pimp C, ena halvan av UGK, är död. Hittad död på ett hotellrum i Hollywood. Fy fan alltså. Lär ju varit en överdos. Så sorgligt, står inte ut. Inte för att Pimp C är min favorite rapper of all time. Men det är så snopet - UGK borde ha blivit störst i världen i början av 2000-talet, efter att ha gästat Jay-Z:s "Big pimpin" och Three 6 Mafias "Sippin on some syrup", men alla de planerna grusades av att Pimp C åkte in i finkan. Han släpptes för två år sen, och i somras kom UGK:s revanschskiva "Underground Kingz", årets absolut bästa hiphopskiva. Men hinner han skörda frukten av framgångarna? Nej. Han dör! Fy fan.

Hur som helst. Igår var jag och såg Common på Berns. Det var kul. Common, vilken man alltså! När han äntligen går in på scenen nästan en och en halv timme efter utsatt tid (varför kan inte konsertarrangörer styra upp lite tysk punktlighet?) gör han det med en stolt höjd knytnäve som han endast tillfälligt och motvilligt sänker under kvällen. Ingen ironi där inte. Common älskar the people, älskar the struggle, älskar the cause. Han ler ett tryggt leende, han känner styrka. Det är så fint. Han har en reslig figur och är skallig och har friserat skägg, han ser ut som en blandning av Sonny Rollins på 60-talet och Max von Sydow som Kejsar Ming i "Blixt Gordon" (1980). Han ser ut som en ledare, undrar om han har övat på det eller om det faller sig naturligt för honom. Han älskar att vara vuxen, älskar livet, älskar musik. Väldigt andlig, väldigt righteous, förmodligen väldigt ödmjuk om man skulle prata med honom. Jag undrar hur ofta han drar ett riktigt flabbigt skämt. Det är nog inte riktigt hans grej. Han har så mycket värdighet. Däremot skrattar han säkert hjärtligt och bekräftande när någon av hans bröder (dvs, någon medlem av mänskligheten) säger något kul. Common, det är en kille som bryr sig. No doubt.

Jag tycker konserten var bra, men det var synd att varken "The 6th sense", "Retrospect for life" eller "Nuthin to do" spelades. Däremot var det fett att han inledde med "Forever begins" med grymma "50 ways to leave your lover"-imiterande livetrummor och strålande keyboardslingor, och är den låten sedan gick över i "Go" började hela stället att hoppa; han hade vunnit oss över. Han spelade många låtar från senaste skivan, inte så konstigt kanske, men de är tyvärr rätt trista, förutom stänkaren "The People" och synkopfesten "Drivin' me wild". Väldigt komiskt blev det när "Testify" förvandlades till teater och Common agerade både berättarröst och domare - "order in the court" ropade han med allvarlig min, dunkade lufthammaren i luftbordet och trummorna snärtade i exakt rätt ögonblick. Det är den där typen av helknäpp soulhumor som man inte är bortskämd med these days.

Commons DJ var väldigt gullig. Han såg ung ut och log hela tiden ett barnsligt leende när han bobbade huvudet till beatet i låt efter låt. När Common efter halva konserten smet iväg för att byta sin genomsvettiga skjorta mot en vit t-shirt fick DJ:n göra sitt nummer, och det var faktiskt hur ballt som helst. Han hade Biggies "Ten crack commandments" på båda skivspelarna och mixade, scratchade, hackade upp, dubblerade och tänjde ut musiken på ett förbluffande funky sätt. Han bara lekte, man förstod att allt var inövat och han såg mäkta stolt ut när han gjorde sina spexiga moves, men det var ändå lek. Jag tillhör dem som brukar somna bara av tanken på scratchande hiphop-DJ:s, men i det här fallet var det omöjligt att inte bli charmad. Den unge diskjockeyns entusiasm smittade av sig.


le sigue

Sigge Eklund skriver om bekräftelsesjukan och vad han kallar för neo-narcissism i nya numret av Bon. Jag tycker han har en poäng när han snackar om den dubbla bekräftelsen - dels när man får ett fint sms (hurra!), dels när man lyckas komponera ett perfekt svar (där satt den!). Så funkar i alla fall jag, men jag vet inte om det gäller för alla. Är det inte ganska vanligt att ett sms bara är ett sms? Typ rätt slappt och simpelt? För mig är det blodigt allvar, det ska finnas en dramaturgi och absolut inga trista ordval eller upprepningar (om de inte är medvetna och liksom rytmiska). Är det för många punkter, borde det vara ett utropstecken någonstans? Ska jag avsluta med "kram" eller är det överflödigt? Sånt tänker jag jättemycket på. Det är också en sport att skriva sms som håller sig inom 160 tecken - det går visserligen att skriva fler, men då blir det (om man har gamla mobiler) uppdelat i fler sms för mottagaren, vilket inte är estetiskt godtagbart.

Ja, Sigge skrev nu inte om sms mer än i en mening (tyvärr!), det var bara ett exempel på hur bekräftelsejakten kan ta sig uttryck i vår digitala era. Större delen av artikeln bestod av intervjuer med kändisar om deras bekräftelsebehov. Rätt bra frågor, men rätt trista personer som intervjuades. Jag menar, Filip Hammar? Som får berätta hur det känns att vara en tv-komiker som alltid förväntas att återuppfinna sig själv, och hur tufft det är, att han aldrig blir nöjd... yada yada. Du kan ta det lugnt Filip - jag försäkrar dig om att det finns många som INTE förväntar sig storverk från dig. Jag till exempel. Geez...

Roligast var hur Andres Lokko vägrade svara på enkätfrågan "hur ofta googlar du ditt eget namn?" (en fråga som alla andra svarade på) med motiveringen "jag hatar den frågan!". Senare pratar Sigge med Ebba von Sydow om just ego-googling, och hon berättar att A. Lokko sagt till henne att han gör det varje dag. Haha! Som är brukligt nuförtiden tar Loco också tillfället i akt att smäda Alex Schulman, på rätt fattiga grunder dessutom. (Sjung i falsett:) Någon känner sig hotaaad... Jag måste tillstå att ju mer Loquo dissar Alex Schulman, desto mer gillar jag honom. Hotbilden gör att han växer i min aktning, liksom. Fast det är kanske roligare att tänka på honom än att läsa honom.

Jag egogooglar för övrigt rätt sällan. Det är inte värt det; det enda som kommer upp är typ dissar från 2004 och min pappas hemsida. Far out.


superbad

image190

Jag och Håkan var och såg "Superbad" - eller "Supersugen" som den heter på svenska - på bio igår. Mein Gott, jag insåg att man aldrig ska gå på en stor biograf klockan nio en lördagskväll. Så himla många tuffa bröliga 17-åringar av båda könen, otroligt bull. Den här känslan, den här distansen, kommer knappast bli mindre med åren. Men samtidigt var det ju jag som inkräktade på deras territorium snarare än tvärtom - vilket till och med reklamen innan filmen visade, den var tailor made för målgruppen med en massa tv-spelsreklam snarare än filmtrailers, och framför allt så är ju "Superbad" en komedi om och för gymnasiala tonåringar som vill bli fulla och bli av med oskulden.

Men är den dålig? Svaret är nej.

I början av filmen var jag lite put off av den testosteronstinna jargongen mellan huvudpersonerna, och hela upplägget kändes ju sjukt klyschigt - det är vårterminens (och high schools) sista helg, tre nördar som aldrig fått till det lyckas bli inbjudna till en fest på villkor att de fixar sprit, det är en nu-eller-aldrig-chans och ikväll gäller det, etc etc. Gäsp. Men faktiskt så tog det sig, av den enkla anledningen att skådespelarna var riktigt bra, perfekt komisk timing, och deras karaktärer vecklades ut till att bli sympatiska - till och med den själviske kåtbocken Seth, som visade sig vara en sentimental vänskapsromantiker. Fast bäst var Evan (Michael Cera från "Juno"!). Alltid med ett awkward leende nära till hands, alltid lite corny utan att vara en tönt. Bihistorien om de Kling-och-Klang-liknande poliserna var också rätt tacksam, man fick alla korkade-poliser-klyschor förpackade i en fin liten ask. Det funkade, eftersom poliserna fick Fogell - den mest hopplösa stackaren i gänget - att känna sig tuff och värdefull för första gången, rätt fint ändå.

Den här filmen kändes som andra sidan av "Knocked up"-myntet. Judd Apatow skrev manus och regisserade den filmen, och han har producerat den här, och dessutom har "Knocked up"-huvudrollen Seth Cohen varit med och skrivit manus OCH spelar en av poliserna i "Superbad". Jag hatade ju "Knocked up", vände mig bort från det vidrigt megagrabbiga tonläget. "Superbad" har delvis samma problem - de kvinnliga karaktärerna är stereotypa och passiva, har knappt några repliker - men är ändå annorlunda, eftersom a) skämten är bättre i den här filmen och b) karaktärerna är mer sympatiska. Det retrokitschiga funksoundtracket var rätt jobbigt, men de ska ända lite cred för att de styrt upp ett riktigt band med Bootsy Collins, Bernie Worrell och Catfish Collins som spelat in nya funkjams. I filmens förutsägbara men tillfredsställande slutscen spelades Curtis Mayfield-balladen, "PS I love you", den satt som en smäck. Ett annat ögonblick av god smak var när Michael Cera tvingas sjunga en låt för några hårdingar på en fest, och väljer The Guess Whos "These Eyes". Min absoluta favoritlåt när jag var 14.