circus days and nights

Publicerat i: opera, recension Cirkus, Philip Glass

“Circus days and nights”
Musik: Philip Glass. 
Libretto: David Henry Hwang och Tilde Björfors, efter dikter av Robert Lax.
Medverkande: Elin Rombo, Jakob Högström, Karolina Blixt, Simon Wiborn, Nikolas Pulka, Aaron Hakala, Andreas De Ryck, Methinee Wongtrakoon, m.fl.
Minna Weurlander med ensemble samt Malmö Operakör.
Scenografi & kostym: Magdalena Åberg.
Regi & koncept: Tilde Björfors.
Scen: Malmö Opera (livestreamad föreställning).
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.

En av anledningarna till att ”Satyagraha” på Folkoperan – det första mötet mellan Cirkus Cirkör och Philip Glass musik – fungerade så bra var att de olika komponenterna inte alls hörde ihop. Minimalistisk operamusik, 90-talsdoftande nycirkus och en okonventionellt berättad Gandhibiografi. Det var så udda och oväntat att till och med en inbiten nycirkusskeptiker som undertecknad förtrollades av den kalejdoskopiska föreställningen.

Philip Glass såg denna ”Satyagraha” och älskade den, och nu har tonsättare och cirkuskompani gjort ett riktigt samarbete. “Circus days and nights” bygger på en diktsamling av den cirkusbesatte poeten Robert Lax. En bok som länge har legat både Philip Glass och Cirkus Cirkörs ledare Tilde Björfors varmt om hjärtat. 

På ytan är den nya operan, som får sitt uruppförande på Malmö Opera, lik Folkoperans “Satyagraha”. Glass musik – denna gång för accordeon, två stråkar, tre blåsare och slagverk – låter som Glass, och akrobaterna och jonglörerna från Cirkus Cirkör gör sin grej. Skillnaden består i att denna opera faktiskt handlar om cirkus. Men det är mer ett tema än en handling. 

Robert Lax dikter, romantiska betraktelser över cirkuslivet med ett tonfall som växlar mellan det högstämt filosofiska och det detaljrikt vardagliga, är personliga och vackra. Men fungerar en diktsamling som storskalig opera? Och vad händer om man förvandlar de personer som ett diktjag betraktar till människor på scen? Är de rollfigurer eller rekvisita?

Glass är som operatonsättare inte så intresserad av mellanmänskliga relationer och konflikter, han föredrar att välja ut en känd person och utforska dennes inre. Efter att ha tagit sig an alla från Albert Einstein till Walt Disney är det nu dags för Robert Lax. Men det är ett grunt porträtt. Trots att Lax gestaltas av tre olika personer på scen – som barn (Methinee Wongtrakoon), vuxen (Elin Rombo) och gammal man (Jakob Högström) – så förblir han endimensionell, en person som går omkring och är konstant och storögt fascinerad av cirkusen. Han interagerar knappt med de övriga människorna, han behåller författarens distans. Det är som om de alla bara är hans visioner, vackra minnesbilder från hans tid med ett kringresande cirkussällskap. 

Det som var en intressant visuell krydda i ”Satyagraha” har här blivit huvudsaken. Det ställer andra krav på agerande och gestaltande från cirkusartisternas sida, krav som de har svårt att leva upp till eftersom de har fullt upp med att göra volter och hänga i rep. Och varken de eller operasångarna kan extrahera engagerande livsöden ur det antidramatiska librettot. 

Glass musik är tyvärr inte särskild inspirerad. Det dröjer tre fjärdedelar av operan innan stämningsläget förändras från livsbejakande muntert till stillsamt vemodigt, och snart ändras det tillbaka igen. Och alltför ofta används tal istället för sång när Lax poesi ska bli scenkonst.

När ridån går ned har ingenting hänt. Till skillnad från filmer som Bergmans ”Gycklarnas afton” eller Fellinis ”La strada”, eller för den delen Leoncavallos opera ”Pajazzo”, är ”Circus days and nights” inte ett drama som utspelar sig i de kringresande underhållarnas värld, för varken Glass eller Björfors tror på relationsdramer inom scenkonst. De har gjort bedömningen att fonden kan utgöra hela stycket. De har tagit fel.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-05-30)

Kommentera 0
Visa fler inlägg