”Hilma – an opera about hidden art” på moderna museet

Publicerat i: opera, recension Benjamin Staern, Hilma af Klint, Mira Bartov, Moderna Museet

”Hilma – an opera about hidden art”
Musik: Benjamin Staern.
Libretto, regi och koreografi: Mira Bartov.
Ljusdesign, projektioner och scenografi: Fredrik Glahns.
Kostym: Ulrika Lillehöök Larsson.
Medverkande: Mette af Klint, Fredrik af Klint och Alma Adolfsson.
Musiker: Stefan Lindgren, Victoria Stierna och Andreas Lavotha.
Scen: Moderna Museet, Stockholm.

Föreställ dig en roman som handlar om en känd poet, men inte en enda av dennes dikter citeras i boken. Eller en film som handlar om en känd artist, men inte en enda av dennes låtar hörs i filmen.

”Hilma – an opera about hidden art” är en opera om konstnären Hilma af Klint och som inte visar upp en enda av hennes målningar. Detta trots att det hade varit väldigt lätt att projicera bilder i scenens fond (detta gjordes med Munchs målningar i den senaste uppsättningen av ”La bohème” på Kungliga operan), och ”Hilma” använder faktiskt projektioner, men inte av konst utan av dokumentärt filmmaterial från krig. 

Denna scenografiska brist är symptomatisk för hela produktionen. Det som är i fokus i denna musikdramatiska biopic är inte konstnären Hilma af Klint utan privatpersonen. Från 18-åringen som förlorar sin lillasyster Hermina (Alma Adolfssons förinspelade röst) till 82-åringen som snart ska dö och testamenterar sin konst till sin brorson, och ett antal nedslag däremellan. 

Att berätta en autentisk persons livshistoria och täcka så många år är en stor dramaturgisk utmaning. Mira Bartovs libretto lyckas inte göra denna berättelse spännande och sammanhängande. För att skapa en konflikt, all dramatiks motor, lyfter man fram Hilma af Klints frustrerade relation till Rudolf Steiner, den berömde grundaren av antroposofin. Hilma af Klint var en passionerad anhängare av teosofin (som antroposofin bildades ur) och kontaktade Steiner 1908 i hopp om att han skulle hjälpa henne att förstå målningarna som hon skapade. Kanske skulle hon med sin konst kunna vara honom till hjälp i hans arbete för mänsklighetens andliga utveckling? Men Steiner var mycket kritisk till de ultramoderna konstverken och efter mötet målade Hilma af Klint ingenting på flera år.

Hilma af Klint var en mycket speciell konstnär. Det finns en andlig dimension i hennes skapande som gör henne kontroversiell än idag, men denna aspekt är helt oskiljbar från hennes konst och hennes liv. Operan ”Hilma” blundar inte för konstnärens intresse för det andliga och filosofiska, men berättar om det med distanserad blick. Man vågar inte gå hela vägen och försöka möta Hilma af Klint på hennes egen arena, vågar inte närma sig den brännpunkt som fick de mest häpnadsväckande visioner att forsa fram ur henne, visioner som hon på ett makalöst sätt förvandlade till estetisk fulländade och djupt mystiska målningar. 

Mystiken har ingen plats i ”Hilma”. Istället reduceras Hilma af Klints visioner till något politiskt, som att hon efter första världskriget kände på sig att det skulle komma ännu ett förödande krig. På så sätt är denna opera ett tidstypiskt verk: inom konst får det politiska gärna mycket utrymme, men den mystiska skönheten ska man helst tala tyst om, den är pinsam och jobbig.

Det är synd, för både Mette af Klint (Hilma) och Fredrik af Klint (dubbelroll som Rudolf Steiner och Hilmas brorson) sjunger väldigt bra och de har fina sångmelodier komponerade av Benjamin Staern. Den musikaliska inramningen – konventionellt modernistisk musik för piano, violin och cello – är annars lika illasittande för operans ämne som scenografin och librettot. 

Att göra Hilma af Klints magiska konstuniversum rättvisa kräver skimrande tonmåleri, helst med stor orkester, men det hade gått att skapa även i mindre format. Det närmaste Staern kommer är när han låter cello och violin spela en lång bordunton som påminner om högmedeltidens musik och Hildegard av Bingen, ett visionärt geni som delvis liknar Hilma af Klint.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2019-03-10)

Kommentera 0
Visa fler inlägg