musik är ohippt


Coolt på 90-talet.


Coolt på 00-talet.


Coolt på 10-talet.

Man pratar ibland om att mode var för 00-talet vad musik var för 90-talet. Typ: Rodeo fyller samma funktion som Pop. Men igår insåg jag en sak: det är inte bara så att musik inte är det coolaste längre, det är inte coolt alls. Om en klubb är populär så är det inte musiken först och främst som gör den populär, tror jag, utan det handlar mer om att det är på en rolig lokal, arrangeras av en intressant person eller att evenmanget har något speciellt över sig, kanske att det finns en koppling till konst eller mode. Bilder har högre status än ljud/musik på Instagram och Facebook, och politiska åsikter har högre status än musikåsikter på twitter. Correct me if I'm wrong!

Jag undrar vad det beror på. Kanske att musik är så totalt tillgängligt, allt finns på Spotify, och det som är för smalt för att finnas där finns på SoundCloud. Men också, tror jag, att musik förknippas med något unket och omodernt: straighta män som cementerar patriarkala strukturer. Om rock var soundtracket till uppror 1968 så är det verkligen inte det idag, snarare är rock soundtracket till de medelålders makthavarnas fritidsmys. När The Strokes kom 2001 blev de en sensation (trots att deras sound inte var ett dugg nyskapande), jag har mycket svårt att tro att samma sak skulle hända om de kom idag. Frank Ocean var fjolårets största sensation i musikvärlden - hade han blivit det om han inte också kommit ut som icke-hetero? Jag tror inte det. Hans musik, hur fantastisk den än är, bär inte på egen hand hans genomslagkraft.

Obs: jag förespråkar inte att man ska avkontextualisera musik eller konst. Det är fantastiskt att hiphop- och R&B-världen äntligen fått icke-straighta superstjärnor, det är så enormt symboliskt fett. Och popmusiken har alltid hängt ihop med saker som finns utanför musiken - Elvis hudfärg, Diana Ross hudfärg, twistdansen som vissa politiker i Tyskland försökte förbjuda pga omoralisk, David Bowies frisyrer, Freddie Mercurys sexuella preferenser, Public Enemys estetik, Sinead O'Connors rakade hår, Britney Spears rakade hår, att MTV bara spelade vita artister tills "Billie Jean" kom, att Gilberto Gil blev kulturminister i samma land som en gång i tiden såg honom som statens fiende, att Jay-Z köper Basquiat för miljonbelopp (i början av 80-talet var varken hiphop eller Basquiat värt någonting), Miley Cyrus dans på VMA-galan... allt är betydelsefullt. Även den musik som försökt vara kontextlös och fri, jag tänker på Brahms nu, det säger också någonting, om längtan efter att vara i en konservativ bubbla, en dödsdömd fantasi. Hade ett band kommit idag och sett ut och låtit som The Strokes gjorde 2001 hade det varit likadant som Brahms, en dödsdömd fantasi om kontextlöshet. Samhället utvecklas, kulturen utvecklas, och historien springer om sådant som inte är relevant i nuet, hur bra det är rent kvalitativt. Det kan fortfarande bli uppskattat, men inte agendasättande (annat än som fackelbärare för en konservativ estetik - det ökar ju chansen att andra kommer efter och fortsätter i samma spår).

Att vit, straight, manlig rock inte är relevant 2013 är därmed rättvist. Det är inte heller någon nyhet. Men det intressanta är att hela grejen med att vara superintresserad av musik (inte bara rock) kan ses som en vit, straight, manlig grej - och därmed blir hela denna grej irrelevant i vår tid. Nördiga DJ:s - snark. Köpa skivor - snark. Att vilja skriva om musik - megasnark. Det är inte jag som snarkar, utan den kollektiva hipsterandan. Hipphetsfaktor hänger ihop med exklusivitet, att få andra att bli gröna av avund och tänka "vad fan var det där?? hur har hen fått tag i en sån??", och det är helt omöjligt att känna så inför musik i dagens kulturklimat. Något som är tillgängligt för alla är per definition inte coolt.

Så de som bärs upp är sådana som sysslar med andra saker än musik. Startar en briljant podcast. Designar innovativt mode. Fixar mystiska svartfester. Skriver fina romaner. Publicerar grävande reportage. Lagar fantastisk mat. Hittar underbara YouTube-klipp på lolliga djur. Gör konst av nagellack. Obs, jag har ingen värdering i detta - jag bara konstaterar. Jag tycker det är intressant. På 1800-talet, under romantiken, ansågs musik vara den högsta av alla konstformer, eftersom den lyckas tala till människan på ett sublimt, ickeintellektuellt sätt. Under 1900-talet togs musikens gudomliga status ner på gatan med hjälp av den populärkulturella revolutionen (jo, jag tycker nog att "revolution" är ett lämpligt ord) men hade fortfarande status som något underbart - och då var musik oantastligt. Både coolt och fint.

Idag är inte musik oantastsligt längre. För fyra år sedan hade Spotify "Everyone loves music" som slogan, idag är det bytt till "Soundtrack your life" - fyll din vardag med musik, inte för att du ÄLSKAR musik, utan för att det är trevligt med musik i bakgrunden, vad du än pysslar med för tillfället. Jag tycker det säger någonting om skiftet i synen på musik. Att alla älskar musik stämde antagligen inte 2009 heller, men idag är påståendet direkt barockt.

Frågan är: hur sorglig är denna utveckling? Jag vet inte, på sätt och vis är det skönt om musikkärlek inte blandas ihop med hipphet, det innebär att vi (ändå fett många) som älskar musik får ha musiken i fred. Men lite trist känns det ändå. Jag bryr mig inte om djur, de säger mig ingenting (utom hästar som jag älskar, dock inte lika mycket som jag älskar kultur). Och mode vet jag ingenting om, mina ögon registerar inte klädesplagg och jag har ingen jättestor lust att träna upp dem till att göra det (fast det är såklart trevligt med skönhet, och kul med fantasifullhet). Det innebär att jag är lite omodern i samtidens kultur. Men det är okej. Jag har det bra ändå.

Kanske kommer musik en dag bli coolt igen. Stort kommer det ju alltid (?) vara - det skrivs om det i dagstidningar, det anordnas välbesökta festivaler, det går bra för Spotify, och det kommer alltid finnas personer som vill göra musik själva. Men coolt/hippt - det är en annan sak. Kanske när dagens hipster blir äldre och får barn och uppfostrar dem i hem där det aldrig pratas om musik, och dessa barn sedan blir tonåringar och gör uppror mot päronen och går in totalt för musik eftersom det är en värld som gamlingarna inte fattar ett jota av. Då kommer det bli nytt och exklusivt igen. Musik behöver ju inte nyhetens och exklusivitetens behag för att existera - men hipphet behöver det.

lil wayne i globen


2004.

Lil Wayne
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 4


”Res er upp för fan!” säger Mac Miller, ”Även ni på läktarna!” Kvällens öppningsakt försöker få igång publiken inte bara genom att framföra svängiga låtar utan även genom bokstavliga order. ”Det här är inte klassisk musik, this is some rap shit, res er från sätena”. 

Är det detta som är skillnaden mellan klassisk musik och hiphop, att det ena sitter man ner och lyssnar på och det andra står man upp och dansar till? Det är i alla fall en del av svaret. Att vråla till publiken exakt vad man tycker om dess beteende är också typiskt hiphop, på gott och ont.

Kvällens huvudperson Lil Wayne behöver till skillnad från Mac Miller inte tigga om publikens entusiasm, den kommer av sig själv genom styrkan i rapparens låtar och hans magnetiska charm. Med sig har han ett band som spelar oerhört smakfullt och återhållsamt för att vara livemusiker på en hiphopkonsert, samt inhyrda skejtare som åker omkring och gör trick på ramper som byggts upp på scenen. En fiffig lösning för en artist som vill bjuda på en rejäl show men är främmande för koreograferade dansare.

Lil Wayne var medlem i succékvartetten Hot Boys vars skivbolag Cash Money i slutet av 90-talet tävlade med No Limit om att vara New Orleans rapkungar. Det var i denna veva som hiphop från sydstaterna gick om New York och Kalifornien i popularitet. Men Lil Wayne var ingen stjärna då, utan lillkillen som Cash Money-bossen Birdman hade tagit hand om som en son och låtit skivdebutera som tolvåring.  När Hot Boys splittrades och gruppens frontfigurer Juvenile och B.G. lämnade Cash Money, som tappat i popularitet, valde Lil Wayne att stanna kvar och fortsätta ge ut skivor på en mer blygsam nivå.

Men i mitten av 00-talet hände något. Lil Wayne fick en nytändning, det var som om han knäckte koden för hur han skulle rappa. Mellan 2004 och 2008 spelade han in hundratals låtar och släppte en drös med hyllade mixtapes, flera platinasäljande album och gästade på hitsinglar med andra artister. Han stal alltid showen, genom att inte bara rappa fläckfritt med fyndiga textrader, utan även genom att sticka ut som artist. Han var en udda figur, med sin lilla kropp, bisarra mängd tatueringar, långa hår, barnsligt gulliga leende och märkliga kraxande röst. Han var som en korsning mellan 60-talets hyperkreativa Bob Dylan och ett monster från 80-talsfilmen ”Gremlins”.

När han nu äntligen kommer till Stockholm – vårens konsert blev uppskjuten ett halvår – imponerar Lil Wayne genom sin totala scennärvaro och sina många hittar. Tyvärr spelar han inte en enda låt från sina första fem soloalbum, och höjdarna från ”Tha Carter III” slarvas bort i ett snabbt medley. Men Lil Wayne, och den typ av hiphop som han företräder, har hela tiden handlat om nuet. Han strävar inte efter mogen värdighet som Jay-Z eller Nas, och det är också en av anledningarna till att man älskar honom.

Att ”pappa” Birdman dyker upp som gäst är mysigt. Men mest rörande under konserten är när Lil Wayne sjunger ”How to love” så fint han bara kan, trots att han inte är någon sångare. När han tar ett bräcklig skutt en oktav upp i sista refrängen brister mitt hjärta.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-10-26)


2008.

i had but could't keep

Nej! Lou Reed har dött! Jag blir chockad och fruktansvärt ledsen.

Han blev 71 år gammal. Vad är det för ålder? Han var betydligt yngre i sinnet än de flesta rockgubbar. Minns hans recension av Kanye Wests "Yeezus" i somras, som han hyllade och förstod. Han var ingen gammal stöt. Han var smart och cool och with it.

Usch. Jag lyssnade precis på "Pale blue eyes". Började gråta. Orkar inte lyssna på någon mer Lou Reed-låt idag.

Lou Reed är en del av min barndom. På mitt första blandband som jag spelade in när jag var 11, "Nice collection" hette det, hade jag med Lou Reeds "Walk on the wild side" som min storebror spelat för mig och som jag gillat. Jag fattade inte texten men tyckte den lät cool och fin och bra. Sedan upptäckte jag Velvet Underground, min syster hade en samlingsskiva med dem, och jag lyssnade mycket på deras "I'm waiting for the man" och "Femme fatale" och "Heroin" och "I'll be your mirror". Jag hade med dem allihop på Nice Collection 3 och 4...

När Trainspotting kom, 1996, var jag 14. Lou Reeds "Perfect day" var med där, i en nyckelscen. Jag blev helt besatt av den låten. Carro köpte soundtracket och jag lånade skivan och spelade låten många gånger. Året efter, som var det mörkaste och märkligaste året i mitt liv, det året lyssnade jag på den sjukt mycket. Såg också "Blue in the face" där Lou Reeds monolog (och hans glasögon!) var väldigt underhållande.

Sedan kom jag ifrån Lou Reed ett tag. Kom in på hiphop (A Tribe Called Quest blev min favoritgrupp, och den första låt med dem som jag älskade var "Can I kick it" som samplade "Walk on the wild side") och soul och behövde inte rocken lika mycket. Men ytterligare några år senare återupptäckte jag Velvet Underground eftersom deras sound var en sån stark influens för all jangle-indie som jag älskade så mycket. Och jag har för mig att Wes Anderson hade med någon Velvets-låt i "The Royal Tenenbaums", och en av deras mer lättsamma och trevliga poplåtar var med i "Juno", så den amerikanska indiefilmen gjorde dem ännu mer relevanta för dagens populärkultur.

Orkar inte skriva mer nu, tycker detta är så himla sorgligt bara.

Jag tänker på Laurie Anderson. De verkade vara ett sånt fint par. Så coola, likvärdiga, båda fans av den andras konstnärskap.

Här är min favoritlåt med Velvet Underground. Jag orkar inte lyssna på den en gång till just nu. Men gör det gärna ni.


mykki blanco på debaser medis



Mykki Blanco
S
cen: Debaser Medis, Stockholm
B
etyg: 5

Muren av homofobi inom hiphop har de senaste åren fått en del efterlängtade sprickor. Ur ljuset som tränger fram har Mykki Blanco växt till en stjärna. Hen föddes som en man och rappar med ett maskulint aggressivt machoflow, men klär sig ofta i drag i videor. På konserten på Debaser har Mykki ett utseende som är både maskulint och feminint: säckiga byggarbetarbyxor och keps, men också läppstift och pasties på bröstvårtorna.

Man ska inte underskatta behovet av ickeheterosexuella förebilder för unga hiphopfans. En glad främling med hotpants, partytop och peruk börjar prata med mig i konsertens början och förklarar att hen älskar Mykki Blanco, ”det var han som fick mig att komma ut”.

New York-baserade Mykki Blanco har en bakgrund i konst- och teaterkretsar, och har även gett ut en bok med poesi. Känslan för det dramatiska och spektakulära, tillsammans med den bländande rapbegåvningen, gör konserten till en fröjd. Mykki utstrålar även sugande dekadens – en hedonism gentemot sex, droger och bas som får andra hiphopartister att framstå som svärmorsdrömmar. ”Make love to the night” som hen rappar i refrängen till ”Wavvy”, den fantastiska singeln som inleder konserten.

Trots en skral publik ger Mykki Blanco allt. Hen springer omkring, dryper av svett, svingar mikrofonstativet som en ung Iggy Pop, leker med scenens ridå och citerar sorgsna repliker från ”Gudfadern del II” som mellansnack. En perfekt konsert, inte minst tack vare Mykkis uppvärmare Boy Child som bjuder på transsexuell performance-R&B.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli


(Dagens Nyheter 2013-10-25)

anna domino - everyday, i don't

 


från
höstpärlor

katy perry - prism


Gillar lånet från Burt Bacharachs "Baby it's you" i refrängen!

Pop
Katy Perry
”Prism”
(Capitol/Universal)
Betyg: 1

Årets mest otippade genombrott är Juicy J från Three 6 Mafia, Memphisgruppen som på 90-talet blev kända i undergroundkretsar för sin blandning av horrorcore och strippklubbsbeats. Efter att solosingeln ”Bandz a make her dance” blev en hit har den 38-åriga rapparen i år gjort låtar tillsammans med Miley Cyrus, Justin Bieber, Ke$ha och nu även Katy Perry.

Att Juicy J är med på ett hörn är också det enda roliga som kan sägas om ”Prism”, Katy Perrys fjärde album. Skivan är långt ifrån lika låtstark som föregångaren, succén ”Teenage dream”. Produktionen låter som tio år gammal gruppgymnastikmusik och texterna är plågsamt banala.

Kanske är Katy Perry bara trött på popsvängen. I skivans sista låt, ”By the grace of God”, öppnar hon dörren för att återvända till den kristna mjukrock som hon började med.

Bästa spår: ”Legendary lovers”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-10-23)


Ya dig?

lisa shaw - grown apart



Guldkorn från 2005 som jag upptäckte denna höst - givetvis är den med på
höstpärlor!

future - honest



från
höstpärlor som nu har 100+ följare :)

mind playing tricks on me



God morgon! Jag hade en riktig skitdag igår. Satte klockan tidigt trots att det var en söndag pga behövde jobba. Tackade nej till den spännande So Far Stockholm-premiären med liveuppträdanden av Julia Spada m fl för jag behövde jobba. Hoppade över att gå till Filmhuset och se stumfilmversionen av "Norrtullsligan" (med manus av Hjalmar Bergman) för jag behövde jobba. Gick inte utanför lägenheten, förutom ett par vändor till tvättstugan, trots att det var en underbart vacker dag, för jag behövde jobba. 

Allt förgäves. 

När klockan var tjugo över tolv på natten hade jag fortfarande inte kommit någonvart med artikeln som jag vigt hela dagen åt. Fuck this, nu går jag och lägger mig, tänkte jag och stängde Word i vredesmod.
 
Men just när jag skulle borsta tänderna kom jag att tänka på Geto Boys "Mind playing tricks on me" och satte på den på stereon. Jag kände varje ord. Och blev glad. Vilket mästerverk det är. Över världens finaste Isaac Hayes-gitarrsampling öppnar rapparen som kallar sig Scarface sitt hjärta. Första versen börjar så här:

At night I can't sleep, I toss and turn  
Candle sticks in the dark, visions of bodies bein' burned  
Four walls just starin' at a nigga  
I'm paranoid, sleepin' with my finger on the trigger  
My mother's always stressin' I ain't livin' right  
But I ain't going out without a fight  
See, everytime my eyes close  
I start sweatin', and blood starts comin' out my nose

Sedan fortsätter det. Hur många gånger har man inte känt samma sak? Att inte kunna sova, att ligga och vrida och vända på sig i vargatimmen (det gjorde jag denna natt). Fyra väggar som stirrar på en. Ok jag har inte "my finger on the trigger" men det kan man tolka som en metafor.

Vers två och fyra görs av de andra Geto Boys-medlemmarna Willie D och Bushwick Bill. De är fina på sitt sätt, men de stirrar inte ångesten i vitögat på samma sätt som Scarface. Här är hela vers tre, så satans bra:

Day by day it's more impossible to cope  
I feel like I'm the one that's doing dope  
Can't keep a steady hand because I'm nervous  
Every Sunday mornin' I'm in service  
Prayin' for forgiveness  
And tryin' to find an exit out the business  
I know the Lord is lookin' at me  
But yet and still it's hard for me to feel happy  
I often drift while I drive  
Havin' fatal thoughts of suicide  
Bang and get it over with  
And then I'm worry-free, but that's bullshit  
I got a little boy to look after  
And if I died then my child would be a bastard  
I had a woman down with me  
But to me it seemed like she was down to get me  
She helped me out in this shit  
But to me she was just another bitch  
Now she's back with her mother  
Now I'm realizing that I love her  
Now I'm feelin' lonely  
My mind is playin' tricks on me  

Mitt hjärta brister varje gång Scarface rappar "Now I'm realizing that I love her" och liksom kippar efter andan, och sedan "Now I'm feelin' lonely" som en bitter utandning. Jag har hört de raderna så många gånger.

Jan Gradvall kallade
nyligen "Mind playing tricks on me" för "Hiphopens motsvarighet till Sigmund Freud i Wien" och utnämnde låten till det mest avgörande ögonblicket i hiphopens historia. Hatten av för det. Men för mig är låten mer än en historisk singel som öppnade upp för mer reflekterande och psykologiskt grävande rap. För mig är det framför allt en låt som hjälper mig genom pissiga dagar.

danny brown - old

 
Hiphop
Danny Brown
”Old”
(Fool’s Gold/ADA/Warner)
Betyg: 4

Hiphopen domineras av en förtryckande ren estetik. Unga snygga ansikten, glittrande smycken, lyxiga kläder, härliga fester, tjusiga beats, rappare på väg mot förverkligandet av den amerikanska drömmen. Men det finns en växande motståndsrörelse: artister som bejakar det mörka, misslyckade, osexiga, gamla och illaluktande. Det är antiförljugen Baudelaire-hiphop för tiden vi lever i nu, för trasiga individer i kollapsande samhällen.

Danny Brown från det krishärjade Detroit är denna nya vågs mest intressanta gestalt. På sitt tredje album rappar han om att inte få tag i en psykolog och därför röka på och proppa i sig Xanax för att somna. Det är kall realism men inte utan humor och värme. Och de kongeniala beatsen gör samma sak med dystopisk electronica som 90-talets Wu-Tang Clan gjorde med gammal soul.

Bästa spår: ”Torture”, ”Kush Coma”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-10-16)

the baby steps feat. ebou & nrfn



Kom hit på fredag om ni är i Stockholm!

Affischen designades av Agnes Florin :)

james blake - our love comes back



från
höstpärlor

wiz khalifa (och trinidad james) i fryshuset



Wiz Khalifa

Scen: Arenan, Fryshuset, Stockholm
Betyg: 3

För att skapa sväng krävs luft. Rymd i musiken, tomrum mellan taktslagen, hål där toner och ord kan trilla ner och överrumpla lyssnaren. Så skapas ett groove, så får artister oss att le, digga och dansa. Funk bygger på denna idé, James Browns minimalism, och hiphop har av samma anledning utforskat minimalism på olika sätt sedan dag ett.

Men det finns en konflikt mellan den minimalistiska och det poppiga. Mellan det afroamerikanskt rytmfokuserade och det europeiskt ackordfixerade, om man så vill. Gränsen mellan de två ritas ständigt om, ett kontrakt som gång på gång återförhandlas. 

Wiz Khalifa har för sin egen del omförhandlat det musikaliska kontraktet flera gånger. Efter två sympatiska men generiska album och ett utsökt mixtape slog han sina påsar ihop med den R&B-producentduon Stargate och släppte monsterhitten ”Black and yellow”. Det blev startskottet på en mer poppig fas i hans karriär, och han charmade en enorm publik på Way Out West-festivalen 2011.

Men nu vill Wiz Khalifa vidare. Nyligen släppte han den jazzinspirerade EP:n ”Live in concert” i samarbete med Curren$y, och konserten på Arenan är den diametrala motsatsen till det soliga myset på Way Out West. Istället för en ensam DJ ackompanjeras han nu av trummis, basist, keyboardist och DJ, och bandet har en allt annat än undanskymd roll. Låtarna arrangeras om till syntig rapmetal, då och då med avbrott för Rhodes-jazzig soul där Wiz Khalifa sjunger oväntat bra. Men bandet fyller varje sekund med fläskigt ös, och någon dansant minimalism är inte att tala om.

Att Wiz Khalifa har vuxit upp märks även i hans framtoning. Han var nitton när han släppte sin första skiva, nu har han fyllt tjugosex och den spralliga naiviteten är borta, i stället är han avslappnat kontrollerad och säger till publiken att det är viktigt att de tar sig hem säkert till sina nära och kära efter konserten. Att han nyligen gift sig och blivit pappa tycks ha påverkat honom som tidigare hade sorglöshet och munter dekadens på sitt visitkort.

Kvällens höjdpunkt är uppvärmaren Trinidad James, som skapar ett kokande party endast med hjälp av en dj, en sidekickrappare och tunga låtar som ”All gold every­thing” och ”Hipster strip club”. Extra kul att svenska underbarnet Yung Lean gör ett inhopp.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-10-12)


äppelleken



Věra Chytilová är en tjeckisk filmregissör som blev något av en feministikon när hon blev en av få kvinnliga regissörer under den internationella nya vågen-rörelsen under 1960-talet, som var stark i Tjeckoslovakien tills Pragvåren slutade i sovjetisk backlash. Men Chytilová valde att stanna kvar i landet, i stället för att göra som Milos Forman med flera och dra till väst. Att stanna kvar och göra sin moderna konst blev för henne än viktigare i det nya hårda klimatet. Men hon blev svartlistad och hennes karriär blev effektivt hindrad av regimen - hennes filmer ansågs vara för pessimistiska. Men efter att ha skrivit ett brev till landets president 1975, där hon yttrade sin desperation över att inte få jobba, tilläts hon göra film igen. Det första hon gjorde var den relativt lättsamma kärleksfilmen "Äppelleken" (Hra o jablko) 1976. Idag visades den på Cinemateket i Stockholm, och jag såg den.

Jag tänkte på ett citat av Alice Munro (hurra förresten!) när jag såg filmen: när det gäller feminism är hon inte anhängare av någon speciell skola eller teori, men hon anser att kvinnliga erfarenheter är viktiga och det är basen i feminism. "Äppelleken" skildrar kvinnliga erfarenheter, nämligen graviditet och förlossning, och visar explicit saker som kejsarsnitt, navelsträngar som klipps och bröstvårtor som läcker mjölk. Chytilová är intresserad av att visa detta, det kroppsliga, det naturliga och oerhört vanliga men som ofta tigs ihjäl i en filmvärld som inte har något emot att visa blod, våld och äckelskräck. Dessutom visar hon kvinnor på förlossningskliniker som oroar sig för att allt ska gå bra ("Vad skulle du göra om det hände dig?" frågar en kvinna en annan, man kan anta att det handlar om dödföda barn, och svaret blir ett lugnt "Jag skulle ta livet av mig.") eller som ligger knockade av lycka när de har fött och sett sina barn. Allt det här gör filmen politisk, även om det i grund och boten är en relativt lättsam kärleksfilm. Det var fett, tyckte jag.

Det var också en väldigt rolig film. Jirí Menzel spelade den manliga huvudrollen, och även om rollfiguren var väldigt osympatisk så var han också väldigt komisk. Evelyna Steimarova spelade den kvinnliga huvudrollen och hon var bra, i och för sig en typ av rollfigur som är lite klyschig (den unga glada småflummiga sexuellt frigjorda kvinnan) men hon var samtidigt cool och liksom omöjlig för mannen att "äga" emotionellt, trots att hon var kär i honom, för hon hade så mycket självsäkerhet och stolthet, hon tillhörde en mer modern värld än han, hon tyckte nästan synd om honom. Slutet var hoppfullt och samtidigt dystert - han insåg till slut att han älskar henne, men han är för sent ute, hon har blivit distanserad mot honom efter att ha blivit så sårad, och har för mycket stolthet och självrespekt för att ge honom en ny chans. Hon cyklar iväg, höggravid, en symbolisk handling för att visa hur stark hon är, hon kommer vara tuff och föda sitt barn och hon pallar inte någon bull karl. Fint men samtidigt sorgligt när två personer som känner kärlek för varandra inte får varandra. Men det är ju sånt som gör en story bra. Tänk om "Casablanca" hade slutat med en inzoomning på Ingrid Bergmans ansikte i stället för att man fick se Humphrey Bogart och Claude Rains vandra iväg mot bromance? Det var typ ett sådant slut som "Äppelleken" hade. Bra film alltså. Vacker titel också.

 
 

hej rapkonsument

Axel Björklund fixade in mig på sin raptidning Quote en gång i tiden, jag skrev en artikel om hur fadersrelationer skildras i hiphop. Sedan fixade han in mig på DN På Stan, jag skrev en artikel om affischering på stan. Sedan DN Kultur. Good lookin' out, som Jungle Brothers skulle säga. Nu har han startat bloggsatsningen DN Rap på dn.se, och ett återkommande inslag där är en enkät som folk som gillar hiphop får svara på. Axel frågade mig och jag svarade och det publicerades idag. Jag fick panik när jag insåg att jag hade glömt att ta med Sad Boys i min uppräkning av de fem bästa svenska rapparna och producenterna, men Axel lät mig ändra trots att det redan låg ute. Snällt.


Miley Cyrus - Bangerz



Pop
Miley Cyrus
”Bangerz”
(RCA/Sony)
Betyg: 3

Det Miley Cyrus har gjort är smått otroligt: hon har visat att det går att som kvinna ta steget från gullig barnstjärna till vuxen artist med både hälsan och karriären i behåll. Hon ville göra samma resa som Britney Spears utan att göra samma resa som Britney Spears. ”Bangerz” är ljudet av hennes triumf, en neonskimrande symbol.

För första gången står Miley Cyrus själv som exekutiv producent till sin skiva, tillsammans med Mike Will Made It, årets bästa hiphopproducent. Tillsammans har de sytt ihop en skiva som blandar Britneys elektroniska upptempopop och Rihannas bastunga R&B-dekadens med klassiskt låtskrivarhantverk och halvtrötta dubstepdekorationer.

Miley återförenas med popproffset Dr. Luke som producerade hennes ”Party in the U.S.A.” för fyra år sedan, fram till alldeles nyligen hennes enda bra låt. Resultatet, singeln ”Wrecking ball”, är mest känd för sin video men är en skärande bitter powerballad för generation Skrillex som inte ska underskattas. Annars har Mike Will Made It själv producerat flera av skivans bästa låtar, som ”We can’t stop”, ett partyanthem i slowmotion, och Future-duetten ”My darlin’” som uppdaterar Ben E. Kings ”Stand by me” på ett inspirerat och kreativt sätt.

Trots sina förtjänster är ”Bangerz” en långt ifrån perfekt skiva, och den har några rejäla missar. Men det är Miley Cyrus tveklöst starkaste album hittills, och början på något verkligt intressant.

Bästa spår: ”My darlin’”, ”Adore you”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-11-09)

zorn



Från min vän Emmas skunkdagbok. Älskar Skunk :)
 

herodias



Herodias (1843) av Hippolyte De La Roche (1797 – 1856). Fin va? Tydligen var Herodias, en kvinna som levde samtidigt som Jesus och enligt legenden skrattade åt den korsfäste profetens lidande, för vilket hon dömdes till att ständigt återfödas, en inspirationskälla (
bland många) för rollfiguren Kundry i Wagners "Parsifal". Åh ständigt denne Wagner, ständigt får han en att tolka och fundera och försöka förstå, aldrig blir man klar. Jag älskar i och för sig konst som innehåller mysterium, ett dunkel (så länge man anar att det finns något bakom det där dunkla, att det inte bara är en ytlig pose). Jag älskar också att tolka. Häromdagen fick jag höra att det inte finns such a thing as olika tolkningar, att det finns en sanning om varje konstverk och att man bara kan komma mer eller mindre nära denna sanning. Jag undrar om det stämmer.

macklemore & ryan lewis på globen



Macklemore & Ryan Lewis
Scen: Ericsson Globe, Stockholm.
Betyg: 2

Den Seattlebaserade duon bestående av rapparen Macklemore och producenten Ryan Lewis slog igenom med den käcka singeln ”Thrift shop” i fjol. En låt som handlade om att vara fattig och handla kläder secondhand i stället för att tråna efter lyxiga märken, och vara glad för allt som livet ger à la Baloo.

Macklemore & Ryan Lewis låtar dryper av övertydliga budskap, men de balanserar moraliserandet med poppiga beats och motorvägsbreda refränger. Det är hiphop för bröllopsfester snarare än häftiga klubbar.    Live har de ett stort band med blåsare, stråkar, sångare och dansare. Trots alla musiker på scen förekommer en hel del playback, men det är i linje med musikens karaktär. Macklemore & Ryan Lewis har en paradoxal kombination av längtan efter autenticitet – rejäl gammaldags hiphop, att vara en modern motsvarighet till Pete Rock & C L Smooth – och en längtan efter motsatsen, att bryta mot reglerna och vara skämtsam eller allvarlig på oväntade ställen, och sampla irländsk marschmusik hellre än funk och soul.

De mestadels tonåriga fansen i publiken är entusiastiska. De skuttar, viftar med armarna och skriker. Och i konsertens mest gripande låt, homofobimotståndssången ”Same love”, sjunger de med inte bara i refrängen utan även i de rappade verserna.

Ibland blir det buskis. I ”And we danced” har Macklemore på sig lustig peruk och glittrande mantel, och i ”White walls” är han utklädd till mexikansk mariachimusiker. Allt skruvas upp ännu mer när konfetti regnar, rökmaskinen avfyras, eldslågor slår upp från scengolvet och enorma bollar faller ner från taket. Duon vill bjuda på en maxad show och tar i med alla trick som finns i boken. I det sista extranumret springer Macklemore in på scenen och vajar med en Sverigeflagga, klädd i en t-shirt med ett svenskt ölmärkes logga på, bara för att vara på den säkra sidan.

Det är tröttsamt och framför allt onödigt. Den emotionella kraften i de mer självutlämnande låtarna, som ”Starting over”, försvinner bland all publikfriande spexighet. Macklemore & Ryan Lewis ger allt, och ger ändå för lite. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-10-06)

funkdoobiest - rock on



från
höstpärlor

parsifal på kungliga operan

Foto: Alexander Kenney/Kungliga Operan

Igår var jag på premiären av Kungliga operans nya uppsättning av Wagners sista opera "Parsifal" i regi av Christoph Loy. Jag ska inte recensera den här, men ser fram emot Martin Nyströms recension i morgondagens DN och även Nya vågen i P1 på tisdag där Eric Schüldt med flera ska diskutera operan. Eric har en väldigt intressant tolkning av slutet på operan i denna uppsättning, och när han berättade om den igår kväll växte opernan i mina ögon! Jag älskar när det händer, när ett konstverk öppnas upp. Samma sak hände när jag läste min syster Carolines
analys av Woody Allens "Blue Jasmine".

Jag såg ju "Parsifal" på Malmö opera för ett och ett halvt år sedan, och skrev om det här, och min grundtolkning av själva verket består. Men denna uppsättning var bättre på alla sätt: bättre sångare (särskilt Katarina Dalayman som Kundry), intressantare koncept (särskilt gestaltningen av Klingsor och hans "borg" och det ganska modiga slutet), bättre regi (alla rörde sig, nästan koreograferat), otroligt mycket vackrare scenografi. Fader-son-relationen mellan den skamfyllda Amfortas och hans äcklade/fördömande pappa Titurel fick en mer framskjuten och gripande roll. Nakenchocken i första akten kan man vara kritisk mot, men om det någon gång är meningsfullt med explicit sexualitet på en operascen så är det väl i denna opera, som är totalt fixerad av libido och köttets ångest.

Men framför allt var musiken otroligt vacker. När körerna bakom scenen kom in i slutet av första akten... wow. Här är en väldigt bra inspelning av Parsifal, från 1962 (men bra ljud!), med Thomas Jess som Parsifal, Irene Dalis som Kundry och Bayreuthfestspelens kör och orkester dirigerade av Hans Knappertsbusch. 

PS idag recenserar jag Macklemore & Ryan Lewis konsert, som ägde rum i fredags på Globen, i DN kultur. Jag kommer lägga ut texten här på bloggen om två dagar, men här är en länk till artikeln på dagensnyheter.se som fungerar i 24 timmar.

pure bathing culture - pendulum



från
höstpärlor som spritt sig som en löpeld, kul!