musik är ohippt

Publicerat i: Allmänt

Coolt på 90-talet.


Coolt på 00-talet.


Coolt på 10-talet.

Man pratar ibland om att mode var för 00-talet vad musik var för 90-talet. Typ: Rodeo fyller samma funktion som Pop. Men igår insåg jag en sak: det är inte bara så att musik inte är det coolaste längre, det är inte coolt alls. Om en klubb är populär så är det inte musiken först och främst som gör den populär, tror jag, utan det handlar mer om att det är på en rolig lokal, arrangeras av en intressant person eller att evenmanget har något speciellt över sig, kanske att det finns en koppling till konst eller mode. Bilder har högre status än ljud/musik på Instagram och Facebook, och politiska åsikter har högre status än musikåsikter på twitter. Correct me if I'm wrong!

Jag undrar vad det beror på. Kanske att musik är så totalt tillgängligt, allt finns på Spotify, och det som är för smalt för att finnas där finns på SoundCloud. Men också, tror jag, att musik förknippas med något unket och omodernt: straighta män som cementerar patriarkala strukturer. Om rock var soundtracket till uppror 1968 så är det verkligen inte det idag, snarare är rock soundtracket till de medelålders makthavarnas fritidsmys. När The Strokes kom 2001 blev de en sensation (trots att deras sound inte var ett dugg nyskapande), jag har mycket svårt att tro att samma sak skulle hända om de kom idag. Frank Ocean var fjolårets största sensation i musikvärlden - hade han blivit det om han inte också kommit ut som icke-hetero? Jag tror inte det. Hans musik, hur fantastisk den än är, bär inte på egen hand hans genomslagkraft.

Obs: jag förespråkar inte att man ska avkontextualisera musik eller konst. Det är fantastiskt att hiphop- och R&B-världen äntligen fått icke-straighta superstjärnor, det är så enormt symboliskt fett. Och popmusiken har alltid hängt ihop med saker som finns utanför musiken - Elvis hudfärg, Diana Ross hudfärg, twistdansen som vissa politiker i Tyskland försökte förbjuda pga omoralisk, David Bowies frisyrer, Freddie Mercurys sexuella preferenser, Public Enemys estetik, Sinead O'Connors rakade hår, Britney Spears rakade hår, att MTV bara spelade vita artister tills "Billie Jean" kom, att Gilberto Gil blev kulturminister i samma land som en gång i tiden såg honom som statens fiende, att Jay-Z köper Basquiat för miljonbelopp (i början av 80-talet var varken hiphop eller Basquiat värt någonting), Miley Cyrus dans på VMA-galan... allt är betydelsefullt. Även den musik som försökt vara kontextlös och fri, jag tänker på Brahms nu, det säger också någonting, om längtan efter att vara i en konservativ bubbla, en dödsdömd fantasi. Hade ett band kommit idag och sett ut och låtit som The Strokes gjorde 2001 hade det varit likadant som Brahms, en dödsdömd fantasi om kontextlöshet. Samhället utvecklas, kulturen utvecklas, och historien springer om sådant som inte är relevant i nuet, hur bra det är rent kvalitativt. Det kan fortfarande bli uppskattat, men inte agendasättande (annat än som fackelbärare för en konservativ estetik - det ökar ju chansen att andra kommer efter och fortsätter i samma spår).

Att vit, straight, manlig rock inte är relevant 2013 är därmed rättvist. Det är inte heller någon nyhet. Men det intressanta är att hela grejen med att vara superintresserad av musik (inte bara rock) kan ses som en vit, straight, manlig grej - och därmed blir hela denna grej irrelevant i vår tid. Nördiga DJ:s - snark. Köpa skivor - snark. Att vilja skriva om musik - megasnark. Det är inte jag som snarkar, utan den kollektiva hipsterandan. Hipphetsfaktor hänger ihop med exklusivitet, att få andra att bli gröna av avund och tänka "vad fan var det där?? hur har hen fått tag i en sån??", och det är helt omöjligt att känna så inför musik i dagens kulturklimat. Något som är tillgängligt för alla är per definition inte coolt.

Så de som bärs upp är sådana som sysslar med andra saker än musik. Startar en briljant podcast. Designar innovativt mode. Fixar mystiska svartfester. Skriver fina romaner. Publicerar grävande reportage. Lagar fantastisk mat. Hittar underbara YouTube-klipp på lolliga djur. Gör konst av nagellack. Obs, jag har ingen värdering i detta - jag bara konstaterar. Jag tycker det är intressant. På 1800-talet, under romantiken, ansågs musik vara den högsta av alla konstformer, eftersom den lyckas tala till människan på ett sublimt, ickeintellektuellt sätt. Under 1900-talet togs musikens gudomliga status ner på gatan med hjälp av den populärkulturella revolutionen (jo, jag tycker nog att "revolution" är ett lämpligt ord) men hade fortfarande status som något underbart - och då var musik oantastligt. Både coolt och fint.

Idag är inte musik oantastsligt längre. För fyra år sedan hade Spotify "Everyone loves music" som slogan, idag är det bytt till "Soundtrack your life" - fyll din vardag med musik, inte för att du ÄLSKAR musik, utan för att det är trevligt med musik i bakgrunden, vad du än pysslar med för tillfället. Jag tycker det säger någonting om skiftet i synen på musik. Att alla älskar musik stämde antagligen inte 2009 heller, men idag är påståendet direkt barockt.

Frågan är: hur sorglig är denna utveckling? Jag vet inte, på sätt och vis är det skönt om musikkärlek inte blandas ihop med hipphet, det innebär att vi (ändå fett många) som älskar musik får ha musiken i fred. Men lite trist känns det ändå. Jag bryr mig inte om djur, de säger mig ingenting (utom hästar som jag älskar, dock inte lika mycket som jag älskar kultur). Och mode vet jag ingenting om, mina ögon registerar inte klädesplagg och jag har ingen jättestor lust att träna upp dem till att göra det (fast det är såklart trevligt med skönhet, och kul med fantasifullhet). Det innebär att jag är lite omodern i samtidens kultur. Men det är okej. Jag har det bra ändå.

Kanske kommer musik en dag bli coolt igen. Stort kommer det ju alltid (?) vara - det skrivs om det i dagstidningar, det anordnas välbesökta festivaler, det går bra för Spotify, och det kommer alltid finnas personer som vill göra musik själva. Men coolt/hippt - det är en annan sak. Kanske när dagens hipster blir äldre och får barn och uppfostrar dem i hem där det aldrig pratas om musik, och dessa barn sedan blir tonåringar och gör uppror mot päronen och går in totalt för musik eftersom det är en värld som gamlingarna inte fattar ett jota av. Då kommer det bli nytt och exklusivt igen. Musik behöver ju inte nyhetens och exklusivitetens behag för att existera - men hipphet behöver det.
Kommentera 3

2004.

Lil Wayne
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 4


”Res er upp för fan!” säger Mac Miller, ”Även ni på läktarna!” Kvällens öppningsakt försöker få igång publiken inte bara genom att framföra svängiga låtar utan även genom bokstavliga order. ”Det här är inte klassisk musik, this is some rap shit, res er från sätena”. 

Är det detta som är skillnaden mellan klassisk musik och hiphop, att det ena sitter man ner och lyssnar på och det andra står man upp och dansar till? Det är i alla fall en del av svaret. Att vråla till publiken exakt vad man tycker om dess beteende är också typiskt hiphop, på gott och ont.

Kvällens huvudperson Lil Wayne behöver till skillnad från Mac Miller inte tigga om publikens entusiasm, den kommer av sig själv genom styrkan i rapparens låtar och hans magnetiska charm. Med sig har han ett band som spelar oerhört smakfullt och återhållsamt för att vara livemusiker på en hiphopkonsert, samt inhyrda skejtare som åker omkring och gör trick på ramper som byggts upp på scenen. En fiffig lösning för en artist som vill bjuda på en rejäl show men är främmande för koreograferade dansare.

Lil Wayne var medlem i succékvartetten Hot Boys vars skivbolag Cash Money i slutet av 90-talet tävlade med No Limit om att vara New Orleans rapkungar. Det var i denna veva som hiphop från sydstaterna gick om New York och Kalifornien i popularitet. Men Lil Wayne var ingen stjärna då, utan lillkillen som Cash Money-bossen Birdman hade tagit hand om som en son och låtit skivdebutera som tolvåring.  När Hot Boys splittrades och gruppens frontfigurer Juvenile och B.G. lämnade Cash Money, som tappat i popularitet, valde Lil Wayne att stanna kvar och fortsätta ge ut skivor på en mer blygsam nivå.

Men i mitten av 00-talet hände något. Lil Wayne fick en nytändning, det var som om han knäckte koden för hur han skulle rappa. Mellan 2004 och 2008 spelade han in hundratals låtar och släppte en drös med hyllade mixtapes, flera platinasäljande album och gästade på hitsinglar med andra artister. Han stal alltid showen, genom att inte bara rappa fläckfritt med fyndiga textrader, utan även genom att sticka ut som artist. Han var en udda figur, med sin lilla kropp, bisarra mängd tatueringar, långa hår, barnsligt gulliga leende och märkliga kraxande röst. Han var som en korsning mellan 60-talets hyperkreativa Bob Dylan och ett monster från 80-talsfilmen ”Gremlins”.

När han nu äntligen kommer till Stockholm – vårens konsert blev uppskjuten ett halvår – imponerar Lil Wayne genom sin totala scennärvaro och sina många hittar. Tyvärr spelar han inte en enda låt från sina första fem soloalbum, och höjdarna från ”Tha Carter III” slarvas bort i ett snabbt medley. Men Lil Wayne, och den typ av hiphop som han företräder, har hela tiden handlat om nuet. Han strävar inte efter mogen värdighet som Jay-Z eller Nas, och det är också en av anledningarna till att man älskar honom.

Att ”pappa” Birdman dyker upp som gäst är mysigt. Men mest rörande under konserten är när Lil Wayne sjunger ”How to love” så fint han bara kan, trots att han inte är någon sångare. När han tar ett bräcklig skutt en oktav upp i sista refrängen brister mitt hjärta.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-10-26)


2008.
Kommentera 0

Nej! Lou Reed har dött! Jag blir chockad och fruktansvärt ledsen.

Han blev 71 år gammal. Vad är det för ålder? Han var betydligt yngre i sinnet än de flesta rockgubbar. Minns hans recension av Kanye Wests "Yeezus" i somras, som han hyllade och förstod. Han var ingen gammal stöt. Han var smart och cool och with it.

Usch. Jag lyssnade precis på "Pale blue eyes". Började gråta. Orkar inte lyssna på någon mer Lou Reed-låt idag.

Lou Reed är en del av min barndom. På mitt första blandband som jag spelade in när jag var 11, "Nice collection" hette det, hade jag med Lou Reeds "Walk on the wild side" som min storebror spelat för mig och som jag gillat. Jag fattade inte texten men tyckte den lät cool och fin och bra. Sedan upptäckte jag Velvet Underground, min syster hade en samlingsskiva med dem, och jag lyssnade mycket på deras "I'm waiting for the man" och "Femme fatale" och "Heroin" och "I'll be your mirror". Jag hade med dem allihop på Nice Collection 3 och 4...

När Trainspotting kom, 1996, var jag 14. Lou Reeds "Perfect day" var med där, i en nyckelscen. Jag blev helt besatt av den låten. Carro köpte soundtracket och jag lånade skivan och spelade låten många gånger. Året efter, som var det mörkaste och märkligaste året i mitt liv, det året lyssnade jag på den sjukt mycket. Såg också "Blue in the face" där Lou Reeds monolog (och hans glasögon!) var väldigt underhållande.

Sedan kom jag ifrån Lou Reed ett tag. Kom in på hiphop (A Tribe Called Quest blev min favoritgrupp, och den första låt med dem som jag älskade var "Can I kick it" som samplade "Walk on the wild side") och soul och behövde inte rocken lika mycket. Men ytterligare några år senare återupptäckte jag Velvet Underground eftersom deras sound var en sån stark influens för all jangle-indie som jag älskade så mycket. Och jag har för mig att Wes Anderson hade med någon Velvets-låt i "The Royal Tenenbaums", och en av deras mer lättsamma och trevliga poplåtar var med i "Juno", så den amerikanska indiefilmen gjorde dem ännu mer relevanta för dagens populärkultur.

Orkar inte skriva mer nu, tycker detta är så himla sorgligt bara.

Jag tänker på Laurie Anderson. De verkade vara ett sånt fint par. Så coola, likvärdiga, båda fans av den andras konstnärskap.

Här är min favoritlåt med Velvet Underground. Jag orkar inte lyssna på den en gång till just nu. Men gör det gärna ni.

Kommentera 0
Visa fler inlägg