O/Modernt på Confidencen - ”Method in madness: Vivaldi meets Finnish rock”

Festival O/Modernt 2017
”Method in madness: Vivaldi meets Finnish rock”
Verk av Antonio Vivaldi, Marzi Nyman m.fl.
Solister: Hugo Ticciati, violin, Marzi Nyman, elgitarr, Luciana Mancini, mezzosopran, Christoffer Sundqvist, klarinett.
O/Modernt kammarorkester.
Dirigent/cembalo: Mark Tatlow.
Scen: Confidencen, Stockholm.
Tid: 2 tim 30 min.
Betyg: 3.

”Det förflutna måste uppfinnas, framtiden måste uppdateras” – detta citat av John Cage har blivit mottot för festivalen O/Modernt med Hugo Ticciati i spetsen, ett gäng som sedan 2011 har vänt ut och in på den klassiska musiken genom att osentimentalt men kärleksfullt kasta in den i diverse oväntade sammanhang. Varje konsert är en idé, ett konceptuellt konstverk. För detta måste man älska dem, oavsett hur resultatet blir. Och det säger sig självt att allt inte blir lika lyckat i denna hejdlösa experimentlusta.

Temat för årets festival är ”Vivaldi och återvändandet”. Den italienske barocktonsättaren var en mästare i att bygga upp spänning genom repetition, exempelvis i ritornellen, en kompositionsform som bygger på ett schematiskt pendlande mellan olika avsnitt. På ett liknande sätt är festivalens öppningskonsert, som har rubriken ”Method in madness: Vivaldi meets Finnish rock”, uppbyggd kring ett ständigt pendlande mellan två väldigt olika musikstilar: Vivaldis barockmusik och (hyfsat) modern rockmusik. Det innebär tvära kast mellan nästan varje låt, men också en inbyggd förväntan om att pendeln ska svänga tillbaka.

Varför det just är finsk rock som ska kontrasteras mot Vivaldi är oklart. Finland har visserligen en tradition av hårdrocksband som flirtar med klassisk musik – på nittiotalet nådde band som Apocalyptica och Nightwish enorm popularitet – men sådan musik är gräsligt kitschig. Gitarrvirtuosen och kompositören Marzi Nyman är visserligen relativt mångsidig – han spelar både bluesrock, svulstig alternativrock, scatsjungande jazzrock och rockabilly – men allt låter dammigt och duktigt jämfört med Vivaldis dansande eld.

Å andra sidan är ju metodiskt vansinne temat för konserten, och om den hade varit en människa hade den kunnat diagnosticeras med schizofreni. När orkestern spelar Vivaldi, och framförallt när mezzosopranen Luciana Mancini sjunger, regerar skönheten. I synnerhet arian ”Gelido in ogni vena”, från operan ”Farnace” (1727), är helt knäckande stark. Men när pendeln svänger till Marzi Nymans rock blir det som att en kall hand läggs på hjärtat (med ett undantag: den söta poplåten ”Outo Tyttö”). Hur kul musikerna på scen än verkar ha åt mötet, som egentligen bara funkar i ett stycke: Vivaldis sonat ”La follia”, som bygger på en av musikhistoriens skarpaste melodier, lätt att bli besatt av.

Konserten lyckas ganska väl med vad den föresatt sig att göra, men med en annan modern motpol till Vivaldi än Marzi Nyman hade det kunnat bränna till ordentligt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-18)


fleet foxes - crack-up



Indie
Fleet Foxes
”Crack-up”
(Nonesuch/Warner)
Betyg: 3

”Allt liv är såklart en nedbrytningsprocess”, inleder F. Scott Fitzgerald sin essä ”The crack-up” från 1936 med, ”men de slag som gör det dramatiska jobbet – de stora plötsliga slagen som kommer, eller tycks komma, från utsidan – de som man minns och skyller saker på och, i svaga stunder, berättar om för sina vänner, deras effekt märks inte på en gång.”

Robin Pecknold, frontfiguren och låtskrivaren i Fleet Foxes, har medgett att Fitzgeralds essä har varit en inspirationskälla till bandets mödosamt frammanade tredje album. Även om de nya låtarnas texter inte explicit berättar om vad Pecknold har gått igenom sedan sist – slagen, som Fitzgerald skulle säga – lyser de av kris och tvivel. ”Crack-up” anländer hela sex år efter förra skivan ”Helplessness blues”, som togs emot väl även om den inte var en sensation på samma sätt som det självbetitlade debutalbumet från 2008. 

Fleet Foxes ska inte slarvas ihop med freak folk-scenen som blev populär några år innan de debuterade, eller med alt-countryn som var på modet kring millennieskiftet, och inte heller med mysigt svängig americana. Det var inte som duktiga traditionsbärare som de gjorde intryck, och ännu mindre som djärva förnyare.

Nej, det som var speciellt med Fleet Foxes var helt enkelt att deras musik var så vacker och direkt. Skönheten fick stå i centrum, både i den glänsande stämsången och i själva låtarnas perfekta melodier. Stämsången var ingen ytlig gimmick, musiken var inget sound, den var ett ljud. Inför låtar som ”He doesn’t know why” och ”Tiger Mountain peasant song” var det bara att kapitulera. Eller, som i fallet First Aid Kit, inspireras till att starta band. Många var de artister som följde i Fleet Foxes fotspår.

Kärnan i Fleet Foxes är vänskapen mellan Robin Pecknold och gitarristen/körsångaren Skyler Skjelset. Efter förra skivan fick deras relation en törn, och hur de hittade tillbaka till varandra skildras i den mäktiga och nästan nio minuter långa singeln ”Third of May / Ōdaigahara”. Likt många låtar på ”Crack-up” är den lång, vindlande och uppdelad i flera sektioner. Men till skillnad från de flesta låtar på skivan har den också melodier som skjuter ut i himlen.

För om ”Helplessness blues” var ett steg bort från de omedelbara poplåtarna på Fleet Foxes debut är ”Crack-up” ett ännu större kliv i denna riktning. Låtarna må vara ambitiösa men de är skissartade, flytande, schizofrena. Hela skivan genomsyras av en halvdesperat tro på förlösning, en nöjdhet som klingar lite falskt eftersom frälsningen inte har kommit. Pecknold har inte landat än, harmonin har inte infunnit sig.

Det gör visserligen skivan intressant som dokumentation av skaparkris. ”So the words won’t come / and the hand won’t touch” sjunger han i titellåten som avslutar skivan. Men tyvärr är han inte riktigt förmögen att skildra detta tillstånd i sina texter. Han har inte tillräckligt mycket distans eller mod för detta, istället gömmer han sig bakom dunkla metaforer och snygga ord som ”phillipic”, ”sybarite” och ”perdition”.

Och musiken följer samma mönster. Allt låter fint men det bränner sällan till – med undantag för nämnda ”Third of May / Ōdaigahara” och några passager i ”Fool’s errand” och ”On another ocean (January/June)” lyser de starka melodierna med sin frånvaro. Och att Mulatu Astatkes ljuvliga etiopiska jazz samplas blir inte mer än ytlig dekoration.

Fleet Foxes har inte blivit ett dåligt band men de befinner sig i en något förvirrad fas. Att de euforiska skönhetsögonblicken har dragit sig undan på detta förvisso trevliga album är ett slag vars effekt inte märks på en gång.

Bästa spår: ”Third of May / Ōdaigahara”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS: 
5 andra artister som har inspirerats av F Scott Fitzgerald.

The Divine Comedy ”Bernice bobs her hair”
Engelsmannen Neil Hannon ville så gärna vara en dandy. Det fick honom att inte bara använda eleganta arrangemang utan även att referera till välvald litteratur. ”Bernice bobs her hair” från 1993 återger Fitzgeralds novell från 1920 i poplåtsformat.

Blur ”Tender”
Blur kämpade med att hitta en ny identitet efter att de hade tröttnat på britpop. Denna singel från 1999 flirtar med gospel och inledningsraden ”Tender is the night” är titeln på Fitzgeralds roman från 1934 (i sin tur lånad från en dikt av Keats).

Regina Spektor ”Poor little rich boy”
Spektors disslåt till en störig kille är inspirerad av Fitzgeralds novell ”The rich boy” från 1926 och innehåller de föraktfulla textraderna ”You’re reading Fitzgerald, you’re reading Hemingway (they’re both super smart) / and drinking in the café”.

Elliott Murphy “Like a great Gatsby”
Fitzgeralds mest kända verk är den ljuvliga “The great Gatsby” (1925). Ett år innan filmversionen från 1974 (med Robert Redford som Gatsby) släppte singer-songwritern och Fitzgeraldfanatikern Elliott Murphy sitt debutalbum, där denna låt återfinns.

Lana Del Rey ”Young and beautiful”
Den senaste filmversionen av “The great Gatsby”, från 2013, har ett påkostat soundtrack. Florence & The Machines ”Over the love” har kanske en tydligare koppling till berättelsen, men Lana Del Reys episkt ängsliga ballad är en så mycket starkare låt.

(Dagens Nyheter 2017-06-17)

Radiohead på Globen

 

Radiohead
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 3

Var är det för band som Radiohead vill vara? Det är en fråga som de fem Oxfordsönerna har brottats med sedan genombrottet med debutsingeln ”Creep” 1992, ett nästan parodiskt övertydligt tonårsångestanthem.  Radiohead insåg snart att de inte ville vara ett dumrockigt band som gjorde låtar som ”Creep” och utvecklades med stormsteg.

Med albumen ”The bends” och ”OK computer” etablerade de sig som det smartare, mindre bakåtblickande och mer ambitiösa alternativet till britpopvågen, med svart humor istället för romantik. Men trots att de blev ännu mer älskade i denna skepnad insåg de att de inte ville vara ett sådant band heller, och gjorde en ännu mer extrem makeover med albumet ”Kid A” år 2000. En skiva som alienerade många av bandets fans men som visade sig bli otroligt inflytelserikt för det kommande decenniets musik, i sin djärva sammansmältning av indierock och experimentell electronica.

Sedan dess har Radiohead fortsatt att utvecklas för varje ny skiva, bara inte med lika revolutionerande resultat. Bandet har byggt katedraler av arrangemang och blivit alltmer musikaliskt förfinade, medan Thom Yorkes sångröst och låtskrivarglöd har varit konstant.

Men när man ser Radiohead spela live på deras pågående arenaturné aktualiseras åter frågan om vad för slags band de vill vara. Här presenterar de sig nämligen snarare som ett klassiskt rockband med en lång låtkatalog som de väljer och vrakar ur, som om Thom Yorke & co var Bruce Springsteen & The E Street Band. Inget fel med denna typ av artisteri, men det är en kostym som sitter lite märkligt på just Radiohead. Konserten är tillbakalutat trevlig och, om inte nostalgisk, så definitivt ganska crowdpleasande. Bandet ger publiken det den vill ha, som om det var det enda jobbet gick ut på.

När exempelvis Bob Dylan spelar gamla låtar live stöper han om dem radikalt, så att de absolut inte låter som på de gamla skivorna. Ett logiskt sätt att arbeta på för musiker som inte vill stagnera. Men när Radiohead spelar 90-talslåtarna ”Exit music (for a film)” eller ”Fake plastic trees” så troget originalversionerna som möjligt infinner sig en märklig känsla: det låter bra, men det låter inte ett dugg spännande. Som gammalt fan blir man glad av att få höra dem, men önskar samtidigt att bandet hade haft värdigheten att inte ge oss dem. På denna turné har de till och med spelat ”Creep”, men den slipper vi tack och lov på Globen.

Det som har varit så nyskapande och intressant med Radiohead på skivorna från ”Kid A” och framåt slätas ut för att passa arenarocksammanhanget. Det elektroniska tonas ned, det kompakt funkrockiga prioriteras, och till slut blir Radiohead ett band som förminskar sig själva. Ungefär som The Beatles precis innan de fattade det kloka beslutet att sluta turnera för att istället fokusera på studioinspelningar.

Med 24 omsorgsfullt framförda låtar på över två timmar går det inte att påstå att det är en snål konsert. Men dramaturgin känns lika genomtänkt som hos en jukebox på shuffle. Och den innerlighet som präglar senaste skivan ”A moon shaped pool” slarvas bort i den brokiga kavalkaden. Den professionella och distanserade inställning som bandet har till sina gamla nittiotalslåtar gör att det inte blir så mycket själ i dem heller.

Vid ett tillfälle känns bandet dock närvarande i nuet, och det är när Thom Yorke i konsertens enda mellansnack kommenterar parlamentsvalet i Storbritannien och att han känner att hoppet, mot alla odds, är på väg tillbaka till engelsmännen. Därefter spelar han den stillsamt ilskna balladen ”The Daily Mail”. Det är inte konsertens bästa låt, men den har något, och att spela den färska ”Burn the witch” direkt efteråt är elegant – det är en låt som handlar om att ge efter för irrationell rädsla och destruktiva försvarsmekanismer. Hade hela konserten varit på det viset hade Radiohead framstått som ett band som är lite mer på hugget. Om de nu vill vara ett sådant band.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-11)

phoenix - ti amo



Pop
Phoenix
”Ti amo”
(Glassnote/Warner)
Betyg: 3

Vill man så kan man se det franska popbandet Phoenix hela historia som en diskret dialog mellan sångaren Thomas Mars och filmregissören Sofia Coppola (de gifte sig 2011). Under pseudonymen Gordon Tracks sjöng han på Airs ”Playground love”, ledmotivet till Coppolas första långfilm ”The virgin suicides”. I hennes andra film, ”Lost in translation”, hördes Phoenix ”Too young” i en fin scen. Hennes tredje film ”Marie Antoinette” utspelades i Versailles, hemstad för överklasskillarna i Phoenix. Och detta, Phoenix sjätte album, är en hyllning till Italien – Coppolaklanens ursprungsland. Låtarna heter saker som ”Fior di latte”, ”Tuttifrutti”, ”Via Veneto” och ”Telefono” och soundet är semesterdrömmigt bekymmerslöst och discorockigt på ett både maffigt och lätt sätt. Ett rart kärleksbrev till sommaren.

Bästa spår: ”Fior di latte”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-10)

parham, ikhana och skander på trädgården

 

Parham, Ikhana, Skander
Scen: Trädgården, Stockholm
Betyg: 5

Hiphopkollektiv har alltid haft en speciell lyskraft, antagligen för att de skapar en berättelse, en liten värld. Det här är inte bara en individualistisk artist i en stenhårt kommersiell musikbransch, säger berättelsen, det här är ett mysigt gäng som umgås och har kul och skapar musik ihop på ett organiskt sätt. Den berättelsen, sann eller osann, har varit levande sedan 1980-talets Juice Crew, det gäng rappare som kretsade kring den briljante producenten Marley Marl.

Men senare tiders hiphopkollektiv har mer känts som varumärken, PR-konstruktioner som har haft funktionen att framställa skivetiketter som exempelvis G-Unit, Young Money eller Top Dawg Entertainment som lite mer sympatiska och lite mindre business.

Så inte fallet med göteborgska S O M 031, som verkligen känns som en familj. Att gängets tre största artister Parham, Ikhana och Skander uppträder tillsammans är därför logiskt, och de tycks få energi av varandras närvaro, bli tryggare och bättre än om de hade gett konserter på egen hand. Kollektivets dj:er Oh Majk och DJ Finest är också viktiga hörnstenar i konsertkvällen, och den fantastiske producenten Nibla är ständigt närvarande i anden.

Skander inleder kvällen med de stämningsfulla och känsliga sångerna från debutalbumet ”Hon” som släpptes i våras. På scen är Skander blygare än på skiva, men det är en charmig blyghet. Det är uppenbart hur mycket hans texter betyder för honom, och vid ett tillfälle måste han avbryta en låt eftersom det blir för emotionellt. I sista låten, den ljuvliga bangern ”Stupid” som är ett samarbete med Parham och Ikhana, får Skander sällskap på scen av sina kompisar – då vågar han äntligen släppa loss.

Ikhana albumdebuterade också nyligen, men hon äger en helt annan säkerhet och coolhet. Hon har komponerat och producerat allt på sitt unikt glänsande album helt själv, hon är fruktansvärt begåvad och hon vet om det. Hon glider omkring på scen i en outfit som tycks inspirerad av en ung Snoop Dogg och sätter varje stavelse i sin halvrappade hypermoderna R&B perfekt.

Kvällens höjdpunkt är ändå Parham, den mest etablerade artisten, som har utvecklats mycket från sina första boombap-tuffa låtar till mer introspektiva och romantiska sånger. Parham brinner av energi och glädje över publikens entusiasm, en växelverkan som får alla att lyfta, och Parhams ordrika låtar får en annan tyngd live än på skiva. Han premiärspelar ett par låtar från sitt kommande tredje album, bland annat den förtjusande ”Facetime”.

När Parham spelar sina mästerverk ”Håller mig vaken” och ”Allting med dig” vet jublet inga gränser, och när han som sista extranummer gör gamla ”Dela på hälften”, låten som var den tändande gnistan för kollektivet, får han sällskap på scen av de andra i S O M 031, som lyckligt dansar runt och sjunger med i en triumfatorisk yra. Liksom av kompisen Mwuana, som även han producerats av Nibla och befinner sig mitt i ett vackert genombrott.

Där och då känns svensk popmusik – inte bara svensk hiphop – bättre än någonsin.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-10)

il yachty - lady in yellow



Rap
Lil Yachty
”Teenage emotions”
(Quality Control/Universal)
Betyg: 2

Nittonåringen Lil Yachty sticker ut på flera sätt. Hans illröda flätor, avhållsamhet från berusningsmedel och fetischistiska intresse för båtar och vatten har snabbt gjort honom till en ikon inom Atlantas rapscen. Hans sluddriga vokala stil har gjort honom till en framträdande artist inom den minigenre som kallas för mumble rap, som väckt lika mycket kärlek från yngre fans som irritation från äldre hiphoptraditionalister.

”Teenage emotions”, Lil Yachtys första studioalbum, är hett efterlängtat efter fjolårets klockrena mixtapes. Med emblematisk titel och sympatiskt skivomslag, som bland annat visar en kyss mellan två killar, väcks förväntningar om ett rikt och genomtänkt innehåll. Tyvärr slarvar Lil Yachty bort sin chans. Låtarna är slappa, fantasilösa och opersonliga, och beatsen tycks ha valts utifrån maximal popfaktor snarare än vad som får i gång ett tungt dansgolv.

Mest intressant är ”Better”, som ger sken av att vara en munter och söt kärlekslåt men som blottar en sorglig känsla hos berättarjaget av att aldrig kunna vara nöjd, att alltid vilja gå vidare och nå större och häftigare mål, att aldrig kunna vila. Just denna stämning utstrålar Lil Yachty när han i sin iver att bli en bred platinasäljande popstjärna tappar bort det som har gjort honom musikaliskt intressant.

Bästa spår: ”Lady in yellow”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-03)

Zara Larsson på Gröna Lund

 

Zara Larsson
Scen: Gröna Lund, Stockholm
Betyg: 4

Det krävs så mycket för att man ska bli en riktigt stor popstjärna, och särskilt hårt är det för kvinnliga artister. Det räcker inte med att ha musikalisk begåvning, fin sångröst och förmåga att ta plats på scen.

Man måste vara snygg, kunna dansa bra (och dansa samtidigt som man sjunger), vara medförfattarare till sina låtar (så att ingen anklagar en för att vara en viljelös docka), ha örat mot gatan när det gäller nya spännande sound (men ändå ha en egen artistiskt personlighet), vara aktiv på sociala medier (men inte förlora sin upphöjda divastatus), ha sympatiska politiska åsikter (men inte framstå som alltför präktig) och dessutom vara ung.

Det är en på miljonen som lever upp till allt det. Zara Larsson är en på miljonen.

Om Zara Larssons megavälproducerade album ”So good” lät en smula odynamiskt och otydligt när det dök upp i våras är det för att Zara Larssons musikgenre handlar om låtar, inte om album. När man hör låtarna som enskilda utropstecken, när hon framför dem live, är det uppenbart hur starka många av dem är. Och det mest allergiframkallande välpolerade hos dem försvinner när de framförs på detta sätt, med noll förinspelad sång (med undantag för frånvarande gästrappares verser), ovanligt inom dagens R&B-pop.

I stället har Zara Larsson med sig två vassa körsångerskor, ett stabilt fyrmannaband (med en, för denna typ av konserter, ovanligt smakfull trummis) och inte minst fyra fantastiska dansare som smider ihop musikens kast mellan disco och trap-pop. Koreografin sitter som en smäck, och Zara själv har fantastiska moves, hon vet precis vad hon gör när hon slänger med håret eller släpar mikrofonstativet längs golvet som en slav i ”Make that money girl”.

Sistnämnda låt är rolig eftersom den är så osvensk, så ojante: ett skamlöst ode till att tjäna kosing, en väldigt beyoncésk mix av feminism och kapitalism. Men låten känns uppriktig och personlig – Zara Larsson är stolt över sina framgångar, att hennes hårda slit har gett resultat. Publiken, som mest består av de som ännu inte tagit sitt första sommarjobb, reagerar en smula förvirrat, men deras lyriska pepp försvinner inte.

Själv dansar jag saligt till ”Rooftop” som jag inte hade vågat hoppats skulle framföras eftersom den är så gammal. Och i det självklara finalnumret ”Lush life” förvandlas den kalla junikvällen till en berusande varm vind som sveper över hela Gröna Lund och fyller alla hjärtan med gnistrande livsbejakande popglädje. I det ögonblicket är det omöjligt att inte älska Zara Larsson.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-03)

kvartett för tidens ände på stockholms konserthus



”Kvartett för tidens ände”
Med: Janine Jansen, violin, Martin Fröst, klarinett, Torleif Thedéen, cello och Lucas Debargue, piano.
Verk av Olivier Messiaen och Franz Schubert.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 2 tim.
Betyg: 4

Hur låter musiken som befinner sig vid en plats där tiden har tagit­ slut? I Richard Wagners opera ”Ragnarök” som nyss har framförts på Kungliga Operan går den dekadenta civilisationen under i eld och syndaflod, en dramatisk rensning som slutar i ett försiktigt hopp om återfödelse.

Olivier Messiaens ”Kvartett för tidens ände” är även den ett sorts soundtrack till undergången, men av en helt annan sort. Den franske tonsättaren tjänstgjorde i andra världskriget som sjukvårdare, blev tillfångatagen av tyska soldater 1940 och sattes i arbetsläger.

Men i denna den mörkaste av ­tider hände något fantastiskt: med hjälp av en fångvaktare fick Messiaen papper och penna och skrev ett verk till sig själv och tre andra fångar som också var musiker, och denna kvartett framfördes i lägret för både fångar och fångvaktare, utomhus i regnet, i januari 1941.

Denna otroligt speciella musik väcks endast delvis till liv när den framförs på Konserthusets stora scen. Ty den intensitet och inlevelse som hörs från den holländska stjärnan Janine Jansen matchas inte alltid av de övriga i gänget. Framför allt schabblas verkets centrala del bort, en sats för cello och piano som här är i akut brist på innerligt spel. Å andra sidan imponerar klarinettkungen Martin Fröst i sina eleganta glidningar från knappt hörbara viskningar till vilt frihetslängtande ångestvrål. Yttersatserna av den säregna kvartetten kontrasterar vackert mot varandra. I den första satsen utgör violin och cello en svag pelare av ljus som piano och klarinett cirklar kring utan att något riktigt möte någonsin äger rum. I finalsatsen är Janine Jansens violin ett ensamt gudomligt ljus som pianostämman omfamnar, och här leder musiken till förening. Vackert och gripande.

Ett annat Messiaen-möte mellan­ violin och piano, stillsamt desperata ”Tema och variation” från 1932, inleder konserten, och även här lyckas Jansen gripa tag. Franz Schuberts C-durfantasi för samma konstellation är mer problematisk.

Schubert skrev många fantastiska verk under de sista åren av sitt liv, men detta är inte ett av dem. Han tycks försöka vilja upphäva tiden genom att göra musiken maximalt utdragen och minimalt händelserik. Också ett sätt att hantera existentiell ångest – den unge tonsättaren var död mindre än ett år efter att verket uruppförts – men mer präglat av förnekelse och slapp eskapism än av en vilja att verkligen fånga något i ett konstverk.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-02)

haffa nya numret av 10tal


Jag har skrivit en essä om musiken som förtrollar i nya numret av 10TAL! Valde ut tre verk av Debussy, Beethoven och Wagner som jag analyserade. Och pratade lite om romantik och politik och hur man ska leva sitt liv och hur man ska se på världen. Det blev rätt fint faktiskt, konstnären Helena Lund Ek gjorde en vacker helsidesillustration. Man kan
beställa tidningen på 10TALS hemsida.