Festival O/Modernt 2017
”Method in madness: Vivaldi meets Finnish rock”
Verk av Antonio Vivaldi, Marzi Nyman m.fl.
Solister: Hugo Ticciati, violin, Marzi Nyman, elgitarr, Luciana Mancini, mezzosopran, Christoffer Sundqvist, klarinett.
O/Modernt kammarorkester.
Dirigent/cembalo: Mark Tatlow.
Scen: Confidencen, Stockholm.
Tid: 2 tim 30 min.
Betyg: 3.

”Det förflutna måste uppfinnas, framtiden måste uppdateras” – detta citat av John Cage har blivit mottot för festivalen O/Modernt med Hugo Ticciati i spetsen, ett gäng som sedan 2011 har vänt ut och in på den klassiska musiken genom att osentimentalt men kärleksfullt kasta in den i diverse oväntade sammanhang. Varje konsert är en idé, ett konceptuellt konstverk. För detta måste man älska dem, oavsett hur resultatet blir. Och det säger sig självt att allt inte blir lika lyckat i denna hejdlösa experimentlusta.

Temat för årets festival är ”Vivaldi och återvändandet”. Den italienske barocktonsättaren var en mästare i att bygga upp spänning genom repetition, exempelvis i ritornellen, en kompositionsform som bygger på ett schematiskt pendlande mellan olika avsnitt. På ett liknande sätt är festivalens öppningskonsert, som har rubriken ”Method in madness: Vivaldi meets Finnish rock”, uppbyggd kring ett ständigt pendlande mellan två väldigt olika musikstilar: Vivaldis barockmusik och (hyfsat) modern rockmusik. Det innebär tvära kast mellan nästan varje låt, men också en inbyggd förväntan om att pendeln ska svänga tillbaka.

Varför det just är finsk rock som ska kontrasteras mot Vivaldi är oklart. Finland har visserligen en tradition av hårdrocksband som flirtar med klassisk musik – på nittiotalet nådde band som Apocalyptica och Nightwish enorm popularitet – men sådan musik är gräsligt kitschig. Gitarrvirtuosen och kompositören Marzi Nyman är visserligen relativt mångsidig – han spelar både bluesrock, svulstig alternativrock, scatsjungande jazzrock och rockabilly – men allt låter dammigt och duktigt jämfört med Vivaldis dansande eld.

Å andra sidan är ju metodiskt vansinne temat för konserten, och om den hade varit en människa hade den kunnat diagnosticeras med schizofreni. När orkestern spelar Vivaldi, och framförallt när mezzosopranen Luciana Mancini sjunger, regerar skönheten. I synnerhet arian ”Gelido in ogni vena”, från operan ”Farnace” (1727), är helt knäckande stark. Men när pendeln svänger till Marzi Nymans rock blir det som att en kall hand läggs på hjärtat (med ett undantag: den söta poplåten ”Outo Tyttö”). Hur kul musikerna på scen än verkar ha åt mötet, som egentligen bara funkar i ett stycke: Vivaldis sonat ”La follia”, som bygger på en av musikhistoriens skarpaste melodier, lätt att bli besatt av.

Konserten lyckas ganska väl med vad den föresatt sig att göra, men med en annan modern motpol till Vivaldi än Marzi Nyman hade det kunnat bränna till ordentligt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-18)

Kommentera 0


Indie
Fleet Foxes
”Crack-up”
(Nonesuch/Warner)
Betyg: 3

”Allt liv är såklart en nedbrytningsprocess”, inleder F. Scott Fitzgerald sin essä ”The crack-up” från 1936 med, ”men de slag som gör det dramatiska jobbet – de stora plötsliga slagen som kommer, eller tycks komma, från utsidan – de som man minns och skyller saker på och, i svaga stunder, berättar om för sina vänner, deras effekt märks inte på en gång.”

Robin Pecknold, frontfiguren och låtskrivaren i Fleet Foxes, har medgett att Fitzgeralds essä har varit en inspirationskälla till bandets mödosamt frammanade tredje album. Även om de nya låtarnas texter inte explicit berättar om vad Pecknold har gått igenom sedan sist – slagen, som Fitzgerald skulle säga – lyser de av kris och tvivel. ”Crack-up” anländer hela sex år efter förra skivan ”Helplessness blues”, som togs emot väl även om den inte var en sensation på samma sätt som det självbetitlade debutalbumet från 2008. 

Fleet Foxes ska inte slarvas ihop med freak folk-scenen som blev populär några år innan de debuterade, eller med alt-countryn som var på modet kring millennieskiftet, och inte heller med mysigt svängig americana. Det var inte som duktiga traditionsbärare som de gjorde intryck, och ännu mindre som djärva förnyare.

Nej, det som var speciellt med Fleet Foxes var helt enkelt att deras musik var så vacker och direkt. Skönheten fick stå i centrum, både i den glänsande stämsången och i själva låtarnas perfekta melodier. Stämsången var ingen ytlig gimmick, musiken var inget sound, den var ett ljud. Inför låtar som ”He doesn’t know why” och ”Tiger Mountain peasant song” var det bara att kapitulera. Eller, som i fallet First Aid Kit, inspireras till att starta band. Många var de artister som följde i Fleet Foxes fotspår.

Kärnan i Fleet Foxes är vänskapen mellan Robin Pecknold och gitarristen/körsångaren Skyler Skjelset. Efter förra skivan fick deras relation en törn, och hur de hittade tillbaka till varandra skildras i den mäktiga och nästan nio minuter långa singeln ”Third of May / Ōdaigahara”. Likt många låtar på ”Crack-up” är den lång, vindlande och uppdelad i flera sektioner. Men till skillnad från de flesta låtar på skivan har den också melodier som skjuter ut i himlen.

För om ”Helplessness blues” var ett steg bort från de omedelbara poplåtarna på Fleet Foxes debut är ”Crack-up” ett ännu större kliv i denna riktning. Låtarna må vara ambitiösa men de är skissartade, flytande, schizofrena. Hela skivan genomsyras av en halvdesperat tro på förlösning, en nöjdhet som klingar lite falskt eftersom frälsningen inte har kommit. Pecknold har inte landat än, harmonin har inte infunnit sig.

Det gör visserligen skivan intressant som dokumentation av skaparkris. ”So the words won’t come / and the hand won’t touch” sjunger han i titellåten som avslutar skivan. Men tyvärr är han inte riktigt förmögen att skildra detta tillstånd i sina texter. Han har inte tillräckligt mycket distans eller mod för detta, istället gömmer han sig bakom dunkla metaforer och snygga ord som ”phillipic”, ”sybarite” och ”perdition”.

Och musiken följer samma mönster. Allt låter fint men det bränner sällan till – med undantag för nämnda ”Third of May / Ōdaigahara” och några passager i ”Fool’s errand” och ”On another ocean (January/June)” lyser de starka melodierna med sin frånvaro. Och att Mulatu Astatkes ljuvliga etiopiska jazz samplas blir inte mer än ytlig dekoration.

Fleet Foxes har inte blivit ett dåligt band men de befinner sig i en något förvirrad fas. Att de euforiska skönhetsögonblicken har dragit sig undan på detta förvisso trevliga album är ett slag vars effekt inte märks på en gång.

Bästa spår: ”Third of May / Ōdaigahara”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS: 
5 andra artister som har inspirerats av F Scott Fitzgerald.

The Divine Comedy ”Bernice bobs her hair”
Engelsmannen Neil Hannon ville så gärna vara en dandy. Det fick honom att inte bara använda eleganta arrangemang utan även att referera till välvald litteratur. ”Bernice bobs her hair” från 1993 återger Fitzgeralds novell från 1920 i poplåtsformat.

Blur ”Tender”
Blur kämpade med att hitta en ny identitet efter att de hade tröttnat på britpop. Denna singel från 1999 flirtar med gospel och inledningsraden ”Tender is the night” är titeln på Fitzgeralds roman från 1934 (i sin tur lånad från en dikt av Keats).

Regina Spektor ”Poor little rich boy”
Spektors disslåt till en störig kille är inspirerad av Fitzgeralds novell ”The rich boy” från 1926 och innehåller de föraktfulla textraderna ”You’re reading Fitzgerald, you’re reading Hemingway (they’re both super smart) / and drinking in the café”.

Elliott Murphy “Like a great Gatsby”
Fitzgeralds mest kända verk är den ljuvliga “The great Gatsby” (1925). Ett år innan filmversionen från 1974 (med Robert Redford som Gatsby) släppte singer-songwritern och Fitzgeraldfanatikern Elliott Murphy sitt debutalbum, där denna låt återfinns.

Lana Del Rey ”Young and beautiful”
Den senaste filmversionen av “The great Gatsby”, från 2013, har ett påkostat soundtrack. Florence & The Machines ”Over the love” har kanske en tydligare koppling till berättelsen, men Lana Del Reys episkt ängsliga ballad är en så mycket starkare låt.

(Dagens Nyheter 2017-06-17)
Kommentera 0
 

Radiohead
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 3

Var är det för band som Radiohead vill vara? Det är en fråga som de fem Oxfordsönerna har brottats med sedan genombrottet med debutsingeln ”Creep” 1992, ett nästan parodiskt övertydligt tonårsångestanthem.  Radiohead insåg snart att de inte ville vara ett dumrockigt band som gjorde låtar som ”Creep” och utvecklades med stormsteg.

Med albumen ”The bends” och ”OK computer” etablerade de sig som det smartare, mindre bakåtblickande och mer ambitiösa alternativet till britpopvågen, med svart humor istället för romantik. Men trots att de blev ännu mer älskade i denna skepnad insåg de att de inte ville vara ett sådant band heller, och gjorde en ännu mer extrem makeover med albumet ”Kid A” år 2000. En skiva som alienerade många av bandets fans men som visade sig bli otroligt inflytelserikt för det kommande decenniets musik, i sin djärva sammansmältning av indierock och experimentell electronica.

Sedan dess har Radiohead fortsatt att utvecklas för varje ny skiva, bara inte med lika revolutionerande resultat. Bandet har byggt katedraler av arrangemang och blivit alltmer musikaliskt förfinade, medan Thom Yorkes sångröst och låtskrivarglöd har varit konstant.

Men när man ser Radiohead spela live på deras pågående arenaturné aktualiseras åter frågan om vad för slags band de vill vara. Här presenterar de sig nämligen snarare som ett klassiskt rockband med en lång låtkatalog som de väljer och vrakar ur, som om Thom Yorke & co var Bruce Springsteen & The E Street Band. Inget fel med denna typ av artisteri, men det är en kostym som sitter lite märkligt på just Radiohead. Konserten är tillbakalutat trevlig och, om inte nostalgisk, så definitivt ganska crowdpleasande. Bandet ger publiken det den vill ha, som om det var det enda jobbet gick ut på.

När exempelvis Bob Dylan spelar gamla låtar live stöper han om dem radikalt, så att de absolut inte låter som på de gamla skivorna. Ett logiskt sätt att arbeta på för musiker som inte vill stagnera. Men när Radiohead spelar 90-talslåtarna ”Exit music (for a film)” eller ”Fake plastic trees” så troget originalversionerna som möjligt infinner sig en märklig känsla: det låter bra, men det låter inte ett dugg spännande. Som gammalt fan blir man glad av att få höra dem, men önskar samtidigt att bandet hade haft värdigheten att inte ge oss dem. På denna turné har de till och med spelat ”Creep”, men den slipper vi tack och lov på Globen.

Det som har varit så nyskapande och intressant med Radiohead på skivorna från ”Kid A” och framåt slätas ut för att passa arenarocksammanhanget. Det elektroniska tonas ned, det kompakt funkrockiga prioriteras, och till slut blir Radiohead ett band som förminskar sig själva. Ungefär som The Beatles precis innan de fattade det kloka beslutet att sluta turnera för att istället fokusera på studioinspelningar.

Med 24 omsorgsfullt framförda låtar på över två timmar går det inte att påstå att det är en snål konsert. Men dramaturgin känns lika genomtänkt som hos en jukebox på shuffle. Och den innerlighet som präglar senaste skivan ”A moon shaped pool” slarvas bort i den brokiga kavalkaden. Den professionella och distanserade inställning som bandet har till sina gamla nittiotalslåtar gör att det inte blir så mycket själ i dem heller.

Vid ett tillfälle känns bandet dock närvarande i nuet, och det är när Thom Yorke i konsertens enda mellansnack kommenterar parlamentsvalet i Storbritannien och att han känner att hoppet, mot alla odds, är på väg tillbaka till engelsmännen. Därefter spelar han den stillsamt ilskna balladen ”The Daily Mail”. Det är inte konsertens bästa låt, men den har något, och att spela den färska ”Burn the witch” direkt efteråt är elegant – det är en låt som handlar om att ge efter för irrationell rädsla och destruktiva försvarsmekanismer. Hade hela konserten varit på det viset hade Radiohead framstått som ett band som är lite mer på hugget. Om de nu vill vara ett sådant band.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-11)
Kommentera 0
Visa fler inlägg