Okej, gör er beredda på ett riktigt långt inlägg. Denna vecka har jag sett sju filmer på filmfestivalen, vilket blir tio filmer + en kortfilm för hela festivalen. Ändå maxat! Tack för tio underbara dagar, Stockholm filmfestival! Längtar redan till nästa år.


Medan åren går är Mike Leighs nya film. Jag och Caroline har dragit så många brittisk diskbänksrealism-skämt genom åren att jag har en total distans till alla filmer som görs av folk som Mike Leigh och Ken Loach, så jag var inte alls sugen på att se den här egentligen, men jag gick ändå. Och gosse vad glad jag är att jag gjorde det! Festivalens bästa film! Den handlade inte om den engelska arbetarklassen (inget ont om den i sig alltså... men ni fattar) utan var bara en utsökt utförd dissekering av mänskliga relationer. Psykologi och subtilt förtryck. Vänner som är överlägsna och nedlåtande på ett osynligt sätt. Fina goda människor som inte är så fina eftersom de är så självtillräckliga och dömande mot andra. Åh gud, jag älskar bra manus. Repliker som säger allt mellan raderna, utan att vara typiska "repliker som säger saker mellan raderna". Dialog som är 100% naturlig och realistisk, men som ändå bär på något, något man skär sig på, något som isar och ilar. Livet och dess rikedom av brutalitet. Mike Leigh kan skriva såna manus. Och han kan ge personregi (fantastiska skådespelarprestationer!). Och han är intresserad av kvinnor, inte på det där klyschiga "han är en kvinnornas regissör"-sättet, vilket som sägs om alla som gillar att ha snygga brudar i sina filmer, utan på ett genuint sätt. Intresserad av spelet mellan könen och de olika spelregler som gäller. Och allt är så subtilt och aldrig blaffigt. Så himla cleant och grymt. Jag satt och tänkte under filmen "tänk om svensk film var såhär?" Men Roy Andersson eller Johan Kling skulle aldrig kunna skriva ett manus som var så här real, så här rikt och fett. Åh. Hatten av. Toppfilm.


Au revoir Taipei var den enda asiatiska filmen jag såg detta år, men det var en fullträff. En helmysig feelgood-romkom om frankofila kinesiska ungdomar. Fotot och frosseriet i Taipeis gränder och matlagning var helt underbart, och soundtracket lät som något Woody Allen hade gillat (och passade in i filmen - den kvinnliga huvudpersonen gick på swingdanskurs) och det satt som en smäck och förhöjde den mysiga känslan. Dessutom var slutet lyckligt och jag är en sucker för kärlekshistorier som slutar lyckligt. Det där leendet som tjejen fyrar av när hon tittar fram bakom bokhyllan i slutet är to die for. En underbart underhållande bagatell.


The Romantics är en amerikansk ensemblefilm med Katie Holmes, Anna Paquin, Malin Åkerman, han som spelar Frodo och några till. Ett kompisgäng ses några år efter att de hängde som mest, för alla är bjudna till brölloppet mellan Katie Holmes gamla collegerumskompis Anna Paquin och killen som Katie Holmes var ihop med under collegeåren. Mycket känslor kommer fram etc etc och ni kan gissa EXAKT vad som kommer att hända och EXAKT detta händer. Katie Holmes spelade förvånansvärt bra men manuset var fruktansvärt cheesy (bygger på en bok, som för övrigt skrivits av samma kille som regisserat och gjort screenplayen, så det finns ingen annan i produktionskedjan att skylla på) så det fanns liksom inte så mycket att göra. Vissa scener fick en att vilja kräkas, som när Katie Holmes och hennes ex-kex (som för övrigt var en prakttråkmåns) citerar Keats i natten med gråt i rösten, en rad var. Eller ännu värre den klimaktiska slutscenen där killen vrålar lyckligt och förlösande i regnet och Katie Holmes står och ler bredvid. Fy fan. Ni fattar, det var Garden State-dåligt. Fullkomligt vidrigt. Se ej denna film. För övrigt känns hela kompisgäng så himla krystad, lite som att marknadens behov av "Vänner" måste tillfredsställas. Alla skulle vara så himla härliga mot varandra hela tiden. Alla mådde typ bra också. Good for you. Dra åt h-e.


Welcome to the Rileys är en film med James Gandolfini och Kristen Stewart från "Twilight"-filmerna. Hon är en tonårig strippa och han är en deppig man som förlorat sin tonårsdotter i en bilolycka flera år tidigare, ett trauma som gjort att han och frugan glidit ifrån varandra, vilket i sig fått honom att inleda en relation med en älskarinna, och när även älskarinnan plötlisgt dör har han verkligen ingenting att leva för, känner han. Så träffar han Kristen Stewart och... här kommer det som ska vara chockerande otippat: han vill inte ligga med henne. I stället vill han ta hand om henne som en fadersgestalt och styra upp hennes sjuka liv, som ett substitut för att han inte kan ta hand om sin dotter. James Gandolfini spelar så himla bra - han behöver bara sätta sig vid ett bord och öppna en ölburk i tystnad för att man ska bli helt förhäxad - och storyn var rätt bra, förutom slutscenen som kändes som ett appendix för att alla inte ska gå i taket av deppighet (men jag blev snarare deppig för att den var där - den kändes falsk och otrovärdig). Och jag hade också lite problem med två saker  dels att faktumet att James Gandolfini inte var attraherad av Kristen Stewart inte innabar att hon inte sexualiserades, som den unga snygga tjej hon är, kameran bangade inte att visa hennes rumpa om man säger så. Jag menar bara, ska man göra en ickeglamouriserande skildring av det skitliv som en prostituerad har, inte en förljugen Pretty Woman-film, så måste man göra det hela vägen. Man kan inte gå halvvägs och ändå ha en tjej som är klipsk nog att ta tag i sitt liv bara hon får en skjuts i rätt riktning (det är en optimistisk syn på prostitution, men den känns provocerande naiv) och vars värsta problem med torskarna är att hon en gång får urinvägsinfekton. Det andra problemet jag hade var att James Gandolfinis godhet var lite som godheten i Medan åren går: lite förtryckande i all sin självgoda och själviska välvillighet. Om Kristen Stewart inte uppskattade att han var snäll mot henne var det som om hon var dum i huvudet och tragiskt nog inte förstod sitt eget bästa. Det var som om berättelsen var på hans sida mer än hennes. Trots detta: bra film. Faktiskt. Fin skildring av relationen mellan Gandolfini och hans fru bland annat.


Trädet är en film med Charlotte Gainsbourg i huvudrollen och som annonserades som något besläktat med Antichrist - fröken Gainsbourg, check, sorg efter en närståendes död, check, naturen som levande och viktig för handlingen, check. Men likheterna slutar där. Det här var en film som utspelades i mitt hatland nummer ett, Australien, och förutom ful dialekt och en nästan White Material-liknande känsla av outtalad rasism och kvävande tystnad på de vackra fälten så var berättelsen i sig rätt keff. Brådmogna blonda barn (dialog för barn brukar vara överdrivet korkad - nu var den överdrivet intelligent, vilket är ännu mer otrovärdigt och irriterande) står i centrum och Charlotte måste i ett skarpt läge välja mellan lojaliteten mot dem och kärleken till en ny snubbe. Blaha blaha. Extremt ointressant ämne för en film. Till filmens fördel kan jag säga att den var välgjord, hade vackert foto, väl avvägt tempo, lagom spännande, Charlotte Gainsbourg spelade bra, etc etc. Men vad spelar det för roll om historien i sig var dålig? En cheesy Australienberättelse. Nej tack. Se inte denna film.


Cemetery Junction är långfilmsdebut för manusförfattarna och regissörerna Ricky Gervais och Stephen Merchant. Men den som vill ha en riktigt flabbig komedi göre sig icke besvär. Det är som om Ricky och Stephen av mindervärdeskomplex valt att göra vad de tror är en "seriös" film, vad nu det betyder. En historia som är lite rolig, lite allvarlig, lite nostalgisk, lite snygg och väldigt brittisk. Som sådan var den väl lyckad, men jag såg bara en engelsk "Upp till kamp", och jag hatade "Upp till kamp". Filmen handlade om tre blokes i Londons utkanter sommaren 1973, och inte bara dessa tre utan samtliga karaktärer i filmen var extremt klyschiga och tvådimensionella. De var inte människor utan symboler för något, var och en, som klippdockor. Kärntrion var Den Snygga Tuffingen, Den Känsliga Intelligenta Killen och Den Roliga Tjockisen. Usch. Bara det. Men vi fick också lite klasskamp, lite rasism, lite glamrock, lite tidsmarkörer, lite feminism och en mysig liten kärlekshistoria. Jaja, jag ska inte vara onödigt elak, för filmen var faktiskt rätt trevlig, men den var verkligen inte mer än så. Totalt opersonlig och förutsägbar. Något för nostalgiska engelska män framför allt, kändes det som. En film för Morrissey. Synd när Gervais och Merchant är så begåvade. Kanske nästa gång.


Cyrus var en fantastisk film! Den näst bästa filmen för mig denna festival. Jonah Hill, den roliga tjockisen från Funny People och Superbad, spelade freaky son till Marisa Tomei, och han var helt enastående. Man undrar vad Freud hade tyckt om den här historien: en mamma och en 22-årig son har ett symbiotiskt förhållande, och när mamman träffar en ny kille får pojken en kris och hatar den nya killen av hela sitt hjärta och gör allt han kan (men med osynliga, diaboliskt subtila metoder!) för att så split mellan denne och mamman. Det låter kanske som en lite sorglig film, men den var så otroligt rolig hela tiden. Fantastiska skådespelare, toppenmanus och som bonus lite skön Kalifornienstämning à la The Kids Are All Right. Åh. En riktigt pärla! Se den när den kommer på vanliga biografer (förlåt om det lät drygt...). Jonah Hill, han blir bättre för varje film man ser honom i. Och Marisa Tomei, jag gillar henne mycket mer nu än när hon var ung och snygg i 90-talsrullar som "Only you", hon framstår som en bättre skådespelare och är dessutom vackrare. (Hm, undrar vad Freud skulle säga om mig?)
Kommentera 12

Nicholas: Det här är mer än årets bästa hiphopskiva, mer än Kanyes största stund hittills, mer än en extremt lyckad kombination av beats och rap. Den gränslösa fantasirikedom, den estetiska kompass och de musikaliska muskler som Kanye West visar upp på detta sitt femte album saknar motstycke i hiphopens samtid. Varje låt har så många idéer att de hade räckt till en hel skiva för en annan artist. Låtarna sväller över alla bredder på ett lika naturligt som bländande sätt, och bildar ett album som gör för hiphop vad Bruce Springsteens Born to Run gjorde för rock’n’roll, vad The Congos Heart of the Congos gjorde för reggae och var D’Angelos Voodoo gjorde för R&B. Lägg därtill de bästa och mest självrannsakande texter Kanye skrivit. Ett mästerverk.
BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Oj oj oj. Jag var verkligen inte beredd på det här. Jag älskade Kanye när han kom - först som producent på Roc-A-Fella-skivorna runt millennieskiftet, sedan som en unikt personlig och machobefriad rappare när han solodebuterade med "The College Dropout" - men sedan gled vi ifrån varandra. Han blev snart rätt macho på sitt eget sätt, och ganska odräglig eftersom det fanns en pinsam klyfta mellan hans självbild och hans faktiska förmåga som rappare och producent. När "Gradution" kom hade jag inte mycket till övers för honom - han verkade tycka att han var ballast i världen som hade upptäckt Daft Punk och syntar, men han lät bara väldigt ytlig och ointressant. ("Can't tell me nothing" var i och för sig en bra låt, men den var symptomatiskt nog producerad av DJ Toomp.)

Men. När "808s & Heartbreaks" kom hörde jag något nytt hos Kanye. Innan den rapbefriade, autotunefrossande skivan släpptes trodde jag att det var ännu en ytlig idé, att han ville hinna före Lil Wayne som pratat om att göra en hel skiva med bara autotunesång och inte rappa alls, men resultatet var allt annat än ytligt. En sorgsen, iskall minimalism genomsyrade hela skivan, och när Kanye sjöng "keep your love locked down / cause you'll lose" lät det bittert på ett positivt sätt. Det var ord från en lite äldre, lite mognare och mer livserfaren artist. Ungefär som när Håkan Hellström tog klivet från "Det är så jag säger det" till "Ett kolikbarns bekännelser".

Under detta år har Kanye 1) börjat twittra, 2) börjat släppa en massa låtar gratis. Hans twittrande har till stor del handlat om hur mysigt han har det i studion och alla fantastiska artister som han hänger med där. Han har framtsått som sympatisk och ödmjuk, för han har inte kunnat dölja hur mycket han älskar musik och hur han beundrar Swizz, RZA, Q-Tip och Nicki Minaj. Man kan jämföra med 50 Cents tweets, som bara handlar om 50 själv och hur många tjejer han vill ligga med och hur många som vill ligga med honom. Ingen överraskning kanske, men 50 Cent bryr sig inte så mycket om musik, han bryr sig om framgång (och vem kan klandra honom, vem kan klandra någon som kommer från fattiga förhållanden och får chansen att ta sig ur skiten genom musikindustrin). Medelklasskillen Kanye West däremot, han bryr sig visserligen om framgång också, han vill bli älskad, men han har också ett genuint och djupt intresse för musik. Han vill skapa något unikt. Något förtrollande. Något som lyfter mot stjärnorna.

Och äntligen har han lyckats göra just det.

Kanye är så rik och en så stor artist att han har råd att göra ett hur galet skivinspelningsprojekt som helst. Om han känner för att flyga in en ashet rappare eller en legendarisk producent så gör han det, om han vill anlita en respekterad musiker eller arrangör så gör han det, om han vill sampla något - oavsett vad - så gör han det. Och om resultatet inte blir bra så kan han slänga låten och göra en ny, för han har råd att slänga material, han har råd att säga "nej, den passar inte" trots att det kostat asmycket tid och pengar att spela in den låten. Han har den friheten. Han har också fantasi nog att komma på alla de här idéerna. Och han har självförtroende nog att våga förverkliga dem, han kan strunta i vilket sound som "funkar" för tillfället, han vet att han inte kommer gå i konkurs och förlora fans och skivkontrakt om han inte har med Gucci Mane på en singel och tryggar en hit.

Så han gör en skiva som bara han kan göra, just nu. Han har ingenting att bevisa, han kan göra vad han vill. Han har växt och mognat efter sina kriser och sin hjärtesorg, han kan skriva texter som betyder något (som den underbara "Runaway" vars självhatande ironiska refräng kommer jaga oss långt framöver), han kan slappna av som rappare och bara lattja och lyckas därmed rappa bättre än någonsin tidigare. Och han kan bygga låtar stora som palats. Han gör allt detta på sitt nya album, ett helt perfekt album. Det är som "Born to Run" eller "Sign O the Times". Det är kolossalt, det är så rikt, det är så välkomponerat. Från de förkrossande körerna i första låten till den furiösa spoken word-monologen i slutet. Från explosionerna i "All of the lights" till den med röstförvrängning iscensatta schizofrenin i "Blame game". Från hedonism och dekadens till självrannsakan och insikt, och tillbaka igen.

För det är det som är det mest imponerande med "My Beautiful Dark Twisted Fantasy": det är inte bara otroligt bra musik och otroligt bra texter. Det är ett verk där dessa två komponenter smälter samman, där musiken är en förlängning av orden och vice versa. Det är hela spektrat, ett totalt uttryck, en artist som är förmögen att ge allt av sig själv och som gör det. Denna... kontroll. Den är nästan kuslig.

Ingen hiphopskiva har varit så innovativ, experimentiell och samtidigt totalt tillgänglig och helgjuten sedan OutKasts "Aquemini" från 1998. Men egentligen är jämförelser med tidigare skivor ointressanta. Det är inte säkert att alla artister kommer inspireras av Kanyes mästerverk och försöka göra egna skivor i samma stuk. (Fast varför inte i och för sig? Hur många rockgrupper försökte inte göra sin egen Sgt Pepper?) Det spelar ingen roll, lika lite som det spelar roll om Kanye West någonsin kommer kunna göra något större och vackrare. Det är 2010 och i detta nu har vi nyss bevittnat ankomsten av ett mästerverk, en modern klassiker.
Kommentera 16

Det finns en årlig tradition som är större, finare och mysigare än julen för mig: Stockholms filmfestival. Den började i onsdags och håller på till nästa söndag. Hittills har jag sett de här filmerna (att det var slutsålt till alla föreställningar av Les Amours Imaginaires var givetvis ett stort bakslag).


Bekas var en kortfilm gjord av en 25-årig kille som heter Karzan Kader. Han har gått på DI (som också producerat filmen) och verkar sjukt begåvad (vad gjorde jag när jag var 25?). Bekas handlar om två små pojkar i den kurdiska delen av Irak i början av 90-talet. De är hemlösa, föräldralösa och papperslösa, men de har varandra. De är bröder. De får en plan om att åka till USA och lämnar sin stad för detta ändamål. Bra skådespelare, snyggt foto och rapp klippning, men framförallt ett fint manus. Slutet är verkligen heartwrenching. Syskonkärlek alltså, som jag kan punda på det.


All Good Children var en av de tävlande filmerna i årets festival. Jag hade hoppas på både anglofili och frankofili – jag visste att den skulle handla om engelska barn som flyttar till Frankrike över en sommar – men fick varken eller. Bara en vråldeppig film om en ca 12-årig kille som flippar ur totalt när han blir kär i en tjej. Alltså, det i sig var bra, det kunde man relatera till, hela den här grejen med att bli kär och liksom springa om kärleksobjektet, göra det till något mycket större och allvarligare än vad det egentligen är, och som en konsekvens bli sedd som konstig. Ensamheten i den där extrema känslan, isoleringen. Besvikelsen. Och det inre kaoset, som kan få drastiska uttryck. Det var bra, och att filmen likt Roy Anderssons ”En kärlekshistoria” var gjord ur barns perspektiv, där allt utgick från barnens perspektiv och att de vuxna sågs som konstiga, det var också bra. Men jag hade problem med huvudpersonerna. Den fula engelska pojken med ett svart hål istället för mun, och tjejen utan ögonbryn som han var kär i som betedde sig helt mystiskt, som en brådmogen femme fatale in spe. Äh, ju mer jag tänker på filmen, desto bättre blir den. Men den var hemsk. Slutet var så oerhört tragiskt att jag nästan inte vart jag skulle ta vägen. Var det tvunget att gå så illa? Ja, men det kanske det var. Berättelsens grundpremiss var att pojkarna blir lämnade hos sin franska moster när deras mamma dör (vi får inte reda på några detaljer kring detta) och deras pappa bara lämnar dem där, för att hämta upp dem några veckor senare. Ingen pratar med dem om deras trauma, de pratar inte om det med varandra, de har en massa svarta känslor inom sig som givetvis kan ta skruv hur lätt som helst. Man blir ganska arg på den där pappan. Men det är givetvis meningen att man ska bli. Ok, rätt bra film ändå alltså. Men det hade varit trevligt om någon hade pratat franska. Eller om det hade funnits humor i en enda replik.


Skateland såg jag igår, det var en film om amerikanska ungdomar i en liten stad i Texas i början av 80-talet. Jag är extremt svag för hela den där genren, det här med kids som är uttråkade men ändå har det rätt mysigt, den tunna hinnan av melankoli i amerikanska förorter, tonåringar som älskar rock… jag tänker på The Last Picture Show, Freaks & Geeks, Smashing Pumpkins ”1979”, Arcade Fires senaste album… jag skulle vilja lägga till Dazed & Confused också, men jag har inte sett den, och jag skulle vilja kunna lägga till Sista natten med gänget men tyvärr är inte den särskilt bra. Jag har en vän, vi kan kalla honom Håkan, som är professor i detta ämne och skulle kunna skriva mycket mer om det än jag. Men Skateland var hur som helst en film som passar in i denna genre, och som sådan var den trevlig, om än knappast originell. Jag hade inte så mycket problem med klyschorna och sentimentaliteten som med faktumet att huvudpersonen var en Skön Kille och fick komma undan med att vara det. I en scen startar han till och med ett slagsmål – inte en ”skön kille”-grej att göra direkt men väl en klassisk machogrej att göra – och då är stämningen inte ”usch vad hemskt” utan ”bra gjort, de skulle ha det, de svinen, coolt av honom att inte vara en mes”. Det finns onda och goda, och de onda är bonnlurkar som är fula och spottar och behandlar flickvänner dåligt, medan de goda är sköna killar som har bra fester och som alla tjejer tycker om. Jag vet inte, men jag tycker att det är lite problematiskt. Det är som i den här Adam Sandler-filmen som kom i år, The Grown-Ups, kanske den sämsta film som jag någonsin sett, och där är det också så att Adam Sandler är cool och snygg (ha!) och hans nemesis är en misslyckad bonnlurk. Så mycket förtäckt klasshat i den här formeln, inte så himla fräscht. Men… bortsett från detta så var det en rätt trevlig film. Chris Cooper gjorde en fin birollsinsats som pappan till huvudpersonen. Och slutscenen var ändå rätt göttig.


Idag såg jag Clink of Ice (Les Bruits des Glacons), en fransk film gjord av Bertrand Blier, en 71-årig regissör som gärna låter 20-åriga fotomodellsnygga skådespelerskor ta en simtur i en pool för att sedan ta av sig överdelen av baddräkten och flasha brösten. Det hände minst två gånger. Säga vad man vill om Woody Allen, men han är i alla fall inte fransman. Hur som helst, filmen var en komedi om döden, en lek med tanken att när cancern knackar på dörren så skulle det kunna vara en riktig person som knackar på dörren. En förkroppsligad cancer som flyttar in i ens liv och tar plats i varenda del av ens vardag. En störig, illaluktande jävel som vägrar lämna ens hus. Men vad har man att sätta emot denna filur? Kan man vinna över döden? Det var inte Det sjunde inseglet direkt, men kanske fanns Bergmans film någonstans i bakhuvudet hos Bertrand Blier ändå. Och det var en bra film, de fick till och med in en kärlekshistoria som var ganska engagerande, och slutet var drömskt och bra, kanske var det bara en fantasi som Caroline påpekade. Filmen var dock så skruvad hela tiden, med högt tempo och ironiskt dramatisk musik, det blev lite fars över det hela, och rätt larvigt emellanåt. Konservativ som jag är gillar jag mina komedier dialogdrivna snarare än lustigt övernaturliga. Men strunt samma, det var en schysst film.

Kommentera 8
Visa fler inlägg