stockholms filmfestival 2010, del 2

Okej, gör er beredda på ett riktigt långt inlägg. Denna vecka har jag sett sju filmer på filmfestivalen, vilket blir tio filmer + en kortfilm för hela festivalen. Ändå maxat! Tack för tio underbara dagar, Stockholm filmfestival! Längtar redan till nästa år.


Medan åren går är Mike Leighs nya film. Jag och Caroline har dragit så många brittisk diskbänksrealism-skämt genom åren att jag har en total distans till alla filmer som görs av folk som Mike Leigh och Ken Loach, så jag var inte alls sugen på att se den här egentligen, men jag gick ändå. Och gosse vad glad jag är att jag gjorde det! Festivalens bästa film! Den handlade inte om den engelska arbetarklassen (inget ont om den i sig alltså... men ni fattar) utan var bara en utsökt utförd dissekering av mänskliga relationer. Psykologi och subtilt förtryck. Vänner som är överlägsna och nedlåtande på ett osynligt sätt. Fina goda människor som inte är så fina eftersom de är så självtillräckliga och dömande mot andra. Åh gud, jag älskar bra manus. Repliker som säger allt mellan raderna, utan att vara typiska "repliker som säger saker mellan raderna". Dialog som är 100% naturlig och realistisk, men som ändå bär på något, något man skär sig på, något som isar och ilar. Livet och dess rikedom av brutalitet. Mike Leigh kan skriva såna manus. Och han kan ge personregi (fantastiska skådespelarprestationer!). Och han är intresserad av kvinnor, inte på det där klyschiga "han är en kvinnornas regissör"-sättet, vilket som sägs om alla som gillar att ha snygga brudar i sina filmer, utan på ett genuint sätt. Intresserad av spelet mellan könen och de olika spelregler som gäller. Och allt är så subtilt och aldrig blaffigt. Så himla cleant och grymt. Jag satt och tänkte under filmen "tänk om svensk film var såhär?" Men Roy Andersson eller Johan Kling skulle aldrig kunna skriva ett manus som var så här real, så här rikt och fett. Åh. Hatten av. Toppfilm.


Au revoir Taipei var den enda asiatiska filmen jag såg detta år, men det var en fullträff. En helmysig feelgood-romkom om frankofila kinesiska ungdomar. Fotot och frosseriet i Taipeis gränder och matlagning var helt underbart, och soundtracket lät som något Woody Allen hade gillat (och passade in i filmen - den kvinnliga huvudpersonen gick på swingdanskurs) och det satt som en smäck och förhöjde den mysiga känslan. Dessutom var slutet lyckligt och jag är en sucker för kärlekshistorier som slutar lyckligt. Det där leendet som tjejen fyrar av när hon tittar fram bakom bokhyllan i slutet är to die for. En underbart underhållande bagatell.


The Romantics är en amerikansk ensemblefilm med Katie Holmes, Anna Paquin, Malin Åkerman, han som spelar Frodo och några till. Ett kompisgäng ses några år efter att de hängde som mest, för alla är bjudna till brölloppet mellan Katie Holmes gamla collegerumskompis Anna Paquin och killen som Katie Holmes var ihop med under collegeåren. Mycket känslor kommer fram etc etc och ni kan gissa EXAKT vad som kommer att hända och EXAKT detta händer. Katie Holmes spelade förvånansvärt bra men manuset var fruktansvärt cheesy (bygger på en bok, som för övrigt skrivits av samma kille som regisserat och gjort screenplayen, så det finns ingen annan i produktionskedjan att skylla på) så det fanns liksom inte så mycket att göra. Vissa scener fick en att vilja kräkas, som när Katie Holmes och hennes ex-kex (som för övrigt var en prakttråkmåns) citerar Keats i natten med gråt i rösten, en rad var. Eller ännu värre den klimaktiska slutscenen där killen vrålar lyckligt och förlösande i regnet och Katie Holmes står och ler bredvid. Fy fan. Ni fattar, det var Garden State-dåligt. Fullkomligt vidrigt. Se ej denna film. För övrigt känns hela kompisgäng så himla krystad, lite som att marknadens behov av "Vänner" måste tillfredsställas. Alla skulle vara så himla härliga mot varandra hela tiden. Alla mådde typ bra också. Good for you. Dra åt h-e.


Welcome to the Rileys är en film med James Gandolfini och Kristen Stewart från "Twilight"-filmerna. Hon är en tonårig strippa och han är en deppig man som förlorat sin tonårsdotter i en bilolycka flera år tidigare, ett trauma som gjort att han och frugan glidit ifrån varandra, vilket i sig fått honom att inleda en relation med en älskarinna, och när även älskarinnan plötlisgt dör har han verkligen ingenting att leva för, känner han. Så träffar han Kristen Stewart och... här kommer det som ska vara chockerande otippat: han vill inte ligga med henne. I stället vill han ta hand om henne som en fadersgestalt och styra upp hennes sjuka liv, som ett substitut för att han inte kan ta hand om sin dotter. James Gandolfini spelar så himla bra - han behöver bara sätta sig vid ett bord och öppna en ölburk i tystnad för att man ska bli helt förhäxad - och storyn var rätt bra, förutom slutscenen som kändes som ett appendix för att alla inte ska gå i taket av deppighet (men jag blev snarare deppig för att den var där - den kändes falsk och otrovärdig). Och jag hade också lite problem med två saker  dels att faktumet att James Gandolfini inte var attraherad av Kristen Stewart inte innabar att hon inte sexualiserades, som den unga snygga tjej hon är, kameran bangade inte att visa hennes rumpa om man säger så. Jag menar bara, ska man göra en ickeglamouriserande skildring av det skitliv som en prostituerad har, inte en förljugen Pretty Woman-film, så måste man göra det hela vägen. Man kan inte gå halvvägs och ändå ha en tjej som är klipsk nog att ta tag i sitt liv bara hon får en skjuts i rätt riktning (det är en optimistisk syn på prostitution, men den känns provocerande naiv) och vars värsta problem med torskarna är att hon en gång får urinvägsinfekton. Det andra problemet jag hade var att James Gandolfinis godhet var lite som godheten i Medan åren går: lite förtryckande i all sin självgoda och själviska välvillighet. Om Kristen Stewart inte uppskattade att han var snäll mot henne var det som om hon var dum i huvudet och tragiskt nog inte förstod sitt eget bästa. Det var som om berättelsen var på hans sida mer än hennes. Trots detta: bra film. Faktiskt. Fin skildring av relationen mellan Gandolfini och hans fru bland annat.


Trädet är en film med Charlotte Gainsbourg i huvudrollen och som annonserades som något besläktat med Antichrist - fröken Gainsbourg, check, sorg efter en närståendes död, check, naturen som levande och viktig för handlingen, check. Men likheterna slutar där. Det här var en film som utspelades i mitt hatland nummer ett, Australien, och förutom ful dialekt och en nästan White Material-liknande känsla av outtalad rasism och kvävande tystnad på de vackra fälten så var berättelsen i sig rätt keff. Brådmogna blonda barn (dialog för barn brukar vara överdrivet korkad - nu var den överdrivet intelligent, vilket är ännu mer otrovärdigt och irriterande) står i centrum och Charlotte måste i ett skarpt läge välja mellan lojaliteten mot dem och kärleken till en ny snubbe. Blaha blaha. Extremt ointressant ämne för en film. Till filmens fördel kan jag säga att den var välgjord, hade vackert foto, väl avvägt tempo, lagom spännande, Charlotte Gainsbourg spelade bra, etc etc. Men vad spelar det för roll om historien i sig var dålig? En cheesy Australienberättelse. Nej tack. Se inte denna film.


Cemetery Junction är långfilmsdebut för manusförfattarna och regissörerna Ricky Gervais och Stephen Merchant. Men den som vill ha en riktigt flabbig komedi göre sig icke besvär. Det är som om Ricky och Stephen av mindervärdeskomplex valt att göra vad de tror är en "seriös" film, vad nu det betyder. En historia som är lite rolig, lite allvarlig, lite nostalgisk, lite snygg och väldigt brittisk. Som sådan var den väl lyckad, men jag såg bara en engelsk "Upp till kamp", och jag hatade "Upp till kamp". Filmen handlade om tre blokes i Londons utkanter sommaren 1973, och inte bara dessa tre utan samtliga karaktärer i filmen var extremt klyschiga och tvådimensionella. De var inte människor utan symboler för något, var och en, som klippdockor. Kärntrion var Den Snygga Tuffingen, Den Känsliga Intelligenta Killen och Den Roliga Tjockisen. Usch. Bara det. Men vi fick också lite klasskamp, lite rasism, lite glamrock, lite tidsmarkörer, lite feminism och en mysig liten kärlekshistoria. Jaja, jag ska inte vara onödigt elak, för filmen var faktiskt rätt trevlig, men den var verkligen inte mer än så. Totalt opersonlig och förutsägbar. Något för nostalgiska engelska män framför allt, kändes det som. En film för Morrissey. Synd när Gervais och Merchant är så begåvade. Kanske nästa gång.


Cyrus var en fantastisk film! Den näst bästa filmen för mig denna festival. Jonah Hill, den roliga tjockisen från Funny People och Superbad, spelade freaky son till Marisa Tomei, och han var helt enastående. Man undrar vad Freud hade tyckt om den här historien: en mamma och en 22-årig son har ett symbiotiskt förhållande, och när mamman träffar en ny kille får pojken en kris och hatar den nya killen av hela sitt hjärta och gör allt han kan (men med osynliga, diaboliskt subtila metoder!) för att så split mellan denne och mamman. Det låter kanske som en lite sorglig film, men den var så otroligt rolig hela tiden. Fantastiska skådespelare, toppenmanus och som bonus lite skön Kalifornienstämning à la The Kids Are All Right. Åh. En riktigt pärla! Se den när den kommer på vanliga biografer (förlåt om det lät drygt...). Jonah Hill, han blir bättre för varje film man ser honom i. Och Marisa Tomei, jag gillar henne mycket mer nu än när hon var ung och snygg i 90-talsrullar som "Only you", hon framstår som en bättre skådespelare och är dessutom vackrare. (Hm, undrar vad Freud skulle säga om mig?)

Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy


Nicholas: Det här är mer än årets bästa hiphopskiva, mer än Kanyes största stund hittills, mer än en extremt lyckad kombination av beats och rap. Den gränslösa fantasirikedom, den estetiska kompass och de musikaliska muskler som Kanye West visar upp på detta sitt femte album saknar motstycke i hiphopens samtid. Varje låt har så många idéer att de hade räckt till en hel skiva för en annan artist. Låtarna sväller över alla bredder på ett lika naturligt som bländande sätt, och bildar ett album som gör för hiphop vad Bruce Springsteens Born to Run gjorde för rock’n’roll, vad The Congos Heart of the Congos gjorde för reggae och var D’Angelos Voodoo gjorde för R&B. Lägg därtill de bästa och mest självrannsakande texter Kanye skrivit. Ett mästerverk.
BETYG: 6/6 (
från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Oj oj oj. Jag var verkligen inte beredd på det här. Jag älskade Kanye när han kom - först som producent på Roc-A-Fella-skivorna runt millennieskiftet, sedan som en unikt personlig och machobefriad rappare när han solodebuterade med "The College Dropout" - men sedan gled vi ifrån varandra. Han blev snart rätt macho på sitt eget sätt, och ganska odräglig eftersom det fanns en pinsam klyfta mellan hans självbild och hans faktiska förmåga som rappare och producent. När "Gradution" kom hade jag inte mycket till övers för honom - han verkade tycka att han var ballast i världen som hade upptäckt Daft Punk och syntar, men han lät bara väldigt ytlig och ointressant. ("Can't tell me nothing" var i och för sig en bra låt, men den var symptomatiskt nog producerad av DJ Toomp.)

Men. När "808s & Heartbreaks" kom hörde jag något nytt hos Kanye. Innan den rapbefriade, autotunefrossande skivan släpptes trodde jag att det var ännu en ytlig idé, att han ville hinna före Lil Wayne som pratat om att göra en hel skiva med bara autotunesång och inte rappa alls, men resultatet var allt annat än ytligt. En sorgsen, iskall minimalism genomsyrade hela skivan, och när Kanye sjöng "keep your love locked down / cause you'll lose" lät det bittert på ett positivt sätt. Det var ord från en lite äldre, lite mognare och mer livserfaren artist. Ungefär som när Håkan Hellström tog klivet från "Det är så jag säger det" till "Ett kolikbarns bekännelser".

Under detta år har Kanye 1) börjat twittra, 2) börjat släppa en massa låtar gratis. Hans twittrande har till stor del handlat om hur mysigt han har det i studion och alla fantastiska artister som han hänger med där. Han har framtsått som sympatisk och ödmjuk, för han har inte kunnat dölja hur mycket han älskar musik och hur han beundrar Swizz, RZA, Q-Tip och Nicki Minaj. Man kan jämföra med 50 Cents tweets, som bara handlar om 50 själv och hur många tjejer han vill ligga med och hur många som vill ligga med honom. Ingen överraskning kanske, men 50 Cent bryr sig inte så mycket om musik, han bryr sig om framgång (och vem kan klandra honom, vem kan klandra någon som kommer från fattiga förhållanden och får chansen att ta sig ur skiten genom musikindustrin). Medelklasskillen Kanye West däremot, han bryr sig visserligen om framgång också, han vill bli älskad, men han har också ett genuint och djupt intresse för musik. Han vill skapa något unikt. Något förtrollande. Något som lyfter mot stjärnorna.

Och äntligen har han lyckats göra just det.

Kanye är så rik och en så stor artist att han har råd att göra ett hur galet skivinspelningsprojekt som helst. Om han känner för att flyga in en ashet rappare eller en legendarisk producent så gör han det, om han vill anlita en respekterad musiker eller arrangör så gör han det, om han vill sampla något - oavsett vad - så gör han det. Och om resultatet inte blir bra så kan han slänga låten och göra en ny, för han har råd att slänga material, han har råd att säga "nej, den passar inte" trots att det kostat asmycket tid och pengar att spela in den låten. Han har den friheten. Han har också fantasi nog att komma på alla de här idéerna. Och han har självförtroende nog att våga förverkliga dem, han kan strunta i vilket sound som "funkar" för tillfället, han vet att han inte kommer gå i konkurs och förlora fans och skivkontrakt om han inte har med Gucci Mane på en singel och tryggar en hit.

Så han gör en skiva som bara han kan göra, just nu. Han har ingenting att bevisa, han kan göra vad han vill. Han har växt och mognat efter sina kriser och sin hjärtesorg, han kan skriva texter som betyder något (som den underbara "Runaway" vars självhatande ironiska refräng kommer jaga oss långt framöver), han kan slappna av som rappare och bara lattja och lyckas därmed rappa bättre än någonsin tidigare. Och han kan bygga låtar stora som palats. Han gör allt detta på sitt nya album, ett helt perfekt album. Det är som "Born to Run" eller "Sign O the Times". Det är kolossalt, det är så rikt, det är så välkomponerat. Från de förkrossande körerna i första låten till den furiösa spoken word-monologen i slutet. Från explosionerna i "All of the lights" till den med röstförvrängning iscensatta schizofrenin i "Blame game". Från hedonism och dekadens till självrannsakan och insikt, och tillbaka igen.

För det är det som är det mest imponerande med "My Beautiful Dark Twisted Fantasy": det är inte bara otroligt bra musik och otroligt bra texter. Det är ett verk där dessa två komponenter smälter samman, där musiken är en förlängning av orden och vice versa. Det är hela spektrat, ett totalt uttryck, en artist som är förmögen att ge allt av sig själv och som gör det. Denna... kontroll. Den är nästan kuslig.

Ingen hiphopskiva har varit så innovativ, experimentiell och samtidigt totalt tillgänglig och helgjuten sedan OutKasts "Aquemini" från 1998. Men egentligen är jämförelser med tidigare skivor ointressanta. Det är inte säkert att alla artister kommer inspireras av Kanyes mästerverk och försöka göra egna skivor i samma stuk. (Fast varför inte i och för sig? Hur många rockgrupper försökte inte göra sin egen Sgt Pepper?) Det spelar ingen roll, lika lite som det spelar roll om Kanye West någonsin kommer kunna göra något större och vackrare. Det är 2010 och i detta nu har vi nyss bevittnat ankomsten av ett mästerverk, en modern klassiker.

stockholms filmfestival 2010, del 1

Det finns en årlig tradition som är större, finare och mysigare än julen för mig: Stockholms filmfestival. Den började i onsdags och håller på till nästa söndag. Hittills har jag sett de här filmerna (att det var slutsålt till alla föreställningar av Les Amours Imaginaires var givetvis ett stort bakslag).


Bekas var en kortfilm gjord av en 25-årig kille som heter Karzan Kader. Han har gått på DI (som också producerat filmen) och verkar sjukt begåvad (vad gjorde jag när jag var 25?). Bekas handlar om två små pojkar i den kurdiska delen av Irak i början av 90-talet. De är hemlösa, föräldralösa och papperslösa, men de har varandra. De är bröder. De får en plan om att åka till USA och lämnar sin stad för detta ändamål. Bra skådespelare, snyggt foto och rapp klippning, men framförallt ett fint manus. Slutet är verkligen heartwrenching. Syskonkärlek alltså, som jag kan punda på det.


All Good Children var en av de tävlande filmerna i årets festival. Jag hade hoppas på både anglofili och frankofili – jag visste att den skulle handla om engelska barn som flyttar till Frankrike över en sommar – men fick varken eller. Bara en vråldeppig film om en ca 12-årig kille som flippar ur totalt när han blir kär i en tjej. Alltså, det i sig var bra, det kunde man relatera till, hela den här grejen med att bli kär och liksom springa om kärleksobjektet, göra det till något mycket större och allvarligare än vad det egentligen är, och som en konsekvens bli sedd som konstig. Ensamheten i den där extrema känslan, isoleringen. Besvikelsen. Och det inre kaoset, som kan få drastiska uttryck. Det var bra, och att filmen likt Roy Anderssons ”En kärlekshistoria” var gjord ur barns perspektiv, där allt utgick från barnens perspektiv och att de vuxna sågs som konstiga, det var också bra. Men jag hade problem med huvudpersonerna. Den fula engelska pojken med ett svart hål istället för mun, och tjejen utan ögonbryn som han var kär i som betedde sig helt mystiskt, som en brådmogen femme fatale in spe. Äh, ju mer jag tänker på filmen, desto bättre blir den. Men den var hemsk. Slutet var så oerhört tragiskt att jag nästan inte vart jag skulle ta vägen. Var det tvunget att gå så illa? Ja, men det kanske det var. Berättelsens grundpremiss var att pojkarna blir lämnade hos sin franska moster när deras mamma dör (vi får inte reda på några detaljer kring detta) och deras pappa bara lämnar dem där, för att hämta upp dem några veckor senare. Ingen pratar med dem om deras trauma, de pratar inte om det med varandra, de har en massa svarta känslor inom sig som givetvis kan ta skruv hur lätt som helst. Man blir ganska arg på den där pappan. Men det är givetvis meningen att man ska bli. Ok, rätt bra film ändå alltså. Men det hade varit trevligt om någon hade pratat franska. Eller om det hade funnits humor i en enda replik.


Skateland såg jag igår, det var en film om amerikanska ungdomar i en liten stad i Texas i början av 80-talet. Jag är extremt svag för hela den där genren, det här med kids som är uttråkade men ändå har det rätt mysigt, den tunna hinnan av melankoli i amerikanska förorter, tonåringar som älskar rock… jag tänker på The Last Picture Show, Freaks & Geeks, Smashing Pumpkins ”1979”, Arcade Fires senaste album… jag skulle vilja lägga till Dazed & Confused också, men jag har inte sett den, och jag skulle vilja kunna lägga till Sista natten med gänget men tyvärr är inte den särskilt bra. Jag har en vän, vi kan kalla honom Håkan, som är professor i detta ämne och skulle kunna skriva mycket mer om det än jag. Men Skateland var hur som helst en film som passar in i denna genre, och som sådan var den trevlig, om än knappast originell. Jag hade inte så mycket problem med klyschorna och sentimentaliteten som med faktumet att huvudpersonen var en Skön Kille och fick komma undan med att vara det. I en scen startar han till och med ett slagsmål – inte en ”skön kille”-grej att göra direkt men väl en klassisk machogrej att göra – och då är stämningen inte ”usch vad hemskt” utan ”bra gjort, de skulle ha det, de svinen, coolt av honom att inte vara en mes”. Det finns onda och goda, och de onda är bonnlurkar som är fula och spottar och behandlar flickvänner dåligt, medan de goda är sköna killar som har bra fester och som alla tjejer tycker om. Jag vet inte, men jag tycker att det är lite problematiskt. Det är som i den här Adam Sandler-filmen som kom i år, The Grown-Ups, kanske den sämsta film som jag någonsin sett, och där är det också så att Adam Sandler är cool och snygg (ha!) och hans nemesis är en misslyckad bonnlurk. Så mycket förtäckt klasshat i den här formeln, inte så himla fräscht. Men… bortsett från detta så var det en rätt trevlig film. Chris Cooper gjorde en fin birollsinsats som pappan till huvudpersonen. Och slutscenen var ändå rätt göttig.


Idag såg jag Clink of Ice (Les Bruits des Glacons), en fransk film gjord av Bertrand Blier, en 71-årig regissör som gärna låter 20-åriga fotomodellsnygga skådespelerskor ta en simtur i en pool för att sedan ta av sig överdelen av baddräkten och flasha brösten. Det hände minst två gånger. Säga vad man vill om Woody Allen, men han är i alla fall inte fransman. Hur som helst, filmen var en komedi om döden, en lek med tanken att när cancern knackar på dörren så skulle det kunna vara en riktig person som knackar på dörren. En förkroppsligad cancer som flyttar in i ens liv och tar plats i varenda del av ens vardag. En störig, illaluktande jävel som vägrar lämna ens hus. Men vad har man att sätta emot denna filur? Kan man vinna över döden? Det var inte Det sjunde inseglet direkt, men kanske fanns Bergmans film någonstans i bakhuvudet hos Bertrand Blier ändå. Och det var en bra film, de fick till och med in en kärlekshistoria som var ganska engagerande, och slutet var drömskt och bra, kanske var det bara en fantasi som Caroline påpekade. Filmen var dock så skruvad hela tiden, med högt tempo och ironiskt dramatisk musik, det blev lite fars över det hela, och rätt larvigt emellanåt. Konservativ som jag är gillar jag mina komedier dialogdrivna snarare än lustigt övernaturliga. Men strunt samma, det var en schysst film.


you will meet a tall dark stranger


Häromdagen gick jag och såg Woody Allens "You will meet a tall dark stranger". Den har fått ett ljummet mottagande från de flesta håll, och jag måste säga efter att ha sett filmen att jag inte fattar varför. Det är ju Woodys bästa sedan "Celebrity". Eller okej, "Vicky Cristina Barcelona" var kanske snäppet mer lyckad, men jag tycker verkligen att det är en sevärd film.

Det är en så bekväm åsikt att säga att Woody går på tomgång och gör samma film om och om igen. Det är ju inte sant. Det här är en film om moral och dödsångest, och betydligt mer subtil än "Match point" och "Cassandra's dream" (som behandlar det förstnämnda) och en intressant kommentar till "Hannah och hennes systrar" (som, bland mycket annat, behandlar det sistnämnda).

Josh Grobin spelar en inte särskilt sympatisk person. Men en rätt alldaglig och trovärdig person. Han är inte begåvad som författare så han stjäler sin begåvade väns bok när vännen råkar ut för en bilolycka och hamnar i koma. Han spionerar oblygt på en snygg tjej på andra sidan gatan trots att han är ihop med fina Naomi Watts, och han får ihop det med den nya tjejen också (briljant scen när han, när han flyttat, ser hur sexig Naomi Watts är från andra sidan gatan, precis som han tidigare sett granntösen). Men what goes around comes around och sista gången vi ser honom har han en klump i halsen för han vet att han kommer få betala för sin brist på karaktär. Och här kommer det fina: det slutar där! Woody behöver inte berätta vidare och vara övertydlig. Vi fattar nog vad som kommer att ske. Så befriande.

Naomi Watts spelar underbart. Scenerna mellan henne och Antonio Banderas (som faktiskt också är bra!), dels den i bilen efter operabesöket, den långa tystnaden där, det som inte sägs och det som inte händer, och dels den när de ses för sista gången och hon förnedras mer och mer för varje sekund som går utan att han adresserar det, det är två helt fantastiska filmscener. Även när hon ska pröva örhängen, hennes minspel där, det är briljant. Vilken skådespelerska hon är, så levande hela tiden, och hon använder så små medel. Som om Grace Kelly var en method actor.

Anthony Hopkins, som jag brukar tycka vara så bull, var fakiskt riktigt bra han med. Det patetiska förnekandet av åldrandet ("det viktiga är att ha bra gener och att träna"), de uppgivna blickarna efter blåtirorna på slutet, den sorgliga bristen på förståelse när han försöker lappa ihop det med sin gamla fru och irriterat viftar bort hennes snack om reinkarnation. Han har uppenbarligen aldrig tagit henne på allvar och tänker inte börja nu, han är inte intresserad av hennes personlighet, han vill bara inte vara ensam, och eftersom det är ett shady motiv till att vara ihop låter moralisten Woody honom gå förlorande ur leken. Men återigen, utan att göra någon stor grej av det, vi får inte ens se när han blir avvisad. Elegant.

Kanske bäst av alla är Lucy Punch som den prostituerade Charmaine. Hon var asbra i varje scen, och till skillnad från när Woody senast hade med en prostituerad som karaktär (Cookie i "Harry bit för bit") så är Charmaine inte endimensionell utan har känslor, åsikter och behov, en personlighet helt enkelt. Samtidigt är det inte ett avdammande av myten om den lyckliga horan, för Charmaine är ju inte lycklig, dock inte heller direkt olycklig, hon försöker bara ha det bra så gott det går. Egentligen skulle den rollen ha gått till Nicole Kidman men jag betvivlar att hon hade gjort det bättre alltså.

Någon som däremot är endimensionell är Dia, den sexiga tjejen som Josh Brolin blir besatt av. Hon är extremt otrovärdig. Han bara "kan jag erkänna en sak? Jag brukar kolla på när du klär av dig på kvällarna" och hon bara *fnittrar*. Sen säger hon när de skiljs åt (det här är alltså första gången de ses) "vet du vad, du kan ju hålla utkik klockan tolv i kväll så ska då få se något". Eh... vem säger så, till en medelålders douchebag som skiter i att han har en flickvän, speciellt när Dia själv är förlovad och av allt att döma tycker mycket om sin kille? Woody alltså... nä, där gick du för långt i dina fantasier. Samtidigt vågar han ju ta upp att gubbsjuka finns, och det är ju bra. Det som Josh Brolins karaktär håller på med framställs ju knappast som något vackert.

Anyways. Filmen handlar som sagt om dödsångest också och om Woody Allens karaktär i "Hannah och hennes systrar" bara blev deppig av Hare Krishna så är Gemma Jones Helena i denna film lycklig i sin tro - det funkar liksom. Trots den förnedrande scenen där mannen som hon vill bli ihop med måste fråga sin döda fru - och inte vågar - varpå hon sårad men stolt lämnar rummet (bra!) blir de ihop till slut, och de kommer förmodligen få det rätt bra ihop de sista åren av sina liv. Alla andra är dömda att bli olyckliga, är Woodys pessimistiska tes.

Bra film alltså. Det enda som var lite dåligt, förutom Dia, var att det blir lite övertydligt ibland. Exempelvis hade titelns fras inte behövt dyka upp i dialogen med ett understrykande av den dubbla betydelsen - det fattade man ändå. Likaså är Naomi Watts ilska mot modern i deras slutscen och lite överdriven, hon hade inte behövt kalla henne idiot och annat, det går över gränsen för vad som känns naturligt och nödvändigt. Jaaa, vi fattar - hon är självisk även hon, alla ser till sina egna intressen, yada yada. Alltså det är en bra poäng men den förlorar sin styrka när den liksom knuffas på en.

Trots detta vill jag varmt rekommendera You will meet a tall dark stranger till alla som gillar Woody på riktigt (a.k.a. inte ser alla filmer som inte är som "Annie Hall" och "Manhattan" som konstiga och ointressanta). Jag vet ingen annan filmregissör som varit så bra vid 75 år fyllda. Ok, Eric Rohmer var 76 när han gjorde "Conte d'été", men det var också Eric Rohmer.

håkan hellström på hovet


Jag gillar Håkan Hellström. Det kanske ni som läst den här bloggen vet om redan. Igår gick jag och såg honom på Hovet i Stockholm. Det är en del av Globen. Fett mycket arenastämning. Det är ett ok man får bära om man är en stor artist. Eller ok och ok, det är ju mycket pengar i biljettintäkterna, men det är ju en rätt dassig miljö om man säger.

Okej, jag ska säga det direkt: det var en konsert som var både bra och dålig. Men jag tror att det är jag som är konstig. Jag kände mig som ett freak. När folk skuttade och vrålade till "Kom igen, Lena", "Ramlar" och "Mitt Gullbergs kajs paradis" stod jag still och kände mig utanför. När Håkan spelade "Magiskt men tragiskt" som första av fyra låtar från debutalbumet blev jag tokig och dansade som om jag var på en oi-punk-konsert från tidigt åttiotal. Men de andra i publiken rörde sig knappt, de diggade lite försiktigt. Kokande av ångest och minnen dog jag där och då, i dansen, i luften, på golvet, på mina bara knän, och det kändes så patetiskt för ingen fattade vad jag höll på med.

Nu kanske det låter som om jag försöker få det till att konserten handlade om mig. Men gjorde den inte det? Jag tänker ofta på credot "Music should trigger some kind of response" som The Chemical Brothers en gång myntade. Jag tror på det och tycker att det är en av de finaste sakerna med popmusik, att den är så omedelbar och kommunikativ, att den triggar någon slags respons hos publiken, en känsla som dupliceras hos alla i en stor publik, det blir en dominoeffekt, en rullande snöboll av samhörighet och göttighet. En rockkonsert kan ur den synvinkeln vara det härligaste som finns. Men det bygger på att musiken triggar samma respons hos alla, samma känsla. Och publiken som skrålar "wo-oh-OH-ohoh" som om det var en fotbollsramsa eller som skrattar här och där när Håkan berättar en deppig anekdot, det är en skara människor som jag känner absolut noll samhörighet med. Jag känner mig disconnected. Och då blir deras fina kollektiva känsla något negativt för mig, för min konsertupplevelse. Den kontakt jag har med Håkan och hans låtar när jag lyssnar på dem för mig själv, den står de i vägen för.

Kanske är det farligt att gå på konserter med artister som man älskar för mycket och har för starka band till. Eller så är jag bara för känslig. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna när "Jag vet vilken dy hon varit i" kom. När "Nu kan du få mig så lätt" kom med bara piano och sång var det svårt (ni fattar inte vad den låten har betytt för mig den senaste sommaren... och jag har ingen lust att berätta det här) men det gick. Men när "Du är snart där" kom började jag fan att gråta. Jag vände bort ansiktet, vände bort mig själv från allt, men kom inte undan. Och om man känner sig ensam och eländig när man ligger i sin säng och gråter till Håkan Hellström så känner man sig hundra gånger mer ensam och eländig när man gör det tillsammans med tiotusen personer varav en hel del är par som står och håller om varandra på det där lustiga sättet som Liv Strömqvist så roligt beskriver i sin nya bok. Jag vet inte, det kändes bara förjävligt. Men samtidigt - det kanske är ett högt betyg för en konsert, att man kan bli så berörd? Jo. Antagligen. Men jag vet inte vart mitt eget liv slutar och var Håkans ord börjar. Antagligen är även det ett gott betyg.

Hur som helst. Det var en svinlång konsert och om den inleddes på topp med "Dom där jag kommer från" så avslutades den lite segt med en allsångs-"Vi två 17 år" där publiken försökte återskapa det som hände på Way out west i somras. Lite bull, speciellt när de vinkade med armarna från sida till sida sådär synkroniserat, och det är inte ens en av Håkans (eller ens den skivans) bästa låtar. Jag minns när jag såg honom första gången, vintern 2001, då avslutade han också med den låten. Då lät den faktiskt rätt fantastisk. Men då var den också en av tre ballader som Håkan hade i sin repertoar. Nu är hans katalog lång och härlig.

Det var kul att han spelade "Klubbland" och "13". "En midsommarnattsdröm" lät fantastisk, liksom "För en lång lång tid", dock tyckte jag att "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" inte hade samma nerv som på skivan, och samma sak gällde "Shelley". Men som mitt sällskap Petter sa, det var nog ingen låt som man ville höra som han inte spelade (okej, "Vid protesfabrikens stängsel" och "Brännö serenad" och "Dom kommer kliva på dig igen" och "Så länge du är med mig" - men annars prickade han av alla favoriter!). Det var mycket man fick för pengarna, om man säger så. Det var en bra konsert. Det är jag som är dum i huvudet som begär det omöjliga. Jag vill att Håkan ska vara bara min, precis som mitt hjärta och mitt själsliv är bara mitt, men så funkar det ju inte. Det är underbart att Håkan är så stor som han är, det är en seger för den goda smaken, och jag hoppas att han kommer sälja ut konserthus och keffa sporthallar många år framöver. Men jag vet inte om jag kommer gå nästa gång. Vet inte om jag kommer orka. Det gamla härtat mitt, det är vekt.

2010 tillhör Nicki Minaj


Nicholas: Den 22 november släpps Pink Friday, Nicki Minajs debutalbum. Det är ett skivsläpp som fler än bara Young Money-frälsta rapfans ser fram emot. Nicki Minaj är en sensation – om inte i Sverige så definitivt i USA, där hon nyss slagit rekord som den kvinnliga rappare som haft flest låtar på Billboards singellista samtidigt: sju stycken. Tre av dem är egna singlar, medan de övriga är samarbeten med andra artister.

Nicki Minaj är en musikalisk kameleont – hon kan sjunga vackert, rappa blixtsnabbt och toasta brutalt, och gör ofta alltihop i en och samma låt, ibland i en och samma vers. Hon växlar mellan olika dialekter och alter egon – till exempel insisterar hon på att det inte är ”Nicki Minaj” som rappar på Trey Songz Bottoms Up, utan en annan karaktär som hon skapat, ”Roman Zolonski”.

Men det som gör Nicki speciell är hennes image och hennes självförtroende. Så gott som alla kvinnliga rappare före henne har antingen anpassat sig till manliga rappares kvinnoideal – där sexighet är den enda egenskap som värderas – eller demonstrativt och kategoriskt vägrat att anspela på sex (alla undergroundrappare, från Bahamadia till Jean Grae). Nicki Minaj vägrar dock låta sig begränsas av något, hon gör precis vad hon känner för. Hon kan vara flamsig, allvarlig, romantisk, kåt, full eller förbannad. Den frihet som tidigare bara manliga rappare haft roffar hon åt sig utan ängslighet.

Hon vägrar vara något annat än en jämlik, och hon vet att det enda som betyder något som rappare är att göra balla och minnesvärda verser; att ta genvägen genom sensationslysten porrighet är under hennes värdighet. Det är därför som hon respekteras av alla från Kanye West till Gucci Mane, och det är därför hon dyrkas av tonårstjejerna. Hon erbjuder dem en frihet som ingen kvinnlig rappare har gjort före henne.

Bara en sådan sak som att hon inte vill definiera sig själv som heterosexuell. Att en stor hiphopartist ifrågasätter heteronormen är en liten revolution i sig. Nicki Minaj är på väg att ta steget från stjärna till symbol. Men allt beror på hur bra Pink Friday är.

Detta är en krönika som publicerades i
det senaste numret av Nöjesguiden som kom förra veckan. Om du bor i Malmö/Stockholm/Götet, gå till en random keff klädaffär och ta ett ex! Du kommer inte bli besviken. Det är en myzig tidning. På min "Bäst just nu"-lista i detta nummer återfinns James Blake, Travis Porter och finsk arenadubstep. I fall någon undrade.

Annika Flynner: Finns egentligen inte så mycket mer att säga. Jag älskar Nicki Minaj, och det gör förmodligen du med, kära läsare, men om du mot förmodan inte är frälst än så hoppas jag att denna lilla texzt får dig att vilja check her out. Kan även tipsa om att min vän Kristoffer Viita skrev om henne för en månad sedan i ETC Sthlm och på sin blogg. Det finns vissa haters som tycker att Nicki Minaj inte kan rappa. Det är 100% befängt. Hon rappar bättre än... alltså, jag har lust att skriva "än någon kvinnlig rappare före henne", men det känns fel att skriva så, för det vore att reducera henne, hon är inte en rappare som är "bra för att vara tjej" eller något sånt, hon är plain grym. Att rappa handlar om att ta plats, fånga folks uppmärksamhet, säga minnesvärda saker (antingen saker som är extremt roliga eller extremt känslosamma eller bara extremt weirda) och att vara sig själv. Och hon är allt det. Hon är det som alla sa om Missy Elliott för tio år sedan - för Missy Elliott är gudomlig och fantastisk, som artist och som låtskrivare etc, men hon är egentligen mer sångerska än rappare (även om hon, för att vara en R&B-sångerska, har sjukt mycket swag). Nicki är å andra sidan en rappare som är otroligt duktig på att sjunga. Hon är som Drake fast bättre (även om det är dumt att jämföra dem, Drake har ju den här fina emo-sidan som Nicki inte verkar vara lika intresserad av att köra med, och han är å sin sida inte lika ball som hon är, etc etc). Åh, hon är så fin. Åh, vad jag längtar tills Pink Friday kommer.


wien 1788, wien 2004

Fennesz, Fennesz, Fennesz, Fennez, FENNESZ!!!

Men okej, först ett litet preludium.

I torsdags var jag på konserthuset och hörde de kungliga filharmonikerna, anförda av den brittiske dirigenten Mark Wigglesworth (som ibland dirigerade med ögonbrynet, mungipan eller ett knyck med nacken - fantastiskt!), framföra tre verk. Dels förspelet till Wagners "Parsifal" som jag aldrig hade hört tidigare. Det var långsamt, poetiskt och vackert - skulle vilja tvinga alla som förknippar Wagner med hat och Hitler att lyssna på det, så att de håller truten.

Sedan kom kvällens huvudnummer, Bartóks tredje pianokonsert, med den rysk-amerikanske pianisten Kirill Gerstein (soft namn). Jag har aldrig gillat Bartók, modernismen är inte riktigt min grej när det gäller klassisk musik, allt är så knixigt och cerebralt. Särskilt gäller detta hos Bartók som alltid ska göra det så svårt för sig själv - han lät sig influeras av folkmusik men struntade i det bästa med alla kulturers folkmusik, det vill säga melodierna, och fokuserade på rytmer och exotiska ljud. Och visst, det är väl fine and all, men en hel pianokonsert som konsekvent är antimelodiös - med untantag för den väldigt vackra inledningen på den andra, långsamma, satsen - blir lite trist att lyssna på helt enkelt. Jag somnade nästan. Fast det tog sig lite mot slutet, och då menar jag den allra sista minuten, då Kirill Gerstein briljerade med kraftfullt och självsäkert spel.

Men höjdpunkten, för min del, var det sista numret, Mozarts "Jupitersymfoni" från 1788, den sista symfoni han komponerade, tre år innan sin död. Den är en aning mindre hittig än g-mollsymfonin som kom precis före, men i gengäld en aning mindre uttjatad (dock att dessa två förmodligen är de mest inspelade av alla Mozarts symfonier - du hittar dem ständigt i par, tillsammans utgör de en cd-skivas längd). Åh, jag älskar Mozart. Det är med honom som med hiphop: det finns ingen tid för att vara deppig, inget utrymme för det, livet är för sjukt och för osäkert, det enda man kan göra är att hylla det och maxa ögonblicket. Mer fest! Mer champagne! Mer flirtande! Mer liv! O let's do it! Och i slutet av denna symfoni binder han samman den barocka och den klassicistiska traditionen på ett helt sinnessjukt nyanserat sätt, det är en magisk fläta av estetiska ideal, en sonatform och en fuga på samma gång, ett gäng olika teman svävar i luften samtidigt och han kontrollerar dem med överjordisk, telekinesisk kraft, som om han var Jean Gray eller Yoda. Ni tycker kanske att jag låter larvig, men musiken är helt underbar. Lyssna på den. Golvas av den. Wow... jag förstår varför Mozart inte komponerade en symfoni efter detta. Han var klar med genren, han hade fyllt den till perfektion (vad Beethoven sedan skulle göra med den kunde han nog inte förutse).


Fen...

Men okej, hur som helst. Igår tog jag tåget till Uppsala för att se Fennesz. Han spelade på en festival som jag inte kände till sen tidigare, Uppsala International Sacred Music Festival (har tydligen funnits i fyra år) där all möjlig musik musik som kunde kallas andlig spelades. När vi kom till den enorma lokalen spelade till exempel en gospelkör på första våningen. Men är Fennesz andlig musik? Jag vet inte. Det är sökande och romantisk musik, men jag hör ingen dialog med det överjordiska eller livet efter detta i musiken. För mig är det konst som beskriver livet och denna värld, den är högst mänsklig, köttslig. Men visst, man kan ju se all musik som är innerlig och djup som andlig... men jag tycker ändå att det är lite olika saker. Jaja, strunt samma. En eloge till den person som bokade Wiens största musiker sedan Alban Berg. Nu spelade han i Uppsala i en allt annat än fullsatt konferenslokal. Lite weird, men strunt samma. Majoriteten i publiken var män, det kanske är en åkomma som instrumental elektronisk konstmusik dras med, jag undrar lite småirriterat varför det är så. Men strunt samma.  Det var Christian Fennesz och han var där, mitt framför mina ögon.

Det var en fantastisk konsert.

Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det var så underbart att uppslukas av musiken. Man kanske förknippar Fennesz med hörlurar och iPods, men faktum var att det lät helt naturligt att höra hans musik i en stor lokal, med ett gigantiskt ljudsystem, hela rummet togs över av de mäktiga ljudvågorna. Och Fennesz blandade laptopmixandet med en förvånansvärt högt mixad elgitarr - den var distad å det grövsta, med reverb och en massa andra effekter, och när han spelade på den skar det genom den tjocka hinnan av brus, det lät så vackert, det lät som jag inbillar mig att My Bloody Valentine alltid ville låta. Och jag gick rakt in i musiken. In i mörkret. Fennesz sliter sönder natten med sina toner, det är så primitivt och extatiskt och ändå så intimt och poetiskt. Det är musik som är erotisk på samma sätt som Wagners Tristan & Isolde-förspel. Vågorna kraschar över oss. Natten slits i stycken. Det enda som finns är du och jag och snart inte ens det.

Om man jämför med skivorna så lät musiken här påfallande direkt och nästan poppig. Harmonisk och lycklig i nästan varje låt. Charmen med musiken på skivorna är hur gitarrerna och melodierna väldigt långsamt och liksom smygande växer fram ur det monotona digitala oväsendet - det finns något meditativt över musiken, den är ständigt beslöjad, ständigt bortom det omedelbart förnimbara. Det fungerade inte riktigt likadant nu under konserten, och min kompis Love som jag var där med tyckte att det var ett minus, men jag tyckte inte det. Det var bara olika vägar för att nå samma mål. Kärnan i musiken var densamma: skönheten som man når först genom att gräva djupt, djupt ner i den meningslöst brusande skräpvärld som är livet. Denna sköra men autentiska skönhet. Andligheten? Ja, kanske det. Men jag säger som Belinda Carlisle: Heaven is a place on earth. Eller som den ryske tonsättaren och mystikern Skrjabin: den religiösa extasen och den sexuella extasen är exakt samma sak. Eller som buskisbandet The Darkness: I believe in a thing called love.


...nesz.

somewhere


I lördags gick jag och såg Sofia Coppolas senaste film, "Somewhere". Jag tyckte om den. Jag förstår inte varför vissa anklagar Sofia Coppola för att göra samma typ av film om och om igen. "Virgin Suicides" handlade ju om relationen mellan tonårskillar och tonårstjejer (tragedin: att killarna inte fattar ett skit av hur tjejerna fungerar, avståndet är gigantiskt), "Lost in translation" var en kärlekshistoria (tragedin: att de aldrig kunde få varandra), "Marie Antoinette" handlade om eskapism och livslust (tragedin: att man måste pimpa en hel nation för att leva ett så överdådigt liv som de franska kungligheterna gjorde, och what goes around comes around) och "Somewhere" handlar om ännu en ny sak, nämligen relationen mellan förälder och barn.

Och budskapet är lika enkelt som vackert: det som skänker mening i livet är att ha en bra relation med sina barn. Livet är kaos, livet är vidrigt. Du kan vara hur rik och framgångsrik som helst, men det innebär inte att du har ett skydd mot att hata dig själv och känna dig bortkopplad från världen. Att boosta och manifestera egot på olika sätt kan man göra hur mycket man vill, men det leder ingenstans. Absolut ingenstans. Det som betyder något är kärlek. Och om den romantiska kärleken är bedräglig och besvärlig, är kärleken till ens barn ren och evig.

Att skildra föräldra-barn-relationer på film utan att det bir schmaltzy är oerhört svårt, särskilt om det ska vara något positivt som skildras. Coppola löser det genom sin stilsäkra minimalism. Likt en modern J.D. Salinger vill hon säga så lite som möjligt, förpesta världslitteraturen med klyschiga och falska repliker så lite som möjligt. Så hellre tystnad än en klyschig replik, hellre händelselöshet än förutsägbar action, hellre ett icke-drama än ett drama. Coppolas modiga tes är att det går att säga något ändå, bara genom att visa far och dotter och hur de interagerar. Och det gör det, när hon arbetar med så begåvade skådespelare som Elle Fanning. Den lilla flickans totalt fokuserade blick när hon omsorgsfullt förbereder en fin frukost för den sovande fadern säger så otroligt mycket. Och pappans patetiska försök att få dottern att tro att de förföljs av en skåpbil, som om det var en häftig James Bond-film, faller platt till marken - hon blir inte imponerad, hon fattar inte ens vad han pratar om. Han behandlar henne som en tre år yngre pojke, han underskattar henne, han känner inte henne. Att han varit en frånvarande far blir tatuerat i hans panna. Och det är så subtilt!

Jag älskar Sofia Coppola. Det enda jag har att invända mot "Somewhere" är att slutet är lite hastigt och hafsigt, men å andra sidan, det kan inte vara helt lätt att avsluta en historia där dramatiken hela tiden puttrar på trean, aldrig någonsin är uppe i sexans temperatur. Något - alltså bara något - är tvunget att hända, om det så bara handlar om att gå ut ur en bil vid en viss tidpunkt. Det är okej. Det är ett slut som är hoppfullt utan att vara överdrivet sentimentalt, och bara det är en bedrift.

Francis Ford Coppola lär ha sagt till dottern, efter att hon frågat honom vad han tyckte om hennes senaste film, att "bara du hade kunnat göra den här filmen, och man ska alltid försöka berätta historier som ingen annan hade kunnat berätta". Det var ett fint sätt att säga "det är okej, jag förstår om du tyckte att jag var ett svin när du växte upp och jag levde rockstjärneliv som firad regissör, du har all rätt i världen att framställa din pappa som en slusk". Det är för övrigt ett vettigt motto. Men jag tycker att man reducerar filmen om man enbart ser den som självbiografisk. Jag tror inte att det är navelskådande som fått Sofia Coppola att vilja göra den här filmen, utan ett intresse för psykologi och relationer. Hon ser det: "ja - där är det". Hon ser en relation som inte skildrats på film på ett vettigt sätt tidigare. Så hon gör det. "Det här är en far och en dotter. Det här är en kärlek." Simple as that. Det är fint.