bach that azz up

Ibland blir livet för mycket, och vi har alla våra olika metoder för att härda ut. Vissa går till psykolog, andra kryper ner i sängen och drar täcket över huvudet. Själv vänder jag mig alltid till listorna. Listskrivandet finns alltid där för mig. Det är den bästa eskapismen. I alla fall om man är systematisk och fucked som jag är.

Hela förmiddagen idag var jag väldigt upptagen med att inte ta tag i det jag borde ta tag i. Istället gjorde jag en mycket viktig lista på de verk jag borde kolla upp med Bach (kammarmusik), Mozart (22 verk i moll), Beethoven (kammarmusik och pianosonater) och Schubert (kammarmusik och pianomusik). Den klassiska musiken är som alla vet en jävla djungel. Man måste ha någonting att gå på för att kunna sålla och orientera sig. Just nu är jag väldigt mycket inne på musik för små ensembler, där man hör vartenda enskilt instrument, varenda ton. Den fläskiga orkestermusiken kan vara göttig ibland, men ibland pallar man bara inte. Igår lyssnade jag på Bachs sonatas & partitas för violin och de var bara så jävla bra.

Ni ska få ett litet uttdrag från min mastadontlista. Här är samtliga verk som Bach komponerade för soloinstrument (inte orgel eller cembalo):

Violin
BWV 1001 sonat g-moll
BWV 1002 partita h-moll
BWV 1003 sonat a-moll
BWV 1004 partita d-moll
BWV 1005 sonat C-dur
BWV 1006 partita e-dur

Cellosviter
BWV 1007 G-dur
BWV 1008 d-moll
BWV 1009 C-dur
BWV 1010 Es-dur
BWV 1011 c-moll
BWV 1012 D-dur

Solopartiata för flöjt
BWV 1013 a-moll

Lär ju vara sjukt bra alltihop. Och det är ju inte så många heller. Om jag hittar en inspelning av cellosviterna med Mstislav Rostropovitj, han som dog förra veckan, är min lycka gjord. Nej, jag har inte heller hört någonting med honom. Musiken ligger där och väntar på mig. Och på er.

PS

Nya Nöjesguiden finns ute nu. Jag recenserar Crime Mob och skriver lite om hur mycket jag älskar Wifebeaterlove-bloggen. Check it out.

she got that donkey kong bouncin' in that blouse

Älskar fånig R&B. Men det är inte det jag ska prata om idag.

Såg Pans Labyrint igår (börjar ni bli trötta på mina filmrecensioner, så säg bara till), jag vet inte vad jag ska säga. Den var bra, även om den där faunen var ganska keff. Det var som en sorts mix av "Bröderna Lejonhjärta" och "Klockan klämtar för dig", med en släng av "Indiana Jones och de fördömdas tempel"-äckel och som en bonus en av de hemskaste bad guysen i filmhistorien. Skådespelarna var bra, fotot var bra och allt... men ändå. Jag känner mig ändå lite obekväm i min nya fantasy-öppna persona. "Är det här jag som sitter och tittar på det här?" är det lätt att tänka när man ser ett äckligt monster som jagar flickan som stal hans dyrbara dolk. Jag menar... kom igen. Fast samtidigt är jag så känslig och lättpåverkad att jag kan köpa vad som helst (ni anar inte hur lurad jag blir på första april varje år), jag blev livrädd av den där scenen och jag grät på slutet. Fast det kanske handlar mer om mig än om filmen? Jag kanske skulle kunna gilla vad som helst. Sjukt.

En sak som sällan prioriteras i fantasyfilmer (fast det här var kanske inte fantasy egentligen, mer psykologisk mardrömsrulle) är dialogen. Den var inte fruktansvärt dålig i Pans Labyrint (jfr t.ex. de styltiga replikerna i Sagan om Ringen-filmerna), men det märks att regissören är mer intresserad av berättelsen än av dialogen. Det tycker jag å andra sidan stämmer för 99% av alla filmer. Hur sällan är det inte som man får riktigt bra dialog? Jag förstår i och för sig manusförfattare som är lata med dialogen, för det är svårt att göra 100% realistisk dialog och samtidigt få fram vad folk känner eller föra handlingen vidare. Man kanske gör medvetna förenklingar, bara för att inte riskera att alla fina poänger med ens historia går förlorad. Men alltså, om jag hade gjort en film så hade folk varit tysta rätt ofta. Och om de sagt något så hade det nog inte alls varit något som de kände, eller ens något de menade. De kanske hade ljugit, eller sagt något bara för att tillfredsställa någon annan. Eller bara snackat skit, eller klyschor, upprepat sig, tagit säkra kort, varit nervösa. Sagt dåliga skämt. Det paradoxala med realistisk dialog är att den ofta är mycket tråkigare - ja, sämre - än den slipade dialogen i en Whit Stillman- eller Woddy Allen-film. Och jag vet inte vad som är bäst egentligen, jag vet bara att så fort jag hör dålig dialog så skapar det distans. Jag tar filmen på mindre allvar. Jag påminns om att det är en film. Och jag hatar den känslan.

Det bästa (och kanske det sämsta) med att vara barn var att man aldrig var på ett metaplan. Hade aldrig någon distans. Jag kan sakna det när jag ser på filmer som Pans Labyrint eller Sagan om Ringen, eller spelar Zelda. Innerst inne himlar jag hela tiden med ögonen och skrockar lite överlägset åt all fånighet. Samtidigt som jag diggar det alltså. Jag vet inte vad man ska dra för slutsatser av det? Borde jag ta mig i kragen och återgå till att bara bry mig om seriös populärkultur? Eller borde jag ta mig i kragen och lägga av med all hämmande distans? Vet inte alltså. Inte ni heller såklart. Skit samma.

så klap så i

OK bara en snabbis, jag måste gå nu egentligen.

Jag är på gott humör. Igår såg jag Lars von Triers "Direktören for det hele", den var helt underbar, så jävla rolig. Bäst var alla fåniga detaljer, som att islänningen Finnur alltid drog på sig en ful isländsk mössa när han argt gick sin väg, och att Ravn och Kristoffer alltid gick till härliga buddyfilmmiljöer när de skulle träffas och prata på "neutral mark": på bio, på zoo, på tivoli och åka på såna där klassiska hästkaruseller. Det var som Woody Allen när han är på matinéhumör, typ "Manhattan Murder Mystery". Trevligt. Älskar Lars von Trier.

Idag såg jag "The Science of sleep" som var rätt bra, inte alls så dålig som jag trott, kärlekshistorien var kanske inte så trovärdig men jag blev ändå hooked och tyckte det var jobbigt spännande. De bästa drömscenerna var den med pappersbilarna och den med hästen på slutet. Alltså jag tror jag gillar hästar lite väl mycket för att det ska vara soft egentligen.

Sen när jag gick till tåget (jag var i Lund) lyste solen mitt framför mig, det var somrigt varmt och tomt på gatorna, jag sprang över kullerstenen med en Giacometti-lång skugga i ryggen. Härligt. Tog tåget till Malmö, cyklade hem med Stevie Wonders "Joy inside my tears" och "Knocks me off my feet i hörlurarna", kom hem och åt en underbar mozzarellasallad och nu ska jag se Vit Päls på Inkonst. Och imorgon ska jag äntligen gå och se "Pans Labyrint" på bio. Kan man ha det bättre? Om inte uttrycket redan hade annekterats av en annan bloggare hade jag velat utbrista: jag älskar livet!

metablogg sökes

Jag älskar bloggar - i teorin. Jag pallar aldrig läsa dem. På riktigt, det är ju så mycket tråkigt som skrivs. Men samtidigt finns det ju hur mycket bra som helst, och jag får panik av tanken att jag hela tiden går miste om någonting. Samtidigt känns inte kolla-40-bloggar-om-dagen-modellen som ett alternativ, jag hinner helt enkelt inte. Men någon annan kanske kan göra det åt mig? Jag önskar att det fanns en blogg helt utan ego, som sakligt och regelbundet (typ en gång i veckan) redogjorde för vilka bloggar som varit bra den senaste tiden, vilka inlägg som måste läsas, och vilka som man med gott samvete kan strunta i att läsa just nu. Vore inte det härligt? Som en bloggosfärens (första och sista gången jag använder det fula ordet) Råd & Rön?  Så skulle jag kunna bara gå in där en gång i veckan och få veta allt jag behövde. Jag skulle till och med kunna betala för det. Nej, det där sista var nog en lögn. Men ändå. Just nu orkar jag bara läsa tre (3) bloggar, och två av dem förtjänar definitivt inte min uppmärksamhet.

commandeur en chef

Heja Ségolène! Ja, det är klart hon är fucked som är populistiskt patriotisk och så (vill att alla fransmän ska ha en fransk flagga...?!), men mycket hellre henne än Nicolas "Jag ska röja upp i förorterna med en högtrycksspruta" Sarkozy. Sarkos pappa är ungersk invandrare, undrar om det är en massa självhat och mindervärdeskomplex bakom hela den sjuka retoriken? Typ en Jackie Arkelöv på högpolitisk nivå. Eller också är det bara cynisk populism det med.

Men hur som helst: det intressanta med valet i Frankrike är ju att om Ségo vinner så kommer det få betydelse för Hillary Clinton. De veliga amerikanarna kommer kunna säga "hm, ja de har ju faktiskt valt kvinnliga presidenter både i Tyskland och i Frankrike, så varför skulle inte vi kunna göra det?" och så blir hon vald. Ségos kampanj blir på så sätt en förkampanj för något ännu viktigare, precis som "Commander in chief" var dramatiserad propaganda för samma idé. Fast tittarna svek ju Geena, det blev ingen andra säsong. Bara att hoppas att de franska väljarna inte sviker Ségolène Royal. Annars blir det fem år av välartikulerade knytnävar i Frankrike.

En annan sak: på Timbalands underskattade nya skiva finns en låt som heter "Miscommunication" som jag lyssnar på hela tiden just nu. Den är så bra! Vet ni varför? För att första versen, den enda biten i hela låten som Timbaland sjuger, låter som något som Eggstone skulle kunna ha komponerat! Samma typ av tvivelfyllda melodi som rör sig framåt (och tillbaka igen) med små steg. Refrängen är också sjukt catchy, men den låter som en vanlig R&B-låt (inget fel med det). Åh Eggstone... fan vad jag saknar dem. Det är så att man funderar på att gå och se "Sandor slash Ida" där de gjorde musiken... men nej, det pallar jag nog inte.

hedda gabler på stadsteatern

image75
Jag älskar att jag är så grön. Jag är allt annat än blasé när jag går på en premiär på Stadsteatern, ser Eric Gadd i kön och Leif Zern på toaletten (eller det kanske var en vanlig skallig medelålders kulturman som bara rippat hans stil?) och står och pratar med Roger Wilson om klyschorna i "Six feet under". I love it! Storögd i storstan. Allt känns spännande. Till och med den överlägsna överklasskvinnan som på ett rätt osympatiskt sätt beordrade mig att komma tillbaka och be om ursäkt efter att min ryggsäck råkat stöta i hennes huvud när jag gick förbi (hon satt på raden framför oss, vad ska man göra, det ÄR trångt), till och med det kändes kul och exotiskt. Hurra, en kärring med issues, intressant! Iofs rätt kul hur hon kallade på mig: "Du där! Du med håret" och så fingrade hon i luften för att liksom signalera att jag hade lockigt negro-hår och egentligen borde vara hennes tjänstefolk. Fifty years ago, you would be hanging upside down with a fork up your ass.

Men okej, jag ska lämna min nyfunna Kunta Kinte-whiggerstil och berätta om pjäsen. Det var Ibsens "Hedda Gabler" med Helena af Sandeberg i titelrollen. Officiellt alltså. Egentligen var det scenografin som hade huvudrollen, en underbar lång dubbelsidig soffa som roterade då och då för att markera tiden som går. Varje gång stannade den i en ny vinkel och gav intrycket av ett nytt rum, en ny situation, ett nytt stämningsläge. Briljant. Helena af Sandeberg var rätt bra som Hedda, men hon var mycket bättre på att vara "Darling"-kylig/uttråkad än att vara känslosam, vilket hon var tvungen att bli lite på slutet. Frida Hallgren som Thea var rätt bra. Så sjukt med maktrelationen mellan de två. Det var nästan den som var den mest intressanta relationen, nu när jag tänker efter. Männen var mycket mer stereotypa: Jörgen Tesman, den nördiga världsfrånvända akademikern (gissa om jag identifierade mig med honom!), Eilert som var den känsliga och destruktiva hunken, och advokat Brack som var cynisk och glidig. Honom gillade jag i och för sig. Kanske för att han var fulast. Eller för att han var advokat.

Yeah yeah. Vad mer var det som jag skulle säga? Jo just det, att Bon kan säga vad de vill och ha så många djupa argument som de vill, men de kommer sälja skitmånga lösnummer nu och de vet om det. Sex är ALLTID den snabbaste vägen till att sälja. Och när vi ändå snackar om tidningar. Varför har alla som jobbar på Rodeo titeln "redaktör"? Hur kan man vara musikredaktör eller filmredaktör om man är den ENDA på tidningen som skriver om musik eller film? Det är typ som att vara kung över Luxemburg, det finns inga att regera över! Eller jag kanske borde börja kalla mig för bloggredaktör? Det låter ju fint, som om jag har ett gäng fastkedjade dvärgar i källaren som skriver alla inlägg.

the honeydrips vs nicolas makelberge

Ding ding! Ok det är dags ladies and gentlemen, årtiondes fight, svensk indies motsvarighet till Muhammad Ali vs George Foreman.

I ena ringhörnan: Nicolas Makelberge som hyllades av en Sonic och Ondskan i vintras!

I andra ringhörnan: The Honeydrips som ligger på The Tough Alliances skivbolag!

Första ronden: Nicolas Makelberge tar några lufsande steg. Den svulstiga syntproduktionen gör att man får intrycket av en stor slugger. Men Honeydrips tar några smidiga steg med sina blänkande gitarrslingor, undviker högerkrokarna och får in ett rakt slag mitt i plytet. Nicolas Makelberge släpas ut.

Andra ronden: Nicolas Makelberge flexar sina röstmuskler och låter som en Jarvis Cocker som håller på att strypas. Skräckinjagande. Men Honeydrips låter som Lawrence i Felt i "I wouldn't know what to do", och efter några småbuttra jabbar ligger Nicolas Makelberge återigen på mattan.

Tredje ronden: Nicolas Makelberge försöker vinna poäng genom att döpa skivan till det politiskt korrekta "Dying in Africa". Honeydrips skrattar rått, men upptäcker att den egna skivan heter det småkeffa "Here comes the future". De kommer ingenvart, efter ett tag brottas de nästan och domaren kommer in och säger "come on boys, they came to see a fight, not a dance" och skiljer dem från varandra. Ding ding! Ronden blev oavgjord.

Fjärde ronden: Nicolas Makelberge tror att de är coola med sitt skivomslag, det är ett foto på en kvinnlig röv och en persienn och har åttiotalsfärgen turkos. Honeydrips har visserligen bara en massa bokstäver som går in i varandra, det ser väldigt 1991 ut, men jämfört med Makelberge är det oerhört tilltalande. En fet uppercut och Honeydrips har vunnit ännu en rond.

Femte ronden: Honedrips snubblar genom sina låttitlar, att både ha "Here comes the future" och "In some distant future" ser sannerligen inte vackert ut, inte heller tweeklyschiga "It was a summer sunny day" och det är definitivt inte coolt att göra en hyllning till Joy Division och deras astronomiskt överskattade "Love will tear us apart". Här har Nicolas Makelberge verkligen en chans, men vad gör de? Döper en låt till "She's nånting nånting"? Herregud! En annan låt heter "So young". Juryn skakar på huvudet; det är ett alltför välbeprövat koncept. Sista låten på skivan är pretentiöst nog döpt till "Love". Och som om det inte räckte med titellåten har de en låt som heter "South America". Nicolas Makelberge gör en märklig rallarsving och lyckas knocka sig själv. De släpas ut återigen.

Sjätte ronden: de två kämparna störtar mot varandra som vore det ett medeltida tornerspel. "Jag var med på hälften av alla Sonic-medarbetares årsbästalistor, och jag prydde Onskans omslag!" vrålar Nicolas Makelberge. "Både TTA och Embassy gillar mig, och jag äger MySpace" ropar Honeydrips kaxigt tillbaka, Makelberge springer rakt på den utsträckta knytnäven och det blir ytterligare ett poäng till Honeydrips.

Sjunde och sista ronden: de är båda trötta nu. De sista låtarna på Honeydrips skiva är verkligen inte lika bra som de första sju, och hjälten tar emot det ena slaget efter det andra från Nicolas Makelberge som inte längre har ett särskilt vackert anlete, men desto mer stolthet. Plötsligt börjar publiken skandera "Honeydrips kumba-ye! Honeydrips kumba-ye!" och Honeydrips lyckas parera slagen och dansa bort några steg. Han minns de keffa låtarna på Makelberges album, kejsarens nya kläder-hypen och luftslottet till soundet. Han inser vem det är som är bra på riktigt. Han ber till Razorcuts i himlen, skriker "Sorry to embarrass you" och delar ut en makalös räcka slag som får Nicolas Makelberge att falla till golvet för att inte resa sig igen.

Så är det alltså. Honeydrips skiva är inte perfekt, men den är 100 gånger bättre än keffa jävla Nicolas Makelberge. Årets svenska indiekung är krönad.

electrelane!

image74
Ah, är det inte skönt att go Jan Gradvall on that ass? Upptäcka en sak för sig själv, ett bra tag efter alla andra? Det är det som är så underbart med popmusik: allt finns kvar, allt väntar på dig. Det är inte för sent för er att upptäcka A Tribe Called Quest, och det är inte för sent för mig att upptäcka Electrelane. Det är inte som performancekonst, eller Stravinskijs uruppförande av "Våroffer", eller en liten subkultur som kommer, exploateras och försvinner. Skivor (eller mp3:or, whatever) finns kvar. Och Electrelane har väntat på mig. Jag tänkte köpa "The Power Out" när Andres Lokko skrev om den 2004, men det blev aldrig av. När "Axes" kom och alla hyllade den tänkte att jag ville köpa den, men inte förrän jag hört "The Power Out", och resultatet blev givetvis att jag inte köpte någondera.

Hur som helst. Nu är det 2007 och Electrelanes fjärde album släpps i dagarna. Och jag har laddat ner både "The Power Out" och "Axes" och är helt förtjust. Det är rock! Det är BRA rock! Det är intensivt och dynamiskt och vackert! Det är elektriska gitarrer som känns nödvändiga och inte överflödiga! Det är sammanbitna ansikten och mäktiga manskörer!

Åh... jag känner mig så lycklig. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det här igen: att njuta av ett rockband. Electrelane är ett rockband och de låter precis som jag vill att musik ska låta: mystisk och överväldigande. Det finns en svärta i deras låtar som aldrig blir billigt deppig. En svärta som ständigt blandas med det ljusa och hoppfulla, det finns hela tiden en naturlig balans. Det här är inte kladdig goth-populism. Det är bara en vanlig, neutral svärta, en sån som finns i livet hela tiden. Så vackert.

Kristina Lugn skrev i DN häromdagen om "det lugna mörka rum som blir tillgängligt när man inte försöker fördriva smärtan som om den vore en ond ande". Älskar Kristina Lugn. Och jag älskar Electrelane. "The Power Out" är för övrigt en mycket jämnare och bättre skiva än "Axes", som dock har en sensationellt bra avslutningslåt: "Suitcase".

sex

Fan, jag läste igår att tidningen Sex ska läggas ner. Tråkigt. Fast jag förstår ju, det var säkert jättemycket arbete och jättelite pengar.  A nigga gotta eat.

Nu får jag sota för att jag är så lat. I typ två år har jag tänkt maila Ika Johannesson och fråga om jag fick intervjua en viss person för dem, utan att det blivit av. Vem denna person är, det är hemligt, för det är ganska kefft egentligen, men jag tror att det skulle kunna bli en intressant intervju. (Och nej, det är ingen musikjournalist eller nåt.) Hur som helst så är det för sent nu. Bara för att man är så lat. Typiskt.

Å andra sidan är jag i grund och botten fett ointresserad av att göra intervjuer. Min vän Håkan sa en gång: varför envisas alla musiktidningar med att intervjua artister? Vad kan de ha att säga som inte redan finns i musiken? Waste of time liksom. Jag håller med. Men det kanske är en självförtroendegrej också: om jag träffar den här superintressanta personen, kan jag då få till ett fantastiskt samtal eller kommer jag schabbla bort min chans? Som Kristoffer Lundström som sa till Woody Allen "you could make less movies". Woody bara "what?!". Haha.

Jag vet inte. Men ärligt, överlag så tycker jag att det är roligare att tycka saker om personer osv utan att behöva kolla med källan. Jag vill inte veta vad de har för intentioner med det de gör - de släpper sina skivor/böcker/filmer och jag plockar upp det, vår relation slutar där. I'll tell you about you and me - there is no you and me.

tredje och sista antonioni-inlägget

image73
Ha! Efter att ha klagat över Ken Loach och hans filmer med 100% budskap och 0% estetik, går jag och ser "L'avventura" och får 0% budskap och 100% estetik. Är jag nöjd nu? Nej, det är jag fan inte.

Alltså man kan inte fejka. Jag kan inte låtsas att jag är en biobesökare 1960 som blir chockad och imponerad av en film som är skamlöst lång, har skamlöst lite handling och helt fräckt låter scener pågå hur länge som helst utan att de leder någonstans. Det biter inte på mig.

Så vad finns kvar? Vill man så kan man läsa in vad som helst mellan raderna. Trots att det inte ens finns några rader. Men många som hyllar filmer talar om överklassens själsliga tomhet och den moderna människans misslyckande att kommunicera med varandra och knyta emotionella band. Att det är en djup pessimistisk film som handlar om kyla.

Jaja.

Kejsarens nya kläder, säger jag bara. Som jag ser det är det en slapp film: ologisk och otrovärdig karaktärsutveckling. Monica Vitti spelar en tjej som avvisar en man för att sedan bli hopplöst förälskad i honom. Man tror att hon avvisar honom för att hon har lite vett och inser att han är ett äckel som stöter på henne trots att hennes väninna, som är hans flickvän, precis har försvunnit och förmodligen dött. Men nej, istället handlar det bara om att hon är typ pryd och förnekar sina känlsor. Fan vad fattigt. Sen ger hon efter och han förlorar allt intresse för henne. Hon dansar runt i deras hotellrum och är charmig, och han pallar inte bry sig. Handlar det här om "den moderna människans misslyckande med att kommunicera"? Nej, hon har inga problem med att visa sina känslor. Han är bara ett svin som tappar intresset för sin erövring så fort jakten är över, och istället vänder intresset mot nya erövringar.

Det var samma skådespelare, Gabriele Ferzetti, som spelade svinet i "Le amiche". Skillnaden mellan den filmen och den här är att hans svinighet nu målas fram som något tragiskt och intressant, nästan vackert. I slutscenen börjar han gråta efter att ha varit otrogen mot Monica Vitti. Och hon tröstar honom. Jag tyckte fan det var pathetic. Men visst, man kan ju se det som att han uppriktigt ångrade sig och äntligen blev mänsklig... jag vet inte. Det var en rätt snygg scen though.

Det var det som filmen hade: estetiken. Otroligt vackra miljöer, otroligt vackra skådespelerskor, otroligt välgjort foto. Hur kan man misslyckas med det? Men det räcker inte. Det måste finnas substans. Jag tycker inte att man kan säga att bara för att en regissör visar rika uttråkade människor så kritiserar han desamma. Fast... nu kanske jag säger emot mig själv, det var ju just det som jag såg hos "Marie Antoinette" och hyllade den för. Är det en skillnad mellan en etablerad manlig regissör som vältrar sig i lyx och en ung kvinnlig regissör som gör samma sak? Ja, jag tror faktiskt det. Dessutom hade Sofia Coppola hela tiden distans, genom till exempel det anakronistiska soundtracket och faktumet att hon valde en 200 år gammal historia. Hos Antonioni hittar jag inte den distansen. När kameran klättrar över Monica Vittis nakna vackra skuldror så är det regissörens egen blick som klättrar. Den manliga blicken osv osv. Var fan är distansen i den?

Ken Luuuuuch / en aningen sen kommentar

image72
Jag köpte Cannes-grisen i säcken och såg "Frihetens pris" igår. Regisserad av Keff Loach. Ärligt, hur kunde han vinna? Man ska aldrig lita på folk som sätter ideologi framför estetik i alla lägen - eller ska man det? Cannesjuryn såg väl en chans att ta ställning mot Irakockupationen, precis som de gjorde när de gav guldpalmen till "Fahrenheit 9/11" några år tidigare. Och även om jag tycker att det hedrar dem - de utnyttjar sin maktplattform, sin röst - så känns det som att det varje år görs åtminstone 20 filmer som är bättre filmer än en film som "Frihetens pris". Där subtilitet och ögonblicksmagi alltid offras för ett tydligt budskap.

Med det sagt så var den faktiskt helt okej. Ändå rätt bra story. Och att huvudpersonen (han till vänster på bilden) såg ut som en blandning mellan Jens Lekman och Prince var ju en treat i sig.

kort inlägg

Jag misstänker att ju mer jag skriver, desto mindre pallar folk läsa. Very well, idag ska jag keep it short. Tänkte bara meddela att man kan läsa min recension av Concretes nya på Digfi idag - http://www.digfi.com/default.aspx?id=10693 - samt leverera en liten lista.

Topp 3 sjukaste, inte-så-jävla-okej rhymesen någonsin:
1. "Don't they know my nigga Gutter fuckin' kidnip kids / Fuck 'em in the ass, throw em over the bridge"
(The Notorious B.I.G., What's beef)
2. "I got blood on my hands and there's no remorse / I got blood on my dick cause I fucked a corpse"
(DMX, Bring your whole crew)
3. "Been pissing on whores long before R Keezy / We number one stunnas like Baby and Weezy"
(Boot Camp Clik, Whoop his ass)

Yikes alltså.

män utan kvinnor

image71
Hej Ulf Lundell!

Jag har nyss sett en film som jag tror att du skulle gilla. Den heter "Il grido" och är gjord av Antonioni, samma regissör som gjorde "Le amiche" som jag skrev om häromdagen. Il grido betyder skriet. Fast du kanske kan italienska? Har du inte du hus i Toscana, eller var det Österlen?

I alla fall. Jag tror att Il grido är mer up your alley än Le amiche. Den är helt annorlunda - där Le amiche handlar om rika människor som bor i staden och är skildrat ur ett kvinnligt perspektiv, är Il grido en film om fattiga människor på landsbygden och den har ett manligt perspektiv.

Det handlar om en man som blir lämnad av sin kvinna och får en kris. De har varit ihop i sju år och har en liten dotter ihop, men hon är tvärsäker, hon är inte kär längre och vill ge sig av (att en kvinna kan göra så mot sitt barn!). Men mannen gör det enda rätta. Efter några örfilar inför hela byn beger han sig själv av tillsammans med dottern. Bara iväg, på jakt efter ett nytt liv. Första anhalten blir en gammal älskarinna. De stannar där några dagar, men det funkar inte i längden. Älskarinnan är fortfarande kär i honom, och blir sur när hon inser att han aldrig hade kommit till henne om han inte blivit lämnad. Jag vet, hon förstår sig uppenbarligen inte på män. Han vill ju bara ha lugn och ro. Så han sticker igen.

Det blir en deppig men ändå fängslande road movie. Mannen stöter på flera kvinnor, den ena snyggare än den andra, och alla vill ha honom, men han är inte intresserad. Hans själ är stukad, hans stolthet är bruten. Hur kunde han, en hygglig och kärleksfull karl i sina bästa år, bli lämnad? Det hade varit annorlunda om han hade varit den som gjort slut, om det hade varit det som var anledningen till att han begav sig iväg. Men att bli avvisad av en kvinna är en förbannelse.

Han ser sin manlighet smulas sönder framför ögonen på honom. Han är förvirrad, och till slut beger han sig tillbaka till hembyn. (Dottern satte han på en buss dit flera månader tidigare, hon blev ju för jobbig i längden.) Han ser sin före detta älskade genom ett fönster, ser hur hon byter blöjor på en bebis. Han fattar: hon har träffat en ny karl. Det var droppen. Deras blickar möts och han går iväg. Kvinnan springer efter. Han går till sin gamla arbetsplats, fabriken med cylindertornet. Han går upp för spiraltrappan, kvinnan ser honom. Hon ropar hans namn och han ser henne, vinkar och hoppar. Hon skriker och faller ner på knä vid hans döda kropp. Ja, jag vet vad du tänker. Jag håller med. Hon dödade honom. Nu fick hon som hon ville. Kvinnan.

Hur som helst. Det var en bra film, bra skådespelare, vackert foto, även musiken var bra. Ett pianotema som lät som en blanding av Bill Evans "Peace piece" och den gamla standarden "Just you, just me". Ackorden var jättefina:
iii - vii - iii - VI - ii 9 - V 9b - I maj7
Du borde sno dem till en egen låt. Jag menar, mellan dig och med, "No surrender" börjar bli ganska uttjatad.

Hoppas allt är bra annars, Ulf. Vi hörs!

it's a win-win-win-win situation

DN har ju varje dag en större artikel på tv-sidorna, dagens höjpunkt liksom. Igår var det Jane Tennison. Idag är det Cracker. Och jag vet att det här är en gammal diskussion, men ändå: varför är dramatiserade deckare det bästa ALLA vet? Det är en genre som appellerar till varenda en, på ett eller annat sätt. Check it:
- den "intellektuella", manuskåta publiken
- den Expressen-läsande, mordfrossande publiken
- den mer eller mindre bittra medelålderspubliken ("jag kan relatera till det där, hell yeah")
- den tonåriga, nyblivet anglofila publiken
- skådespelarna, som får vara hjältar men ändå känna sig djupa
- regissörerna, som alltid har en utstakad mall att följa (det ska börja med ett mord och sluta med ett avslöjande/oskadliggörande av mördaren)
- producenterna, som kan gnida händerna åt att en produkt som varken kräver dyra specialeffekter, avlägsna miljöer eller unga snygga stjärnskådspelare går hem i stugorna
- manusförfattarna, som kan lura sig själva att det de sysslar med egentligen bara är psykologi och att de därmed står över andra manusförfattare
- tv-bolagen, som lugnt kan förlita sig på att en populär deckarserie får en uppföljare, ännu en promenadseger till de höga tittarsiffrorna alltså
- tv-skribenterna, som med sin djupa kunskap och låga lön känner sig som de verkliga fansen, och som med sin pliktskyldiga mångsidighet absorberar glädjen från samtliga ovanstående.

En riktigt bra engelsksråkig deckare är alltså något som alla kan enas om är bra. Det är något som alla förstår, en minsta gemensam nämnare. Tv-världens espirantu. Själv missade jag "I mördarens spår" igår - jag hade fullt upp med tvättid, dagen efter-huvudvärk och "Sagan om konungens återkomst" (bra film!) - men jag är riktigt sugen på att se "Cracker" ikväll.

den bästa italienska filmen som jag någonsin sett

image67
Wow alltså. Shit. Vittorio de Sicas "Cykeltjuven", Fellinis "8 1/2", Bertoluccis "Prima della rivoluzione" och Ettore Scolas "Una giornata particolare" i all ära - jag älskar dem allihop - men jag var nyss och såg Antonionis "Le amiche" på Cinemateket och den var bara

JÄVLA
BRA.

Italien har återvänt till mig. Jag skäms nu för det jag skrev om italienska i mitt inlägg om inne- och utelistan för språk: det är ju så jävla grymt. Så coolt. Och det är inte bara språket som är coolt, den här filmen är full av überitalienska karaktärer - stolta, värdiga, stilmedvetna, fåfänga. Och alla var så vackra! Kvinnorna med sin lyxiga stil och stora kappor, och männen i sina trenchcoats och vita halsdukar. Och alla hade perfekta ansikten, hår och kroppar - och de var inga tunna tonåringar, det var vuxna människor som var vackra och underbara, det var det som var så gött. Rent ytligt var "Le amiche" alltså helt stunning - men grejen är att den var bra annars också.

Filmen handlar alltså om ett gäng kvinnor i 30-årsåldern som Clelia, en modedesigner, kommer i kontakt med eftersom en av dem försöker begå självmord och hon råkar bo i rummet bredvid. Clelia är den enda som har ett jobb - alla andra är ekonomiskt oberoende, de bara lever ett kravlöst flärdfullt liv kantat av lättsamma romanser. Men en av dem, Rosetta, hon som försökte ta sitt liv, är annorlunda: hon är yngre och tar kärleken och sina egna känslor på blodigt allvar. Hon spelades totalt inkännande av Madeleine Fischer. Även de andra skådespelarna var bra, fotot var så vackert att man dör, och även musiken var perfekt: lite subtila jazzgitarrer här och där. Det var en helt perfekt film. Man fick både den totala eskapismen och trovärdiga, mänskliga karaktärer. Dessutom var den rolig. Det var som att se "Metropolitan", "Semestersabotören" och "Kärlek 65" sammansmälta till en ljuvlig enhet.

Det är dags att glömma fotbollen, barnfetman, politikerna, kokböckerna, Toscanaklyschorna och vesporna. "Le amiche" påminde mig om något annat: det moderna, coola, skarpa Italien.

matteuspassionen

dali
Wassup motherfuckers, här är ännu ett inlägg som är för långt och för djupt för att ni ska palla kommentera.

Jag är aldrig i kyrkan. Men idag var jag där för att höra Malmö Kammarkör med orkester och solister framföra JS Bachs Matteuspassion. Fyra timmar (inklusive paus), ganska hardcore, och första halvan var faktiskt rätt tråkig: platta recitationer, ständiga upprepningar och det kören sjöng lät mer som billiga psalmer än intrikata harmonier. Det tog sig mot slutet av den här delen dock, när Judas kysser Jesus och han blir fängslad, det var dramatiskt och engagerande. Och andra delen var oerhört bra. Kanske var det bara jag som hade lång startsträcka? Nej, det kan inte bara vara det, för musiken hade en annorlunda karaktärt nu - de där svidande sorgsna och perfekt utmejslade melodierna som är typiska för Bach, det var mycket mer sånt. Fantastiskt vackra arior (bassolisten var iofs rätt bull, men altsolisten var helt ljuvlig). När evangeliumsångaren tog på sig rollen som Pilatus och frågade om Jesus eller Barrabas skulle friges, svarade kören med ett "BARRABAS!" som lät så otäckt och förkrossande disharmoniskt, det var som man fick en kniv i bröstet. Musiken steg hela tiden i intensitet och tragik, och när slutkören kom slutade jag läsa i texthäftet, jag bara blundade och lyssnade. Herregud vad vackert det var. Stämmorna slingrade sig runt mig, träblåset sköt rakt in i mig, det var som att sväva.

Jag vet att det låter fånigt - och kanske malplacé att prata om andlighet när man är i en kyrka och inte alls är troende - men Bachs musik, när den är som bäst, har liksom en andlig dimension. För att den är så skrämmande perfekt, den är opersonlig och universell på samma sätt som matematik: det känns som det alltid funnits där, som att det är något som finns i naturen, och det enda människorna har gjort är att fånga det på papper. Bach är som skogen och luften och döden. Och jag vet att det var ett beställningsjobb men ändå: Matteuspassionen passar Bach som hand i handske. Den är tragisk, episk och har en oöverskådlig auktoritet. För ett år sen skrev min syster på sin blogg att hon älskar påsken för att det är den bästa storyn i bibeln. Jag håller med. Dramaturgin är klockren. Och som med alla riktigt bra berättelser spelar det ingen roll hur många gånger man har hört den, man sitter alltid och hoppas att allt ska sluta bra ändå. Som med Orfeus & Eurdyike-myten eller Romeo och Julia. Och det säger ändå något, att man orkar lura sig själv varenda gång.

Ibland önskar jag att jag var troende, bara för att man kanske skulle få ut ännu mer av en sån här konsert. Fast jag tycker jag fick ut rätt mycket om då. Nu vill jag se Johannespassionen. Eller, kanske inte nu förresten. Det får gärna gå ett år. Jag känner mig helt utmattad.

raj kapoor och nargis

awara
Såg nyss "Awara" från 1951, en indisk film av och med Raj Kapoor. Den var bra. Vackert svartvitt foto, hopplös kärlekshistoria, domstolsdramatik, story med socialt patos. Det enda som var lite bull var att Raj lackade ur när Rita retsamt kallade honom för vilde och örfilade henne ett antal gånger - hon ångrade sig, föll ner på knä och kramade honom och sa "slå mig om du vill" med en varm och kärleksfull röst. Ouch. När jag tänker efter var det samma sak i en annan indisk film jag såg för ett tag sen, "Devdas" (som kom ett halv sekel senare). Där var örfilen och blodsutgjutelsen den romantiska höjdpunkten i hela filmen. Vem är det som producerar de här rullarna, Ike Turner?

Jag är verkligen ingen Bollywood-fantast. Men det känns ändå härligt att se en gammal Raj Kapoor-film. Han är lite av en indisk Clark Gable, med sin tangorabatt och sin spjuveraktiga machocharm. Tydligen var han och Nargis (som spelade Rita i "Awara" och spelade mot Raj i en massa andra filmer) ett par i verkligheten också under flera år, men det var en affär som rann ut i sanden: Raj var gift - med sin nästkusin, traditionellt uppgjort bröllop - och bangade skilsmässan. Är det inte sorgligt?

Det finns tre saker som jag gillar med indiska filmer. Dels att de är så långa (allt under tre timmar är barnfilmer) och dramaturgin blir därför alltid annorlunda västerländsk film, man hinner med så mycket mer i storyn, det blir inte den vanliga formulariska uppgång-motgång-seger-modellen. Skönt. Sen är attityden mot lyckliga slut lite annorlunda än i Hollywood: det går liksom bra att ha ett slut som är rätt lyckligt, men inte perfekt. Att det inte behöver vara antingen eller. Som i "Awara" (spoiler warning!) där Rita lyckas fixa så att Raj inte får dödsstraff - men han får ändå tre saftiga år i fängelset, och det slutar med att grindarna stängs och den gråtande Rita dras bort från den märkligt leende Raj.

Den tredje och allra bästa grejen är musiken. Och dansen! Alltså jag älskar det. Melodierna har alltid något dynamiskt och oroligt över sig, oavsett om de är glada eller sorgliga så låter de hela tiden lite skeva (förmodligen uppfattar jag det så bara för att jag är europé och van att höra musik som funkar på annat sätt och bla bla bla, men skit samma, det är så det känns). Dansen är alltid så cool, det är alltid de där stela poserna och den guppande överkroppen, benen gör inte så mycket. Och att ett visst leende eller en viss blick är en del av ett danssteg, det gillar jag. Och att se 30 personer som gör samma dans samtidigt, som kloner eller änglar. Det är fint.

Om ni inte pallar se "Awara" så tycker jag i alla fall att ni kan leta upp låten "Man bhaavan ke ghar jaaye gori" från soundtracket till "Chori Chori", en annan film med Raj Kapoor och Nargis. Fantastisk låt.

monet, manet, manet, monet

Såg nyss första delen av "Impressionisterna", den brittiska serien som dramatiserar Claude Monet och hans clique under det sena 1800-talet. Klyschorna haglar: "What do you see? I see life, real people. That's what we're going to paint." eller "How can there be art where there is no truth?", ho ho. Plus obligatoriska Parismiljöer med charmiga vinhak och skjortor och lädervästar. Det märkliga är att jag sväljer skiten med hull och hår, och blir nervös när en av målarna ränner omkring ute i skogen under kriget mellan Frankrike och Preussen - för att sedan möta fyra snygga germaner som pepprar honom. Snyft. Men det som gör att man tittar är ju att man ändå är en sån sucker för att få reda på hur allting gick till, egentligen. Kulturhistorien är ju så mystisk, så orimlig. Hur kunde den där killen bara komma från ingenstans och göra det där? Har Göthe/Shakespeare/Dante verkligen funnits? Man vill ha förklaringar, och i dessa biopictider får man dem. Pedagigiska och lättsmälta.

Sen är det kanske en annan grej också - det är konstigt att veta att något som en gång i tiden var kontroversiellt och chockerande idag är etablerat och beundrat. Samtidigt är just vetskapen om att ett visst konstverk (eller en viss bok, en viss musikgenre etc) har varit banbrytande och provocerande en del av det som gör att man gillar det idag. Men man får ju aldrig känna sig subversiv och annorlunda idag om man har en impressionistmålning eller en bebopskiva hemma, så den enda chansen att connecta med den där revolutionskicken är att se en dramatiserad version på film eller tv. Man kan se "Impressionisterna" och känna ooh, vad häftigt, etablissemanget hatar de här tavlorna, det är vi mot dem. Att se på såna här serier är ett substitut för att jaga nya, samtida förbjudna kulturområden - vilket blir svårare och svårare, inte för att man blir äldre och latare, utan för att allting accepteras idag, det finns inga konstnärliga tabun längre. Nästan inga i alla fall. Hur som helst så är det ganska uppenbart: biopicsen fyller verkligen en funktion.

new york svettas

nas, jay & kanye

Det är ingen övergående trend. Det är permanent. Och nu börjar New Yorks rappare bli oroliga på riktigt.

Atlanta, Memphis, New Orleans och Houston är idag vad Queens, Brooklyn, Bronx och Staten Island var en gång i tiden. Det är inte som på 90-talet, när västkustens g-funk tillfälligt drog uppmärksamheten från det som hände i New York. Den hiphop som kommer från södern är inte Warren G- eller Coolio-töntig, den är bländande kreativ. Folk som Ludacris, T.I. eller Lil' Wayne är inga skojiga skummisar, de är födda stjärnor.

Det som gör sydstatsrappen så bra är att den är så varierad, den innehåller så mycket. Ofta på en och samma gång - det finns både fantastiskta rappare à la New York, vackra bilanthems à la Los Angeles, rå dansmusik à la Miami och nyskapande beats à la Virginia. Vad ska de traditionellt hårda östkustrapparna sätta emot en grupp som Dem Franchize Boyz? De är avslappnade, fåniga, glada och charmiga, samtidigt som de rappar oklanderligt över explosiva partybeats. Hur kan man fronta på det? Men ingen skulle komma undan med att göra sån musik i New York. Där är hiphop alltid hiphop - oavsett om man bär ryggsäck eller bär pistol så är man allvarlig, sur och tuff. Och det är ju skittråkigt i jämförelse. Framförallt tycker den skivköpande skaran det.

Det som händer i New York just nu är att folk börjar slå sina kloka huvuden ihop för att arbeta fram en strategi mot den gemensamma fienden. Ungefär som Sveriges samlingsregering under andra världskriget. Jay-Z har återvänt från sin pension för att försöka få strålkastarljuset tillbaka på New York och artisterna på Def Jam. Nas och Jay-Z har blivit "vänner" och medverkar båda på ett album med den desperata titeln "Hip hop is dead". KRS-One och Marley Marl ska ge ut en skiva ihop - otänkbart 1987, ganska otänkbart 1997 men självklart 2007. Nike har promotat 25-årsjubiléet av sin Air Force One genom att låta Rick Rubin producera en låt, "Classic (better than I've ever been)" med Kanye West, Nas och KRS. Tänk att alla ställer upp! DJ Premier har anlitats för att remixa låten, och förutom ovanstående trio medverkar den tidigare så mystiska Rakim. Men han har inte råd att vara mystisk och svårtillgänglig längre, och han vet det.

Med sin kommande skiva "The Seventh Seal" tar Rakim Cultures "Two sevens clash"-attityd ett snäpp längre - inte nog med att det är hans sjunde skiva, den ges ut 7/7-07! Men även om det ska bli kul att höra den skivan när den kommer (några av låtarna han spelade in med Dr Dre ska komma med) så är det ingenting emot hypen inför T.I:s kommande skiva - bara gästlistan, med Lil Wayne, R Kelly, Ciara, Eminem och Justin Timberlake får en att drägla.

Det New York har är ju ett (stort) antal rappare som både är begåvade och coola. Om man ska vara positiv så kommer det här leda till att de skärper sig mer, att de inte nöjer sig med att ge ut ett album vartannat år där en tredjedel är trötta skits, en tredjedel är värdelösa låtar och en tredjedel går att lyssna på. Det är lite som sossarna, de kanske behöver den här motgången för att få tillbaka kämparglöden och inte ta allting för givet.

När jag tänker efter är 50 Cents nya album - som nyss bytt namn från "Before I self destruct" till "Curtis" - kanske årets viktigaste New York-skiva. 50 är den sista superhjälten från New York, den sista superstjärnan bland East Coast-rapparna. Om han får en succé så är det möjligt för andra, får han det inte så blir det ett tungt bakslag. Jag håller tummarna för dig, Fiddy - jag och många andra.


(PS Idag kan man läsa min recension av Timbalands nya skiva på Digfi: http://www.digfi.com/default.aspx?id=10676)

olde english

En låt på Mobb Deeps nya samlingsskiva heter "Thou shall not kill". Stor humor!

Men det sjuka är att de ångesttyngda mördarna från QB inte är ensamma om att använda gammelengelskans personliga pronomen för andra person singular. Idag lyssnade jag på Lloyds nya skiva i min mp3-spelare när jag var på ICA, och när vi kom till "Player's prayer" (vilken låttitel!) hörde jag Lloyden inleda låten genom att croona: "Thou shall not run these streets, thou shall not hit these clubs"... hahaha!

Och the fun never ends: Young Buck från G-Unit har spelat in låten "Thou shall" (refrängen: "Thou shall not cheat, thou shall not squeel / Cuz niggas'll put a hole in ya ass, and that's real") och den bortglömda R&B-sångerskan Chanté Moore (Jermaine Dupri-hitten "Straight up") har gjort en låt som heter "Thou shalt not"!!! Ja, SHALT not! What the fuck, vill alla i ghettot innerst inne spela Shakespeare, eller vad är grejen?

if the world don't like me, they gon' like me in queens

Vårens roligaste beef är inte den mellan Cam och 50 Cent, utan den mellan Timbaland och Scott Storch, och det är tack vare Youtube. Resumé: Timbaland rappade "I'm a real producer, you just a piano man" på singeln "Give it to me". Scott Storch - som spelade piano på Dr Dre-låtar innan han själv blev producent - kände sig träffad och gjorde en låt tillsammans med rapparen Nox, "Built like that", som dissar Timbaland. I den fantastiskt underhållande videon till den låten rappar den klena Scott, iförd kostym och stora solglasögon, omgiven av en bunch whiggers. Han röker cigarr, åker bil på natten och spelar biljard, haha! Det ser ut som en lowlife-tönt från White Rapper Show, men det här är en kille som är typ miljonär! Hur han kan sätta sitt rykte på spel sådär är bortom min fattning.

I slutet av låten kallar Nox Timbaland för "nigga", vilket fick Timbalands kompis D.O.E. att riktigt tända till, eftersom han trodde det var Scott som sa det laddade ordet. "I heard you call Tim a nigga?! Racist! I think we got a new Kramer, y'all" rappar han i sin låt "Piano man", som verkligen dissar Scott Storch och Nox. Videon till den här låten är också underbar - som en antites till Scott Storch nyrika fånigheter hänger D.O.E. i ett vintrigt Queens med en hel posse bakom sig, Black Moon-style. De hittar på en ny dans också - piano man-dansen, som går ut på att man spelar luftpiano med båda händerna. Ganska kul faktiskt.

D.O.E., som utan tvekan rappar bäst av alla inblandade i den här beefen, kallar Nox för "a reggaeton artist", en förolämpning som intressant nog verkar ha passerat "faggot" som det värsta man kan kalla någon. Nox svarar i alla fall med låten "1st degree murder" som givetvis är the easy way out - om man inte kan knäcka motståndaren med fyndigare rim, så kan man i alla fall köra med the good ol' dödshot. Men den låten är lika överflödig som Jay-Z:s "Super ugly" var en gång i tiden. Timbaland och D.O.E. vann den här beefen.


http://www.youtube.com/watch?v=Yei5jFdyCFo
Timbaland ft Nelly Furtado & Justin Timberlake - Give it to me

http://www.youtube.com/watch?v=1l66lVMNvSM
Scott Storch ft Nox - Built like that

http://www.youtube.com/watch?v=ggEDhRiaBkI
D.O.E. - Piano man

http://www.youtube.com/watch?v=_iBI9HPJtbs
Nox - 1st degree murder