bach that azz up

Publicerat i: Allmänt
Ibland blir livet för mycket, och vi har alla våra olika metoder för att härda ut. Vissa går till psykolog, andra kryper ner i sängen och drar täcket över huvudet. Själv vänder jag mig alltid till listorna. Listskrivandet finns alltid där för mig. Det är den bästa eskapismen. I alla fall om man är systematisk och fucked som jag är.

Hela förmiddagen idag var jag väldigt upptagen med att inte ta tag i det jag borde ta tag i. Istället gjorde jag en mycket viktig lista på de verk jag borde kolla upp med Bach (kammarmusik), Mozart (22 verk i moll), Beethoven (kammarmusik och pianosonater) och Schubert (kammarmusik och pianomusik). Den klassiska musiken är som alla vet en jävla djungel. Man måste ha någonting att gå på för att kunna sålla och orientera sig. Just nu är jag väldigt mycket inne på musik för små ensembler, där man hör vartenda enskilt instrument, varenda ton. Den fläskiga orkestermusiken kan vara göttig ibland, men ibland pallar man bara inte. Igår lyssnade jag på Bachs sonatas & partitas för violin och de var bara så jävla bra.

Ni ska få ett litet uttdrag från min mastadontlista. Här är samtliga verk som Bach komponerade för soloinstrument (inte orgel eller cembalo):

Violin
BWV 1001 sonat g-moll
BWV 1002 partita h-moll
BWV 1003 sonat a-moll
BWV 1004 partita d-moll
BWV 1005 sonat C-dur
BWV 1006 partita e-dur

Cellosviter
BWV 1007 G-dur
BWV 1008 d-moll
BWV 1009 C-dur
BWV 1010 Es-dur
BWV 1011 c-moll
BWV 1012 D-dur

Solopartiata för flöjt
BWV 1013 a-moll

Lär ju vara sjukt bra alltihop. Och det är ju inte så många heller. Om jag hittar en inspelning av cellosviterna med Mstislav Rostropovitj, han som dog förra veckan, är min lycka gjord. Nej, jag har inte heller hört någonting med honom. Musiken ligger där och väntar på mig. Och på er.
Kommentera 5

PS

Publicerat i: Allmänt
Nya Nöjesguiden finns ute nu. Jag recenserar Crime Mob och skriver lite om hur mycket jag älskar Wifebeaterlove-bloggen. Check it out.
Kommentera 8
Älskar fånig R&B. Men det är inte det jag ska prata om idag.

Såg Pans Labyrint igår (börjar ni bli trötta på mina filmrecensioner, så säg bara till), jag vet inte vad jag ska säga. Den var bra, även om den där faunen var ganska keff. Det var som en sorts mix av "Bröderna Lejonhjärta" och "Klockan klämtar för dig", med en släng av "Indiana Jones och de fördömdas tempel"-äckel och som en bonus en av de hemskaste bad guysen i filmhistorien. Skådespelarna var bra, fotot var bra och allt... men ändå. Jag känner mig ändå lite obekväm i min nya fantasy-öppna persona. "Är det här jag som sitter och tittar på det här?" är det lätt att tänka när man ser ett äckligt monster som jagar flickan som stal hans dyrbara dolk. Jag menar... kom igen. Fast samtidigt är jag så känslig och lättpåverkad att jag kan köpa vad som helst (ni anar inte hur lurad jag blir på första april varje år), jag blev livrädd av den där scenen och jag grät på slutet. Fast det kanske handlar mer om mig än om filmen? Jag kanske skulle kunna gilla vad som helst. Sjukt.

En sak som sällan prioriteras i fantasyfilmer (fast det här var kanske inte fantasy egentligen, mer psykologisk mardrömsrulle) är dialogen. Den var inte fruktansvärt dålig i Pans Labyrint (jfr t.ex. de styltiga replikerna i Sagan om Ringen-filmerna), men det märks att regissören är mer intresserad av berättelsen än av dialogen. Det tycker jag å andra sidan stämmer för 99% av alla filmer. Hur sällan är det inte som man får riktigt bra dialog? Jag förstår i och för sig manusförfattare som är lata med dialogen, för det är svårt att göra 100% realistisk dialog och samtidigt få fram vad folk känner eller föra handlingen vidare. Man kanske gör medvetna förenklingar, bara för att inte riskera att alla fina poänger med ens historia går förlorad. Men alltså, om jag hade gjort en film så hade folk varit tysta rätt ofta. Och om de sagt något så hade det nog inte alls varit något som de kände, eller ens något de menade. De kanske hade ljugit, eller sagt något bara för att tillfredsställa någon annan. Eller bara snackat skit, eller klyschor, upprepat sig, tagit säkra kort, varit nervösa. Sagt dåliga skämt. Det paradoxala med realistisk dialog är att den ofta är mycket tråkigare - ja, sämre - än den slipade dialogen i en Whit Stillman- eller Woddy Allen-film. Och jag vet inte vad som är bäst egentligen, jag vet bara att så fort jag hör dålig dialog så skapar det distans. Jag tar filmen på mindre allvar. Jag påminns om att det är en film. Och jag hatar den känslan.

Det bästa (och kanske det sämsta) med att vara barn var att man aldrig var på ett metaplan. Hade aldrig någon distans. Jag kan sakna det när jag ser på filmer som Pans Labyrint eller Sagan om Ringen, eller spelar Zelda. Innerst inne himlar jag hela tiden med ögonen och skrockar lite överlägset åt all fånighet. Samtidigt som jag diggar det alltså. Jag vet inte vad man ska dra för slutsatser av det? Borde jag ta mig i kragen och återgå till att bara bry mig om seriös populärkultur? Eller borde jag ta mig i kragen och lägga av med all hämmande distans? Vet inte alltså. Inte ni heller såklart. Skit samma.
Kommentera 16
Visa fler inlägg