Teenage Fanclub (de borde heta 30-something Fanclub)

Jag hatar inte Teenage Fanclub, men det är ett sjukt överskattat band. Ärligt talat förstår jag inte hur de kan vara "gitarrpopbandet för såna som egentligen har växt ifrån gitarrpop" - så jävla bra är de inte helt enkelt. Det brukar ofta pratas om deras stämsång, deras perfekta popmelodier och deras noga uttänkta ackordföljder. 'Scuse me?

Stämsång kan vara världens bästa instrument. Men det är inte fallet när några skäggiga skottar försöker sjunga samtidigt bara för att de gillar The Byrds. Och när vi ändå är inne på deras Byrds-dyrkan, vad är grejen med gitarrerna? Alla refererar hela tiden till Teenage Fanclub som typ den bästa janglepopen. Själv hör jag bara slarvig britpop-dist.

Skit samma. Teenage Fanclub har i alla fall EN låt som är väldigt bra, och det var därför som jag ville skriva om dem idag. Den heter "Your love is the place where I come from" och kan inte beskrivas som något annat än en bra rocklåt. Väldigt platt och väldigt vit, men jag gillar den. Den passar den här årstíden.

OK, that's it. Jag tänker inte se dem på någon festival och fälla en tår i ölglaset när de spelar Balladen, och jag tycker inte att ni ska göra det heller.

Jag växer med mitt uppdrag och jag växer med min hybris och jag får luft under vingarna, men inte av Sverige

Jane Campion är den enda kvinna som fått Grand Prix i Cannes. oh, yeah? det var som fan. Trigga mig inte mer nu. Snart gör jag min jävla kvinnliga film. ska söka in på Di i år igen. var ju ändå så begåvad att jag kom till sista förra gången.

kornel kovacs

Fan, han skriver bra. Jag önskar att han inte gjorde det - då hade jag haft rätt att vara bitter för att jag inte fick jobbet som jag sökte på Nöjesguiden. Emelie Thorén svarade inte ens på mitt mail, men det har jag respekt för. Jag hade inte heller svarat på mail om jag var redaktör. Det är ju hela poängen med det.

Vissa läsare tycker kanske det är konstigt att jag skriver så mycket om journalister här. Men vad ska jag säga, jag intresserar mig för journalister eftersom jag intresserar mig för kulturjournalistik. När jag läser en skivrecension tänker jag ofta först och främst på vem det är som skriver, snarare än vilken skiva som recenseras. Gör inte ni det? Andres Lokko skrev en recension av Tomas Ledins senaste skiva i SvD - jag hade inte bemödat mig med att läsa den om Stefan Malmqvist hade skrivit den.

De flesta nöjer sig med att recensera skivor eller filmer. Jag recenserar recensenter. Och Kornel får ett högt betyg. "Rush" med Paula Abdul var för övrigt en av de tidigaste och viktigaste videorna även i mitt liv. Kommer ihåg så jävla tydligt när de sticker en kniv i killens bildäck. That shit was mean.

Det närmaste svensk popmusik någonsin kommit Erik Satie

gibraltar
Radio Depts "Gibraltar". Fy fan vilken bra låt!

Ang. överanvändningen av vissa adjektiv i musikjournalistik

OK, once and for all: fy fan vad jag är trött på att läsa orden skir, skör, bräcklig, själfull och inte minst minimalistisk. Ärligt!

Är alla melodier "sköra popmelodier"? Är alla röster "bräckliga men personliga"? Shit alltså.

Värst är ändå när folk skriver saker som de inte riktigt har koll på vad det betyder. Case in point: folk förväxlar sublimt med subtilt (det händer!). Eller att alla beats eller arrangemang som är sparsmakade skulle vara "minimalistiska". Så himla billigt och ytligt och ogenomtänkt att skriva så.

Sen finns det ju Lennart Persson-adjektiven: liderlig, sinnlig och helvetisk (som i "ett helvetsiskt sväng med skit under naglarna"). Geez. Men fan, man kanske inte ska hold it against him, han är ju trots allt mest intresserad av musik som är sinnlig och liderlig.

Vidrigast av allt är dock när puckade recensenter börjar beskriva R&B-sångare som "ren gospel". Rasism.

Mina komplex styr alla mina handlingar

Jag gör mitt bästa för att lyssna på P1. Synd att det är så jävla tråkigt.

fotboll vs hockey

Eftersom min prenumeration på DN har gått ut så har jag förpassats till att ha SVT:s nyhetsmorgon på när jag äter frukost. It's a sad and sordid business. Man får typ fem minuter nyheter, sen är det bara en massa ekonomi (åh jag ÖNSKAR att jag var down med aktiemarknaden, men I'm not) och sport sport sport.

Av någon anledning plågar de mig (jag har ingen anledning att inte ta det här personligt) med hockey varje morgon. Jag HATAR hockey. Så jävla tråkig sport, och fett anonymt eftersom man inte får se spelarnas ansikten, alla ser ut som Darth Vader mer eller mindre. Det är testosteron utan finess. Nä fy fan jag orkar inte skriva ett ord mer om det.

Men så ibland visar de några sekunder av champion's league eller nåt, fotboll alltså. Eller pratar lite om hur det känns inför VM. Då blir man plötsligt varm inombords. De visar ett snyggt mål på en technocolor-grön fotbollsplan och man bara "hurra!". Fotboll är gitt.

Det ska sägas att jag har ett distanserat/intellektuellt förhållande till fotboll. En bra match är ju en bra match, men framförallt tilltalas jag av idén att vem som helst kan bli fotbollsstjärna. Man behöver inte ens vara snygg (word). Det är vackert när ett afrikanskt lag spöar skiten ur den gamla kolonialmakten (även om det franska laget har rätt många black dudes). Eller när ett underdog-land spöar USA. Om man nu kan tala om miljonäridrottare som "underdogs".

supreme dream team always up with a scheme

Först tänkte jag skriva ett inlägg med titeln "definitionen av dålig text" och citera två ytterst pinsamma ställen i det nya numret av en av Sveriges största popkulturtidnignar. Men jag ändrade mig - jag vill inte vara elak, eller rättare sagt, jag vill inte göra mig ovän med folk.

Istället kan man tänka såhär: det finns ett antal kulturjournalister som verkligen är skitbra. Det tråkiga är att de är utspridda på så många håll, i så många olika tidningar som alla har sin share av oläsliga skribenter. Tänk om, jag bara leker med tanken, man kunde samla alla till en supertidning? Den skulle kunna heta... jag vet inte, "Louvacão" kanske. Men den skulle kunna bli hur gittig som helst.

Tänk er. Martin Gelin, Emil Arvidsson och Ika Johannesson hade fått göra feta intervjuer/reportage. Johan Jacobsson, Märta Myrstener, Billy Rimgard och Johanna Olofsson hade fått göra alla skivrecensioner (bara inte Billy skriver om balladrock och Pet Shop Boys). Fredrik Strage hade fått recensera konserter, Quetzala hade fått recensera klubbar, och Sebastian Suarez-Golborne hade fått sätta ihop en grym mix-cd till varje nummer. Anna Hellsten och Madeleine Levy hade fått recensera böcker, Niklas Eriksson och Helena Lindblad hade fått skriva om film. Johan Croneman hade fått skriva om tv, och då inte bara futtiga krönikor, utan även regelrätta recensioner av tv-program och intervjuer. Margret Attladottir och den andra Annika hade kunnat få varsin romanföljetong med typ en sida var, precis som Charles Dickens och Jules Verne höll på för 150 år sen. Annika 2 hade kunnat få skriva om mode också om hon pallade. Själv hade jag nöjt mig med en liten krönika varje nummer, eller kanske "månadens låt".

Andres Lokko? Han hade säkert inte velat vara med, enligt devisen "I do not want to be a member of a club who would have anybody like me as member". Men han hade gärna fått skriva om tecknad film.

visst gör det ont när knoppar brister

När det gäller att aktivera bortglömda minnen finns det bara en sak som lika starkt som musik, och det är dofter.

Det är vår och jag cyklade genom stan, förbi ett rikt område med feta villor med feta trädgårdar. Och dofterna från blommorna och träden... de bara knockade mig. Jag vet inte om dofterna är starkare på våren än på sommaren, eller om man helt enkelt vänjer sig vid dem, men hur som helst så drabbade de mig lika skoningslöst som Abdullah Ibrahims sinnessjukt vackra "Moniebah". Man kan inte gömma sig, liksom.

Plötsligt var jag 14 år igen.

Det var nästan för mycket.

Le Bomb!

Jag är kär. Igår såg jag Le Bomb uppträda på ett litet ställe i Malmö, och det var fantastiskt.

Le Bomb hade på sig kjol, sjöng på bredare skånska än Timbuktu och påminde på något märkligt sätt om en ung Brett Anderson. Hur som helst så hade han fantastiska låtar. Speciellt "Klagosång" och "Kroniskt" är SJUKT bra.

Det var så jävla svängiga beats, skitbra popmelodier och så lekte han med sin röst hela tiden - det lät helt enkelt coolt som fan. En och annan låt var kanske för mycket åt plastreggae-hållet, men han styrde ändå allting i land med ett flippigt stick eller något screw-aktigt temposkifte.

Le Bomb var ball. Det modigaste med hans uppträdande var varken kvinnokläderna (=provokativt 1972) eller att han stod ensam på scenen och all musik kom från en cdr (=provokativt 2002). Nej, det modigaste var att han sjöng på svenska. Artister som omfamnar feta beats och moderna låtbyggen brukar sällan vilja stå så nakna som man gör om man sjunger på svenska. Men för Le Bomb verkade texterna vara lika viktigt som musiken. Imponerande.

arctic monkeys är fortfarande inte the shit

Jan Gradvall skriver en lång artikel om Arctic Monkeys i Sydsvenskan idag. Han anser att de är den nya generationen av "unga arga män", alltså att Arctic Monkeys lyrik är som John Osborne och Harry Pinter för 2000-talet. Är det så? Så här låter det i en av Arctic Monkeys hitlåtar:

"Your shoulders are frozen (as cold as the night)
Oh, but you're an explosion but you're dynamite
Your name isn't Rio, but I don't care for sand
Lighting the fuse might result in a bang with a bang-go"

OK, det här skulle alltså vara lika bra som "Look back in anger". Vilket skitsnack.

Tydligen gick en av the originoo unga arga männen, Alan Sillitoe ("Saturday night and sunday morning"), ut och proklamerade att han gillade The Arctic Monkeys i höstas. Undrar om Janne hade skrivit sin artikel om det inte hade hänt. Alla rockjournalister har ju som bekant ett intellektuellt komplex.

The Arctic Monkeys sitter inte inne med Sanningen, deras låtar är inga socialrealistiska mästerverk. De är bara ett vanligt sunkigt engelskt band, ett nytt Northern Uproar. Fan vad jag hatar såna band. Fan vad engelsk rock är intetsägande och vidrig musik.

Ni vet såna där rasistiska regler som Danmark kör med, att när en invandrare flyttar till landet så måste de gå igenom en massa tester om Danmarkkunskap och typ svära en ed att de kommer anstränga sig för att assimilera sig? Såna regler borde införas mot nya engelska gitarrband. "Svär du att aldrig ha på dig solglasögon och skinnjacka på promotionbilder?  -  Jag svär!  -  OK du är godkänd." Eller "Vilket år splittrades A Tribe Called Quest?  -  Eh...eh...  -  Ha! Underkänd!"

jag söker jobb


Garna nåt med film


Frankenstein

Det är bara idioter och folk som läser litteraturvetenskap som läser Mary Shelleys "Frankenstein" i vuxen ålder. Ni kan ju fundera ett tag på vilken kategori jag tillhör, men jag har i alla fall nyss läst den och fy fan vad bra den var.

OBS! Jag är så långt ifrån goth man kan komma, jag är totalt ointresserad av skräckgenren i alla dess former. Till och med en bra film som "Donnie Darko" är lite för gotig för mig. Så det är inget sånt som tilltalar mig i en bok som "Frankenstein".

Men grejen är att den inte handlar så mycket om skräck och monster (som jag antar att alla filmatiseringar gör, jag vet inte jag har inte sett någon). Den handlar om två saker: utanförskap och den komplicerade förhållandet mellan föräldrar och barn. För Victor Frankenstein betyder hans skapelse (=barnet) mer än någonting i livet, tills han väcker den till liv (=barnet föds). Då äcklas han och förvisar sin skapelse - alltså klassisk förlossningsångest. "Barnet" erbjuds aldrig någon kärlek eller medkänsla och blir med tiden oändligt bittert. Medan "föräldern" hela tiden misslyckas med att förstå sin skapelse, aldrig kan sluta få något annat än ångest av den. Ett typiskt Norén-drama med andra ord. Och den enas hemlighet och den andras utseende gör att de båda är dömda till totalt utanföskap från alla människor. Det är asbra skildrat.

Jaja, det är säker tusen människor som kommit på det här före mig. Men jag hade i alla fall en väldigt positiv läsupplevelse. That's all I'm sayin'.


topp 5 språk

1. Franska
Jag ser framför mig första sidan av "Les mots" från Karl-Bertil Jonssons julafton. Sen ser jag Sege Gainsbourg som viskar "I want to fööck you" till Whitney Houston i en direktsänd tv-show. Och jag ser Jeanne Morreau med sin brinnande blick. Och allvarliga Marseilles-rappare som Akhenaton. Världens bästa språk.

2. Spanska
Det är inte i första hand vackert, men i gengäld oändligt coolt. Orden är hårda och kantiga som om de vore huggna i sten. Inte konstigt att Hemingway och Orson Welles var så hooked på Spanien. Dessutom är det hög back to my roots-faktor för min del att kunna spanska...

3. Tyska
Det mest underskattade språket. Tricket är att tänka bort alla rytande män och ungdomar med näsringar och Buffalo-skor. Istället ska man tänka på "Himmel över Berlin" och Reiner Maria Rilke. Och Schubert som läser Goethe, blir hög på Bra Text och skriver 600 sånger för att förklara orden med musik.

4. Ryska
Mest för att det vore fett att kunna läsa Pusjkin och Dostojevskij på originalspråk och ta till sig alla nyanser. Fast fan, jag har inte ens läst Pusjkin på svenska. Och jag har inga drömmar om att bo i en sån där by som syns på yoghurtpaket, där alla kvinnor bär huckle och alla män har bonniga svarta västar.

5. Latin
Man KAN ju inte fronta. Tänk att allt man säger låter som en helig visdom, bevingade ord som kommer att hålla i några tusen år till. Språket med störst pondus. Jävligt bull grammatik dock.

UTELISTAN:
1. Portugisiska
Det låter väldigt vackert (i Brasilien alltså, i Portugal låter det typ som rumänska), men saken är den att om man skulle kunna det här språket så skulle man inte klara av att lyssna på brasiliansk musik utan att bli generead. Jag vill inte veta vad Jorge Ben och Milton Nascimento sjunger, det är typ sanslöst banala saker som "du är min blomma" och "när du ler ser man en regnbåge på himlen".

2. Italienska
Fint, men helt ärligt, sjukt överskattat. Jag behöver inte kunna konversera med min lokala pizzabagare på hans eget språk, det är lugnt. Jag klarar mig. Den bästa italienskan är den som hörs som ett svagt eko hos New York-bor med italienska förfäder. Men då är det bara en ingrediens, inte huvudrätten.

2005 års bästa film

De Battre Mon Coeur s'est arrêté

Fan vad bra den är. Speciellt för att den är så realistisk - han blir ihop med en annan tjej än den han var kär i, han lyckas inte förverkliga sin dröm om att byta karriär, och trots att han tycker att pappan är en jävla idiot så har han en uppriktig och fin kärlek mot honom. It's all good. Bra klippning också.

Dessutom är huvudpersonen så jävla snygg. Han ser typ ut som Liam Gallagher hade sett ut om han hade varit snygg. Liam var ju ALDRIG snygg, inte ens 1994. Men Romain Duris har samma typ av ansiktsdrag - och samma frisyr och skinnjacka - som Liam, och får dessa attribut att framstå som sjukt attraktiva. Sen spelar han bra som fan också.

Gitt med bra fransk film som inte är typisk Bra Fransk Film - ni vet, lite intellektuella överklassmiljöer, lite rödvinsdrickande medelåldersmän som är otrogna mot sina skitsnygga fruar, lite Hitchcock-ångest. Alternativt humorlös socialrealism à la "Den lugna staden" (som jag iofs älskar).

Jag såg Louis Malles fantastiska "Le feu follet" från 1963 häromdagen också (med en huvudroll som Thommy Berggren inspirerats inte så lite av!). Och kom på mig själv med att fortfarande vara gränslost förälskad i det franska språket. Förlåt om jag är klyschig, men när allt kommer omkring toppar franska fortfarande min topp-5 över de bästa språken.

På spaning efter den Annika som flytt

Annika! Jag vet att du är en busy woman and all, men kan du inte skriva här ibland ändå? Jag saknar dig!

P.S. Säg det inte till någon, men jag tror att folk gillar dina inlägg mer än mina.

artistnamn

Alltså jag fattar inte hur Jens Lekman kunde droppa sitt geniala artistnamn Rocky Dennis. Om man kan välja mellan att det ska stå Rocky Dennis eller Jens Lekman på ens skivor, hur kan man då välja det sista? Fan vad tråkigt och fan vad klassiskt "rock ska vara autentiskt"-yadayada.

Alla artister borde ta chansen att döpa om sig när det är dags att inleda en konstnärlig karriär. Varför inte. liksom? Den tyske romantikförfattaren Novalis gjorde helt rätt i att kalla sig för Novalis. Calypsoartisten Lord Kitchener gjorde helt rätt i att sno sitt namn från en brittisk general. Om Bruce Springsteen hade valt att kalla sig själv för något roligare så hade han sluppit att fansen själva gav honom ett namn - det oändligt fåniga "The Boss". Heter man inte saker som Prince eller Julian Casablancas har man fan en skyldighet att skaffa ett coolt artistnamn.

Bra artistnamn växer givetvis inte på träd. Jag funderar ohälsosamt mycket på vad jag skulle kalla mig om jag gav ut skivor (och även namn på en roman, en film, ett skivbolag, en tidning och, i något mindre grad, en tv-serie). Länge tänkte jag att The Bells vore rätt fint. I alla fall som namn på en soloartist; som band ska man ju verkligen undvika The Nåntings. Jag tänkte att The Bells förde tankarna dels till Laura Nyro-låten (iofs en cover), dels ljudet av kyrkklockor (dramatiskt/högtidligt), dels vackra Phil Spector-ljud. Men sen kom Electrelane och döpte en låt till "Bells" så om jag skulle heta det skulle alla tro att jag bara var en Electrelane-fan.

Men idag kom jag på ett grymt namn: Porco Rosso. Det inte bara låter snyggt och är ett skönt avbrott från både The Nånting och engelska över huvud taget. Det är itialienska och betyder "Röd Gris", vilket är så knäppt att ingen kan pigeonholea det som vare sig typiskt rock eller typiskt antirock. Framförallt är det namnet på Hayao Miyazakis mest underskattade film. Varför ska man INTE uppkalla sig själv efter en japansk tecknad film som handlar om melankoliska italienska piloter?

Annars funderar jag på att kalla mig för Les Beaux Chevaux. Fast det kanske vore ett bättre namn på en blogg?

The Charlatans hyllar danska rockhjältar!

1997 släppte den danska rockgruppen D:A:D, även känd som Disneyland After Dark, sin tunga platta "Simpatico". Nio år senare hyllar Manchester-gruppen The Charlatans skivan genom att släppa ett album med exakt samma titel. Jag ringde upp Tim Burgess för att snacka om det.

Hur länge har du varit ett D:A:D-fan?
Länge, man. I början av vår karriär ville jag att vi skulle härma deras sound, men det gick de andra inte med på.
Varför inte?
Du vet, vi var ju en del av "Madchester"-scenen, vi kunde inte avvika för mycket. Jag hatade det. Vadå dansrytmer liksom, jag ville bara rocka. Men efter att vi fått både cred och groupies efter våra första singlar så hade jag ingen lust att avvika från formeln.
Men nu är det annorlunda?
Ja, man börjar ju bli lite äldre, man orkar inte vara lika ängslig över vad andra tycker om det man gör. Det är lättare att vara ärlig och stå för det man gillar. Och Disneyland After Dark har alltid varit den musik som legat mig närmast hjärtat. Det är skönt att äntligen "komma ut" om du förstår vad jag menar.
Varför just "Simpatico"?
Den plattan kom 1997, samma år som vi släppte "Tellin' stories". Jag har väldigt fina minnen från den turnén, jag hade satt ihop ett blandband med bara D:A:D-låtar som vi körde nonstop i turnébussen, härlig stämning. När "Simpatico" släpptes lyssnade jag på den oavbrutet i en vecka. Vi cancelade till och med en spelning samma dag som den släpptes, kunde liksom inte koncentera mig på annat den dagen. Egentligen hade vi tänkt att vi skulle släppa på hyllningsplatta om ett år, som ett tioårsjubileum liksom, men jag kände att jag ville få ur mig den här hyllningen så fort som möjligt.
Men det är inga direkta covers, eller?
Vi spelade faktiskt in en version av deras "Empty heads (Listen to it!)", men den passade inte riktigt in, så den hamnar nog på någon b-sida. Annars har vi mest inspirerats av deras feta rocksound, speciellt Jacob Binzers gitarrstil. Kan lyssna på hans solon om och om igen.
Vad hände med hela din image som "engelsmannen som vill sjunga som Al Green"?
Ah, det där. Det var bara en image, d'youknowattamean? Det var den där svenska journalisten Andres Lokko som så gärna ville få det till att vi var ett soulband. Han tjatade och tjatade i alla intervjuer om att jag hade en soulig sångstil, och jag bara "visst, okej". Jag har fan inte ens hört Al Green. Jag trodde först han menade Peter Green, bluesgitarristen från London. Har du hört honom?
Nej.