julio iglesias - la mer



från
sommarfall :)

case/lang/veirs - best kept secret



från
sommarfall

denim - i saw the glitter on your face



från
sommarfall

kamaiyah - i'm on



från
sommarfall

mike posner - i took a pill in ibiza (seeb remix)



från
sommarfall

"kär och galen" på vadstena-akademien



"Nina, ossia La Pazza per amore” av Giovanni Paisiello
Libretto: Giuseppe Carpani och Giovanni Battista Lorenzi
Med Saara Rauvala, Jens Palmqvist, Hannes Öberg, Hanna Fritzson m.fl.

”Comala” av Pietro Morandi
Libretto: Ranieri de’ Calzabigi
Med Hanna Fritzson, Elisabet Einarsdóttir, Sigrid Vetleseter Bøe, Jens Palmqvist m.fl.

Vadstena-Akademiens kör och orkestser
Musikalisk ledning: Mark Tatlow
Regi och koreografi: Deda Cristina Colonna
Scenografi och kostym: Ann-Margret Fyregård
Scen: Vadstena slott

Opera som konstform har funnits i 400 år, med ett oräkneligt antal pärlor som finns tillgängliga för återuppväckande, men de operor som sätts upp idag är oftast antingen trygga klassiker från den bergfasta repertoaren eller då och då helt nyskrivna verk. 

Därför känns det som en stor kulturgärning av Vadstena-Akademien att under den något klatschiga rubriken ”Kär och galen” lyfta upp två italienska operor från klassicismens 1780-tal ur glömskans mörker. De visar sig vara högintressanta båda två – ”Nina, ossia La Pazza per amore” är en romantisk komedi om att tillfriskna från en psykos, och ”Comala” är en minst lika ovanlig kärlekshistoria, en tragedi om att dö av chock. En lyxig föreställning, två korta men kärnfulla operor på en kväll.

”Nina” skrevs av Giovanni Paisiello, en populär tonsättare på sin tid (bland annat för succén ”Barberaren i Sevilla”, som dock överskuggades av Rossinis version som kom många år senare) men bortglömd idag. Den handlar om en ung kvinna, Nina, som fått ett nervöst sammanbrott efter att hennes älskade Lindoro skadats svårt i en duell mot en man som Ninas pappa velat gifta bort henne med. Hon är en kvinna i spillror som lever i en drömvärld: hon väntar glatt på att Lindoro, som alla tror är död, ska återvända, och hon är så borta att hon varken känner igen sin ångerfulle pappa när han kommer och besöker henne – eller Lindoro, som visar sig vara vid liv. 

”Comala” är ännu mer indie: ett enda framförande av denna opera finns dokumenterat. Tonsättaren, Pietro Morandi, är mest känd som organist och orgelmusikkompositör. Men librettot skrevs av Ranieri de’ Calzabigi, som samarbetat med Christoph Willibald Gluck, den främste operatonsättaren under perioden mellan barock och klassicism. Berättelsen äger rum i medeltidens Skottland och skildrar hur en kvinna som väntar på att hennes älskade ska återvända från slagfältet går från oroligt ovetande, till förtvivlad när hon luras att tro att han är död, till så gravt chockad när hon ser honom livs levande att det blir för mycket för hennes hårt ansatta hjärta. Hon sjunker ihop och dör, en dramaturgisk platthet som inte irriterar eftersom den raka stilen så tydligt imiterar den hos urgamla sagor. Sorgen och bitterheten som är operans final förstärks av att skurken som lurade Comala aldrig bestraffas. Det finns ingen rättvisa, bara smärta.

På varsitt sätt låter ”Nina” och ”Comala” känslighet stå i centrum – det handlar om kärlek som känsla, inte som ord eller handling (vilket är betydligt vanligare i fiktionen), och om hur denna känsla kan förändra, förvränga och förinta liv. Saara Rauvala är fantastisk som Nina, hon är ett med sin roll och gestaltar ett tragiskt mentalt tillstånd med skrämmande skärpa. De röda skor som hon bär omkring på blir som både tvångströja och romantisk fetisch, och det är först när hon tar på sig dem i slutet som hon återvänder till samhället. Medan Comala, i Hanna Fritzsons genommelankoliska skepnad, bär på pil och båge men strippas på all sin krigarstyrka och överlevnadsglöd.

Sånginsatserna är överlag mycket bra – förutom de två huvudrollsinnehavarna är Elisabet Einarsdóttir och Sigrid Vetleseter Bøe fullkomligt magnifika – liksom den fina kammarorkestern. Det finns bara en stor brist, nämligen den talade dialogen i ”Nina” där sångarna (med undantag för Rauvala) visar sig vara häpnadsväckande stela och nästan buskisartat övertydliga när de sysslar med talteater. 

”Kär och galen” spelas in av Sveriges Radio P2 och sänds den 20 augusti, ett hett tips till den som inte har möjlighet att besöka Vadstena för denna fina föreställning.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-07-24)

kodak black - skrt



från
sommarfall

car seat headrest - drunk drivers/killer whales



<3 <3 <3 från
sommarfall

chris martin - wine like a go go



från
sommarfall och nej, det är inte chris martin från coldplay...

william bell - the three of me



från
sommarfall. så sjukt att detta är en helt ny låt! hade ingen aning om att han höll på att resurrecta sin karriär när jag tog med william bells - vad kan det vara, femtio år gamla? - "i forgot to be your lover" på vårfall. så sjukt att det är en så bra låt också!

nimmo - my only friend



från
sommarfall

21 savage & metro boomin feat future - x



från
sommarfall

britney spears & g-eazy - make me...



från
sommarfall :)

sommarfall



Nu är den här! Årets sommarplaylist som heter
sommarfall ("Summer break my fall" med The Drowners är INTE med) och som blev klar sent igår kväll! Hoppas ni gillar den. Den är ovanligt årstidstrogen skulle jag vilja säga - i urvalsprocessen frågade jag mig själv angående varje låt om den skulle låta bra i en somrig situation (ett glatt dansgolv, en munter roadtrip, en härligt loj eftermiddag, en vacker gryning med sömnlösa ögon etc etc) och bara låtar som kunde passera genom detta nålsöga fick vara med.

Det är ovanligt mycket dancehall men även väldigt mycket hiphop och en del härlig R&B och R&B-inspirerad pop. Inte så mycket rock och indie (fast min nya indiefavorit Car Seat Headrest är den enda artist som har så många som tre låtar på listan; Blood Orange, Kodak Black, Becky G och 21 Savage & Metro Boomin har två), men precis som på vårfall finns det en liten "ö" någonstans i mitten av listan där många av dessa låtar bildar en liten enhet, med Mazzy Stars "Fade into you" som centrum. Den har jag haft med på en lista tidigare, men jag ville har med den här, för den betyder mycket för mig när det gäller den här sommaren.

Annars är det ingen recycling, och inte särskilt mycket gamla låtar över huvud taget. Faktum är att tre fjärdedelar av låtarna är från i år, varav de flesta från de senaste månaderna, och det känns väldigt kul. Ingen klassisk musik och ingen jazz, det bara blev så. Däremot lite calypso och en fin polska för fiol, svensk folkmusik alltså. Det känns som en ganska ung och pigg lista, fast inte ung & pigg för sakens skull, jag försöker inte vara P3, det här är bara asbra låtar som jag blir glad av att höra. Det tror jag ni också kommer bli!

Tack till: Alicia, Erik N, Max, CM, Karin G, Hugo, Emelie, Håkan, Sara, Magnus, Calle, Amanda, Marcus, Kassandra, Rodrigo, Jeansie, Jan och Marius. Älskar att få tips på låtar eller upptäcka via andras listor :)

Artister på sommarfall: Mighty Sparrow, Joe Bataan, Blood Orange, Car Seat Headrest, Kodak Black, Britney Spears & G-Eazy, Marlene, Drake & Rihanna, Korede Bello & Tiwa Savage, Lorentz, Popcaan, Becky G, Tomasa del Real & Talisto, Ase Manual, Clams Casino & Kelly Zutrau, Bladee, 21 Savage & Metro Boomin feat Future, Rae Sremmurd, A.CHAL, Tory Lanez & BenZel, Kamaiyah, Kehlani, Mash Up International & Iman, Konshens, Lil Haiti, Mwuana, Lil Yachty feat Quavo, Skippa da Flippa & Young Thug, Puff Daddy feat Faith Evans & 112, Kelly Price, ABRA, JONES, Zara Larsson, Usher, Alicia Keys, Dawn Richard, Ale Lou, Diosque & Molly Nilsson, Nimmo, Gonno & Nick Höppner, Dan Lissvik, Katy B feat Four Tet & Floating Points, JMII, Mike Posner (Seeb remix), Bobby Brackins, Erykah Badu, Yo Trane, Låpsley, Cue, Lana Del Rey, Faith Evans, Jonas Lundqvist, Primal Scream, Galaxie 500, Mazzy Star, Big Star, Denim, Ulf Lundell, Kalle J, Paul Simon, Wilmoth Houdini, The Game & Jeremih, Fetty Wap, Julia Spada, Kodak Black & PnB Rock, Young Thug, Mike WiLL Made-It & Rihanna, Tunji Ige, Ivory & Papis, Cherrie, Chris Martin, Kent Jones, AnnaMelina & Jaqe, Mozzy & Stevie Joe, Leslie Tay, Chance the Rapper feat Young Thug & Lil Yachty, Lil Lonnie, Ariana Grande, Nla, Molly Sandén, Sky H1, Alexis Taylor, William Bell, Gilbert O’Sullivan, Jesse Colin Young, Neko Case & k.d. lang & Laura Veirs, Otis Clay, Julio Iglesias, Klara Lewis, Eggstone, The Beach Boys, Van Morrison, The Roches, Thomas von Wachenfeldt, Guns N’ Roses och Lord Invader.

PS om ni vill gillar Galaxie 500 så gjorde jag förra veckan en playlist med låtar från deras korta karriär (1988-1991) och de bästa låtarna från de tre medlemmarnas olika projekt därefter (1992-1994), lyssna här för det är extremt bra musik om man inte hatar indie rock och dream pop. Väldigt bra sommarmusik också, det var svårt att välja en låt, jag gjorde det lätt för mig och valde "Summertime" :)

molly sandén på gröna lund


Den här är även med på
sommarfall :) 

Molly Sandén
Scen: Gröna Lund, Stockholm
Betyg: 4

Det är alltid härligt med artister som utvecklas ivrigt. Molly Sandén började sin karriär som 14-åring med ”Det finaste någon kan få”, en präktig och slätstruken ballad med kristen underton, och debutalbumet som hon spelade in som 16-åring hade samma stuk. Det andra albumet kom två år därefter och lanserade en ny stil: Sandén sjöng på engelska istället för svenska och gjorde pop med hyfsat modern produktion, med siktet tydligt inställt mot melodifestivalen (där hon nu har deltagit tre gånger).

Med fjolårets EP ”Like no one’s watching” började Molly Sandén istället blicka mot samtida amerikanska RnB-inspirerade popartister och fick en ny tyngd, udd och självsäkerhet som artist. Hon verkar samtidigt ha fått ett feministiskt uppvaknande, för numera hyllar hon sina kvinnliga kollegor på Instagram (hon tar selfies med Zara Larsson och berättar glatt att hon ska på Rebecca & Fiona-konsert), släpper en ilsket antisexistisk singel tillsammans med Linda Pira och uppträder med ett band bestående av enbart kvinnliga musiker och dansare. Det är fint.

Den 24-åriga Molly Sandén som gör entré på Gröna Lunds lilla scen, kaxigt nog efter att ha sjungit första versen av ”Freak” utan att visa sig, är hennes bästa och mest intressanta inkarnation hittills. Med ett självförtroende som fler artister och band borde ta efter skippar hon alla låtar från de två första skivorna, med ett undantag: balladen ”Why am I crying”. Med sin intima inramning – Molly Sandén sjunger sittande vid scenkanten endast ackompanjerad av piano och cello – skapar låten dynamik till konsertens dramaturgi, och hon sjunger den med så mycket inlevelse att jag inte kan låta bli att få lite gåshud.

Molly Sandéns sångröst är fantastisk rakt igenom, och hon är så trygg med den att hon utan problem dansar koreograferat samtidigt som hon sjunger, men det är lika mycket hennes energi och närvaro som lyfter konserten. Hon bubblar av förtjusning när Linda Pira gästar i pinfärska ”Ey gäri” och hon låter ”Love me like you do”-pastischen ”Like no one’s watching” växa från akustisk myspop till lyckligt dansant kaos. Hennes mellansnack är avslappnat, piggt och charmigt.

Årets mellobidrag ”Youniverse” får givetvis avsluta konserten – en egentligen ganska svag låt men med intressant tempohalvering i refrängen. Molly Sandén är fortfarande bättre än sina låtar, men att hon är en äkta stjärna råder det inte längre något tvivel om.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-07-14)

the avalanches - wildflower


Sämsta låten på skivan :( Men ändå ett logiskt val av singel. PS undrar om The Avalanches gillar Danny Brown för att han låter lite som B-Real i Cypress Hill? För de verkar ju verkligen älska 90-talets hiphop och vara ointresserade av dagens. Även Cypress Hill samplade stegrande hästar, precis som The Avalanches gjorde i "Frontier psychiatrist". Jaja.

Pop
The Avalanches
”Wildflower”
(XL/Playground)
Betyg: 3

The Avalanches debutalbum ”Since I left you”, som gavs ut hösten 2000 i hemlandet Australien och året därpå i resten av världen, var den perfekta inledningen på det nya musikårhundradet. Ett lekfullt kollage av soul, house, hiphop, gammal filmmusik, instruktionsskivor, ljudeffekter och egna instrumentpålägg som sprängde alla gränser och fick musikhistorien, eller rättare sagt skivutgivningens historia, att framstå som en enda lång karneval. Ett oändligt och magiskt landskap där resor fram och tillbaka i tiden blev helt naturliga. Samtidigt som skivans singlar blev hits eftersom de var så poppiga, svängiga och ovanliga. 

Ett mästerverk till album, helt enkelt. Men efter detta magnifika utropstecken försvann The Avalanches, eller snarare nöjde sig med att göra enstaka spelningar, DJ-set och en och annan remix (bland annat den sublima tolkningen av Belle & Sebastians ”I’m a cuckoo”, som blev startskottet för indievärldens kärleksaffär med afrikansk musik). Åren gick och samtidigt som inflytandet från The Avalanches märktes i allt från indiepop (Jens Lekman) och folkrock (Animal Collective) till hiphop (J Dilla) och modern dansmusik (Four Tet) gick hoppet om ett nytt album från de profetiska australiensarna sakta upp i rök. 

Men plötsligt började det ryktas om ett nytt album, singlar släpptes i rask takt och nu är skivan här, efter 16 års väntan. Det är som om Jakob Hellman hade släppt ett andra album 2005. 

”Wildflower” är både lik och olik föregångaren. The Avalanches, som tidigare var en sextett, består idag av Robbie Chater, Tony Di Blasi och James Dela Cruz, och även om alla var med i den klassiska upplagan av gruppen var de två sistnämnda ”bara” musiker. ”Since I left you” skapades huvudsakligen genom att Robbie Chater och producenten och vokalisten Darren Seltmann pusslade ihop tusentals olika samplingar och ständigt utväxlade ljudfiler med varandra, en dialogisk process som blev en konstnärlig tornado. Uppföljaren, med Seltmann borta ur ekvationen, bygger på en annan dynamik och har ett annat temperament. Här finns samplingar, men vanliga instrument och beats har en betydligt mer framträdande roll. 

Framförallt finns här något som nästan inte fanns alls på debuten: gästartister. Indiehjältar som Ariel Pink, Jonathan Donahue (från Mercury Rev) och Toro y Moi glider sömlöst in i musiken, medan rappare som Camp Lo, Biz Markie och MF Doom vittnar om att The Avalanches hiphopsmak inte har uppdaterats sedan 90-talet (även om den något yngre Danny Brown är med på ett par låtar) och bryter det drömska skimret med sin väldigt konkreta närvaro.

Ett drömskt skimmer tycks nämligen vara vad The Avalanches är ute efter med ”Wildflower”. Debutens partyglada anarki har ersatts av ömsint nostalgi till barndomens somrar, vilket illustreras av samplad barnsång, infantil humor och mysig, ickedekadent psykedelia. Det är väl genomfört, samtidigt som det blottar ett hål i musiken: The Avalanches lajvar emotionell förfining men det är alltför ytligt och snyggt för att man som lyssnare ska bli riktigt berörd. Andra artister som har inspirerats av gruppen, som Bibio, gör denna typ av musik med en helt annan sensibilitet och trovärdighet.

Trots allt är skivan en värdig uppföljare till ”Since I left you”. The Avalanches kommer inte revolutionera musikvärlden på nytt, men de kan fortfarande som få andra gestalta ett musikaliskt leende och vända ut och in på det. De har inte gjort bort sig.

Bästa spår: ”Harmony”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-07-06)

car seat headrest och woods på debaser strand



Woods + Car Seat Headrest
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 4

”Gimme indie rock!” vrålade Sebadoh på singeln med samma namn 1991. Medan den svenska indiescenen inte har vrålat detta på många år (hur vördade Bear Quartet och Broder Daniel än är) har den slamriga, slarviga och rockiga typen av indiepop aldrig varit helt ute i USA. Men band med killiga killar, distade gitarrer och utan intresse för vare sig elektronisk dansmusik eller normkritik har inte hög status i Stockholm 2016. 

Därför blir man lätt chockad av Car Seat Headrest, 23-årige Will Toledos projekt som egentligen består av honom själv men som live har vuxit till en sammansvetsad kvartett. Det är nämligen fruktansvärt bra och stark popmusik. Det finns inget sorgligt bakåtsträvande över denna indierock. Bara en ung person med en rasande produktivitet – Toledo har släppt tio album, de första åtta egenutgivna, varav de första fyra släppta innan han hade fyllt 18 – och en frapperande självsäkerhet. 

Hans låtar är ljuvligt melodiösa och explosivt fysiska med egensinniga texter. Han är läskigt begåvad, men på typiskt indierockvis ger han intryck av inte bry sig så mycket om det. Han ser ut som han går första ring på naturvetenskaplig linje, helt fri från rockstjärneposer, men sjunger med en klassiskt cool indiesångröst och har hela publiken i sin hand. Att inte headbanga när Car Seat Headrest bränner av den bländande ”Something soon” är omöjligt. Det enda felet med denna konsert är att den är för kort – Car Seat Headrest är absurt nog bara förband.

Absurt eftersom kvällens huvudakt, Woods, gör indie av ett helt annat virke. Brooklynbandet har visserligen arbetat sig fram till en respekterad position, efter att ha släppt en imponerande ström av solida album sedan nollnolltalet, turnerat flitigt och putsat sitt sound till perfektion. De har hittat ett mysigt gung någonstans mellan dansband och Grateful Dead. De är verkligen inte dåliga, bara en smula tråkiga. 

På sin senaste skiva har Woods börjat influeras av reggae och etiopisk jazz från det sena 60-talet och tidiga 70-talet, det är sympatiskt men tyvärr oerhört stelt genomfört jämfört med de svängiga idolerna. De är ett band som präglas av krampaktigt kontrollbehov och pyssligt finlir, i en nästan provocerande utsträckning. Man vill ta tag i dem, skaka om dem och be dem göra musik med lite mer liv i. Gimme indie rock!

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-06-30)