gott nytt år!! <3



så som de dansar 2 minuter in i denna video, så ska jag dansa ikväll! 

anthony hamilton - home for the holidays



Soul
Anthony Hamilton
”Home for the holidays”
(RCA/Sony)
Betyg: 4

Eftersom soul är en väldigt kristen musikgenre – den har rötter i gospel och många soulartister är djupt troende – borde den vara perfekt för modern julmusik. Tyvärr är det få samtida souljulskivor som hittar rätt tonläge, vi får oftast jolmigt sockersött gos (Mary J Blige) eller ett ängsligt rastlöst klubbsound (Destiny’s Child).

Men Anthony Hamilton är rätt person för jobbet. Han har alltid haft en vuxen stil – han slog igenom först när han var trettio plus och han har en gammaldags köttig sångröst som aldrig behövt autotune. Han är nu fyrtiotre år gammal, har sex barn och hans julmusik präglas av en rak längtan efter närhet.

Kristendom handlar inte så mycket om kyrka som om människor, hur man behandlar andra. Hamilton låter inte som att han försöker waila snyggast i församlingen, han sjunger om kärleken till en partner, till en familj och, i sista låten, nyskrivna ”Spirit of love”, till hela mänskligheten.

”Tis the season” som doftar klassiskt nittiotal-slowjam är en annan höjdare i det nyskrivna materialet. Men tonvikten ligger som sig bör på klassiker. Hamilton hyllar både standards – han gör en ljuvligt avslappnad after hours-tolkning av ”The Christmas song”– och soulhistorien, genom covers av James Brown och The Emotions. Struttig upptempo blandas med mjuka ballader, allt låter naturligt och varmt. Det är den bästa julskivan som gjorts sedan Tracey Thorns ”Tinsel and Lights”.

Bästa spår: ”What do the lonely do at Christmas”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-12-17)

Apropå julmusik så pratar jag om just detta i när jag gästar P1:s uppesittarkväll innan julafton, lyssna gärna! Strax efter kl 22 på tisdag 23 december. Jag spelar tre av mina favoritjullåtar och pratar lite om dem :)

charlie haden & alice coltrane - for turiya



från
höstljus

Charlie Haden dog i somras, 76 år gammal. Vila i frid, du ängel vid kontrabasen. Det Charlie Haden skapade tillsammans med Ornette Coleman i skarven mellan 50- och 60-tal är inget annat än sublimt. Frijazz kan vara kaos, men Hadens bassträngar lät alltid så snälla. Här är en liten playlist med Charlie Haden som jag gjorde i somras, i fall ni är sugna på att höra mer.

run the jewels på debaser strand


Gangsta Boo <3

Run The Jewels
Scen: D
ebaser Strand, Stockholm
Betyg: 4

Kemi är a och o när två artister spelar in en skiva som duo. Denna ingrediens kan vara svår att få till, fråga Eminem & Royce Da 5’9” eller Jay Z & Kanye West. Men när två artister har en ömsesidig beundran, förstår varandra, kommer bra överens och entusiasmeras av att vara i samma studio, då uppstår kemi. Och det är just vad som hände när den rebelliske gangstarapparen Killer Mike från Atlanta och den kaosälskande independentikonen El-P från New York möttes och började göra musik ihop.


El-P producerade Killer Mikes album ”R.A.P. Music” 2012, och året efter släppte duon den gemensamma skivan ”Run the jewels”, som blev så lyckad att de redan året därpå återkom med den ännu starkare ”Run the jewels 2”. Nu är duon på turné och är fint sammansvetsade som liveakt. De inte bara fyller i varandras textrader, de lyssnar på varandra och imponeras. De diggar och ler, de håller varandra om axlarna, de skummar över av kärlek och förtjusning över hur bra deras gemensamma musik låter.

För denna duo lockar verkligen fram det bästa ur varandra. El-P är en fantastisk rappare och producent, men han är också känd för att göra hiphop som är antikommersiellt experimentell på gränsen till arrogant och självgod. Med Killer Mike vid sin sida skärper han sig, rappar fokuserat och gör raka beats som låter som klubbangers med jetmotorer som förstärkare. Killer Mike å sin sida kan äntligen blomma ut som musikalisk anarkist, fri från Atlantarapscenens konventioner – han har under hela sin karriär på en och samma gång varit en av stadens bästa, hårdaste och mest respekterade rappare och en outsider besatt av politik.

Att se dessa två begåvningar stråla samman live 2014 är som att höra saxofonisterna Wayne Shorter och Gary Bartz spela ihop 1970. Precis som med avancerad jazz händer det så mycket i musiken att det kan vara svårt att hänga med – Killer Mike och El-P rappar båda så fruktansvärt snabbt att texternas giftiga kvickheter går förlorade om man inte redan är förtrogen med låtarna – men precis som med jazz gör inte detta den furiösa energin mindre överväldigande. Strand är med rätta knökfullt. Run The Jewels gör med sin kombination av knäckande hårdhet och mänsklig värme ingen besviken.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-12-18)


d'angelo - black messiah



Soul
D’Angelo and The Vanguard
”Black Messiah”
(RCA/Sony)
Betyg: 4

Soulmusikens motsvarighet till The Beach Boys ”Smile” är här, lika chockerande plötsligt som när Beyoncé oannonserat släppte sitt femte soloalbum för ett år sedan. Och trots fjorton års väntan och löjligt upptrissade förväntningar lyckas D’Angelo åstadkomma något starkt och engagerande.


Med sitt debutalbum ”Brown sugar” från 1995 kopplade D’Angelo ihop soulens organiska grooves med hiphopens attityd och kickstartade neosoulen, en genre som fick sitt definitiva mästerverk när han återvände fem år senare med andra albumet ”Voodoo”. En magisk smältdegel av ömsint soul, svettig funk, mörk blues och kaxig hiphop med texter som pendlade mellan det intima och det politiska.

Världsturnén som följde var ett segertåg av sällan skådat slag – genom att omarrangera sina låtar till svängiga ensemblenummer blev D’Angelo en James Brown för sin tid. Han hade hela soulhistorien i sina händer, han lekte med den, bollade med den, hedrade den, lät den skina. D'Angelo skilde sig från alla andra neosoulartister i det att han aldrig lät nostalgisk – han lät som om han upptäckt hela den afroamerikanska musikhistorien igår, skrivit låtar hela natten och spelat in dem på morgonen. Han hade allt: sångrösten, låtskrivartalangen, musikerbegåvningen, scenutstrålningen, en gudomlig kropp. Han var en ekvation som egentligen inte borde gå ihop: han var sanslöst cool på det självklara och obekymrade sättet, och samtidigt proppfull av musikalisk visdom. Han var perfekt.

Men efteråt förlorade sig D’Angelo i en dimma av prestationsångest, droger och psykisk ohälsa. Han arbetade ständigt på uppföljaren till ”Voodoo”, men det nya albumet sköts upp gång på gång, och till slut trodde få att det någonsin skulle släppas.

När D’Angelo gav sig ut på en ny världsturné för tre år sedan tändes ett nytt försiktigt hopp hos alla soulfans. Dock kom ingen skiva då heller, utan att någon egentligen blev överraskad, det hade ju varit för mycket att hoppas på. Men i fredags meddelades plötsligt att D’Angelos tredje album ”Black Messiah” var klart och skulle ges ut, och bara några dagar senare är det alltså här.

”Black Messiah” tar vid där ”Voodoo” slutade och bygger på samma sound: det är mörkt, rått, jammigt och svängigt. I den mån D’Angelo har utvecklats musikaliskt har han rört sig från den mjuka soulen och närmat sig funkig rock: detta är inte så mycket neosoul som det är neoblues. Det är D’Angelos första album utan ett nyskapande sound, och de episka hitlåtarna lyser med sin frånvaro. Å andra sidan låter D’Angelo fortfarande som ingen annan. Ännu mer så i dagens musikklimat, när neosoul sedan länge dött och soulen är syntbaserad med svulstiga ljudbilder. Det råa och jordnära i ”Black Messiah” blir en frisk fläkt, och D’Angelo sjunger som bara han kan, med säregna melodier och spöklik falsett.

Denna äldre och mer erfarna D’Angelo skildrar med ett nytt djup fysisk attraktion, existentiella frågor, politisk pessimism, religiöst tvivel, ilsken självbevarelsedrift, bitterljuv självrannsakan och bergfast kärlek. Och även om låtskrivandet inte är lika skarpt som det en gång var så finns glöden och nerven där. Jag ser redan fram emot nästa skiva. Nu kan det bara gå framåt. Orosmolnet är äntligen upplöst.

Bästa spår: ”Really love”, ”The prayer”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-12-16)


annika flynners årssammanfattning 2014 del 2

Årets 50 bästa låtar:

1.     Thaiboy Digital ”Tiger”
2.     I Love Makonnen (feat. Drake) ”Tuesday”
3.     Amason ”Ålen”
4.     Future ”Side effects”
5.     Tinashe feat Schoolboy Q ”2 On”
6.     Chris Brown feat  Lil Wayne & Tyga ”Loyal”
7.     Dej Loaf ”Try me”  
8.     J Mascis ”Me again”
9.     Lorentz ”Allt från mig”
10. Demarco ”Wine Down Low”
11. Lana Del Rey ”West Coast”
10. Jj ”All White Everything”
11. Jamie xx ”Sleep sound”
12. Tyga feat Young Thug ”Hookah”
13. Leonard Cohen ”Did I Ever Love You”
14. Rae Sremmurd ”No type”
15. FKA x inc ”FKA x inc”
16. Future ”Blood, sweat, tears”
17. Lorentz ”Robyn Fenty”
18. Caribou ”Can’t Do Without You”
19. Kendal Johansson ”Courtesy lafs”
20. SBTRKT feat Denai Moore ”The Light”
23. Ison & Fille ”Genom allt”    
24. Habib Koite ”Khafole”
25. Travis Scott feat Big Sean ”Don’t play”
26. Rich Gang feat Young Thug & Rich Homie Quan ”Lifestyle”
27. Franska Trion ”Kärlekens helvete”
28. Wiz Khalifa ”We Dem Boyz”
29. Alice Boman ”Waiting (1987 remix)”
30. Dean Wareham ”Heartless People”
31. Mary J Blige ”Whole Damn Year”
32. Dante feat Adiam ”Champagne Problems”
33. Jessie Ware ”Desire”
34. Lil Mook & Rich Boy ”Real Nigga”
35. Vanessa Falk ”Hurt”
36. YG feat Lil Wayne, Meek Mill, Nicki Minaj & Rich Homie Quan "My nigga (remix)"
37. Little Jinder ”Ful och tråkig tjej”
38. Kevin Gates ”Wit it”
39. Nottee ”Fire"
40. Rick Ross feat. Kanye West & Big Sean ”Sanctified”
41. Moto Boy ”Either Way I Lose”
42. Lil B ”Living my life”
43. How To Dress Well ”Words I Don’t Remember"
44. Bladee "Spellbound"
45. Röyksopp & Robyn ”Do It Again”
46. Rochelle Jordan "Lowkey"
47. T.I. feat. Iggy Azalea "No mediocre"
48. Blackbird Blackbird ”Darlin Dear”
49. Madi Banja ”Inga problem”
50. CEO "Harakiri"


Årets 10 bästa Spotify-playlists:


1.
vårljus
2. höstljus
3. sommarljus
4. Dino (av David)
5. Eagles och soloutflykter
6. C.P.E. Bach - konserter (långsamma satser)
7. jamie xx
8. en springsteensk sommar
9. Bee Gees (av Max)
10. Pearson Sound 2013-2014 


Årets 10 bästa liveframträdanden etc:

1. "Et exspecto resurrectionem mortuorum" av Olivier Messiaen i Berwaldhallen
2. "Madama Butterfly" på Kungliga operan
3. Schoolboy Q på Debaser Medis
4. Bruno K Öijer på Södra Teatern
5. "Otello" på Opera på Skäret
6. Conrad Tao i Berwaldhallen
7. "Idomeneo" på Drottningsholms slottsteater
8. Gold Panda på Debaser Medis
9. Orups krogshow på Hamburger Börs
10. Run The Jewels på Debaser Strand


annika flynners årssammanfattning 2014 del 1

Årets 30 bästa album:

1.     Vashti Bunyan ”Heartleap”

Viss musik har förmågan att läka sår, stilla stormar och vagga smärta till sömns. Det handlar inte om klaustrofobiframkallande avslappningsmusik utan om artister som vågar bege sig in i hjärtats mest ömtåliga kammare. Folksångerskan Vashti Bunyan är en sådan artist. Hon är 69 år gammal och hennes första skiva på nio år är sagolik i ordets alla bemärkelser. En viskning lika kraftfull som en murbräcka.


2.     Thaiboy Digital ”Tiger”

Rå känsla gifter sig med sinnesutvidgande beats på Sad Boys & Gravity Boys-gängets finaste släpp hittills.



3.     Lorentz ”Kärlekslåtar”

Är det rösten? Texterna? Melodikänslan? De kongeniala produktionerna? Det är allt. En modern klassiker.



4.     Teodor Currentzis & MusicAeterna ”Rameau: The Sound of Light”

Grekisk dirigent och rysk orkester gör fransk tonsättare som varit död i 250 år chockerande levande.



5.     Siavish Amini ”What Wind Whispered to the Trees”

Underbar iransk ambient-drone-artist som förvandlar Dostojevskijs romanfigurer till molande melankoli.



6.     Future ”Honest”



7.     Grouper ”Ruins”



8.     Dj Mustard ”10 summers”



9.     Kindness ”Otherness”



10.   Arca ”Xen”



11. Caribou ”Our Love”

12. Madlib & Freddie Gibbs ”Piñata”

13. Leonard Cohen ”Popular Problems”

14. IamSu ”Sincerely Yours”

15. Chris Brown ”X"

16. Bladee ”Gluee”

17. YG ”My Krazy Life”

18. Hurula ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för”

19. Schoolboy Q ”Oxymoron”

20. Lana Del Rey ”Ultraviolence”

21. Sean Nicholas Savage ”Bermuda Waterfall”

22. Rich Gang ”The Tour”

23. Rebecca & Fiona ”Beauty Is Pain”

24. Mac Demarco ”Salad Days”

25. tUnE-yArDs ”nikki nack”

26. Aphex Twin ”Syro”

27. Neneh Cherry ”Blank Project”

28. The War on Drugs ”Lost in the Dream”

29. Yung Lean ”Unknown Memory”

30. FKA Twigs ”LP1”

(plats 1-5 publicerades i Dagens Nyheter 2014-12-10)

 

Årets fem bästa EP:s

1.     Yung Gud ”Beautiful, Wonderful”

2.     Molly Nilsson ”Sólo Paraíso – The Summer Songs”

3.     Majid Jordan ”A Place Like This”

4.     HMSV (Hjältar mot sin vilja) ”Känslor & känsla”

5.     Ty Dolla $ign ”Beach House EP”


Årets bästa filmer

1. Det blåser upp en vind

2. Ida

3. Nymphomaniac


bill fay - i hear you calling



från
höstljus

silvia capova - impromptu nr 3 av franz schubert



från
höstljus

tops - sleeptalker



från
höstljus

tyga feat young thug - hookah



från
höstljus

cd-revyn i p2: saint-saëns, rameau, mendelssohn och orff


Jag var med som paneldeltagare (tillsammans med Berwaldhallens chef Helena Wessman och dirigenten David Björkman, samt programledaren Johan Korssell) i denna veckas avsnitt av CD-revyn i P2, det var jättekul! Vi spelade in i torsdags och det sändes idag, och man kan lyssna på programmet i 30 dagar på
deras hemsida eller i den inbäddade spelaren nedan. Skivorna vi recenserade var en med orkestermusik av tråkmånsen Camille Saint-Saëns, en fantastisk skiva med fräscha tolkningar av Jean-Philippe Rameau (som var en genialisk musikteoretiker innan han sadlade om och blev tonsättare, han var 50 när hans första opera hade premiär, sedan gjorde han svinmånga operor efter det och det är musik som är svinbra!), en skiva med trivsam pianomusik av Felix Mendelssohn samt en ny inspelning av den problematiska "Carmina Burana" av Carl Orff. Check it out y'all!


Sohn på debaser strand



Sohn
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 2

Engelsmannen Toph Taylor albumdebuterade i år under artistnamnet Sohn, men denna indie-R&B-skepnad är bara Taylors senaste projekt. I mitten av nollnolltalet var han en fjärdedel av det mer traditionella indiebandet Trouble Over Tokyo, som dock splittrades innan debutalbumet spelades in. Taylor förvandlade då Trouble Over Tokyo till ett mer elektroniskt soloprojekt och gav ut flera album under detta namn, innan han sadlade om till sin senaste inkarnation, med ett sound som lånar inte så lite från How To Dress Well.

Taylor är en musikalisk kameleont som jobbar hårt (ett av sina få mellansnack ägnar han åt att skryta om hur många konserter han genomfört i år) och är skicklig på det han gör. Rytmerna skramlar lagom modernt, mollackorden och de dystra texterna matchar varandra och framförallt sjunger han väldigt bra. En röst som är len, når högt och inte behöver dränkas i effektfilter. Men det är en röst som passar bättre i ett ultrapoppigt pojkband än i en typ av musik som utforskar mörker och själ.

För det som avgör skillnaden mellan dussin-indie-R&B och riktigt bra indie-R&B är samma sak som skiljer dussinsoul från omvälvande soul: sångarens förmåga att öppna sig, blotta sig och komma nära. Men Sohn behandlar musiken som något snyggt och trevligt. Texterna är genremässigt korrekta men samtidigt platta och klichéfyllda, de erbjuder ingen nyckel till Taylors inre – han tycks inte ta orden på allvar, vilket gör det svårt för lyssnaren att göra det.

Ett annat problem är att nästan alla Sohns låtar följer samma mall, samma långsamma tempo, samma mjukt mörka stämning. Det är nästan som en modern bluestolva. Efter att ha spelat nio sådana låtar säger han ”Ok, let’s see how much Swedes move” och bränner av den relativt dansanta ”Artifice”. Men vid det laget har publiken, ett välfyllt Strand, vaggats in i det kompakta emo-myset och någon röjig dansstämning lyckas aldrig etableras, trots att flera upptempolåtar följer. Att Sohn hela konserten igenom står skyddad bakom sitt elektroniska smörgåsbord som vore det en talarstol gör inte saken bättre.

Som bruksmusik fungerar Sohn fint, men eftersom han är så slipad och distanserad live kan man lika gärna lyssna på hans skiva.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-12-04)

wu-tang clan - a better tomorrow



Hiphop
Wu-Tang Clan
”A better tomorrow”
(Warner)
Betyg: 3

Med 1993 års debutalbum befriade Wu-Tang Clan hiphopen från socialrealism och funkrytmer. De vävde ett nät av koder och referenser – en kanon av favoritfilmer och favoritmusik i kombination med dunkel religiositet och fantasifull slang – och visade att ett hiphopartisteri kunde vara en egen värld, starkare än verkligheten, och fick hela konstformen att växa. Den förföriska mystiken i gruppens sound berodde på att producenten RZA var både begåvad och begränsad, men två decennier senare har han lärt sig musikskapandets alla knep och kan inte skapa beats som låter kusligt ologiska eller galet brutala. Rapmässigt är detta sjätte album ojämnt. Att bygga skivan på pärlan ”A better tomorrow” från 1997 års ”Wu-Tang Forever” är sympatiskt, men detta tema slarvas bort och märks bara i ett par låtar.

Bästa spår: ”Ruckus in B minor”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-12-03)


zilla - cancer



från
höstljus

ps så obehagligt att vi ska ha extraval för första gången sedan 1958, att sd är så strategiskt skickliga, att allt går deras väg, att det som händer nu bara är början och att det bara kommer bli värre. det är vad jag tror i alla fall. jag tror inte s kommer gå framåt i nästa val, de är helt stukade nu. tror knappast det kommer gå svinbra för v, fi eller mp heller. i bästa fall kanske det blir majoritet för den borgerliga alliansen :( men nä det kommer inte heller hända för sd kommer gå framåt nu när de i sina väljares ögon visat sig vara så starka duktiga tappra underdogs :( fy fan mvh annika "gw" flynner

george jackson - aretha, sing one for me



från
höstljus (vinterljus kommer strax efter nyår - på annika flynner är det höst ett tag till), denna dänga samplades för övrigt i ghostface killahs bästa låt och jag utesluter inte att det var i det sammanhanget som hiphopälskaren cat power först hörde den, för att långt senare spela in en egen cover. men vad vet jag.

yelle på debaser medis



Yelle
Scen: Debaser Medis, Stockholm
Betyg: 2

I mitten av nollnolltalet var fransk popmusik hipp. Efter nittiotalets exportsuccéer som Daft Punk och Air kom nu en ny generation artister, fulla av kaxig energi och munter modernitetslusta. I centrum fanns skivetiketten Ed Banger som spelade en viktig roll i giftermålet mellan indiepop och electro, en av decenniets stora internationella trender.

Trion Yelle debuterade 2006 och red på Ed Banger-artisternas våg utan att direkt vara en del av samma gäng. Yelles elektroniska pop och pigga attityd låg rätt i tiden, och deras låtar var tillräckligt catchy för att gruppen skulle kunna bege sig på framgångsrika världsturnéer och fortsätta ge ut skivor även efter att Ed Banger-scenen dött ut.

Live backas sångerskan Julie Budet av två trummisar – syntarna och de programmerade beatsen är en stor del av ljudbilden, men de får inte synas på scen, av estetiska skäl får man förmoda. Och varför inte, när man i opera har gömt undan musikerna i orkesterdiket sedan 1800-talet av samma anledning. Yelle vill bjuda på en show och gör det: trummisarna rör sig synkroniserat på ett outhärdligt spexigt sätt, från ironiska juckanden framför trumseten till den oerhört trötta robotdansen. Medan Julie Budet skuttar runt i färgrika outfits och sprider glädje och handklapp hos en konstant peppad publik.

Det är svårt att kritisera ett band som ger allt och som publiken älskar. Men Yelle har ett grundläggande problem: de gör partymusik utan ett spår av dekadens. Allt är kvävande frejdigt, och den enda oasen – halvmelankoliska balladen ”Dire qu’on va tous mourir” som spelas i konsertens mitt – är över på två minuter, sedan drar tjoandet och tjimmet igång igen. Med två besinningslöst bankande trummisar förvandlas discopop till discorock, vilket gör musiken trögare att dansa till.

Bättre är förbandet Summer Heart, svensk chillwave vars sångare David Alexander inte har de amerikanska förlagornas episka lojhet utan sprattlar av entusiasm på gammeldags indievis. Live är gruppens musik tyngre och svängigare än på skiva, på bekostnad av det bräckliga nostalgiska vemodet. Men bortsett från att de inte spelar sin bästa låt ”Who said that time was all we had” gör Summer Heart en alldeles förtjusande konsert.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-30)

sounds of silence på cinemateket: hans appelqvist x yasujiro ozu


När jag bodde i Malmö brukade jag gå på Cinemateket där, och jag minns att jag såg några Ozu-filmer när de hade en serie med hans filmer, "Föräldrarna" och "Late spring" tror jag det var jag såg, asbra båda två. Jag visste inte att Ozu gjorde film så tidigt att han var med under stumfilmseran (som i och för sig tydligen höll på längre i Japan än i USA och Europa), men så var det, och en av dessa såg jag i lördags på Cinemateket i Stockholm som en del av den väldigt ambitiösa och sympatiska Sounds of Silence-satsningen.

Sounds of Silence är alltså en serie stumfilmskonserter med nyskriven musik av stora namn inom svensk indie, musik som framförs live av artisterna samtidigt som filmen visas. Jag har missat alla konserter hittills tyvärr (Anna Järvinens hade jag gärna velat se) och Hans Appelqvist var näst sist ut i denna unika satsning, så det var kul att i alla fall detta blev av. Filmen som han valt musik till var Ozus "I was born, but..." från 1932, en stumfilm som faktiskt var väldigt gripande. Den handlade om två bröder i sex-sjuårsåldern som är nyinflyttade i en stad och håller på att finna sin plats i hierarkin bland de andra ungarna. De får några fiender och några vänner, och precis när allt börjar stabileras lite händer något som kan klassas som ett trauma i miniatyr: de ser hur deras pappa, som de sett upp till så mycket, faktiskt inte är all that i samhällets ögon, han låter sig bli hunsad av sin chef och är leende tjänstvillig - för det finns starka hierarkier även för vuxna. Pojkarna freakar ur och har vad som känns som sitt livs första stora bråk med sina föräldrar. Extremt stark scen, och skildringen av mamman och pappan är fenomenal, liksom av pojkarna. Dagen efter är allt väldigt laddat och... äh, jag ska inte spoila allt, men jag kan rekommendera filmen.

Hans Appelqvists musik var väldigt vacker och kongenial. Han spelade själv olika keyboards, och med sig hade han också en kille som spelade klarinett och blockflöjt, och en tjej som spelade xylofon, marimba och slagverk. Allt var väldigt noggrant komponerat och tajmades snyggt med händelseförloppet i filmen. Och i en scen i filmen där rollfigurerana själva kollar på film så använde Appelqvist någon gammal inspelning av filmmusik, det var väldigt effektfullt och meta.

Tyvärr går det inte att se Hans Appelqvists "I was born, but..."-stumfilmskonsert igen, men Sounds of Silence äger rum en sista gång nu i december med en ganska spännande konsert: Hydras Dream (en liten supergrupp bestående av Matti Bye och underbara underbara Anna von Hausswolff) spelar musik till Carl Theodor Dreyers "En kvinnas martyrium", den kanske mest legendariska av alla filmer baserade på Jeanne D'Arc. Check it out om ni har möjlighet, jag hoppas jag har det själv. Sist jag såg en film av Dreyer var när jag bodde i Lund och Filmstudion visade hans "Ordet", den var extremt fet. Jesus Christ vad länge sen det var.