pollie pop tha dj




Det pratas inte så mycket om chopped & screwed-scenen nu för tiden. Inte om man jämför med hur det var mellan 2002 och 2006 i alla fall, när DJ Screws död var en stor händelse i hiphopvärlden, Nöjesguiden hade bildtexten "den här klubben är astrist, de spelar varken crunk eller screw" (typ) till en bild på två uttråkade fotomodeller och Mike Jones singel Still tippin' sågs som en sensation, det slutgiltiga beviset på screwens mainstreamgenombrott. Men oavsett hur medialäget i Sverige ser ut fortsätter hiphopartister ge ut chopped & screwed-versioner av sina album (och stora artister som inte har något att göra med Houstonscenen, som The-Dream och ASAP Rocky, inkorporerar screw-element i sin musik). Och varför skulle de sluta - konceptet är ju briljant, att tänja ut och hacka upp rytmer tills de blir drömska, mystiska och vackra. Alice i Underlandet-hiphop.

Idag upptäckte jag något som var nytt för mig: screw-versioner av inte rap, utan av R&B! Pollie Pop tha DJ, som även kallar sig själv för "the prince of screw", har screwat många stora rappare som exempelvis Trae da Truth. Men han har också gett ut serierna "Wet N Da Mood" och "Get N Wet Classics" där han screwar nya respektive gamla R&B-slow jams på ett synnerligen inspirerat vis. Musiken blir ännu sexosande och dekadent, samtidigt som de fina melodierna är intakta, det låter faktiskt toppen. Trevligt nog finns Pollie Pop på Spotify så jag slängde ihop
en playlist med 40 Pollie Pop-screwade R&B-låtar som jag tycker väldigt mycket om i sina originalversioner, och jag har lyssnat på listan hela kvällen, den låter utmärkt. För den som tycker "vanlig" R&B låter för slick och förutsägbar (hur man nu kan tycka det) är den här musiken verkligen att rekommendera.

lisa lisa & cult jam - lost in emotion

 
från sommarvindar

nas, anna von hausswolff, the very best, travis porter, waka flocka flame & erik hassle

Nas - Life Is Good

Efter ett temaalbum om hiphopkulturens förfall och två (!) om den afroamerikanska identiteten blir Nas personlig igen, med en skärpa och öppenhet han inte uppvisat på länge. Skilsmässan med Kelis avhandlas frankt, liksom tankarna kring att dottern håller på att växa upp – den syndige rapparen vill inte vara en hycklande pappa à la Tony Soprano. Mellan raderna hör man på flera låtar också veteranens stress över att eventuellt inte vara lika snygg som dagens unga rappare. Nas kompenserar sin brist på fräschör med att spotta ur sig sina rim med ursinne och finess – hans rapskills är det enda som räddar honom från föredettingstatus, och han vet om det. Trista beats brukar vara akilleshälen på Nas-album men så icke här, mycket tack vare Common- och Kanye-kamraten No I.D. som har producerat flera låtar. En oväntad höjdpunkt är Amy Winehouse-duetten Cherry Wine, kanske det finaste möte mellan två artister på olika sidor av graven sedan Erick Sermons och Marvin Gayes Music. Life Is Good är Nas minst anspråkslösa album någonsin – han har för första gången sedan sin debut gjort det hans fans alltid önskat, en helt vanlig bra rapskiva utan halvlyckade pretentioner – och just därför är det hans bästa sedan 2001 års Stillmatic.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)



Anna von Hausswolff - Ceremony

Anna von Hausswolff räds inte de stora gesterna. Hon är en singer/songwriter som gör låtar för mäktiga katedraler, inte mysiga lägereldar. Det, och att hon är en ljudkonstnär minst lika mycket som en låtskrivare, gör henne till en unik varelse i Sveriges trubadurträsk. På sitt andra album fortsätter hon sjunga om kärleken och döden med en ödesmättad glöd, men ännu mer självsäkert och övertygande än tidigare. Låtarna är nu lösare i konturerna och tillåts svälla till fascinerande dimensioner. Det är goth som inte är deprimerande. En toppskiva från en av detta decenniums mest intressanta artister.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



The Very Best - MTMTMK

Den malawiske sångaren Esau Mwamwaya och den hippa Londonbaserade dansmusikduon Radioclit var oemotståndliga när de gick ihop och släppte ett mixtape under namnet The Very Best 2008. Två klichébilder – den av feststugen, livsbejakande musik från Afrika och den av perfekt programmerade trummor och syntar från välklädda manliga nördar – smälte samman till något som fick alla att dansa och le. När det var dags för ett ”riktigt” album (2009 års Warm Heart of Africa) valde dock gruppen ett värdigare, mer välproducerat och en aning tråkigare sound. På uppföljaren MTMTMK försöker The Very Best hitta tillbaka till den berusande anarki som gjorde dem intressanta från början, med hyfsat framgångsrikt resultat. Opolerat och spontant låter det inte, men låtar som Rumbae, Kondaine och We OK kan förvandla vilket dansgolv som helst till en bastu, och det är gott nog.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Travis Porter - From Day 1

För unga rappare är det inte längre självklart att bygga sin image på att låta hård och kriminell. 90-talister som New Boyz, Roscoe Dash och Travis Porter nöjer sig med att rappa om att fester, sex och kläder – men de gör det med energi, närvaro och tunga beats. Travis Porter från Atlanta är inte en person utan en trio bestående av styvbröderna Ali och Quez samt kompisen Strap, och de lyckas låta gulliga och coola på samma gång. Singlarna Make It Rain, Ayy Ladies och Bring It Back står ut som utropstecken, men detta debutalbum är en bra partyskiva från början till slut.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Waka Flocka Flame - Triple F Life: Fans, Friends & Family

Sedan gangstarappens frälsare Waka Flocka Flame slog igenom med sitt debutalbum för två år sedan har två saker hänt i hans liv. Dels har han fått berömmelse och pengar, dels har hans nära vän och 1017 Brick Squad-kollega Slim Dunkin blivit skjuten till döds i samband med ett bråk. Båda sakerna präglar Triple F Life. Låtarna om sex och materialism är apatiskt dekadenta, desillusionerade, och de ilskna låtarna dryper av desperation. Om Waka Flocka tidigare rappade med eld i blicken gör han det nu med kolsvarta ögon. Det är talande att en av albumens singlar är döpt till I Don’t Really Care. Att som lyssnare inte bry sig om Waka Flocka Flame är däremot svårt; styrkan i hans röst gör honom till sin generations Howlin’ Wolf eller Teddy Pendergrass. Trots en aning svagare beats än sist är detta ett fantastiskt rapalbum.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



Erik Hassle - We Dance


Med sitt debutalbum Hassle 2009 profilerade sig Erik Hassle som en synnerligen profillös artist. Nya skivan är bättre – här finns ett sound, en idé. Hassle har inspirerats av Vampire Weekend vilket märks i de snabbfotade gitarrslingorna och de intelligent drivande trummorna. Men samtidigt dränks flertalet låtar i ett tjockt lager superslick svensktoppenpop och hindras från att lyfta. Texterna har en biroll; Hassle låter lika glad och entusiastisk oavsett om han sjunger om hjärtesorg eller lycka. Hans röst är det inget fel på, men han borde tänka lite mer på vad han vill uttrycka med den.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)


what it do #3

Foto: Olle Eriksson
 
Hej! Jag är tillbaka efter en relativt internetlös vecka på Gotland. Det var härligt. Såg raukar osv. Cyklade och badade och fick färg. I alla fall, här är det senaste avsnittet i min och Petter Arbmans podcast What It Do, som vi spelade in förra veckan. Denna gång blev det ett samtal om Frida Hyvönen, med Frida-experten Olle Eriksson som gäst. Vi går igenom hennes karriär ganska kronologiskt och snackar bland annat om "Djuna", "Come Another Night", "This Night I Recall you", "Highway 2 U", "Birds", "Jesus Was a Crossmaker", "Saying Goodbye" och "Gold". Finns på Soundcloud och iTunes och sen så har What It Do även en facebooksida, ett twitterkonto och en anspråkslös liten blogg. Check it out!
 
De skrev om podcasts i DN Kultur idag förresten, en krönika av Jenny Nordlander. Fast det var en lite konstig krönika - kontentan var "etablerade och populära mediamän gör podcasts och deras podcasts är populära". Det vore kul om de istället hade lyft fram lite mindre kända podcasts, som Elias Björkman gjorde i SvD förra veckan, eller diskuterat det speciella med podcasten som medium. Fast målgruppen för artikeln var kanske medelålders läsare som aldrig lyssnat på podcasts och håller på att förbereda sig mentalt för sin första podcastlyssning - "det är okej", tycktes krönikan säga, "podcasts görs även av etablerade mediamän och om du gillar sådana så kanske podcasts kan vara något för dig ändå".
 
Själv ska jag nu ta och lyssna på Neneh Cherrys sommarprat, fast inte som podcast för då får man inte höra hela låtarna, utan hela programmet som finns på 30-dagarslyssningen på sverigesradio.se. Var så goda för info! Hehe. Kram

loverance feat. 50 cent - up!


fin haydn-hyllning (eller bara hyllning till vackra försättsblad) (eller ingen hyllning alls, vad vet jag)

Hilde Retzlaff: Untitled, 2012

(Hittade den på
Mashas tumblr <3)
 
Just for the hell of it:

peace & love 2012: rihanna


Foto: @jazziejo (eller snarare hennes mamma)

Temat för Rihannas konsertshow (ja, det var lika mycket maffig show som musikalisk konsert) var det antika Egypten. Bara dagar efter att landet fått sin första demokratiskt valda ledare påminde Rihanna oss om den egyptologiska tjusningen. Det var en lysande pyramid, höga faraoliknande tvillingstatyer och en roterande Sfinx-tron - och givetvis huvudpersonen själv som Kleopatra. Mitt emellan drottning och gudinna gjorde hon entré i guldturban och lång slitsad kjol, och var trollbindande från första till sista sekund. Hon öppnade munnen och sjöng: I want you to make me feel / like I'm the only girl in the world. Där och då var hon det. Man bara gapade. Och dansade. Och sjöng med, eller bara vrålade av lycka.

Att Rihanna är vår tids Madonna är ingen överdrift. På sju år har hon släppt sex album och ett pärlband av hitsinglar som förenar popmelodier med moderna beats och texter som pendlar mellan skärande desperation och rå, övermäktig sexualitet. Hon har mer swag än någon artist jag sett på scen sedan M.I.A. på Way out west 2010, och samtidigt anar man ibland en osäker tjej med ett monstruöst bekräftelsebehov under den bländande perfektionen och den sylvassa attityden. Ambivalensen gör henne oemotståndlig.

Det har gnällts om att Rihanna blandade ihop Sverige och Norge - hon tillägnade sin cover på Bob Marleys "Redemption song" (som hon inte spelade i Oslo) till Utøyas offer, som om det var här tragedin ägde rum. Men hon bad om ursäkt direkt efteråt. Och i vilket fall som helst är Marleys frihetshymn ett utmärkt låtval på en festival som döpts till Fred och kärlek. Det har också gnällts om att Rihanna hade många förinspelade refränger som hon lutade sig mot - men hur kan man förvänta sig att en artist ska sjunga alla stämmor i en låt (välproducerade poplåtar i Rihannas genre har MÅNGA sångpålägg), samtidigt som hon dansar en koreograferad dans?

Ibland känns det som att publiken inte har förståelse för vilket enormt arbete det ligger bakom ett artistskap som Rihannas. Som kinkiga ungar började folk bua efter att ha väntat i 18 minuter på att konserten skulle börja; den började till slut 41 minuter efter utsatt tid, något som stjärnan grundligt bad om ursäkt för i ett mellansnack. Men 41 minuter är verkligen inget ovanligt när det rör sig om artister i denna klass, det går inte att jämföra med ett litet indieband som bara har att ställa sig på en enkel scen, plugga in sina gitarrer, spela några låtar och säga tack och hej. Själv var jag glad att Rihanna över att hon huvud taget gick på scen. Ja, nästan över att hon över huvud taget var i landet. Medan den otacksamma publiken inte ens applåderade när konserten var över, efter att sista låten "We found love" ackompanjerats av konfettiregn och fyrverkerier. Obegripligt, nästan surrealistiskt.

Aftonbladets recensent Markus Larsson skrev (förutom att påpeka dansarnas hudfärg?!) att Rihanna var ”kall och stel och opersonlig och trasig”. Förutom det tröttsamma i att media älskar att kalla kvinnliga artister för ”trasiga” och fritt spekulera i deras psykiska hälsa och drogkonsumtion är detta omdöme helt obegripligt för mig som golvades av denna show – det är som om vi såg två olika konserter. Men kanske måste man vara ett fan för att förstå hur stort det var när Rihanna brände av ”Hard”, ”Where have you been” och ”Wait your turn” med sitt majestätiska mörker. Eller hur mycket bättre ”Talk that talk” och ”Umbrella” lät UTAN Jay-Z:s trötta gästverser. Rihanna var totalt närvarande, från det uppriktiga leendet när publiken spontansjöng Kanyes första vers i ”All of the lights” till de utmanande blickarna hon gav oss samtidigt som hon sjöng ”Rude boy” eller den kokande frustrationen hon kanaliserade i ”Man down”.

Och om någon klagar på att hon ”missade” toner eller ”sjöng fel” så vill jag bara säga detta: hela den afroamerikanska musiktradition som kallas rhythm & blues, soul, funk, hiphop eller R&B har alltid innefattat en mer eller mindre stor portion improvisation. Sången låter inte exakt likadant som på skiva, och det är hela poängen – en sångare ska tänja på fraser, leka med orden och tonerna. Jag älskade att höra Rihannas små variationer och förskjutningar av textfraser. Att tro att detta var klanteri från hennes sida visar bara på bristande förståelse. Det här är en artist som är on top of her game, som vet exakt vad hon gör.

Hon spelade inga låtar från sina två första skivor. Hon behövde inte, trots att de innehöll monsterhits som ”Pon de replay” och ”SOS”. Hon hade så många andra hitlåtar att välja och vraka mellan. Sådant har bara en megaartist råd med. Och en megaartist är vad hon är. En komet som slog ned i Borlänge. Himlen sattes i brand. Jag tycker synd om de som inte hamnade i extas av denna upplevelse.

(Från
Nöjesguidens festivalblogg)

peace & love 2012: the-dream



Foto: @louilundberg

Margret och Parisa stod längst fram. Isabel hade fått intervjua Terius "The-Dream" Nash och visade stolt upp bildbevis. Hennes syster Rebecka såg sig oroligt om, det var så lite folk i lokalen, "jag vill typ gå, det här är så pinsamt", sa hon.

Vi var många (well, inte SÅ många) diehard-The-Dream-fans som trängdes framför scenen, fulla av förväntan. Och vi blev inte besvikna. Drömmen gjorde entré till tonerna av "Love vs money pt 2" som blev en kort programförklaring: "nothing can solve it / when love is the problem". Därefter följde en kavalkad av hits från soulmusikens störste låtskrivare sedan R. Kelly.

Det som gör att man älskar The-Dream är att han inte bara är en läskigt begåvad  hookmaskin (nota bene, han är detta OCKSÅ) utan även är en oerhört mänsklig artist. Hans uppenbara blyghet, och det överdrivna självförtroende-boostandet som han kompenserar med, hans oförmåga att dölja sin libido, hans självrannsakan och bitterhet över hur hans tillkortakommanden sabbar hans relationer - allt detta ligger i öppen dager i hans låtar. Det gör honom sympatisk trots att hans sätt att behandla exfruarna Nivea och Christina Millian kan kritiseras; han är själv en hård kritiker. Fast ibland är han bara arg på exet, eller glad att det är slut. Relationer och känslor är dynamiska, komplexa och föränderliga. Det påminner The-Dream oss om.

Han backades av ett band bestående av två keyboardister och en trummis, de lät bra även om trummisen rockade till det med blaffiga fills så ofta han kunde. Men vi slapp i alla fall hårdrocksgitarristen som många soulartister av någon märklig anledning gillar att ha med på scen. Som sångare imponerade The-Dream stort - kanske överraskande från en artist som är förtjust i autotune och chop & screw-effekter.

Den detaljfixerade The-Dream spelade först ett tiotal låtar från sina tre första album i kronologisk ordning, och jublet när han sjöng de höga tonerna i "Falsetto", på egen hand framförde Mariah Carey-duetten "My love" eller sjöng refrängramsan i "Love king" visste inga gränser. Därefter spelade han lite blandade låtar, inklusive hitsen med Snoop Dogg och Fabolous som han skrivit och gästat, men tyvärr bara en enda låt från fjolårets mästerverk "1977" ("Used to be"). Sista låten tycktes bli den relativt svaga singeln "Roc", men vi fick ett strålande extranummer i form av den jublande "Rockin' that shit".

Det enda man kan invända mot denna konsert var att så lite publik kom. Visserligen spelade Skrillex samtidigt, men ändå. Att The-Dream inte får lika mycket uppmärksamhet för sin solokarriär som för låtarna han skriver åt Beyoncé, Rihanna och Mariah Carey är en av musikvärldens stora skandaler. Men kanske är han för mycket människa för att bli en superstjärna. Inte ens Kevin Rowland skulle vara distanslös nog att döpa en singel till "Fuck your brains out".

(Från
Nöjesguidens festivalblogg)