dubbelrecension: arca - arca och actress - azd



Elektroniskt

Arca
”Arca”
(XL/Playground)
Betyg: 4

Actress
”AZD”
(Ninja Tune/Playground)
Betyg: 4

Darren Cunningham, alias Actress, och Alejandro Ghersi, även känd som Arca, är olika varandra musikaliskt och verksamma i olika scener. Men båda är Londonbaserade män som skapar elektronisk, huvudsakligen instrumental musik, båda har samarbetat med tunga namn i popvärlden (Björk, Kanye West och FKA Twigs i Arcas fall, Damon Albarn i Actress) och båda befinner sig just nu på toppen av sina förmågor.

Avantgardeprinsen Arcas tidigare album har sett bra ut på pappret men varit svåra att älska. I hans abstrakta musik möts sylvassa syntetiska stråkattacker och fräsande knottriga beats, men han har fokuserat mer på att skapa dramatiska stämningar än att skriva låtar. Det ändras med detta självbetitlade tredje album. Här finns en vilja att gräva lite djupare, stanna i känslan, utforska den. Svårgenomträngligt ibland, men betydligt oftare smärtsamt vackert.

Actress distinkta sound är baserat i techno men med en smutsig, murrig och skev ton och ett märkligt organiskt sväng. Efter ett par dödsbesatta skivor är ”AZD” en pånyttfödelse – Actress själv säger att han nu associerar sin musik till krom. Och ”Faure in chrome”, som bygger på samplingar av Gabriel Faurés rekviem inlindade i radiobrus, är det mest inspirerade och naturliga mötet mellan klassisk musik och modern electronica som jag hört.

Bästa spår: ”Saunter” (Arca) och ”Runner” (Actress)

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-15)


sean paul på berns



Sean Paul
Scen: Berns, Stockholm
Betyg: 4


När Sean Paul från Kingston slog igenom med sitt andra album ”Dutty rock” 2002 blev han snart flitigt anlitad som gästvokalist av amerikanska hiphop- och R&B-artister, det moderna dancehallsoundet blev en trend inom denna musik, och i förlängningen blev dancehall en gång för alla en del av det allmänna popbruset.

Det var inte givet att just han skulle få rollen som den moderna jamaikanska musikens messias, för Sean Paul var inte en exceptionellt strålande stjärna. Som sångare var han begränsad, som toastare lät han inte så tuff, och han var varken ung eller snygg. Men han var på rätt plats vid rätt tid, han kämpade hårt för att pusha sin karriär och han skrev refränger som det var lätt att skråla med i.

Ett och ett halvt decennium senare är dancehall hetare än någonsin. Och Sean Paul, som under några mörka år urvattnade sin musik genom att ängsligt anpassa sitt sound till amerikansk radiopop, är nu inne i en ny andning av sin karriär med glimrande singlar som Tory Lanez-duetterna ”Tek weh yuh heart” och ”LUV (remix)”. Som gästvokalist toppade han i fjol singellistorna både i USA och Storbritannien.

Så det är en artist full av självförtroende som gör entré på ett utsålt Berns. Med sig har han två kvinnliga dansare, en backup-rappare och en DJ. Men framför allt har han en arsenal av hitsinglar som här hörs i sitt rätta sammanhang: på ett stort dansgolv som kokar av energi, sexualitet och glädje. Stämningen är närmast karnevalisk när Sean Paul bränner av ”Gimme the light”, ”We be burnin’ (recognize it)” och finalnumret ”Temperature”.

Sean Paul gör även en cover av gitarrkillen Ed Sheerans ”Shape of you”, vårens monsterhit som framgångsrikt approprierar dancehallrytmer. Som för att understryka att den jamaikanska musiken nu står i mainstreamkulturens centrum. Kontrasten är stor till Sean Pauls egen fem år gamla ”She doesn’t mind”, från tiden då han anpassade sig till fläskig EDM-pop. Publiken dansar inte lika piggt till den.

Sean Pauls utstrålning – en snäll lufsande björn snarare än en självlysande sexsymbol – ger honom en särskild charm som doftar ödmjukhet. Han verkar genuint glad att så många vill komma till hans konserter och dansa till hans musik. Hans röst har värme, hans rytmer har hetta, och i en och en halv timme är Stockholmkvällens bistra regnkyla raderad.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter [nätupplagan] 2017-04-14)

pianorecital med pierre-lourent aimard i stockholms konserthus



Pierre-Laurent Aimard
Musik av Nikoaj Obuchov, Aleksandr Skrjabin, Claude Debussy och Ludwig van Beethoven.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Tid: 2 tim.
Betyg: 5

Två dagar efter terrorattacken som har förvandlat Stockholm ger fransmannen Pierre-Laurent Aimard en pianorecital i Konserthuset, ett stenkast från Drottninggatan där tragedin ägde rum, och inleder med att tillägna konserten attackens offer och deras närstående. 

Aimard ber också publiken att inte applådera mellan verken som framförs i konsertens första halva, eftersom han inte vill att stämningen ska brytas. Det välplanerade programmet består av musik komponerad på 1910-talet. I centrum står den fascinerade ryssen Aleksandr Skrjabin, som i sin egensinniga musik smälte samman religiös mysticism, upplöst tonalitet, erotisk laddning, teosofi och färglära. Hans nionde pianosonat, ”Svarta mässan”, får här ett spännande förspel i form av Nikolaj Obuchovs ”Révélation” och ett lika effektfullt efterspel, fyra av Claude Debussys etyder. 

Obuchov är en yngre och mindre känd tonsättare än landsmannen Skjabin, och inspirerad av denne. I hans komprimerade stil hörs dock även ett eko av Erik Saties verk från 1890-talet. När ”Révélation” – vars olika satser heter saker som ”Döden”, ”Satans ångest” och ”Sanning” – sömlöst glider in i Skrjabins svarta mässa är det framförallt rytmen som förändras. Från att tassa fram några steg i taget börjar musiken ringla fram som en svart flod i helvetet.

När så Debussys etyder tar vid är det som om floden rinner ut ur kaoset och in i vår värld, i ett solljus som är neutralt, varken ont eller gott, bara kallt och klart. Genom att plocka ut endast några få av etyderna på detta vis fylls dessa tekniskt avancerade träningsstycken med mening, de blir som kryddor eller kommentarer till de föregående verken. 

Efter paus bjuder Aimard på Beethovens ”Hammarklaversonat”, en bjässe som påminner mer om en symfoni än ett pianostycke. Även i den långsamma satsen finns dramatiken hela tiden runt hörnet och i finalen låter de frenetiska tonerna som högerhanden hamrar fram som en hysterisk kör av änglar som långsamt landar på jorden. Mäktig musik, briljant framförd.

När konserten är slut och Pierre-Laurent Aimard är på väg ut från scenen med tackblommorna i handen hejdar han sig. Han bryter upp buketten och strör rosorna över scengolvet. Symbolen kan inte misstolkas. Därefter ger Aimard oss ett extranummer: Bachs gudomligt enkla och rena preludium i C dur. Han spelar så stillsamt och innerlighet, mina ögon tåras. Ibland säger konsten det enda som är värt att säga. Aimard går av scenen för sista gången och torkar sig om kinderna. En oerhört stark konsert.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-12)

blänk - weary soul



Rap
Blänk
”Weary soul”
(Grind)
Betyg: 3

Blänk gick från en frejdig mix av melodiös rap och färgglad electro till dovare klanger, lugnare tempon och vuxet vemod. ”Weary soul” bygger vidare på detta sound. Klas Granströms innehållsrika beats är ännu vassare denna gång men Simon Trabelsi är fortfarande en blek rappare. Det är inget fel på hans flow och melodikänsla, men hans texter är för klichéfyllda och humorbefriade för att göra låtarna rättvisa. Sångerskan Lina Öhman erbjuder en intressant kontrast, men det finns ingen riktig kemi mellan de två vokalisterna, det märks att de har bott i olika världsdelar i många år. Resultatet: modern melankolipop som låter ytlig och ganska opersonlig, om än snygg.

Bästa spår: "Running"

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-08)

bob dylan på stockholm waterfront


<3 <3 <3

Bob Dylan
Scen: Stockholm Waterfront, Stockholm
Betyg: 4

När Bob Dylan gled in i sin så kallade ”never ending tour” i slutet av 1980-talet påbörjades också en förvandling i hans konstnärliga identitet: från låtskrivare och artist till musiker först och främst, en ödmjuk tjänare av den amerikanska musikskatten. En artist som ger konserter inte för att han måste av ekonomiska eller karriärsstrategiska skäl utan helt enkelt för att det är det hans gärning går ut på, det är hans roll i livet: att spela musik för människor, berika andras liv med sånger.

Förändringen har smugit sig på. I början av 1990-talet gav Dylan ut ett par skivor med inspelningar av traditionella folksånger (i samma veva gjorde han en cover av den romantiska popsången ”You belong to me” från 1952, vilket kan ses som en prototyp till de senaste årens odyssé genom äldre tiders kärlekssånger). Från och med 2001 års ”Love and theft” har Dylans album spelats in med hans smidiga turnéband och producerats av honom själv, och även om de bestått av nyskrivna låtar har de genomsyrats av en vision om hur rock’n’roll lät precis innan den blev rock’n’roll på 1950-talet: en pigg och spontan mix av country, elektrisk blues och poppig jazz.

På sina senaste album har Bob Dylan tagit det logiska steget i sin utveckling och svept sin omsorgsfullt vävda estetik runt ”the great American songbook”, det vill säga de odödliga kärlekssångerna från Broadway, Tin Pan Alley och Hollywood från 1900-talets första hälft. Han gör motsatsen till alla kitschiga projekt som andra artister gjort, som reducerat dessa magiska sånger till ytligt mys med svulstiga stråkarrangemang och Frank Sinatra-komplex. Dylan räddar denna låtskatt genom att tränga in i kärnan i varje sång och sjunga den naket och innerligt.

När Dylan uppträder live sluts cirkeln. För han och hans lilla orkester tolkar dessa klassiska sånger och Dylans egna gamla hitlåtar med samma attityd och samma kärlek. Och med samma frihet – sedan många år tillbaka framför Dylan sina mest välkända låtar med annorlunda sångmelodi och tempo. Det funkar väldigt fint i vissa fall (”Don’t think twice it’s all right”) och mindre lyckat i andra (”Tangled up in blue”), men det låter i alla fall aldrig tråkigt.

Dylans sångröst har alltid låtit mer uttrycksfull än fläckfri, men den är mindre skrovlig och oskön nu än för några år sedan. Coveralbumen tycks ha tagit fram mjukheten i den, och den låter påfallande berörande för alla som någon gång förälskat sig i den. Dylan glöder framförallt när han sjunger dessa ballader, bland andra ”Melancholy mood”, ”Full moon and empty arms”, en underbar ”Autumn leaves” och avslutande ”Why try to change me now”. Men även i de egenskrivna balladerna från senare år: ”Long and wasted years”, ”Soon after midnight” och ”Standing in the doorway”.

Jag hade personligen hellre hört en hel balladkonsert istället för halvinspirerat småstompiga versioner av ”Highway 61 revisited” och ”Desolation row”, men de gamla hitsen möter stort jubel, och den ödmjuke musikern Bob Dylan vill ju inte göra sin publik besviken. Fast den som vill ha överraskningar blir kanske besviken ändå – hela 13 av konsertens 21 låtar framförde Dylan under sina senaste konserter i Sverige 2015.

Något mellansnack är det inte tal om, och det märks inte på något sätt att Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur och avkrävs en Nobelföreläsning för att få sina prispengar. Men hur mycket man än älskar Bob Dylan som textförfattare är det Dylan som musiker som hans konserter handlar om. Och på den fronten levererar han galant.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-03)