Elektroniskt

Arca
”Arca”
(XL/Playground)
Betyg: 4

Actress
”AZD”
(Ninja Tune/Playground)
Betyg: 4

Darren Cunningham, alias Actress, och Alejandro Ghersi, även känd som Arca, är olika varandra musikaliskt och verksamma i olika scener. Men båda är Londonbaserade män som skapar elektronisk, huvudsakligen instrumental musik, båda har samarbetat med tunga namn i popvärlden (Björk, Kanye West och FKA Twigs i Arcas fall, Damon Albarn i Actress) och båda befinner sig just nu på toppen av sina förmågor.

Avantgardeprinsen Arcas tidigare album har sett bra ut på pappret men varit svåra att älska. I hans abstrakta musik möts sylvassa syntetiska stråkattacker och fräsande knottriga beats, men han har fokuserat mer på att skapa dramatiska stämningar än att skriva låtar. Det ändras med detta självbetitlade tredje album. Här finns en vilja att gräva lite djupare, stanna i känslan, utforska den. Svårgenomträngligt ibland, men betydligt oftare smärtsamt vackert.

Actress distinkta sound är baserat i techno men med en smutsig, murrig och skev ton och ett märkligt organiskt sväng. Efter ett par dödsbesatta skivor är ”AZD” en pånyttfödelse – Actress själv säger att han nu associerar sin musik till krom. Och ”Faure in chrome”, som bygger på samplingar av Gabriel Faurés rekviem inlindade i radiobrus, är det mest inspirerade och naturliga mötet mellan klassisk musik och modern electronica som jag hört.

Bästa spår: ”Saunter” (Arca) och ”Runner” (Actress)

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-15)

Kommentera 0


Sean Paul
Scen: Berns, Stockholm
Betyg: 4


När Sean Paul från Kingston slog igenom med sitt andra album ”Dutty rock” 2002 blev han snart flitigt anlitad som gästvokalist av amerikanska hiphop- och R&B-artister, det moderna dancehallsoundet blev en trend inom denna musik, och i förlängningen blev dancehall en gång för alla en del av det allmänna popbruset.

Det var inte givet att just han skulle få rollen som den moderna jamaikanska musikens messias, för Sean Paul var inte en exceptionellt strålande stjärna. Som sångare var han begränsad, som toastare lät han inte så tuff, och han var varken ung eller snygg. Men han var på rätt plats vid rätt tid, han kämpade hårt för att pusha sin karriär och han skrev refränger som det var lätt att skråla med i.

Ett och ett halvt decennium senare är dancehall hetare än någonsin. Och Sean Paul, som under några mörka år urvattnade sin musik genom att ängsligt anpassa sitt sound till amerikansk radiopop, är nu inne i en ny andning av sin karriär med glimrande singlar som Tory Lanez-duetterna ”Tek weh yuh heart” och ”LUV (remix)”. Som gästvokalist toppade han i fjol singellistorna både i USA och Storbritannien.

Så det är en artist full av självförtroende som gör entré på ett utsålt Berns. Med sig har han två kvinnliga dansare, en backup-rappare och en DJ. Men framför allt har han en arsenal av hitsinglar som här hörs i sitt rätta sammanhang: på ett stort dansgolv som kokar av energi, sexualitet och glädje. Stämningen är närmast karnevalisk när Sean Paul bränner av ”Gimme the light”, ”We be burnin’ (recognize it)” och finalnumret ”Temperature”.

Sean Paul gör även en cover av gitarrkillen Ed Sheerans ”Shape of you”, vårens monsterhit som framgångsrikt approprierar dancehallrytmer. Som för att understryka att den jamaikanska musiken nu står i mainstreamkulturens centrum. Kontrasten är stor till Sean Pauls egen fem år gamla ”She doesn’t mind”, från tiden då han anpassade sig till fläskig EDM-pop. Publiken dansar inte lika piggt till den.

Sean Pauls utstrålning – en snäll lufsande björn snarare än en självlysande sexsymbol – ger honom en särskild charm som doftar ödmjukhet. Han verkar genuint glad att så många vill komma till hans konserter och dansa till hans musik. Hans röst har värme, hans rytmer har hetta, och i en och en halv timme är Stockholmkvällens bistra regnkyla raderad.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter [nätupplagan] 2017-04-14)
Kommentera 0


Pierre-Laurent Aimard
Musik av Nikoaj Obuchov, Aleksandr Skrjabin, Claude Debussy och Ludwig van Beethoven.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Tid: 2 tim.
Betyg: 5

Två dagar efter terrorattacken som har förvandlat Stockholm ger fransmannen Pierre-Laurent Aimard en pianorecital i Konserthuset, ett stenkast från Drottninggatan där tragedin ägde rum, och inleder med att tillägna konserten attackens offer och deras närstående. 

Aimard ber också publiken att inte applådera mellan verken som framförs i konsertens första halva, eftersom han inte vill att stämningen ska brytas. Det välplanerade programmet består av musik komponerad på 1910-talet. I centrum står den fascinerade ryssen Aleksandr Skrjabin, som i sin egensinniga musik smälte samman religiös mysticism, upplöst tonalitet, erotisk laddning, teosofi och färglära. Hans nionde pianosonat, ”Svarta mässan”, får här ett spännande förspel i form av Nikolaj Obuchovs ”Révélation” och ett lika effektfullt efterspel, fyra av Claude Debussys etyder. 

Obuchov är en yngre och mindre känd tonsättare än landsmannen Skjabin, och inspirerad av denne. I hans komprimerade stil hörs dock även ett eko av Erik Saties verk från 1890-talet. När ”Révélation” – vars olika satser heter saker som ”Döden”, ”Satans ångest” och ”Sanning” – sömlöst glider in i Skrjabins svarta mässa är det framförallt rytmen som förändras. Från att tassa fram några steg i taget börjar musiken ringla fram som en svart flod i helvetet.

När så Debussys etyder tar vid är det som om floden rinner ut ur kaoset och in i vår värld, i ett solljus som är neutralt, varken ont eller gott, bara kallt och klart. Genom att plocka ut endast några få av etyderna på detta vis fylls dessa tekniskt avancerade träningsstycken med mening, de blir som kryddor eller kommentarer till de föregående verken. 

Efter paus bjuder Aimard på Beethovens ”Hammarklaversonat”, en bjässe som påminner mer om en symfoni än ett pianostycke. Även i den långsamma satsen finns dramatiken hela tiden runt hörnet och i finalen låter de frenetiska tonerna som högerhanden hamrar fram som en hysterisk kör av änglar som långsamt landar på jorden. Mäktig musik, briljant framförd.

När konserten är slut och Pierre-Laurent Aimard är på väg ut från scenen med tackblommorna i handen hejdar han sig. Han bryter upp buketten och strör rosorna över scengolvet. Symbolen kan inte misstolkas. Därefter ger Aimard oss ett extranummer: Bachs gudomligt enkla och rena preludium i C dur. Han spelar så stillsamt och innerlighet, mina ögon tåras. Ibland säger konsten det enda som är värt att säga. Aimard går av scenen för sista gången och torkar sig om kinderna. En oerhört stark konsert.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-12)
Kommentera 0
Visa fler inlägg