blood orange - freetown sound



Pop
Blood Orange
”Freetown sound”
(Domino/Playground)
Betyg: 4

Många av de bästa skildrarna av New York kommer inte från New York utan utifrån.

Under Broadwaymusikalernas gyllene era på 1930-talet skrevs många av de största succéerna av Cole Porter – som dock kom från Indiana och bodde i Paris i flera år innan han gjorde New York till sin stad och skrev fantastiska låtar som ”I happen to like New York” (Harold Langs inspelning rekommenderas varmt). Tom Wolfe, vars stora roman ”Fåfängans fyrverkeri” fångade många dimensioner av 1980-talets New York, kommer från Richmond, Virginia och flyttade till New York först i trettioårsåldern. Brooklyns mest legendariska hiphopduo Gang Starr härstammar från Boston (Guru) respektive Houston (DJ Premier). Från Houston kommer även filmregissören Wes Anderson som gjort den djupt New York-romantiska och älskade ”The Royal Tenenbaums”. Elton Johns magiska ballad ”Mona Lisas and mad hatters” med sin text om (eventuellt homosexuella) New York-söner som flyr från det förflutna och finner varandra, skrevs av Bernie Taupin som liksom Elton John är engelsman. Och så vidare.

30-årige Dev Hynes är de senaste årens mest lysande New York-skildrare. Han föddes i Houston, Texas men familjen flyttade till England när han var två år gammal och det var där, i Essex, som han växte upp. I de sena tonåren flyttade han till London och blev som sångare, låtskrivare och gitarrist medlem i det stökiga punkfunkbandet Test Icicles, som dansade en sommar och gav ut ett album, innan de splittrades och Hynes flyttade till New York. Han bytte nu inriktning, till indievinglig folkpop med personliga texter och quirky charm, och kallade sig Lightspeed Champion på sina två första soloalbum. Men staden som var hans nya hem hade ännu inte färgat av sig på hans musik.

Först när Dev Hynes släppte sitt tredje soloalbum ”Coastal grooves”, nu under namnet Blood Orange, hittade han hem som artist. Han sjöng melankoliskt om New Yorks transor och prostituerade till tonerna av minimalistisk discopop med surfrockreverb, en sorts blandning av Lou Reed och tidiga Prince. Han hade hittat sin röst och hittat svänget. 

Efter det exploderade Dev Hynes kreativitet fullständigt – han skrev och producerade fantastiska singlar åt andra artister, komponerade det vackra och underskattade soundtracket till ”Palo Alto” och gav ut 2013 års bästa skiva: ”Cupid deluxe”. Där fick alla frön från ”Coastal grooves” växa ut till grandiosa träd, och mörkret fick sällskap av pastellfärgade syntsjok. Han fångade stämningarna både i gryningen på Times Square, fester på hustak i Brooklyn och tempot i tunnelbanan.

Nu är Dev Hynes femte soloalbum äntligen här. På ”Freetown sound” är New York mer framträdande än någonsin i musiken, på ett väldigt konkret sätt. Låtarna består liksom på föregångaren huvudsakligen av slickt funksväng, söta melodier, lent vemod och nostalgiska syntar. Men nu finns ett nytt inslag: med sin iPhone har Hynes spelat in ljudet av folk på gatan, en operasångerska i Central Park, en jazzsaxofonist i det avlägsna. Tillsammans med andra samplingar med New York-koppling, som en acappellasnutt från De La Souls ilskna ”Stakes is high” eller gammal scratch, hittar de in i låtarna, en krydda som skapar djup. 

Dev Hynes har bott i New York i tio år, men engelsmannen har fortfarande outsiderns perspektiv, en fascination och en förälskelse. Och just därför blir hans musikaliska New York-porträtt så levande. ”Freetown sound” kommer förgylla sommaren med sina blänkande vykort från det stora äpplet.

Bästa spår: ”Squash squash”, ”Augustine”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS: Fem låtar som Dev Hynes gjort med andra artister

Solange Knowles ”Losing you” (2012)
Beyoncé i all ära, men hennes syster Solanges bästa låt är på en annan nivå än stjärnans hitlåtar. Över en studsande, svepande groove sjunger Solange om kärleken som hon just i denna sekund inser är förlorad. Den glada melodin gör det bara mer hjärtskärande.

Sky Ferreira ”Everything is embarassing” (2013)
Kanske den bästa popsingel som kommit detta decennium. En bankande längtan efter att få sin kärlek besvarad, med en melodi som glimrar i verserna, lyfter från marken i refrängerna och i sticket flyger rakt upp i stratosfären. Definitionen av bitterljuvhet. 

FKA Twigs ”Hours” (2014)
Den hippa drottningen av avantgarde-RnB-electronica-pop sammanförde på sitt debutalbum ”LP1” Dev Hynes, Clams Casino (hiphopvisionären som även medverkade på ”Cupid deluxe”) och Emile Haynie (som skrivit några av Lana Del Reys bästa låtar) för denna fina låt.

Kindness ”Why don’t you love me” (2014)
Dev Hynes har en tvillingsjäl i Adam Bainbridge, alias Kindness. Han bidrog musikaliskt på ”Cupid deluxe” och regisserade dessutom videor till flera av skivans singlar. I gengäld gästsjöng Blood Orange på denna sång på Kindness superba album ”Otherness”.

Carly Rae Jepsen ”All that” (2015)
En långsam och sensuell ballad som för tankarna till ”Do me, baby” av Prince men som också har sötman från Cyndi Laupers hittar. Dev Hynes skrev den ihop med ”Call me maybe”-stjärnan Carly Rae Jepsen vars begåvning han sedan dess har hyllat i intervjuer.

(Dagens Nyheter 2016-06-29)

alexis taylor - piano



Pop
Alexis Taylor
”Piano”
(Moshi Moshi/Border)
Betyg: 4

Hot Chip är inte bara mästare på att jonglera med olika genrer inom dansmusik och förvandla experimenterandet till pop. De har också skrivit glimrande ballader, ofta liknande gospelhymner, som de klätt i tjusiga produktionsrustningar. Alexis Taylor, gruppens huvudsaklige sångare och låtskrivare, fokuserar på sitt tredje soloalbum just på balladerna men väljer att klä av dem. Skivan består av avskalade tolkningar – bara piano och Taylors mjuka sång – inspelade live i studion. Här finns både låtar som Taylor tidigare gjort med Hot Chip och About Group (samtliga bättre än sina originalversioner), välvalda covers och vackra nyskrivna bitar. Tveklöst hans bästa soloprojekt hittills och ett nästan lika fint sång-och-piano-album som ”Ella Fitzgerald sings songs from ’Let no man write my epitaph’”.

Bästa spår: ”Don’t it make my brown eyes blue”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-06-22)

dan lissvik - midnight



Dansmusik
Dan Lissvik
”Midnight”
(Smalltown Supersound/Border)
Betyg: 3

Service-eran, ett av de vackraste kapitlen i svensk musikhistoria, inleddes 2001 med Dan Lissviks och Rasmus Häggs debutsingel under namnet The Studio. Duons suveräna debutalbum ”West coast” från 2006 drev scenens musikaliska ideal till sin spets. Dan Lissvik släppte ett nästan lika starkt soloalbum ett par år senare men övergick liksom Rasmus Hägg till att producera och remixa andra artister. Mer än på den skiva som Lissvik släppte 2014 under namnet Atelje, en smygstart på den comeback som nu står i full blom, vittnar ”Midnight” om en stor utveckling i Dan Lissviks sound. Han har rört sig mot feelgooddisco à la Todd Terje – musiken är mer avslappnad, lättillgänglig och tydlig än tidigare, men också mindre mångfasetterad och fascinerande. Ett kärt återseende men ingen omvälvande upplevelse.

Bästa spår: ”D”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-05-15)

majid jordan på nalen



Majid Jordan
Scen: Nalen, Stockholm
Betyg: 3

Det finns en anledning till att Drakes discopumpande ”Hold on, we’re going home”, en av hans allra största hitsinglar, sticker ut så mycket i hans diskografi. Det dovt neonskimrande mästerverket skrevs (huvudsakligen) av Majid Jordan, en duo bestående av sångaren Majid Al Maskati från Behrain och producenten Jordan Ullman från Kanada som träffades när Majid var utbytesstudent i Toronto. Deras blygsamma inspelningar hördes av Drakes närmaste man Noah ”40” Shebib som anlitade dem i skapelseprocessen av Drake-albumet ”Nothing was the same” och resten är historia.

Det finns också en anledning till att Majid Jordan, som i samma veva fick kontrakt med Drakes egen skivetikett OVO Sound, inte har varit i närheten av de framgångarna på egen hand, trots en fin EP som kom häromåret och ett trevligt debutalbum som släpptes i våras. Det räcker uppenbarligen inte med ett distinkt sound och snygga sångmelodier för att sätta hjärtan i brand. Majid Jordan saknar två saker som Drake alltid har haft: en stark personlig närvaro och minnesvärda, egensinniga textrader.

Majid Al Maskati är en imponerande sångare. Han wailar inte sönder fraserna utan sträcker ut tonerna till deras fulla stolta bredd, och gör det avslappnat, samtidigt som han dansar omkring på scenen med en gulligt blyg uppsyn. Den smakfullt skäggige Jordan Ullman headbangar bakom sin laptop och synt som en traditionell hipster-DJ. Stämningen i publiken peakar när duon bränner av ”Make it work”, en av få Majid Jordan-låtar som har en dramaturgisk framåtrörelse, och den ännu bättre ”Her” som är det närmaste de har kommit en hitsingel.

På flera sätt sticker Majid Jordan ut i dagens R&B-scen: de flirtar inte överhuvudtaget med tuff hiphop, istället tycks de vara besatta av disco av den subtila, ickeeuforiska men djupt romantiska sorten, och med sina oskuldsfulla texter och söta scenpersonlighet känns Majid Al Maskati som det närmaste SouncCloud-kulturen kommer ett pojkband. Dessutom är hela konceptet med en vokalist och en producent, utan en massa andra kockar inblandande, ett recept som är alltför sällsynt idag men som har varit grundbulten i de starka uttrycken hos exempelvis Gang Starr eller Missy Elliott & Timbaland.

Men det går inte att komma ifrån att Majid Jordans låtmaterial är för svagt för att göra konserten riktigt tillfredsställande. De har ännu inte blommat ut.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-06-13)

klara lewis - too


Elektroniskt

Klara Lewis
”Too”
(Editions Mego/Border)
Betyg: 4

Likt modedesignern Stella McCartney visar sig Klara Lewis vara fantastiskt begåvad inom ett helt annat fält än sin berömda rockpappa. I Klaras fall heter han Graham Lewis och var basist i det legendariskt udda postpunkbandet Wire (”I am the fly” och ”Outdoor miner” är klassiska singlar). Klara Lewis gör ambient techno och ”Too”, henne andra fullängdare, är mindre dubbig än ”Ett” men en ännu starkare skiva. Hon skapar mörker med konturer, beats som inte går att dansa till men vars puls ändå griper tag och stämningar som växlar mellan suggestiv desperation (titelspåret), ubåtslik klaustrofobi (”Else”), främlingskap (”Beaming” med sina knastriga röstsamplingar) och till och med hoppfull förälskelse (”Us”). Ambient som är dov, experimentell och samtidigt besynnerligt lättillgänglig. Excellent.

Bästa spår: ”Us”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-06-08)


stockholm early music festival 2016: concentus musicus wien



Stockholm Early Music Festival
Concentus Musicus Wien
Verk av Henry Purcell, Heinrich Ignaz Franz Biber, Johann Joseph Fux m.fl.
Scen: Tyska Kyrkan, Stockholm
Längd: 2 timmar
Betyg: 4

När Johann Sebastian Bach dog fanns en musikteoretisk bok bland hans personliga tillhörigheter: ”Gradus ad Parnassum” – steg mot Parnassos, det heliga berg som var musernas hem i grekisk mytologi – av Johann Joseph Fux.

Fux är mest känd för denna omåttligt inflytelserika bok om kontrapunktisk komposition, men musiken han själv skrev är också väldigt vacker. Tack vare grupper som Concentus Musicus Wien har den och andra halvt bortglömda tonsättare från renässansen och barocken fått nytt liv i modern tid. Denna ensemble, som grundades av eldsjälen och dirigenten Nikolaus Harnoncourt på 1950-talet, har också varit pionjärer i trenden att framföra äldre tiders musik på de instrument och på de sätt som gällde när musiken skrevs. 

Harnoncourt dog i våras. Men än så länge spelar Concentus Musicus Wien vidare och att se denna legendariska orkester live är en ynnest. Det är en något slimmad version av det stora gänget som har tagit sig till Stockholm: en stråkkvintett plus två oboister, två trumpetister och en cembalospelare som ibland byter till orgel. Den koncentrerade formatet skapar en intimitet, även om musikerna inte säger ett ord under konserten.

Tidig musik kan vara väldigt indie, på ett sätt som ibland kan kännas lite väl nördigt och inåtvänt. Konserten inleds med en svit ur Henry Purcells semiopera ”Dioclesian”, en av den engelske gigantens mer sällan spelade kompositioner, och man förstår varför: den är inte jättekul helt enkelt. En annan liten besvikelse är Bibers sonat för trumpeter, stråkar och komp – fin musik men den saknar det hisnande djup som finns i Bibers mer avskalade violinmusik.

På det stora hela är det ändå en väldigt bra konsert med många intressanta upptäckter från det sena 1600-talets Österrike. Johann Heinrich Schmelzer representeras med tre verk, bland annat den vackra baletten ”Fäktskolan”. Romanus Weichleins sonat nr 1 har en långsam sats som påminner om, men är mindre sockersöt än, Johann Pachelbels sönderspelade kanon i D-dur. Och de två sista styckena, en sonat av Georg Muffat och en serenad av Fux, har både elegans och melankoli. Det låter som lyxig bakgrundsmusik till en storslagen festmiddag anordnad för att glömma pesten som härjade i Wien vid denna tid. Och ibland skapar simpel skönhetslängtan i dödens skugga den allra bästa konsten.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-06-05)

håkan hellström på ullevi, 4 juni 2016


Den här spelade han INTE. Just saying. 

Håkan Hellström
Scen: Ullevi, Göteborg
Betyg: 3

70000 människor kan inte ha fel. Eller? Nej, fel har de inte, den gigantiska folkmassan som har tagit sig till Ullevi för att dyrka den underbara och unika Håkan Hellström. Men trots den mäktiga stämningen, och trots en konsert som är generös och gjord med omsorg, är det något som inte riktigt stämmer.

Det finns en grundläggande dynamik i Håkan Hellströms musik: spänningen som uppstår mellan texter som utan pardon fokuserar på det trasiga i tillvaron, och musik som brusar av glädje, fest, dans och romantik. Det är hjärtskärande och eskapistiskt på samma gång, och detta i kombination med att Håkan Hellström har en själfull sångröst och en varm närvaro har gjort honom oerhört lätt att älska. Inget har kunnat stoppa hans segertåg, och att han nu säljer ut två kvällar på Ullevi, två år efter sitt första besök, är allt annat än överraskande.

Det händer något med den ovan nämnda dynamiken när musiken flyttas till en jättelik arena. Balansen tippas, till fördel för det livsbejakande och lyckobesatta i låtarna, och till nackdel för det svärtade och smärtfyllda. ”Parkbänken är aldrig långt borta” heter det i ”Tro och tvivel”, men det hårda fallet Håkan Hellström sjunger om i så många låtar känns faktiskt väldigt långt borta på denna konsert, och det beror bara delvis på att den entusiastiska publiken är lika stor som befolkningen i Gävle.

Håkan Hellströms sympatiska ödmjukhet har skyddat honom från att drabbas av hybris i många år, men nu har en viss nöjdhet försiktigt börjat infinna sig hos honom. Det märks både i hans slarviga mellansnack och i de chockerande tama låtarna från nya ep:n ”1974”. Att han äntligen börjar vänja sig vid att vara en otroligt älskad person är egentligen inget konstigt, han har trots allt varit en konstant succé i 16 år.

Tio låtar in i konserten spelar Håkan Hellström den gamla hitten ”En vän med en bil”. Publikhavet går bananas och sjunger snart med i refrängen: ”Du måste vara sjuk / sjuk, sjuk, sjuk / Du måste vara blind / blind, blind, blind / Du måste vara blind, för du kan inte se / hur löven faller ner”.  Det är med skenbart simpla texter som denna som Håkan Hellström har skolat hela svenska folket i romantikens världsåskådning. Jag känner mig träffad: en person som är för blind för att bli berörd av skönheten i den enorma kärlek som vilar över Ullevi denna kväll. Samtidigt ska väl en stor konsertupplevelse bestå av mer än att bli berörd av andras kärlek? 

När Sven-Bertil Taube sjunger duett med Håkan i ”För sent för Edelweiss” är det dock så starkt att tårar rinner ner för mina kinder. Här finns en nakenhet och en skärpa i uttrycket som går rakt igenom allt. Sven-Bertil Taube är även förband och sjunger både klassiska visor och Håkan Hellströms ”Valborg” i reciterad form. 

Andra gäster är Miriam Bryant (som sjunger duett med Håkan i en utdragen ”Det är så jag säger det” och ”Hon är en runaway”), Daniel Gilbert (som lyckas förstöra den fina inledningen till ”Hurricane Gilbert” när han missar att komma in på rätt ställe med sin gitarr och låten måste startas om) och Seinabo Sey (som sjunger vackert i ”Fri till slut” men som också, tillsammans med sin muntre duettpartner Håkan, slätar över låtens kärna: kampen för att överleva efter ett kraschat förhållande). När Håkan står ensam kvar efter vad som verkat vara finalnumret, ”Du är snart där”, sjunger han som ett sista farväl ”Nu kan du få mig så lätt” och får sällskap av en stor symfoniorkester, hans band har lämnat scenen. Det är fint även om han inte lyckas kanalisera textens smärta i sitt framförande.

Till syvende och sist är det ju detta det handlar om: Håkan Hellströms förmåga att göra sina egna låtar rättvisa. Och trots tre timmar av svängig rock, energisk närvaro, snygga danssteg, välgjorda videoprojektioner, uppiggande gästartister och maffig stämning i publiken lyckas han inte fullt ut denna gång. Ullevikonserterna handlar inte om Håkan Hellströms låtar, de handlar om Håkan Hellström själv. Det är ett problem, för konsten är alltid större än konstnären.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

 (Dagens Nyheter 2016-06-05)

beethoven, mahler och dvorak i konserthuset



Kungliga Filharmonikerna
Verk av Ludwig van Beethoven, Gustav Mahler och Antonín Dvořák
Solist: Karl-Magnus Fredriksson, baryton
Dirigent: Sakari Oramo
Scen: Stockholms Konserthus
Längd: 2 timmar inklusive paus
Betyg: 3

För det otränade örat och fördomsfulla sinnet kan klassisk musik uppfattas som trivselmusik för borgarklassen. Finns det någon sanning i detta? Ja, faktiskt, vissa verk skulle kunna kategoriseras som sådana. En följdfråga blir då: innebär det automatiskt att detta är dålig musik? Svaret är nej – precis som med alla typer av musik finns det bra och dåliga verk inom borgerlig trivselmusik, och de kan framföras på ett mer eller mindre lyckat sätt. 

Antonín Dvořáks åttonde symfoni, som innehåller mysiga melodier och snygga arrangemang men inte mycket mer, är ett ypperligt exempel på ett bra verk inom denna ”genre”, och kvällens framförande med en entusiastisk Sakari Oramo som dirigent kramar ur det mesta ur denna marsipanbakelse från 1880-talet. Vill man ha musikalisk underhållning och en tidsmaskin till denna era blir man inte besviken.

Likväl är det trivselmusik, och kontrasten mot Gustav Mahlers sångcykel ”Lieder eines fahrenden Gesellen” från samma tid är slående. För den unge Mahler skrev dessa fyra sånger (han skrev även texterna) med färska sår i sitt romantiska hjärta, och när man hör dem på detta vis – med en helt fantastisk Karl-Magnus Fredriksson som går djupt in i känslan i varenda fras – skär musiken rakt in i lyssnaren. Det är konst som är på allvar. Som befinner sig bortom klass, geografi och tid. Att sörja olycklig kärlek och desperat söka tröst i naturen är ett tidlöst tema, och Mahlers sånger är så levande och detaljrika att det känns som att var och en har en musikvideo i 3D.

När Mahler ledde Wiener Staatsoper och dirigerade Beethovens ”Fidelio” valde han att spela samma tonsättares uvertyr ”Leonora nr 3” mellan akt I och akt II – den var för bra för att inte höras, trots att Beethoven hade tagit bort den från sin opera. Uvertyren skrevs nämligen för ”Fidelio” men ersattes till slut av en annan, mindre episkt himlastormande musik eftersom Beethoven förstod att uvertyren annars hotade att stjäla showen och svälja all dramatik från operan. 

Denna konsertkväll blir ”Leonora nr 3” istället ett förspel till Mahlers sånger, en kombination som fungerar bättre i teorin än i praktiken. Verken har inte mycket gemensamt stämningsmässigt, men det är alltid kul att höra ett fint framförande av ett starkt Beethovenstycke; här görs det bra om än inte bländande. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-06-03)

paul simon - stranger to stranger



Pop
Paul Simon
”Stranger to stranger”
(Concord/Universal)

Betyg: 4

74-årige Paul Simon har skrivit drösvis med hitlåtar som håller honom ekonomiskt oberoende. Han har fått så många hyllningar och priser att han definitivt inte har något att bevisa. Och att leka ung rockstjärna på gigantiska arenaturnéer är inget som lockar honom, inte heller att erövra finkulturell status genom högtravande projekt – han har alltid handlat om pop, om korta melodiösa låtar som går rakt in i hjärtat.  Så vad är det då som driver honom till att envetet fortsätta med låtskrivandet och skivutgivningen?

Helt enkelt en gränslös, oändlig kärlek till musik.

Den unge Paul Simon hade kunnat fortsätta med den poppiga rock’n’roll som han och kompisen Art Garfunkel fick sin första hit med 1957 (”Hey schoolgirl”). Men han uppslukades av den akustiska och politiskt medvetna folkpoptrenden i det tidiga 1960-talet och hans uttryck utvecklades. Ett pärlband av megahits med Simon & Garfunkel följde. Han hade kunnat stanna i detta fack, men nej – han splittrade duon och gav sig i kast med att experimentera med reggae, gospel, Philip Glass-kompositioner, sydafrikansk musik, brasiliansk musik, Broadwaymusikaler, Brian Eno-samarbeten… Sökandet tar aldrig slut. Paul Simon stannar aldrig upp, slutar aldrig vara nyfiken och vidöppen. Samtidigt som han kvar sin antipretentiösa inställning till popalbum: det ska vara ett gäng bra låtar som ryms på en LP-skivas båda sidor, det räcker så. Det är fint.

På sitt nya album har Simon inspirerats av många saker. Exempelvis mikrotonal musik, en av de mer avancerade grenarna inom 1900-talets konstmusik som bygger på att en oktav inte delas upp i 12 toner utan i många fler – 43 närmare bestämt, enligt tonsättaren Harry Partch, och Paul Simon har här experimenterat med några av de specialgjorda instrument som Partch använde sig av. En annan influens är den italienske electronicaproducenten Cristiano ”Clap! Clap!” Crisci som har fått strössla sina rytmer över tre av skivans låtar. Dessutom har Paul Simon sammanfört instrument från hela världen, som det urgamla indiska stränginstrumentet gopichand, för att hitta nya sound. 

Och det märkliga är att all denna gigantiska kulturinsamling resulterar i poplåtar som är glasklara och lätta i steget. Låtar som bygger på en simpel puls, välskapta melodier och tydliga texter, och som sjungs av världens snällaste sångröst. 

”Wristband” är en komisk berättelse om att bli nekad inträde till sin egen konsert av en dryg vakt, och tack vare scatsång à la 1950-talet och smattrande slagverk blir det en charmig popsingel. Den glittrande ”Cool Papa Bell”, som bland annat gör upp med överanvändningen av ordet ”motherfucker”, har ett sound sin för tankarna till epokgörande ”Graceland”. Medan titelspåret är en vemodig dubvals om låtskrivandets natur (med refrängen ”It’s just my way of dealing with my joy”), ”Insomniac’s lullaby” glider mellan mikrotonal mystik och ömsinta sångmelodier, ”The Riverbank” behandlar tragiska dödsfall men i form av guppigt svängig rockabilly och ”In the garden of Edie” är en instrumental hyllning till den älskade hustrun.

Paul Simon visar inte bara hur mycket som får plats i en klassisk poplåt, han visar också att en oändlig nyfikenhet på konstens underbara värld gör en evigt ung. Den ödmjukhet inför alltings stora under som kännetecknar ”Stranger to stranger” är kännetecknet för hela Paul Simons karriär. Detta är ingen svanesång, bara ännu en förtjusande sång.

Bästa spår: ”Cool Papa Bell”, ”Wristband”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-06-01)

BONUS: Fem fantastiska Paul Simon-ögonblick

“Bleecker street” (1964)
Innan Simon & Garfunkel fick en braksuccé med remixen av ”The sound of silence” släppte de ett stillsamt akustiskt debutalbum som alltjämt är underskattat. Denna pärla fångar stämningen i Greenwich Village och dess trubadurscen i det tidiga 1960-talet.

“Still crazy after all these years” (1975)
Med ett sublimt elpiano, ett majestätiskt saxofonsolo av Mike Brecker och en utsökt bitterljuv text skapar Paul Simon sin kanske allra starkaste ballad. En av många höjdpunkter från albumet med samma namn, Simons steg från ungdomlig till vuxen popmusik.

“Diamonds on the sole of her shoes” (1986)
Idag hade vissa kanske hade kallat det kulturell appropriering, men Paul Simons möte med sydafrikanska musiker och sångare var inte bara förlösande för artister från flera världsdelar, det resulterade också (och framförallt) i glimrande poplåtar som denna.

”Adios hermanos” (1997)
Chockvackra doowopharmonier när Paul Simon ikläder sig rollen som Salvador Agrón, den tonårige mördaren på väg till rättegången som ska ge honom en dödsdom 1959. Om honom handlar Paul Simons musikal ”The Capeman”, ett fiasko men med fantastiska sånger.

”Dazzling blue” (2011)
Det finns många fina skildringar av Paul Simons relation till sin fru Edie på de skivor han gett ut på denna sida millennieskiftet. En av de bästa är denna lyckliga kärlekshymn som ackompanjeras av en liten indisk orkester. Ljuv som en söt sommarvind.

 


konono no. 1 på fasching


Älskar denna låt, som tyvärr inte framfördes under denna konsert! 

Konono No. 1
Scen: Fasching, Stockholm
Betyg: 5

För ett år sedan dog Mingiedu Mawangu, 85 år gammal. Men bandet som han startade på 1960-talet och ledde fram till bara några år före sin död, Konono No. 1, är i allra högsta grad levande, nu lett av hans son Augustin Makuntima Mawangu. Och som en del i den konsertserie som Goran Kajfeš kurerar på Fasching har denna ovanliga orkester från Kongo-Kinshasa kommit till Stockholm.

Konono No. 1 fick en internationell karriär först efter att den entusiastiske belgaren Vincent Kenis tog sig an dem. Kenis producerades gruppens debutalbum ”Congotronics” från 2004 som blev ett stort genombrott. Den vertikala relationen mellan musiker från forna kolonier och producenter från forna kolonialmakter kan kännas problematisk, men Vincent Kenis har varit ytterst respektfull mot bandets särart och inte tvingat in dem i en polerad, västanpassad fålla – den horribla normen under världsmusiktrendens första år.

Det speciella med Konono No. 1 är inte bara att deras musik bygger på instrumentet likembe – inga andra melodiinstrument än dessa trumpianon används, vilket skapar en dunkel tonväv bortom dur och moll – utan också att dessa urgamla instrument är elförstärkta och kopplade till gamla megafoner, vilket skapar ett rått och skitigt sound. Musiken förvandlar platsen: från en anrik jazzklubb till en gårdsfest med tjuvkopplad el och alkoholförsäljning utan tillstånd. 

Kvintetten spelar en hård, rak dansmusik som inte fjäskar, med identiskt lika tempon i alla låtar. Det är monotont på ett hypnotiskt vis – om låtarna är fem, tio eller femton minuter långa blir svårt att avgöra när man dansar sig in i fredagsnattens trans – och samtidigt aldrig stillastående. Med små medel förändras låtarna och glider in i nya sektioner – en vers/refräng-struktur från början av en låt kan vara helt övergiven mot slutet av den.

Dialogen mellan Menga Waku som spelar tunga basgångar på sin likembe och Augustin Makuntima Mawangu som spelar glittande, kora-liknande melodier på sin skapar ett vackert spänningsfält. Mellan dem står slagverkaren Pauline Mbuka Nsiala vars majestätiska twerkande framstår som lika viktiga inslag som likembespelarnas solon. Tillsammans med den energiske trummisen Vincent Visi och den glatt skuttande tam-tam-spelaren Jacques Ndofusu Mbiyavanga skapar de ett frenetiskt sväng som förintar den berömda svenska stelheten. Till slut fungerar till och med call and response-refrängerna trots språkförbistringen, i det episka framförandet av ”Kuna America”. En konsert som vibrerar av liv.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-05-29)