Soul
BJ the Chicago Kid
”In my mind”
(Motown/Universal)
Betyg: 3

När BJ the Chicago Kid släppte sitt debutalbum 2012 stack han ut genom att förhålla sig lika piggt till millennieskiftets neosoul som de rappande vännerna i Black Hippy förhöll sig till samma eras hiphop. Hans andra skiva ”In my mind” har ett större skivbolag och är en snyggare produkt. Den aldrig smetiga nostalgin till sextiotalets soul finns kvar men produktionerna är tyvärr betydligt mindre lekfulla och låtskrivandet mindre personligt än sist. BJ the Chicago Kid har blivit en vanlig R&B-artist, och även om han är bättre än de flesta av dagens manliga R&B-sångare känns det lite tråkigt. Mest intressant blir BJ när han låter sin kristna tro få stort utrymme; många soulartister har gospelbakgrund, men till skillnad från de flesta har Chicagoungen aldrig försökt lämna sina kyrkliga rötter.

Bästa spår: ”Wait til the morning”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-26)
Kommentera 0
 

imho :P

älskar denna låt :)
Kommentera 1


Anderson .Paak & The Free Nationals
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 4

Anderson .Paak har ett i skriftlig form småstörigt artistnamn, men punkten före Paak är viktig, för den skapar en synkop, en guppande rytm. Och snyggt guppande rytmer vet han allt om. Innan han blev framgångsrik som sångare, rappare och låtskrivare – välsignelsen kom när han gavs en framträdande plats på Dr. Dres skiva ”Compton”, och samme Dre har nu sajnat Anderson .Paak till sin skivetikett Aftermath – jobbade han som trummis åt en deltagare i den amerikanska versionen av tv-programmet Idol.

Känslan för rytmer som är ömsom lekfullt dansande, ömsom hårt bankande genomsyrar inte bara Anderson .Paaks sångstil. Han spelar dessutom trummor live – samtidigt som han sjunger! – tillsammans med det lilla bandet The Free Nationals. Han varvar detta med att stå längst fram vid scenkanten och sjunga, dansa och glänsa i scenbelysningen och i publikens beundrande blickar. Anderson .Paak surfar på en fantastisk våg just nu och han vet om det. Han har precis släppt sitt lysande andra album ”Malibu” och trots att det är en svinkall måndagskväll i Stockholm säljer han ut sin konsert till sista biljett.

En utmaning för artister som gör funkbaserad musik med tydliga blinkningar bakåt är att lyfta grooven ur det duktiga och akademiskt korrekta in i det fräscha och dagsaktuella. Kendrick Lamars hyllade fjolårsalbum ”To pimp a butterfly”, som ”Malibu” är starkt inspirerad av, haltar stundtals på denna front. Men Anderson .Paaks enda ambition är att få folk att dansa, ha kul och sjunga med i refrängerna. Han och bandet skapar en discoeufori i låtar som ”Am I wrong” som gör det omöjligt att stå still – det är musik för kroppen snarare än för hjärnan. Och när de fortsätter med att spela en hyllning till David Bowie, i form av introt till ”Let’s dance”, låter det inte som en artig hyllning till musikhistorien, utan som en uppmaning till att hylla nuet, just detta ögonblick, med lycklig dans.

Vid ett par tillfällen blir The Free Nationals för rockigt jammande för sitt eget och det dansanta groovets bästa, men det är snabbt glömt när de följer upp en sådan låt med en ny svängig fullträff. Och när Anderson .Paak avslutar med den hårda, trapinspirerade singeln ”Drugs” med magnifik bas och episk stämning råder det ingen tvekan om att han är en artist som tillhör vår tid och ingen annan.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-24)
Kommentera 0
Visa fler inlägg