bj the chicago kid - in my mind



Soul
BJ the Chicago Kid
”In my mind”
(Motown/Universal)
Betyg: 3

När BJ the Chicago Kid släppte sitt debutalbum 2012 stack han ut genom att förhålla sig lika piggt till millennieskiftets neosoul som de rappande vännerna i Black Hippy förhöll sig till samma eras hiphop. Hans andra skiva ”In my mind” har ett större skivbolag och är en snyggare produkt. Den aldrig smetiga nostalgin till sextiotalets soul finns kvar men produktionerna är tyvärr betydligt mindre lekfulla och låtskrivandet mindre personligt än sist. BJ the Chicago Kid har blivit en vanlig R&B-artist, och även om han är bättre än de flesta av dagens manliga R&B-sångare känns det lite tråkigt. Mest intressant blir BJ när han låter sin kristna tro få stort utrymme; många soulartister har gospelbakgrund, men till skillnad från de flesta har Chicagoungen aldrig försökt lämna sina kyrkliga rötter.

Bästa spår: ”Wait til the morning”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-26)

bästa versionen av do what you gotta do :)

 

imho :P

älskar denna låt :)

anderson .paak på debaser strand



Anderson .Paak & The Free Nationals
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 4

Anderson .Paak har ett i skriftlig form småstörigt artistnamn, men punkten före Paak är viktig, för den skapar en synkop, en guppande rytm. Och snyggt guppande rytmer vet han allt om. Innan han blev framgångsrik som sångare, rappare och låtskrivare – välsignelsen kom när han gavs en framträdande plats på Dr. Dres skiva ”Compton”, och samme Dre har nu sajnat Anderson .Paak till sin skivetikett Aftermath – jobbade han som trummis åt en deltagare i den amerikanska versionen av tv-programmet Idol.

Känslan för rytmer som är ömsom lekfullt dansande, ömsom hårt bankande genomsyrar inte bara Anderson .Paaks sångstil. Han spelar dessutom trummor live – samtidigt som han sjunger! – tillsammans med det lilla bandet The Free Nationals. Han varvar detta med att stå längst fram vid scenkanten och sjunga, dansa och glänsa i scenbelysningen och i publikens beundrande blickar. Anderson .Paak surfar på en fantastisk våg just nu och han vet om det. Han har precis släppt sitt lysande andra album ”Malibu” och trots att det är en svinkall måndagskväll i Stockholm säljer han ut sin konsert till sista biljett.

En utmaning för artister som gör funkbaserad musik med tydliga blinkningar bakåt är att lyfta grooven ur det duktiga och akademiskt korrekta in i det fräscha och dagsaktuella. Kendrick Lamars hyllade fjolårsalbum ”To pimp a butterfly”, som ”Malibu” är starkt inspirerad av, haltar stundtals på denna front. Men Anderson .Paaks enda ambition är att få folk att dansa, ha kul och sjunga med i refrängerna. Han och bandet skapar en discoeufori i låtar som ”Am I wrong” som gör det omöjligt att stå still – det är musik för kroppen snarare än för hjärnan. Och när de fortsätter med att spela en hyllning till David Bowie, i form av introt till ”Let’s dance”, låter det inte som en artig hyllning till musikhistorien, utan som en uppmaning till att hylla nuet, just detta ögonblick, med lycklig dans.

Vid ett par tillfällen blir The Free Nationals för rockigt jammande för sitt eget och det dansanta groovets bästa, men det är snabbt glömt när de följer upp en sådan låt med en ny svängig fullträff. Och när Anderson .Paak avslutar med den hårda, trapinspirerade singeln ”Drugs” med magnifik bas och episk stämning råder det ingen tvekan om att han är en artist som tillhör vår tid och ingen annan.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-24)

future - evol

t ex denna borde ha varit med på skivan, så bra låt! 

Hiphop
Future
”Evol”
(Freebandz/Sony)
Betyg: 3

Efter att Future gjorde slut med R&B-stjärnan Ciara häromåret slutade han göra söta romantiska poplåtar. Därmed försvann ett element som hade gjort hans tunga trap variationsrik och färggrann. Hans musik sjönk ned i en mörkt, bittert och nihilistiskt spår och han började spela in och ge ut musik med manisk produktivitet och, stundtals, fantastiskt resultat. ”Evol” är mer koncentrerad men också mer enformig än hans senaste skivor. Den består enbart av dekadenta klubblåtar av ganska skiftande kvalitet. Om Future hade låtit bli att släppa det bitvis lysande mixtapet ”Purple reign” förra månaden och istället gjort en enda skiva med de bästa låtarna från båda projekten hade det blivit ett riktigt stark album. ”Evol” är ett kapitel i en fascinerande artists saga, men något av en transportsträcka.

Bästa spår: ”Low life”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-17)

nordegren & epstein & pablo



Igår var jag med i
Nordegren & Epstein i P1 och pratade om "The life of Pablo". De ville mest prata om albumtiteln och det gjorde jag så gärna. De ville också höra vad jag tyckte om den kritik mot skivan som Ametist Azordegan hade fört fram i sin recension i Kulturnytt i P1 samma dag. Det gjorde jag också så gärna. Lyssna här:


kanye west - the life of pablo



Hiphop
Kanye West
”The life of Pablo”
(Def Jam/Universal)                          
Betyg: 5

Kanye West har aldrig varit cool. Det är en av hans främsta tillgångar. Han är ett flammande knippe av känslor, musikalisk inspiration och avslöjande ord. 

Där andra med machononchalans rappar om att bli skjutna rappade han på sin första singel om att råka ut för en bilolycka och hamna på sjukhuset. Där andra rappar om att ta droger rappar han om att beställa croissanter av roomservice och bli förbannad för att de inte kommer tillräckligt snabbt. Där andra rappare som gör låtar om sex intar en tillbakalutat förförisk position exponerar Kanye sig själv som hysterisk kåtbock med pinsamt dålig självkontroll. 

Man skulle kunna säga att Kanye West är hiphopens August Strindberg. En briljant konstnär med ett ego så stort att hybrisen ofta är nära, men med täckning för de höga tankarna om sig själv. Liksom Strindberg var fantastisk både som dramatiker och prosaist och som bildkonstnär är Kanye en unik begåvning både när det gäller hiphopbeats, popmelodier och låttexter. Och lika galen som Strindberg var när han trodde sig kunna framställa guld på alkemisk väg, lika knasig är Kanyes totalseriösa ambition att bli modedesigner. Men som han rappar i ”Freestyle 4” på denna skiva: ”Name one genius that ain’t crazy”.

Kanyes tre första album var bara en uppvärmning för de tre mästerverk som skulle följa: den elektroniska sorgesången ”808s & heartbreak”, det magnifika mastadontprojektet  ”My beautiful dark twisted fantasy” och den kallsvettigt ilskna ”Yeezus”. ”The life of Pablo” är en sammansmältning av dessa tre skivor: dova melankoliska klanger, en rad samarbeten med spännande artister och producenter som låter helt naturliga samt syntar och trummor som inte smeker medhårs. Det är en både kompromisslös och inbjudande skiva, som trots sin spretighet känns oerhört stark.

”Fade” förenar klassisk Chicagohouse med jazzig kontrabas, Frank Ocean sjunger i den vackra ”Wolves” som bisarrt nog lånar melodin från tramspunkarna Blink-182:s ”All the small things” och självhatets prins The Weeknd förgyller ”FML” (förkortning för ”Fuck my life up”).

Sistnämnda låt reflekterar Kanyes inre konflikt mellan att vila i harmoniskt äktenskap eller ge efter för alla sexuella lockelser. Ett tema som ekar även i ”Father stretch my hands” och på skivomslaget, som kontrasterar ett mysigt foto på en stor familj med en bild på en naken kvinna.

När Rihanna dyker upp i ”Famous” och sjunger några rader ur Jimmy Webbs popklassiker ”Do what you gotta do”, och Kanye-favoriten Nina Simones inspelning samplas i slutet av samma låt, är det inte bara en snygg musikhistorisk rosett som knyts. Rihanna och Nina ger röst åt det Kanye själv inte vågar säga: jag förstår att det kan vara svårt att älska någon som jag.

Det är Kanye Wests självrannsakan (”Real friends” handlar mest om vilken dålig vän han själv är) och hans udda humor som gör honom intressant som rappare. Men det är hans musikaliska intuition och uppfinningsrikedom som gör slutresultatet fascinerande. ”The life of Pablo” är ännu ett suveränt album i ett alltmer imponerande CV.

Bästa spår: ”FML”, ”Waves”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-14, på nätet, och dagen efter i papperstidningen)

kaija saariaho, henri dutilleux och jean sibelius i berwaldhallen



Sveriges Radios Symfoniorkester 
Musik av Kaija Saariaho, Henri Dutilleux och Jean Sibelius
Solist: Truls Mørk, cello
Dirigent: Jukka-Pekka Saraste 
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Speltid: 2 timmar
Betyg: 4

Ett väl ihopsatt konsertprogram är lika njutbart som en väl kurerad konstutställning. Denna kväll binds Jean Sibelius symfoniska senromantik ihop med Henri Dutilleux franska modernism på ett snyggt sätt: via samtidens Kaija Saariaho.

Hon är finska men sedan många år baserad i Paris och djupt influerad av stadens moderna konstmusik. Hennes orkesterstycke ”Ciel d’hiver”, som här får sitt svenska uruppförande, inleder konserten och tecknar bilden av en bister vinterhimmel som täcker både Frankrike och Finland.

Dutilleux cellokonsert ”Tout un monde lointain…” är inspirerad av Charles Baudelaires dekadensromantiska dikter och präglas av en orolig gravitation, ett lidande och en lidelse. Stjärnsolisten Truls Mørk spelar med stor inlevelse och finkänslighet, speciellt i de långsamma och mer avskalade satserna. 

Många verk av denna typ är en dialog mellan soloinstrument och orkester, men Dutilleux cellokonsert handlar mer om en enda röst – cellons – som på olika sätt blir förstärkt av orkestern. Det är som om den blir belyst av olika strålkastare ur olika vinklar för att accentuera olika känslolägen, samtidigt som den smyger runt bland skuggorna i Baudelaires mystiska melankolimetropol. Slutet är en darrning som långsamt och gåtfullt ebbar ut, kongenialt med dikternas antidefinitiva natur.

Sibelius första och minst nyskapande symfoni visar sig bli en ännu starkare upplevelse. För dirigenten Jukka-Pekka Saraste, som två gånger har spelat in samtliga sju symfonier av sin landsman Sibelius, blir det en jublande tour de force. Tempot i första satsen är rasande högt, musiken bultar av energi och ungdomlig rastlöshet. Sibelius var 33 när han skrev detta verk, men det låter som han var 23. Andra satsen är en långsam sats som inte vill vara långsam och fjärdesatsen är en snabb sats som inte alltid vill vara snabb.

Scherzot låter här inte som en tjusig bal utan som en glatt berusad nattlig hemfärd med månen som en god vän. Och den knockande vackra huvudmelodin i finalsatsen tycks gnistra av tro på lycklig kärlek. Radiosymfonikerna och Saraste visar med all önskvärd tydlighet att Sibelius var en briljant symfoniker redan här, innan han helt hittat fram till sin personliga stil. Här i ungdomens öppna och ödmjuka blick.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-13)

fatima al qadiri - brute



Electronica
Fatima Al Qadiri
”Brute”
(Hyperdub)
Betyg: 4

Hon är född i Senegal, uppvuxen i Kuwait, sedan många år bosatt i USA och hennes förra album handlade om Kina sett genom outsiderns exotifierande ögon. Geografi, gränser och tillhörighet tycks vara viktigt för Fatima Al Qadiri. Den elektroniska kompositören och musikern gillar att glida mellan grime och konceptuell konst utan att höra hemma i något av lägren. Hon är också en fjärdedel av den experimentella hiphopgruppen Future Brown. På ”Brute” antar hon perspektivet hos världsmedborgaren som ser desperata proteströrelser överallt och fylls av både ilska och uppgivenhet.  Skivan är ett soundtrack till det frusna ögonblicket innan kravallpolis drabbar samman med explosivt missnöjda kollektiv. Stämningen är ömsom skör, ömsom hotfull, alltid laddad. Såhär subtil kan politisk konst också vara.

Bästa spår: ”Power”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-10)

elliott smith - bled white


rebaroque spelar vivaldi och dominique



Rebaroque
Musik av Antonio Vivaldi och Jonas Dominique
Solister: Maria Lindal (violin), Mats Klingfors (fagott och flöjt), Karl Nyhlin (luta)'
Musikalisk ledning: Maria Lindal
Scen: Grünewaldsalen, Stockholms konserthus
Speltid: 1 timme 15 minuter
Betyg: 4

Att jämföra Vivaldis violinkonserter från början av 1700-talet med violinkonserter från 1800-talet och framåt är som att jämföra Elvis Presleys tidigaste rock’n’roll-singlar med 1970-talsrockens mest bombastiska dubbelalbum. De är rakare, enklare och inte minst kortare – den längsta av de Vivaldikonserter som Rebaroque framför denna kväll är elva minuter lång, den kortaste endast fem minuter. Och då rör det sig fortfarande om verk som består av flera satser i olika tempon. 

Vivaldis musik har liksom hela tiden bråttom, den kommer som en häftig vind eller en kraftig flod, och även i hans långsamma satser är framåtrörelsen konstant. Det sensuella är aldrig stillastående, det vackra är aldrig fruset. Det strukturellt förfinade får aldrig stå i vägen för det känslomässiga hos Vivaldi, och det är en av anledningarna till att han framstår som romantikens första tonsättare. 

En annan anledning är att han ibland skrev musik med ett tydligt program för vad som skulle gestaltas – de fyra violinkonserterna ”De fyra årstiderna” är det mest kända exemplet. Ett annat är violinkonserten RV 253 ”La tempesta di mare” (”stormen på havet”) som denna kväll framförs på ett strålande vis av ensemblen Rebaroque. Maria Lindals koncentration, kontroll, intensitet och urladdning är frapperande.

En annan höjdpunkt är lutkonserten RV 93, framförallt den långsamma andra satsen där Karl Nyhlins samspel med ackompanjemanget liksom hela tiden hänger i luften på ett sublimt sätt. Den mångsidige blåsaren Mats Klingfors gör dessvärre en svagare insats som solist i flöjtkonserten RV 83, och även i kvällens mest speciella verk, uruppförandet av Jonas Dominiques ”KonsertREFAGOTT”. En konsert för barockfagott och orkester skriven i barockstil, men en ren pastisch är det inte – Dominiques lyriska melodier och välplacerade rytmiska infall är personliga och tidlösa.

Klingfors kämpar i uppförsbacke med sin barockfagott, som om han brottas med en best, och trots att han skapar vackra toner hörs lika ofta skorrande luftpustar som skingrar magin. Men ett fint verk är det, som förtjänar att framföras igen. Och på det stora hela lyckas Rebaroque med konststycket att förvandla februarislask till italiensk sommar.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-03)

diiv - is the is are


näst bästa låten! 

Rock
Diiv
”Is the is are”
(Captured Tracks/Playground)
Betyg: 4

I början av nittiotalet, precis mellan Madchestervågen och britpopboomen, var shoegaze med sina slöjor av glittrande gitarrslingor och sin murriga motvilliga sång det coolaste som fanns inom engelsk gitarrpop. Det var detta sound som amerikanska Diiv förälskade sig i och byggde sitt förtjusande debutalbum ”Oshin” på. Uppföljaren ”Is the is are” är ett kliv i en annan riktning – musiken låter slamrigare, lösare och mer härjad. Om den tidigare tillhörde genren dream pop borde den nu snarare kallas nightmare pop. Men även om gruppens uttryck har blivit mindre koncentrerat och vackert finns en nerv och ett allvar på ”Is the is are” som gör att skivan känns personlig och stark. Diivs musik har växt till något mer än en anglofil fantasi. Att höra dessa låta falla sönder live måste vara ljuvligt.

Bästa spår: ”Mire (Grant’s song)”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-03)

spice girls - too much



sorry, det blir ingen vinterskrud. men om jag hade blivit klar med min lista så hade denna låt kommit med, lätt. jag vet inte, det kändes för sent bara? det är mindre än en månad kvar av den officiella vintern - hur bra min playlist än hade blivit (den hade blivit svinbra! hehe) så hade den ändå inte blivit soundtracket till denna vinter. jag får helt enkelt acceptera att jag missade denna årstid, playlistwise, och fokusera på våren istället. jag ska försöka göra en bra vårlista och släppa den i början av mars. i värsta fall blir det slutet av mars, men då blir jag sur på mig själv. jag vet, lönt.

om någon av er är svältfödd på en bra playlist så kan jag varmt rekommendera denna som jag gjorde nyligen -
100 svinbra låtar av gregory isaacs från hans guldår, dvs från mitten av 70-talet till början av 80-talet. så många bra låtar! och vad mycket hans sound och hans röst utvecklades under dessa år. jag tänkte först att jag inte skulle ha med den tidiga hitlåten "all i have is love", för den är lite sönderspelad för mig, men det kändes fel att inte ha med den så till slut kom den med ändå, känns bra, det är ändå en klassiker. alldeles i slutet av listan kommer de instrumentala låtarna på den fina dubskivan "slum in dub" som gregory släppte i slutet av 70-talet; i övrigt är listan helt kronologisk så jag rekommenderar inte shuffle om du inte hatar livet och konsten. skoja. enjoy denna underbara musik.

sven-bertil taube i göteborgs konserthus

 
Sven-Bertil Taube
Scen: Göteborgs konserthus, Göteborg
Betyg: 5

”Det glesnar i leden bland eleganterna” sa Sven-Bertil Taube i sitt Sommarprogram 1992. Redan då hade de börjat stiga ned i dödsriket, idolerna och kollegorna, och nu 24 år senare är det få eleganter av Sven-Bertil Taubes kaliber som fortfarande är i livet. 

Själv är han inte bara vid liv, han uppvisar en kreativ glöd och en artistisk förmåga som får en att baxna. Att vid 81 års ålder sjunga så vackert och vara så konstnärligt nyfiken och sökande som Sven-Bertil Taube på de färska albumen ”Hommage” volym 1 och 2 saknar motstycke inom popmusiken. Man får vända sig till bildkonstnärer som Louise Bourgeois eller Alice Neel för att hitta relevanta jämförelser.

På ”Hommage”-skivorna skakar Sven-Bertil Taube äntligen av sig oket av att vara inte bara son till en av den svenska musikhistoriens bästa låtskrivare utan också den främste uttolkaren av dennes visskatt. Han återvänder till det som han inledde sin karriär med: att med en skådespelares gestaltningsförmåga och en ung romantikers frisinnade blick göra personliga och fräscha tolkningar av musikalisk poesi. 

Det är en hommage inte bara till Sven-Bertil Taubes vänner som är upphovsmän till dessa pärlor – Olle Adolphson, Lars Forssell, med flera – utan även, på ett mer subtilt plan, till arrangören och kompositören Ulf Björlin. Denne var en ovärderlig pusselbit i Sven-Bertil Taubes vitalisering av den svenska vistraditionen, och den speciella formen som duon använde i sextiotalets gryning – att varva lyxigt arrangerade visor med diktrecitationer ackompanjerade av nyskriven musik – plockar sångaren och hans nya radarpartner Peter Nordahl upp på ”Hommage”-skivorna. 

En hyllning till vänner, till stora konstnärer och till den egna karriären – men inte till pappan. Det är liksom avklarat. Nu handlar det inte om Evert längre, utan om Sven-Bertil. När han under denna konsert sjunger faderns ”Stockholmsmelodi” gör han det efter ett att ha berättat en anekdot om hur han hörde den första gången, framförd av en snygg tjej som han var förälskad i, och på så sätt kommer låten att handla om honom själv.

Annars kretsar denna konsert, som inleder Taubes nya turné, väldigt mycket kring materialet från ”Hommage”-albumen. Peter Nordahl dirigerar orkestern och allt är bekant från skivorna, förutom Sven-Bertils charmiga mellansnack som å andra sidan är bekant från annat håll – som den skådespelare han är vårdar han ömt sina anekdoter och konsten att återge dem på ett sätt som får dem att låta spontana. 

Men när Taube pratar om besöket vid Olle Adolphsons grav låter det som han talar rakt ur hjärtat. Och när han i det sammanhanget sjunger Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha”, vars svidande melankoli lyftes fram på ett fenomenalt sätt på ”Hommage”, får låten ytterligare en dimension: den tycks nu blicka tillbaka inte på en kärlek, utan på ett helt liv. Sven-Bertil Taube kan se sig i spegeln och konstatera: ja, jag fick det liv jag ville ha. Och sen då?

Ja, sen följer två avslutande delar i vad som visar sig vara en Olle Adolphson-triptyk. ”Ge mig en dag” ser med fridfullhet på det som väntar oss alla, medan ”Nu är det gott att leva” kraftfullt njuter av nuet. Att efter det framföra ”Ett sista glas” som vemodigt extranummer är lika starkt som det är dramaturgiskt perfekt. En konsert som kommer stanna i minnet länge.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-01-31)