the ghost writer


Olivia Williams & Tom Wilkinson

När jag tänker på ordet "ghostwriter" tänker jag på såna rappare som skrev låtar åt typ Puffy men aldrig blev stjärnor själva. Typ Sauce Money, Mad Skillz och såna. Men det är inte dessa killar som Roman Polanski gjort en film om, utan om spökskrivare till kändisbiografier. Det är okej det med.

Polanski alltså. Jag skrev visserligen en
krönika i höstas om hans brott och hur bisarrt det är att vissa kulturälskare bagatelliserar det, och ändå går jag och ser karlns nya film. Men jag tycker att man ska skilja på konstnär och konstverk (det var ju det krönikan handlade om), och en bra film är en bra film.

Och "The Ghost Writer" var bra. Riktigt bra. Som Jan Gradvall påpekat var den korta inledningsscenen och den lite längre slutscenen helt briljanta, essensen av filmberättande, fruktansvärt spännande. Och utan att ge bort någonting av handlingen så måste jag säga att jag fick lite "Chinatown"-vibbar av slutbilden... undrar om det var medvetet?

Ewan McGregor är en skådis som jag inte gillar jättemycket. Ärligt, har han gjort något bra förutom "Trainspotting"? Det var ändå 14 år sedan. Han var pinsam i Star Wars-filmerna och horribel i Woody Allens "Cassandra's dream" (vilket visserligen delvis kan skyllas på manuset och Woodys avsaknad av perfektionism under inspelning). Men här var han väldigt bra, helt rätt för rollen. Förvandlingen från neutral/obrydd till paranoid/skräckslagen gick väldigt smidigt och naturligt. Tom Wilkinson (för övrigt med i "Cassandra's dream" han med) var ännu bättre, underbart slibbig, vilken skådespelare han är alltså. Bäst var dock Olivia Williams som presidentfrun. Hon fick med så många nyanser: bitter, sarkastisk, desillusionerad, och samtidigt sårad och känslig. Hon är fantastisk aktris. Det är hon som är lärarinnan i "Rushmore" och hon har en fin biroll i "An Education" (lärarinna där också!). Hon förtjänar att bli lika flitigt anlitad som Julianne Moore.

Filmen var otroligt spännande. Jag fick anstränga mig för att inte sitta med händerna framför munnen i biomörkret. Jag blir ett nervvrak av gamla Hitchcockfilmer, och Hitch är ju uppenbarligen en idol för Polanski. En film där man konstant är orolig för att huvudpersonen ska råka illa ut är en bra film. Man tvingas engagera sig, man tvingas bry sig om honom. Men det är nog inte så lätt att skriva karaktärer - eller hitta lämpliga skådespelare - för att få den effekten. Thrillergenren bygger på underläge och utsatthet. Det funkar inte om det är värsta hunken eller actionhjälten i huvudrollen, det blir inte trovärdigt. Polanski har varit mån om att tona ner Ewan McGregors eventuella hunkstatus, han ser hela tiden sliten och lite dum ut. Ett smart drag.

Kul också, för någon som pluggat internationell rätt, att få lite snack om Romfördraget och ICC i en storfilm. Statssuveränitet och utlämnande av misstänkta brottslingar... kanske något i den historien som Polanski kände en connection med?

Guru R.I.P.


Jag vill inte att det här ska bli någon konstig hiphopnostalgiblogg. Men vad ska man göra när en av ens barndomshjältar bara går och dör? Guru blev 43 år gammal. Han var född 1966, bara ett år äldre än Andres Lokko, men man skulle kunna tro att han var tio år äldre. Och så var det faktiskt under hela Gurus karriär. Även i under glansdagarna på 90-talet framstod Guru som mycket äldre än alla andra rappare, han var liksom hela tiden en gubbe, aldrig ungdomlig och cool, hela tiden vuxen och medveten, hela tiden skild från resten av hiphopvärlden. Han dog också som en gubbe - i cancer - och det gör detta rapdödsfall annorlunda från andra rapdödsfall. Det normala för en rappare är ju att bli skjuten eller något annat våldsamt och dramatiskt. Att dö som en vanlig rockartist, som en valfri The Who-medlem eller avdankad singer/songwriter som fortfarande är populär på en lokal radiostation in the midwest, det är ovanligt bland rappare. Guru var ingen Ikaros, snarare en Daidalos.

1998, året då jag fyllde 16, var Guru enormt viktig för mig. Jag var i New York och gick in i en skivaffär och köpte en massa skivor som jag hade drömt om - jag minns att Gang Starrs "Hard to earn" och A Tribe Called Quests "The Low End Theory" var två av dem. Det kändes underbart och episkt. Skivorna gick förmodligen att få tag på i Sverige, men det kändes som en fin ritual att köpa dessa legendariska skivor på plats, bandet mellan dem och mig blev på något sätt starkare. Tjejen i kassan på HMV sa mycket riktigt, när hon såg att jag köpte en Gang Starr-skiva: "He was here yesterday, you know. Guru. Bought some cd's." Hon tänkte högt, det betydde ingenting för henne, men det fick mitt hjärta att klappa snabbare.

Gud vad jag lyssnade på "Hard to earn" den våren. Sedan köpte jag den helt färska "Moment of truth" som såldes på videouthyrningsbutiken i Simrishamn. Sedan köpte jag "Step in the arena" som jag beställde från skivaffären. Jag var hooked. Hela sommaren var det bara Gang Starr som gällde. DJ Premiers beats var det magiska i musiken - Gurus texter var det mänskliga. Inte alltid världens skarpaste formuleringar, inte alltid världens roligaste punchlines, inte alltid världens hårdaste röst - han var en vanlig kille. Sentimental ibland, smart ibland, wannabe-macho ibland, fånig ibland, patetisk ibland. Men jag minns att jag tyckte att det var så ovanligt med en kille som rappade så mycket om tjejer, ur ett förhållandeperspektiv istället för ett I-want-some-pussy-perspektiv. Jag sommarjobbade som städare på sjukhuset och lyssnade på blandband i min walkman och lärde mig texterna till "Lovesick" och "She knowz what she wantz" utantill, utan att ens försöka.

Det sorgliga - och som varken jag eller Guru kunde veta då - var att 1998 skulle bli Gurus sista år av storhet. Medan DJ Premier skulle fortsätta göra minnesvärd musik åtminstone några år till var Guru slut. Visst, singeln "Full clip" från 1999 var ju trevlig, men det var ett ärevarv. Jazzmatazz-skivan som kom 2000 var inte dålig, men Guru framstod som 50 år gammal. Gang Starrs återföreningsskiva "The Ownerz" som kom ett par år senare var en lika plågsam dipp som femte säsongen av The Wire var för serien som helhet (fast en låt var fruktansvärt bra: "Zonin'"). Guru gjorde ett par skivor till efter det, både under eget namn och som Jazzmatazz, men de var så pinsamma att jag inte klarade av att recensera dem för Nöjesguiden. Det var för deppigt. I somras uppträdde han på Stockholms jazzfestival. Jag valde att inte gå dit. Ville inte förstöra mina minnen.

Nu är han alltså död. Sorgligt. Jag vet inte vad som är värst - artister som dör när de är som mest aktiva, och vars bortgång blir en total chock för alla, eller artister som dör tio år efter sin prime och som ingen märker att de försvinner. För mig personligen och för världen är väl det första alternativet en större tragedi, men för artisten som individ är det andra alternativet nog värre. Äh, jag vet inte, känns absurt att värdera. Han är död. Det är sorgligt. Punkt slut.

Jag gjorde en
spotifylista för alla som ännu har Gang Starr/Guru-kärleken framför sig. Den börjar med "Next time", Gang Starrs bästa låt. Sen följer 33 låtar som fungerar som argument för varför hiphop är så underbart. Rytmer, rim och New York-romantik. Ja, det var vad Guru stod för när han var som bäst. Många gånger stod han för helt andra saker - självgodhet, plastig Blue Note-nostalgi och distanslös gnällighet. Men skit i det. Under en 20 år lång karriär är man benägen att göra en del stedsteg. Det är okej.

Vila i frid, din gamla träbock.

universell skönhetsdefinition

Jag lyssnade på Teologiska rummet på P1 igår. De snackade om universum och om huruvida det fanns en avsikt i existensen. Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, fick frågan om varför vissa naturvetare drömmer om en universell formel, en regel som kan förklara allting, och att det finns en skönhet i den typen av logik. Han svarade utförligt och intressant, men han sa framförallt en grej som jag fastnade för, när det gällde just skönheten. "Man vill att allting ska vara lätt och naturligt, och när någonting är oförutsägbart men ändå visar sig vara lätt så tycker man att det är vackert". Jag tycker att det var en ganska bra definition av skönhet. Det som bara är lätt är banalt - ett C-durackord efter ett F-durackord och ett G7-ackord - men det som är oförutsägbart, något som man inte såg komma, men som när det väl har anlänt ändå känns lätt, naturligt och fullkomligt logiskt, det är något annat, det är vackert. Det gäller musik, konst, språk, allting. Poängen är: man måste skilja mellan sånt som känns komplext och tillkrånglat för att det är komplext och tillkrånglat, och sånt som känns så bara för att det är nytt och oförutsett och som, när det väl har landat, känns allt annat än tillkrånglat och cerebralt. Att det sen finns en massa konst som kanske inte strävar efter att vara vacker (inte ens i ett utvidgat skönhetsbegrepp), det är en annan sak. Men skönhet finns, och den är lätt, och den är överrumplande. Jag tror på det.

state of the blog union

Jag har slutat be om ursäkt för att jag skriver så sällan. Det här är Annika Flynner 2.0; hade det varit en skiva så hade vi varit inne på (iTunes bonus track), strax före (Japan only bonus track). Bloggar har blivit gammalmedia, i alla fall sådana bloggar som inte är modebloggar eller mp3-bloggar. I Twittereran - en era som jag visserligen gillar - är det för mycket begärt att folk ska läsa tre-fyra stycken långa texter. Det är som långa New Yorker-reportage, det är för highbrow. Jag är inte ute efter att hylla mig själv (jag bloggar ändå för sällan för att kunna axla någon fackelbärarmantel), jag bara noterar förändringen i medialandskapet och nickar konstaterande. Det börjar bli kufigt att blogga. Vilket jag i och för sig applåderar, skiten är tillbaka ner i underjorden, det är snart bara frustrerade bittra människor med ventilationsbehov kvar, och såna är ju alltid (nja) underhållande. Coola människor har slutat läsa, för coola människor har slutat blogga. Fine by me. Men jag tänkte i alla fall tipsa om en helt ny svensk blogg som är sensationellt bra. Det är min vän Petter417 som inte bara har sjukt bra koll på ny bra hiphop, utan även är bra på att skriva om den. Så gott som alla låtar han skriver om är dessutom lyssningsbara på bloggen (multimedia!) och som en extra bonus lägger han upp hemmagjorda chopped & screwed-remixer som är hur bra som helst. Så - hatten av. Bra skit.

Lil B


Foto: Bare Magazine

Vissa gillar Paul. Vissa gillar Stella. Men min favort-McCartney är 19-åriga Brandon "Lil B" McCartney. Han är en fjärdedel av The Pack som för fyra år sen fick the internet going nuts med låten "Vans" och blev sinnebilden för den unga, partyinriktade och superhippa rap som var så populär under andra halvan av 00-talet. Men det som Lil B gör nu, solo, är så himla mycket mer intressant än The Pack.

Lil B är bugged out. Hans låtar är flummiga på ett sätt som är extremt ovanligt bland rappare som gör låtar som handlar om att ragga brudar och vara tuff. Beatsen är enkla men ändå maffiga, syntsjok stora som oceanångare glider förbi, och i kombination med Lil B:s oförutsägbara freestyleliknande texter låter musiken väldigt rå, trots att den är så långsam och luftig. Man kan jämföra med hur Lil Wayne lät 2007, fast Lil Wayne är ändå en mycket mer traditionell rappare än Lil B. Han är ingen imponerande rappare, rent tekniskt, men han är personlig och gränslös på ett sätt som är ganska intressant och sympatiskt. Det är som om alla tankar kommer ut, ocensurerade, som ett twitterflöde. (Twittrar gör han för övrigt flitigt, kolla in
http://twitter.com/LILBTHEBASEDGOD.) Det är mycket snack om sex. Och om att han är hög. Och om att han är snygg (han kallar sig själv en "pretty bitch"). Men också fascinerande spoken word-liknande berättelser som "Memories, pt 1", som är så nära Kevin Rowland som Bay Area-rap kommer, eller straight up knasiga saker som låtarna "A cat's heart" och "Wake up mr flowers".

Det finns en annan parallell till Lil Wayne: den rena kvantiteten i låtmaterialet. Lil B gav sig fan på att spela in och ge ut låtar på löpande band, så han skaffade sig typ hundra olika MySpace-konton och lade ut fem låtar på varje sida. Ganska knäppt, men ändå ganska smart. Idag finns 250 Lil B-låtar samlade på sidan www.digitaldripped.com, och jag rekommenderar varmt ett besök. Livet blir bättre efter att ha hört "What you doin'", "B.O.R. (Birth of rap)" och "My life's a dream". Lil B kanske aldrig kommer att bli en stjärna som sin kompis Souljaboy, men har parkerat en plats i mitt hjärta. Han är en Lord Quas för hiphopgenerationen som aldrig rört vid en vinylskiva. Sena ensamma nätter är han det enda sällskap du behöver.

G-Side


Foto: Southern Hospitality

Världens just nu bästa hiphopgrupp heter G-Side och kommer från Huntsville, Alabama. Ni som inte kollat upp fjolårets "Huntsville International" än - trea på Annika Flynners prestigefyllda årsbästalista - bör göra det nu, och kan passa på att kolla upp skivan "Starshipz and Rocketz" (i alla fall låtarna "Speed of Sound" och "We own da building"). G-Side är annorlunda det mesta - de är south men inte dirty, de har ett ljuvligt mångfacetterat sound som de har producentduon Block Beattaz att tacka för. Musiken är något av hiphopens svar på ELO. Allt är så maffigt och mångbottnat, låtarna är ljudmässigt händelserika, och det låter kommersiellt på ett bra sätt - ett inbjudande sätt, inte ett slappt och cyniskt sätt. Samtidigt är rimmen stenhårda - inget Kanye-tjafs här inte. Men inte heller förutsägbart gangstasnack. "So wonderful", den underbart drum'n'bassiga sista låten från "Huntsville international", börjar med dessa oförglömliga rader:

My president is black
But we still in Iraq
And we still in the hood
And pills is the new crack
And we still gettin' sick and can't offord no doctors
And the real terrorist be the motherfucking coppers
And yeah it's a recession and some people lost everything
But I'm from the section where we never had anything

Visserligen har Obama nu fått igenom sin sjukvårdsreform, men ändå. Tungt.

G-Side satsar på att vara internationella. Och i lördags spelade de i Oslo, ganska långt från Alabama, och det säger någonting om hur fantastiska alla tycker att de är att London-gänget Southern Hospitality flög dit bara för det, och fyra rapnördar från Stockholm hyrde en Toyota och körde dit. Jag var en av dem. Mats Nileskär var tydligen där och intervjuade dem också innan konserten. Det säger också något.

Det var en asbra konsert. De spelade alla mina favoritlåtar - med undantag för just "So wonderful"! - och gav allt, inte alls det där tröttsamma "öh, vilken trist publik ni är, kom längre fram, och hallå ljudkillen, skruva upp min jävla mikrofon!" som 99,9 procent av alla hiphopkonserter lider av. Dynamiken mellan de två rapparna ST och Young Clova blev också tydlig på scen - ST är stjärnan, hunken, som tar av sig på överkroppen och svettas som en boxare; Young Clova är lite mer laidback, har på sig en ryggsäck som han aldrig tar av, och känns i allmänhet lite mer hipsteraktig. Men hans verser är bra de med. Ändå blev jag påmind om rolfördelningen i en annan hiphopgrupp - Little Brother, där Phonte var den stora stjärnan och Big Pooh kämpade mot sidekickstämpeln. Men det är verkligen en HELT annan typ av musik. Little Brother hade ryggsäck på riktigt, om man säger så.

Efteråt spelade Southern Hospitality skivor. Det var bra, speciellt när de spelade Yelawolfs "In this club" vars bas mullrade konstant som under en My Bloody Valentine-konsert, det var magiskt. Innan konserten spelade de också Jackie Chains "Diamonds and Cadillacs" och jag och mina kompisar blev helt bananas. Över huvud taget var det soft att höra sån här musik ute, det gör man inte i Stockholm. Kanske borde starta en klubb, och kalla den just för Diamonds & Cadillacs. Inget ont om Jeansbjörn & DJ Yxa - de är asbra - men det vore schysst med något som var lite mer gangsta. Mer hårt och explosivt.

Oslo var för övrigt en trevlig stad. Hade aldrig varit där innan. Det påminde om Köpenhamn, mer än Stockholm i alla fall. Det verkade vara väldigt kristet - allt i centrum, och då menar jag ALLT, var stängt på söndagen, den heliga påskdagen. Men i ett område som hette Grindlykke eller Grönlykke bodde det mest invandrare, och där var det betydligt softare (Möllanklausulen). Det rann en bäck som man kunde strosa längs. Utanför en klubb hängde en gigantisk kristallkrona. En kvinna satt och stickade och gräddade våfflor som hon sålde för 20 spänn. Jag tog en sån. Den var god.