göran soprano

Det finns vissa som hatar Göran Persson för att han är så dryg, och vissa som älskar honom oavsett vad de tycker om hans politik. Min teori är att man gillar Göran Persson för att man har sett så mycket på Sopranos. Man fick en märklig respekt för GP efter tv-dokumentärerna i våras, eftersom han påminde så mycket om Tony: en stor man (även bokstavligen) med mycket ansvar, a lot of bullshit going on around, men det är bara att bita ihop och carry through. Inte alltid så snäll, inte alltid framgångsrik med sina planer, inte sällan omgiven av fiender och haters (Göran hade media och oppositionen, T hade rivaliserande maffiafamiljer). Men han var smart, han backade inte och at the end of the day rodde han skutan i land. Bara för att wackas i valet 2006, en dolk i ryggen som tacksamhet, Julius Caesar-style. Är det inte Tony Soprano rakt av?


DN vs SvD

För några år sen snackade jag och Caroline om att vi borde skriva en artikel tillsammans med titeln "DN eller SVT - vem är mest självgod?". Men det blev aldrig av, kanske för att vi inte visste vem som skulle vilja publicera den, och kanske också för att man inte vill straffa ut sig arbetsmöjlighetswise. Utan att ha självgodhet som en variabel skulle jag nu vilja göra en annan jämförelse, mellan DN och SvD, eftersom jag för tillfället har båda tidnngarna.

LEDARSIDORNA - här är det verkligen pest eller kolera. DN har i och för sig riktigt sjuka ledare (jag minns "Idag är vi alla danskar"), men SvD har riktigt sjuka ledare.  Å andra sidan är de så nuts att man inte kan ta dem på allvar, man överväger inte ens att läsa dem. Fast det gör knappast saken bättre. Och på DN kan man alltid få skrocka lite åt Peter "Pretty boy" Wolodarski och Niklas "Annika Flynner-läsaren" Ekdal. VINNARE: DN.

INRIKESDELEN - DN Debatt är fetare än SvD:s Brännpunkt. Sverigenyheterna är ungefär lika bra, fast jag kan tycka att SvD är en aning mer koncisa och mindre pladdriga. Sen kommer DN:s akilleshäl, nämligen att de can't get enough av att rapportera om Stockholm. Jag trodde att jag skulle bli mer tolerant mot det sen jag flyttade hit, men det har jag fan inte blivit. Okej om de hade smusslat in det i någon bilaga, men strategiskt placerat mitt emellan inrikesdelen och utrikesdelen? That shit is mean, man kan inte missa det. Den politiska rapporteringen tycker jag båda tidningarna sköter lika bra. SvD är iofs fett höger, men Henrik Brors på DN verkar bara rätt dum. Eller är det bara för att Göran Persson gjorde en sån minnesvärd diss av honom i Erik Fichtelius tv-dokumentär? VINNARE: SvD

UTRIKESDELEN - Jag har en soft spot för hustlern Lennart Pehrson som säljer samma New York-nyheter till DN och Sydsvenskan. Och i allmänhet känns det som man "känner" DN:s utrikeskorrar, som Nathan Shachar eller Torbjörn Petersson. Jag gillar också Bengt Albons analyser av Irakkriget etc. Fast det kanske bara beror på att jag har läst DN mer? Dagens rubriker i DN är "Turkiska martyrfamiljer förenas i hat mot PKK", "Obama höjer tonen mot Hilary Clinton", "Fru Kircher pekas ut som segrare", "'Kung Kurt' utmanar Merkel" samt "Lastfartyg kapsejsade i södra Östersjön". SvD har faktiskt fetare artiklar: "USA mildrar kritiken mot Iran", "Cristina president i Argentina" (egentligen kan man tycka att det är förminskande att benämna henne med hennes förnamn, men eftersom det är ett rim ursäktas rubriken), "EU:s folkvalda får mer makt", "'PKK:s agerande obegripligt'", "Högern gick framåt i Bulgarien" och "Häftiga strider i Somalia". Boh! Yeah! How ya like me now! VINNARE: SvD

DEN FOLKFÖRAKTANDE/"NU GER VI PÖBELN VAD DE VILL HA"-DELEN - DN har "Insidan", SvD har "Idag". Båda är crap, men SvD är snäppet mer ointressant. Idag inleds en artikelserie om varför det är trevligt mer mörker, "Mörkrets ljusa sidor" heter den. Snark. Å andra sidan har DN den riktigt sjuka delen "Namn och Nytt" som bland annat innefattar riktigt sega kolumnen "Swanberg swamlar vidare". Jag har inte kunnat hitta något motsvarande i SvD. Båda tidningarna har en insändarsida som helt riktigt har gömts till tidningens näst sista sida (den mest skamfulla av alla platser, man ser den inte ens om tidningen ligger upp och ner). När det gäller korsord kan jag inte uttala mig, men jag hade en kund på Coop i somras som alltid köpte SvD just för att deras korsord var de bästa, så jag litar på henne. Jag tycker sodukona är bättre i SvD också. Dock har DN bättre matrecept - häromdagen "Ziti à la Carmela Soprano". Och vill man ha pöbellektyr så ger ju DN mer bang for your buck. VINNARE: DN

KULTURDELEN - Det är det här som är den verkliga knäckfrågan, är det inte så? Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun, för jag hade gladeligen tagit en anställning på båda. Men såhär känner jag med DN Kultur - det är ett fantastiskt gäng skribenter som alltför sällan pallar leva upp till sin egen standard. Och ofta är den sjukt tunn nuförtiden, vad är grejen med det? SvD har en mer pålitlig kulturdel, och - det måste sägas - Under Strecket är så gott som alltid mer läsvärt än DN Essä (snyft, jag som blivit publicerad där...). SvD har dessutom Andres Lokko som skriver krönikor en gång i veckan (Fredrik Strages krönikor i DN kommer bara varannan vecka! Å andra sidan är Karolina Ramkvist inte sällan läsvärd). Skivrecensionerna är DN bättre på, även om The Strage skriver frustrerande sällan. Andres Lokko är också sparsam med sina skivrecensioner, men det har en större effekt eftersom han är den enda skivrecensenten som går att läsa på SvD. Filmdelen är bra i båda tidningarna, men intressant nog får ofta en film bra kritik i en tidning och dålig i den andra! SvD har en betydligt längre tradition än DN med att sätta sifferbetyg på filmer och skivor, kanske är DN-kritikerna helt enkelt vana vid att komma undan med att vara vaga och inte säga definitivt om något är bra eller dåligt. De sätter en stolthet (vilket märks ännu mer i bok- och teaterrecensionerna) i att inte skriva för otvetydigt hyllande ord, eftersom dessa formuleringar kan citeras och förvandla vad som helst till succé, så starkt är ju DN:s inflytande. Intressant iofs, men det kan bli frustrerande att läsa. Hm... och tv-kritiken då, DN har Johan Croneman men SvD har Annina Rabe... hm... Äh, vad fan snackar jag om, jag älskar ju DN Kultur. (De har Rocky också, medan SvD har typ Fantomen.) VINNARE: DN

EKONOMIDELEN - pinsamt nog läser jag inte denna del. Man hinner inte med allt. Men jag känner mig fett oallmänbildad som inte gör det. Jag skulle vilja läsa 20 poäng nationalekonomi och knäcka koden, se igenom hela systemet. Eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle är man ju ganska dum om man ignorerar det som händer i kapitalismens kärna, it goes without saying. Men men. Vad jag har förstått så har SvD en mer inflytelserik ekonomidel, och det är inte förvånande, de är ju råhöger (medan DN är typ slappt höger). Och på första sidan av deras ekonomidel (Näringsliv heter den) imponerar de på mig med den feta huvudrubriken "Saknas: kvinnor". De har gjort ett tvåsidigt reportage med en jämställdhetsanalys av företagsvärlden. Oh sweetie, you shouldn't have! VINNARE: SvD

SPORTDELEN - skämtar du med mig? Har aldrig läst den. VINNARE: VET EJ

ÖVRIGA BILAGOR: DN Söndag är riktigt keff (häromveckan hade de ett scoop om den senaste trenden, "folk som gör en kovändning"). Och DN På Stan är hopplös, men ändå informativ om man vill ha ett schema på den kommande veckans klubbar och konserter. Dessutom har de ju "Åsiktsmaskinen" som författas av...?! VINNARE: DN

HEMSIDAN - SvD har Martin Gelins blogg, DN har Anakins Youtube-nedräkning. Hm, svårt. Men jag tycker att SvD har en bättre sökfunktion och en mer överskådlig recensionsdatabas. Och DN:s sorgliga bloggar har jag slutat läsa. (Även om Jonas Thente är rätt bra...) VINNARE: SvD

RESULTAT
DN: 4
SvD: 4

I'll be damned.

il viaggio

image173
Gissa landet!

Min generation kan delas in i två kategorier: de som efter gymnasiet jobbade ihop en massa pengar och reste till avlägsa exotiska platser, och de som inte gjorde det. Jag tillhör, liksom Jens Lekman, den senare kategorin. För Jens del har det inneburit ett evigt drömmande, ett entusiastiskt turnerande sedan han blev artist, och nu till slut en Australienflytt. För min egen del har det inneburit - ingenting. Jag har under hela mitt liv slitits mellan det jag spontant vill göra - sitta hemma och pyssla med det jag nu pysslar med - och det jag vet att jag skulle må bra av att göra - dvs gå ut. Jag tror jag utvecklas i rätt riktning. Bara en sån sak som att jag gillar att promenera nuförtiden.

Det jag vill komma till är att jag tidigare var mer eller mindre ointresserad av att resa. Paris -okej. New York - okej. Italien - okej, det med. Men hela grejen med att bege sig till avlägsna länder med sjukdomar, fattigdom och diktatur - varför? Jag har aldrig velat bada i Ganges (urk) eller bli shanghajad i Shanghai (hjälp). Fatta, jag har inte ens varit i Chile! Det är pinsamt. Jag har skyllt på att det är dyrt osv (iofs är det fett dyrt att åka till Chile) men ärligt talat så har det nog till syvende och sist handlat om prioriteringar, om ointresse för att resa.

Fast nu har något väckts i mig. Jag vet inte vad det är. Kan det vara Miyazaki som är boven i dramat även i detta sammanhang? Well, inte bara han i så fall. De senaste åren har en romantik långsamt växt fram i mig - när jag tänker på "Casablanca" tänker jag inte längre på Bogart utan framförallt på marknader och gränder i en Marockansk stad, den nordafrikanska öknen, det fascinerande i den historiska relationen mellan Spanien och arabvärlden. När jag tänker på Kina tänker jag inte längre på Mao utan på de enorma mer eller mindre obebodda landskapen, naturens kraft, och även Hong Kong och Wong Kar-Wais melankoliska längtan. När jag tänker på Turkiet tänker jag inte längre på folkmord på Armenier utan på basarerna och Bosporen i Istanbul, att gå vilse i denna oändliga stad.

Och så vidare, och så vidare.

När jag tänker efter är jag helt enkelt väldigt sugen på att resa. Och inte bara en gång, en jäktad jorden runt-resa som man sen kan spika upp som ett diplom på väggen och därefter lugnt leva resten av livet i Åmål. Nej, jag skulle vilja göra en underbar resa om året, resten av livet. Jag tror det går, om man har en fast anställning, snålar som fan i elva av tolv månader (I can do that) och sen sticker iväg. Jag vet, det är knappast revolutionary stuff det här, i princip alla medelklassvenskar tänker på det här sättet. Men för mig är det helt nytt. Jag har alltid tänkt att musik, film, böcker, konst och att ha trevliga människor omkring sig är allt som gör livet värt att leva. Allt det gäller fortfarande - men nu finns det en till punkt på listan.

Det som är bull är:
1. flygplansresor = utsläppsgaser
2. ain't no dough i frilansjournalistik

det gamla är det nya nya

Jag kommer på mig själv med att oftare skriva om äldre musik än helt ny nuförtiden. Det är inte för att jag är nostalgisk och tycker att allt automatiskt var bättre förr, utan för att det helt enkelt finns så mycket musik att tipsa om, så mycket som förtjänar att upptäckas av fler, att jag bara måste. Jag noterar att Martin Gelin ägnade sin musikkrönika i septembernumret av Rodeo till att lovorda Tullys "Sea of Joy", en 37 år gammal skiva. Och i nya Sonic skriver han om standards (eller "jazzsånger" som han insisterar på att kalla dem) och 1920-talets låtskrivarscen i New York (en något förenklad bild tycker jag att han har, som att alla judar och svarta är buddies och sitter i samma båt...). Jag tror inte att det bara är jag och Marin Gelin som tänker i de här banorna. Det naturliga steget från att omfamna pluralismen genremässigt - dagens musiknördar är inte nischade till en enda genre - är att omfamna tidspluralismen. I ett postmodernt tänkande betyder allt lika mycket, ingen era är mer viktig än någon annan, så det finns ingen anledning att favorisera varken nuet (à la klassisk "cool" musikjournalistik) eller det förflutna (à la Mojo). När The Field samplar The Falmongos "I only have eyes for you" är det inte för att återskapa en nostalgisk doowop-känsla, utan för att visa att allt har en plats i nuet, i samtiden. Man gillar inte det gamla för att det är ktischigt eller historiskt intressant. Man gillar det för att det är lika bra som det nya.
Bara en spaning alltså. Men jag tycker det är gött.

jag har köpt en skiva / deep soul


image172
Irma Thomas.

Häromdagen var jag inne på Pet Sounds för att köpa en födelsedagspresent till min numera 14-årige lillebror. Det var en bra ursäkt för att köpa en skiva till mig själv också, god knows när man är i en skivaffär nästa gång liksom.
- Har ni den nya Larry Banks-samlingen som gavs ut på Kent?
- Jag ska se! sa den entusiastiske försäljaren. (Omg, en KUND!)
Efter en halv minut var han dock tillbaka med bister min:'
- Jag är ledsen, men den är slut...!
Hans något äldre kollega hörde vad som pågick och kunde inte låta det ske - här var äntligen någon som ville köpa en skiva, under 40 var han (jag) också, detta ögonblick fick inte förloras. Han bröt in:
- Är du säker att vi inte har ett exemplar i fönstret?!
Och så gick jag därifrån med "Larry Bank's Soul Family Album" till mig själv och dubbel-cd:n "Punky reggae party" till min lillebror (han gillar The Clash).

Varför jag köpte en skiva? För att viss musik lämpar sig bättre för högtalare och vardagsrum än hörlurar och promenader. Jag älskar deep soul men känner aldrig för att lyssna på det när jag springer till tunnelbanan. Och Larry Banks, det är deep soul. En genre som är ganska knäpp, för den är fingerad, helt påhittad. Den fanns bara i musikjournalisten Dave Godins huvud, och i de sjutumssamlare européer som följde honom - men "deep soul-artisterna", de svarta amerikanska männen och kvinnorna som skrev, producerade och sjöng låtar som de hoppades skulle tävla med Motown i framgång, de kände inte själva till denna stjärnögda etikett. Och nu när Dave Godin är död, vad händer nu? Vågar någon annan säga "det här är deep soul" om en låt som inte kanoniserats av Godin? Det är som Derrida och dekonstruktionen - upphovsmannen, geniet om man väljer att kalla honom för det, är nu borta, och utan honom och hans tolkningsföreträde borde det råda lite osäkerhet kring termerna.

Dave Godin fick på 60-talet idén att man kan dela in soulmusik i "vanlig soul" och "deep soul". Sistnämnda var djupare, tyngre, mognare, allvarligare, starkare, på alla sätt och vis större än vanlig soul. Jag kom i kontakt med den här musiken när Lennart Persson skrev om samlingsskivan "Dave Godin's Deep Soul Treasures, vol 1". Den kom 1997 och är fortfarande en av de tio bästa skivor jag äger. Tror jag, jag har inte hört den på ett tag, men de flesta av de 25 låtarna på den skivan är knock-outs. Låtskrivaren Larry Banks är i högsta grad närvarande på den skivan: "Showdown" som sjöngs av Kenny Carter, ett fantastiskt triangeldrama till soulballad (R. Kelly borde älska den), "I'm not the one" som Larry sjöng själv, samt exfrun Bessie Banks 70-talsballad "Try to leave me if you can (I bet you can't do it)". Bessie är mest känd för "Go now" som skrevs av Larry och som inleder den här nya samlingsskivan. Just det, Larrys andra fru Jaibi får äran att avsluta hela skivan med "You got me", en totalromantisk och majestätisk låt som skrevs av en förälskad Larry. Han skrev också den skräckfyllda "Lights out" som framförs av Zerben R. Hicks & The Dynamics (vilket namn!) på samma samlingsskiva. Ja, Dave Godin måste verkligen gillat Larry Banks. Och nu har mannen alltså fått en hel skiva tillägnad sig. Den är... helt okej. Rätt bra.

Men Dave Godin alltså. Det kom fyra skivor i hans deep soul treasures-serie, den sista precis innan han dog (det är den sämsta, måste vara en hastigt ihopsvängd produkt). Den första är den bästa och den tredje är nästan lika bra som den, med låtar som Jean Plums "Look at the boy" (på Hi Records, det låter som en fantastisk Ann Peebles-singel), Loretta Williams "I'm missing you" (utgiven på Otis Reddings skivbolag Jotis) och Rozetta Johnsons makalösa "Who are you gonna love (your woman or your wife)", skriven av Sam Dees. Wow. Och det är bara the icing on the cake. Vol. 2 har en del transportsträckor men ändå en del underbara låtar, som Ben E Kings "It's all over", Lisa Richards "Let's take a chance" och Toussaint McCalls "Nothing takes the place of you".

Caroline hatar deep soul. En gång spelade jag in ett blandband till henne och hon blev verkligen förolämpad när hon hörde Bill Brandon. "Hur kan du ge mig sånt här SKIT?" Haha, kan förstå henne på ett sätt, för det är ingen omedelbar musik, inget som får en att vilja dansa, inga refränger i neon, och melodin är oftast underordnad sången i sig vilket gör det rätt trist om man bara slölyssnar. Men bara man lyssnar - på rösterna, och på texterna, och på de ofta omsorgsfulla arrangemangen - då hör man otrolig och unik musik. Soul som är så långt från firmafester och "Knock on wood" som man kan komma. Det handlar aldrig om käcka danssteg. Det handlar om relationer, moral och ångest.

Och man blir ännu mer hooked om man tänker en sekund på det märkliga i att det finns så många artister som spelade in fantastiska men floppande singlar och sedan försvann från musikbranschen för all framtid. Vi hade aldrig fått höra dessa låtar om det inte vore för en skara entusiastiska engelsmän, dessa frimärkssamlande skägg-whiggers. Deep soul, eller "rar" soul i allmänhet, är en egen subkultur, en liten värld som är ganska mysig att besöka. Inte minst för de underbara låttitlarna - långa som fan, nästan alltid en parentes, och ofta är titeln en liten aforism (typ "You dont' miss your water (till your well runs dry)") - och artisternas lustiga namn. Är man deep soul heter man aldrig Betty, man heter Bettye.

Det vore ovärdigt att avsluta det här inlägget utan en topp 15 deep soul-låtar:
1. Loretta Williams - I'm missing you
2. Jimmy Holiday - The Turning Point
3. Eddie & Ernie - I'm goin' for myself
4. Rick James & Smokey Robinson - Ebony eyes
5. Jean Plum - Look at the boy
6. Ben E. King - It's all over
7. Lisa Richards - Let's take a chance
8. Doris Troy - He don't belong to me
9. Rozetta Johnson - Who are you gonna love (your woman or your wife)?
10. The Knight Brothers - Temptation 'bout to get me
11. Irma Thomas - Anyone who knows what love is (will understand)
12. Etta James - I'd rather go blind
13. Bettye Swann - Today I started loving you again
14. Jaibi - You got me
15. Black Velvet - Is it me you really love?

sanningen om katter & hundar & the arcade fire

Ah, det är så mycket som man måste ta sig förbi när man lyssnar på popmusik. Så många artister och band är så lätta att hata eller älska av fel anledningar - man hänger upp sig på kontexten, för den finns där hela tiden, in your face, man måste förhålla sig till den.

Exempelvis var det många som gillade The Who när de kom för att de var "mods", lite smartare, lite coolare, lite mer estetiskt medvetna, sa att de gillade R&B och inte Beatles. Så folk köpte skiten och nu, än idag, har The Who någon sorts konstig status som ett bra band. Trots att de är typ sämst i världen och var det redan då. Vem är The Who liksom? Who? The who?

På samma sätt är det lätt att hata The Arcade Fire av fel anledning. Här är kontexten: de gör arenarock som är lite smartare, lite snyggare, lite mer välorkestrerad än vanlig arenarock. De är Bandet som alla har väntat på så förtvivlat. Deras debutalbum hyllades av vidriga Pitchfork. David Bowie namedroppar dem och känner sig hipp. De är skamlöst gothiga och döper ett album till "Funeral" och har illustrationer på sitt skivomslag som för tankarna till Smashing Punpkins "Mellon Collie and the Infinite Sadness" (förlåt Anakin...) eller Neutral Milk Hotels "In the aeroplane over the sea" (iofs inte en dålig skiva), ni vet sån där gammeldags psykedelisk konst som ser ut som barnhallucinationer från 1800-talet. En övertydlig estetik. Och de exploaterar den symboliska kraften som finns i kyrkan, genom att typ spela live i en kyrka eller döpa sitt andra album till "Neon Bible", de gör det lätt för sig. Lättköpt dramatik. Osubtilt. Arenarock i en förrädisk kostym. Och alla medelålders rockjournalister älskar dem.

Klart att man hatar The Arcade Fire.

Men eftersom jag inte vill vara en idiot bestämde jag mig för att lyssna på dem ändå, av vetenskapliga skäl så att säga. Så att jag hade kött på benen nästa gång jag slentriandissar dem.

Och guess what? Jag gillar faktiskt "Neon Bible". Det är en bra skiva! Fina melodier, starka ackordföljder, härliga körer, ÄKTA dramatik, desperationen blåser friskt i håret, allt är inte gothigt mörkt utan snarare märkligt ljust, nästan oroväckande ljust. Låtarna är som långdistansmissiler som flyger fram, kilometer efter kilometer, oundvikligt på väg mot sina mål. "Ne-on-bi-(ble)" sjunger Bono (eller vad han heter), så lugnt och fint som han kan, inte manierat och tramsigt. Och den bästa låten, "The Well and the Lighthouse", har en avslutande refräng som är så vacker att man aldrig vill att den ska ta slut. Det är bra musik. Lite samma känsla som Electrelane när de är som bäst, fast med ett fegare och mer lättsmält uttryck. Men nevertheless - det är en bra popskiva.

Andres Lokko dissar givetvis The Aracade Fire. Men lita inte för mycket på honom när han snackar om rock. Häromveckan hyllade han ju Joy Division i en hel krönika (m-o-s-s-i-g-t!) och skrev klyschor som "de gör musik inte för att de vill det, utan för att de måste". Whatever A-Lo. Kan man lyssna på Joy Division (det kan iofs inte jag, jag hatar den jävla "Love will tear us apart") så kan man lyssna på The Arcade Fire. Och det finns ju fler sätt för konst att vara livsbejakande på än genom att handla om sex, dans eller politik, så nog finns det plats för sån här musik också.

2 dagar i paris

image171
Jag såg "2 dagar i Paris" igår. Vad bra den var! Alltså jag måste hålla med Caroline om att Julie Delpy är sämre som skådis än som manusförfattare/regissör/klippare... hon spelar rätt kasst när hon ska gråta etc. Men man förstår att hon vill spela huvudrollen, det är ju ändå hennes film. Slutet var iofs lite cheesy, men ändå på ett rätt fint sätt. Bäst var dialogen, tempot och Adam Goldbergs miner.

Jag kan faktiskt inte komma på någon film som varit bättre i år, men jag har kanske sett för få. Har ni några tips? (Nu känner jag mig plötsligt som A. Schulman, fiskar ogenerat efter kommentarer.) Jag har ingen lust att se "This is England". Fastän den säkert är bra som drama, tidsskildring osv. Pallar liksom inte... England när det var som sunkigast och deppigast, who needs it?

godnatt säger jag och j. holiday

image170
I'mma put you to bed... bed... bed... beh-eh-ed

Vaggvisor är en underskattad genre. Det har årets låtskrivare The Dream fattat, vilket resluterat i en låt som egentligen inte är särskilt ny längre, men fortfarande fantastisk: J. Holidays "Bed", höstens stora R&B-hit i USA. Precis som i The Dreams andra låtar, som "Umbrella" som han skrev till Rihanna eller den egna "Falsetto", använder han ett taktfast eko utgöra hela refrängen. Det är genialiskt. Och låten är så vacker.

J. Holiday gjorde en svarslåt på Nas "Hiphop is dead" som givetvis fick heta "R&B is dead". Men det var givetvis bara en pose. R&B är allt annat än död, den mår fruktansvärt bra, det slutar aldrig, den här strömmen av underbara singlar. Jämför hiphopåret 2007 med R&B-året, och det blir extremt tydligt vilken genre som för tillfället är starkast. Hiphop är givetvis inte dött heller, men det duggar för tillfället inte så tätt med mästerliga album och låtar. De mest innovativa producenterna är för en gångs skull R&B-nissar.

Men men. Nu ska jag gå och put myself to bed. Bed. Bed.

håkans värld

Min vän Håkan har bidragit med många blogg-worthy uppslag de senaste dagarna. Håkan bor i Lund, där nazister saboterade Andres Serranos fotoutställning "A History of Sex" häromveckan. Håkan kollade upp den mycket underhållande hemsidan för dessa psykopater, där de välartikulerat förklarade att de var emot "degenererad konst" - samtidigt som de hade lagt upp ett videoklipp av deras blitz mot konstutställningen, tonsatt av skrikande dödsmetall. Alltså om man nu vill hävda värdet av att skydda klassisk estetik, skjuter man sig då inte sig själv i foten om man illustrerar sin poäng med dödsmetall? Jaja, det är kanske inte är någon mening med att leta efter logik hos nazister. Men underhållande är det, och ännu roligare är Nationalsocialistisk Fronts web-bokshop som man kunde klicka sig till. Förutom självklara böcker som Mein Kampf kan man köpa Shakespeares "Köpmannen i Venedig" och Agatha Christies "Tio små negerpojkar". Hur tänkte de? "Alltså den där Shakespeare...jag gillar inte honom egentligen, men han skrev ju om Shylock som var en osympatisk jude, och i så fall är han all right". Nota bene att man inte kan köpa något annat verk av Shakespeare. Och Agatha Christie? De måste typ tänka "fan vad fett, här är en kvinna som är på vår sida". Alltså... vad SJUKT. Är det respect att vara nazist och ha såna här böcker i bokhyllan? Uppenbarligen. Så bli inte förvånade nästa gång ni ser en skinnskalle lystet läsande Shakespeares blankvers på en parkbänk. Den kultiverade nazisten. Den bildade vilden.

Håkan tipsade mig också om ett par New Yorker-artiklar varav jag nyss läst den ena. Den handlar om klassisk musik och varför man är en outsider om man är under 40 och lyssnar på sånt, och framförallt om hur tråkigt det är att folks rädsla för allt som kom före jazz och rock'n'roll gör att så många går miste om fantastisk musik. "For now, it is like the 'sunken cathedral' that Debussy depicts in one of his Preludes - a city that chants beneath the waves." Läs själva: http://www.newyorker.com/archive/2004/02/16/040216fa_fact4

Den andra artikeln handlade om The Wire och David Simon. Verkar jättebra, men den är tolv sidor lång (säkert ännu längre i Word) och jag orkar/hinner inte läsa den just nu. Men här är den länken i alla fall: http://www.newyorker.com/reporting/2007/10/22/071022fa_fact_talbot

lieder ohne worte

image168

image169

Igår kväll promenerade jag längs Söder Mälarstrand, upp för Maria Trappgränd och vidare uppför Bastugatan. Kullerstens-söder, de gamla bakgatornas söder, allt var lugnt och tyst och kvällen var ljummen och lamporna lyste vackert. Jag lyssnade på Felix Mendelssohns underbara "Lieder ohne worte" - "sånger utan ord", en cykel av korta pianostycken från romantikens guldår. Och det var som man förflyttades till en annan tid och plats, till typ Montmartre eller Quartier Latin på 1800-talet. Älskar Stockholm. Synd att man måste vara stenrik för att fixa en bostad i de här kvarteren, men det spelar inte så stor roll egentligen. Jag kan promenera och jag har min iPod, det är allt jag behöver för att bli lycklig. The city is mine.

tips!

image167
Idag 18:15 sänds reprisen av "Reporter" i P1, en intervju med Robert Wyatt av Gunnar Bolin. Jag ska lätt lyssna. Älskar Robert Wyatt, lyssnar på hans nya skiva "Comicopera" just nu, och den är jättebra. Spontant känns den snäppet jämnare och vassare än förra skivan "Cuckooland", men har å andra sidan inte toppar som "Old Europe" och "Forest". Eller också så tar det ett tag innan de framträder ur de jazziga dimmorna. Hur som helst så blir jag lycklig bara av att tänka på Robert Wyatt, att han har varit gift med poeten/illustratören Alfie Benge i över 30 år, de verkar ha det så fint ihop. Han har varit rullstolsbunden under hela den tiden, men hon har stått vid hans sida och de har samarbetat kreativt (hon har gjort alla hans skivomslag, och skrivit låttexter). Now that's love.

paying dues

image166
Ja, det här var ju inte igår...

Nu ska jag göra något som bara är bloggare förunnat: uttala mig om något som jag inte har koll på. Har aldrig läst Doris Lessing. Så förlåt om jag är orättvis, men det känns lite som det är dåligt samvete som gjorde att Horace & co valde henne. För som hon själv säger - varför nu och inte för 30 år sedan? Är det inte meningen att författaren som får miljonerna ska vara aktiv, inte att produktiviteten ligger på post-memoarer-nivå? Eller det kanske inte alls är meningen. Nobelpriset kanske ska ses som en guldklocka för lång och trogen tjänst snarare än som ett stipendium till någon som har storverk bakom sig och som med en ekonomisk och prestigemässig push får det lättare att göra storverk även i framtiden. Men i så fall tycker jag att det är helt knäppt. Det är ju det man hatar med Polarpriset som delas ut till musiker, och med undantag för de allra senaste åren gav man det till folk som Bob Dylan och Paul McCartney, artisters som inte bara har sitt på det torra utan även har sin kreativa guldålder långt bakåt i tiden. Jag menar, tänk om man hade gett Polarpriset till Madlib, hur mycket hade inte det förändrat hans karriär? Eller Meg Baird eller Panda Bear eller vem som helst. Ni fattar. Nu säger jag inte att man ska ge Nobelpriset till ungtuppar, men man borde väl åtminstone ge det till författare som för inte så länge sen gjorde fantastiska saker. Hemingway fick det ett tag efter hans egentliga storhetstid på 20- och 30-talet, men precis efter "The Old Man and the Sea" som ju är FANTASTISK. Det var liksom inte BARA för lång och trogen tjänst.

Fast, fan, skit samma egentligen. För på ett sätt ska man ju bara vara glad att de ger det till en kvinna - av de över hundra nobelpristagarna var tidigare 10 kvinnor, nu är det 11. Det räcker liksom. Horace & co har dues to pay, de vet om det, och nu har de gjort lite för att pay the dues. De vill inte upprepa att en stor författarinna dör innan hon fått priset (de Beavoir, Woolf, Duras) och få skit för att de inte hann ge det till henne. Nu har de Doris Lessing off their backs. Skönt för dem. Och för Nobelprisets status. Att det är ett val som känns lite trist och inaktuellt, det får de väl helt enkelt leva med. Nästa år kanske de kommer igen med att blow our minds med någon författare som ingen hört talas om men som förtjänar allas uppmärksamhet.

Jonas Thente funderade för övrigt i DN om valet av Doris Lessing kommer innebära att science fiction-litteratur får högre status. Jag tror faktiskt inte det. Vi kanske lever i ett postmodernt samhälle, men den finkulturella smaken (som Nobelprisvinnande litteratur ändå får räknas in i) är minsann inte särskilt postmodern och soft tillåtande.

digfi people making noise

image165
He's the DJ, I'm the rapper

Igår wallraffade jag mig in i Stockholms indievärld. Det var trevligt. Så skumt att jag skrivit för Digfi i flera år utan att någonsin ha träffat the crew, förrän nu. Det enda som saknades var att Märta Myrstener dök upp. Jag skulle vilja ställa henne mot väggen för hennes bisarrt positiva Kanye West-recension på samma sätt som jag inledde min konversation med Katja Ekman med att fråga hur hon kunde gilla Electrelanes senaste skiva. That's what I do. En gång träffade jag Micke Widell och tvekade inte en sekund att skälla ut honom för att han gav Rolling Stones "Bridges to Babylon" 8 av 10 i Pop. Inte för att jag någonsin hört den skivan, men ni fattar.

Konsertena då? Först var det ett märkligt acid jazz-retroband som spelade trist musikskolesvängigt. Det känns så klyschigt att dissa sån musik, för det är liksom att sparka på öppet mål, pallar liksom. I teorin är jag givetvis för folk som kan spela instrument bra. Men när ett band utstrålar duktighet snarare än dramatik, när det enda de gör är att jamma och le ljummet nöjda leenden, då tappar man bara intresset. Så enkelt är det.

Dreamers var bättre. Action Biker och nån tjomme som var legendarisk för att han gav ut skivor på Él Records på 80-talet, det enda skivbolag som är mer tweekorrekt än Sarah Records. Nog kunde han hitta snygga ackordföljder på sin elgitarr, och nog sjöng Action Biker fint - men jag tycker ändå att det var tråkigt att "samarbetet" bestod av att hon sjöng hans låtar. Varför inte kombinera de fina melodierna med beats och vilda syntar, sånt kan ju faktiskt Action Biker? Onödigt att reducera sig själv till en skönsjungande indie-babe.

Det var kul att spela skivor i alla fall. När Caroline kom spelade jag "Invincible" med CNN (och hela stället bara exploderade... skoja!), annars försökte alla spela så jazzrelaterat som möjligt vilket blev rätt intressant. Nalen! Eller okej Stacken, men skit samma det är samma sak. Nalen! Gotta love it. Tänk att Bengt Hallberg och Putte Wickman och Dompan och Lars Gullin spelade här hela tiden på 50-talet, Sveriges mest begåvade whiggers... vad fint. Älskar Stockholm.

Glömde förresten att säga att jag skrev om en underskattad kompositör för Digfi förra veckan:
http://www.digfisongs.com/Default.aspx?page=vartist&VId=11137 fast hans bästa låt finns inte på hans Digfisongs-sida, utan på hans hemsida som det finns en länk till där.

mad men

image164
Jag har en syster som vet hur man tar hand om en. Häromkvällen orkade jag inte göra något annat än att ligga i min säng, och då kom hon in med en laptop laddad med första avsnittet av Mad Men, en tv-serie som hade premiär i USA i somras och som är totalbra. Den är skapad av Matthew Weiner, en manusförfattare som blev draftad till Sopranos-teamet efter att David Chase läst hans manus till Mad Men och blivit imponerad. Det var för sju år sen - först nu, när arbetet med Sopranos är slutfört, har han kunnat återuppta det projekt som ligger honom närmast hjärtat: att skapa en lyxigt välgjord serie om ett oglamoriserat tidigt 60-tal i New York. Ja ni får läsa en fet analys av Caroline i nästa Rodeo, min kommer när jag sett några fler avsnitt. Men det var hur bra som helst i alla fall - dialogen, skådespelarna, karaktärerna, det könsrollsmedvetna manuset.

beirut - nantes (årets video!)

Okej kolla det här: http://www.youtube.com/watch?v=hq2s0AhdFE4

Årets bästa video. Lätt. Jag tycker nya Beirut-skivan är mycket bättre än den första, mer lätt melodiös och ljust romantisk. Han är ju fortfarande hooked på Balkanmusik, men nu tycker jag att hans sång och vackra melodier kommer i förgrunden, det är inte en massa Emir Kustirica-kitsch i vägen. Det var väl inte kitsch från början heller, jag är säker på att den musiken måste kännas otroligt fascinerande och exotisk för någon som kommer från en amerikansk indie-miljö och bara lyssnat på typ Pavement. Men för oss som bott i Sverige - speciellt vi som bott i Malmö, där balkandans och vita människor med dreads aldrig någonsin varit ute - känns det ju ärligt talat rätt bull.

Hur som helst så är det svårt att inte älska Beirut. Han är en sån romantiker, Jens Lekman can't touch him. Nästan alla hans låtar är döpta efter platser som han antingen besökt eller drömmer om att besöka - på första skivan var det "Brandenburg", "Bratislava", "Rhineland (heartland)" och "Postcards from Italy". Nu är det frankofili som gäller - låtarna på den nya skivan heter saker som "Cherbourg", "Cliquot", "Un dernier verre (pour la route)", och så "Nantes", låten som fått den här live-videon.

Vilken video det är. I en enda tagning promenerar Beirut ner genom trapphuset i Brooklyn, han sjuger hela tiden, och på vägen passerar han bandmedlemmar som en efter en börjar ackompanjera honom med blås och andra instrument, till slut kommer trummorna, det blir bara fetare och fetare, till slut når han källaren och alla är där, musiken har landat, romantiken är fullständig. Wow. The Strage borde ta med det här klippet i sin "100 bästa youtube-rockögonblick"-lista (som för övrigt är förvånansvärt ojämn!).

monday monday

Jag har inget att säga. Därför är jag tyst.

MEN: måste säga att gårdagens Sopranos var riktigt bra. Det känns bara jobbigt att man vet - jag vet inte exakt hur det hela slutar, men man vet - att det ska sluta illa för Tony. Det kommer inte att bli nice & peachy och happily ever after. Det kommer bli nasty. Antingen blir han whackad eller också åker han in. Och man hoppas ju nästan på det sistnämnda, men det känns ju bull det med. Usch. Vill inte tänka på det. Alltså vad är de band man känner till karaktärerna i en film mot de man känner till karaktärerna i en fantastisk tv-serie som man följt i sju år? Ingenting.

Samma sak med The Wire, som elakt nog sänds på fredagkvällar. Det är inget att göra åt saken, det är bara att foga sig, jag SKA se det när det går. Sista säsongen - snyft! - börjar arta sig, även om man aldrig fattar hur McNulty blev sådär dumglad och nöjd med det lilla livet. Det är bara ännu ett bevis på att harmoni är omöjligt att skildra i fiktionen, det blir alltid hopplöst tråkigt. Vad hade Bibeln varit om Adam och Eva hängt i Edens lustgård hela tiden? Osv i ett oändligt antal exempel. Det är därför som manusförfattarna till The Wire smart nog väljer att strunta i McNulty så gott det går i den sista säsongen. Ändå rätt kaxigt, han har ju alltid varit seriens (vita) stjärna!

En sak till. På onsdag ska jag och Digfi-gänget spela skivor på Stacken (lilla Nalen) för att värma upp innan The Dreamers (som förhoppningsvis inte tagit sitt namn från Bernardo Bertoluccis pedofilversion av "Upp till kamp") spelning. Så det är bara att komma! Speciellt om du aldrig hört DJ Annika Flynners triumfkort "Ginza blues" av Wada Hiroshi & Mahina Stars.


rock'n'roll och postmodernism

Backlash på rockbacklashen! Måns Ivarsson har skrivit en 900-sidors tegelsten om sin idol Ulf Lundell, och det är tydligen en "händelse" i media. Shit alltså. Och sen ser jag omslaget för nya numret av Sonic, uppklistrat lite varstans. Det består av en fet bild på The Hives (andra gången they make the cover!). En, två, tre, fyra riktigt fula killar och en halvful kille (som i sammanhanget blir värsta hunken), alla har den spännande sysselsättningen att de har på sig kostymer och spelar röjig Rolling Stones-rock. De har ansiktsbehåring. De är från mellersta Svealand. De är äckliga. De gör dålig musik. Oh tack Sonic, nu behöver jag inte tänka på rock på ett tag.

Sen läste jag recensionen av Feist-konserten i DN och PO Tidholm dillade om att hade det inte varit för att vi levt i ett postmodernt samhälle, där musik är en individuell snarare än kollektiv konsumtion, så hade Feist förenat människor med sin lättillgängliga och högkvalitativa musik, och blivit hur stor som helst. Vad han egentligen menade, tror jag, var: fan vad synd att man inte levde på 60-talet, då var allt så enkelt, Dylan och Beatles var störst för att de var bäst och bäst för att de var störts, om Feist hade kommit DÅ så hade hon fått en liknande status... well, dream om, PO. Men jag gillar faktiskt Feist, trots att hon har ett nästan provocerande ofarligt sound. "The Park" från senaste skivan har en väldigt vacker melodi. Det är en skiva som är väldigt angenäm att ha i iPoden just nu, i den tidiga och ångestfria hösten.

Men det är intressant med postmodernismen. Om jazz och elektrisk rhythm&blues var typisk modernistisk musik - hyllade framtiden och tekniken, struntade i alla gamla ideal om vacker musik (fast detta är givetvis en konstruktion - å andra sidan kanske inte det spelar någon roll?), så är musiken från framförallt 80-talet och framåt tydligt postmodernistisk: självrefererande, pastischälskande, anti-originell, anti-autentisk, värderelativistisk. I värsta fall resulterar det i ren kitsch - som 90-talet och Beck - men i bästa fal resulterar det i en eklektisk frihet (typ Animal Collective). Är Feist postmodern musik? Svår fråga - hon tillhör den postmoderna eran, men hennes sätt att göra gammeldags singer/songwriter-pop känns mer "naturlig" än medvetet kitschig.

Hm. Skulle kunna utveckla det här hur länge som helst, men det får bli till någon tidning som betalar.

annika flynner - din guide till den konservativa musiken

Jag recenserar Bruce Springsteens nya skiva på Digfi: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11178
Oväntat? Inte om du känner mig. Runt 2002 var alla i mitt kompisgäng frälsta brucister, var typ arga på Per Bjurman för att han skrev negativt om live-boxen. Sen kom Moneybrother och då kändes det inte lika kul längre. Såhär i efterhand känns det lite konstigt faktiskt - hur kan man bli så hooked? Var det en klassisk pojke-växer-upp-grej? Typ som vissa läser Herrmann Hesse, vissa lyssnar på Bruce Springsteen. Men äh, jag tror ändå inte det, inte vad gäller mig själv i alla fall. Om man lyssnar på "Bobby Jean" idag så hör man bara - en väldigt bra poplåt. Och muskelrocken, den vände jag mig mot redan då. Klarade aldrig av "Adam raised a cain", tyckte att den sabbade hela "Darkness on the edge of town"... jaja.

Och idag har jag gått och nynnat på The Corals "Jaqueline". Bra låt - för att vara 1966. Vad är det som händer med mig? Rock-backlash? Är det för att jag är i Stockholm - är det en 90-talsstad?

Så Alex Schulman har slutat blogga. Skönt för honom, jag menar vad stressigt det måste vara att skriva nya inlägg fem gånger om dagen. Men (det här är lite ironiskt, hur blev jag Alex Schulmans försvarare all of a sudden?) jag tycker det är lite överdrivet det här med "jag skapade ett monster"-retoriken, och att han ska ägna sig åt att skapa debatt om nätmobbning. Alltså det är inte så att jag tycker att sånt är fjantigt eller nåt. Men jag tycker att det är lite orättvist - hans blogg var, även om det inte var min cup of tea, faktiskt inte BARA elak och dissande. Ofta var den bara rolig och välformulerad, trevligt trivial liksom. Som när han återgav dialoger från snabbköp etc. Harmlös. Fast jag förstår vad han menar med att han är trött på att folk vill se blod osv. Man kan bli carried away, gå igång på att man har en publik. Men ändå - det är lite märkligt att när han för en gångs skull kritiserar någon som förtjänar det, DÅ tycker alla att han gått över gränsen, DÅ känner han att han måste lägga ner. Kritiken av Jan-Olov Andersson var inte obefogad. Han hade gärna fått fortsätta med Jens Petersson, Markus Larsson osv... det är som Alex mamma skrev i Expressen, "en kritiker får finna sig i att själv bli kritiserad". Word life! Det är som när jag skrev en artikel i DN och Tony Ernst gav sig på mig i Expressen. It's all part of the game, som Omar hade sagt.


jag bor i stockholm nu

I lördags hade jag en vacker avskedskväll till Malmö. Vi hade middag hemma hos mig och åt ugnsrostade grönsaker och lyssnade på Fela Kuti och drack gott vin, sen gick vi till Jeriko där jag äntligen fick uppleva lite R&B-eufori. Varför spelar inte alla klubbar, alltid, en kavalkad av dansanta R&B-hits på lördagkvällar? Är det inte det som alla vill ha? Finns det ett bättre soundtrack till att beställa en daquiri än Ray L:s "Donkey Kong"? Nej, det gör det inte. Gud vad jag älskar WBL.

Efter att ha sovit i fem timmar kröp jag till stationen med två stora resväskor. Kändes dramatiskt och vemodigt att lämna Malmö. Tills jag anlände till mitt nya hem alltså. Hösten i Hornstull - man blir varm i själen. Hur mycket jag än gillar Malmö så är det ju ändå ganska fult, konstant blåsigt och (så här års) dränkt i regn. Vilken kontrast då till den lugna och ljumma hösteftermiddagen jag hamnade i när jag kom hit. Älskar Stockholm. Även de mindre vackra husen är vackra, i mina Malmö-betingade ögon.

PS1 Sopranos igår - märkligt dåligt avsnitt. En viss viktig karaktär dog, skulle inte det kunna bli ett hur tungt avsnitt som helst, och så schabblar de bort det? Slutet när Tony står och skriker "I get it!" i öknen, är inte det bara too pinsamt? Och vad är grejen med alla de här taget-ur-luften-inslagen? Att han är spelberoende - det är ju helt nytt! "We've talked about this, Anthony..." säger Dr Melfi, som om det varit en röd tråd genom hela serien och inte ett kefft utslag av idétorka? Och i gårdagens avsnitt: "I've always wanted to try peyote". Va? Sen NÄR har Tony velat testa knark? Fan vad fattigt. Jag blir inte klok på den här sista säsongen, vartannat avsnitt är guld, vartannat är en besvikelse. Vi får se hur det slutar, hoppas de inte fakkar ur totalt.

PS2 Är det inte lite deppigt att Jay-Z:s kommande skiva är "inspirerad av scener ur filmen American Gangster"? Typ "fan, jag har verkligen ingenting att säga längre, det enda jag kan göra är leka thug igen, men eftersom alla vet att det livet är totalt avlägset för mig så måste jag säga att jag inspirerats av en film". Jag ser det framför mig, påkostade videos där Jay-Z är tuff och spelar hallick och är sådär lyxigt dekadent. Sorgligt. Han kanske skulle ha gått i pension ändå. På nya singeln "Blue magic" låter han segare än någonsin, hans röst är märkligt monoton. Ända pluset är att låttiteln (kanske) är en hyllning till vokalgruppen från 70-talet (samma move som Pete Rock & CL Smooths "The Main Ingredient"!).