göran soprano

Publicerat i: Allmänt

Det finns vissa som hatar Göran Persson för att han är så dryg, och vissa som älskar honom oavsett vad de tycker om hans politik. Min teori är att man gillar Göran Persson för att man har sett så mycket på Sopranos. Man fick en märklig respekt för GP efter tv-dokumentärerna i våras, eftersom han påminde så mycket om Tony: en stor man (även bokstavligen) med mycket ansvar, a lot of bullshit going on around, men det är bara att bita ihop och carry through. Inte alltid så snäll, inte alltid framgångsrik med sina planer, inte sällan omgiven av fiender och haters (Göran hade media och oppositionen, T hade rivaliserande maffiafamiljer). Men han var smart, han backade inte och at the end of the day rodde han skutan i land. Bara för att wackas i valet 2006, en dolk i ryggen som tacksamhet, Julius Caesar-style. Är det inte Tony Soprano rakt av?

Kommentera 3

DN vs SvD

Publicerat i: Allmänt
För några år sen snackade jag och Caroline om att vi borde skriva en artikel tillsammans med titeln "DN eller SVT - vem är mest självgod?". Men det blev aldrig av, kanske för att vi inte visste vem som skulle vilja publicera den, och kanske också för att man inte vill straffa ut sig arbetsmöjlighetswise. Utan att ha självgodhet som en variabel skulle jag nu vilja göra en annan jämförelse, mellan DN och SvD, eftersom jag för tillfället har båda tidnngarna.

LEDARSIDORNA - här är det verkligen pest eller kolera. DN har i och för sig riktigt sjuka ledare (jag minns "Idag är vi alla danskar"), men SvD har riktigt sjuka ledare.  Å andra sidan är de så nuts att man inte kan ta dem på allvar, man överväger inte ens att läsa dem. Fast det gör knappast saken bättre. Och på DN kan man alltid få skrocka lite åt Peter "Pretty boy" Wolodarski och Niklas "Annika Flynner-läsaren" Ekdal. VINNARE: DN.

INRIKESDELEN - DN Debatt är fetare än SvD:s Brännpunkt. Sverigenyheterna är ungefär lika bra, fast jag kan tycka att SvD är en aning mer koncisa och mindre pladdriga. Sen kommer DN:s akilleshäl, nämligen att de can't get enough av att rapportera om Stockholm. Jag trodde att jag skulle bli mer tolerant mot det sen jag flyttade hit, men det har jag fan inte blivit. Okej om de hade smusslat in det i någon bilaga, men strategiskt placerat mitt emellan inrikesdelen och utrikesdelen? That shit is mean, man kan inte missa det. Den politiska rapporteringen tycker jag båda tidningarna sköter lika bra. SvD är iofs fett höger, men Henrik Brors på DN verkar bara rätt dum. Eller är det bara för att Göran Persson gjorde en sån minnesvärd diss av honom i Erik Fichtelius tv-dokumentär? VINNARE: SvD

UTRIKESDELEN - Jag har en soft spot för hustlern Lennart Pehrson som säljer samma New York-nyheter till DN och Sydsvenskan. Och i allmänhet känns det som man "känner" DN:s utrikeskorrar, som Nathan Shachar eller Torbjörn Petersson. Jag gillar också Bengt Albons analyser av Irakkriget etc. Fast det kanske bara beror på att jag har läst DN mer? Dagens rubriker i DN är "Turkiska martyrfamiljer förenas i hat mot PKK", "Obama höjer tonen mot Hilary Clinton", "Fru Kircher pekas ut som segrare", "'Kung Kurt' utmanar Merkel" samt "Lastfartyg kapsejsade i södra Östersjön". SvD har faktiskt fetare artiklar: "USA mildrar kritiken mot Iran", "Cristina president i Argentina" (egentligen kan man tycka att det är förminskande att benämna henne med hennes förnamn, men eftersom det är ett rim ursäktas rubriken), "EU:s folkvalda får mer makt", "'PKK:s agerande obegripligt'", "Högern gick framåt i Bulgarien" och "Häftiga strider i Somalia". Boh! Yeah! How ya like me now! VINNARE: SvD

DEN FOLKFÖRAKTANDE/"NU GER VI PÖBELN VAD DE VILL HA"-DELEN - DN har "Insidan", SvD har "Idag". Båda är crap, men SvD är snäppet mer ointressant. Idag inleds en artikelserie om varför det är trevligt mer mörker, "Mörkrets ljusa sidor" heter den. Snark. Å andra sidan har DN den riktigt sjuka delen "Namn och Nytt" som bland annat innefattar riktigt sega kolumnen "Swanberg swamlar vidare". Jag har inte kunnat hitta något motsvarande i SvD. Båda tidningarna har en insändarsida som helt riktigt har gömts till tidningens näst sista sida (den mest skamfulla av alla platser, man ser den inte ens om tidningen ligger upp och ner). När det gäller korsord kan jag inte uttala mig, men jag hade en kund på Coop i somras som alltid köpte SvD just för att deras korsord var de bästa, så jag litar på henne. Jag tycker sodukona är bättre i SvD också. Dock har DN bättre matrecept - häromdagen "Ziti à la Carmela Soprano". Och vill man ha pöbellektyr så ger ju DN mer bang for your buck. VINNARE: DN

KULTURDELEN - Det är det här som är den verkliga knäckfrågan, är det inte så? Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun, för jag hade gladeligen tagit en anställning på båda. Men såhär känner jag med DN Kultur - det är ett fantastiskt gäng skribenter som alltför sällan pallar leva upp till sin egen standard. Och ofta är den sjukt tunn nuförtiden, vad är grejen med det? SvD har en mer pålitlig kulturdel, och - det måste sägas - Under Strecket är så gott som alltid mer läsvärt än DN Essä (snyft, jag som blivit publicerad där...). SvD har dessutom Andres Lokko som skriver krönikor en gång i veckan (Fredrik Strages krönikor i DN kommer bara varannan vecka! Å andra sidan är Karolina Ramkvist inte sällan läsvärd). Skivrecensionerna är DN bättre på, även om The Strage skriver frustrerande sällan. Andres Lokko är också sparsam med sina skivrecensioner, men det har en större effekt eftersom han är den enda skivrecensenten som går att läsa på SvD. Filmdelen är bra i båda tidningarna, men intressant nog får ofta en film bra kritik i en tidning och dålig i den andra! SvD har en betydligt längre tradition än DN med att sätta sifferbetyg på filmer och skivor, kanske är DN-kritikerna helt enkelt vana vid att komma undan med att vara vaga och inte säga definitivt om något är bra eller dåligt. De sätter en stolthet (vilket märks ännu mer i bok- och teaterrecensionerna) i att inte skriva för otvetydigt hyllande ord, eftersom dessa formuleringar kan citeras och förvandla vad som helst till succé, så starkt är ju DN:s inflytande. Intressant iofs, men det kan bli frustrerande att läsa. Hm... och tv-kritiken då, DN har Johan Croneman men SvD har Annina Rabe... hm... Äh, vad fan snackar jag om, jag älskar ju DN Kultur. (De har Rocky också, medan SvD har typ Fantomen.) VINNARE: DN

EKONOMIDELEN - pinsamt nog läser jag inte denna del. Man hinner inte med allt. Men jag känner mig fett oallmänbildad som inte gör det. Jag skulle vilja läsa 20 poäng nationalekonomi och knäcka koden, se igenom hela systemet. Eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle är man ju ganska dum om man ignorerar det som händer i kapitalismens kärna, it goes without saying. Men men. Vad jag har förstått så har SvD en mer inflytelserik ekonomidel, och det är inte förvånande, de är ju råhöger (medan DN är typ slappt höger). Och på första sidan av deras ekonomidel (Näringsliv heter den) imponerar de på mig med den feta huvudrubriken "Saknas: kvinnor". De har gjort ett tvåsidigt reportage med en jämställdhetsanalys av företagsvärlden. Oh sweetie, you shouldn't have! VINNARE: SvD

SPORTDELEN - skämtar du med mig? Har aldrig läst den. VINNARE: VET EJ

ÖVRIGA BILAGOR: DN Söndag är riktigt keff (häromveckan hade de ett scoop om den senaste trenden, "folk som gör en kovändning"). Och DN På Stan är hopplös, men ändå informativ om man vill ha ett schema på den kommande veckans klubbar och konserter. Dessutom har de ju "Åsiktsmaskinen" som författas av...?! VINNARE: DN

HEMSIDAN - SvD har Martin Gelins blogg, DN har Anakins Youtube-nedräkning. Hm, svårt. Men jag tycker att SvD har en bättre sökfunktion och en mer överskådlig recensionsdatabas. Och DN:s sorgliga bloggar har jag slutat läsa. (Även om Jonas Thente är rätt bra...) VINNARE: SvD

RESULTAT
DN: 4
SvD: 4

I'll be damned.
Kommentera 16

il viaggio

Publicerat i: Allmänt
image173
Gissa landet!

Min generation kan delas in i två kategorier: de som efter gymnasiet jobbade ihop en massa pengar och reste till avlägsa exotiska platser, och de som inte gjorde det. Jag tillhör, liksom Jens Lekman, den senare kategorin. För Jens del har det inneburit ett evigt drömmande, ett entusiastiskt turnerande sedan han blev artist, och nu till slut en Australienflytt. För min egen del har det inneburit - ingenting. Jag har under hela mitt liv slitits mellan det jag spontant vill göra - sitta hemma och pyssla med det jag nu pysslar med - och det jag vet att jag skulle må bra av att göra - dvs gå ut. Jag tror jag utvecklas i rätt riktning. Bara en sån sak som att jag gillar att promenera nuförtiden.

Det jag vill komma till är att jag tidigare var mer eller mindre ointresserad av att resa. Paris -okej. New York - okej. Italien - okej, det med. Men hela grejen med att bege sig till avlägsna länder med sjukdomar, fattigdom och diktatur - varför? Jag har aldrig velat bada i Ganges (urk) eller bli shanghajad i Shanghai (hjälp). Fatta, jag har inte ens varit i Chile! Det är pinsamt. Jag har skyllt på att det är dyrt osv (iofs är det fett dyrt att åka till Chile) men ärligt talat så har det nog till syvende och sist handlat om prioriteringar, om ointresse för att resa.

Fast nu har något väckts i mig. Jag vet inte vad det är. Kan det vara Miyazaki som är boven i dramat även i detta sammanhang? Well, inte bara han i så fall. De senaste åren har en romantik långsamt växt fram i mig - när jag tänker på "Casablanca" tänker jag inte längre på Bogart utan framförallt på marknader och gränder i en Marockansk stad, den nordafrikanska öknen, det fascinerande i den historiska relationen mellan Spanien och arabvärlden. När jag tänker på Kina tänker jag inte längre på Mao utan på de enorma mer eller mindre obebodda landskapen, naturens kraft, och även Hong Kong och Wong Kar-Wais melankoliska längtan. När jag tänker på Turkiet tänker jag inte längre på folkmord på Armenier utan på basarerna och Bosporen i Istanbul, att gå vilse i denna oändliga stad.

Och så vidare, och så vidare.

När jag tänker efter är jag helt enkelt väldigt sugen på att resa. Och inte bara en gång, en jäktad jorden runt-resa som man sen kan spika upp som ett diplom på väggen och därefter lugnt leva resten av livet i Åmål. Nej, jag skulle vilja göra en underbar resa om året, resten av livet. Jag tror det går, om man har en fast anställning, snålar som fan i elva av tolv månader (I can do that) och sen sticker iväg. Jag vet, det är knappast revolutionary stuff det här, i princip alla medelklassvenskar tänker på det här sättet. Men för mig är det helt nytt. Jag har alltid tänkt att musik, film, böcker, konst och att ha trevliga människor omkring sig är allt som gör livet värt att leva. Allt det gäller fortfarande - men nu finns det en till punkt på listan.

Det som är bull är:
1. flygplansresor = utsläppsgaser
2. ain't no dough i frilansjournalistik
Kommentera 8
Visa fler inlägg