wiz khalifa - blacc hollywood


även denna låt är med på
sommarljus!

Rap
Wiz Khalifa
”Blacc Hollywood”
(Rostrum/Warner)
Betyg: 4 

Det är inte många rappare som klarar av att göra munter poppig rap utan att låta som ett tristare alternativ till hårdare och/eller mer personliga hiphopartister. Men Wiz Khalifa är en mästare på det, eftersom han aldrig låter tillgjord och distanserad – han låter glad på riktigt. Dessutom är han en hejare på att välja beats, som inte sällan kontrasterar bekymmersfriheten i texterna – de handlar uteslutande om att röka på, festa och ha kul – med mörka och stenhårt dansanta rytmer. ”Blacc Hollywood”, Pittsburgh-rapparens femte album, är det tightaste, jämnaste och bästa han gjort. Gästartisterna begränsas huvudsakligen till Taylor Gang-kretsen samt gamla vänner som Curren$y och Snoop Dogg, vilket gör att stämningen blir familjär och organisk. Dessutom sjunger Wiz mer och bättre än någonsin. 

Bästa spår: ”We dem boyz” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-08-27)

mobb deep på berns



Mobb Deep
Scen: Berns, Stockholm
Betyg: 4

Rapparen och producenten Havoc, ena halvan av Mobb Deep, var 20 år när han lekte med en sampling – Herbie Hancocks pianoklinkande från introt till ”Jessica” – och fick den briljanta idén att spela samma sampling i två olika hastigheter efter varandra. Han gjorde en loop av det, lade på raka hårda funktrummor och ett hypnotiskt, underskönt hiphopbeat hade sett dagens ljus. När han och kollegan Prodigy skrivit varsin glödande inspirerad vers till beatet släpptes låten, döpt till ”Shook ones, part II”, och blev en omedelbar klassiker.

Detta var hösten 1994. Singeln ”Shook ones, part II” och albumet som följde, ”The infamous”, var så chockerande bra att det inte bara färgade hela 90-talets hiphopscen, det blev också måttstocken mot vilken alla Mobb Deeps senare alster skulle bedömas. De har aldrig överträffat detta mästerverk, och i våras kapitulerade de fullständigt inför sitt öde när de släppte sitt nya album ”The infamous Mobb Deep”. En skiva som inte bara hyllar den gamla skivan genom snarlik titel och skivomslag, den innehåller också en bonusskiva med outgivna inspelningar från ”The infamous”. För att riktigt understryka att det är det gamla Mobb Deep som fansen vill ha.

Det är därför inte förvånande att när duon intar scenen på Berns gör de det med fyra låtar från ”The infamous”. Och fansen – mestadels killar – skriker av nostalgisk glädje.

Mobb Deep ger en välsmord gammaldags hiphopkonsert: två energiska rappare, en DJ, inga konstigheter, nästan inget mellansnack. Prodigy är på gott humör, vrålar ut sina rim och ger allt, Havoc också till en början men blir lite trött under konsertens gång. Textrader som ”my destination is top of the world” levereras med sorglig ihålighet av en Havoc som inte tycks tro på det själv.

”Only the strong survive” rappar duon i inledande ”Survival of the fittest” från 1995 och aktualiserar ofrivilligt frågan om hur starka dessa 40-åringar är och hur länge de överlever i hiphopens skoningslösa marknadsekonomi. Men när hela Berns dansar och sjunger med i den avslutande ”Shook ones, part II”, och vad som egentligen är ett svart hål av ilska förvandlas till livsbejakande underhållning, känns det som att Mobb Deep kommer att överleva.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-08-26)

fka twigs - lp1


denna låt är även med på
sommarljus



(Dagens Nyheter 2014-08-20)
 

yard (dag 1)



Yard
Silvana Imam & her superheroes, David Rodigan, Lucy Love, Ms Dynamite, Lorentz, Goldie.
Scen: Kvarnholmen, Nacka

Trädgården/Under bron har växt sig till en allt starkare maktfaktor i Stockholms nöjesliv. För varje år har partymeckat vid Eriksdalsbadet blivit större och mer populärt, köerna på sommarens helgkvällar blivit längre, pengarna har rullat in och det har funnits utrymme för alltmer ambitiösa projekt. I våras lanserades nätradion Radio Skanstull och nu sjösätts Yard, en tvådagarsfestival som är en vidareutveckling av Trädgårdens succé Daytime sessions. Yard är inte en konkurrent till dansmusikfestivalerna Summerburst och Dans Dakar, utan bör snarare ses som en huvudstadens replik till Göteborgs gigantiska Way Out West: lite smalare, lite hippare, lite mer fåfängt. Ingen rock. I stället för en lummig park är festivalen förlagd till ett gigantiskt betongområde vid en motorväg, helt i linje med Stockholmshipsterns odödliga drömmande om episka svartklubbar i utkanten av Berlin.

Men det spontana och råa är en konstruktion, allt på Yard är uppstyrt och bekvämt ordnat, från food trucks till resor till och från innerstan. Allt är kommersiellt, med skyhöga priser inte bara för inträdet utan även för festivalens båtfester samt i baren. Det finns en girighet som tar udden av det potentiellt mysiga med en sådan här minifestival.

Den hypade rapparen Silvana Imam gör en konsert där hennes egna låtar varvas med inhopp från gästartister som Jj, Min Stora Sorg och Vaz. Silvana själv gör entré klädd i skinnjacka och rånarluva med ett glittrande dollartecken i pannan. Hennes rapstil är tydligt inspirerad av Alexis Weak men med mindre humor och mer politik och attityd. Hennes beats är hårda och skruvade, för långsamma och intellektuella för att någon ska kunna dansa, men publiken rör sig försiktigt till musiken och ler gillande. Bäst är när Silvana Imam ställer sig i DJ-båset och bankar monotont på en trumpad samtidigt som hon rappar, det låter primitivt som musik från stenåldern men med ett basljud från framtiden.

På håll ser det ut som Elvis Costello, men mannen i hatt, svarta glasögon och brittiskt blek hy är i själva verket David Rodigan, en 63-årig DJ med en livslång passion för jamaikansk musik. Han spelar en brokig blandning hits, från Ini Kamoze till Major Lazer, samtidigt som han toastar på lajvad jamaikansk patois. De få som närvarar dansar artigt.

Lucy Love från Köpenhamn ser ut och låter som en parodi på hipp modern popmusik. Den spektakulära utstyrseln och det samtida soundet lyckas inte dölja den gapiga sången, de obegåvade produktionerna, de ytterst klena melodierna och DJ:ns lustigkurrefasoner. Duon framstår som ett Aqua för vår tid.

Ms Dynamite är en desto roligare bokning. Den brittiska hiphopstjärnan visar sig vara på toppen av sina förmågor, tolv år efter succédebuten och nio år efter senaste albumet. Hon rappar med total närvaro och magisk pondus över ljuvligt poppiga beats som doftar av både dancehall och drum’n’bass.

Det är uppenbart att Lorentz är den artist som flest människor har kommit för att se under festivalens första dag – det är först när han ska spela som det är riktigt packat med folk framför scenen. Konserten kretsar kring årets hyllade solodebut ”Kärlekslåtar” men ett par låtar från Lorentz & Sakarias senaste album letar sig också in: den frenetiska ”Nike” och den episka ”Molnen”. Duvchi sjunger duett med Lorentz i den sistnämnda, och dyker även upp i ”Houston” och ”Där dit vinden kommer”, dansgolvsbomben som får publiken att explodera och som även gästas av Jj och Joy.

Men trots alla gäster är det utan tvekan Lorentz show, och hans välformulerade sånger om förlorad kärlek, nyvunnen kärlek och kärlek som endast existerar i ögonblicket har gjort ett djupt intryck på publiken – den ständiga allsången är ett kvitto på det. Plus i kanten för suverän ljussättning som varsamt följer varje låts karaktär, exempelvis när det blixtrar i staccato-sexåttondelarna i ”Inga bra svar”.

Ljuset är sämre skött när Goldie och hans MC GQ avslutar kvällen. Det är alldeles för ljust för att 90-talshjältens smattrande drum’n’bass ska kännas farlig och hård. Men det låter ändå toppen, och Goldies furiösa set blir som ett infriande av de löften som breakbeat-inslagen hos Ms Dynamite och Lorentz ”Nike” skapade tidigare under kvällen.

3 förhoppningar för framtida Yard-festivaler:

Lägre priser i baren – 59 kronor för en liten ölburk och 20 kronor för vatten i plastglas från en dunk är inte okej. Det är nog inte bara bristen på folk som gör att köerna till de flesta barerna är obefintliga.

Släpp båtarne loss, det går – Yard har arrangerat sex fina båtfester, men man kan inte köpa biljett till någon av dessa (200 kr) utan att först köpa festivalpass (600 kr för två dagar). Vem har råd med det?

Låt genrerna blandas mer – festivalens två dagar har i år en strikt uppdelning i sina profiler: ena dagen mer eller mindre hipp popmusik, andra dagen tunga DJ:s som skulle kunna spela på Daytime sessions.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-08-17)


action bronson på debaser



Action Bronson
Scen: Debaser Medis, Stockholm
Betyg: 2

Arian ”Action Bronson” Asllani från Queens är ingen typisk New York-rappare – halvalbansk, halvjudisk, otroligt skäggig och ganska korpulent, och han var en välutbildad gourmetkock innan han ganska sent började göra musik. De senaste åren har han samarbetat med begåvade producenter som Harry Fraud och Beautiful Lou, unga rapstjärnor som ASAP Rocky och Wiz Khalifa och hippa makthavare som Diplo. Hans kommande storbolagsdebut är hett efterlängtat i hiphopvärlden.

Men Action Bronson är trots sin bakgrund och sitt nätverk en artist som har väldigt lite att göra med samtiden. Han gör entré till tonerna av Led Zeppelins ”Whole lotta love” – som för övrigt låter underbar på så här hög volym – och bjuder därefter på en konsert som inte bara doftar 1995, den är 1995.

Det finns hiphopartister som är fulla av nostalgi och sentimentalitet och gärna vill återskapa hiphopens ”gyllene era”, oftast till kvävande trist resultat. Action Bronson är inte en av dem – han försöker inte bygga en bro till det förflutna, för honom är det som om det förflutna fortfarande är nuet.

Bronson låter som en mer jordnära Ghostface Killah eller en smått förbannad Big L. Han rappar med flyt, tyngd och aggressivitet – tyvärr är hans punchlines sällan är mer än småkul, och han verkar inte veta vad en refräng är. Texterna har inga högre ambitioner än att stapla tuffa rim på varandra, och beatsen är inte gjorda för att dansa till – det är rentav omöjligt, däremot funkar det bra att vagga och nicka huvudet till dem. Det är just dessa kvaliteter som får många hiphopfans att älska Action Bronson, och visst finns det en charm i denna ovanliga anakronism.

Men det blir också något internt och uteslutande över konserten – Action Bronson låter som att han gör musik för sig själv och sina vänner, men aldrig för dig och mig. Han blir aldrig personlig, han blottar aldrig svaghet, han ler knappt. För hans musik utgår från en tidpunkt i hiphopens evolution då sådana inslag fortfarande var närmast otänkbara.

Konserten är ändå småtrevlig, med mycket publikinteraktion och fint backuprappande av Meyhem Lauren. Action Bronson gör inget fan besviken. Tyvärr gör han ingenting för att vinna nya fans.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli


"otello" på opera på skäret



”Otello”
av Giuseppe Verdi
Efter libretto av Arrigo Boito. Dirigent: Marcello Mottadelli. Regi: William Relton. Med: Michal Lehotsky, Charlotta Larsson, Ole Jörgen Kristiansen, m fl. Scen: Opera på Skäret.  

Opera på Skäret är en speciell upplevelse. Från Stockholms central kan man ta ett tåg med vagnar byggda i en svunnen tid och en destination höljd i dunkel – det är som en blandning av ”Harry Potter” och ”Mordet på Orientexpressen”. Väl framme på den lilla stationen Skäret vid sjön Ljusnaren går man in i en enorm lada, ett före detta sågverk – och detta är operahuset. Den röda träbyggnaden har en akustik som gjord för opera, och det är uppfriskande att uppleva konstformen utanför dess traditionella finkulturella kontext.

”Otello” handlar om kärlekens livsfarliga balansgång mellan eufori och misär, en berättelse om svartsjuka, alienation och förfall. Denna Verdis näst sista opera kan tillsammans med hans sista, komedin ”Falstaff”, ses som två sidor av samma mynt. Båda tillkom efter Verdis comeback från pensioneringen, båda bygger på verk av Shakespeare och båda har libretton av Arrigo Boito. Men där ”Falstaff” slutar i den livsbejakande ensemblesången ”Tutti nel mundo è burla” (”Allting i världen är ett skämt”) har ”Otello” den sylvassa och beckmörka soloarian ”
Credo in un Dio crudel” (”Jag tror på en grym Gud”) med textraden ”mänskligheten är ödets grymma skämt”.

Otello är en militär som avancerat till general och blivit ståthållare på Cypern. Han är lyckligt nygift med den unga vackra Desdemona men hatad av Jago, en fänrik som är bitter över att blivit snuvad på en kaptensbefordran som i stället gått till den yngre Cassio. Jago bestämmer sig för att förstöra Otellos liv genom att lura honom att Desdemona har en affär med Cassio och på det sättet driva den gode Otello till hat, destruktivitet och maktförlust.

Shakespeares perfekta drama, filtrerat genom Boitos poetiska realism, som i sin tur stöpts i Verdis gastkramande tonkonst gör ”Otello” till en av de potentiellt starkaste operaupplevelserna. För det krävs sångare som både är vokalt skickliga och kan agera med djup samt en orkester som kan fånga alla nyanser i musiken. Så är fallet med denna uppsättning, i regi av William Relton.

Kemin mellan Michal Lehotskys Otello och Charlotta Larssons Desdemona är total, deras kärlek känns så autentisk att undertecknad rörs till tårar redan i första aktens duett. Larsson sjunger häpnadsväckande bra och Lehotsky är ett med sin roll. Ole Jörgen Kristiansen gör den ryslige Jago med bravur, hal som en orm och mästerligt manipulativ. Orkestern, ledd av Marcello Mottadelli, är hela tiden på hugget men dränker aldrig sången. Sist men inte minst bör Cordelia Chisholms kongeniala scenografi nämnas. Den sluttande scenen, blekt upplyst i en mörk barackmiljö, blir en påminnelse om att allt håller på att tippa över, att lyckan kommer att rulla ned i fördärvet.

I ”Otello” är Verdi som minst sentimental och som mest gripande. Både Otello och Jago är fascinerande gestalter, mångsidiga och mänskliga på ett sätt som är ovanligt för Verdi. Och hur svartsjukans gift sakta men säkert raserar allt det vackra mellan Otello och Desdemona är så elegant och trovärdigt skildrat att det gör ont att beskåda. Opera på Skäret gör detta mästerverk rättvisa. Ett besök rekommenderas varmt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-07-29)