erik lundin - välkommen hem



Hiphop
Erik Lundin
”Välkommen hem”
(RMH Sound)
Betyg: 4

Erik Lundins låt ”Suedi”, från ep:n med samma namn från i fjol, är ett mästerverk inom svensk hiphop. Med akrobatiskt eleganta rim och fyndiga textrader skrev han både en djupt personlig låt och ett subtilt debattinlägg om identitet och svenskhet. Och han gjorde det över ett tungt fräscht beat, vilket skilde honom från alla andra mer eller mindre präktiga textfetischister i hiphopvärlden. Resten av ep:n var nästan lika bra, och denna nya ep är nästan lika bra som den. Likt en ung Nas balanserar Erik Lundin framgångsrikt på gränsen mellan det perfektionistiskt poetiska och det kompensatoriskt gatusmarta. Här når han en ny frihet som textförfattare (”En dag”), sjunger en vindlande lång skottsalva som refräng (”Ratata”) och experimenterar med dramatisk techno utan att göra bort sig (”Abiat”).

Bästa spår: ”Abiat”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-11-26) 

 


jens lekman på södra teatern


Denna spelade han inte. För doucheig? För ärlig? Vetefan men jag gillar den fortfarande

Jens Lekman
Scen: Södra Teatern, Stockholm
Betyg: 4

Det är inte lätt att vara en romantiker. Jens Lekman har alltid följt sitt hjärta snarare än karriärsbyggande strategier, vilket i ett och ett halvt decennium har tagit honom världen över på ett oräkneligt antal spelningar. Han tycks älska äventyret, de spontana mötena, de intima scenerna och de krokiga vägarna. Han har valt det livet och valt bort att bli popstjärna i Sverige.

När intresset för Jens Lekman var som störst, efter andra fullängdaren ”Night falls over Kortedala”, flyttade han till Australien för kärlekens skull och väntade fem år med att släppa ett nytt album. Han var och är fri från den uttryckliga eller underförstådda pressen från musikindustrin – han har sin konst och sin publik, det är det enda han behöver.

Denna utsålda konsert är den sista i en handfull solospelningar som är en uppvärmning för vårens större turné. Lekman säger uttryckligen att han gör detta gig dels för att testa hur låtarna från hans kommande skiva funkar live, dels för att spara ihop pengar till roligare men mindre inkomstbringande spelningar. Så minimalismen känns lika mycket som ett estetiskt val som ett budgetbeslut. Och det blir ibland lite väl tvära kast mellan dunkande beats från hans sequencer och intima akustiska ballader.

Men han griper tag i mig redan i inledande ”Black cab”, i ”I want a pair of cowboy boots” lite längre fram under konserten har jag nära till tårar och i extranumret ”Your arms around me” rullar de nedför min kind. Bakom alla Jens Lekmans lustiga textrader finns en så innerlig kärlekslängtan, och med hans grandiosa melodier och hans anti-indie-sätt att sjunga på (likt en korgosse sjunger han så fint som han bara kan) är det omöjligt att inte bli berörd. Jag har sett Jens Lekman live ett antal gånger sedan 2003, men jag har aldrig hört honom sjunga så bra som denna kväll, så avslappnat och starkt.

Av de nya låtarna förtjusar framförallt ”Dandelion seed”, där han över ett fint beat sjunger om att vara ett maskrosfrö som beskyller vinden för att ha burit iväg honom. Och halvgamla ”I know what love isn’t” blandas på ett snyggt vis med Boz Scaggs ”It’s over”, på samma sätt som ”The opposite of Hallelujah” sedan länge har varit gift med Chairmen of the Boards ”Give me just a little more time” från samma era. Men Jens Lekman försöker inte imponera med sin skivsamling, han vill bara skulptera fram det vackraste och mest känslofyllda i sina sånger. Han lyckas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-11-25)

andrás schiff i stockholms konserthus


En konsert han gav för sex år sedan i Brasilien, samma extranummer då som nu :)

Det finns inte så många nu levande pianister jag bryr mig om. Angela Hewitt, Martha Argerich, kanske Krystian Zimerman. Men den 63-årige ungerske pianisten András Schiff tycker jag mycket om och jag blev väldigt uppspelt när jag fick reda på att han skulle komma till Stockholm. Som av en händelse hade jag tidigare i höst satt ihop en playlist med bra höstig solopianomusik av Bach, "
Höst med Bach" kallade jag den, och då hade jag bara använt inspelningar av András Schiff.

Det är någonting med honom som jag tycker känns så sympatiskt. Han spelar både varmt och klart, både romantiskt och jordnära. Och så tycker jag att det är mysigt att han är gift med violinisten Yūko Shiokawa och att de spelar musik ihop. Deras inspelning av Schuberts fantasi för violin och piano har jag lyssnat mycket på, långt innan jag fattade att de var ett par, och de har även bland annat gett ut en skiva med Mozarts violinsonater. Jag vet inte varför, men jag tycker sånt är gulligt.

I konserthuset gav han flera konserter förra veckan, både som dirigent och som pianist. Jag var på konserten i söndags som var en ren pianorecital, och den var underbar. Okej, Mozarts sista pianosonat som inledde konserten var ganska intetsägande, men Schuberts sista pianosonat (D 960) som kom sen var otroligt mäktig. Sedan var det paus och sedan kom Haydns sista pianosonat som var hur fin som helst, innan det var dags för Beethovens sista pianosonat (nr 32) som var så fruktansvärt fruktansvärt bra. Den andra och avslutande satsen där - shit vilket mästerverk. "Musik blir inte bättre än så här" minns jag att jag tänkte när jag satt där och diggade, i det långa äventyr som är den satsen.

Efter att ha låtit den sista tonen klinga ut hängde András Schiffs händer helt livlösa längs pianopallens sidor. Han verkade helt utmattad, både fysiskt och själsligt. Jag önskar att publiken hade kunnat ge honom några sekunder, men givetvis skulle folk applådera som dårar så fort det blev tyst. Nåväl, oförtjänt var det inte. Och han måste ha varit nöjd med konserten och publiken, för han kom in både en och två gånger och bjöd på extranummer (arian från Bachs "Goldbergvariationer" och första satsen ur Mozarts "Sonata facile").

András Schiff spelade allt från minnet, han hade inte noter til en enda sonat. Fatta vad sjukt! Det som är så imponerande med det är inte att han lyckats memorera allt som en Asperger-person som lär sig tusen decimaler av talet pi, det är inte bara information som han har nött in, det handlar om känslor. Det är Schuberts och Beethovens känslor som han har tatuerat in i sin hjärna och sina fingrar, det är deras liv som han återskapar framför publikens ögon och öron. Det är ett mirakel.

Jag är så tacksam att jag får vara med om såna konserter. Jag tror att den kommer stanna i mitt minne länge. Jag kanske aldrig kommer se András Schiff igen, så jag är glad att jag har fått göra det en gång åtminstone.

Camilla Lundberg recenserade konserten i DN. 5/5 fick den.

a tribe called quest - we got it from here... thank you 4 your service


Eftersom detta är min favoritgrupp of all time så skriver jag lite längre här än de 800 tecken som fick plats i DN.

Hiphop
A Tribe Called Quest
”We got it from here… Thank you 4 your service”
(Epic/Sony)
Betyg: 3

Med sin perfekta balansgång mellan glädje och allvar, mellan dansanta rytmer och smarta textrader och mellan gata och skivsamling var A Tribe Called Quest nittiotalets bästa hiphopgrupp. Trion splittrades 1998 men har långsamt hittat tillbaka till varandra, och för ett år sedan – i chocken efter terrorattacken i Paris – bestämde de sig för att göra en ny skiva. Men Phife Dawg, vars dialogiska duetter med Q-Tip varit kärnan i gruppens charm, dog innan skivan var färdigställd. Ali Shaheed Muhammad hann inte vara delaktig alls – Q-Tip har producerat rubbet och DJ Scratch har pliktskyldigt kallats in som vikarierande dj. Vad värre är: Q-Tips fina låtar sabbas av usel rap av de gamla kompisarna Jarobi (världens mest oerfarna hiphopveteran), Busta Rhymes och Consequence. Ett frustrerande avsked.

Bästa spår: ”Dis generation”, ”Enough!!”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-11-19)

Okej, betyget är kanske lite lågt. Jag kan inte sluta lyssna på denna skiva, och kommer inte sluta lyssna på den, trots att den har sina brister. Men är det på grund av sentimentalitet och nostalgi eller för att den verkligen är asbra? Pitchfork gav den 9.0 av 10 i betyg såg jag, men det var en riktigt keff recension, den slappa kritikern tyckte att "rapparna gör bättre ifrån sig än vad de någonsin gjort", vilket är en direkt lögn. Sanningen är denna: Phife börja tappa det redan 1998, och när hans solodebut "Ventilation: da LP" kom två år senare vann han inga nya fans. Han gör ändå helt okej ifrån sig här, det finns en lite sorgsen ton i hans röst även när han låter sur eller kaxig, och det är väldigt fint. Busta Rhymes, som är med på fyra låtar, låter som en full farfar som spexar loss, man vill be honom chilla eller hålla käften. När var Busta bra senast egentligen? Han kändes desperat redan på "Respect my conglomerate". Jag tror inte han har gjort en bra eller intressant låt sedan Mariah Carey-duetten "I know what you want" från 2002.

Consequence som är med på lika många låtar låter ännu sämre, han var en ung hungrig och ganska begåvad rappare på "Beats, rhymes and life" 1996 men att han inte var med alls på "The love movement" två år senare ger intryck av att han inte kom så bra överens med ATCQ efter ett tag. Sedan blev han en kämpande rappare, alltmer frustrerad och alltmer bitter, och är väl numera mest känd för att vara sur på Kanye West för att hans GOOD Music-skiva inte blev en succé, och för att vara en deppig loser i realityserien "Love & hiphop". Nu är han en 40-årig rappare från Queens som vilken som helst - "they don't make thugs of this calibre" rappar han i en refräng här, låter oerhört malplacerat. Jarobi ska vi inte ens prata om. Han babblade lite i bakgrunden på ATCQ:s debutalbum för 26 (!) år sedan och har inte rappat på en enda låt sedan dess, istället blev han kock och snäll omhändertagande kompis till Phife, det är väl på grund av deras relation som han är med här. Han rappar på hälften av skivans låtar och samtliga blir sämre av hans medverkan - han verkar tro att rap handlar om att hälla ur sig ord, han har ingen humor, ingen orginalitet, ingen charm och definitivt ingen minnesvärd textrad.

Man kan, och bör nog, se "We got it from here... thank you 4 your service" som en ny Q-Tip-skiva. Han har producerat allt, spelar många instrument och allt är inspelat i hans egen studio i New Jersey. "Kamaal the abstract" spelades in 2001 (även om den inte gavs ut officiellt förrän många år senare), fina "The renaissance" kom 2008, sju år senare alltså, och det var sju år efter det, 2015, som han fattade beslutet att det var dags för en ny skiva med A Tribe Called Quest. Under de år som de har spelat ihop på reunionkonserter har maktbalansen varit ojämn - de andra medlemmarna har till skillnad från Q-Tip inte haft en framgångsrik karriär efter Tribe, de har varit mer beroende av att hålla ihop gruppen och gärna spela in något nytt (något som fans har suktat efter i alla år), men Q-Tip har inte varit så lockad av det, han har inte haft ett behov av det, han har haft råd att följa enbart konstnärliga impulser. Dokumentärfilmen "Beats, rhymes and life: the travels of A Tribe Called Quest" brukar omtalas för att Q-Tip är ett sånt as, men när jag såg den tänkte jag mer på att de olika medlemmarna har så olika förutsättningar, och att det snarare var Phife som var barnslig som inte kunde förstå Q-Tips perspektiv alls. Efter att ha sett den, och även med tanke på hur Q-Tips karriär ser ut med producentjobb och låtskrivarinput hit och dit med Kanye West och andra, har det känts väldigt avlägset att det skulle komma en ny Tribe-skiva.

Att det hände berodde på två saker som hände samma kväll i november 2015: gruppen framträdde live på Jimmy Fallon show och stämningen var så himla bra och mysig att alla kände gemenskap och pepp, de var på samma våglängd för en gångs skull, och det var också samma dag som terrorattentaten i Paris ägde rum (det hände ju på kvällen, men klockan är ju sex timmar efter i New York, så nyhetsrapporteringen och chocksnacket måste ha varit i full gång vid tiden för Jimmy Fallon-showen). Den förvirrade energin, glädjen av gemenskapen kombinerat med chocken av hur fruktansvärda saker som händer i städer som man har en relation till, och insikten om att det kommer leda till ökad islamofobi och polarisering mellan folkgrupper, den energin fick gänget (eller framförallt Q-Tip) att känna att det var dags att skapa något, att omsätta känslorna i kreativitet.

Det som hände efter det var att Phife började pendla mellan sitt hem i Kalifornien till Q-Tip på östkusten, bo hos honom, hänga med honom, prata ut, ha det mysigt. Och spela in musik - men det var, enligt Phifes änka, mindre viktigt för honom än att hitta tillbaka till Q-Tip. Det var det stora. Det kände nog Q-Tip också, och han berättade i en intervju i New York Times häromveckan att han och Phife kallade varandra för sina förnamn, Malik och Jon (Q-Tip hette Jonathan Davis innan han bytte namn till Kamaal Farreed i mitten av 90-talet... intressant att han fortfarande "är" Jon!). Ali Shaheed Muhammad hade inte tid att vara med, han hade fått ett fett gig som soundtrackmakare till tv-serien "Luke Cage". Men det gjorde ingenting för Malik och Jon. Det är så jag tolkar "We got it from here... thank you 4 your service": som en kärlekshistoria mellan två gamla vänner, som känt varandra sedan barnsben, skapat storverk tillsammans när de var i yngre 20-årsåldern, men sedan gled isär - och hittade tillbaka till varandra, bara ett halvår innan den ena av dem abrupt rycktes bort. Ingen var beredd på att Phife skulle dö i mars, han och Q-Tip pratade i telefon kvällen innan och stämningen var hur god som helst. Chocken och sorgen som Q-Tip kände när hans nyligen återvunna älskade vän var död ett dygn senare går knappt att föreställa sig. Det är som Orfeus som förlorade sin Eurydike för andra gången på vägen upp från Hades. Det är hjärtskärande.

Men hur stark denna berättelse än är, så är det inte den som berättas på "We got it from here... thank you 4 your service". Det är bara en skugga i bakgrunden - den enda låten som handlar om Phifes bortgång, "Lost someone", är tyvärr rätt svag (återigen delvis pga Jarobi). Men hela skivan känns som en hyllning till Phife, exempelvis märks det genom valet att lägga låten "The Donald" som sista låt. Den handlar inte alls om Donald Trump utan om att Phife använde smeknamnet Don Juice, ett skämt de spunnit vidare på så namnet har blivit Donald eller The Donald.

Men det är okej att skivan inte är en sorgesång, det hade varit tråkigt på ett sätt. "We got it from here... thank you 4 your service" handlar ju om hur Q-Tip och Phife hittar tillbaka till sin ursprungliga dynamik, sin ursprungliga energi, och det var en glädjens energi. Den skiva som denna påminner mest om är gruppens allra första skiva, "People's instinctive travels and the paths of rhythm". Att hitta tillbaka till glädjen, naiviteten och kärleken var temat även på "The love movement" som var gjort som en avskedsskiva, men intressant nog lyckades gänget sämre där, stämningen blev krystad. Det var en god idé, men det var nog en intellektuell idé snarare än något känslomässigt. De tyckte nog inte om varandra tillräckligt mycket för att det skulle kännas genuint. De var på väg ifrån varandra - Phife ville göra underground rap och Q-Tip ville göra "Vivrant thing" och dansa i Hype Williams-videos. Här känns det däremot helt naturligt, och det är skivans främsta styrka. Jag har gjort
en playlist med mina 40 favoritlåtar med A Tribe Called Quest, de är i kronologisk ordning, förutom att jag efter de sju låtarna från "We got it from here..." har med två låtar från debuten: "Youthful expression" och "Description of a fool". De låter perfekt där. Faktiskt bättre än någonsin.

Det finns fler saker som man kan säga om denna skiva. Jag tycker det är kul att Kanye West är med på ett hörn, om så bara för att sjunga en refräng (det är den hittigaste refrängen på skivan, "The killing fields"). Han är sannolikt världens största Tribe-fan, och jag är övertygad om att det var för att han ville komma nära Q-Tip som han började affiliera sig med Consequence för länge sedan. Mysigt också att Andre 3000 är med på ett hörn - han är också ett äkta fan, enligt legenden upptäcktes OutKast när de freestylade över "Scenario"-instrumentalen. Jack White är ett annat fan, som bad Q-Tip framföra "Excursions" under en konsert för några år sedan, och jag gillar inte Jack White men tack och lov hörs han inte så mycket när han spelar. En gäst som är otippat bra är Elton John, som sjunger fint i slutet av "Solid wall of sound" (som bygger på en snygg och ovanlig sampling från Elton Johns "Bennie and the Jets"). Man älskar ju också när Q-Tip sjunger - han har sånt sinne för melodier! Det märktes också när ATCQ uppträdde på SNL nyligen, och Q-Tip sjöng med i samplingen "move on to the stars" i "The space program", jättefint.

Och det är när Q-Tip är som mest personlig som skivan är som mest intressant. I "Enough!!" rappar han om sexualitet och själviskhet - kongenialt nog scratchas sitarsamplingen från "Bonita Applebum" in i refrängen. Man har ju alltid anat att Q-Tip var en ladies man, men i New York Times-artikeln berättar han att det blev så intensivt att han till slut kände sig tvungen att gå i celibat i ett år, intressant. Jag undrar om han gått i terapi. Han rappade om Freud redan på "Start it up" 1998, och i "Ego" på denna skiva är självrannsakandet i full blom ("so all you psychoanalysts, pull up your pad and pen") men med värme och humor, typiskt för Q-Tip. Jag älskar honom så mycket. Efter alla dessa år är han fortfarande min favoritrappare.

Jag minns sommaren 1997, då jag nyss fyllt 15 och bodde i Stockholm en vecka och hälsade på min bror Rodrigo i Bergshamra. Då gick jag till Mega Records på Sergels torg och köpte A Tribe Called Quests debutalbum. ATCQ har alltid varit musik som jag förknippar med mina syskon. Min bror Christopher var den som introducerade dem för mig, jag minns att han hade "The low end theory" inspelad på ett kassettband, och Tribe hördes ofta på soundtracken till hans skateboardfilmer som vi brukade kolla på ihop. Min syster och jag var helt galna i Tribe runt 1998, vi lyssnade väldigt mycket på dem båda två. Och Rodrigo och jag bondar fortfarande över ATCQ-nytt, det var han som var den första att tipsa mig om att en ny skiva var på g. Så för mig känns Q-Tip, Phife och Ali Shaheed Muhammad som en del av min familj.

Jag kan inte säga att "We got it from here... thank you 4 your service" är ett fantastiskt konstverk. Jag kan bara säga att jag blir berörd av den, och inte vill sluta lyssna. Jag kanske kommer få vänta i sju år till innan jag får höra en ny skiva från Q-Tip, så jag är glad att den här finns.

Även om det vore nice om någon redigerade bort Jarobis verser, som den där dåren som gjorde en alternativ version av "Star Wars: The phantom menace" utan Jar Jar Binks.

gravity boys, mabel och sammy & johnny bennet på the green door project



The Green Door Project
Gravity Boys, Mabel och Sammy & Johnny Bennett
Scen: Automobilgatan 16, Nacka

Kulturellt kapitalt är reellt kapital. Det fattar det stora nordiska ölföretaget som har initierat The Green Door Project, en ambulerande minifestival för modern klubbmusik som nu gästar en stor industrilokal i Nacka. Visst, musikbranschen är bara en gren av kapitalismen, så detta borde kanske inte vara något att höja på ögonbrynen åt. Samtidigt är det lite lustigt att det estetiska idealet för The Green Door Project är svartklubb och hemligt rejv – adressen för evenemanget ”avslöjades” dagen innan det ägde rum – när allt är så uppstyrt och lyxigt arrangerat med stora finansiella muskler.

Men det går inte att klaga när den konstnärliga kvaliteten på denna upplaga av The Green Door Project är så hög. På den stora scenen uppträder flera absoluta toppakter, och när man nås av deras musikaliska magi tänker man varken på öl eller kapitalism. (Eller på den lilla scenen, som bjuder på en kavalkad av DJ-sets.)

Gravity Boys är systergrupp till Sad Boys (en av den gruppens producenter, Yung Sherman, är även med i Gravity Boys). Detta unga kollektiv är Sveriges främsta hiphopexport, med en stor amerikansk publik, men hittills har det mest varit Sad Boys-vokalisten Yung Lean som har fått uppmärksamhet. Därför är det kul att se Gravity Boys-rapparna Bladee och Ecco2k stå i rampljuset själva för en gångs skull. 

Det här gänget låter fortfarande som ingenting annat: beats som är arkitektoniska mästerverk med mördande bas och hemsökta syntslingor, rap som är så dränkt i autotune att det är svårt att urskilja orden i de surrealistiska texterna, och en visuell stil som blandar ghettofantasier med nostalgi till digital grafik från internets barndom. Gruppens tredje rappare Thaiboy Digital och hans fantastiska låtar lyser med sin frånvaro, men det gör inte så mycket när de återstående medlemmarna bjuder på Bladee-hittar som ”Lovenote” och ”Who goes there” och Ecco2k pryder sin hjässa med en märklig apdödskallemask. Gruppens punkighet understryks av att de inte säger ett ord till publiken under hela konserten.

Londonbaserade Mabel är en helt annan typ av artist: en klassisk ung R’n’B-diva med en röst och en scennärvaro – och framförallt starka låtar – som får henne att framstå som en blivande stjärna. Mabel, som är dotter till Neneh Cherry, blandar modern amerikansk R’n’B-pop med typiskt engelskt soulsväng, men det som verkligen sticker ut med hennes sound är preferensen för 1990-talets släpigt coola R’n’B. Live är Mabel ännu bättre än på de slickt producerade singlarna som hon släppt, och med hjälp av två körsångerskor charmar hon hela publiken. Måtte debutalbumet komma snart.

Kvällens höjdpunkt är ändå tvillingbröderna Sammy & Johnny Bennett från Göteborg. När de och deras gäng Tu5en dök upp från ingenstans i våras blev de omedelbart en sensation – de står för något helt nytt i svensk hiphop, inspirerade av den stora andra grimevågen som uppstod i London för ett par år sedan. Visst, Max Peezay gjorde grime på svenska för över tio år sedan, men Sammy & Johnny Bennett gör något oändligt mycket hårdare, svängigare och roligare. De blixtrar av energi när de levererar sina kulsprutetexter, och samspelet mellan de två bröderna, hur snyggt de glider in och ut ur varandras verser, får konserten att skina ännu mer. 

Tu5en känns som framtiden för svensk rap: ett minimalistisk, inte så ackordfluffigt sound som studsar utan att det låter pop. Jag kapitulerar inför det och inför det stora nordiska ölföretagets sluga strategi – The Green Door Project är en succé.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-11-14)

alicia keys - here


Ändå en hit! 

Soul
Alicia Keys
”Here”
(RCA/Sony)
Betyg: 3

Ända sedan debuten 2001 har Alicia Keys förföljts av rykten om att hon är homosexuell men inte vågar komma ut ur garderoben, något hon konsekvent förnekat; att hon gifte sig och fick två barn dödade inte helt skvallret. Därför är det intressant att hon nu på sitt sjätte album adresserar sexualitet på olika sätt, i de fyra låtar som avslutar skivan. ”Where do we begin now” är en lesbisk kärlekshistoria, ”Holy war” drömmer om ett samhälle utan fördomar mot hudfärg och sexualitet, i ”Hallelujah” vänder sig berättarjaget till sin tro och söker desperat efter förlåtelse för sin syndiga livsstil och ”In common” skildrar en passionerad förälskelse som präglas av ängslan snarare än lycka trots att kärleken är besvarad. ”Here” är inte Alicia Keys mest hitspäckade skiva, men hennes mest personliga. 

Bästa spår: ”In common”, ”More than we know”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-11-12)

michael kiwanuka på vasateatern



Michael Kiwanuka
Scen: Vasateatern, Stockholm
Betyg: 2

Engelsmannen Michael Kiwanuka marknadsförs som en retrodoftande soulartist. Kanske inte så konstigt, när hans småputtrigt mysiga debutalbum lät som en hyllning till Bill Withers och Terry Calliers folksoul från 1970-talets gryning, och den bombastiska uppföljaren ”Love & hate” som släpptes i somras är starkt inspirerad av det Isaac Hayes och Marvin Gaye gjorde under samma tid.

Musik måste nu inte vara nyskapande för att vara bra – det är helt okej att Kiwanuka är förälskad i sina idolers sound, snarare än deras visionära och radikala förändringar av den samtida popmusiken. Soundet har han omsorgsfullt återskapat, åtminstone på skiva, och hans fylliga sångröst har en vacker ton. Men soul handlar mer om sound. Det handlar om en attityd till musikskapande, att släppa fram svänget, värmen och själen. 

Det sistnämnda misslyckas Michael Kiwanuka med. Det finns ingen spontanitet eller lekfullhet i hans sång (eller i hans gitarrspel), varje ton är exakt, och hur många gånger han än sjunger en refräng i en låt så förändrar han inte melodin en millimeter. Kanske handlar det om bristande självförtroende eller ängsligt kontrollbehov. Som han sjunger i ”Rule the world”: ”help me lose control”. 

Live är inte Kiwanukas låtar nedbäddade i samma ultralyxiga arrangemang som på skiva. Låtarna är dock minst lika långa även här, men istället för stråkar och körer får vi ett evigt rockigt jammande. Eller malande är ett mer passande ord, eftersom Kiwanuka och hans femmannaband inte bjuder någon improvisation att tala om. 

Konsertens bästa låt, ”The final frame” med sitt härligt grisiga gitarriff, låter som en osannolik blandning av D’Angelos ”Untitled (how does it feel)” och Pulps ”Bar Italia”. Han låter mer hemma i denna typ av bitterljuv liderlig rock än i den klaustrofobiskt tjatiga ”Black man in a white world” som saknar den sprängkraft som titeln utlovar. Och nej, handklapp är inte synonymt med gospeleufori. 

Synd att en så fin sångröst ska hållas i så hårda tyglar. Michael Kiwanuka borde anlita sin gamla turnépartner Adele som coach, han behöver ju hjälp med att släppa på kontrollen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-11-09)

en svart dag



Trump vann. Hillary Clinton förlorade. Trots att hon är en extremt kompetent och erfaren politiker och han är en populist som byggt sin kampanj på lögner och smutskastning. Det känns så jävla hemskt. Det kändes som att vakna till en mardröm. Nu kommer alla högerpopulistiska politiker i Europa få råg i ryggen. Nu kommer hatbrotten mot ickevita och HBTQ-personer öka. Nu är det bevisat att ett amerikanskt presidentval kan vinnas enbart genom att säga helt sjuka saker och bjuda på en färgstark show, så det lär väl bli mer av den varan. Nu är det bevisat att en kvinna inte vinner ett presidentval, hur mycket bättre hon är sin manliga motståndare enligt alla objektiva kriterier, så det lär väl dröja innan en kvinna får chansen att bli kandidat igen. För några dagar kändes det självklart att Michelle Obama kommer kandidera till valet om åtta år - nu känns det plötsligt som att det aldrig kommer att ske. Nu kommer kvinnohatet öka, främlingsfientligheten öka, de stängda gränserna kommer bli ännu mer stängda, i USA och i andra länder. Det känns så jävla mörkt.

Jag lyssnade på den här låten innan idag. Det var ingen tröst. Men det var vad jag orkade lyssna på. Den ger inte hopp, men den lägger en hand på min axel och säger: we're gonna make it. Jag säger inte ett ord. Men jag stänger inte av.

empire of the sun - two vines



Pop
Empire of the Sun
”Two vines”
(Astralwerks/Universal)
Betyg: 3

När Luke Steele från gitarrpopbandet The Sleepy Jackson och Nick Littlemore från electroakten Pnau bildade Empire of the Sun 2007 var det som ett halvplojigt sidoprojekt. Men duon blev snabbt betydligt mer framgångsrik än de två australiensarnas ordinarie band, tack vare en over the top-estetik både vad gällde musiken (dopad discopop) och scenshower (sci fi-inspirerade glamrockutstyrslar och pyroteknik). På detta tredje album har de lugnat ner sig något, de mest hysteriska arenagesterna har tonats ned, men melodierna är fortfarande suveräna. Empire of the Sun låter som ett M83 som coachats av Katy Perry, och älskar man pur pop kan man inte ogilla denna skiva. Jag saknar dock The Sleepy Jackson lite – i det bandet fick Luke Steeles hittiga melodier en känsligare och mer dynamisk inramning.

Bästa spår: ”Keystone”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheters nättupplaga 2016-11-05)

anne sofie von otter & brooklyn rider i berwaldhallen



Anne Sofie von Otter & Brooklyn Rider.
Musik av Philip Glass, John Adams, Leoš Janáček, Nico Muhly, Björk m.fl.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Längd: 2 timmar.
Betyg: 4.

Brooklyn Rider är en modern stråkkvartett, som påminner mer om ett snällt indieband än en grupp som förvaltar en tradition från 1700-talet. De står upp när de spelar (förutom cellisten som sitter på ett litet podium, som en trummis) och istället för att vända på gamla notpapper har de digitala notställ som de styr med fiffiga golvpedaler. Framförallt är de moderna i sin repertoar: konstmusik från 1900-talet, helt nyskrivna kompositioner och, på den färska skivan som de spelat in tillsammans med vår världsberömda mezzosopran Anne Sofie von Otter, poplåtar i känsliga arrangemang.

Det Anne Sofie von Otter delar med den unga stråkkvartetten är en vilja att nå ut brett och riva murar, och konserten på Berwaldhallen blir en varm tillställning. Den lättillgängliga sidan av amerikansk minimalism, som dominerar operahösten i Stockholm, hörs även här i Philip Glass ”Three selections from Suite from Bent” och John Adams vackra aria ”Am I in your light?”. Sånger av de unga tonsättarna Caroline Shaw och Nico Muhly, med texter från 1100-talets franska trubadurskatt respektive dikter av Joyce Carol Oates och Konstantinos Kavafis, imponerar också. 

Starkast intryck gör två instrumentalnummer: Tyondai Braxtons hypermoderna ”ArpRec1” med sina electronicaliknande polyrytmer och Leoš Janáčeks första stråkkvartett, inspirerad av Tolstojs ”Kreutzersonaten”. En gripande äktenskapstragedi i fyra akter som, trots att den skrevs 1923, passar in perfekt efter den samtida musiken.

Efter paus sjunger Anne Sofie von Otter i mikrofon och blir då en helt annan sångerska, närmare jazz än klassisk musik. Hon framför de poplåtar som kanske behövs för att locka en bred publik men som paradoxalt nog får konserten att kännas mindre modern och pigg. Kate Bush ”Pi” låter som ett studentspex av teknologer, Elvis Costellos ”Speak darkly my angel” visar att hans sångmelodier inte passar någon annans röst än hans egen och Björks ”Hunter” saknar originalets hysteriska intensitet. ABBAs ”Gimme! Gimme! Gimme! (A man after midnight)” som sista extranummer tas emot med förtjusning av publiken, inte minst när von Otter dansar loss, men är ändå outhärdligt buskis. Å andra sidan är Eva Dahlgrens och Anders Hillborgs ”Kväll” väldigt fin.

En något ojämn konsert alltså, men ändå stark. Gängets energi och entusiasm, deras omsorgsfullt planerade program och de många höjdpunkterna skapar en längtan efter en fortsättning.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheters nätupplaga 2016-11-05)

regina spektor på cirkus



Regina Spektor
Scen: Cirkus, Stockholm
Betyg: 2

Nobelpriset till Bob Dylan har väckt frågan om textens roll i popmusik i allmänhet och för singer-songwriters i synnerhet. Man skulle lite generaliserat kunna dela in singer-songwriters i två fack: de som i första hand är litterärt begåvade och de som i första hand är musikaliskt begåvade. Artister som Bob Dylan, Leonard Cohen och Patti Smith tillhör den förstnämnda kategorin – även om de har många musikaliskt briljanta ögonblick är det deras ord som väger tyngst. 

Regina Spektor är däremot en singer-songwriter av den sistnämnda kategorin. Hon var i många år inriktad på att bli en professionell pianist inom klassisk musik. När hon i de sena tonåren började experimentera med eget låtskrivande och vågade sjunga exploderade hon kreativt: hennes djupa musikalitet korsbefruktades med New Yorks indiescen och dess avslappnat lekfulla ideal. 

Nu har hon gett ut skivor och turnerat i femton år, och skrivit mängder med låtar, men fortfarande är Regina Spektors ord lättviktiga i förhållande till hennes toner. Och hon tycks själv vara distanserad till de ömsom quirky, ömsom sentimentala texterna – hennes sång är stark men liksom skild från det den sjunger om. Som ett extranummer under denna konsert framför hon sin gamla hitlåt ”Fidelity” och när hon sjunger den avslutande frasen ”it breaks my heart” har ingen någonsin menat dessa ord mindre.

Spektors senaste album ”Remember us for to life” har ett orkestralt sound som tillsammans med låtarnas underhållningsdramatiska karaktär får musiken att likna musikal. Hennes konsert domineras av låtar därifrån, men tyvärr görs de inte rättvisa av hennes band – en trummis som aldrig får igång ett riktigt sväng, en keyboardist vars tjocka fluffiga syntmattor är ett klent substitut för skivans subtila arrangemang samt en cellist som används för lite. Regina Spektor själv har i alla fall stark scennärvaro (även om flera låtar får avbrytas och startas om när hon glömmer text), fast hennes lilla Halloween-utstyrsel känns spexig på ett slappt och meningslöst sätt.

I det sista extranumret tar hon av sig sina kattöron och framför ”Samson” ensam vid pianot. Plötsligt låter hon innerlig, hon är närvarande i sången och dess vemodiga berättelse. Och når då så mycket längre in i mig som lyssnare. Tänk om hela konserten hade kunnat vara på det sättet.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-11-02)

NxWorries - Yes Lawd!



Hiphop
NxWorries
”Yes lawd!”
(Stones Throw/Border)
Betyg: 4

Efter ett antal år nu av rappare som sjunger vackert, från Z-Ro till Drake, har rappandet i sig blivit en upplöst ingrediens i hiphop som musikgenre. Artister som Anderson .Paak är den logiska utvecklingen – han rappar inte men sjunger så snabbt och rytmiskt, över funkiga beats med loopade samplingar, att han tveklöst känns mer som hiphop än soul. Han är också sanslöst produktiv. Hans fina soloalbum ”Malibu” släpptes i januari, vilket följdes av en liten världsturné, och redan nu är nästa album här, ett samarbete med producenten Knxwledge. Duons debutalbum ”Yes lawd” handlar om kärlek, trohet, libido, frestelser och bitterljuv livsglädje. Ett mer koncentrerat och hiphoporienterat sound än på Anderson .Paaks soloskivor, och de läckra beatsen och den spontana stämningen passar honom perfekt. 

Bästa spår: ”What more can I say”, ”Lyk dis”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-10-29)