Hiphop
Erik Lundin
”Välkommen hem”
(RMH Sound)
Betyg: 4

Erik Lundins låt ”Suedi”, från ep:n med samma namn från i fjol, är ett mästerverk inom svensk hiphop. Med akrobatiskt eleganta rim och fyndiga textrader skrev han både en djupt personlig låt och ett subtilt debattinlägg om identitet och svenskhet. Och han gjorde det över ett tungt fräscht beat, vilket skilde honom från alla andra mer eller mindre präktiga textfetischister i hiphopvärlden. Resten av ep:n var nästan lika bra, och denna nya ep är nästan lika bra som den. Likt en ung Nas balanserar Erik Lundin framgångsrikt på gränsen mellan det perfektionistiskt poetiska och det kompensatoriskt gatusmarta. Här når han en ny frihet som textförfattare (”En dag”), sjunger en vindlande lång skottsalva som refräng (”Ratata”) och experimenterar med dramatisk techno utan att göra bort sig (”Abiat”).

Bästa spår: ”Abiat”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-11-26) 

 

Kommentera 0

Denna spelade han inte. För doucheig? För ärlig? Vetefan men jag gillar den fortfarande

Jens Lekman
Scen: Södra Teatern, Stockholm
Betyg: 4

Det är inte lätt att vara en romantiker. Jens Lekman har alltid följt sitt hjärta snarare än karriärsbyggande strategier, vilket i ett och ett halvt decennium har tagit honom världen över på ett oräkneligt antal spelningar. Han tycks älska äventyret, de spontana mötena, de intima scenerna och de krokiga vägarna. Han har valt det livet och valt bort att bli popstjärna i Sverige.

När intresset för Jens Lekman var som störst, efter andra fullängdaren ”Night falls over Kortedala”, flyttade han till Australien för kärlekens skull och väntade fem år med att släppa ett nytt album. Han var och är fri från den uttryckliga eller underförstådda pressen från musikindustrin – han har sin konst och sin publik, det är det enda han behöver.

Denna utsålda konsert är den sista i en handfull solospelningar som är en uppvärmning för vårens större turné. Lekman säger uttryckligen att han gör detta gig dels för att testa hur låtarna från hans kommande skiva funkar live, dels för att spara ihop pengar till roligare men mindre inkomstbringande spelningar. Så minimalismen känns lika mycket som ett estetiskt val som ett budgetbeslut. Och det blir ibland lite väl tvära kast mellan dunkande beats från hans sequencer och intima akustiska ballader.

Men han griper tag i mig redan i inledande ”Black cab”, i ”I want a pair of cowboy boots” lite längre fram under konserten har jag nära till tårar och i extranumret ”Your arms around me” rullar de nedför min kind. Bakom alla Jens Lekmans lustiga textrader finns en så innerlig kärlekslängtan, och med hans grandiosa melodier och hans anti-indie-sätt att sjunga på (likt en korgosse sjunger han så fint som han bara kan) är det omöjligt att inte bli berörd. Jag har sett Jens Lekman live ett antal gånger sedan 2003, men jag har aldrig hört honom sjunga så bra som denna kväll, så avslappnat och starkt.

Av de nya låtarna förtjusar framförallt ”Dandelion seed”, där han över ett fint beat sjunger om att vara ett maskrosfrö som beskyller vinden för att ha burit iväg honom. Och halvgamla ”I know what love isn’t” blandas på ett snyggt vis med Boz Scaggs ”It’s over”, på samma sätt som ”The opposite of Hallelujah” sedan länge har varit gift med Chairmen of the Boards ”Give me just a little more time” från samma era. Men Jens Lekman försöker inte imponera med sin skivsamling, han vill bara skulptera fram det vackraste och mest känslofyllda i sina sånger. Han lyckas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-11-25)
Kommentera 0

En konsert han gav för sex år sedan i Brasilien, samma extranummer då som nu :)

Det finns inte så många nu levande pianister jag bryr mig om. Angela Hewitt, Martha Argerich, kanske Krystian Zimerman. Men den 63-årige ungerske pianisten András Schiff tycker jag mycket om och jag blev väldigt uppspelt när jag fick reda på att han skulle komma till Stockholm. Som av en händelse hade jag tidigare i höst satt ihop en playlist med bra höstig solopianomusik av Bach, "Höst med Bach" kallade jag den, och då hade jag bara använt inspelningar av András Schiff.

Det är någonting med honom som jag tycker känns så sympatiskt. Han spelar både varmt och klart, både romantiskt och jordnära. Och så tycker jag att det är mysigt att han är gift med violinisten Yūko Shiokawa och att de spelar musik ihop. Deras inspelning av Schuberts fantasi för violin och piano har jag lyssnat mycket på, långt innan jag fattade att de var ett par, och de har även bland annat gett ut en skiva med Mozarts violinsonater. Jag vet inte varför, men jag tycker sånt är gulligt.

I konserthuset gav han flera konserter förra veckan, både som dirigent och som pianist. Jag var på konserten i söndags som var en ren pianorecital, och den var underbar. Okej, Mozarts sista pianosonat som inledde konserten var ganska intetsägande, men Schuberts sista pianosonat (D 960) som kom sen var otroligt mäktig. Sedan var det paus och sedan kom Haydns sista pianosonat som var hur fin som helst, innan det var dags för Beethovens sista pianosonat (nr 32) som var så fruktansvärt fruktansvärt bra. Den andra och avslutande satsen där - shit vilket mästerverk. "Musik blir inte bättre än så här" minns jag att jag tänkte när jag satt där och diggade, i det långa äventyr som är den satsen.

Efter att ha låtit den sista tonen klinga ut hängde András Schiffs händer helt livlösa längs pianopallens sidor. Han verkade helt utmattad, både fysiskt och själsligt. Jag önskar att publiken hade kunnat ge honom några sekunder, men givetvis skulle folk applådera som dårar så fort det blev tyst. Nåväl, oförtjänt var det inte. Och han måste ha varit nöjd med konserten och publiken, för han kom in både en och två gånger och bjöd på extranummer (arian från Bachs "Goldbergvariationer" och första satsen ur Mozarts "Sonata facile").

András Schiff spelade allt från minnet, han hade inte noter til en enda sonat. Fatta vad sjukt! Det som är så imponerande med det är inte att han lyckats memorera allt som en Asperger-person som lär sig tusen decimaler av talet pi, det är inte bara information som han har nött in, det handlar om känslor. Det är Schuberts och Beethovens känslor som han har tatuerat in i sin hjärna och sina fingrar, det är deras liv som han återskapar framför publikens ögon och öron. Det är ett mirakel.

Jag är så tacksam att jag får vara med om såna konserter. Jag tror att den kommer stanna i mitt minne länge. Jag kanske aldrig kommer se András Schiff igen, så jag är glad att jag har fått göra det en gång åtminstone.

Camilla Lundberg recenserade konserten i DN. 5/5 fick den.
Kommentera 0
Visa fler inlägg