Oskar Linnros - Vilja bli


Nicholas: Det här är ett pionjärarbete. När rappare sadlar om till singer-songwriters kan det bli Everlast-rockigt eller Dudley Perkins-flummigt, men med Oskar Linnros framträder en ny möjlighet. Bultande explosiv pop som parerar klichéer både vad gäller texter och produktion, just på grund av att han kommer från en annan genre med andra estetiska ideal. Linnros har en stark känsla för melodier, men tyvärr inte världens starkaste sångröst. Det är å andra sidan en del av hans charm – han är inte Peter Jöback, men han tar i som om han var det. En toppskiva. BETYG: 5/6 (Från Nöjesguiden nr 6/7 2010 som kommer nästa vecka, finns också på
nätet.)

Annika Flynner: Hehe. Peter Jöback? Vad fick du det ifrån? Fast i och för sig, hellre den referensen än det eviga snacket om Mauro och Orup. Orup gjorde klassisk pop och Mauro gjorde värdig Kungsholmensoul, men Oskar Linnros är något annat, något nytt, med sin återhållna ilska, sina screwade samplingar och sitt unga krossade hjärta. Ärligt talat är jag lite sur på dig, Nicholas - hur kunde du bara ge den fem av sex i betyg? När det är en modern klassiker och årets bästa svenska skiva? Fegt, faktiskt. Tro inte att jag kommer förlåta det i första taget. Allt som Oskar Linnros gjort de senaste sex åren har bara varit en prolog till det här. Det är faktiskt exakt samma sak som när Håkan Hellström solodebuterade med dunder och brak för tio år sedan. Vi kan alltså vänta oss en småtrist men hittig upprepning hösten 2012 och ett episkt mästerverk våren 2015. Make it happen, Oskar. 

PS älskar sista låten på skivan, sval instrumentaljazz som är sådär mysigt svenskt ospontan och imporvisationsbefriad, bara vacker, bara somrig och romantisk.

I keep on keeping on

Jag vet inte varför - kanske är det all den här sabla rojalistiska bröllopsyran - men jag har bröllopsprotestlåten "The Worst That Could Happen" med The Brooklyn Bridge på repeat i hjärnan och det finns inget jag kan göra åt det. Åh, det är en så himla bra låt. Skriven av semigeniet Jimmy Webb, mannen som var för mycket Bacharach för rockvärlden och för mycket Dylan för mysvärlden och som aldrig riktigt blev den ikon han förtjänade att bli. Är man som jag en sucker för maxade melodier och droppandet från ett krossat hjärta så är han grabben hela dan. Varför har jag inte tagit mig tid med honom egentligen? Är det för att han är så ful? Är det för att han inte är tillräckligt ful? Det måste hur som helst bli ändring på det. Hans soloskivor kan jag skippa tills vidare, jag är lika intresserad av hans sångröst som jag är av Cole Porters.

Topp 5 Jimmy Webb-skivor som jag (och ni) måste kolla upp:


1. The 5th Dimension, "The Magic Garden"


2. Richard Harris, "The Yard Went on Forever"


3. Michael Feinstein, "Only One Life: The Songs of Jimmy Webb"


4. Thelma Houston, "Sunshower"


5. The Supremes, "The Supremes Produced and Arranged by Jimmy Webb"


Robyn - Body Talk pt 1


Nicholas: Varje skiva Robyn gör är ett steg framåt – och då var hon en lysande sångerska redan vid sin debut. Hur många artister har kvar hungern efter utveckling och modernitet femton år in i karriären? Miles Davis, David Bowie, Madonna – ja, Robyn platsar snart i den ligan. Body Talk pt 1 är full av skimrande melodier, knorrande beats och färsk melankoli. Dessutom präglas den av en sympatisk spontanitet, en avslappnad inställning som man kanske bara får av ett starkt självförtroende och en vattentät musikalisk vision. (
Från Nöjesguiden nr 5/2010)

Annika Flynners kommentar: Nytt steg framåt för varje skiva, stämmer verkligen det? Hm... "Electric" var iofs kanske bättre än "Do you really want me"... "Keep this fire burning"... "Be mine"... okej. Men ärligt talat Nicholas så tycker jag att det är lite lustigt att du dissade Teddybears skiva och så ger du en skiva som producerats av teddybjörnen Klas Åhlund en sån här positiv recension. Fast det är klart, Teddybears-skivan hade ju ingen låtskrivare som Robyn, den var bara flåsig och bull. För övrigt var väl Miles Davis relevant i lite mer än 15 år.

Våga vägra hakorna


Ett hakkors.

Okej, så tronarvingehakan och 0,1-på-högskoleprovet-hakan ska gifta sig på lördag. Jag önskar dem all lycka i framtiden... eller nej, det gör jag inte alls förresten. Jag känner inte Victoria och inte Daniel. Det vore helt sjukt att ha en åsikt om dem och deras privatliv. Vad har det med mig att göra? Vad har det med någon att göra? Vad har det med SVT, som jag betalar min tv-licens till, att göra? Vad har det med (annars seriösa) kultursidor på (annars seriösa) dagstidningar att göra? Allt det här är vansinne, rent vansinne. Visst, jag förstår hur det funkar: utbud och efterfrågan. Det vore för mycket att hoppas på att media inte skulle vara populistiskt när något så UNIKT som ett svenskt kungligt bröllop äger rum. Men det enda som är unikt i sammanhanget är faktiskt deras hakor. Caroline brukar kalla dem för hakorna och det gör jag också från och med nu. På lördag ska jag fly från Stockholm och grilla chorizos med den enda institution som betyder någonting: familjen.

Jag funderar på att gå med i republikanska föreningen. Det känns lite fånigt på ett sätt att göra det just denna vecka, som om man bara var impulsiv och känslomässig och inte var emot monarki i hela själen, vilket jag så klart är. Å andra sidan kanske vore det ett lämpligt tillfälle att visa sin ståndpunkt - sen kanske republikanska föreningen får lite fin statistik på att just denna vecka gick femtusen personer med i föreningen, se där ett klockrent bevis för att folk vill avskaffa monarkin.

Men hör på det här: det kostar 200 kr per år att vara med i republikanska föreningen! Vart går pengarna? Till deras primitiva hemsida? Till Peter Althins nya Armanikostym? Jag vet inte. Men jag tappade lite lusten när jag såg det. Lite girigt liksom. Eller så är det jag som är snål. Hm, ett inte helt otroligt scenario i och för sig. Mitt senaste köp på McDonald's såg ut så här:
- Vad kostar en McFeast, alltså bara en McFeast, ingen meny?
- 45 kronor.
- Okej, då tar jag... (tjejen börjar slå in det i kassan) ... INTE det utan istället två cheeseburgare och en liten pommes frites.
- Jaha? Okej. Det blir 33 kronor.
- Toppen, här har du femtiii... och här har du en, två, tre kronooor... sådär.
- Tack. 20 kronor tillbaka. Här är påsen. Smaklig måltid.
- Tack så mycket. (Går därifrån och gör en mental high five mellan de två hjärnhalvorna. "Sucker!" skrockar hjärnan nöjt. Medan det nog egentligen är jag som, på väldigt många vis, är the sucker.)

Bandjo - Bandjo

Jag tänkte att jag ska pröva en ny grej. Att döma av Annika Flynners produktionstakt kan man ju lätt tro att jag aldrig skriver någonting, och aldrig lyssnar på ny musik, men så är det ju inte. Jag tänkte att jag ska börja publicera vissa kortare texter som jag skriver för Nöjesguiden även här. För min egen skull har jag satt upp två regler - jag gillar regler - dels att jag bara publicerar sånt från det nummer av Nöjesguiden som finns ute, dels att jag aldrig publicerar två såna här skamlösa cut & paste-inlägg efter varandra. Vill ju inte ha en keff spamblogg. Något ska ni ha för att ni orkar gå in på den här sidan och möta det gula och blommiga.



Dansmusikens integration med rocken är nu så fullbordad att ett popband kan göra musik som inte är dansant, inte ens har några elektroniska beats, men som ändå låter sig djupt präglas av dansmusikens vision om popmusik. Bandjos låtar pulserar fram på nattliga motorvägar, med en sångare som låter som en mer nedtonad Nick Cave. Det låter strålande.

BETYG: 5/6

(Från
Nöjesguiden nr 5/2010)