Nicholas: Det här är ett pionjärarbete. När rappare sadlar om till singer-songwriters kan det bli Everlast-rockigt eller Dudley Perkins-flummigt, men med Oskar Linnros framträder en ny möjlighet. Bultande explosiv pop som parerar klichéer både vad gäller texter och produktion, just på grund av att han kommer från en annan genre med andra estetiska ideal. Linnros har en stark känsla för melodier, men tyvärr inte världens starkaste sångröst. Det är å andra sidan en del av hans charm – han är inte Peter Jöback, men han tar i som om han var det. En toppskiva. BETYG: 5/6 (Från Nöjesguiden nr 6/7 2010 som kommer nästa vecka, finns också på nätet.)

Annika Flynner: Hehe. Peter Jöback? Vad fick du det ifrån? Fast i och för sig, hellre den referensen än det eviga snacket om Mauro och Orup. Orup gjorde klassisk pop och Mauro gjorde värdig Kungsholmensoul, men Oskar Linnros är något annat, något nytt, med sin återhållna ilska, sina screwade samplingar och sitt unga krossade hjärta. Ärligt talat är jag lite sur på dig, Nicholas - hur kunde du bara ge den fem av sex i betyg? När det är en modern klassiker och årets bästa svenska skiva? Fegt, faktiskt. Tro inte att jag kommer förlåta det i första taget. Allt som Oskar Linnros gjort de senaste sex åren har bara varit en prolog till det här. Det är faktiskt exakt samma sak som när Håkan Hellström solodebuterade med dunder och brak för tio år sedan. Vi kan alltså vänta oss en småtrist men hittig upprepning hösten 2012 och ett episkt mästerverk våren 2015. Make it happen, Oskar. 

PS älskar sista låten på skivan, sval instrumentaljazz som är sådär mysigt svenskt ospontan och imporvisationsbefriad, bara vacker, bara somrig och romantisk.
Kommentera 4

Jag vet inte varför - kanske är det all den här sabla rojalistiska bröllopsyran - men jag har bröllopsprotestlåten "The Worst That Could Happen" med The Brooklyn Bridge på repeat i hjärnan och det finns inget jag kan göra åt det. Åh, det är en så himla bra låt. Skriven av semigeniet Jimmy Webb, mannen som var för mycket Bacharach för rockvärlden och för mycket Dylan för mysvärlden och som aldrig riktigt blev den ikon han förtjänade att bli. Är man som jag en sucker för maxade melodier och droppandet från ett krossat hjärta så är han grabben hela dan. Varför har jag inte tagit mig tid med honom egentligen? Är det för att han är så ful? Är det för att han inte är tillräckligt ful? Det måste hur som helst bli ändring på det. Hans soloskivor kan jag skippa tills vidare, jag är lika intresserad av hans sångröst som jag är av Cole Porters.

Topp 5 Jimmy Webb-skivor som jag (och ni) måste kolla upp:


1. The 5th Dimension, "The Magic Garden"


2. Richard Harris, "The Yard Went on Forever"


3. Michael Feinstein, "Only One Life: The Songs of Jimmy Webb"


4. Thelma Houston, "Sunshower"


5. The Supremes, "The Supremes Produced and Arranged by Jimmy Webb"

Kommentera 9

Nicholas: Varje skiva Robyn gör är ett steg framåt – och då var hon en lysande sångerska redan vid sin debut. Hur många artister har kvar hungern efter utveckling och modernitet femton år in i karriären? Miles Davis, David Bowie, Madonna – ja, Robyn platsar snart i den ligan. Body Talk pt 1 är full av skimrande melodier, knorrande beats och färsk melankoli. Dessutom präglas den av en sympatisk spontanitet, en avslappnad inställning som man kanske bara får av ett starkt självförtroende och en vattentät musikalisk vision. (Från Nöjesguiden nr 5/2010)

Annika Flynners kommentar: Nytt steg framåt för varje skiva, stämmer verkligen det? Hm... "Electric" var iofs kanske bättre än "Do you really want me"... "Keep this fire burning"... "Be mine"... okej. Men ärligt talat Nicholas så tycker jag att det är lite lustigt att du dissade Teddybears skiva och så ger du en skiva som producerats av teddybjörnen Klas Åhlund en sån här positiv recension. Fast det är klart, Teddybears-skivan hade ju ingen låtskrivare som Robyn, den var bara flåsig och bull. För övrigt var väl Miles Davis relevant i lite mer än 15 år.
Kommentera 4
Visa fler inlägg