benediction



De senaste dagarna har jag i princip inte lyssnat på någon annan låt än Thurston Moores "Benediction". Första spåret på hans fina andra soloalbum "
Demolished Thoughts" som kom i våras. Ja alltså, jag fick lust att återvända till den skivan som en del av den spontana 2011-inventering som jag antar är det första steget i att göra en årsbästalista. Jag minns skivan som mycket bra, och den lät ännu bättre nu (en av årets bästa album faktiskt), speciellt den här låten som jag lyssnade på om och om igen och vägrade lämna mitt huvud, jag kunde inte skaka av mig den distinkta sångmelodin och det vackra stråkarrangemanget.

Det var först efter ca en halv dags lyssning som det slog mig: just det, den här låten handlar om någonting. Den handlar om kärlek. Om att inte ge upp, att inte släppa taget om något som är fint, att veta bättre.

Skivan släpptes som sagt i våras. Förra veckan kom nyheten att Thurston Moore och Kim Gordon har separerat. Efter 27 års äktenskap.

Kim Gordon är född 1953. Thurston 1958. De började dejta och bildade Sonic Youth tillsammans med Lee Renaldo 1981. Tre år senare gifte de sig. De var rockvärldens coolaste och finaste par. Att de höll ihop, att man visste att de alltid skulle hålla ihop, var något oerhört vackert - ett mysigt faktum som lyste som en sol i den tuffa indievärlden. När det så sprack var det därför en sorg för långt fler än frälsta Sonic Youth-fans. Kim och Thurston var mer än ett par, de var en symbol. Deras relation betyder mer för nördiga indiehjärtan än vad Victoria & Daniel någonsin kommer att göra. Gud är död, som Nietzsche skulle ha sagt. Men Kim och Thurston är givetvis inte mer än människor. Och relationer tar slut. Kärlek kan dö. Det är en tung sanning.

När man lyssnar på "Benediction" med facit i hand blir dess text ännu mer gripande. För vad vi hör är en Thurston Moore som desperat (men samtidigt förrädiskt lugnt - det är en dold desperation) och envetet mässar att han minsann inte ska ge upp, att de ska klara allt. Detta övertalningsförsök riktat mot det egna hjärtat, denna besvärjelse, det är bland det mest gripande jag hört i år.

Det är som min vän Eric brukar säga: det är alltid tvärtom. Den som säger sig vara en cyniker är egentligen en romantiker. Den som anklagar någon för att ha en dålig egenskap har ofta den egenskapen själv. Det är när någon påstår sig må jättebra som man ska bli lite orolig. Och när Thurston Moore i "Benediction" förklarar hur skönt det är att kärleken är trygg och fast som en stenstod - då bör man misstänka att det i verkliga fallet är på väg åt helvete.

With benediction in her eyes
Our dearest gods are unsurprised
You better hold your lover down
Tie him to the ground
Whisper "I love you" one thousand times into his ear
Kiss his eyes and don't you cry girl, he won't disappear
But I know better than to let you go

With benediction in her eyes
She'll never get you back in time
You better hold your lover down
And tie her to the ground
Simple pleasures strike like lightning
Scratches spill her name
Thunder demons swipe her halo
Then they run away
But I know better than to let her go

With benediction in her eyes
Our dearest gods are not surprised
You better hold your lover down
And tie her to the ground
Simple pleasures strike like lightning
Scratches cross her name
Whisper "I love you, my darling"
Life is just a flame
But I know better than to let her go
I know better than to let you go
I know better than to let her go
I know better than to let you go
I know better
I know better
I know better


ålderskrisens musik

Annika Flynner: här är en liten artikel som jag skrev i senaste numret av Nöjesguiden. Ber om ursäkt för att det bara handlar om män. Men det är på något sätt mer accepterat att manliga artister fläker ut sin ålderskris i popmusik, eller det är i alla fall vanligare. Kvinnliga artister har inte råd (karriärs-wise; ingen vill lyssna på en gammal hagga som erkänner att hon är en hagga), eller tid (vem vet när jag förlorar mitt skivkontrakt, jag är ju inte Ulf Lundell, jag passar på att skriva låtar om något som handlar om något annat än min navel för det här kanske blir min sista skiva), eller intresse (det finns kärlek och sorg och svek och ilska och skönhet och död, orka bry sig om att fucking fylla 40). Men tipsa gärna om ålderskrisande kvinnor i kommentarsfältet! Jag är nyfiken.

Nicholas: 

30-årskriser är inget popartister är befriade från. Men fenomenet tar sig många olika uttryck. Nöjesguiden tittar i skallen på några ålderskrisande män.

De drömmar och myter som är sammankopplade med rock’n’roll handlar mycket om ungdom. Bob Dylan var en snorunge när han började göra sig känd som folksångare i Greenwich Village och ännu i sina tidiga 20-år när han gjorde mästerverk som Subterranean Homesick Blues – åldern är en detalj som ingen glömmer i sammanhanget. Många punkband var tonåringar när de debuterade och gjorde kaoz med musikvärlden. De har sin ungdom, eller snarare kontrasten mellan sina vackra babyfejs och sin nihilistiska livsstil, att tacka för att de lyckades charma alla – ett mönster som upprepat sig gång på gång, se till exempel medieälsklingen Pete Doherty. Och inom hiphop är det samma visa, där har besattheten vid ungdom nått nästan absurda nivåer; det finns ett otal artister som väljer artistnamn med prefixet ”Young” eller ”Lil” eller suffixet ”Boy”.



Idealet inom popmusik är att vara ung, hungrig och begåvad. Detta för att ungdomen är popmusikens essens, och under den moderna popmusikens första årtionde – från mitten av femtiotalet till mitten av sextiotalet – var målgruppen för denna del av musikbranschen uteslutande tonåringar. Brian Wilson kallade sina låtar ”teenage symphonies to God”, ett sätt att markera att han hade höga artistiska ambitioner men samtidigt var trogen popens kärna: tonåringens känslor och erfarenheter.

Popartister åldras som alla andra. Men till skillnad från författare, konstnärer och filmregissörer är det för popartister inte helt smärtfritt och oproblematiskt att traska vidare i livet och skildra nästa hållplats i åldrandets cykel – helt enkelt för att poppubliken hellre väljer att lyssna på nästa unga artist än en skamlöst vuxen artist som berättar om barnbidrag och acceptpriser på bostadsrätter. Detta dilemma gör att popartister har en dubbel ålderskris att tampas med: dels den vanliga som alla drabbas av, och dels den kusliga känslan av att bli alltmer ointressant för den unga publik som en gång varit ens odiskutabla hemvist.

Det finns tre alternativ för den åldrande popartisten: antingen stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting (som Red Hot Chili Peppers, som inför sin nya skiva återigen lanserar sig som ett gäng sköna dudes trots att de är nästan 50), lägga ner musikkarriären helt och hållet, eller försöka skildra åldrandet i sin konst. Det sistnämnda är det svåraste (minns hur Jay-Z gjorde bort sig i låten 30 Something), men också det mest hedervärda.

1998 släppte britpopbandet Pulp singeln Help the Aged som på ytan är en gullig sång om att man inte ska glömma bort pensionärerna i samhället. Men mellan raderna anar man en ganska kraftigt ålderskris för bandets sångare Jarvis Cocker, som fyllde 35 samma år och märkte att den rockstjärneroll som han hade fått efter genombrottet i mitten av 1990-talet var en kostym som satt illa på honom. I låten vädjar Jarvis att publiken inte ska glömma honom och slänga en sådan som honom på soptippen. När han sjunger ”In the meantime we try/try to forget that nothing lasts forever” syftar han både på hela livet, den korta ungdomen och popartistens 15 minuter i rampljuset.



Arcade Fires senaste skiva, fjolårets fina The Suburbs, är också en studie i åldrande, men på ett annat sätt. Bandets ledare, sångare och textförfattare Win Butler fyllde 30 samma år som skivan släpptes och ser sig i låtarna om för vad som tycks vara den första gången i hans liv. Vem är jag? Vad har jag blivit? Hur trogen är jag drömmarna jag hade som barn och tonåring? Alla de bitterljuva minnen från den tiden som jag har i bagaget, vad betyder de nu?

– Win och hans bror Will åkte tillbaka till Arizona och besökte alla platserna där de växte upp, säger bandets basist Tim Kingsbury när jag får en pratstund med honom inför Arcade Fires konsert på Popaganda i Stockholm.

Men själv plågas inte Tim av minnena från sin uppväxt.

– Jag hade en ganska typisk barndom. Även jag växte upp i en förort. Jag har bara kära minnen från den tiden – att vara ute och leka och smutsa ner sig. När jag kom in i tonåren var jag ganska nördig och gjorde inte så bra ifrån mig i skolan. Men sedan började jag spela gitarr och spela i olika band, det är så jag överlevde mina tonår. Och jag har ju egentligen gjort samma sak ända sedan dess.



Alex Ebert, frontfigur i Edward Sharpe & The Magnetic Zeros och i år skivaktuell som soloartist, debuterade inte förrän han fyllt 30. Det är förmodligen därför som han redan från början har skrivit låtar ur en vuxens perspektiv. Döden och relationen till hans brokiga förflutna är också återkommande ämnen i hans texter.

– Jag är väldigt medveten om min egen död. Många av mina texter är självbiografiska, mer eller mindre alla.

Eberts dödsångest har varit närvarande i hans liv ända sedan han var liten.

– Men jag började inte bearbeta den på riktigt förrän jag var i 25-årsåldern. Jag tvingade mig själv acceptera att döden är slutet. När jag sedan började skriva låtar till Edward Sharpe förstod jag återigen skälet till att göra musik. Samma magiska känsla som jag kände när jag var ung började flöda igenom mig igen, som när man hör en viskning och vet att det är änglar.

Att skapa skönhet, inte bara återskapa ungdom. Med ett sådant fokus kan man åldras hur mycket som helst som popartist. Med eller utan ålderskriser.

(från
Nöjesguiden; Alex Ebert intervjuades av Pelle Tamleht)

what it do

M83 - Hurry Up, We’re Dreaming!

Nicholas: I början var det bara pojkrum, två vänner, stillsamt sprakande electronica som då var instrumental. Men drömmarna om episka äventyr fanns redan då, och de har fått ta allt större plats hos M83 med åren. Efter att Nicolas Fromageau hoppat av fanns det inget som hindrade Anthony Gonzales från att leva ut sina 80-talsromantiska rockfantasier. På detta sjätte album når han längre än någonsin – de dramatiska syntsjoken från Before the Dawn Heals Us förenas med det direkta popdrivet från Saturdays = Youth och skapar något så ovanligt som arenarock som är innerlig, sympatisk och personlig. Musiken är så storslagen att den täcker ett helt flygfält, men kärnan av bitterljuv tonårsnostalgi är intakt. Över allting vilar ett extatiskt ljus, en visshet om att detta är den enda vägen. Höstens vackraste dubbelalbum.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Förlåt



Björk - Biophilia

Nicholas: Först var Björk en hipster. Sedan blev hon den pretentiösa popens prinsessa. Nu är hon dess drottning. En av hennes styrkor är att hon alltid gått emot den manliga geni-macho-traditionen; hon har alltid samarbetat med andra och inte satt sitt ego i vägen för konstverket. Biophilia har fått mest uppmärksamhet för att vara ett app-album – till varje låt på skivan Björk låtit multimediakonstnärer skapa en app, som en interaktiv video. Men oavsett denna kreativa gärning är albumet, med sin blandning av indonesiskt gamelanplinkande, grova Londontrummor, sorgsna orgeltoner och kosmiska lyrik, Björks bästa skiva på tio år.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: men



Feist - Metals

Nicholas: För att vara en singer-songwriter låter Feist ganska hård. Det finns ett bett i såväl hennes sång som i låtarnas arrangemang som hindrar musiken från att bli jolmig och förutsägbar. På sitt fjärde soloalbum har en del av lekfullheten försvunnit – det vi får är ett knippe svartvita ballader för ödsliga motorvägar och långa nätter. Feists känsla för melodier är som tur är lika stark som någonsin, och kontrasten mellan de mjuka melodierna och det bistra countryrocksoundet gör skivan tilltalande och liksom praktisk. Akilleshälen är texterna, som till skillnad från på de tidigare skivorna sällan lyckas gripa tag. Kanske borde Feist, vars begåvning ju faktiskt främst är musikalisk, göra en Elton John och anlita en textförfattare?

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: jag



James Morrison - The Awakening

Nicholas: All soulmusik måste inte bestå av blödande sår och ångestladdade kärleksberättelser. Men om den inte gör det måste den vara personlig på något annat sätt – soul som enbart strävar efter att vara en mysig ljudkuliss har inget existensberättigande. James Morrison är bättre än exempelvis Duffy, vars ytterst begåvade producent Bernard Butler han nu tagit över, eftersom han är mindre kitschig och skriver fint melodiösa låtar. Han har dessutom en stark sångröst, som gjord för de tjusiga 1960-talsnostalgiska arrangemangen. Ändå lyckas han aldrig göra avtryck. Relationen mellan artist och lyssnare är som en vänskapsrelation, och James Morrison håller för mycket distans för att man ska orka engagera sig i honom på allvar.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: orkar



Safe House Staff - Staff Only EP

Nicholas: Var och en för sig är rapparna i grabbgänget i Safe House Staff rätt bra, men tillsammans skapar Sexfemman, Nääk, Nimo Cheebs och spillrorna från Fattaru en dynamik som är helt oantastlig. Det är soundtracket till en fest som man aldrig vill ska sluta, det är en perfekt avvägning mellan kaxig machoswag och uppsluppen munterhet. Alla beats är ljuvligt svängiga i sin elektroniska minimalism, men det är 118 STHLM-remixen av Vikken Stil som är denna EP:s bästa spår – ett fint möte mellan vemodig techno och autotunerap.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: inte



Ane Brun - It All Starts with One

Nicholas: I den svenska singer/songwriter-scenen finns en tradition av att idealisera Allvarlig och Sorgsen Skönhet. Det kan bli lite präktigt och enformigt, och därför är Ane Bruns senaste skiva en uppfriskande upplevelse. Arrangemangen är om inte direkt lekfulla så åtminstone fantasifulla och varierade – lyssna bara på Do You Remember som låter trummor och körer ersätta gitarr och piano, eller det tangotangerande drivet i One. Anes röst är lika glasklar som alltid, men skivan innehåller få låtar som lyckas gripa tag på riktigt. Ett undantag är den lågmält episka balladen Undertow som faller lika stilla som vinterns första snö.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: skriva



SuperHeavy - SuperHeavy

Nicholas: Mick Jagger tror att han kan gapsjunga lika snyggt vid 70 års ålder som vid 30. Dave Stewart tror att hans status beror på gitarrekvilibrism och inte poplåtsnickeri. Joss Stone tror att soul handlar om att vara bäst i klassen på att waila. Damian Marley tror att han gör bättre musik ju längre från Jamaica han kommer. Och A.R. Rahman tror att hans skicklighet i att komponera filmmusik gör honom kompetent för rock. Tillsammans har dessa dårar bildat en supergrupp och spelat in ett album, helt utan anledning och utan att orka skriva en enda hyfsad låt. Vidrighetsmässigt är skivan större än summan av de enskilda beståndsdelarna.

BETYG: 1/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: någonting.


fasen också



Hur kunde jag glömma den här i min
krönika om hår i popmusiken? Junior Byles Lee Perry-producerade mästerverk "Curly Locks" från 1974, den var faktiskt upphovet till hela iden, men sen glömde jag bort den. Om det är någon subkultur som tillmäter håret betydelse så är det ju rootsreggae. Dem äckliga dreads.

Texten är mycket fin - låten handlar om en tjej (eller kille) med fint lockigt hår som Junior Byles är kär i men vars pappa vill förbjuda hen från att träffa Junior eftersom Junior har konverterat till rastafari (eller åtminstone blivit en tuffing och skaffat dreads). Ett rejält dilemma, men Junior ler ett bitterljuvt leende och säger: it's all right. Han fattar. Även om han har en massa kärlek inom sig och verkligen vill fortsätta vara den lockiga nära. Pappan har han inte mycket till övers för - "He's a rumhead, he's a walking-dead / I'm a living man who's got a lots of plans, it's true" - men Curly kanske är rätt ung och pappan har nog rätt mycket inflytande. Ett uppslitande bråk verkar ha ägt rum, men den lockliga kärleken skickade ett förklarande brev till Junior och nu mår han bättre. Men han vill hemskt gärna veta hur det ska bli - "Curly Locks, two roads before you / Which one will be your choice? I really wanna to know now". Det är lite som Big Stars "Thirteen":

Won't you tell me what you're thinking of?
Would you be an outlaw for my love?
If it's so, well let me know
If it's no, well I can go
I won't make you

Det är okej. Jag kan ta det. Jag vet att det inte är lite som jag begär. Men det är antingen eller. Det är bara så det är.