mode 2

Jag  har ett problem:

jag vill både ha page och långt hår.

kort page är jättefint och så modernt nu.

men samtidigt känner jag mig så ful och okvinnlig när jag klipper av mig håret. Nu är det väldigt vackert, smått svallande, någon våg.  Lite som en filmstjärna.  Jag funderar på att aldrig klippa mig, utan bara punda på att att ha vackert hår.

Fast samtidigt vill jag ha modern page.

mode

JA!

Asså angående en kommentar i inlägget nedan.

Jag RACKAR INTE ner på seinfeldts klädstil - jag beskriver den.

För att bjussa på mig själv extra mycket kan jag också ge er en ny klädstil som kommer konmma starkt.
Ok. jag ger er båda:

1. Cosby-tröjan!!!! Erkänn den är S.N.Y.G.G!

2. Seinfeldt-dojorna : UNDERBARA!!! ERkänn!!!!!


Men mest av allt Cosby-tröjan, en slags raffinering av ...typ service

forts från föregående inlägg: horse-face + kvinna

4. SEINFELDT?????

Nä, nä, ni kanske inte fatta poängen, asså jag sa Seinfeldt! Vita skinade jympaskor, mjukt krull i nacken. ett öga dit ett öga hit. Vinröd skjorta, rockmusik-kritiker-svarta-jeans. OCH EN FOTOMODELL SOM WANTS HIM  i Varje AVSNITT.

Är det för han är så rolig?
Jag älskar honom. Men det skulle vara som att vara ihop med sig själv att vara hop med honom. rolig e man ju själv liksom.
Jag hade en gång en pojkvän i tre år som såg ut som Seinfeldt, vita skinande jympaskor.
EN GÅTA SOM EJ GÅR ATT LÖSA?????

Hur fixar Senfeldt brudar? varför får han bata hela tin? 



Topp 10 mest äckliga, sexistiska tv-serierna som är helt otrovärdiga dessutom

1. Joey - Han är tjock, han har öppna skjortor, han får  låg intelligens att framstå som ett attraktivt drag, han raggar genom att säga förnedrande saker, alla är kära i honom, även snygga tjejer.  VEM FAN TROR PÅ DEN  SERIEN????!!!

2 Alla älskar Raymond - "regeringen ropar"-personifierad i tv-serie. Kvinnohat as we now it, + fejkad rivalitet mellan kvinnorna, äktenskapet som en äcklig tjat och förlämpningsinsutition.  + Han är ful som stryk + sportjournalist + har en hott fru. AS IF!!!!

3. Kungen av Bronx. EN TJOCK ASTRÅKIG  OBEVÅVAD  LAGERARBETARE ÄR GIFT MED EN AS-HOTT  JURIST MED COOL BRONX-DIALEKT???!!! NEJ, DU! dET TROR VI EJ PÅ


forts följer måste gå...

Kiki's delivery service

Är jag förutsägbar om jag säger att jag älskar Hayao Miyazaki? Jag visste inte vem det var innan "Spirited away" kom på bio i Sverige och jag gick och såg den och blev helt knockad. I höstas gick jag givetvis och såg "Det levande slottet" och den hade samma aura över sig, om än inte lika stark och effektiv. Och idag såg jag "Kiki's delivery service" som kom typ 1989 eller nåt sånt, och den var också fantastisk.


När man ser de här filmerna blir man helt ställd, alla gamla sanningar tvingas omvärderas. Att barnfilm är en ointressant filmgenre, till exempel. Det tycker man ju - men gör man det bara för att alla barnfilmer som man sett har varit onyanserade, psykologiskt enkelspåriga och filmtekniskt undermåliga? Det är först när man ser några Miyazaki-filmer som man inser exakt hur sjukt dåliga Disney-filmer (och inte-Disney-filmer-som-ser-ut-som-Disney-filmer) är. Man inser hur melankolisk, vacker och djupt eskapistisk en barnfilm kan vara. Man kan nästan inte prata om "barnfilm", en bättre term vore "film som är så bra att även barn kan gilla den".


En återkommande grej i Miyazakis filmer, har jag märkt, är förverkligandet av drömmen att kunna flyga. I "Spirited away" red Sen på sin drak-pojkvän, i "Det levande slottet" fanns en fantastisk scen där hjältinnan blir buren av den snygga trolkarlen över staden, och "Kiki's delivery service" handlar om en 13-årig häxa som ska börja leva ett självständigt liv. En perfekt symbol för detta är givetvis de hisnande flygturerna på kvasten. Jag läste någonstans att Miyazakis pappa var pilot, det förklara en del. Nästa film som jag planerar att se, "Porco rosso", handlar om en pilot under första världskriget. Som förvandlas till en gris.

Alltså, jag vet att allt det här låter kefft när man skriver om eller läser det. Men filmerna är så himla välgjorda och med perfekt avvägd dramatik, de är liksom lika spännande och egnagerande som valfri Hitchcock eller Billy Wilder. Fast egentligen är den jämförelsen onödig. Varken Hitchcock eller Wilder gjorde ju så här drömska filmer. Allt är så lugnt och stilla, det är så vardagsrealistiskt som en tecknad saga kan bli, och det handlar hela tiden om sårbarhet och personlig utveckling. Och det är alltid ur ett kvinnligt perspektiv. Det går bara inte att fronta!


The Wire har sin egen plats i svensk översättningshistoria

Ah, The Wire. Så jävla bra. Frågan är om jag någonsin följt en serie så slaviskt och blivit så "va, är det redan slut, åh nej!" varje gång eftertexterna börjar rulla. Okej, Sopranos. Men annars ingen. Även DN älskar The Wire. Barnboksrecensenten Lotta Olsson skrev en krönika förra veckan om hur gitt The Wire är (bredd=respekt!), och häromdagen refererade Lars Linder till serien när han snackade om arbetslösheten bland unga svarta i USA. It's all good baby baby.

Men vafan, det var inte det jag skulle prata om, utan om översättningen som SVT gör. Så jävla underhållande! De går loss med uttryck som "bängen", "bizniz", "hänghuve" ("punk" på svenska) och andra mer eller mindre desperata översättningar av ghettoslang. Ibland är det helt off, som när de översätter multianvändbara uttryck som "aight then" eller "it's on like that" med typ "hur är läget killar?". Alltså jag kommer inte ihåg exakt vad de skrev, men det var nåt sånt och det var skitkul.

Översättning är annars en allvarlig fråga i kultur-Sverige. Jag går ständigt omkring och irriteras av att engelska filmtitlar inte får en svensk översättning när det inte finns något skäl för att undvika det, som "The ring" eller "The 51st state" eller... ja, det finns typ tusen exempel. Men att det är på det sättet är fullkomligt logiskt egentligen. Basically, Sverige fucked up. Vi översatte filmtitlar precis som alla andra länder, men vi tog ut svängarna lite för mycket, kallade alla filmer med Goldie Hawn för "Tjejen som..." och alla av Mel Brooks för "Det våras för..." trots att ingen av filmerna hette något sånt i ursprungsversionen. För att inte tala om alla komedier som fick heta "Titta vi flyger/opererar/valfritt annat verb". Och Chevy Chase-filmerna som hette National Lampoon's nånting-nånting Vacation, de blev "Ett päron till farsa"... Alltså for real, "Ett päron till farsa"? Är ni helt väck eller? Det blev inte bättre på 90-talet när den sofistikerade komedin "Swingers" fick undertiteln "Ursäkta, var é brudarna?", samma sak hände John Cusack-komedin "Grosse point blank" som fick undertiteln "Även lönnmördare behöver en dejt ibland" och det absoluta bottennappet måste ha varit den seriösa filmen om läkarna som uppfann plastikoperationen. Den fick titeln "Big tits".

Så alltså, det som hände var att folk slutade referera till utländska filmers svenska titlar. Det urholkade betydelsen av översättningarna, och till slut började man att behålla alla originaltitlar eftersom det var dessa som folk använde. Språket har ingen nåd. Och nu sitter vi här, säger saker som "Ska vi gå och se Love Actually eller In Good Company?", och allt är de svenska översättarnas fel. De förbrukade sitt förtroende helt enkelt. Assholes.

calypso och rasisten inom mig

Jag har alltid känt att jag borde kolla upp calypso, och nu har jag äntligen lagt vantarna på Honest Jon's-samlingen "London belongs to me" (första delen, alltså inte den som kom förra året). Och musiken är precis så bra som jag hade hoppats på: varm och svängig på ett mjukt och enkelt sätt...

Vänta nu. Sa jag verkligen "varm" och "enkel"? Ja, jag gjorde nog det.

ÄR JAG EN AV DEM? Som typ älskar Buena Vista Social Club för att musiken är så varm och enkel och härligt exotisk? Som föredrar karibisk och latinamerikansk musik när den låter akustisk och gammaldags istället för modern och brutal? Som är ointresserad av baile funk men diggar Jorge Ben? Jepp, that's me.

Det är jag och de kulturintresserade tälttanterna i 50-årsåldern. Är det inte på tiden att jag styr upp lite härliga afrikanska träsmycken? Skitfula men ÄKTA...

Jag kan inte hjälpa det. Jag tycker calypso är skitbra. Jag försöker tänka att det är skillnad mellan riktigt polerad smörsångcalypso à la Harry Belafonte och råare inspelningar med artister som Lord Invader, och det kanske finns en gnutta sanning i det, men at the end of the day är det lika gammal musik, lika mysig multikulti, lika romantisk rasism. Jag är bara lite mer snobbig.

Bokprogrammet babel

Har Stig Larssom bara blivit ett nedkokat citat? i bokprogrammet Babel  spyr han ut tillspetsade aforismer på rad. Taktmixat  med gamla videoklipp, där han säger saker som:....."geniets tid är ute...." anno 1984.

Jag håller fortfarande Autisterna av Stig som en av mina största stilistiska förebilder i text. SÅ vill jag och "dåligtsmink "skriva.

Men Stig Larsson kanske inte finns längre.

leila har "entledigats"

Först Gudrun Schyman

Sen Mona Sahlin

Sen Tina Rosenberg

Hela tiden Leila Freiwalds

Kvinnohatet maskeras i  politkerhat, men männen uteblir som syndabockar i media.

Leila gjorde så gott hon kunde, och om hon var på teatern när Tsunamin inträffade? Vem vet hur man ska handla "korrekt" i kris?

Jävla kvinnohat. Jag går inte med på det. Ovanstående har gjort mer för mänskliga rättigheter, feminismen och anti-rasismen, än Lars Leionborg och Reinfeldt kan ljuga ihop på ett år.

Fy fan. sray vänster. thunder in my heart.

Lena Ph, Andres Lokko och Jay-Z (och Irving Berlin)

Say word, såg på melodifestivalen igår (här skulle jag kunna infoga en bra ursäkt till varför jag gjorde det, men det skulle se så desperat/pathetic ut). I teorin är jag helt för hela den grejen: 1) det är klart att man ska tävla i musik och 2) det är gitt med låtar som skrivs av proffs och framförs av artister som kan sjunga. Tyvärr blir det alltid fel ändå, för låtarna är alltid hopplöst tråkiga, och man vågar aldrig frångå det etablerade soundet: hybriden mellan Abba och eurotechno.

Lena Ph var rätt soft som programvärd (man såg hur mycket Carola hatade henne när de hade en krystad pratstund i en halv minut), men sen gjorde hon kardinalmisstaget: hon framförde en låt själv. Varför?! Hennes status bara föll. Fram tills det ögonblicket stod hon över alla andra artister, alla i publiken älskade henne, alla visste att hennes låt för ett par år sen var den bästa schlager som Sverige gjort på hundra år, alla beundrar henne för att hennes utseende är så välbevarat som det heter... hon var kvällens egentliga stjärna, just för att hon inte tävlade själv. Men när hon sjöng sin otroligt keffa låt kunde man plötsligt jämföra henne med de andra, och inse att hon inte var så himla bra. Dessutom var låten någon sorts svar-på-tal till alla skriverier om henne... fan, man ska inte sänka sig till att bemöta sånt.

Det här med att ta ett steg tillbaka, ställa sig utanför tävlingen och därmed paradoxalt nog vinna den, är annars en lysande taktik. Jay-Z var redan en av världens mest älskade artister innan han "gick i pension", men när han slutade ge ut skivor för att istället VD för det fetaste av alla skivbolag blev han mer än älskad, han blev en ikon. Han har fått en närapå gudalik status i hiphopvärlden, han har blivit mäktigare än alla andra - samtidigt som han alltså överlåter själva rappandet och musicerandet åt andra. Smart.

Om man byter ut hiphop-gamet mot det svenska kulturjournalistik-gamet så är Andres Lokko motsvarigheten till Jay-Z. Efter Pop, Bibel och Feber slutade han vara spjutspetsen i en svensk tidning, istället tog han det lugnt, skrev enbart krönikor (efter ett tag enstaka skivrecensioner) för Expressen, senare hoppade han över till Svd och gjorde exakt samma sak, kanske ännu mer lågmält. Han som var känd för att skrika högst började nu viska istället, och givetvis tvingades alla att lyssna extra noga. Hans ord väger lika tungt idag som för tio år sen, om inte tyngre, för han har en helt annan värdighet och distans än alla andra svenska musikjournalister.

Distans är ju också det ord som alltid varit Jay-Z:s kännetecken. Distans, målmedvetenhet, ekonomisk kyla. Han blev världens bästa rappare för att han visste att han var tvungen att bli det om han skulle tjäna mycket pengar. Inte för att han älskar typ breakdance och "hiphopkulturen". Couldn't care less. Han skiter i musiken egentligen, och därför blir hans BRILJANTA låtar ännu mer intressanta. Han är en hantverkare. Hiphopens Irving Berlin skulle man kunna säga: även han var ju ointresserad av "konstens väsen" och skrev fantastiska låtar för att kunna tjäna fantastiskt mycket pengar.

k *ä*n*d*i*s

Annika,
vet du att det står om oss i förra DnNpastan? Jag läser ju inte DN, så jag vet aldrig sånt. Men så va fan, hitta jag en gammal på ett kafé precis, från i fredas.

Det står att 90-talet är här i gen och som bevis på det är att Annika Flynner har återuppstått. Vafan ska man säga? Vem är 90-talet? 

PS. Mena ej att ta uppmärksamhet fråm ditt inlägg, det var jättebra. ärligt.

Jag gör en Jan Gradvall och ser två halvfräscha filmer

En gång gjorde Jan Gradvall en bäst-just-nu-lista i Nöjesguiden, och på denna inkluderade han Red Hot Chili Peppers "Californication". Nota bene: det här var över ett år sen skivan hade släppts och man hatade, efter att radio hade pumpat typ fyra singlar så mycket det bara gick, de tatuerade stagedivarna mer än någonsin. Janne skrev som kommentar: "Ibland är det skönt att upptäcka någonting ett år efter alla andra". Så jävla knäppt, för om man nu ska upptäcka något ett år efter alla andra, varför i hela fridens namn välja "Californication"? Jan Gradvall har alltid gjort en grej av att inte skämmas för att gilla det bredaste av det breda. Han gav ju The Wallflowers åtta av tio! Still, gotta love him.

Men det är inte det som är grejen nu. Grejen är att jag förra veckan gick och såg vinterns hetaste - och alltså vårens mest avsvalnade - filmer, Brokeback Mountain och Match Point. Utan att skämmas kommer här en liten redogörelse över mina reflektioner. Ibland är det skönt att upptäcka någonting ett år efter alla andra.

Först Brokeback Mountain. Den var väldigt bra, men det känns lite jobbigt att se en bra film som varit enormt hypad jättelänge, man får en sorts distans till hela upplevelsen även om man gillar det. Men jag gillar de subtila detaljerna - som att det inte var några förtexter utöver filmens titel, att flashbacken i slutet inte var i svartvitt eller nåt sånt kefft utan bara flöt in som en vanlig scen, och att Randy Quaid (Chevy Chases galna kusin i Ett Päron Till Farsa-filmerna!) fick spela den osympatiska mr Aguirre. Ironisk casting hade nog Niklas Eriksson kallat det. Man kan inte heller fronta på att Heath Ledger spelade väldigt bra, det trodde man inte om honom när man såg honom som "surf's up, dude!"-hunk i "Tio orsaker att hata dig".

Men det finns något förutsägbart över en film som Brokeback Mountain. Som om den var tvungen att göras, om inte Ang Lee hade gjort det så hade någon annan gjort det: en bred mainstreamfilm, en episk kärlekshistoria, som har som mål att befästa homosexualiteten i samhället. En stor film, som en stor trygg man som säger "det är lugnt" till alla tvekande amerikanare. En blockbuster som är så smidigt komponerad att varken Oprah Winfrey eller New York Times kan fronta, ett kulturellt verk som en gång för alla slår fast att det är okej att vara bög. Den skulle kunna vara finansierad av staten. Om inte staten bestått av en majoritet av kristna republikaner, vill säga.

Match point blev jag faktiskt väldigt positivt överraskad av. Min Oxford-vän Petter hade dissat den så mycket, och även den andra Annika hade gnällt, så jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Men förutom att den var väldigt spännande - Woody gör en Claude Chabrol - så var det dessutom en väldigt bra film om hur svårt det är att göra slut. Filmens bästa scener var när man fick se Chris ångest inför och distans till allt som hade med hans perfekta äktenskap att göra, och samtidigt så var han ju en sån sucker för all den där tryggheten, han fixade inte att bryta med det.

Sen kan man ju ha åsikter om att filmen tog en sån drastisk vändning och att det var otrovärdigt att han blev ett sånt psyko, men jag fattar poängen med det. Woody ville bara driva sin tes så långt det gick - det finns ingen rättvisa i världen, det finns ingen mening, för i så fall hade brottslingen åkt fast. I och för sig var hela den grejen lite lik "Små och stora brott", men om Woody nu vill upprepa gamla fimer så är det ju bara gött om han upprepar de bästa. Det handlar inte bara om att leva med att ha gjort ett hemskt brott, det handlar om att leva med att inte ha klarat av att göra ett uppbrott. Locket på, tysta all ångest, nu ska jag leva det här livet med den här frun. Det var det som var filmens riktiga tragedi.

***

45156-3

Annika, kan det vara så att alla killar vill vara som Martin Gelin och alla tjejer vill vara ihop med honom? Eller har vi kommit så långt att alla tjejer också vill vara som honom?


peace y'all / AC


Jag har en bra dag, jag känner kärlek för alla journalister

Den gamla Annika Flynner är död, länge leve den gamla Annika Flynner. Jag känner mig trött på att gnälla och vara en offentlig playerhater. Så jag gör en Gandalf och återuppstår som vitklädd, ljus och god (OBS! skämt för bövelen).

Jag läste DN På stan häromdagen och nickade gillande istället för att sucka. Krönikorna var inte dåliga. Det fanns inget att irritera sig på. De var välskrivna och sympatiska. Skulle jag göra det bättre själv? Kläcka ur mig en fyndig Sanning Om Samtiden en gång i veckan? Jag tror inte det. Jag skulle vara helt hopplös, jag vet ingenting om samtiden, känner mig inte som en del av den. Hela helgen har jag gått omkring och nynnat på en aria av Donizetti, hur många På Stan-krönikor kan man krama ur ett sånt liv? Jag säger inte detta ironiskt på något sätt. 

Igår skrev Martin Nyström en bra krönika på Idé & Kritik-sidan i DN. Den handlade om rytm. Straight up gittig läsning, och jag kom på att Martin Nyström är en av de som jag har på min lista över "personer vars jobb jag är avundssjuk på". Ska jag dra den?

1. Martin Gelin
Bästa livet, bor i New York, träffar alla som är intressanta och får betalt för det + skriver bra och roligt.

2. Lennart Pehrson
Bästa livet, bor i New York, tar det jävligt soft, läser lite New York Times, kollar lite på TV, mailar Sverige med artiklar om amerikansk politik och livet i New York och får betalt av både DN och Sydsvenskan.

3. Johan Croneman
Har carte blanche på DN, skriver både TV-krönikor, filmrecensioner, Idé & Kritik-krönikor och artiklar om typ osthylvar. Dessutom är han sur och gnällig på ett underbart och underhållande sätt, vet inte hur han kommer undan med det, önskar att jag hade de skillsen.

4. alla kulturjournalister som är fast anställda på Sveriges Radio
Bästa livet.

5. Martin Nyström
Älskar jättemycket musik + har ett brett perspektiv och kan höja blicken när han skriver krönikor. OK han kanske inte är så högt som femte plats egentligen, men jag skulle ändå vilja ha hans jobb.


Okej det var ett fett oöverlagd lista. Varken Orup eller BBC:s manusförfattare var ju med. Skit samma, ni fattar galoppen. Peace out


Hobie

Det är en väldigt  45156-1   

bra artikel i senaste VANITY FAIR om internetcommunityn  MySpace.

Ni vet Hobie? Som var son till David Hasselhoff? När han var 17 tog han meta-amphetmine för första gången (ursäkta stavningen, ve tinte vad som flög i mig...). Sen skrevs han ut ur serien.

I af. Idag är Hobie 25 och gjort come back på THE INTERNET, närmare bestämt på MySpace.

Barnstjärnor asså, can't live with them - can't live without them.

PS. Fredrik Strage om du läser det här kan du maila mig? vill intervjua dig angående en sak.

Peace love & internet / C

så här ser Hobie ut idag

Så här ser tyvärr Hobie ut idag.

Kan inte hålla fingrarna från list-burken

Topp 10 låtar som handlar om väder:
1. Dorothy Norwood - There's gotta be rain in your life
2. Nina Simone - I think it's gonna rain today
3. Beach Boys - The warmth of the sun
4. Coko - Sunshine
5. The Wailers - Sun is shining
6. Beth Orton - I wish I never saw the sunshine
7. Brook Benton - Rainy night in Georgia
8. The Ronettes - Walking in the rain
9. Ray Charles - Come rain or come shine
10. Raekwon & Ghostface Killah - Rainy dayz

OBS! Jag har inte hört Slayers "Raining blood", men vill inte höra den heller. En vän till mig började gå in för Slayer med motiveringen att det inte låg långt från frijazz. Detta faktum fick mig dock att känna mer avsmak för frijazz är mersmak för speed metal.

Sen kan man ju fråga sig varför det är så himla ok att använda "rain" som en metafor i just soulmusik. Det är liksom en klyscha som aldrig blivit överanvänd. "If I had to do it all again / I wouldn't take away the rain / cause it made me find out who I am" sjöng Faith Evans i förra årets bästa singel. Men vafan, det är 2005! Var det inte lite low class att snacka om regn redan på medeltiden? Still, man kan ju inte fronta på en bra vädersoullåt. Ett honorable mention går till Gladys Knight & The Pips, som spelat in inte bara "I wish it would rain" utan även "I can see clearly now". Vilken fetish.

Jag ber om ursäkt för att jag inte har med någon låt om dimma. Men varken Gershwins "A foggy day" eller Håkan Hellströms "Dom dimmiga dagarna" är riktigt topp10-material.

Bricks ja, tegelstenar

Asså:

för att återknyta till 2 inlägg ner: Jag håller fan med Woody Allen på societspartyt han går på i den svartvita (why? Ingmar Bergman-komplex) MAnhattan när han följer med radikala Diane Keaton (i lugg, hon asså)på ett socitetspartaj. kan det va nåt med Moma? Fråga inte mig fråga min gränslösa New York-romantik.
Men i alla fall: Nån ba: "Oh, have you heard 'bout the nazis marching down Central Park?" (På ett ungefär asså).
Nån annan ba: "Yes! one should write a coloumn about it in the New Yorker or something"

Woody ba: "Really, 'cause I'm thinking bout  go down there with som baseball-bats and bricks, and bash ...."osv

PÅ ETT UNGEFÄR! MITT MINNE ÄR FULLT AV SPRIT OCH LEVNADSÅR!!! OBS!

ASSSÅ: why am i writing this?

 Och slår mig i pannan.

VADÅ, OCH JAG VET ATT DET ÄR ATT SLÅ IN ÖPPNA DÖRRAR, MEN VADÅ  a non smoking generation???? vadå ebba von sydow? KING????

JAG DÖR????!!! OCH GRÅTER. gråter i am tellin ya.

ovanstående är applicerbart på llite vad som helst typ, danskar, stalkers osv osv

i kölvattnet av 2006 - 03 - 08

Fan, jag rekommenderar alla män och bara gå ut ikväll och bara ragga utav av bara helvete! Finns ingen dag som passive agressive/ jag är på din sida/ jag är feminist kan skörda så stora framgångar som idag. SKÖRDA! SKÖRDA!

woody om allen

Shiiii, så lätt jag hade gjort den intervjun med Woody Allen bättre....Jag är sveriges numero uno Allen-kännare. Jag antar er alla att utmana mig! I dare you! I double-dare you!

"You could do less movies?!" frågar kulturhunken på Kobra med en piss-konstruerad upper-stiff-lip.

VA??? Va fan är det för fråga? Är det ens en fråga?

man får aldrig vara aldrig sentimental när man köper skivor

Jag har köpt två skivor: Jay Dee och Beth Ortons nya. Jay Dee är givetvis bra, pallar inte prata mer om det. Men Beth Orton? Så jävla boring, vilken jävla besvikelse. Men jag har mig själv att skylla, jag borde ha vetat bättre. Jag var, liksom alla andra i norra Europa, helt knockad av "Pass in time", "Feel to believe" och "The sweetest decline" från hennes andra skiva. Sen blev hon ihop med Ryan Adams och gjorde en imponerande ointressant singel med Johnny Marr. The writing was on the wall: det här är en artist som har sina bästa år bakom sig.

Så jag borde inte låtit mig luras av de positiva recensionerna av "Comfort of strangers", inte av att den fick ett sånt där hjärta i DN Kultur, inte av att Andres Lokko pratade om att hon skrivit sina bästa melodier någonsin. Innerst inne visste jag att det var bullshit och att jag bara köpte hennes nya skiva av sentimentala skäl. Jag ville så gärna tänka att Beth Orton hade ännu ett mästerverk i sig. Jag kommer ihåg den där intervjun från några år sedan där hon snackade om att hennes favoritskiva var Nick Drakes "Pink moon" och att hon själv ville göra en helt akustisk skiva någon gång, men inte vågade. Den nya skivan hade inga avtändande brittiska beatsmeder, inga hopplösa elektroniska sidospår, det måste väl vara bra? Shit, jag fattar inte vad jag tänkte. Rent soundmässigt är det här den mest blodfattiga och konservativa jag köpt på år och dagar. Jag skäms.

En annan sak. Jag har lovat mig själv att aldrig skriva någonting om DN På Stan igen, men jag läste Strages intervju med Alexander Bard. Ärligt, what the fuck? Hur kan man över huvud taget vilja prata med Alexander Bard? Jag älskar Fredrik Strage, men så fort någon viftar med en synt och lite got/nazimode så kommer han springande, det spelar ingen roll hur ointressant artisten är. Alexander Bard… han får ju typ Jonas Gardell att verka het.


same ol story

HOT DAMN! Vad indie/frankofila/pop-tidningen "Naive - A Snow story" har ett manligt omslag. Asså älskar Marcus Joons men grafiskt har han verkligen pissat in sitt revir. An indie-man was here with manhood.From a male perspective.

don't punkfunk with my heart

Okej, ääärligt. Ska de inte sluta nu? Är det inte dags att de försvinner snart? Alla de här banden som inspireras av pseudo-svängig postpunk från det tidiga 80-talet, alltså. Det var kul i fem minuter, dvs så länge som "House of jealous lovers" varade. Men den här trenden vägrar dö ut. Och jag börjar bli lite orolig.

Varför tror folk att det bästa sättet att distansera sig från rockmusik är genom att embracea en annan typ av rockmusik? Tror rockbanden att vi slutar se dem som rockband bara för att de har ett litet discobeat i bakgrunden? Är det meningen att jag ska gilla grupper som Hot Chip? Glöm det. Jag går inte på de där knepen. Jag köper det inte. Det tog ca en sekund mellan att folk tröttnade på garagerock-revivalen och började med punkdisco-revivalen. Det tog en sekund att byta från rock till rock.

Varför kan ingen förstå vad vi stackars musikkonsumenter behöver? Varför är det ingen som vill göra POPLÅTAR som är vackra, storslagna, kraftfulla och testosteronbefriade? Jag tror jag vet varför så många artister trycker igång distpedalen och rockar loss. Det är ett sätt att maskera att man inte kan skriva bra melodier. Fokus kommer liksom på andra saker när allting är så högt och hårt.

Om det här och nu skulle bildas ett popband som var tomt på influenser skulle jag säga till dem: ni ska spela Magnetic Fields-sofistikerade låtar med ett ELO-mäktigt sound. Och en tjej som sjunger, det är alltid bättre med en tjej som sjunger. Du som skriver låtarna, håll käften. Jag bryr mig inte om att det är "ditt" band eller att alla texter är "personliga". Var inte så självisk, tänk på oss lyssnare. Vi vill bara ha så bra musik som möjligt, inte så mycket du som möjligt. Sådärja, ställ dig där borta och spela piano eller nåt. Schas. Och kom ihåg: sluta spela när låten är slut!

Den sistnämnda kommentaren kan synas märklig. Men faktum är att alla band ÄLSKAR att bara köra på, veva vidare på gitarrerna. De tror att de kommer undan med det, bara för att det inte är några gitarrsolon. As if! Hur mycket jag än gillar Radio Dept så pallar jag verkligen inte med när "The city limits" håller på i sju minuter live. Vet ni vad det påminner om? Kents "747". Förlåt, jag önskar att jag slapp säga det, men jag var tvungen. Radio Dept tillhör de som fantiserar romantiskt om att se My Bloody Valentine live i början av 90-talet och höra någon låt hålla på i 45 minuter. Shit, det är det sista jag skulle vilja. Fy fan vad tråkigt bara.

Sluta jamma. Sluta älska punkfunk, postpunk och alla andra ord som har "punk" i sig ( "punktrubadur" etc). Sluta säga saker som "vi gör musik som tjejer kan dansa till" (Franz Ferdinand), det låter sjukt nedlåtande, som om tjejer inte fattar någonting om musik.

Ge mig popmusik. Ge mig låtar som "Keep on dancing" med Ronettes, "Yes" med McAlmont & Butler eller "Boys of melody" med Hidden Cameras. Ge mig skit som är larger than life, om ni nu ska ha ett popband. Annars finns det faktiskt roligare saker att göra.

JAg är svensk medborgare

Alltså innan: Annika the real Annika, alltså som i den där AD:n, är det du?


The queens sword i s word

Alltså Annika, vissa tycker inte att vi är snälla här , och vissa tror vi kan ta ansvar för kommentarena som följer efter inläggen här, vissa tror vi vill söndra och inte bygga upp och vissa häcklar vårt  feministiska mission i värsta ROKS-andan.

Ok gör ett nytt manifest:


* Vi är snälla

* vi har en gömd agenda