swans och deathprod på slakthuset



Swans
Scen: Slakthuset, Stockholm
Betyg: 4

Ett problem med rock är att genren symboliserar inte bara musik utan även något annat: chock, rebelliskt oväsen, något som gör ungdomar upphetsade av förtjusning och som deras föräldrar skakar på huvudet åt. Det innebär att rocken ständigt måste återuppfinnas, återerövras, för att behålla sin essens. Chuck Berry upphörde vara rock efter några år. Samma sak med The Who. Och så vidare.

När punken kom var det den nya rocken, men efter några år var även punken accepterad och oskadliggjord. Det tyckte inte minst Michael Gira, vars band Swans i början av åttiotalet blev kända för att spela en otroligt brutal och kompromisslös musik. Långa, långsamma låtar med maximal volym, minimala ackordbyten och sång som bestod av ett ilsket mässande snarare än melodier. De återerövrade rocken.

Swans sålde få skivor men blev älskade i undergroundkretsar. När sångerskan och keyboardspelaren Jarboe anslöt, och hon och Gira blev ett kärlekspar, började gruppens uttryck förändras. Musiken blev mer nyanserad och melodiös, men fortsatte vara mörk och motsträvig.

Gira upplöste Swans i slutet av 90-talet för att fokusera på andra projekt, men återförenade gruppen med delvis nya medlemmar 2010 och har sedan dess släppt flera hyllade album. Detta nya Swans är mer muskulöst och ambitiöst än någonsin, med låtar som ibland sträcker sig över en halvtimme. Gira balanserar hela tiden på gränsen mellan innerlig katarsismusik av episka dimensioner och olidligt pretentiös emo-symfonirock.

Swans har inte mycket till övers för nostalgi. På Slakthuset spelar de enbart låtar från den senaste skivan, ”To be kind”, samt några låtar som är så nya att de inte har hunnit spelas in än. På två och en halv timme hinner de med sex låtar. Det är musik som växer fram i slowmotion, där repetition spelar en viktig roll: i den oändliga upprepningen av riff och rytmer tycks Michael Gira vilja skapa ett tillstånd av extas.

Det är mäktigt, men tyvärr en aning för subtilt. Det händer helt enkelt för lite i musiken för att man ska bli riktigt indragen. Och Michael Giras texter är ofta så tunna att det förvånar att han också är en publicerad prosaförfattare. Exempelvis har nya låten ”Black hole man” följande refräng:

I’m a black hole asshole man
I’m a black hole asshole man
I’m a black hole asshole man
I’m a babababababababababababababa

Han använder sin röst som en tungtalande häxmästare, men det är sällan den förhäxar. Kanske för att allt, både sång och musicerande, är så behärskat och välregisserat – med undantag för ett par låtar ger sig Swans aldrig riktigt hän, trots låtarnas längd och den extrema volymen. Men när de väl träffar rätt, när de hittar till det magiska rum som de vill skapa med sin musik, då är konserten fascinerande, och det är svårt att stå emot impulsen att blunda och lugnt headbanga som i trans.

Öppningsakten, den norska ambientartisten Deathprod, är fantastisk. Hans musik är sällan tonal, men han skapar en vidunderlig storm som omsluter lyssnaren. Hans ”Treetop drive part 2” låter som en mistlur från helvetet, som om Deathprod blåser i Karons horn och för iväg oss på den svarta floden Styx. Samtidigt uppstår en märklig regelbunden rytm när han varvar ångestlarmet med explosionsljud vars ljudvågor får ögonfransar att darra. Det är disco för jättar och titaner. Det är rock.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(
Dagens Nyheter 2014-11-27)

thaiboy digital - tiger



Hiphop
Thaiboy Digital
”Tiger”
(Sky Team)
Betyg: 5

De kom som en vind – vad bryr sig en vind om förbud? När Yung Leans normbrytande låtar och videor blev internationella internetsuccéer och provocerade hiphop-Sverige våren 2013 inleddes en ny era inom svensk popmusik. Gänget som består av tvillinggrupperna Sad Boys (som Yung Lean är medlem i) och Gravity Boys är bland det bästa som hänt svensk musik under tiotalet, med sublima hypermoderna beats och röster som flyter som kvicksilver och blänker som neon. 20-årige Thaiboy Digital från Gravity Boys debuterar nu med ett melankoliskt mixtape som är lika präglat av kärleken till flickvännen som ångesten i väntan på ett ödesdigert beslut från Migrationsverket. En av årets bästa svenska skivor, vars enda brist är att den fantastiska titellåten som släpptes tidigare i år märkligt nog inte är med.

Bästa spår: ”Shadow silence”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-26)

talk på glenn miller café / how deep is the ocean


Jag var på Glenn Miller Café igår, så himla mysigt. Kvällens band hette Talk och bestod av Kari Sjöstrand på saxofon, Gunnar Åkerhielm på piano, Ulf Åkerhielm på kontrabas och Sebastian Voegler på trummor. De spelade härlig hardbop, mest egna kompositioner men också ett par standards. Jag blev väldigt glad när de spelade Irving Berlings "How deep is the ocean?", jag älskar den. Och Kari Sjöstrand spelade så ömsint när hon höll ut den sista tonen, jag blev väldigt tagen. Jag och mina vänner stannade kvar under alla tre set.


Här är en fin vokal tolkning, av den sorgligt bortglömda Lee Wiley...


... men Charlie Parkers version var den första jag hörde och den är fortfarande magisk.

Irving Berlin är så cool. Född 1888 i Ryssland, familjen flyttade till USA när han var fem år gammal, då fick han byta namn från Israel Isidore Beilin till Irving Berlin. Han hade ingen musikalisk skolning utan lärde sig själv att spela piano som tonåring och började skriva låtar för att få cash när han hoppade av skolan. Han lärde sig aldrig läsa eller skriva noter, men han skapade ändå hundratals hits. Vissa är lite buskis - "Alexander's ragtime band", "Puttin' on the Ritz" - men många är otroligt bra. När jag var typ 22-23 såg jag filmen "Top Hat" med Fred Astaire och Ginger Rogers och blev helt frälst. Irving Berlin hade skrivit alla låtar till den filmen, och "Cheek to cheek" kunde jag inte sluta sjunga när jag cyklade mellan universitetet och min lägenhet i Lund. Those were the days.

Jag har alltid tyckt att låtskrivarparet Rodgers & Hart är de bästa låtskrivarna i the great American songbook, och jag tycker det fortfarande, men jag tycker det är intressant med folk som inte bara vara musikaliskt begåvade utan även var grymma på texter. Varken Rodgers eller Gershwin kunde skriva texter (fast Rodgers gjorde det faktiskt i en hel musikal, "No strings", efter att Hammerstein dött och han plötsligt stod utan partner) men Cole Porter gjorde båda och så även Irving Berlin (varför Johnny Mercer valde att bara skriva texter när han var så begåvad som kompositör - "Dream" skrev han helt själv, den är ju magnifik - är ett mysterium). Cole Porter är smart, kvick, cool, lite distanserad, väldigt mycket high society. Jag gillar det, det har sin charm. Men Irving Berlin är enkel, rak, inga krusiduller, inte för blödig. Lite... ja... vill nästan säga Hemingway, men det är kanske att ta i. Ingen av dessa låtskrivare skrev särskilt privat och självutlämnande, men Irving Berlin var nog den som skrev minst så (jämför med Lorenz Hart till exempel, hans ekande sorg). "How deep is the ocean" skrev han 1932, när han var 44 år gammal och redan hade två decennier bakom sig av brakhits. Det var bara just another day at the office. Men shit vilken bra låt det är.

How much do I love you? I'll tell you no lie 
How deep is the ocean? How high is the sky? 
How many times a day do I think of you? 
How many roses are sprinkled with dew? 

How far would I travel to be where you are? 
How far is the journey from here to a star? 
And if I ever lost you, how much would I cry? 
How deep is the ocean? How high is the sky? 

dej loaf - try me



från
höstljus

verdis requiem i berwaldhallen


En nice liten snippet med toppgänget Claudio Abbado (R.I.P.) och Berlinfilharmonikerna - hela den inspelningen
finns på Spotify. Fun fact: Eric Ericsons kammarkör och Daniela Barcellona är med även där!

Messa da requiem av Giuseppe Verdi
Med: Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören och Eric Ericsons kammarkör
Dirigent: Daniel Harding
Solister: Erika Sunnegårdh, Anna Larsson, Alexey Dolgov och Mikhail Petrenko
Betyg: 4

Ett requiem är en katolsk mässa för de döda, men i operakungen Giuseppe Verdis händer blir dödsmässan allt annat än stillsam begravningsmusik. Snarare en dundrande dramatisk kamp mot existensens villkor.

Verdi var i sina operor alltid mest intresserad av relationerna mellan de olika rollfigurerna, inte minst relationen mellan pappor och barn. Hans requiem är egentligen inget undantag. Även om det i detta verk inte finns någon handling som i en opera handlar det hela tiden om relationen mellan människan och Gud. Det är bara det att människans röst är den enda som hörs. Fadern uttrycker sig med andra medel – hos Verdi är orkestern Guds röst. Och hans allsmäktighet får jorden att skaka.

Verdi, som var notoriskt petig med libretton, gav sig själv en rejäl utmaning när han för sitt requiem tog sig an urgamla liturgiska texter på latin. Men det som inte kunde vara nytt i texten kompenserades med musik full av modernitet, energi och personlighet. Hymnen ”Dies irae” – ”vredens dag” – är från 1200-talet men Verdi förvandlade den till en blixtrande rytmisk urladdning som perfekt illustrerar den yttersta dagens annalkande.

Daniel Harding lockar fram såväl ömhet som stormar ur Radiosymfonikerna, och den maffiga kören, bestående av både Radiokören och Eric Ericsons kammarkör, gör ett strålande jobb. Men Verdis requiem står även på ett tredje ben: gruppen av fyra solister – sopran, mezzosopran, tenor och bas – som i olika kombinationer uttrycker den ensamma människans bedjande röst.

Tyvärr ställde sopranen Barbara Frittoli och mezzosopranen Daniela Barcellona in med kort varsel, och ersätts av Erika Sunnegårdh respektive Anna Larsson. Larsson imponerar med sin fylliga, omslutande ton, medan Sunnegårdh sjunger vackert och klart men utan hundraprocentig närvaro och kraftfullhet. I avslutande ”Libera me” får hon bära en börda som hon inte riktigt klarar av. Basen Mikhail Petrenko och tenoren Alexej Dolgov sjunger utmärkt, men deras roller är något mindre.

Trots detta är konserten en storartad upplevelse. När Verdi i slutet låter den våldsamma orkestern lugnas av de ståndaktiga sångarna blir det som om frälsningen till slut erbjuds den som vågar tro. Moll blir till dur. Gud hör bön.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-23)

Detta var jag tvungen att utelämna av urymmesskäl, men skulle egentligen ha stått innan det näst sista stycket i recensionen:

Man kan notera att Verdi komponerade sin enda stråkkvartett precis innan han gav sig i kast med sitt requiem, och att komponera för fyra röster med stark individuell prägel hade han excellerat i redan i operan ”Rigoletto”. Inte att undra på fyller samspelet mellan kvartetten sopran, mezzosopran, tenor och bas en viktig roll i hans requiem.

kyla la grange på debaser ballroom



Kyla La Grange
Scen: Debaser Ballroom, Stockholm
Betyg: 2

Brittiska Kyla La Grange började som klassisk singer/songwriter med gitarr och sorgsna kärlekslåtar. Hennes debutalbum ”Ashes” från 2012 blev ingen totalflopp men ingen rungande succé heller, och hon hade därför inget att förlora på att testa något helt nytt. Resultatet blev skivan ”Cut your teeth” som skapades tillsammans med dansmusikproducenten Jakwob och släpptes i somras. En om inte modern så åtminstone samtida, och rätt behaglig, popskiva som gav La Grange något av ett genombrott.


Live slits hon dock mellan sin gamla rockpersona och sin nya electronicaskepnad. Med sig har hon en gitarrist, en basist, en trummis och en klaviaturspelande körsångerska. Och trots att gitarristen och basisten ibland byter ut sina rockverktyg mot elektroniska instrument, och trummisen använder sig av en hel del pads, så öser bandet på så mycket och så ofta de kan. Jakwobs subtila texturer bankas till oigenkännlighet av den alltför aggressiva trummisen.

Kyla La Granges senaste singel ”The Knife” har en passande titel, för med sin blandning av oljefat och elektronisk pop påminner den inte så lite om The Knifes hitsingel ”Pass this on” från 2003. Det säger något om det problematiska i Kyla La Granges stilbyte: det passar visserligen henne bra, men att byta ut ett 40 år gammalt sound mot ett som är elva år gammalt är inte djärvt på något sätt, och att karbonkopiera en sann pionjär är inte det bästa sättet att skapa ett personligt uttryck.

Sjunger fint gör hon i alla fall, ibland lite Lana Del Rey-inspirerat, och i låtar som ”I could be” och det akustiska extranumret ”Vampire smile” har Kyla La Grange en inlevelse och smärta som överskrider det platta i låttexterna.

Även förbandet Be The Bear har genomgått en stilförändring: från poppig folktronica med akustiska inslag till renodlad radiovänlig discopop. Christina Wehages sångröst är dock fortfarande i centrum, full av naivistisk energi. Det låter trevligt men lite för trevligt – munterheten dödar dramatiken. Först i bandets sista låt, när de höjer tempot och gitarristen spelar Nile Rodgers-frenetiskt, hettar det till och blir angeläget.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-22)


the fleetwoods - tragedy



från
höstljus

ariel pink - pom pom



Indie
Ariel Pink
”pom pom”
(4AD/Playground)
Betyg: 4

Om man någon gång skulle känna att popmusik är en begränsad och konform konstform finns Ariel Pink alltid där som motbevis, en frisk vind som blåser rakt igenom god smak, duktiga albumbyggen och stela uttryck. På nya skivan förenar han sounden från de två faserna av karriären: de tidiga årens kaotiska och excentriska heminspelningar och de senaste albumens välproducerade poprock. Själva låtarna är dock allt annat än en sammansmält och homogen samling kompositioner – suveräna popdängor som ”One summer night” och ”Put your number in my phone” varvas med larvigheter som reklamjingelpastischen ”Jell-O” och surfrockparodin ”Nude beach a go-go”. Det sammanlagda intrycket blir precis så splittrat som Ariel Pink tycks eftersträva. Han raserar perfektionens trygghet och räddar rockens spontanitet.

Bästa spår: ”One summer night”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-19)

elliphant - one more



Pop
Elliphant
”One more”
(Svenska Inspelningar/Universal)
Betyg: 3

Mot bakgrund av debatten om kulturell appropriering kan den fejkjamaikanska patois som Ellinor ”Elliphant” Olovsdotter använder sig av när hon rappar kännas lite problematisk. Men hon kommer undan med det av två skäl: hon gör det för att hon älskar det, utan ett spår av ironi, och hon gör det bra, det låter inte ansträngt och påklistrat. Elliphant har inte mycket att göra med den svenska hiphopscenen utan gör internationellt gångbar light-hipsterpop, en musik som ligger någonstans mellan Icona Pop och Santigold men med en hyfsat egen röst och framför allt en stark energisk närvaro. Med hjälp av ett imponerande producentteam har hon sytt ihop ett andra album som låter poppigare och snyggare än något hon tidigare gjort – hon har flyttat fokus från klubben till radion. En logisk utveckling.

Bästa spår: ”Never been in love”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-19)

långt från jordbro



Igår var sista dagen som Rainer Hartlebs "Långt från Jordbro" gick på bio så jag traskade iväg till Zita och såg den. Jag såg de föregående sex filmerna i Jorbrosviten (Hartleb har gjort ytterligare ett par filmer om Jordbro, som dock följer andra personer; dessa har jag inte sett) förra månaden och blev väldigt tagen. För er som inte vet (jag kände inte heller till de här filmerna för ett halvår sedan): Rainer Hartleb är en dokumentärfilmare som i början av 70-talet var helt ny inom svensk film, han hade gjort ett par dokumentärer om Hägersten och Gärdetfesterna, när han fick idén att filma en skolklass och följa barnen under deras kommande år. Han började med detta 1972 och materialet från barnens tre första skolår blev sedan filmen "Barnen från Jordbro". Som är asbra. Sedan började det verkligt briljanta: han fortsatte följa exakt samma barn, fortsatte filma dem, och det blev film på film. Om man ser alla i rad blir det en fascinerande resa, från barndom till tonår till twentysomethings (som på 80-talet var något annat än idag, känns det som) till trettioplussare till medelålders. Rainer Hartleb kommer nära utan att vara påträngande, han blir som en del i familjen i varje familj känns det som. Allt ackompanjeras av den första långsamma satsen i Beethovens månskenssonat, vilket aldrig känns klichéartat utan bara väldigt passande och vackert.

I den nya filmen, den sjunde i serien och den första filmen på nästan tio år, får man återse några (men inte alla tyvärr) av människorna från de förra filmerna och deras barn, som nu i de flesta fallen blivit vuxna. Det är svårt att förklara men allt är så himla starkt. Man får en märklig känsla för vad tid, liv och åldrande är - man får perspektiv helt enkelt. Flera av Jordbrobarnen från 1972 har dött i sjukdomar, och att se hur deras barn tacklar detta är så himla starkt. När Rogers dotter tar studenten och hennes storebror kramar om henne och båda storgråter, då brast det för mig också. De behöver inte säga något. Rainer Hartleb behöver inte säga något (här finns ingen voiceover över huvud taget). Bilderna och livsödena talar för sig själv. Allt är i sin anspråkslöshet otroligt laddat.

Jag rekommenderar alla att se dessa filmer. Jag tycker att de tillsammans är bland det absolut bästa som gjorts inom svensk filmkonst. "Liv till varje pris" var Bo Widerbergs motto. Jag vet ingen inom svensk film som har fullföljt denna ambition bättre och mer konsekvent än Rainer Hartleb.

brandy - what about us



från
höstljus

stockholms filmfestival 2014: mr. turner & en duva satt på en gren och funderade över tillvaron

Ok så det blev två biofilmer till den senaste veckan. Mike Leighs nya och Roy Anderssons nya - den sistnämnda såg jag idag, egentligen inte en del av Filmfestivalen, men den visades ju där så jag tycker att jag kan ta med den i detta sammanhang ändå.



Mike Leighs Mr Turner såg jag i fredags och det var en besvikelse. Jag gillar både Mike Leigh ("Medan åren går"! "Hemligheter och lögner"!) och Turner (älskade "Turner, Monet, Twombly"-utställningen på Moderna häromåret) men utöver otroligt vackert foto och en (1) stark scen - när Turner träffade en kvinna som spelade den långsamma satsen ur Beethovens "Pathétique" och Didos klagan ur Purcells "Dido och Aeneas" på piano, han sjöng med, och de liksom möttes i sin gemensamma förståelse för kärlekssorg och konstens kraft - så var det en extremt tråkig film. Timothy Spall går omkring och är ful och grymtar i två och en halv timme. Alla kvinnor faller för honom, särskilt sådana som inte är intresserade av konst, mycket oklart varför. När filmen börjar är han redan medelålders och kommersiellt framgångsrik och han har svårighet att uttrycka känslor, känna empati och vara osjälvisk - och när filmen slutar har absolut ingenting förändrats. Hans pappa är komiskt nog lika gammal som honom själv (ett grepp som omedvetet lånats från "Don't be a menace to South Central while drinking your juice in the hood") och när pappan går bort är den enda gången i hela filmen som Turner tycker att något är lite jobbigt (ok, han blir inte glad när drottning Victoria inte gillar hans nya tavlor lika mycket som hans gamla, buhu). Nä, verkligen ingen höjdare till film. Undrar om Mike Leigh gjorde den för att han identifierade sig med Turner? "Jag är också engelsman, jag är också ful, jag är också en Stor Konstnär, jag är också på ålderns höst och kommer att dö snart"? Kanske därför som han inte var tillräckligt kritisk/problematiserande mot sin huvudperson.



Och ikväll var jag och såg Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade över tillvaron och herregud vad jag inte tyckte om den filmen. Jag älskar "En kärlekshistoria", precis som alla andra, och jag gillade "Sånger från andra våningen" och jag tyckte "Du levande" var småbull men okej. Men efter att ha sett den här filmen känner jag nästan att jag hatar Roy Andersson, allt han gjort och allt han står för. Den var så vidrigt banal. Så platt, så fattig. Så pretentiös - en film som utger sig för att handla om att livet är svårt ("sista delen i en trilogi  om att vara människa" står det i förtexterna) men som inte säger ett skvatt om detta intressanta ämne. Jo, den visar försäljare av skämtartiklar som inte är roliga och de är inte lyckliga - ÅH VILKEN KNIVSKARP IRONI! Och den har en scen där Karl XII rider in på en bar och flirtar med bartendern - ÅH VILKEN HÄRLIG OCH FRÄCK ANAKRONISM, OCH VILKEN KITTLANDE TANKE ATT KALLE DUSSIN KANSKE VAR HOMO?! Och en återkommande replik är att någon har en trist tillvaro och pratar i telefon och säger "vad kul att höra att ni har det bra" - ÅH VAD TRAGIKOMISKT, VILKA FÖRLJUGNA STACKARE, SER DE INTE ATT DERAS LIV ÄR SKIT, HUR KAN MAN PÅSTÅ SIG VARA GLAD FÖR NÅGON ANNANS SKULL, DET ÄR JU RENT PSYKOTISKT? Dessutom den omtalade scenen där en Boliden-tillverkad maskin (fattigt datoranimerad) används av koloniserande britter för att förinta afrikanska slavar medan en rik uttråkad överklass tittar på och blir underhållen - GUD VAD HEMSKT, DET ÄR FEL MED SLAVERI, DET ÄR ÄVEN FEL MED FÖRINTELSEN, BOLIDEN ÄR JU LITE SAMMA BUSINESS SOM AUSCHWITZ, GANSKA TRÄFFSÄKERT DÄR. Allt är så förtvivlat osubtilt, och det hade kanske kunnat tolereras om det hade funnits något som regissören velat säga, men det sjuka är: det har han inte. Roy Andersson tror sig vara på de svagas sida och smickrar sig själv med att vara emot materialism och giriga företag, men filmen är full av förakt för människor som har tragiska yrken som frisörer eller försäljare, långt från den normala miljön "filmstudio på Östermalm", eller människor som är så fruktansvärt ensamma dvs bor i en liten lägenhet (säkert utanför tullarna oh mon Dieu) med sin äkta hälft och snackar med den utflyttade dottern i telefon. Alla människor i hans filmer (den senaste trilogin) är pappfigurer, de är inga riktiga människor. Ingen pratar som folk gör. Ingen beter sig realistiskt, här finns ingen igenkänningsfaktor. I förra filmen var det gubbar som spelade tuba, vem fan gör det? Roy Andersson är inte intresserad av relationer och psykologi. Det finns ingen karaktärsutveckling över huvud taget, allt är statiskt och överdrivet som i klaustrofobisk commedia dell'arte. Om man ska skildra Samhället eller Samtiden - varför gör man då inte det, varför skapar man en hittepåvärld som påminner mer om 60 år gamla Astrid Lindgren-sagor än om det Stockholm 2014 som Roy Andersson bor i? Var är romerna som tigger? Var är den riktiga överklassen, den som finns idag, den som inte är lånad från gamla Tintinserier och pilsnerfilmer? Om man vill skildra människors svårigheter att kommunicera med varandra, varför har man då dialog som är "härligt dråplig" och löjligt tillgjord istället för att använda sig av de kyliga samtal som faktiskt förekommer? Ironiskt nog är den enda kyla som uttrycks i filmen Roy Anderssons egen. En pompös diva som sitter på en fet adress vid Östermalmstorg och älskar tillvaron.

miles davis - i see your face before me


från
höstljus

zebra katz på debaser strand



Zebra Katz
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 4

Första gången jag hörde Zebra Katz ”Ima read” var i Trajal Harrells koreografi ”Antigone SR./Twenty looks at Paris Is Burning at the Judson Church” som gavs på Dansens hus i april 2012. Det var föreställningens höjdpunkt, en mörk elektrifierad hyllning till 80-talets ballroomkultur. Några veckor tidigare hade samma låt utgjort soundtrack till Rick Owens show på Paris modevecka och blev snart en gigantisk hit.

Tre skilda världar – den konstnärliga queerkulturen, den moderna hiphopmusiken och den flashiga hippa modevärlden – möttes i denna ljuvligt minimalistiska klubblåt. Den består enbart av en oavbruten mullrande baston, en synkoperad bastrumma och en stillsamt ondskefull ramsa till sång. Den känns redan som en klassiker, om än lite uttjatad vid det här laget.

Zebra Katz bakgrund inom performancekonst märks när han gör entré på Debaser Strand. Iklädd en blommönstrad dräkt och en kinky huva likt the gimp i ”Pulp Fiction” rör han sig i slowmotion till de hotfulla electrobeatsen och rappar behärskat, monotont och iskallt. Publiken, som inte är så stor som den borde vara, dansar motsvarande försiktigt.

Men Zebra Katz har en tydlig dramaturgi med sin konsert, allt rör sig framåt. Ett efter ett åker plaggen av. Under gimp-masken finns en vit dödskallemask, och även den slits av när han i suveräna ”Pulla stunt” rappar ”I see you” och blottar sitt ansikte. Han dansar också gradvis mer intensivt, vilket får publiken att göra samma sak. Jubel bryter ut när Zebra Katz i klubbomben ”Tear da house up” hoppar upp och tar tag i ljusriggen, svingar sig upp akrobatiskt och uppochnedvänd juckar mot taket likt en kåt queerversion av Spindelmannen. En strålande final på en ovanligt elegant regisserad hiphopkonsert.

Svenska Yemi är öppningsakt. Han tillhör samma pigga generation som Sad Boys, och hans fina singel ”Osynlighetsmantel” som avslutar hans spelning är producerad av den gruppens Yung Gud och innehåller textrader om halvgamla tv-spel à la Yung Lean. Men han har sin egen stil, inspirerad av både Future och eurotechno, och han använder n-ordet oftare än någon annan svensk rappare. Han har bra energi på scen men hans rap är så sluddrig att hans texter blir frustrerande ohörbara.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-13)

dante - true emotion



R&B
Dante
”True emotion”
(Sony)
Betyg: 3

En ständig fråga med popmusik är hur mycket man ska bry sig om låtarnas texter. Svaret är att det beror på: det är lättare för en diffus eller nonsensartad text att passera i musik där sången inte är det viktigaste. När det gäller soul och R&B är dock sången helt central, och texterna blir viktiga. De behöver inte vara originella (99 procent av alla soullåtar handlar om parförhållanden) men de får inte vara dåliga, för då bryts kontraktet mellan sångare och lyssnare. Svenska Dante har varit ett soulhopp ända sedan 2011 års ”Next to you” och nu är debutalbumet äntligen här. Han har en stark, personlig röst och såväl melodier som produktioner är utmärkta. Det skulle kunna ha blivit en modern klassiker, men de undermåliga texterna (exempelvis i ”Trillion”) lägger krokben för skivans storhet.

Bästa spår: ”Champagne problems”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-12)

travi$ scott feat. big sean & the 1975 - don't play



från
höstljus

mary j blige - whole damn year



från
höstljus

stockholms filmfestival 2014: dear white people



Älskar filmfestivalen, den är väldigt mycket Stockholm för mig - att springa omkring på olika visningar var höjdpunkten för mig både hösten 2007, när jag bodde i stan för första gången i vuxen ålder, och hösten året därpå då jag flyttade hit på riktigt. Och jag har varit på filmfestivalen varje år sedan dess tror jag. Hur som helst. I fredags såg jag första filmen för min del på årets festival, Justin Simiens "Dear white people". En komedi med seriösa undertoner, om aningslös rasism i amerikansk collegemiljö. 

Jag skulle vilja säga att den var en stark trea. Välgjord, ofta kul, ibland träffsäker. Rollfigurerna var ganska mycket stereotyper som fick representera olika saker, ungefär som i Spike Lees "Do the right thing", men det är inte nödvändigtvis något som gör en film dålig. Det jag kunde irritera mig på var att trots att ett viktigt tema i filmen var aningslösa vita medelklassmänniskors självgodhet och destruktiva aningslöshet så var den svarta huvudpersonen själv både god och självgod (eller self righteous är ett bättre uttryck, jag vet inte om det riktigt är samma sak som svenskans självgod?) (präktig är kanske ett ord som fångar in både god och självgod, inte för att det har något med self righteousness att göra), och det lilla som hon gjorde som var moraliskt tveksamt problematiserades inte särskilt mycket. Annars hade det varit intressant, angående medel som rättfärdigar mål och den diskussionen.

Men, ändå soft film. Och det är trevligt att se konst som tar upp frågor som rasism utan att det måste bli gravallvarligt, det måste ändå gå att göra tänker jag. Nu väntar jag bara på "Israel & Palestina - the musical".

bee gees - fanny (be tender with my love)



från
höstljus

En av två Bee Gees-låtar som är med på denna lista. Skulle kunna ha tagit med ännu fler. Älskar Bee Gees. De är allt som vissa anser att ABBA är: pur pop, inget rockoväsen, ingen attityd, ingen bullshit, bara det bästa och lenaste som 70-talets discofierade popmusik hade att erbjuda. Här är en Spotify-playlist med deras 15 bästa låtar, i urval av min vän Max.

madama butterfly på kungliga operan


Asmik Grigorian som Cio Cio San (Madama Butterfly). Foto: Markus Gårder

Igår var jag på premiären av "Madama Butterfly" på Kungliga operan, i regi av Kirsten Harms och med Asmik Grigorian i titelrollen. Den var asbra! Jag hade lyssnat på musiken tidigare (
här är en inspelning som jag kan rekommendera) men inte hunnit läsa in mig på handlingen, vilket går emot hur jag brukar göra med opera - jag gillar att ha intrigen klar från början så att jag kan fokusera på gestaltningen (den sceniska såväl som den musikaliska). Men det var absolut inget minus att inte kunna handlingen innan, för det var ganska konventionellt berättat i denna uppsättning. Det som var ovanligt var hur Asmik Grigorian gjorde sin Cio Cio San, hur hon agerade: hon använde hela sin kropp, skrek ut sin ångest. Hon plaskade runt i vatten, kastade blommor omkring sig, blottade hud. Och samtidigt sjöng hon helt fantastiskt. Jag blev berörd, grät i varje akt.

"Madama Butterfly" är en av Puccinis (och därmed världens) mest spelade operor, men den är ändå inte lika populär som "La bohème", "Tosca" och "Turandot". Jag måste ändå säga att jag gillar den mer än både "Turandot" och "Tosca", den är typ lika bra som "La bohème" men på ett annat sätt: där "La bohème" är en klassisk kärlekshistoria som är oerhört bra berättad med en perfekt Parisromantisk inramning är "Madama butterfly" både mer realistisk och mer exotisk. Den utspelar sig i Japan och handlar om en amerikansk officer som gifter sig med en ung japansk kvinna utan att riktigt tänka på konsekvenserna, faktum är att han knappt känner henne när bröllopet ska äga rum, han tar väldigt lätt på det där. Men hon, som är föräldralös (hennes pappa tog sitt liv medelst harakiri) och avsäger sin japanska religion för att inträda i amerikanens kristna tro, tar mer allvarligt på det. Hur som helst blir de väldigt kära i varandra - hans känslor för henne förstärks när hon förskjuts av sin familj precis innan bröllopet pga religionsswitchen - och han lovar henne evig trohet. Men sedan går tiden, han måste dra tillbaka till USA men lovar att komma tillbaka. Hon väntar och väntar och blir alltmer fattig och isolerad, samtidigt föder hon en son. Till slut händer dock det hon längtat så länge efter: han kommer tillbaka. Men det blir inte som hon trott. Jag ska inte spoila mer än så.

"Madama Butterfly" är så satans bra för att den är så brutalt hemsk. Det är jobbigt och blir sedan värre, och sedan blir det ännu värre, och sedan blir det... ännu värre. Så kan livet vara ibland, så dramaturgiskt snålt, och det krävs mod att som tonsättare inte falla för frestelsen att styra upp en massa trevliga twister. Man känner för Cio CIo San på samma sätt som man känner för Lars von Triers hjältinnor i "Guldhjärta"-trilogin; detta är operavärldens motsvarighet till "Breaking the waves". Att se den i denna fantastiska uppsättning är som att bli spetsad av ett renande spjut. Tycker lilla jag, som inte har sett någon annan uppsättning av "Madama Butterfly". Men för er som bor i Stockholmsområdet kan jag i alla fall rekommendera den starkt. Imorgon kommer Martin Nyströms recension i DN, den ser jag fram emot att läsa.

cat power på göta lejon



Cat Power
Scen: Göta Lejon, Stockholm
Betyg: 3

Chan Marshall, eller Cat Power som hon kallar sig, är flera artister på en och samma gång.

Dels är hon den sträva och coola indierockgudinnan som kom under nittiotalets amerikanska våg av lo-fi och alternativrock. Dels är hon den bluesiga soulsångerskan som genom välvalda covers och de pianobaserade balladerna på 2006 års genombrottsalbum ”The greatest” visat sig vara en modern arvtagerska till Billie Holiday och Nina Simone, helt utan retrokitsch men med en röst full av smärta och ensamhet.

Och dels är hon en sorts hiphopartist, som spelar repetitiva ackordföljder som hon låter sina osentimentala men känslosamma texter löpa fram över. Hon har dessutom spelat in en Hot Boys-cover, skrivit en hyllningslåt till The Notorious B.I.G. och kallat Jay Z:s ”The Black Album” för en av sina fem favoritskivor.

På en scen som badar i blått ljus, med dekoren från musikalen ”Evita” som en stämningsfull inramning, framför Cat Power ensam en konsert för sittande publik. Hon växlar mellan att stå med sin elgitarr eller sitta vid flygeln. Hon bränner av 37 låtar och är på scen i över två timmar. Men det rör sig mer om en kaotisk kavalkad än en elegant tour de force.

Cat Power är ökänd för sitt oberäkneliga beteende under konserter, vilket hon själv har förklarat med att hon har en fruktansvärd scenskräck som hon ofta försökt bota med alkohol och droger. Denna kväll är det annorlunda, men ändå inte. Cat Power är gravid, och hon pratar mycket om hur det som händer i hennes kropp får henne att må konstigt och bli virrig. Hon har svårt att koncentrera sig, avbryter ofta låtar mitt i och ber gång på gång om ursäkt.

Hon låter nästan alla låtar glida in i varandra, som om hon står och jammar och känner på de olika låtarna, leker med dem lika mycket som hon framför dem för en publik. Det kan ses som ett uttryck för integritet och ovilja att göra något annat än exakt det hon känner för. Men det kan också vara ett tecken på dåligt självförtroende: att hon inte vågar stå för sina låtar, inte vågar låta dem klinga ut och ta emot publikens jubel, utan hellre smusslar bort en låt genom att omedelbart börja på nästa.

Men det gör ingenting. För när Cat Power väl hittar rätt, orkar vila i en låt och sjunga med total inlevelse, då stannar tiden. Under denna konsert händer det oftast när hon framför låtar från skivan ”You are free”, exempelvis i en makalös version av ”Good woman”. Men hon spelar låtar från hela sin 20-åriga karriär, inklusive topplåtarna ”Brave liar” och ”Let me go” som ännu inte finns utgivna på skiva.

Väldigt många covers blir det också, allt från Burt Bacharach till Will Oldham. Och i ”Sea of love” vill hon ha allsång, men undertecknad är den enda i hela lokalen som hakar på, varpå hon och jag sjunger en spontan duett från varsin sida av scenkanten. På en Cat Power-konsert tycks allt kunna hända.

Mot slutet av konserten beordrar Cat Power att ljuset i lokalen ska tändas så att hon kan se alla i publiken. Och hon vill aldrig gå av scen, berättar istället ännu en anekdot och bjuder på en fransk visbagatell samtidigt som folk långsamt börjar gå därifrån. Inställningen till dramaturgi och antiklimax är likadan i Cat Powers konserter som i hennes låtar. Allt präglas av en okuvlig ärlighet, en omöjlighet att vara till lags. Det är lätt att älska henne för det.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-05)

grouper - ruins



Indie 
Grouper 
”Ruins” 
(Kranky/BDM) 
Betyg: 4  

Shoegaze är inte en genre eller ett sound, det är en attityd. På ytan kanske kaliforniern Liz ”Grouper” Harris verkar vara en traditionell indie-singer/songwriter som använder sig av sin viskande sångröst, gitarr och klaviatur. Men hennes musik är lika mycket dimma som låtar, mer rå energi än prydligt låtskrivande. Hon gör shoegaze utan larm, eller glitchig ambient i skepnad av lo-fi-vaggvisor. Hon har ett unikt uttryck, ilande melankoliskt. Varje Grouper-album har sin egen karaktär och på ”Ruins” överraskar Harris genom att helt överge gitarren och bara använda piano och sång, i enkla heminspelningar med naturljud i bakgrunden. Skivan spelades in under en vistelse i ett hus på landsbygden i Portugal och de skissartade låtarna är som dagboksanteckningar därifrån. Drömsk och drabbande musik.  

Bästa spår: ”Holding”  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-05)

vanessa falk - hurt

 

från
höstljus

wim mertens - iris

 

från
höstljus

så vann och förlorade richard strauss sin tro på människan

 

På 1970-talet talade man på kultursidorna om bekännelselitteratur. Det var en nedsättande term för romaner och dikter som handlade om familjeliv, äktenskap och barn. Denna litteratur hade låg status främst på grund av att den skrevs av kvinnor, och kulturetablissemanget var mansdominerat. Manliga kritiker hyllade manliga författare som skrev om manliga saker, om det så var krig, politisk aktivism eller dekadenta utsvävningar. De kvinnliga författarna hade inte bara mage att ha fel kön, de skrev dessutom om prosaiska saker som hemmet och vardagen.

Med tiden fick dock slagordet ”det privata är politiskt” fäste, 1970-talets kvinnliga författare erkändes för sin medvetna stilistik (ordet bekännelse i bekännelselitteratur signalerar ju att böckerna i första hand har ett annat syfte än konstnärligt) och denna litteratur har i dag en helt annan och högre status.

Inom symfonisk musik och opera har samma machoideal som inom litteratur existerat. Beethoven lanserade med ”Eroica” (1804) symfonin som en sorts musikalisk berättelse, ett heroiskt äventyr. Operavärlden domineras av berättelser på liv och död, ibland med politiska/revolutionära undertoner, ibland sagor om kungar eller tsarer, ibland kärlekshistorier med blodiga och tragiska slut.

Richard Strauss var därför otroligt provocerande när han i slutet av 1890-talet började komponera musik som handlade om hem, äktenskap och familj. Han gjorde det först med tondikten ”Ein Heldenleben” (1898). Den väckte anstöt eftersom kritiker tyckte att Strauss var narcissistisk som satte sig själv som privatperson i centrum för narrativet. Hans ”Sinfonia domestica” (1903) blev ännu mer utskrattad – en symfoni som skildrar ett livligt och lyckligt äktenskap, med ett litet barn som leker glatt innan det blir lagt att sova.

Men Strauss var modern genom att våga vara privat. Han skulle fortsätta skildra äktenskap och frågor som infertilitetssorg i operorna ”Die Frau ohne Schatten” (1919) och den uttalat självbiografiska ”Intermezzo” (1924) som Strauss själv skrev libretto till. Det var en sorts realism som samtiden hade svårt att ta till sig.

Nyckeln till varför Richard Strauss började skapa musik som handlade om privatlivet finns i hans eget privatliv. Efter att i början av 1890-talet ha slagit igenom som tonsättare med tondikterna ”Don Juan” och ”Tod und Verklärung” och gjort kometkarriär som dirigent kom en vändpunkt: han träffade den ett år äldre sopranen Pauline de Anha och blev totalförälskad. Paret gifte sig 1894 och samma år skrev Strauss fyra romantiska sånger för röst och piano som en bröllopspresent till Pauline, samt sin första opera ”Guntram” i vilken hon fick den kvinnliga huvudrollen.

Denna opera, som Strauss själv hade skrivit libretto till, var pinsamt övertydligt Wagnerinspirerad, och blev den unge tonsättarens första fiasko. Det fick honom att skaka av sig sin Wagnerdyrkan och börja söka en egen stil – även om hans operamästerverk ”Salome” och ”Elektra” från nästföljande årtionde kan sägas bygga vidare på Wagners utmanande harmonik, och har kvinnliga huvudroller minst lika dramatiska och röstmässigt krävande som Brünnhilde och Isolde.

Strauss förkastade nu Schopenhauers metafysiska idéer, vilka han tidigare, inspirerad av Wagner, varit en stor beundrare av. Han utvecklade i stället ett stort intresse för Nietzsches filosofi, framför allt dennes tro på människan som strävsam individ i en värld utan löfte om ett liv efter detta. Detta manifesterades i tondikten ”Also sprach Zarathustra” (1896), en musikalisk tolkning av Nietzsches skrift med samma namn. Strauss ville skildra människans kamp för att överkomma religiös vidskepelse. Inte för inte hade hans tondikt ”Ein Alpensinfonie” (En alpsymfoni) från 1915 arbetstiteln Der Antichrist. I all sin naturromantik finns en filosofisk kärna i denna musik: insikten om att naturen och dess skönhet är det högsta, och att detta duger.

Denna jordnära attityd, denna krasshet, skiljer Richard Strauss från tidigare tyska tonsättare. Genom hela musikhistorien finns en balansgång mellan individualism och kyrklig kollektivism, mellan ego och religion. Bach hade väldigt mycket andlighet och väldigt lite ego. Mozart som var en kändisstjärna hade ett lite större ego, och han skapade bred underhållning genom sina operor, men han kompenserade med att också komponera underskön kyrkomusik. Även Beethoven kompenserade på detta sätt, samtidigt som han hade ett större ego än vad någon tonsättare hade haft före honom. Brahms komponerade ett rekviem på ett högst personligt sätt, med tyska texter från den lutherska bibeln som han själv hade valt ut, i stället för att inordna sig i liturgin och traditionen. Wagner komponerade inte kyrkomusik alls, men hans verk är ändå fulla av andlighet, och i hans sista opera ”Parsifal” är denna andlighet av uttalat kristen art. Och Mahler, bara några år äldre än Strauss, hade en pragmatisk inställning till trossamfund – han föddes som jude men konverterade till katolicism för att kunna få ett jobb – men hans musik var full av längtan efter metafysisk frid och evighet.

Strauss var den sista tyska tonsättaren av storartad publiktillvänd konstmusik i den klassiska traditionen. De som kom efter honom – de som sysslade med atonal musik, tolvtonsmusik och elektronisk musik – skapade en annan sorts konstmusik, för en ny värld, en ny tid. Efter världskrigen var Tyskland inte längre samma land, det hade varit hyckleri att komponera vackra orkesterverk och mysiga operor som om ingenting hade hänt. Efter Strauss var romantisk musik en omöjlighet.

Strauss befann sig mellan den gamla världen och den nya. Materialism var en viktig del av 1900-talets kultur, och Strauss var en del av denna. Han trodde på konkreta saker: männi­skan, naturen, pengar. Han komponerade ingen kyrkomusik alls. Han var krass, karriärmässigt strategiskt och osentimentalt anpassningsbar. Vilket fick konsekvensen att han lugnt fogade sig efter den makt som var det mest fruktansvärda som växte fram under 1900-talet: nazismen.

Som bekant var Hitlers regim närmast besatt av kulturens funktion i samhället – rätt kultur skulle stärka det ariska folket och det tyska riket, medan fel kultur skulle rensas bort. När det gällde musik stod nationalromantik och konservatism högt i kurs, medan modernism och tonsättare som Arnold Schönberg (som dessutom var jude) hatades djupt. Hitlers favorittonsättare var Wagner, som ju inte bara skrev episka operor utan även antisemitiska skrifter. Och Strauss sågs av många som Wagners efterträdare.

Strauss tackade ja när Joseph Goebbels nominerade honom till president för Riksmusikkammaren 1933. Samma år fjäskade Strauss för Goebbels genom att tillägna honom sången ”Das Bächlein”, i hopp om att få till stånd ett starkare copyrightskydd för tyska kompositörer.

Men Strauss tvingades avgå från sin post 1935, efter att Gestapo läst ett brev som han skickat till sin librettist, författaren Stefan Zweig, som tvingats fly till England på grund av att han var jude. I sitt brev förolämpade Strauss naziregimen och kritiserade den absurda uppdelningen av människor efter etniskt ursprung. Något som givetvis inte kunde tolereras.

Strauss hamnade dock inte helt i onåd hos nazisterna. Under de olympiska spelen i Berlin 1936 dirigerade han sin ”Olympiska hymn”. 1940, mitt under brinnande krig, utförde han ett beställningsjobb från axelmakterna och komponerade ”Japansk festmusik” när Japan skulle fira av 2 600 år som kejsardöme.

Att Strauss beblandade sig med en fascistisk regim berodde till stor del på att han brydde sig om sig familj. Hans son Franz var gift med en judisk kvinna, Alice von Grab, och Strauss var orolig för hennes och barnbarnens säkerhet. Vid ett tillfälle under kriget hämtades Franz och Alice av Gestapo som höll dem arresterade i två nätter. Tack vare Strauss inflytande kunde de släppas men tvingades vara i husarrest till slutet av kriget.

När Alice mormor Paula Neumann skickades till koncentrationslägret i Theresienstadt 1942 körde Strauss till lägrets ingång och bad om att hon skulle släppas, men blev bortschasad av obevekliga SS-soldater. Fru Neumann dog i lägret, liksom 25 andra släktingar till Alice.

I ett tidigare skede av nazismen tänkte Strauss förmodligen inte bara på sig själv och de sina, utan även på konsten, som för honom var en värld mer verklig och värdefull än samhället och samtiden. Han hade ett så stort konstnärsego att han såg det som viktigare att han själv fick möjlighet att komponera fritt, något som underlättades av att samarbeta med makthavarna, än att staten behandlade alla människor på ett likvärdigt och rättvist sätt. Visserligen fnyste han åt den nazistiska ideologins dumheter, vilket bland annat brevet till Zweig vittnar om. Men på grund av sin distans till nazismen tog Strauss aldrig riktigt den på allvar, och därmed underskattade han den.

När han väl insåg allvaret var det för sent. Det närmaste Strauss kom en protest mot nazismen var operan ”Friedens­tag” (Fredsdagen), en berättelse med tydligt pacifistiskt budskap som utspelar sig under trettioåriga kriget. Den hade premiär sommaren 1938, när hela Europa var på väg mot krig; så fort kriget bröt ut stoppades alla föreställningar.

Vid krigets slut låg Europa i ruiner. Strax före krigsslutet komponerade Strauss det gåtfulla orkesterstycket ”Metamorphosen”, en mästerlig studie i sorg och resignation. En metamorfos hade ägt rum inte bara för den skakade världen, utan även för Strauss personligen: det gick inte längre att tro på att konsten och kulturen skulle lyfta människan och rädda henne från sina barbariska tendenser, det gick inte längre att tro på människan över huvud taget.

Ändå fortsatte livet. Och gamle Strauss fortsatte komponera. 1948 skrev han ”Vier letzte Lieder”, fyra sånger för sopran och orkester och kanske det vackraste och mest melankoliska han någonsin skapade. ”Im Abendrot”, som är den sång av de fyra som brukar avsluta framföranden av dessa, slutar med frågan ”Ist dies etwa der Tod?” (Är detta kanske döden?). Därefter hörs förvandlingsmotivet från Strauss tondikt ”Tod und Verklärung” från 1889 i orkestern, följt av två flöjter som imiterar ljudet av textens två lärkor som flyger upp mot himlen.

Det ljudet var Richard Strauss sista förvandling. Han dog året därpå, 85 år gammal. Pauline de Anha dog åtta månader efter sin make. De två lärkorna flög tätt intill varandra i ett halvt sekel.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-02)
 

selam festival 2014

 

Selam festival
Med: Alpha Blondy, Ethiocolor, Music Is The Weapon och Sabina Ddumba & Melinda De Lange
Scen: Nalen, Stockholm.

I dessa tider, då främlingsfientliga partier vinner terräng och polisen registrerar människor på basis av deras etniska ursprung, får en festival för afrikansk musik en särskild laddning. Och det är glädjande att Selam 2014 har lockat en stor publik från alla åldrar, kön och hudfärger. Detta trots att huvudnamnet Youssou N’Dour ställde in. Nåja, han ersattes av Alpha Blondy, en artist av nästan samma dignitet som fjolårets Polarprismottagare.

Elvamannaorkesterns Music Is The Weapon gör afrobeat i klassisk Fela Kuti-tappning men med viss europeisk prägel: Mattias Hidemo spelar inte bara claves utan även fiol. Det svänger något enormt om detta gäng, speciellt i upptempolåtar som ”Upside down” med exemplarisk publikinteraktion – här är uppmaningen till kollektivt handklapp inte bara något som ska liva upp, utan ett fundament som hela stycket vilar på.

När afrobeat är som bäst är det oslagbart: en furiös kraft som hela tiden sugs mot kaosets stup, i låtar som pågår maximalt länge. Music Is The Weapon når dit ibland – gruppen blir ett stort åskmoln och tenorsaxofonisten Christopher Ali Thoréns solon slår ner som efterlängtade blixtar. I långsammare tempon är magin bruten. Men konserten får en bra dynamik av att vokalisterna varieras: ibland är det ingen alls, ibland får congaspelaren Celso Paco extraknäcka vid micken, och mot slutet av konserten ansluter den eldiga Dinah Yonas backad av två körsångerskor.

Ethiocolors konsert är ännu mer intensiv och svängig. Den etiopiska gruppen består av fem instrumentalister, tre sångare och tre dansare. Med de ständiga klädombytena på dansarna, den ena outfiten mer fantastisk än den andra, och en makalös koreografi som är synkroniserad och otyglad på samma gång, får showen något rituellt över sig. Bandet spelar en fantastisk groove med traditionella men elförstärkta instrument, och Yohannes Afeworqs flöjt svävar vackert över allting. Mot slutet av konserten får Ethiocolor publiken att långsamt sätta sig ned för att sedan resa sig i förlösande dans.

Sångerskorna Melinda De Lange och Sabina Ddumba bjuder, ackompanjerade av en akustisk gitarrist, på en lågmäld och en tre låtar kort konsert som blir en andningspaus bland alla svängiga storband. Duon sjunger fint men man kan fråga sig vad de gör på en festival för afrikansk musik med sin angolamerikanska pop (och en intetsägande cover av Bob Marleys lägereldsballad ”Redemption song”). Säkert lockar hippa Sabina Ddumba en bredare publik till festivalen. Frågan är dock om fansen får valuta för pengarna när konserten är så kort.

Alpha Blondy har kallats för ”Afrikas Bob Marley” och tveklöst har den ivorianske artisten och hans band The Solar System inspirerats otroligt mycket av soundet från den senare delen av Marleys karriär. Alpha Blondy hade sin storhetstid på 80- och 90-talet och har inte lämnat det reggaesound som var standard innan dancehall och modern rootsreggae tog över, i stället används fläskiga syntar och dubbla elgitarrer som gärna ylar till ordentligt. Blondy själv har hunnit fylla 61 och har mer pondus än karisma. Med en bekymrad men vänlig röst sjunger han sympatiska sånger om att krig är dåligt samt feelgoodhittar som ”Cocody rock”. Det blir lite enformigt, men publiken dansar glatt. Och Alpha Blondy avslutar storstilat med den ilskna ”Brigadier Sabari”.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-02)