Swans
Scen: Slakthuset, Stockholm
Betyg: 4

Ett problem med rock är att genren symboliserar inte bara musik utan även något annat: chock, rebelliskt oväsen, något som gör ungdomar upphetsade av förtjusning och som deras föräldrar skakar på huvudet åt. Det innebär att rocken ständigt måste återuppfinnas, återerövras, för att behålla sin essens. Chuck Berry upphörde vara rock efter några år. Samma sak med The Who. Och så vidare.

När punken kom var det den nya rocken, men efter några år var även punken accepterad och oskadliggjord. Det tyckte inte minst Michael Gira, vars band Swans i början av åttiotalet blev kända för att spela en otroligt brutal och kompromisslös musik. Långa, långsamma låtar med maximal volym, minimala ackordbyten och sång som bestod av ett ilsket mässande snarare än melodier. De återerövrade rocken.

Swans sålde få skivor men blev älskade i undergroundkretsar. När sångerskan och keyboardspelaren Jarboe anslöt, och hon och Gira blev ett kärlekspar, började gruppens uttryck förändras. Musiken blev mer nyanserad och melodiös, men fortsatte vara mörk och motsträvig.

Gira upplöste Swans i slutet av 90-talet för att fokusera på andra projekt, men återförenade gruppen med delvis nya medlemmar 2010 och har sedan dess släppt flera hyllade album. Detta nya Swans är mer muskulöst och ambitiöst än någonsin, med låtar som ibland sträcker sig över en halvtimme. Gira balanserar hela tiden på gränsen mellan innerlig katarsismusik av episka dimensioner och olidligt pretentiös emo-symfonirock.

Swans har inte mycket till övers för nostalgi. På Slakthuset spelar de enbart låtar från den senaste skivan, ”To be kind”, samt några låtar som är så nya att de inte har hunnit spelas in än. På två och en halv timme hinner de med sex låtar. Det är musik som växer fram i slowmotion, där repetition spelar en viktig roll: i den oändliga upprepningen av riff och rytmer tycks Michael Gira vilja skapa ett tillstånd av extas.

Det är mäktigt, men tyvärr en aning för subtilt. Det händer helt enkelt för lite i musiken för att man ska bli riktigt indragen. Och Michael Giras texter är ofta så tunna att det förvånar att han också är en publicerad prosaförfattare. Exempelvis har nya låten ”Black hole man” följande refräng:

I’m a black hole asshole man
I’m a black hole asshole man
I’m a black hole asshole man
I’m a babababababababababababababa

Han använder sin röst som en tungtalande häxmästare, men det är sällan den förhäxar. Kanske för att allt, både sång och musicerande, är så behärskat och välregisserat – med undantag för ett par låtar ger sig Swans aldrig riktigt hän, trots låtarnas längd och den extrema volymen. Men när de väl träffar rätt, när de hittar till det magiska rum som de vill skapa med sin musik, då är konserten fascinerande, och det är svårt att stå emot impulsen att blunda och lugnt headbanga som i trans.

Öppningsakten, den norska ambientartisten Deathprod, är fantastisk. Hans musik är sällan tonal, men han skapar en vidunderlig storm som omsluter lyssnaren. Hans ”Treetop drive part 2” låter som en mistlur från helvetet, som om Deathprod blåser i Karons horn och för iväg oss på den svarta floden Styx. Samtidigt uppstår en märklig regelbunden rytm när han varvar ångestlarmet med explosionsljud vars ljudvågor får ögonfransar att darra. Det är disco för jättar och titaner. Det är rock.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-27)
Kommentera 2


Hiphop
Thaiboy Digital
”Tiger”
(Sky Team)
Betyg: 5

De kom som en vind – vad bryr sig en vind om förbud? När Yung Leans normbrytande låtar och videor blev internationella internetsuccéer och provocerade hiphop-Sverige våren 2013 inleddes en ny era inom svensk popmusik. Gänget som består av tvillinggrupperna Sad Boys (som Yung Lean är medlem i) och Gravity Boys är bland det bästa som hänt svensk musik under tiotalet, med sublima hypermoderna beats och röster som flyter som kvicksilver och blänker som neon. 20-årige Thaiboy Digital från Gravity Boys debuterar nu med ett melankoliskt mixtape som är lika präglat av kärleken till flickvännen som ångesten i väntan på ett ödesdigert beslut från Migrationsverket. En av årets bästa svenska skivor, vars enda brist är att den fantastiska titellåten som släpptes tidigare i år märkligt nog inte är med.

Bästa spår: ”Shadow silence”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-26)
Kommentera 0

Jag var på Glenn Miller Café igår, så himla mysigt. Kvällens band hette Talk och bestod av Kari Sjöstrand på saxofon, Gunnar Åkerhielm på piano, Ulf Åkerhielm på kontrabas och Sebastian Voegler på trummor. De spelade härlig hardbop, mest egna kompositioner men också ett par standards. Jag blev väldigt glad när de spelade Irving Berlings "How deep is the ocean?", jag älskar den. Och Kari Sjöstrand spelade så ömsint när hon höll ut den sista tonen, jag blev väldigt tagen. Jag och mina vänner stannade kvar under alla tre set.


Här är en fin vokal tolkning, av den sorgligt bortglömda Lee Wiley...


... men Charlie Parkers version var den första jag hörde och den är fortfarande magisk.

Irving Berlin är så cool. Född 1888 i Ryssland, familjen flyttade till USA när han var fem år gammal, då fick han byta namn från Israel Isidore Beilin till Irving Berlin. Han hade ingen musikalisk skolning utan lärde sig själv att spela piano som tonåring och började skriva låtar för att få cash när han hoppade av skolan. Han lärde sig aldrig läsa eller skriva noter, men han skapade ändå hundratals hits. Vissa är lite buskis - "Alexander's ragtime band", "Puttin' on the Ritz" - men många är otroligt bra. När jag var typ 22-23 såg jag filmen "Top Hat" med Fred Astaire och Ginger Rogers och blev helt frälst. Irving Berlin hade skrivit alla låtar till den filmen, och "Cheek to cheek" kunde jag inte sluta sjunga när jag cyklade mellan universitetet och min lägenhet i Lund. Those were the days.

Jag har alltid tyckt att låtskrivarparet Rodgers & Hart är de bästa låtskrivarna i the great American songbook, och jag tycker det fortfarande, men jag tycker det är intressant med folk som inte bara vara musikaliskt begåvade utan även var grymma på texter. Varken Rodgers eller Gershwin kunde skriva texter (fast Rodgers gjorde det faktiskt i en hel musikal, "No strings", efter att Hammerstein dött och han plötsligt stod utan partner) men Cole Porter gjorde båda och så även Irving Berlin (varför Johnny Mercer valde att bara skriva texter när han var så begåvad som kompositör - "Dream" skrev han helt själv, den är ju magnifik - är ett mysterium). Cole Porter är smart, kvick, cool, lite distanserad, väldigt mycket high society. Jag gillar det, det har sin charm. Men Irving Berlin är enkel, rak, inga krusiduller, inte för blödig. Lite... ja... vill nästan säga Hemingway, men det är kanske att ta i. Ingen av dessa låtskrivare skrev särskilt privat och självutlämnande, men Irving Berlin var nog den som skrev minst så (jämför med Lorenz Hart till exempel, hans ekande sorg). "How deep is the ocean" skrev han 1932, när han var 44 år gammal och redan hade två decennier bakom sig av brakhits. Det var bara just another day at the office. Men shit vilken bra låt det är.

How much do I love you? I'll tell you no lie 
How deep is the ocean? How high is the sky? 
How many times a day do I think of you? 
How many roses are sprinkled with dew? 

How far would I travel to be where you are? 
How far is the journey from here to a star? 
And if I ever lost you, how much would I cry? 
How deep is the ocean? How high is the sky? 
Kommentera 0
Visa fler inlägg