årets 50 bästa låtar



Jag gjorde en lista med inverterad ordning denna gång, fråga mig inte varför, har aldrig gjort det innan. Men som ni hör är redan den 50:e bästa låten fruktansvärt bra! Listan finns på Spotify
här.

50. boards of canada – come to dust
49. lorde – royals
48. mattias alkbergs begravning – skända flaggan
47. syster sol – inte som det verkar marcus price remix
46. lil wayne, drake, future – love me
45. the-dream feat fabolous – slow it down
44. duvchi – whole life tour
43. haim – falling
42. david bowie – where are we now
41. ciara, future – where you go
40. autre ne veut – counting
39. kelly rowland – dirty laundry
38. fryars – on your own
37. prefab sprout – billy
36. bibio – you won’t remember...
35. dj khaled – no new friends
34. nordpolen – oh oh
33. jacques greene & how to dress well – on your side
32. young galaxy – pretty boy
31. iberia - everyday
30. arcade fire – reflektor
29. mykki blanco – ace bougie chick
28. anna järvinen - porslin
27. iggy azalea – work  
26. mack beats feat julia spada – lägg dig ner
25. steve mason – a lot of love
24. maria eriksson – ljus i gråa dagar
23. deptford goth – union
22. daft punk feat panda bear – doin’ it right
21. wale feat rihanna – bad  
20. james blake - retrograde  
19. washed out – it all feels right
18. phoenix – bourgeois  
17. håkan hellström – livets teater
16. gold panda – casyam_59#02
15. mapei – don’t wait
14. king krule – border line
13. blood orange - chosen  
12. inc. – the place
11. rhye – 3 days
10. kelly rowland – kisses down low
9. mount kimbie – made to stray
8. burial – hiders (boutros bull edit)
7. mariah carey & miguel - #beautiful
6. yung lean - oreomilkshake
5. 1987 – ocean  
4. justin timberlake - mirrors
3. janelle monae & miguel – primetime
2. mike will made it feat miley cyrus, juicy j & wiz khalifa - 23
1. drake – hold on we’re going home

Kram och gott nytt år!

burial - hiders (boutros bull edit)



Precis efter att vinterpärlor blev klar dök Burial upp med en oväntad och välkommen julklapp: ännu en toppbra trespårs-EP. Den bästa musiken där var den korta sekvens som bryter ut 2:30 i "Hiders", då de sakralt hoppfulla pianoackorden får en discorytm som får allting att rusa rakt fram, rakt in i euforin. Burial avbryter sekvensen rätt snart, nästan som om han vore skrämd av denna våldsamma lyckliga kraft. Men nu har ett snille som kallar sig för Boutros Bull gjort en edit av låten, som fokuserar på just detta parti och loppar det i vad som känns som en oändlighet, i ordets bästa betydelse. Finns än så länge varken på YouTube eller SoundCloud, men går att ladda ner
här. Check it out! Just så här vill jag att det ska kännas när jag korsar gränsen till 2014.

the radio dept. - mad about the boy

 


från
vinterpärlor 

De första 30 sekunderna är the shit här. De första 30 sekunderna är ljudet av förälskelse. Det krasar och det svider och det svindlar och det är underbart och det är fruktansvärt och det är underbart. Resten av låten är också bra. "Mad about the boy" är också titeln på en sång av Noël Coward från 1932, som Dinah Washington fick en stor hit med två decennier senare. Den är rätt mysig (man får lust att handla på NK i slowmotion) men den krasar inte, den svider inte.

k-ci & jojo - all my life

 


från
vinterpärlor - god fortsättning!

vinterpärlor



Nu är den här! Vinterns bästa Spotify-playlist
vinterpärlor, 100 låtar i en - ni gissade det - perfekt ordning. My God vad jag har arbetat mycket med denna lista, verkligen värkt fram den, hoppas ni gillar den. Först trodde jag att den skulle bestå mestadels av mysiga R&B-jams från 90-talet (varm vinterfilt) och hårda raplåtar från samma tid (kalla promenader genom hårda morgnar). Men på något sätt blev det ändå en hel del nya låtar. Och lite jazz, och lite warp, och Schuberts "Winterreise" (så klart!), och förvånansvärt nog även lite vintrig house och techno. Man måste ju dansa för att hålla värmen. En låt som jag gärna hade haft med på listan men var tvungen att ta bort eftersom den slutar med nästan en hel minuts tystnad (kom igen!) är "Ragtime" av Neko Case, men den får ett honorable mention här. Annars är det inte så mycket rock. Kanske finns det inte så mycket vintrig rock. Jo, Kent. Jag har med en låt med Kent. Sjukt va? Men slutet på den låten har alltid fått mitt hjärta att flamma upp, när Jocke Berg sjunger "Tänk om jag har fel? Jag kan ha fel."
 
Artister som är med på vinterpärlor: Julie London, Lorentz & Sakarias , Fugees, Janelle Monáe & Miguel, El Perro Del Mar, Mapei, Haim, Haerts,  Jaheim, Blood Orange, Orchestral Manoeuvres In The Dark, Lady Gaga & R. Kelly, Family Values, Chris Malinchak, Kenna, Arif & Seyem, Sage The Gemini, Mike Will Made It feat Miley Cyrus, Wiz Khalifa & Juicy J, Lil Durk, Rich Gang, 2 Chainz, Modern Talking, John Talabot, Charlie, John Holm, Graham Nash & David Crosby, Prefab Sprout, K-Ci & JoJo, Active Child feat. Ellie Goulding, Movement, Carl Craig,  Vaz (Sum Comfort Remix), Yung Lean, Boards of Canada, Fuck Buttons, Bibio,  Miles Davis & Sonny Rollins, Batsumi, Mona Baptiste, Errol Garner, Res, A Tribe Called Quest feat. Faith Evans, Prince , Young Jeezy feat. 2 Chainz, Abidaz feat. Robyn, Kelela, R. Kelly, Future  feat.  Miley Cyrus & Mr. Hudson, Pusha T feat. Rick Ross, Jhene Aiko feat. Childish Gambino, Naomi Pilgrim, Still Corners, Drake  feat. Sampha, Liza Minnelli , Ron Trent, Axel Boman, Kai Alce, Iman Omari,  PARTYNEXTDOOR, Flume, Danny Brown, James Blake, Kent, The Bear Quartet, Björn Olsson, Nordpolen, Brandy, Baby Bash & Frankie J, Aaliyah, Eternal featuring Grand Puba & Sadat X (Frankie Cutlass Mix), Mary J. Blige (R Kelly Mix), Foxy Brown feat. Blackstreet, Mariah Carey, Melissa Manchester & Peabo Bryson, The O'Jays, The Five Stairsteps, Unknown Mortal Orchestra, John Wizards, Syster Sol (Marcus Price Remix), Young Dro & Yung LA, DJ Khaled feat. Drake, Rick Ross & Lil Wayne, The Radio Dept., Christopher Owens, Devendra Banhart, Veronica Maggio, Seinabo Sey, Youth Lagoon, The Teardrop Explodes, Julia Holter, JMSN, Kanye West feat. Mos Def & Freeway, Dietrich Fischer & Gerald Moore, Sigiswald Kuijken som dirigerar Dietrich Buxtehude, Cecilia Bartoli som sjunger en aria från Vincenzo Bellinis “Norma”, Nedelle Torrisi , Oscar Peterson, Steven Brown & Blaine L. Reinginger, Miley Cyrus (hehe en gång till men nu som soloartist!) och Manic Street Preachers.

PS kom gärna med förslag på vad listorna ska heta nästa år. Nu har vi avverkat: blod, vindar och pärlor. Framtiden är ett blankt papper.

mary j blige - a mary christmas



Julmusik
Mary J Blige
”A Mary Christmas”
(Matriarch/Verve)
Betyg: 3 

Mary J Blige är den perfekta R&B-artisten att göra en julskiva. Ända sedan slutet av 90-talet har hon varit scenens drottning, och ända sedan hon fick denna status har hon siktat på värdig musik som hyllar inre styrka, ödmjuk visdom och kärleksfullt mys. Här släpper hon alla ambitioner på att anpassa sig till moderna hiphopinfluerade sound och låter rösten och traditionen ta all plats, med sockrig produktion av David Foster. Den djupt troende Blige sjunger de kristna julsångerna med en inlevelse som går utöver det vanliga. Därför är det synd att hon fokuserar på relativt sekulära hits istället för låtar som ”The birthday of a king” eller ”O come all ye faithful”. Men detta är mer en skiva för välstädade vardagsrum och tjusiga varuhus än för religiösa stunder, och som sådan låter den utmärkt. 

Bästa spår: ”Mary, did you know” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-12-18)

elton john på friends arenda



Elton John
Scen: Friends Arena, Stockholm
Betyg: 2 

Länge var Elton John fienden. Han stod för allt som var töntigt och tillgjort med 70-talets rockmusik, allt det som punken gjorde uppror mot och som indiekulturen var totalt ointresserad av. Hans skivomslag var fula, hans låttitlar var fåniga, han satt och hoppade bakom ett piano istället för att stå med en gitarr och hata världen, han hade på sig glittriga kostymer och han var duktig både på frustande blues och sentimentala ballader. 

Elton Johns status under det sena 80-talet och det tidiga 90-talet var låg, och att han gjorde soundtracket till Disneys ”Lejonkungen” var logiskt. Han sågs som ett skämt av nästan alla med ett seriöst intresse för modern popmusik, ett avståndstagande som nådde sin klimax när prinsessan Diana-hyllningen ”Candle in the wind 1997” smetades ut över topplistor över hela världen och sålde 33 miljoner exemplar. 

Men runt millennieskiftet hände något. Hiphop- och R&B-artister som Mary J Blige, Kanye West och Raekwon samplade låtar från Elton Johns tidiga 70-tal med utmärkt resultat. Filmen ”Almost famous” nyanserade bilden av 70-talsrock i allmänhet och fick en ny generation att upptäcka Elton Johns mästerliga ”Tiny dancer” som inkluderades på soundtracket. Och nya uppmärksammade indieartister som Rufus Wainwright kombinerade en flamboyant stil med utsökt pianopop på ett sätt som stod i skuld till Elton John och ökade respekten och intresset för honom.  

Denna kväll har den 66-årige Elton John lyckats fylla Friends Arena – visserligen bara den avgränsade delen, som rymmer 12 000 platser, men ändå. Medelåldern hos publiken är hög och stämningen god, även om det dröjer till den nittonde låten innan folk börjar ställa sig upp, klappa i takt och röra på sig till musiken. Lokalen är mer fylld av artighet och andakt inför hjälten än lust att digga loss till hans musik. 

Elton John själv är denna kväll långt från den entertainer som han gjorde sig känd som under 70-talet. Hans pianospel är enastående och hans sångröst är oftast stark, men han är ointresserad av att kommunicera med publiken – han tilltalar den knappt, tittar inte ens på den under låtarna. Han ser inte direkt ut att njuta – kanske för att han nästan bara spelar sina mest sönderspelade hitlåtar som skrevs för 40 år sedan och som han spelat live tusentals gånger sedan dess. Innan han börjar spela ”Goodbye yellow brick road”, till exempel, utbrister han i ett matt ”here we go”. 

En annan anledning för Elton John att vara på dåligt humör är att hans medmusiker inte håller samma höga nivå som han själv. Gitarristen Davey Johnstone och trummisen och bakgrundssångaren Nigel Olsson började spela med Elton John i början av 70-talet och han kan svårligen göra sig av med dem – de får också tveklöst längst applåder från fansen när bandet presenteras – men sanningen är att dessa 60-plussare låter ganska ringrostiga. Vissa musiker blir bättre ju äldre de blir – inte dessa. Davey Johnstones fantasilösa gitarrsolon är bara skräniga och pinsamma.  

Det var Nigel Olssons underbara ordlösa sång från ”Someone saved my life tonight” som samplades i Kanye Wests ”Good morning”, men hans stämma är nu långt från sina fornstora dagar, och som trummis tycks han föredra bekväma tempon framför det som passar. Låtar som ”Bennie and the jets”, ”Tiny dancer”, ”Rocket man” och ”Goodbye yellow brick road” är betydligt långsammare och segare än på skiva, de rör sig som genom trögflytande honung och förlorar sin udd. 

I övrigt består bandet av en basist, en keyboardist och en slagverkare som gör ett habilt jobb men inte imponerar, samt av fyra körsångerskor, varav två är legendariska. Rose Stone var medlem i Sly & The Family Stone under 60- och 70-talet som blandade funk, soul, pop och rock och fick den vita och den svarta publiken att mötas. Tata Vega är en soulsångerska som bland annat släppte Motown-rariteten och mästerverket ”I need you now” i slutet av 70-talet. Dessa fullblodsproffs imponerar mer än det övriga bandet, och gör bland annat ”Holiday inn” till en av konserternas höjdpunkter. Den utdragna duetten mellan Elton och körsångerskan Jean Witherspoon i slutet av ”I guess that’s why they call it the blues” är dock bara jobbig.

Det är en frustrerande konsert, för man vet vad Elton John är kapabel till, men han vill eller orkar inte ge oss det. ”Sorry seems to be the hardest word” sjungs hårt, utan att blotta svaghet. Men ”The One” låter utmärkt, med Elton ensam vid sin flygel – han slappnar av och släpper loss. En soloturné vore mer intressant än denna gnissliga cirkus – kanske skulle vi också få slippa de värsta bluesrockrökarna då. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

TRE FRÅGETECKEN

1. Förbandet?

Den kroatiska duon 2CELLOS, som består av två yviga cellister med tuffhetskomplex. De spelar bara två låtar innan Elton John börjar – covers av Michael Jacksons ”Smooth criminal” och Nirvanas ”Smells like teen spirit” – och i båda fallen är det ren buskis. De får även utgöra stråksektionen under huvudpersonens konsert, och tillför ytterst lite. 

2. Det visuella?

Ljusshowen är extremt ordinär och på skärmen bakom bandet visas animationer som möjligtvis ansågs moderna på 90-talet. En artist av Elton Johns rang förtjänar bättre. Detsamma kan sägas om hans scenkläder: en oglammigt glittrig kimono med bokstäverna EJ blaffigt tryckta på ryggen över en svart skjorta.

3. Varför spelas inte min favoritlåt?

Alla har en. Min är ”Mona Lisas and mad hatters” från 1972, en underbar pianoballad som mellan raderna skildrar det sorgliga i att leva som homosexuell som inte kommit ut i en tid då det ännu var ovanligt med öppen homosexualitet.

(Dagens Nyheter 2013-12-15)

wagner, lidholm och dvorak i berwaldhallen

 


Sveriges Radios symfoniorkester med Mårten Landström, piano  
Dirigent: Herbert Blomstedt
Verk av Richard Wagner, Ingvar Lidholm och Antonín Dvořák  
Scen: Berwaldhallen, Stockholm  
Betyg: 4    

Förtöjningen lossas och den lilla båten avlägsnar sig sakta från bryggan och glider lugnt och spikrakt ut mot ett större vattendrag, varefter kraftiga strömmar tar tag i den och vi beger oss ut på en färd som kommer förändra våra liv. Så låter de första minuterna av förspelet till Richard Wagners opera ”Tristan och Isolde”.  

När Herbert Blomstedt tryggt leder Radiosymfonikerna genom denna inledning fylls musiken med ett gripande optimistiskt mod, den går huvudstupa in i den förälskelse som slukar allt. Den brutala kraft som finns i Wagners mästerverk tonas ned till förmån för en smekande värme. Och när förspelet dör ut på sitt kusliga sätt – båten sjunker till botten – spelas omedelbart instrumentalversionen av slutet på operan, Isoldes extatiska ”Liebestod”. Musiken reser sig upp till vattenytan och vidare mot himlen, atmosfären, evigheten. Att lämna existensen har aldrig låtit så ljuvligt, så självklart som i detta stycke. För Blomstedt, som dirigerar utan partitur, är musiken lika självklar.  

Ingvar Lidholms ”Poesis” är ett verk komponerat med nollställd klocka och slängda regelböcker. Glöm melodier, harmonier och rytmer – det enda som återstår är ljud. Musik kan definieras som ljud i organiserad form, och i ”Poesis” organiseras glissandon, slagverk, plötsliga vrål och en febrig pianostämma – här spelad av Mårten Landström – och bildar en alldeles egen musik. Intressant nog påminner de inledande slagverksljuden – sandpapper som skrapas mot varandra – om hur en hiphoplåt kan inledas med en DJ som scratchar med vinylskivor.  

Antonín Dvořáks åttonde symfoni är ett för sin tid ovanligt uppsluppet och festligt orkesterverk. Det livsbejakande accentueras som mest i den tredje satsen, som låter som en pardans i Prags tjusigaste balsal. Orkestern tar i allt vad de kan där det går, men det är ofrånkomligt att detta är en snäll symfoni, en parad av pigga melodier hindrar den tyngre dramatiken. I slutet på finalen får ändå Blomstedt musiken att svettas, med skarpa tempoväxlingar och ett utropstecken till slutpunkt. Ingen hisnande båtfärd, men en uppfriskande promenad.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-12-14)

sorgen sjunger hos giuseppe verdi

 

Finalen i Verdis "Nabucco" - Abigailles död.

I fredags publicerade DN en lång artikel som jag skrivit om operatonsättaren Verdi i samband med att det i år var 200 år sedan han föddes. För ovanlighetens skull (och trevligt nog) finns artikeln att läsa på dn.se utan att man behöver vara inloggad, så läs gärna
här! Den är rätt lång, så jag väljer att inte publicera här på bloggen. I korthet handlar den om att Verdis erfarenheter av familjetragedi - inom loppet av två år förlorade han bägge sina barn och sin älskade fru - färgade de operor som han sedan komponerade, på ett eller annat sätt handlar de om relationer mellan fäder och döttrar (i fallet "Don Carlos" handlar det om far och son, men den operan tar jag inte upp i artikeln). Jag tycker det är intressant. Bara för att Verdi skrev hits och för att han har en status som nationalhelgon i Italien betyder inte det att hans verk inte är personliga på samma sätt som Wagners. Puccini däremot, han tycker jag inte gav lika mycket av sig själv i sina operor. Men jag kanske kommer revidera den uppfattningen.

årets 30 bästa skivor 2013

1. Mount Kimbie "Cold Spring Fault Less Youth"
Dubstep är numera så gammalt och etablerat att till och med subgenren post-dubstep blivit passé. Mount Kimbie var förgrundsgestalter för post-dubstep, men går med detta andra album vidare mot nya fascinerande ljudlandskap. Det är fortfarande svängigt med mikroskopisk precision, men låtarna är köttigare, färgstarkare, poppigare. Avantgarde är sällan så här omedelbart, lättillgängligt och ljuvligt.



2. Blood Orange "Cupid Deluxe" 
Med ettriga discogitarrer, viskande syntsjok och bittra betraktelser över hopplös kärlek skapar Dev Hynes modern soul som är både läcker och drabbande.



3. Drake "Nothing Was The Same"
En tour de force av personliga texter och lyxigt mångbottnade produktioner. Den sjungande rapstjärnans självförtroende och fingertoppskänsla är på topp.



4. Molly Nilsson "The Travels" 
Klubbnattens puls, tunga melodier och en oemotståndlig sångröst som låter bortom dyster, nästan apatisk – Berlinbaserade Molly Nilsson är en sensation.



5. King Krule "6 Feet beneath the Moon"
Denna 19-åriga engelsman vänder ut och in på sin sångröst, ackompanjerad av jazziga gitarrer och lo-fi-trumprogrammeringar. Egensinnigt och underbart.



6. Yung Lean "Unknown Death 2002"



7. Inc "No World" 



8. Haim "Days Are Gone" 



9. Rhye "Woman"



10. Håkan hellström "Det kommer aldrig va över för mig"



11. Bibio "Silver Wilkingson"

12. Danny Brown "Old"

13. Prefab Sprout "Crimson/Red" 

14. Ty Dolla $ign "Beach House 2" 

15. Rikard ”Skizz” Bizzi "Kärlek, funk & solidaritet"

16. Grouper "The Man Who Died in his Boat"

17. Kelela "Cut 4 Me"

18. Kanye West "Yeezus"

19. Arcade Fire "Reflektor"

20. Kelly Rowland "Talk a Good Game"

21. Ass "4"

22. Abidaz "In & ut" 

23. Jenny Wilson "Demand the Impossible"

24. Christopher Owens "Lysandre"

25. James Blake "Overgrown"

26. Colleen "The Weighing of the Heart"

27. Team Rockit "Anima"

28. Kurt Vile "Wakin on a Pretty Daze"

29. The Knife "Shaking the Habitual"

30. Partynextdoor "Partynextdoor" 

(Texterna till plats 1-5 publicerades i Dagens Nyheter 2013-12-11)


hailu mergia på södra teatern

 


Hailu Mergia  
Scen: Södra teatern, Stockholm  
Betyg: 4    

En tyst man sitter med ryggen mot publiken och spelar en lång låt som bara har ett enda ackord, samtidigt som basen pumpar och trummorna bankar – så inleds konserten. Är det My Bloody Valentine 1990? Nej, det är 66-årige Hailu Mergia från Etiopien.  

När amerikansk jazz krockade med etiopisk musik i slutet av 60-talet uppstod ett sound som än idag låter underbart svängigt och läckert beslöjat. Denna coola, torra musik nådde plötsligt en yngre och bredare publik häromåret när den hördes på soundtracket till filmen ”Broken Flowers” och samplades av Nas & Damian Marley.   Hailu Mergia var på 70-talet keyboardist i Walias Band, en av de främsta jazzgrupperna i Addis Abeba, och 1985 släppte han ett kassettband med egensinniga och fantastiska soloinspelningar där han spelar elpiano, synt och dragspel över råa trummaskiner. När hippa skivbolaget Awesome Tapes From Africa hittade dessa inspelningar och gav ut dem på nytt tidigare i år återupplivades Hailu Mergias musikkarriär, efter att han i många år försörjt sig som taxichaufför i New York.  

Den åldrade och bortglömde mästaren letades upp och tackade ja till att ge sig ut på turné igen – en ”Searching for Sugar Man”-liknande historia som skänker konserten på Södra teatern en särskild laddning. Han får sällskap av australiensarna Tony Buck på trummor och Mike Majkowski på bas – de träffades för första gången för mindre än två veckor sedan men är redan imponerande samspelta. 80-talets trummaskiner lyser med sin frånvaro, men saknas inte när trion drar igång.  

Hailu Mergia alternerar mellan akustiskt piano, dragspel och synt och är lika fri, bekväm och nyfiket utforskande på alla instrument. Det är jazz när det är som bäst: konst som skapas i ögonblicket, konst som balanserar på randen till kollaps.  

De flesta låtar har två ackord som bandet pendlar fram och tillbaka mellan genom melodiernas autobahn. Det är en analog motsvarighet till meditativ techno – den som väntar på en refräng missar hela poängen. Det är grooves som är cirkulära, indragande, inte linjära, på väg mot en slutpunkt. Det är jazz att dansa till, sympatiskt nog.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2012-12-08)

apropå ingenting - shit vad bra denna är



Topp 3 låtar som bisarrt (och irriterande) nog inte finns på Spotify:
1. Sky Ferreira, "Everything is embarrassing"
2. Best Coast, "Sun was high (so was I)"
3. Baden Powell, "Ate-eu"

opera är inte något trevligt - en hyllning till nina stemme


En annan uppsättning av "Salome", med Nina Stemme i titelrollen.

Robyn, Avicii och Icona Pop i all ära, men den största svenska artisten i världen är sopranen Nina Stemme. Från La Scala i Milano till festspelen i Bayreuth till The Met i New York – överallt har hon kommit, sett och segrat. Och söker man på ”Tristan und Isolde” på Spotify kommer hennes inspelning av denna Wagnerklassikers final bland de fem översta träffarna.

Det är inte genom rockstjärnelivets excesser och skandaler som en operasångare blir en världsstjärna – det är genom att sjunga så att själen sätts i dallring hos lyssnarna, och agera på operascenen så att de fiktiva personerna som är hundratals år gamla blir levande. Att säga att Nina Stemme kan göra detta är en underdrift. Hon är förkrossande bra på det, hennes ljus är så bländande att allt omkring henne smälter bort.

En sak som hjälper Nina Stemmes stjärnstatus är att hon har en bra story. Hennes väg mot operaeliten har inte varit spikrak, hon tillhör inte de som drillas till en professionell karriär inom musik från ung ålder. Hon älskade att sjunga men tvivlade länge på sin talang, och pluggade ekonomi efter gymnasiet med ”ett vanligt jobb” i sikte. Men hon drogs mot musikens värld och sökte in till operahögskolan parallellt med ekonomistudierna. Fick avslag. Sökte på nytt. Samma sak igen. Först vid tredje försöket blev hon antagen, och först som 30-åring fick hon sitt genombrott. En late bloomer, men som hon blomstrade. 

Nina Stemme visar att opera inte är något trevligt. När hon sjunger Salome, Isolde eller Brünnhilde handlar det inte om att sjunga vackert – det handlar om att kanalisera allt det lidande, all den tragik som dessa gestalter bär på. Skönheten kommer ur ärligheten i hennes uppsåt och hennes förmåga att få lyssnarna att känna allt det som hennes rollfigurer känner. Hon förstår verkens innersta kärna, och hon får oss att förstå, hon sätter hjärtan i brand. En magi som har trollbundit en hel värld.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-12-06)

The Sweptaways - Framtiden



Indie
The Sweptaways
”Framtiden”
(Ooh Aah/DFR)
Betyg: 3  

När en kör kommer fram från bakgrunden och antar huvudrollen i musiken händer något. Låtens subjekt blir ett kollektiv istället för en individ, som lyssnare byts illusionen av identifikation ut mot en annan känsla: en upplevelse av att vara omsluten, sedd och inbjuden. Det är mysigt.

Stockholms månghövdade indiedamkör The Sweptaways har byggt halva sin karriär på detta mys – den andra halvan har utgjorts av samarbeten med kända indiesångare som de varit bakgrundskör för. Men på gruppens tredje album är allt fokus på The Sweptaways själva, mer än någonsin tidigare eftersom de nu skriver sina egna texter, med en mission att skildra kvinnlig erfarenhet. Arrangemangen är sällan a cappella utan snarare modernt poppiga med rytmisk tyngd, vilket gör att The Sweptaways låter skarpare och mindre studentspexiga än någonsin.   

Bästa spår: ”Kungen”  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-12-04)


black milk på fasching

 



Black Milk
Scen: Fasching,  Stockholm
Betyg: 2

Den Detroitbaserade hiphopproducenten J Dilla,  som dog 2006 bara dagar efter att ha släppt sitt mästerverk ”Donuts”,  lägger fortfarande en skugga över det mindre poppiga hörnet av hiphopscenen. Att hitta oväntade samplingar och bygga repetitiva grooves som är både hårda och sinnesutvidgande har blivit ett ideal för många artister. Curtis "Black Milk" Cross,  en producent och rappare som även han kommer från Detroit,  är en av dem.

I livesammanhang blir samplad musik komplicerad. Hela poängen med sampling är att man kan återge ljud från alla tider,  alla musikstilar och alla delar av världen i en och samma låt. Men det liveband som Black Milk använder – en trummis,  en basist,  en keyboardist samt en dekorativt scratchande DJ – lyckas inte återskapa alla nyanser av de intrikata beats som finns på hans skivor.

I stället blir det en funkkonsert med hiphopinslag,  snarare än tvärtom. Som funk är musiken habil och sympatisk men inte tillräckligt lös och svängig för att fatta eld. Den står inte på egna ben – till skillnad från traditionell instrumental jazz och funk är den inte på väg någonstans. Det skulle kunna vara okej ändå,  hiphop består ju i regel av både rap och beats. Problemet är att Black Milk inte är en särskilt bra rappare.

Han staplar rimmade fraser på varandra men säger egentligen absolut ingenting. Det är uppenbart att Black Milk tänker som en musiker snarare än som en rappare – det vokala blir en krydda som får guppa fram på ytan,  men aldrig dyka på djupet. Glädje,  sorg,  sex,  politik – ingenting av detta existerar i Black Milks torftiga textvärld. Att han insisterar på att rappa själv,  och inte nöjer sig med att producera andra som på fina Danny Brown-samarbetet ”Black and brown”,  tycks mer bero på fåfänga än genuint uttrycksbehov.  

Resultatet är en konsert som är inte dålig men meningslös,  klart sämre än Black Milks skivor. Kvällens höjdpunkt är förbandet Buttering Trio som spelar elektronisk indiejazz i långsamt tjockt tempo,  och lyfter den 90 år gamla standarden ”I cried for you” rakt in i samtiden.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-12-01)



salome


Okej, jag gör det. Jag ska dansa för dig.

Igår var jag på Kungliga operan och premiären av Richard Strauss "Salome" i regi av Sofia Jupither. Det var så otroligt bra! Imorgon kommer min kollega Martin Nyströms recension i DN, ser fram emot att läsa den. Jag ska inte recensera föreställningen här, men jag vill bara säga detta: jag rekommenderar alla, operaälskare eller ej, att gå och se "Salome". Det är huvudsakligen ett extremt starkt drama som är tonsatt, inte som en Puccini-opera som är vacker musik som hålls ihop av en handling. Nina Stemme sjunger så fruktansvärt bra, men inte bara det, hon agerar så himla bra! Hon är ett med sin roll, hon är Salome, jag satt och gapade. Jupither hade gjort en nytolkning av de sju slöjornas dans som jag tyckte var fullständigt briljant - från erotik och objektifiering till förnedring och självdestruktivitet. Vilket gjorde "hämnden" efteråt ännu mer effektfull. Det var som att se en film av Lars von Trier (jag tänker på slutet i "Breaking the waves" när hon återvänder till båten och vet precis vad som väntar...). Men bättre. För musiken är ett med dramat på ett sätt som faktiskt är ganska ovanligt med opera. Richard Strauss var inget geni, men han kunde göra detta, han kunde fästa sin musikalitet vid en tragedi på scen. Jag älskade "Elektra" och jag älskar "Salome" ännu mer. Freud skulle kunna säga ett och annat om de fyra huvudpersonernas respektive sexualiteter - Herodias som skilt sig från sin make och gift om sig med hans bror (ok ändå rätt normalt idag, men unheard of för 2000 år sedan), Herodes som åtrår sin frus dotter (ok lite mindre normalt, Woody Allen what it do), Salome som hellre är nekrofil än olyckligt kär (*host* sa du nekrofil?), och Johannes döpare som förnekar sexualitet och vägrar ens titta på kvinnan som älskar honom (kom ner från dina höga hästar, livsförnekare!). Oscar Wilde tvinnade samman de fyra på ett mästerligt sätt (jag vill se hans "Salome"!) och Richard Strauss blev så inspirerad av Oscar Wildes pjäs att han skrev en opera av den och skrev librettot själv. Om ni vill höra en bra inspelning på Spotify så rekommenderas
den här, men framför allt rekommenderas ett besök på Kungliga operan. Hoppas det inte är slutsålt på alla föreställningar med Nina Stemme, det skulle inte förvåna mig ett dugg om så var fallet.

EDIT: en grej till om denna uppsättning av "Salome". I bakgrunden syns en stor måne som långsamt sänker sig, i takt med att katastrofen kommer allt närmre. Det påminde mig om det 13 år gamla spelet "The Legend of Zelda: Majora's Mask" som går ut på att månen håller på att sänka sig mot jorden och den annalkande krocken innebär slutet för allt liv. Samma tema återfinns i von Triers "Melancholia" men där är det en annan planet, inte månen, som är på väg mot vår värld, dödens budbärare.