arvo pärt på östersjöfestivalen


Igår var jag på Östersjöfestivalen igen, en på alla sätt bättre konsert än den jag var på förra veckan. Mahler kan man ju se när som helst liksom, men nu fick man höra verk av de två estniska tonsättarna Arvo Pärt (75 år i år) och Veljo Tormis (80 i år), och båda två var faktiskt där. Dessutom var även dirigenten, Tõnu Kaljuste, est - så det var en kväll som kändes både exklusiv och tydligt Östersjöfokuserad. Dessutom var konserten på Gustaf Vasa kyrka och inte på Berwaldhallen.

Konserten inleddes av ett nyskrivet körverk av en svensk tonsättare, Catharina Palmér. Don nobis pacem (giv oss frid) hette det, och var otroligt vackert. Jag slöt mina ögon och lät musiken och de änglalika rösterna bära mig. Det var som att sväva mellan liv och död. Och det slutade inte med någon bombastisk entré till himmelriket, utan med en långsam landning på den karga jorden. Som en dröm som man glider ut ur. Fantastiskt.

Tormis musik var den minst intressanta på programmet. Det var sex olika stycken för en liten orkester, varav de fyra första skulle gestalta årstiderna. Det var lite mer intellektuell musik, och jag blev inte riktigt berörd. Förutom i ett stycke: "Jag hade tre underbara ord" för flöjt och orkester. Det var som en kärlekssång, en duett - flöjtstämman var den söta tjejen och molnet av stråkar var den lite klumpiga killen som svärmade kring henne. Det var som första dagen i en romans. Det var härligt.

Men bäst på kvällen var Arvo Pärt. Herregud vilken vacker musik. Trots att vi var i en kyrka och trots att Pärt utgår från kristna teman - det ena av de två verken som framfördes var en mässa, det andra hette Adams klagan - så finns det inget som gör att en ateist som undertecknad inte kunde ta musiken till sig. Det finns en avgörande skillnad mellan glad och sorgsen kyrkomusik. Den glada handlar om Gud och Jesus, om att hylla dem, och för att ryckas med i den känslan måste man nog tro själv. Men den sorgsna musiken handlar om människan, om hur svårt livet kan vara, om att be om styrka och hopp. Det behöver inte vara någon gudomlighet man ber till, det kan vara till en själv, och man behöver inte ha några illusioner om att bönen blir besvarad. Men det handlar om att erkänna för sig själv att allt inte är bra, att det finns ett hål i själen - det är terapeutisk musik, konst när den är som starkast. Det är därför Bachs närhet till kyrkan inte är ett hinder utan något som gör honom större - det är no bullshit-musik. Och samma sak är det med Arvo Pärt.

Pärt har inte samma anknytning till kyrkan som Bach hade, utan hans musik handlar mer om ett individuellt sökande, en privatpersons förhållande till religionen och livets tyngd. Och hans musik är så vacker och naken att man inte vet vart man ska ta vägen - liksom Bach gör han no bullshit-musik utan krusiduller, han litar på sina melodier och sin förmåga att klä dem i körens och orkesterns stämmor, han går rakt fram och man följer honom i varje steg. Musiken vaggar en från förtvivlan till, inte nödvändigtvis hopp, men ett lugn. Och det är allt man kan begära.

Det jag älskar med Bibelns berättelser är att de är så öppna för tolkning, så allmängiltiga. "Adams klagan" handlar alltså om Adams ångest efter att ha kastats ut ur Edens lustgård. Men vem som helst kan relatera till ångesten i att ha fuckat upp något med dramatiska konsekvenser, ljudet av dörrar som oåterkalleligen stängs bakom en. Adam vet att han bara har sig själv att skylla. Därför är tankarna på paradiset han förlorat ren tortyr. Och Arvo Pärt gestaltade denna ångest så fint, så känsligt, så vackert. Det var helt underbar musik. Efteråt var man helt tagen.

Frågan är om inte Arvo Pärt är den klassiska musikens största tonsättare sedan Sjostakovitj. Vilken annan idag levande tonsättare lyckas förena existentiellt djup med lättillgängliga melodier och ett uttryck som känns hundra procent personligt? Jag bugar mig.

Popaganda 2010

Utan att jag riktigt fattar hur det gick till har jag blivit värsta festivalduden. Först Way Out West i Götet, nu Popaganda i Stockholm. Om några år kan ni se mig med fem skabbiga Roskildearmband på armen med ambitionen att komma in gratis på den danska festivalen, där jag ska göra djävulstecknet med högerhanden, ligga däckad under samtliga konserter och låta tonåriga tjejer göra flätor av mitt långa äckliga skägg. Hur som helst, jag bloggade för Nöjesguiden även från Popaganda, och det här är vad jag hade att rapportera (jag publicerade ett inlägg om att kön till öltältet påminde om de fattiga i Lodz också, men det verkar de ha censurerat?!).

01:36 28 AUG Belle and Sebastian

Stuart Murdoch är 40+ och kåt. Inget fel med det, men det var lite väl obvious under kvällens konsert, då den gamle indiehjälten mellansnackade om "the girls here in Sweden, you are so beautiful", bjöd upp några av dem på scenen för att dansa, sa "I'll see you... I'll be seeing some of you later this evening perhaps" och crowdsurfade utan att någon hade bett honom om det. Han betedde sig helt enkelt som Akon. För övrigt lät de nya låtarna rätt kassa, en lät som Wilmer X. Men inget av det där spelade någon roll när de spelade The State I Am in, Lazy Line Painter Jane, The Boy with the Arab Strap och den magnifika avslutningslåte Sleep the Clock Around. Belle and Sebastian fångar tonårens pojk- och flickrum bättre än något annat band. Det är ljudet av att stänga dörren, knyta näven och längta. Man var tyst. Man var passiv. Man lyssnade på Belle and Sebastian. Det var fint att se dem.

02:06 28 AUG Robyn

Jag såg Robyns konsert från en liten kulle vid ett stort fint träd lite till vänster om den stora crowden. Man såg jättebra. Men jag ångrar ändå lite att jag inte stod i mitten och dansade röven av mig. För Robyn var underbar. Hon är en sån fantastisk artist, hon är bättre än sina låtar. Hon dansade så snyggt och genomtänkt, hon sjöng sina sånger med total inlevelse och utlevelse, allt var så perfekt. Man älskade henne och kunde inte ta ögonen ifrån henne. Hade jag stått där i mitten och röjt hade jag tyckt att konserten var magisk, men eftersom jag stod en bit ifrån kunde jag distanserat dissikera låtarna och konstatera att: en del av dem är rätt lökiga. Teddybears-covern var givetvis helt vidrig, men även vissa av Robyns egna låtar är rätt tunna. Fast det spelar ingen roll - förutom att vara en underbar artist har hon gjort tre (3) odiskutabla mästerverk, Be Mine, With every heartbeat och Dancing on my own. Det är poplåtar så fulländade, till text, melodi och produktion, att man bara baxnar. Kent och Lars Winnerbäck har gjort 200 låtar var men ingen är av den kalibern, fattar ni vad jag menar? Så jag älskar Robyn. Hon spelade samtliga dessa tre ikväll, Be mine hade tyvärr ett nytt beat som lät rätt trist och tog bort låtens magi (å andra sidan förstärkte det mörkret och pessimismen i låten), men man fattar varför hon gör så, hon måste ha spelat den låten tusen gånger de senaste fem åren, hon kan inte känna någonting för den om hon gör den likadant varje gång. Hon avslutade konserten med With every heartbeat. Varje textrad brände i min bröstkorg. Det är det som kännetecknar all musik som verkligen betyder någonting - det är låtar som handlar om dig och mig, om verkligheten. Det är så ballt att Robyn är en late bloomer, jag menar, hon var en rätt tråkig artist i början av 00-talet. Men sen reste hon sig som fågel Fenix - I was so much older then, I'm younger than that now, som Dylan sa - och blev Sveriges på många sätt största artist. En kompis poängterade: när man såg Håkan Hellström på Way Out West tänkte man att det här är så bra som en artist bara kan bli live, men man hade fel, för Robyn var bättre. Helt sant. Jag hoppas bara att hon ska bryta med Klas Åhlund och fokusera på roligare samarbetspartner. Hon behöver inte honom.

18:43 28 AUG Concretes och Vit Päls

Vad har hänt med hipsterstockholm? Jag väntade mig en massiv välklädd publik när jag kom till Concretes-konserten, men det var knappt någon där. Å andra sidan är bandet och dess musik knappast lika hippt som sin sångerska och frontfigur Lisa Milberg. Hon gjorde entré sist av alla och såg snygg ut i sin mörka mantel och perfekta lugg. Men under konserten kände jag mycket mer kärlek för Maria som stod bredvid och körade och dansade. Hon var liksom både varmare och coolare än Milberg, som å andra sidan har den inte helt tacksamma uppgiften att fylla avhoppade sångerskan Victoria Bergsmans skor. Men oavsett vem man gillar mest av de tre stjärnorna - är det inte gött att det är tre kvinnor som valet står mellan? Det är liksom inte John, Paul eller George. Eller Jimmy Page, Robert Plant eller John Bomham. Eller Joe Strummer, Mick Jones eller Paul Simenon. Eller Liam, Noel eller Bonehead (skoja). Det är 2010 och vi har kommit en bit i den mansdominerade rockvärlden. Det känns fint. Spelningen var för övrigt helt okej, men det hettade aldrig riktigt till. Inte om man jämför med Malmöbandet Vit Päls som jag såg direkt efteråt. Där var det kraft, sväng, glädje, allsång och en publik som inte ville att det skulle ta slut. Det var nice. Men de hade sol också, Concretes och publiken där stod i den kyliga skuggan, det kanske spelade roll...

(Det kanske ska tilläggas att jag känner Vit Päls. Men jag tycker på riktigt att de är asbra.)

01:51 29 AUG The Magic Numbers, Neon Indian och Hot Chip

Jag missade första halvtimmen av The Magic Numbers konsert. Den delen som var kvar var trevlig men inte, well, magisk. Bäst var när de bjöd in First Aid Kit och några medlemmar från The Concretes och Shout Oud Louds och sjöng en fin cover på The Roches Hammond song. Det var lite som att se The Bands avskedskonsert, förevigad i Martin Scorseses The Last Waltz, när hela 70-talets rockelit sjunger I shall be released tillsammans. Annars måste jag säga att Magic Numbers inte är världens mest angelägna liveband. De är trevliga och mysiga, gör trygg musik med fina melodier. Men det är aldrig på liv och död, man får aldrig den där kicken. Vissa av deras låtar har ett melankoliskt djup, som Hymn for her eller några av balladerna på den nya skivan, men de spelade ingen av dem under den andra halvan av sin konsert. Bummer.

Desto roligare var Neon Indian, festivalens hippaste bokning. Från Brooklyn (såklart) men associeras mer med västkustens chillwave-rörelse (såklart). Det är vild, ball, rolig popmusik som glänser av ungdom och kaotisk energi. Trummorna hade galet mycket reverb och sångaren använde en theremin för att krydda gitarrsolona med lite extra oväsen, allt satt som en smäck. Minihitten Should have taken acid with you lät utmärkt. Men inte heller denna konsert hann jag se från början till slut – jag var tvungen att hetsa iväg till den andra scenen för att få en hygglig plats till festivalens viktigaste konsert, Hot Chip.

Och Gud vilken bra konsert det var. Hot Chip är ju ett band som har allt – underbara melodier, romantiska texter, stenhårda discobeats, ett sound som inte låter nostalgiskt, mångbottnade arrangemang, dynamiskt uppbyggda låtar, och sist men inte minst faktumet att de är ett gäng musiker som spelar ihop som ett band – de är inte bara en hipp duo bakom varsin laptop. Konserten var hits från början till slut – de inledde med Boy from school och spelade Ready for the floor som sista nummer, och däremellan kom ett pärlband av discodängor från de tre senaste skivorna. En av sångarna var frånvarande eftersom han precis blivit pappa (hans förinspelade röst var med i ett par låtar, de hade videoskärm och allt, såg lite freaky ut) och den andre sångarens röst lät lite tunn ibland, eller så var den bara dåligt mixad. Annars var det en absolut fläckfri konsert. Jag älskar visserligen Hot Chips ballader, men det var inte läge att spela någon av dem denna kväll. Nu var det disco som gällde och nog fick de oss att dansa, vråla och slänga armarna i luften. Det var härligt.

mahlers trea på östersjöfestivalen

Jag var på Berwaldhallen igår och jag var inte ensam. Den åttonde upplagan av Östersjöfestivalen är i full gång och glädjande nog drar den en stor publik. Alla tisslar och tasslar ty stjärndirigenten Esa-Pekka Salonen är i stan igen. "Jag såg honom, han gick förbi här innan, jag tyckte att han såg rätt alkad ut" sa en kompis pappa och skrockade.

Själv var jag där lika mycket för den gudabenådade dirigenten som för verket som skulle framföras denna kväll: Mahlers tredje symfoni. Den längsta symfonin i den kanon som utarbetats i världens alla konserthus, runt 90 minuter lång (vad nu det säger). Jag hade inte hört den innan och jag var inte ens övertygad om att jag skulle älska den. Men jag kände för att bli sprängd i bitar, lite som när jag gick och såg Elektra på operan i vintras, jag ville att mitt kaos skulle förenas med det kaos som jag visste att Mahler kunde skildra.

Men jag blev besviken. Jag är ingen Mahlerfantast. Jag hatade hans bombastiska första symfoni när jag hörde den på konserthuset förra året. Hans mer nedtonade fjärde symfoni tycker jag om. Den här påminde mer om den första - tusen idéer i varje sats, en grotesk mosaik, ljudet av feberyra. Mahler kan liksom inte hålla sig, chilla lite och stanna kvar ett känsloläge, han ska hela tiden vidare, och de här tvära kasten blev lite jobbiga i längden. Det var som om han hade en handväska fulla av musikaliska idéer och bara vände den upp och ner och lät allt falla ner på marken huller om buller. Att säga att musiken var schizofren vore för snällt - snarare skulle jag vilja diagnostisera den med DAMP.

Men det var inte bara dåligt, tvärtom. Efter tre instrumentala satser som inte engagerade mig alls kom en fjärde sats där en sångerska, en alt, sjöng en mörk och mystisk tonsättning av en passage från Nietzches "Also sprach Zarathustra". Hon sjöng om djup sömn, om midnattens djup, att världen är djup, att sorgen är djup men att lusten är djupare än sorgen, och att all lust strävar efter evighet. Det kanske låter flummigt när jag återger det men det var mycket vackert.

Efter det kom en barnkör och körde en glättig sång om Petrus och Jesus. Varför? Den femte satsen var en irriterande kalldusch. Men sen kom den sjätte och sista satsen. Och då, mina vänner, hände något. Då uppfylldes jag av musiken på det sätt som man bara gör av viss musik, som Beethovens "Heiliger Dankgesang" eller Miles Davis "It never entered my mind" eller Tindersticks "If you're looking for a way out". Ni vet när ens liv och känslor står i fullständig korrelation med den konst som uppfyller ens sinnen. Minnena strömmar igenom en, man kan inte värja sig, man börjar nästan att gråta. Men Mahler står ju aldrig still och därför tillåts inte känslorna stå still heller. Mahler tog mig i sin hand och ledde mig än hit, än dit, från den tanken till den insikten och så vidare. Och när musiken hade nått sitt sista crescendo och tystnat lämnade jag lokalen med något som jag inte hade väntat mig: hopp om framtiden.

Han är klurig, Mahler. Han är lite av ett offer för sina pretentioner. Han ville fånga hela världen i ett enda verk, det är därför hans symfonier är så kolossalt stora. Allt ska med, allt ska skildras. Det kanske verkar sympatiskt men faktum är att det gör musiken ganska opersonlig. Det är som när Mendelssohn skrev en symfoni till äran av boktryckarkonsten: vad bryr jag mig om den? Kalla mig dum, men jag kan inte uppskatta konst om jag inte kan identifiera mig med konstverket, om jag inte kan se människan i det. När Mahler skildrar skapelsen och ängarnas blommor är det varken en skapande Gud eller en naturromantisk människa som är subjektet i musiken, utan tinget i sig, en blomma typ. Det säger mig ingenting. Allt det där beskrivande, objektiva, det skapar distans för mig. Det blir så intellektuellt. Mahlers fans känns ju väldigt intellektuella, såna där som har lyssnat tusen gånger och verkligen fattat. Men jag vill inte fatta, jag vill känna. Även om jag tycker att ett klassiskt verk låter bättre ju fler gånger man hör det så tycker jag att man måste kunna uppskatta det någorlunda första gången man hör det. Musiken måste kunna vara vacker eller gripande eller intressant vid första mötet. Annars blir det ju bara en intellektuell konstruktion att uppskatta den.

Mahler gjorde båda typerna av musik, dels sån där cerebral musik som jag avskyr, dels musik som är innerlig och mänsklig och kommunikativ och som jag älskar. Jag har fortfarande inte hört hans "Das Lied von der Erde" men jag kan tänka mig att den är bra.

Esa-Pekka Salonen var för övrigt underbar. Hans händer rörde sig så mjukt och graciöst, jag har aldrig sett på maken. Han hade total kontroll över orkestern, det var som om musiken skapades ur hans magiska händer. Hans händer var för honom som balettdansösens ben eller samurajens svärd. Det var vackert att beskåda.

blackbird blackbird - summer heart


Nicholas: Då var vi här. En plats dit ingen trodde att popmusiken skulle kunna ta oss. Mitt framför lyssnarens ögon strålar en magiskt skimrande ljuspelare rakt upp i himlen; de hypnotiska ljuden som strömmar från den omfamnar oss och vaggar oss in i en märklig visshet om att allt ska bli bra, att skönheten segrar över allt. Blackbird Blackbirds musik – som bisarrt nog låter poppig och lättnynnad – går emot all logik och rakt in i våra hjärtan. BETYG: 6/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag har inga fler ord.

white material

Igår såg jag Claire Denis "White Material" på bio. Den var väldiigt bra. Efter förra veckans Hynek Pallas-understreckare med eftersnack var jag lite orolig för att jag inte skulle kunna tänka på något annat än klippningen när jag såg filmen, men som tur var brände dramat genom alla intellektuella hinnor.

Man blir så förtvivlad när man tänker på afrikanska länder som det (icke namngivna) som skildras i White Material. Det postkoloniala dilemmat är så stort och omfattande att det ofta känns omöjligt att ha något hopp för framtiden. Men det som är bra med White Material är att den inte försöker förklara något eller sammanfatta något (en film som "The Constant Gardener" känns betydligt mer tillrättalagd och präktig, nästan självgod - "Blood Diamond" också kan jag tänka mig, men den har jag inte sett), den är liksom inte gymnasieeleven som räcker upp handen under samhällslektionen. Den fokuserar på känslan - känslan av kaos, och förnekelsen av denna. Det är bilder, inte faktarutor.

Isabelle Hupperts Marie vägrar lämna sin kaffeplantage, trots att alla andra vita har lämnat landet, trots att hon kan bli rånmördad när som helst utan att någon skulle sörja det. Hon vägrar att acceptera att landet inte är hennes land, och man förstår henne. Det enda man har som vit arvtagare till vita kolonisatörer i Afrika är övertygelsen om att det här är rätt, att det här är mitt land lika mycket som alla andra som fötts här, att det är de som säger annorlunda som är rasister, inte jag. Släpper man den övertygelsen faller allt. Släpper man det är ens liv vidrigt. Det går inte. Så man måste tro. Det är därför Marie vägrar lämna sin kaffeplantage. Den är min, tänker hon, det här landet är mitt. Hon tror att hon är en fransk bonde som står stadigt i båten och inte låter sig skrämmas när landet invaderas av nazister. Hon har fel - men hon har inget val. Hennes beteende känns naturligt, logiskt, trovärdigt - trots att man aldrig riktigt får några sympatier för henne. Det är därför filmen är så bra.

Jag kommer att tänka på en annan Isabelle Huppert-roll, den hon gjorde i Michael Hanekes "Vargens tid". Även där är hon en sammanbiten kvinna som lever i en helt sjuk miljö men vägrar låta det krossa henne. Hon är väl bra för den typen av roller, lätt att typecasta, alla älskar hennes kyla. Men rollen som Marie känns som mer än en dussinroll, kanske för att Claire Denis (och Huppert själv) lyckats strippa bort den aura av kaxigt kraftfull elegans som hon har, den som endast tycks finnas hos vissa franska kvinnor. Hon ser, inte trasig ut, men sliten. Världen hon lever i har gjort avtryck på hennes fräknar och hennes hår.

Man kommer att tänka på Doris Lessings "The Grass is Singing" också. Fast det är en historia som faktiskt känns mycket mer schematisk och tillrättalagd i jämförelse, även om den är fantastisk. Om en film kan få världslitteratur att framstå som tillrättalagd har man nog lyckats som regissör. White Material lyckas, liksom exempelvis den iranska "Kvinnor utan män", förena politik (berättelsen), psykologi (karaktärerna) och poesi (fotot, klippningen och den snyggt upphackade kronologin). Det är helt enkelt en asbra film - se den.

PS kul att se Christopher "Highlander" Lambert som co-star i en sån här highbrow film! Mannen med filmvärldens mest monotona röst (alltså den är riktigt monoton) och den mest sensationella näsan för b-filmsmanus ("Beowulf"!) är faktiskt ganska intressant. För det första: han har en ögonsjukdom som är så allvarlig att han praktiskt taget är blind utan glasögon, men han kan inte ha på sig linser, varför han praktiskt taget är blind i alla filmer han är med i, och det har lett till vissa skador när han gjort sina egna stunts (!!). För det andra, han har världens bästa sidokarriär enligt Wikipedia: "Along with owning a mineral water business and food processing plant, Lambert produces Côtes-du-Rhône wines with partner Eric Beaumard. The vineyard is located in Sainte-Cécile-les-Vignes, France. The label, Les Garrigues de Beaumard-Lambert, tops out at 4,000 cases and is sold mostly in Europe. Beaumard has primary creative control of the winery, but Lambert conducts barrel tests and monitors the various stages of evolution". Ändå mysigt. Medan andra 80-talsactionhjältar på dekis måste stämpla och vara med i Sylvester Stallones desperata nostalgifilm sitter Christopher Lambert på en vingård i Frankrike och smakar av årets skörd. Hade jag varit Claire Denis hade jag också ringt honom.

Körsbärsträdgården på Dramaten


Jag var på Dramaten i lördags, såg premiären av Mats Eks uppsättning av Tjechovs Körsbärsträdgården. Jag blev lite besviken - det var inte så mycket dans som man hade kunnat förvänta sig, moderniseringen av texten höll inte hela vägen (den idealistiske studenten Petias passionerade tal kändes lite malplacé när det inte längre fanns modernism och revolution runt hörnet) och det fanns något lätt farsartat över uppsättningen, lite irriterande.

Men samtidigt - när det väl kom ett dansnummer så var det så vackert och starkt att man tappade andan. När fru Ranevskaja (Marie Richardson) och dottern Anja (Hanna Alström) dansar tillsammans på slutet bjuds man på en briljant sekvens, en blick in i kristallkulan: så här kommer deras gemensamma framtid bli efter att de lämnat gården. De håller ihop, åldras, till slut tar dottern mer hand om modern än tvärtom, och till slut dör mamma. Det var så gripande gestaltat. Och när peruken lades på bordet var det en lika kraftfull symbolik som slutbilden i Sofia Coppolas "Marie Antoinette" - den krossade kristallkronan som slitits ner från taket i det stormade Versailles.

Det var konstigt med den här kontrasten mellan extremt inspirerad koreografi och den påfallande bristen på subtilitet som fanns på andra håll. Slutsidan, den abstrakta sista scenbeskrivningen i Tjechovs manus, är berömd för sina tolkningsmöjligheter: Firs ligger orörlig på marken och "det hörs ett avlägset ljud, som från himlen, ljudet av en sträng som går av, det klingar av döende, sorgset. Sedan hörs bara tystnad och ljudet av körsbärsträd som huggs ned." I den här versionen låg Firs på golvet, det hördes ett svinhögt ljud av motorsågar, en businesswoman promenerade stressat från den ena sidan av scenen till den andra, och sen föll ridån. Allt annat än subtilt.

Oh well. Nästa gång jag ser någonting av Mats Ek hoppas jag att det blir på Dansens hus och inte på Dramaten.

Jag tror helt enkelt inte att jag tycker att en film är bra om den inte är välklippt

Date: Thu, 19 Aug 2010 13:11:09
Subject: klippning
From: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
To: Hynek Pallas

Hej Hynek!

Väldigt fin
understreckare du skrev om Claire Denis igår. Jag har alltid fascinerats av klippning i film och att det är ett konstnärligt verktyg som ständigt undervärderas och glöms bort, inte bara av publik och kritiker utan även av en hel del regissörer. Det är svårt att inte älska Denis för hennes inställning till klippningen och rytmen. Andra fina exempel från filmhistorien där klippningen och rytmen kommer i första rummet som jag spontant kommer att tänka på är Godards "Till sista andetaget" (jump cuts-sekvensen när de åker bil inne i stan) och Woody Allens "Harry bit för bit" (de allra första sekunderna i filmen). Jag tänkte bara fråga dig, som har så bra koll och uppenbarligen förstår hur vackert det kan vara med välgjord klippning, har några tips på andra regissörer som har samma känsla för detta som Claire Denis? Kan du ge mig en liten topplista? Tack på förhand!

MVH Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Nöjesguiden/Opus/Annika Flynner

Date: Thu, 19 Aug 2010 15:19:27 +0200
Subject: Re: klippning
From: Hynek Pallas
To: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Hej Nicholas

Stort tack! Och ingen dålig fråga. Godard skulle naturligtvis vara med på en sådan lista, för praktiskt taget hela sin karriär. Men Week-end och 2 eller 3 saker jag vet om henne och Tokstollen och en del andra filmer skulle förstås få lite extra hedersomnämnanden.

Det var ett tag sedan jag såg den sista Bourne-filmen, men minns att jag tyckte mycket om redigeringen i fajtingsekvenserna, en hastighet som bild för bild gör dem helt abstrakta men som i den hastigheten och sekvensen fungerade mer än väl. Är jag inte ute och cyklar förekom det en liknande redigering i Infernal Affairs-filmerna. Har inte sett dem på år och dar men de poppade upp i huvudet när jag såg Bourne minns jag.

Vilket iofs leder tankarna till Scorsese. Thelma Shoonmaker har klippt en hel del av hans filmer (boxningssekvenserna i Raging Bull!) och gjort det utmärkt. Men jag tror att min favoritscen är en i Mean Streets (klippt av Sid Levin). Har ett vagt minne av jag har skrivit om den här scenen någonstans men hittar det inte: de väntar nervöst i en bild vid rödljusen och klippen växlar mellan trummande hand på bildörren genom öppet fönster, blickar mot någon på trottoaren - och så en lika plötslig som märklig inklippsbild på bilens underrede, och så tillbaka igen. Det borde egentligen inte fungera (det är en inklippsbild som signalerar typ "det är en bomb under bilen") men som gör det, och sådana älskar jag. Det ger en en speciell känsla till scenen, udda, oväntad och edgy. 

En lite obskyr regissör som är en intressant redigerare är Maurice Pialat. Han har både en spännande magkänsla för han placerar folk i rum, och hur han klipper ihop flödet. Men det intressantaste med honom ligger kanske inte den kontinuerliga klippningen, utan i vad han klipper bort. Han gör gärna en genrefilm om snutar ("Police", passande nog) där han klipper bort exakt varje bit av action som vi förväntar oss, och låtar centrala skeenden i filmens berättelse sippra in i någon bisats i dialogen (något som ju gjordes i Sopranos titt som tätt).

Nicolas Roeg har ju också en jävla känsla. Min favorit är Bad Timing där handlingen liksom möts i mitten. I enskilda scener har han gjort sig känd för det snyggt redigerade knullet i Don´t look now. (Vilket fö återför tankarna till Godards 2 eller 3 saker jag vet om henne, där sexscenen bara består av inklippsbilder på osammanhängande kroppsdelar, något som Paul Schrader lånade till American Gigolo. Schrader är väl fö en intressant regissör med ofta väldigt välredigerade filmer). 

Generellt sett finns de bästa redigeringarna på konst- och experimentfilmens område, och det märks när en person som Steve McQueen kliver in i spelfilmsvärlden (eller Schnabel för den delen). Vad man än tycker om Hunger i övrigt så kan man inte annat än beundra den rytm som skapas mellan resten av filmen och den 20 minuter mer eller mindre stillastående konversationestagningen i mitten.

Max Ophuls känsla för balansen mellan långa åkningar och resten av filmen är suverän, det är ju också redigering förstås. Att veta när det är dags att avrunda en låååång tagning och hur tagningen efter ska kännas för att man inte ska bli matt, det är något som dagens digitalfilmande regissörer inte alltid greppar eftersom de inte har någon filkmremsa att spara på.

Hitchcocks filmer är ju ofta ett under av grafiskt redigerande; de följer textboksredigering (vissa mönster som går igen, säg skyskrapan i North by Northwest och det påföljande mönstret, eller rundeln i håret i Vertigo och - har jag för mig - en spiraltrappa) men gör det med oväntade associationer som man tror att man måste röka gräs för att komma på. George Tomasini klippte många av Hitchcocks stora filmer, inklusive Psycho där duschscenen är snudd på ett obligatoriskt inslag i föreläsningar om filmklippning.

En klippare som har gjort sig känd som en utmärkt ljudklippare, Walter Murch, ska väl också nämnas: Apocalypse Now, The Conversation.

Men shit, jag tror jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet och droppa hur många som helst. Old school: Fritz Lang som stumfilmare (eller för den delen Eisenstein, praktiskt taget allt, både när han var besatt av montageteori och efter; och det gäller en hel del av hans samtida kollegor också - Dzia Vertov förstås); jag borde dra till med en massa dokumentärer - från Emile de Antonio (Year of the Pig) och framåt är dokumentarister propagandister och gör det allt från in your face till subtilt (eller konstnärligt: Mikael Cee Karlsson har flera suveräna moment i Hälsningar från skogen). Orson Welles F for Fake klippte han i ett år - sju dagar i veckan - och den är ett mästerstycke i redigeringskonst som lurendrejeri.

Hela 60-talet och den modernism som svepte över världen födde allt från sökt redigeringsbajs till Godard. Melvilles Samuraj kanske?

Den japanska pinkfilmen och dess avknoppningar är lika mycket träsk som guldgruva (http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/sexfilmerna-som-blivit-konst-i-japan_2908181.svd). Oshima bör väl nämnas lite extra där.

Jag tror helt enkelt inte att jag tycker att en film är bra om den inte är välklippt, gärna med det där lilla extra som Denis har. Och någon som är lika hantverksskicklig som Denis och med den känslan och det flytet, och verksam idag.... det vet jag faktiskt inte om det finns. Men oj vilken kul fråga, det här lär sysselsätta mig ett tag.... 

Så, hoppas det inte blev för mycket snack och något matnyttigt i den här listan som du kan hitta att se på.

allt gott
Hynek



Date: Thu, 19 Aug 2010 15:30:00
Subject: Re: klippning
From: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
To: Hynek Pallas

Tack för ditt matiga svar, bussigt att du tog dig tid! Max Ophuls har jag länge tänkt att jag ska ge mig i kast med, nu känner jag att det verkligen är dags. Långa åkningar är i och för sig en konst i sig (älskar Orson Welles Touch of Evil). Och Julian Schnabel ja, hela Fjärilen i glaskupan är ju egentligen en lång festmåltid i klippningens konst. Ja, det är inte allt den är, men den är bland annat det.
 
Förresten, har du något emot att jag publicerar den här konversationen på min blogg? Tycker det var så intressant!
 
Mvh Nicholas



Date: Thu, 19 Aug 2010 15:43:44
Subject: Re: klippning
From: Hynek Pallas
To: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Gör det du, men redigera gärna bort de värsta felstavningarna eftersom jag inte läste igenom den. Ophuls bästa filmer gavs fö ut på Criterion i fjol. Ta tag i honom, han är toppen.
vänligen
Hynek



Date: Thu, 19 Aug 2010 15:50:27
Subject: Re: klippning
From: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
To: Hynek Pallas


Då gör jag det. Korrigera stavfel is my middle name. Stort tack för alla tips, jag känner att jag har en perfekt filmhöst framför mig!
 
Nicholas

Date: Thu, 19 Aug 2010 15:52:10
Subject: Re: klippning
From: Hynek Pallas
To: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Jo, en till som jag glömde men som är värd att tipsa om eftersom han är så udda. Den tjeckoslovakiske regissören Frantisek Vlacil. Han var ett udda inslag i den tjeckoslovakiska 60-talsvågen eftersom han var konstskoleutbildad. Hans Marketa Lazarova är ett tre timmar långt medeltidsepos med långa åkningar, associativa drömklippningar och whatnot som är helt outstanding. Tre andra filmer från samma land kring de åren som innehåller riktigt bra redigering: Örat av Karel Kachyna, en slags blandning av Vem är rädd för Virginia Wolf och De andras liv, med snygg flashbackredigering. Vera Chytilovas experimentella feministklassiker Daisies - kanske oöverträffad i filmrythm någonsin - och Jaromil Jires surrealistiska, och likaledes surrealistiskt klippta, Valerie and her week of wonders.

Klipp in det.



Date: Thu, 19 Aug 2010 15:52:51
Subject: Re: klippning
From: Hynek Pallas
To: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Ps alla de tjeckiska filmerna finns utgivna på det brittiska bolaget Second Run. De är toppen.


the-dream - love king


Nicholas: Låt oss glömma alla skriverier om The-Dreams privatliv och hur han behandlat sin senaste exfru. Som artist är han unik och ständigt växande. Låtarna på detta tredje album är inte bara kongenialt sammanvävda med varandra som tidigare, utan i sig själva experimentella och mångfacetterade. De kvicka texterna, de omedelbart medryckande melodierna, de välregisserade stämningarna (från optimism till ångest till hedonism till självrannsakan), de fräscha, vältrimmade produktionerna – Love King är hästlängder före all annan R&B. BETYG: 6/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: He he... bättre sent än aldrig, right? Den här skivan kom precis i samma stund som förra numret av NG gått till tryckpressarna. Först tänkte jag att jag inte skulle skriva en recension, men sen ändrade jag mig, för den är ju så himla bra, det måste dokumenteras någonstans. Jag älskar verkligen The-Dream. Still do. Han kanske är ett svin, han kanske är den siste killen i världen att gifta sig med eller få barn med. So be it. När det gäller relationer är han hopplös, den enda värld som han fungerar i är musikens. Han är så mycket mer än en kopia av Prince och R. Kelly. Hans låtar är så sjuka, de liksom morphar, ändrar karaktär på ett bisarrt och vackert sätt. Och om det är någon låt jag vill dansa till när klockan är halv tre, svetten rinner och stroboskopljusen blixtrar så är det "Panties to the side" från den här skivan. Den är så mörk, så hård, så mäktig. Och den kommer aldrig släppas som singel. Vilken annan R&B-artist lägger lika mycket krut (eller mer) på sina albumspår som på singlarna? Ingen. De senaste åren har titeln "bästa låtskrivaren & producenten i R&B-världen" kastats fram och tillbaka mellan The-Dream och Ryan Leslie; med "Love King" har bollen återigen erövrats av The-Dream.

Way Out West 2010

Jag har varit på Way Out West. Tro't eller ej, men det var min första rockfestival. Det var trevligt. Jag bloggade om alla konserter jag gick på för Nöjesguiden, det här är vad jag skrev. Vill passa på och ge shout outs till de belgiska våfflorna samt Victoria Bergsmans och Marcus Joons fina DJ-set på pressområdet på lördagkvällen.

Förvirring
15:37 12 AUG
El Perro del Mar skriver på Facebook att hon ska spela på Bar Kino ikväll, nära festivalområdet. Men när jag frågar personalen på stället när evenemanget börjar - jag är här och käkar tortellini med svamp- och gräddsås, vilket för övrigt är något de aldrig skulle servera i Italien - säger de att de inte hört något om det. What the deal?

#fail
18:50 12 AUG
Försökte se Oskar Linnros som spelade på Storan. Det var en del av Kulturkalaset som pågår samtidigt som WOW. Med andra ord gratis, med andra ord sjukt mycket folk. Så mycket att det var helt omöjligt att ta sig så nära att man kunde få en skymt av den sköne yngligen ("skön" som i vacker, inte som i stekig etc). En vägg av kids som var omöjlig att penetrera. Jag försökte göra en Julius Caesar och cirkla runt fienden - men det var avspärrat på andra sidan. Jag suckade, accepterade nederlaget och gick till en bar.

Bear in Heaven
00:52 13 AUG
Jag är på en konsert med indierockbandet Bear in Heaven. Ännu ett band från Brooklyn. Mer sound än låtar, om ni förstår vad jag menar. Men vafan, ibland behöver man en sonic boom som skär genom kroppen. Om ni förstår vad jag menar.

Värdighet (or lack thereof)
13:20 13 AUG
Det har regnat hela natten. Det lär vara sjukt lerigt på festivalområdet. Därför har jag och några tusen andra begett oss ut för att köpa gummistövlar. Jag tänkte att jag skulle vara smart och åkte till Frölunda torg, men det var helt utplockat där, i alla fall om man ville ha de billigare modellerna. Till slut köpte jag i ren desperation ett par gummistövlar som visserligen var en storlek för stora (dubbel ovärdighet) men å andra sidan bara kostade 199 kr (snålhet = trippel ovärdighet). Nu är jag inne och ska se Jens Lekman. Kommer stå längst fram och hoppa, och det sjulle inte förvåna mig om de här sjuka monsterstövlarna kommer glida av. Anticiperad fail.

Jens Lekman
15:03 13 AUG
The verdict: sådär alltså. Jag gillar den nya låten som han inledde med, han sjöng i dubbeltempo som Mariah Carey. De andra nya låtarna lät som Vampire Weekend. Han ser äldre ut, som en geografilärare. Han showade och var gullig, men det lyfte liksom aldrig. Kanske var det att han spelade mitt på dagen för en enorm festivalpublik, inte alls så intimt som hans musik kräver. Men men. Kul att han är tillbaka i alla fall.

skvaller!
15:06 13 AUG
Vem är Soundtrack of our lives hemliga gäst? Det ryktas om att det är Noel Gallagher! Låter logiskt tycker jag. Noel borde fan gå med i SOOL.

(Den hemliga gästen visade sig vara, inte Noel, utan en kille från Tages. Åh fan.)

Panda Bear och Wu-Tang Clan
18:38 13 AUG
Panda Bear var så himla bra. Publiken flydde successivt, för han låter ganska... Extrem... Men vi som stannade fick njuta av ekande, pulserande skönhet. Sen kom festivalens jobbigaste val: Wu-Tang Clan eller Beach House. De sistnämnda är ett av vår tids bästa band, har gjort ett av årets absolut bästa skivor och lät magiska på Debaser Slussen i vintras. Wu-Tang, å andra sidan, är inte bara ett av hiphopens kanske fem viktigaste band utan även soundtracket till mina tonår. Så jag gick och såg Wu. Det var okej, men konserten hade tre stora problem: 1) de avbröt alla låtar, även de största hitsen, efter att ha kört igenom en tredjedel; 2) varken Rza, Method Man eller Inspectah Deck var där, och U-God stod och surade i bakgrunden och rappade inte en sekund, och ODB är ju död; 3) Ghostface Killah hördes knappt eftersom hans mikrofon var så lågt mixad. Can it be all so simple var den enda fullträffen. Efteråt fick jag höra att Beach House var så bra att man nästan började gråta. Jag började nästan gråta av den infon.

Trummisen hade på sig shorts
20:39 13 AUG
Jag såg The National. Ett band som låter som en korsning mellan Tindersticks och Dream Theatre och som dessutom har det tristaste bandnamnet världen har skådat sedan Cast. Trummisen hade på sig shorts. Alla svettades av den trixiga musiken, de var så duktiga, riktigt flinka killar. Sångaren var tämligen bull. Inte en enda refräng gick att nynna på. Jo en, Fake Empire. It was fake all right.

LCD Soundsystem och M.I.A.
01:21 14 AUG
Kill your darlings-dagen fortsatte med att jag valde bort Jonsi för att se LCD Soundsystem och The XX för att se M.I.A. Jag ångrar inte mig eftersom jag såg två toppenkonserter. LCD Soundsystem var väldigt svängiga och bra, och den fule James Murphy är en härlig antihjälte till frontfigur. De spelade varken Losing my edge eller All my friends - däremot den trista White light/White heat-ripoffen Drunk girls. Men allt var förlåtet när de avslutade med en evighetslång kokande het Yeah. Kanske sista gången man fick en chans att se detta band, jag är glad att jag tog den. Och M.I.A.? Shit man, det var svinfett. Publikanstormningen var bisarrt stor, men den bestod av folk som sjöng med i alla låtar, inte bara festprissar som vill se en känd artist. M.I.A. är helt enkelt en enormt stor artist. Hon är så himla bra, så himla cool. Hade på sig lager på lager av fashion, dansade sexigt och hade klätt tre körsångerskor i burka. Hon brände av alla hits utom Xxxo (synd, den som är så bra) och sparade givetvis Paper Planes till sista extranummer. Hon verkade rätt trött på att sjunga den och det kan man förstå. Men det var ändå fint. Efteråt rusade jag - i den mån man kan rusa iklädd ett par obekvämt stora gummistövlar - till The XX och hann faktiskt höra deras sista låt. Det lät bra, lite mer muskulöst än på skiva. Hoppas de kommer till Stockholm snart så att jag kan se dem då. Ja, de lär ju komma. M.I.A. däremot, hon kanske aldrig kommer till Sverige igen.

Trollywood starz
10:49 14 AUG
Kirsten Dunst syntes på festivalområdet igår! Gustaf Skarsgård också, men vem bryr sig om honom. Jag såg ingen av dem men tydligen sportade Young Skarsgeezy bockskägg. Hoppas det är för att Lars von Trier castat honom som hin håle. Young Håle.

Musik att cykla till
14:11 14 AUG
Jag är på en konsert med The Drums. De är bra! Optimistisk tvåackordspop med feta trummor och en sångare som fattat vitsen med eleganta danssteg. Basisten spelar intressant nog på en gitarr. Alla i bandet är snygga och alla kommer nog få ligga ikväll (eller redan i eftermiddag). Jag tänker att den här musiken måste vara perfekt att lyssna på medan man cyklar på morgonen. Så pigg och kraftfull, lycklig på ett osentimenalt sätt. I say it's gött.

Girls och Radio Dept
18:56 14 AUG
Peace God now the shit is explained: jag var på Radio Depts fina konsert. Trodde inte jag skulle bli så glad av att se dem men det blev jag. Jag hoppade, dansade och vrålade till Why won't you talk about it och Heaven's on fire medan alla andra i publiken tycktes stå still. Dessförinnan var jag på Girls, de var också svinbra. Christopher Owens har klippt sig kort men har fortfarande mest scenutstrålning i indievärlden. De sänkte tempot på de flesta låtarna av någon anledning. Men det var ändå grymt.

Pavement och Håkan Hellström
13:49 15 AUG
We are Pavement. For those not standing in the front row, we are a band that was big in the nineties. Well, not THAT big. Also, I think we were featured in a documentary about slackers. Stephen Malkmus mellansnack var inte bara trevligt utan tjänade också som en bra beskrivning av Pavement, det första, största och bästa lo-fi-rockbandet. När de radade upp sina hits lät det dock inte särskilt lo-fi, bara väldigt bra. Att höra Gold soundz var en av hela festivalens höjdpunkter. Om ni tror att det var nostalgiskt så skulle ni ha sett Håkan Hellströms konsert. En enda lång orgie i minnen, bandet hade på sig sjömanskostymer och de spelade den tio år gamla debutskivan från början till slut. Jag förstår om artister som Lou Reed gör såna classic rock albums-konserter, men varför Håkan som är så aktiv och så bra i nutiden? Men det var fint när konfettitegnet sprutade i sista låten. Och det var fint att höra Nu kan du få mig så lätt, Magiskt men tragiskt och Uppsnärjd i det blå. Den konceptuella inramningen, och faktumet att tusentals människor vrålade med i varenda textrad, gjorde dock att jag hade lite svårt att få en personlig kontakt med musiken.

arcade fire - the suburbs


Nicholas: Just när Arcade Fire ska cementera sin ställning som indievärldens största arenarockband drar de i bromsen, backar ut och kör iväg på en nattlig irrfärd. Är det för sent? Gasen i botten! Finns det något kvar? Win Butler återbesöker barndomens förortstristess i ett försök att rädda minnena och stävja bitterheten. En jakt efter innerlighet, en flykt undan falskhet, en desperat kamp som han långsamt ser sig förlora. De stora poserna är nu omöjliga, indiesymfen har bytts ut mot shufflande folkrock, gråtfärdig disco och krampaktigt kramade popmelodier. Gruppen gör samma resa som Håkan Hellström: efter två album av blödande passion, ångestvrål och livsbejakande explosioner kommer ett starkt kontrasterande tredje album med eftertanke, självrannsakan och återhållen melankoli. Visst, hitsen är färre, men den nya svärtan erbjuder en ny skönhet. Arcade Fire har räddat sin heder och sin framtid.BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag hade svårt för Arcade Fire i början, när de hypades så intensivt efter deras första album. Det var väl gothtendenserna, och de malplacerade punkfunk-discobeatsen som poppade upp i vissa låtar, plus (det ska erkännas) den egentligen irrelevanta omständigheten att alla rockmän på tidningar som Sonic älskade dem så mycket. Men efter att med ett krossat hjärta fallit handlöst tillsammans med "Neon Bible" hösten 2007 var jag tvungen att omvärdera gruppen. Dramatiken, det mörka suget, de omsorgsfulla arrangemangen, den paradoxala hoppfulla atmosfären som lyste genom alltihop, det tilltalade mig något oerhört. Nya skivan är inte bara en väg framåt, utan helt rätt väg framåt. Känslan av att något är förlorat, att något oåterkalleligt har skett, är så väl skildrad i texterna och i musiken, det är så gripande. Och jag gillar verkligen att vissa textrader dyker upp i flera låtar, det går verkligen en röd tråd genom allt. Varje gång jag hör de inledande stråkarna på albumets sista spår, "The Suburbs (Contiued)", dör jag en smula. (Önskar i och för sig att de hade tagit bort trummorna på den låten, men man kan inte ha allt.) Om Arcade Fire tidigare visat sig vara skickliga regissörer av fancy fiktion så känns det här som de berättar om något riktigt, något enkelt och banalt - livet (som ju ibland är tämligen bull) - och de blir i ett slag mer mänskliga och sympatiska. Åh gud vad jag skulle vilja se dem live just nu.

rick ross - teflon don


Nicholas: Jag har aldrig gillat Rick Ross, med undantag för klassikern Hustlin’, han har varit en ganska trist rappare och använt jobbigt fläskiga beats. Men på detta fjärde album har han slipat sin rapkonst rejält – så gott som varje textrad innehåller snygga flerstaviga rim – och valt beats som är så bra och pampiga att fläskigheten inte längre känns som en belastning utan som en tillgång. Han skapar nästan en ny rapgenre, en sorts guld-gangsta: kasinovinster, kokainfester och kvinnor i dyra aftonklänningar. Man svimmar av all champagne. Det är bra. BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Man kan ju fråga sig om guld-gangsta egentligen är något nytt. Det var 14 år sedan som Nas släppte singeln och videon "Street Dreams". Men då, och ända sedan dess, handlade det om just gatudrömmar, det var så uppenbart att allting bara var snack, musiken lät alldeles för hård och primitiv för att kunna utgöra soundtrack till lyxsviten i något hotell i Monaco. Rick Ross däremot, han går hela vägen och häller varm vaniljsås över hiphopvärlden. Han hittar verkligen de där beatsen, den moderna motsvarigheten till Isaac Hayes "Hot Buttered Soul". Att han sedan rappar om typ analsex tar inte bort illusionen, utan förstärker snarare känslan av Romarriket-dekadens.

För övrigt är det svårt att inte gilla Rick Ross efter att ha hört Raekwon snacka om honom (4:25 in i det här klippet). Åh gud vad jag älskar Raekwon.

wavves - king of the beach


Nicholas: På sitt tredje album gör Wavves en Ariel Pink och duschar av sitt sound. Slöjan av distortion som gjorde låtar som "So Bored" så speciella – oväsendet fick lyssnaren att värdera glimtarna av ljusa melodier lika högt som i introvert glitch-techno – är borta. Det som finns kvar är chillwaves subkulturella rekvisita: romantiseringen av ett grabbigt slackerliv i de sena tonåren med stränder, skejtande, tv-spel och gräs. Gulligt, men med undantag för ett par vackert Phil Spector-inspirerade låtar består "King of the Beach" av rätt platt powerpop. BETYG: 3/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Det kanske inte framgår, men jag älskar verkligen Ariel Pinks senaste skiva. Till skillnad från Wavves så har han ju låtar som är så fulla av idéer, egenheter och fina melodier att det inte spelar någon större roll om produktionen är superskev eller inte. En sak som jag tycker är intressant med chillwave annars är att genren, i alla fall de band som har ett hyfsat traditionellt rocksound, innebär en omvärdering av Nirvana. Kurt Cobain har ju stått i rockjournalistisk radioskugga sedan sin död - det har aldrig varit coolt att gilla Nirvana, och de band som sagt att de inspirerats av dem (typ Johnossi) har aldrig accepterats i hipsterkretsar. Sonic Youth har alltid älskats, de har ju haft det lätt med sin artsy New York-status. Och Pavement har med sin status som slackerintellektuella indiemän alltid gått hem. Men Nirvana har varit grunge, förknippats med Pearl Jam och Alice in Chains och såna trista band, 1991 tävlade de med Guns'N'Roses och Metallica om utrymmet, en sån stämpel är svår att tvätta bort. Chillwave-banden har dock gjort just detta: utan att direkt prata om Nirvana eller låta som Nirvana (även om Wavves tydligen såg "King of the Beach" som deras "Nevermind") har de byggt en bro till Kurt Cobain och hans smutsiga, distade, grabbiga pop. Det känns som att "Bleach" är en skiva som har en helt annan plats i pop-kanon 2010 än vad den hade, säg, 2005. "Love Buzz" är en låt som skulle kunna höras från samma trasiga transistorradio på stranden som Wavves eller Girls (när jag intervjuade Christopher Owens i våras pratade han också om hur mycket han älskade Nirvana). Det vi ser är en revival för en rockmusik som inte är så smart, inte så genomtänkt, inte så feministisk. Den är bara göttig, social och gillar gitarrsolon som man kan nynna med i. Like it or not, så ser det ut just nu. Själv är jag mer intresserad av de experimentella, J Dilla-influerade artisterna i chillwave-vågen. Men en bra poplåt är en bra poplåt. Tyvärr finns inte jättemånga såna på "King of the Beach".

big boi - sir lucious leftfoot: the son of chico dusty


Nicholas: OutKast är ett av hiphophistoriens fem viktigaste band. De har ingenting mer att bevisa, så varje nytt släpp är som en generös bonus. Därför är det häpnadsväckande hur mycket energi och kreativitet som gruppens ena halva Big Boi fyller detta soloalbum med. Om han tidigare stod i skuggan av sin mer flamboyante kollega Andre 3000 är det numera ingen som kan tvivla på hans melodikänsla, funkighet och unikt coola rapstil. Så gott som varje låt här är en potentiell hitsingel eller dansgolvsanthem. Ett av årets bästa album. BETYG: 6/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag var aldrig särskilt förtjust i Big Boi back in the day. Tyckte att hans bubblande melodiösa rapstil lät lite konstig och mesig. Och varje gång jag tänkt på honom har jag haft klippet från "Ms Jackson"-videon på näthinnan, där när han sitter på taket i röda regnkläder och ser ut som ett stort barn (big boy) med kapuschonen hårt åtdragen. Samtidigt har jag inte kunnat förneka att han gjort många extremt minnesvärda verser, och när "Shine Blockas" slog ner som en bomb i höstas så gick det upp för mig vilket geni han var, att han hade en egen musikalisk identitet. Nu känner jag bara en enorm, gränslös kärlek, och när jag lyssnar på gamla OutKast-skivor lyssnar jag extra noga efter Big Bois verser. Visste ni förresten att det var han som kom på refrängen till "Rosa Parks"? Om Andre stod för gruppens mest våghalsiga experiment så stod kanske Big Boi för den livsviktiga hitkänslan. Det tål att tänkas på.

en italiensk familj på gränsen till sammanbrott


Jag har ett hatkärlekförhållande till Italien. Å ena sidan: paradiset på jorden, världens godaste mat, halva min släkt härstammar därifrån, Botticellis målningar, kyrkan i Siena, Dantes terzinvulkan, solnedgången på Sicilien, Ovidius dikter, de tidiga Antonioni-filmerna, Fellinis "8 1/2", alla coola Italian Americans. Å andra sidan: världens sunkigaste machokultur, rasismen, en politisk historia som är ett skämt, den självgoda nonchalansen inför det moderna samhället, pinsamt dålig popmusik, ett språk som är svårare än spanska men inte lika elegant som franska, det sviniga sättet som Materazzi fick bort Zidane från planen på i VM-finalen 2006. Men ändå - kärleken väger över. Kom igen, det är ju ändå Italien. (Och jag ger mig, språket ÄR magiskt.)

Igår gick jag och såg den italienska filmen "Mine Vaganti" som på svenska fått den putslustiga titeln "En italiensk familj på gränsen till sammanbrott" (jag brukar sörja att engelskspråkiga filmer aldrig får översatta titlar nu för tiden, men what's up med det här?). Bra film. Väldigt mycket Italien-porr, eller som Fredrik Strage skrev i sin recension: ibland påminner den om en Barilla-reklam. Å andra sidan utspelar den sig i Toscana och handlar om en familj som äger en pastafabrik, så vad ska man göra.

Likt "Fucking Åmål" eller "Brokeback Mountain" var "Mine Vaganti" en stor, välgjord och lättillgänglig film om homosexualitet. En nödvändig blockbuster. Det som var befriande med "Mine Vaganti" var att den lyckades ha detta tema utan att måla upp sexuell läggning som det viktigaste i världen. Huvudpersonen Tomasso identifierar sig inte först och främst som homosexuell utan som författare, en humanist och konstnär snarare än en business minded streber, och för honom är detta avslöjande en lika stor eller större potentiell chock för hans konservativa familj än faktumet att han inte är hetero. Sympatiskt, tycker jag - det är så himla reducerande annars. Porträtten av Tomassos vänner är just så, enkelspåriga och dumma, de är bögar först och främst. Scenen där de badar och sjunger med i en lökig gammal låt var lite väl cheesy för min smak. Men för den italienska filmpubliken är kanske den typen av scener ren dynamit, vad vet jag.

En annan fin sak med filmen var att den var lite ambivalent och mångtydig. Efteråt fick man tänka och diskutera: vad hände sen? Vem var han verkligen kär i? Vad hände egentligen i farmoderns flashbackscener? Var det verkligen minnen eller var det bara något symboliskt, en känsla hon hade? För att vara en dramakomedi var den förvånansvärt djup, om man får använda det uttrycket. Men först och främst var det en underhållande film, och nog fick man både skratt och lite spänning. Rekommenderas.


P.S.

Ettore Scola-referens 1: Tomasso filmas konsekvent bakifrån i en central scen, likt Marcello Mastroianni i "En alldeles särskild dag"; det var Mastroianni som föreslog att de skulle göra på det viset eftersom han, med sin alfahanneustrålning, trodde att han skulle vara mer trovärdig i rollen som homosexuell om han inte visade sitt ansikte. En gay nacke. Ändå soft.

Ettore Scola-referens 2: den moraliskt dekadenta pappan och hans feta älskarinna - påminde om "Fula, skitiga och elaka". Eller vad vet jag, det där är kanske världens vanligaste grej i Italien. Whoops, fördomar.

schumannfestivalen, dag 4 och 5

Jag tycker min festivalsommar är ypperligt planerad: inte en massa tjafs, bara den årliga kammarmusikfestivalen och så Way Out West. Keep it clean/keep it real, för att citera ett semiklassiskt inlägg på en kortlivad Skunkgrupp. Måste bara säga att jag älskar att bo i en stad som är stor nog att ha tillräckligt många fans av klassisk musik att man kan ha en årlig veckolång festival med kammarmusik. Det är lyx. Nästa års festival ska ha tjeckiskt tema, och jag kan knappt bärga mig, Dvoraks stråkkvartetter och kvintetter är bland de finaste som gjorts i genren. Sen finns det ju Smetana, och Josef Suk.. ja ja, får ta det då. Nu: de sista Schumanndagarna.

I fredags spelades endast kompositioner av Clara Schumann. Sympatiskt drag, denna fascinerande människa kan man ju inte få nog av. Tyvärr, och intressant nog, visade det sig att hennes musik var - rätt trist. Liksom präktig och ospännande. Jag är övertygad om att det beror på att hon inte blev uppmuntrad att komponera mer - Robert Schumann var väl ett lika stort ego som alla andra självutnämnda genier och pallade nog inte att bli utkonkurrerad av sin fru på ännu en front (hon var konsertpianiststjärna, han var misslyckad kritiker-cum-tonsättare). Och hon hann väl inte roa sig så mycket med komponerande när hon hade fullt upp med att föda och uppfostra en massa barn, försörja familjen och pyssla om sin känslige make. Hur som helst var de kompositioner som framfördes under denna kväll - pianostycken, en trio, några sånger - inte särskilt intressanta. Rent tekniskt var de kanske "bättre" än Schumanns alster, solopianostyckena lät fylligare och mer ornamenterade, men de saknade ett personligt tilltal. Ett väldigt fint stycke av Clara är "Variationer på ett tema av Robert Schumann" som hon komponerade mot slutet av hans liv. Det spelades tyvärr inte denna kväll.

Sista dagen var en underbar final. Robert Schumanns pianokvartett och pianokvintett, båda från 1842 då han var 32 år gammal. Det här var kammarmusik när den är som bäst. Lustfylld, händelserik, dynamisk, melodierna bollas mellan de olika instrumenten, de långsamma satserna var hjärteskärande vackra och de snabbaste satserna var våldsamt kraftfulla. Musikerna var toppen, jag gillade speciellt violinisten Fredrik Paulsson (som i sina svarta skjorta, svarta byxor, slanka figur och vackra kindben såg ut som en blandning mellan en ung Stellan Skarsgård och djävulen) som spelade med eld i blicken och ett dödligt allvar. Om hans violin hade gått sönder mot slutet av något av de virtuosa partierna hade jag inte blivit förvånad.

Det är alltid lika spännande att gå på en konsert med klassisk musik. Hur ska det gå? tänker man. Det kan ju gå hur som helst, det rör sig om musik som är skitsvår att spela felfritt och ännu svårare att göra till sin egen. Publiken väntar spänt och håller tummarna. Musikerna tar ett kollektivt hopp från den högsta trampolinen, en simhoppares hopp, med skillnaden att simhopparens sekunder sträcks ut till många minuter. Man håller andan (om det är musik värd ens uppmärksamhet, alltså) och pustar lyckligt ut när hoppet genomförts på ett bra sätt. Efter den här finalkonserten var jag helt slut. Musiken var så engagerande, så skarp, så bra. Och musikerna höll hela vägen. En eloge för det.

Jag hittade en inspelning av kvartetten & kvintetten på Spotti. Inte lika bra, men ändå rätt nice:
Quatuor Schumann – Schumann: Piano Quartet, Op. 47 & Piano Quintet, Op. 44