Igår var jag på Östersjöfestivalen igen, en på alla sätt bättre konsert än den jag var på förra veckan. Mahler kan man ju se när som helst liksom, men nu fick man höra verk av de två estniska tonsättarna Arvo Pärt (75 år i år) och Veljo Tormis (80 i år), och båda två var faktiskt där. Dessutom var även dirigenten, Tõnu Kaljuste, est - så det var en kväll som kändes både exklusiv och tydligt Östersjöfokuserad. Dessutom var konserten på Gustaf Vasa kyrka och inte på Berwaldhallen.

Konserten inleddes av ett nyskrivet körverk av en svensk tonsättare, Catharina Palmér. Don nobis pacem (giv oss frid) hette det, och var otroligt vackert. Jag slöt mina ögon och lät musiken och de änglalika rösterna bära mig. Det var som att sväva mellan liv och död. Och det slutade inte med någon bombastisk entré till himmelriket, utan med en långsam landning på den karga jorden. Som en dröm som man glider ut ur. Fantastiskt.

Tormis musik var den minst intressanta på programmet. Det var sex olika stycken för en liten orkester, varav de fyra första skulle gestalta årstiderna. Det var lite mer intellektuell musik, och jag blev inte riktigt berörd. Förutom i ett stycke: "Jag hade tre underbara ord" för flöjt och orkester. Det var som en kärlekssång, en duett - flöjtstämman var den söta tjejen och molnet av stråkar var den lite klumpiga killen som svärmade kring henne. Det var som första dagen i en romans. Det var härligt.

Men bäst på kvällen var Arvo Pärt. Herregud vilken vacker musik. Trots att vi var i en kyrka och trots att Pärt utgår från kristna teman - det ena av de två verken som framfördes var en mässa, det andra hette Adams klagan - så finns det inget som gör att en ateist som undertecknad inte kunde ta musiken till sig. Det finns en avgörande skillnad mellan glad och sorgsen kyrkomusik. Den glada handlar om Gud och Jesus, om att hylla dem, och för att ryckas med i den känslan måste man nog tro själv. Men den sorgsna musiken handlar om människan, om hur svårt livet kan vara, om att be om styrka och hopp. Det behöver inte vara någon gudomlighet man ber till, det kan vara till en själv, och man behöver inte ha några illusioner om att bönen blir besvarad. Men det handlar om att erkänna för sig själv att allt inte är bra, att det finns ett hål i själen - det är terapeutisk musik, konst när den är som starkast. Det är därför Bachs närhet till kyrkan inte är ett hinder utan något som gör honom större - det är no bullshit-musik. Och samma sak är det med Arvo Pärt.

Pärt har inte samma anknytning till kyrkan som Bach hade, utan hans musik handlar mer om ett individuellt sökande, en privatpersons förhållande till religionen och livets tyngd. Och hans musik är så vacker och naken att man inte vet vart man ska ta vägen - liksom Bach gör han no bullshit-musik utan krusiduller, han litar på sina melodier och sin förmåga att klä dem i körens och orkesterns stämmor, han går rakt fram och man följer honom i varje steg. Musiken vaggar en från förtvivlan till, inte nödvändigtvis hopp, men ett lugn. Och det är allt man kan begära.

Det jag älskar med Bibelns berättelser är att de är så öppna för tolkning, så allmängiltiga. "Adams klagan" handlar alltså om Adams ångest efter att ha kastats ut ur Edens lustgård. Men vem som helst kan relatera till ångesten i att ha fuckat upp något med dramatiska konsekvenser, ljudet av dörrar som oåterkalleligen stängs bakom en. Adam vet att han bara har sig själv att skylla. Därför är tankarna på paradiset han förlorat ren tortyr. Och Arvo Pärt gestaltade denna ångest så fint, så känsligt, så vackert. Det var helt underbar musik. Efteråt var man helt tagen.

Frågan är om inte Arvo Pärt är den klassiska musikens största tonsättare sedan Sjostakovitj. Vilken annan idag levande tonsättare lyckas förena existentiellt djup med lättillgängliga melodier och ett uttryck som känns hundra procent personligt? Jag bugar mig.
Kommentera 1

Popaganda 2010

Publicerat i: recension
Utan att jag riktigt fattar hur det gick till har jag blivit värsta festivalduden. Först Way Out West i Götet, nu Popaganda i Stockholm. Om några år kan ni se mig med fem skabbiga Roskildearmband på armen med ambitionen att komma in gratis på den danska festivalen, där jag ska göra djävulstecknet med högerhanden, ligga däckad under samtliga konserter och låta tonåriga tjejer göra flätor av mitt långa äckliga skägg. Hur som helst, jag bloggade för Nöjesguiden även från Popaganda, och det här är vad jag hade att rapportera (jag publicerade ett inlägg om att kön till öltältet påminde om de fattiga i Lodz också, men det verkar de ha censurerat?!).

01:36 28 AUG Belle and Sebastian

Stuart Murdoch är 40+ och kåt. Inget fel med det, men det var lite väl obvious under kvällens konsert, då den gamle indiehjälten mellansnackade om "the girls here in Sweden, you are so beautiful", bjöd upp några av dem på scenen för att dansa, sa "I'll see you... I'll be seeing some of you later this evening perhaps" och crowdsurfade utan att någon hade bett honom om det. Han betedde sig helt enkelt som Akon. För övrigt lät de nya låtarna rätt kassa, en lät som Wilmer X. Men inget av det där spelade någon roll när de spelade The State I Am in, Lazy Line Painter Jane, The Boy with the Arab Strap och den magnifika avslutningslåte Sleep the Clock Around. Belle and Sebastian fångar tonårens pojk- och flickrum bättre än något annat band. Det är ljudet av att stänga dörren, knyta näven och längta. Man var tyst. Man var passiv. Man lyssnade på Belle and Sebastian. Det var fint att se dem.

02:06 28 AUG Robyn

Jag såg Robyns konsert från en liten kulle vid ett stort fint träd lite till vänster om den stora crowden. Man såg jättebra. Men jag ångrar ändå lite att jag inte stod i mitten och dansade röven av mig. För Robyn var underbar. Hon är en sån fantastisk artist, hon är bättre än sina låtar. Hon dansade så snyggt och genomtänkt, hon sjöng sina sånger med total inlevelse och utlevelse, allt var så perfekt. Man älskade henne och kunde inte ta ögonen ifrån henne. Hade jag stått där i mitten och röjt hade jag tyckt att konserten var magisk, men eftersom jag stod en bit ifrån kunde jag distanserat dissikera låtarna och konstatera att: en del av dem är rätt lökiga. Teddybears-covern var givetvis helt vidrig, men även vissa av Robyns egna låtar är rätt tunna. Fast det spelar ingen roll - förutom att vara en underbar artist har hon gjort tre (3) odiskutabla mästerverk, Be Mine, With every heartbeat och Dancing on my own. Det är poplåtar så fulländade, till text, melodi och produktion, att man bara baxnar. Kent och Lars Winnerbäck har gjort 200 låtar var men ingen är av den kalibern, fattar ni vad jag menar? Så jag älskar Robyn. Hon spelade samtliga dessa tre ikväll, Be mine hade tyvärr ett nytt beat som lät rätt trist och tog bort låtens magi (å andra sidan förstärkte det mörkret och pessimismen i låten), men man fattar varför hon gör så, hon måste ha spelat den låten tusen gånger de senaste fem åren, hon kan inte känna någonting för den om hon gör den likadant varje gång. Hon avslutade konserten med With every heartbeat. Varje textrad brände i min bröstkorg. Det är det som kännetecknar all musik som verkligen betyder någonting - det är låtar som handlar om dig och mig, om verkligheten. Det är så ballt att Robyn är en late bloomer, jag menar, hon var en rätt tråkig artist i början av 00-talet. Men sen reste hon sig som fågel Fenix - I was so much older then, I'm younger than that now, som Dylan sa - och blev Sveriges på många sätt största artist. En kompis poängterade: när man såg Håkan Hellström på Way Out West tänkte man att det här är så bra som en artist bara kan bli live, men man hade fel, för Robyn var bättre. Helt sant. Jag hoppas bara att hon ska bryta med Klas Åhlund och fokusera på roligare samarbetspartner. Hon behöver inte honom.

18:43 28 AUG Concretes och Vit Päls

Vad har hänt med hipsterstockholm? Jag väntade mig en massiv välklädd publik när jag kom till Concretes-konserten, men det var knappt någon där. Å andra sidan är bandet och dess musik knappast lika hippt som sin sångerska och frontfigur Lisa Milberg. Hon gjorde entré sist av alla och såg snygg ut i sin mörka mantel och perfekta lugg. Men under konserten kände jag mycket mer kärlek för Maria som stod bredvid och körade och dansade. Hon var liksom både varmare och coolare än Milberg, som å andra sidan har den inte helt tacksamma uppgiften att fylla avhoppade sångerskan Victoria Bergsmans skor. Men oavsett vem man gillar mest av de tre stjärnorna - är det inte gött att det är tre kvinnor som valet står mellan? Det är liksom inte John, Paul eller George. Eller Jimmy Page, Robert Plant eller John Bomham. Eller Joe Strummer, Mick Jones eller Paul Simenon. Eller Liam, Noel eller Bonehead (skoja). Det är 2010 och vi har kommit en bit i den mansdominerade rockvärlden. Det känns fint. Spelningen var för övrigt helt okej, men det hettade aldrig riktigt till. Inte om man jämför med Malmöbandet Vit Päls som jag såg direkt efteråt. Där var det kraft, sväng, glädje, allsång och en publik som inte ville att det skulle ta slut. Det var nice. Men de hade sol också, Concretes och publiken där stod i den kyliga skuggan, det kanske spelade roll...

(Det kanske ska tilläggas att jag känner Vit Päls. Men jag tycker på riktigt att de är asbra.)

01:51 29 AUG The Magic Numbers, Neon Indian och Hot Chip

Jag missade första halvtimmen av The Magic Numbers konsert. Den delen som var kvar var trevlig men inte, well, magisk. Bäst var när de bjöd in First Aid Kit och några medlemmar från The Concretes och Shout Oud Louds och sjöng en fin cover på The Roches Hammond song. Det var lite som att se The Bands avskedskonsert, förevigad i Martin Scorseses The Last Waltz, när hela 70-talets rockelit sjunger I shall be released tillsammans. Annars måste jag säga att Magic Numbers inte är världens mest angelägna liveband. De är trevliga och mysiga, gör trygg musik med fina melodier. Men det är aldrig på liv och död, man får aldrig den där kicken. Vissa av deras låtar har ett melankoliskt djup, som Hymn for her eller några av balladerna på den nya skivan, men de spelade ingen av dem under den andra halvan av sin konsert. Bummer.

Desto roligare var Neon Indian, festivalens hippaste bokning. Från Brooklyn (såklart) men associeras mer med västkustens chillwave-rörelse (såklart). Det är vild, ball, rolig popmusik som glänser av ungdom och kaotisk energi. Trummorna hade galet mycket reverb och sångaren använde en theremin för att krydda gitarrsolona med lite extra oväsen, allt satt som en smäck. Minihitten Should have taken acid with you lät utmärkt. Men inte heller denna konsert hann jag se från början till slut – jag var tvungen att hetsa iväg till den andra scenen för att få en hygglig plats till festivalens viktigaste konsert, Hot Chip.

Och Gud vilken bra konsert det var. Hot Chip är ju ett band som har allt – underbara melodier, romantiska texter, stenhårda discobeats, ett sound som inte låter nostalgiskt, mångbottnade arrangemang, dynamiskt uppbyggda låtar, och sist men inte minst faktumet att de är ett gäng musiker som spelar ihop som ett band – de är inte bara en hipp duo bakom varsin laptop. Konserten var hits från början till slut – de inledde med Boy from school och spelade Ready for the floor som sista nummer, och däremellan kom ett pärlband av discodängor från de tre senaste skivorna. En av sångarna var frånvarande eftersom han precis blivit pappa (hans förinspelade röst var med i ett par låtar, de hade videoskärm och allt, såg lite freaky ut) och den andre sångarens röst lät lite tunn ibland, eller så var den bara dåligt mixad. Annars var det en absolut fläckfri konsert. Jag älskar visserligen Hot Chips ballader, men det var inte läge att spela någon av dem denna kväll. Nu var det disco som gällde och nog fick de oss att dansa, vråla och slänga armarna i luften. Det var härligt.
Kommentera 6
Jag var på Berwaldhallen igår och jag var inte ensam. Den åttonde upplagan av Östersjöfestivalen är i full gång och glädjande nog drar den en stor publik. Alla tisslar och tasslar ty stjärndirigenten Esa-Pekka Salonen är i stan igen. "Jag såg honom, han gick förbi här innan, jag tyckte att han såg rätt alkad ut" sa en kompis pappa och skrockade.

Själv var jag där lika mycket för den gudabenådade dirigenten som för verket som skulle framföras denna kväll: Mahlers tredje symfoni. Den längsta symfonin i den kanon som utarbetats i världens alla konserthus, runt 90 minuter lång (vad nu det säger). Jag hade inte hört den innan och jag var inte ens övertygad om att jag skulle älska den. Men jag kände för att bli sprängd i bitar, lite som när jag gick och såg Elektra på operan i vintras, jag ville att mitt kaos skulle förenas med det kaos som jag visste att Mahler kunde skildra.

Men jag blev besviken. Jag är ingen Mahlerfantast. Jag hatade hans bombastiska första symfoni när jag hörde den på konserthuset förra året. Hans mer nedtonade fjärde symfoni tycker jag om. Den här påminde mer om den första - tusen idéer i varje sats, en grotesk mosaik, ljudet av feberyra. Mahler kan liksom inte hålla sig, chilla lite och stanna kvar ett känsloläge, han ska hela tiden vidare, och de här tvära kasten blev lite jobbiga i längden. Det var som om han hade en handväska fulla av musikaliska idéer och bara vände den upp och ner och lät allt falla ner på marken huller om buller. Att säga att musiken var schizofren vore för snällt - snarare skulle jag vilja diagnostisera den med DAMP.

Men det var inte bara dåligt, tvärtom. Efter tre instrumentala satser som inte engagerade mig alls kom en fjärde sats där en sångerska, en alt, sjöng en mörk och mystisk tonsättning av en passage från Nietzches "Also sprach Zarathustra". Hon sjöng om djup sömn, om midnattens djup, att världen är djup, att sorgen är djup men att lusten är djupare än sorgen, och att all lust strävar efter evighet. Det kanske låter flummigt när jag återger det men det var mycket vackert.

Efter det kom en barnkör och körde en glättig sång om Petrus och Jesus. Varför? Den femte satsen var en irriterande kalldusch. Men sen kom den sjätte och sista satsen. Och då, mina vänner, hände något. Då uppfylldes jag av musiken på det sätt som man bara gör av viss musik, som Beethovens "Heiliger Dankgesang" eller Miles Davis "It never entered my mind" eller Tindersticks "If you're looking for a way out". Ni vet när ens liv och känslor står i fullständig korrelation med den konst som uppfyller ens sinnen. Minnena strömmar igenom en, man kan inte värja sig, man börjar nästan att gråta. Men Mahler står ju aldrig still och därför tillåts inte känslorna stå still heller. Mahler tog mig i sin hand och ledde mig än hit, än dit, från den tanken till den insikten och så vidare. Och när musiken hade nått sitt sista crescendo och tystnat lämnade jag lokalen med något som jag inte hade väntat mig: hopp om framtiden.

Han är klurig, Mahler. Han är lite av ett offer för sina pretentioner. Han ville fånga hela världen i ett enda verk, det är därför hans symfonier är så kolossalt stora. Allt ska med, allt ska skildras. Det kanske verkar sympatiskt men faktum är att det gör musiken ganska opersonlig. Det är som när Mendelssohn skrev en symfoni till äran av boktryckarkonsten: vad bryr jag mig om den? Kalla mig dum, men jag kan inte uppskatta konst om jag inte kan identifiera mig med konstverket, om jag inte kan se människan i det. När Mahler skildrar skapelsen och ängarnas blommor är det varken en skapande Gud eller en naturromantisk människa som är subjektet i musiken, utan tinget i sig, en blomma typ. Det säger mig ingenting. Allt det där beskrivande, objektiva, det skapar distans för mig. Det blir så intellektuellt. Mahlers fans känns ju väldigt intellektuella, såna där som har lyssnat tusen gånger och verkligen fattat. Men jag vill inte fatta, jag vill känna. Även om jag tycker att ett klassiskt verk låter bättre ju fler gånger man hör det så tycker jag att man måste kunna uppskatta det någorlunda första gången man hör det. Musiken måste kunna vara vacker eller gripande eller intressant vid första mötet. Annars blir det ju bara en intellektuell konstruktion att uppskatta den.

Mahler gjorde båda typerna av musik, dels sån där cerebral musik som jag avskyr, dels musik som är innerlig och mänsklig och kommunikativ och som jag älskar. Jag har fortfarande inte hört hans "Das Lied von der Erde" men jag kan tänka mig att den är bra.

Esa-Pekka Salonen var för övrigt underbar. Hans händer rörde sig så mjukt och graciöst, jag har aldrig sett på maken. Han hade total kontroll över orkestern, det var som om musiken skapades ur hans magiska händer. Hans händer var för honom som balettdansösens ben eller samurajens svärd. Det var vackert att beskåda.
Kommentera 11
Visa fler inlägg