veronica maggio-recensionerna



Nicholas: Sverige behöver artister som Veronica Maggio. Stjärnor som är kommersiella utan att låta töntiga, som inte är singer/songwriter-präktiga, som vågar odla en image av cool sexighet. Maggio är nästan alltid bättre än låtarna hon sjunger. Nya skivan låter snyggt från början till slut, men lyckas alltför sällan gripa tag. Bäst är innerliga förälskelseskildringen Mitt hjärta blöder, hemmafest-anthemet Välkommen in och det majestätiskt stolta titelspåret.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Min vän Hanna Fahl recenserade den här skivan i DN, och jag tycker att hon var lite väl generös. Högsta betyg, "ett bitterljuvt mästerverk", "en ny svensk klassiker". Och SvD delar ut fem av sex i betyg och kallar skivan "årets fram tills nu starkaste svenska album" (dvs bättre än både Alexis Weak, Anna Järvinen och Lykke Li!) som har "alla förutsättningar att bli en popklassiker".

Jag vet inte jag. "Mitt hjärta blöder" är mycket fin som sagt, och förutom de andra låtarna jag nämnde så tycker jag om den syrligt uppgivna  balladen "Utan kläder". Men i övrigt är skivan rätt banal. Christian Walz är ingen Oskar Linnros om man säger så - upptempolåtarna låter jobbigt hurtiga och soundet känns ofta onödigt gammeldags ("Finns det en så finns det flera" hade till exempel kunnat ha haft ett "Beautiful people"-beat, men har istället ett trött rockkomp). Och låtarna som skrivits tillsammans med Markus Krunegård, "Vi kommer alltid ha Paris" och "Finns det en så finns det flera" är skivans sämsta, med käcka och meningslösa fraser som refränger. Krunis är alltid så himla förnumstig - "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel" liksom... tack. Håll käften. Jag hoppas inte att detta är inledningen på en karriär som professionell låtskrivare åt andra, ty någon Orup är han inte.

Men åter till Maggio själv. Jag gillar henne, hennes röst, hennes attityd. Jag tror att hon en dag - mycket möjligt redan till nästa album - kan få till en riktig fullträff. Det är därför det är så synd att folk kallar den här skivan för mästerverk och klassiker - vilka ord ska man ta till om hon lyckas göra något som är stort på riktigt? Ah, den slarviga kritiken, jag blir tokig på den. Det tråkiga med skivan är att den börjar extremt bra och ger sken av att vara årets "Vilja bli", det där soundtracket till sommaren som både SvD och DN talar om, men efter fyra låtar säckar den ihop likt en deg som har jäst och som man sticker hål på med trägaffeln. Sorgligt är vad det är.

Hur som helst. Det är gött med popdivor som sjunger på svenska, man ska ta vara på dem, hålla upp dem som crucifix mot gubbrockvampyrerna. Johanna Koljonen ska tydligen skriva en bok om Carola, det tycker jag är kul även om jag aldrig gillat Carola. Däremot är jag lite svag för Lisa Nilsson.

Q-Tip kommer till Way Out West!

Jag kan inte fatta att Q-Tip kommer till Way Out West. Äntligen kommer jag få se min idol live. Om han inte ställer in igen, men det får han bara inte göra.



Om någon frågar mig varför jag älskar Q-Tip så mycket har jag inget bra svar. Men ingen artist har nog haft så stor inverkan på mitt musiklyssnande som Q-Tip och hans A Tribe Called Quest. Hade det inte varit för dem så hade jag inte fått in hiphopens rytmer i mitt blodomlopp. Det låter högtravande men jag tror att det är sant. Jag köpte min första ATCQ-skiva sommaren då jag fyllde 15. Därefter satt jag med hiphop-dropp i armen under resten av mina tonår. Än idag är rytmen, beatet, det första jag registrerar när jag hör musik. Jag tror inte att det hade varit så om inte Q-Tip fått mitt huvud att gunga.

Min relation till A Tribe Called Quest började egentligen i ett sorgearbete. Jag har inte så stor lust att prata om det på den här bloggen. Det är väldigt privat, det är mellan mig och min bror, och ni vet ingenting om honom. Men om han hade levat hade han blivit glad att jag till slut lyckades identifiera låten som vi hade hört i en skateboardfilm och älskade. Det var en gammal singelbaksida med Jungle Brothers, som Q-Tip gästade (ingen ATCQ-låt som vi trodde).



I mitt letande efter "Promo no 2" fann jag mig själv införskaffande den ena A Tribe Called Quest-skivan efter den andra, och upptäckte musik som lät annorlunda än det jag lyssnade på då - Suede, Radiohead och Kent. Musik som var varm och livsbejakande, soft istället för stiff, inkluderande och kollektiv istället för isolerande och individualistisk, charmig istället för sur, dansant istället för deppig. Och den osade av New York-romantik.



Jag lyssnade på en massa hiphop och R&B, men A Tribe Called Quest och Q-Tip behöll en särställning, inte för att de var min första hiphopkärlek (den titeln går för övrigt till Snoop Doggy Dogg, dessutom) utan för att de var den enda gruppen som lyckades med balansgången mellan street och mjukhet. De var kompromisslösa, deras låtar var såna som hiphopälskare noddade till, inte såna som gick hem bland vem som helst. Samtidigt var de aldrig gangsta, aldrig macho, utan att för den sakens skull bli töntiga/medelklassmysiga/humorlöst politiska/snobbigt intellektuella. De var bara softa, de var bara sig själva. Och Q-Tip verkade hela tiden vara den mest ödmjuke och älskvärde gestalten i rapvärlden.

När gruppen splittrades rev jag ut notisen om det sorgliga beskedet från Aftonbladet och sparade i min skrivbordslåda i flera år. Så dramatisk var jag... men jag tog det hårt. ATCQ betydde mycket för mig. När gruppens sista skiva "The Love Movement" släpptes kort efter det köpte jag och Caroline varsitt ex samma vecka som den gavs ut.



Att följa Q-Tips solokarriär var självklart. Han fortsatte göra svängig och sökande musik som var för ambitiös för massorna men för kommunikativ för avantgardet. Han fortsatte med samarbetet med underbarnet J Dilla, som varit med på ett hörn på de två sista ATCQ-skivorna, och han fick en otippad hitlåt med hjälpt av en Barry White-sampling och en Hype Williams-video.



Häromåret kom Q-Tips comebackalbum "The Renaissance", anledningen till att Way Out West kan motivera att boka honom. Jag överraskades av hur mycket jag älskade skivan och utsåg den till och med till det årets bästa. Lite själviskt kanske, för som Thomas Anderberg skriver i sin bok om kritiker - man måste någonstans förhålla sig till läsekretsens referenser och värderingar som kritiker, annars blir det man skriver obegripligt och meningslöst. (Till exempel, om man skriver "musiken låter mjuk och ljuv" om metalbandet Gorgoroth så har man klippt banden med läsarna, för då har språket och associationerna diametralt olika betydelse för skribent och läsare.) För mig var "The Renaissance" det största som hände 2008, men jag klandrar inte den som tycker att det är en på sin höjd småtrevlig skiva. Men jag tycker fortfarande att Q-Tip åldrats med värdighet bättre än någon annan hiphopartist. Han är 40 och tycker om att dansa och gör kärlekssånger, inte alls gubbsjukt som vissa av sina generationskamrater, bara soft.


kärleksdöden

Det finns en pjäs av en litauisk litteraturgigant som heter "En kärlek starkare än döden". Det finns en (rätt bull) låt med The The som heter "Love is stronger than death". Det finns en (rätt bra) klubb på Landet i Stockholm som heter Kärleksdöden. Men framför allt finns det ett musikstycke komponerat av Richard Wagner som kallas för Liebestod, kärleksdöd, och som är klimax och avslutning på operan "Tristan och Isolde" från 1860-talet.

Varför detta eviga tjat om Wagner och liebestod? Därför att det inte bara är briljant musik, utan också en briljant idé. Att förena en skildring av kärlek och en skildring av död i samma konstverk är att driva en estetisk tes: att det finns en våldsam, ohejdbar och destruktiv kraft i kärleken, i attraktionen, i det sexuella. Inte som en viktoriansk grej, ingenting man ska skydda sig mot, utan en grej man ska ge sig hän till, låta sig krossas av. Man ska förgås. Förintas. Upphöra att existera som individ och som människa, åtminstone i stunden, i kärlekens rus, i den exploderande extasen. En sekund av det slags nirvana som Wagner läste om i Schopenhauers skrifter, en sekund av att lämna Platons grotta och i solen se andra saker än skuggor. En sekund av himmelriket, helt enkelt. Sen sjunker man ner till jorden igen.



Men Isolde sjönk inte ner till jorden. Tristan dog i hennes armar och hon dog strax därefter, inte på ett tragiskt sätt som i 99% av alla operor, utan i triumf, i glädje, i extas. I att sjunga den otroliga "Liebestod" som svävar upp till himlen och som blir hennes död och förening med sin älskade Tristan. Det är en ytterst romantisk tanke, att döden är den enda platsen för harmoni, att det inte finns något utrymme för äkta kärlek i det futtiga jordelivet, men jag tror att Wagner trodde på det helhjärtat när han skrev och komponerade Tristan och Isolde, annars hade det inte blivit så bra och övertygande.

Intressant nog var Liebestod faktiskt inte Wagners namn på operans avslutning, utan på dess förspel, den cirka tio minuter långa instrumentala inledningen. Här hör man det berömda "Tristanackordet" som förändrade den västerländska konstmusiken för all framtid, men det är egentligen inte det viktiga - det viktiga är den totalt ödesmättade och mäktiga stämning som musiken suggererar fram, den är mystisk på ett sätt som låter både lockande och olycksbådande. Det är musik som aldrig är harmonisk, som aldrig landar i något mjukt och skönt, för den består av den enorma spänning som finns mellan två personer som känner en förbjuden attraktion till varandra. Tristan är tjänare till kung Marke och Isolde ska gifta sig med Marke, de två som nyss har träffats men som är blixtförälskade i varandra är på en båt tillsammans på väg till Marke, och alla fattar att det kommer att sluta illa. Det är vad som händer i första akten av operan, men redan innan ridån har gått upp fattar man i princip allt det här, man fattar laddningen i relationen och att kärleken ska göra kaoz med dem, musiken berättar allt det för oss.



Nästan hundra år efter premiären av Tristan och Isolde gjorde Alfred Hitchcock sin film "En studie i brott" ("Vertigo") som handlar om besatthet och att trotsa döden i kärlekens namn. En variant på myten om Orfeus och Eurydike, och en av de bästa filmer som gjorts (jag var helt blown away när jag såg den i gymnasieåldern, har sett om den många gånger sedan dess). Fast där Orfeus har sin trappa ner i underjordiska Hades har James Stewart sin trappa uppför det ödesdigra klocktornet - elegant detalj. Hur som helst, musiken till den här filmen är liksom många av Hitchcocks bästa filmer komponerad av mästaren Bernard Herrmann, och han valde ambitiöst och kongenialt nog att låta sig inspireras av just Wagner och Tristan och Isolde när han komponerade just denna musik. Även Tristan och Isolde handlar ju om kärlek starkare än döden, och om ett öde starkare än människors vilja.

Det längsta stycket på soundtracket är det bästa. Det heter "Scene d'amour" men är ingen vanlig kärleksscen. Det är en scen där James Stewarts bisarra dröm - att föra tillbaka sin döda älskade till jordelivet genom att låta en tjej som han träffat som är väldigt lik henne klä sig i exakt samma kläder och fixa sig i håret etc så att hon ska "bli" den gamla (döda) tjejen - blir verklighet. Det är superweird och kinky och extremt tragiskt, men som Caroline brukar säga när jag gnäller om att något är "fel" och jobbigt i en film: hade det inte varit på det viset så hade det inte blivit någon film! Det är sant. Filmen handlar ju om James Stewarts besatthet, eller egentligen om hans kärlek till tjejen som dog. Han har så mycket skam och skuld i kroppen - det var hans höjdskräck ("vertigo") som hindrade honom från att rädda livet på tjejen, och nu försöker han få det hela ogjort, vrida tillbaka klockan, skriva om historien, genom att "skapa" sin älskade på nytt. Det finns en makalös twist som jag inte tänker avslöja här, men hur som helst: i scenen då "Scene d'amour" hörs inträffar det magiska: den nya tjejen träder fram inför James Stewarts ögon, han ser sin gamla tjej framför sig, hans kärlek har besegrat döden, han rusar fram och kysser henne och allt börjar snurra. Kysser han ett lik? Kysser han en lögn? Kysser han ett elakt spratt som kärleken spelat honom? Kysser han en illusion? Nej, hon är här, hon är verklig, dessa läppar, han kan känna dem! Han kysser dem igen. Och hon kysser tillbaka och glömmer bort hela den bisarra charaden. För ett kort ögonblick är allt perfekt. Sen går det åt helvete men det är en annan historia, ni får se filmen själva om ni inte redan gjort det.

Musiken i alla fall, den är fantastisk. 3:06 in i stycket händer något som ger mig gåshud från halsen ner till smalbenen varje gång jag hör det (helt sjukt faktiskt, jag går alltid på det!). Det låter som om musiken simmat under vatten jättelänge, hållit andan jättelänge, och äntligen kommer upp till ytan, tar ett djupt antetag, kippar efter luft, känner kylan mot kinderna, håller på att svimma. Det är som en blixt slår ner rakt i ens skalle, en blixt av kärlek och kanske något annat, något oerhört och odefinerbart, man förlorar sig själv, blir yr, får vertigo. Åh, det är det bästa musikaliska stället i hela filmhistorien om ni frågar mig, och det går precis lika bra (om inte bättre?) att njuta av utan filmen. Men jag hittade det här snitsiga kollaget av Vertigo-scener på YouTube som ackompanjerar musiken, check it out:


två halvsura recensioner

Chris Brown - F.A.M.E.

Nicholas: Hur ska man behandla hustrumisshandlande artister? Miles Davis hamnade knappast ute i kylan, men det kan bero på att han var ett musikaliskt geni. Detsamma kan inte sägas om Chris Brown. F.A.M.E. är i och för sig klart bättre än förra skivan, post-skandal-albumet Graffiti, även om det är lite trist att skivans bästa låt, den mörka och sexiga Deuces, är nästan ett år gammal. Men om Breezy vill att vi ska förknippa hans namn med musik snarare än Rihanna-misshandeln får han anstränga sig betydligt mer än så här.

BETYG: 3/6 (från
Nöjesguiden)



Annika Flynner: Ah, den eviga frågan: kan man separera verket från konstnären? Obs, att låte ens åsikt om konstnären påverka ens omdöme om dennes verk är inte samma sak som att göra en biografisk tolkning av verket. Jag menar, oavsett om jag tolkar in att vissa texter på "F.A.M.E." handlar om Chris Browns eget liv eller ej, eller att förekomsten av glada låtar skulle få mig att se honom som en glad person eller ej, så måste jag bestämma mig för om jag ska låta faktumet att han är pissig wife beater påverka mitt omdöme om skivan. Och jag är ledsen, men jag kan inte låta bli att bry mig om konstären som privatperson. Jag tänker på en grej Ulf Linde sa i en DN-intervju häromdagen - gör man fantastisk konst kan man inte vara en rakt igenom dålig person, och är man en riktigt dålig person så kan man inte göra riktigt bra konst. Det är en ganska romantisk och förenklad syn på konst, men jag delar den. Jag kan inte hata Woody Allen även om Mia Farrow säkert känner att hon har goda skäl att hata honom. Jag kan inte anse att han är en usel människa, för det finns så mycket värme och intelligens och ödmjukhet i hans verk.

Och Chris Brown? Han är ingen R. Kelly, om man säger så. Det vore intressant om "F.A.M.E." var ett temaalbum om berömmelse, att han ville visa upp vilken vidrig plats underhållningsbranschen är, att R&B-cirkusen är rutten. Eller att det var underbart med berömmelse och att han pundar på bekräftelse. Men nej, så ambitiös är han inte. Det är bara en samling låtar som förhoppningsvis kan släppas som singlar och bli hits, precis som på 99% av alla R&B-album. Lite trist. Och dessa låtar är faktiskt inte så himla bra.

Det finns många som gillar Benny Benassi-samarbetet "Beautiful people" - exempelvis var den del av Sail A Whales scenshow när de gav en konsert i Stockholm för några veckor sedan, och en trendmedveten vän till mig hypade den på twitter nyligen. Själv tycker jag att det är en rätt trist låt. Visst, effektiv och lyckad inom sin genre, men jag är inte så mycket för David Guetta och Swedish House Mafia och sånt där. Arenahouse. Det kan vara nice på ett fullsmockat dansgolv om stämningen redan är på topp, men att begåvade amerikanska soulsångare ödslar tid på denna typ av disco övergår ändå mitt förstånd. Kelly Rowland har gjort det, Kelis har gjort det, till och med Snoop Dogg ger sig på att göra det på sin nya skiva. Chris Brown gör det på "Beautiful people" och han gör det kanske bättre än de andra, men det är ändå en rätt larvig låt, en rätt fattig text, en rätt menlös sånginsats. När man ser honom dansa ironiskt i videon till låten anar man att han inte ens älskar denna typ av musik själv (vilket åtminstone Kelis verkar göra). Nej, Chris Brown är mycket bättre när han gör djupblå sexig R&B som "Deuces". Gudarna ska veta att jag älskar denna låt, som på egen hand ger "F.A.M.E." en trea i betyg.



Wiz Khalifa - Rolling Papers

Nicholas: Det här är årets B.o.B. – en hyfsat originell rappare plockas upp av stort skivbolag och får aggressiv marknadsföring, radiovänliga produktioner, poprockiga ackordföljder och sockersöta refränger. Framgången är lika garanterad som förlusten av det som gjorde Wiz Khalifa speciell. Och med undantag för Black and Yellow finns här ingenting som fungerar på dansgolvet. Nej, lyssna hellre på fjolårets mixtape Kush & Orange Juice.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



Annika Flynner: Åh, så besviken jag blev på den här skivan. Jan Gradvall (förlåt om jag alltid refererar till honom, men han är en av ca fem musikkritiker i detta land som jag tycker är värda att lyssna på) gav skivan ett jättehögt betyg och skrev att den var som en modern motsvarighet till Fugees "The Score", alltså en perfekt balans mellan poprefränger och stenhårda rytmer. I wish alltså. Det här är bara genomkommersiell smörja. En låt låter som Crazytowns "Butterfly", jag skämtar inte.

Däremot är det ganska intressant att följa Wiz Khalifas karriär.

Det görs så många biopics nuförtiden, om alla från Johnny Cash till Ray Charles, men jag skulle vilja se en biopic om rapparen Curren$y. Hur han plockades upp av Lil Wayne och blev hans andreman, men tröttnade på att Cash Money satsade all uppmärksamhet och marknadsföring på sin guldgosse, och därför drog för att över huvud taget få släppa lite skivor. Han skapade en egen plattform, en egen nisch (som är grym: östkustbeats, sydstatsrap och ett evigt refererande till flygplan) och en egen protegé - Wiz Khalifa. Men nu har den lille slyngeln blivit större än sin mästare, ungefär som Anakin Skywalker outshinade Obi-Wan Kenobi (jag säger ju det, det borde göras en film om detta). Det är som om Robin lämnade Batman och skaffade en egen Robin, bara för att se historien upprepas och bli lämnad av "sin" Robin. Nu verkar det inte direkt vara beef mellan Curren$y och Wiz Khalifa, men det känns inte heller som om Curren$y passar in i bilden av Wiz Khalifa som den senares skivbolag vill odla, och jag blir inte ett dugg förvånad om han inte får gästa på uppföljaren till "Rolling Papers".

Hur som helst. Wiz Khalifa har star quality. Han är som en ung, mindre konstig Pharell, eller en ung, mindre elitistisk Lupe Fiasco - eller rentav en ung, mindre kriminell Snoop. Fast han är egentligen ingen fantastisk rappare, och han verkar inte ha så mycket integritet och musikalisk vision när det gäller att välja beats. Han vill bara ha det fett, göra hits, tjäna pengar, sola sig i berömmelsen, ligga med tjejer. Den nerrökta "Kush and Orange Juice" var annorlunda, den hade sin egen unika atmosfär, fast den atmosfären är helt övergiven på storbolagsdebuten (som ironiskt nog har en titel som ska föra tankarna till att röka gräs, som för att intyga att Wiz inte "sålt sig" - smart strategi).

Nåja. Vi kan i alla fall hoppas att Wiz Khalifa steppar upp sitt game till nästa album och verkligen försöker göra något bra - det är inte alls omöjligt, folk som vill ha framgång i musikbranschen har en tendens att jobba hårt, rappare ej undantagna. Och har man gjort en sån här låt är man ingen idiot:


konsten som katalysator för identitetsskapande

Jag tycker att Dan Jönssons konstkrönika i DN häromdagen var väldigt intressant (skulle gärna länka till den, men DN har inte lagt upp den på nätet än). Han skrev om skådespelerskan Nadya Cazan som valde att lämna allt och börja ett nytt liv under namnet NEM.

"Jesus dog inte på korset för våra synders skull", skriver Dan Jönsson, "han gjorde det för våra drömmar". Det han ser i NEM, som hon skildras i filmen "Ottica Zero", är en kvinna som "äger hela världen men offrar sig för att försöka bli en annan". Och så går han loss i en utläggning om offer, återfödelse och konstens kraft. "Inuti varje människa finns en annan, hennes sanna jag. Mer verklig, mer mänsklig."

Liksom Jonas Thente skriver idag, angående Jesus och den suveräna berättelsen som är påsklegenden, noterar Jönsson att det är omodernt att tillskriva magiska egenskaper till konst - eller till religion eller vad som helst - men att det är naivt att tro att vi är immuna mot behovet att tro blint på något och mot de effekter som denna tro har på oss.

"Under det rationella livets avförtrollande yta finns magin och fetischismen kvar, vi klär den bara i vetenskapliga termer. Precis som människor har gjort i alla tider uppfinner vi de osynliga krafter som vi sedan låter styra våra liv. Fast vi kallar dem atomer. Virus. Eller pengar."

Eller konst. "Konsten övervinner döden, det är det vi har den till. (...) I framtiden måste vi forma samhället för att bättre ta tillvara den enorma, outtnyttjade resurs vårt medvetande är. Kort sagt, göra det mänskligare. Som det borde vara, ett konstverk."



När jag läste det drog jag mig till minnes en
intervju med Robyn som Jan Gradvall gjorde för några år sedan - mellan "Robyn" och "Body Talk". Apropå Robyns mycket medvetna visuella framtoning, hennes lek med stilar och estetiker, kommenterar Gradis att hon påminner om "en av popmusikens mest grundläggande men i dag alltmer bortglömda möjligheter. Att genom musiken kunna förvandla sig till någon annan än den man är. Att våga se ut utanpå som man känner sig inuti. Att vägra fortsätta vara en puppa och bli en fjäril."

Så är det ju. Robert Zimmerman förvandlade sig till Bob Dylan med ett helt fabricerat liv, David Jones blev rymdbarnet David Bowie (som i sin tur blev en portal för andra karaktärer, som Ziggy Stardust och The Thin White Duke), Grace Jones trasade sönder föreställningar om feminitet och maskulinitet, arkitektstudenten O'Shea Jackson blev den poetiske gangstern Ice Cube, den fattige tjockisen Christopher Wallace blev den kaxige sexsymbolen The Notorious B.I.G., Björk förvandlade sig till precis vad som helst, Antony Hegarty blev en fågel och pianotjejen Stephanie Germanotta blev gudinnan Lady Gaga.

Det finns tusen andra exempel. Människor som förvandlat sig själva genom konst. Gradvall har delvis fel när han antyder att det är endast popmusik som har denna förmåga att fungera som katapult för en människas sökande efter sitt sanna jag, eller bara ett annat jag, ett roligare jag. Å andra sidan är ju popmusik den konstform som är mest tillgänglig för den breda massan.

Man får inte glömma att konst och musik kan vara hur bra som helst utan att den har det här elementet av personlighetsacceleration. Jag menar, såväl Bach som Burt Bacharach gjorde musik som har fötterna på jorden (eller ok, himlen respektive takvåningar i Manhattan, men ni fattar vad jag menar) och deras konst är allt annat än trivial. Och skalan är också glidande - exempelvis gör ju Woody Allen hyfsat realistiska filmer, relationsdramer som bara består av människor och dialog, och ändå finns det en tjock hinna av romantik kring allt han gör. I den värld han har skapat kan en ung kille och en ung tjej på 2000-talet träffas i gamla skivbutiker och flirta genom att snacka om stenkakor med Billie Holiday, en rätt osannolik situation egentligen. Men i Woody Allens värld, i hans Narnia, är det inte ologiskt. I konsten är allt möjligt.


alltså

G-Side feat. S.L.A.S.H. - "Came up"



G-Side spelar på Babel i Malmö den 7 maj, vi ses där!

från San Francisco till New York



Roach Gigz - Roachy Balboa 2

Nicholas: San Franciscos Bay Area är med sina pigga funkiga beats och kaxiga rappare en av de mest spännande hiphopregionerna. Dess senaste stjärna är Roach Gigz som rappar med frenesi, humor och en charmig personlighet; han låter som den felande länken mellan Lupe Fiasco och Lil Wayne. Han är dessutom kanske den förste vite rapparen någonsin vars hudfärg inte märks över huvud taget i musiken – här finns varken white trash-socialrealism, rockriff eller pinsam wiggerism. Detta hans andra mixtape är till bredden fyllt med svängiga beats, minnesvärda textrader och hittiga refränger. Sov inte!

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Den här kom i januari. Jag tycker fortfarande att det är årets vassaste mixtape. Roach Gigz är en charmig liten vessla, man kan inte låta bli att lyssna på vad han säger. Det påminner om när Eminem gjorde entré för den stora allmänheten med "My name is" - och det säger jag inte för att Roach Gigz är vit liksom Eminem, utan för att han skriver lika omsorgsfulla och lekfulla verser som den gamle provokatören. I och för sig, hudfärgen spelar nog roll: en vit rappare måste anstränga sig ännu mer än en svart för att få respekt och uppmärksamhet. Det är som kvinnor i chefspositioner, de har alltid häpnadsväckande CV:n och arbetsmoral, de är tvungna att ha det, hade de bara varit lika bra som sina manliga diton hade de aldrig fått jobbet. Hur som helst, Roach är grym, han kan till och med göra poppiga kärlekslåtar; jag älskar "Smile", och även "Syrup thighs" - eller just det, det var ju en kärleksförklaring till knark.



Guilty By Association - Cop N Blow Intl

Nicholas: 1956 släpptes det klassiska jazzalbumet Grand Encounter, ett fruktsamt samarbete mellan fem musiker från New York och västkusten. Den lilla supergruppen Guilty By Association uppnår här något liknande. Dipset-medlemmen Hell Rell från New York, Lord Geez från San Francisco och den briljante J. Stalin från Oakland strålar samman och skapar vital och stenhård musik. De tre rapparnas blandning av ömsesidig beundran och tävlingslusta påminner också om gruppdynamiken i riktigt bra jazz. 

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Den här kom i februari. Det är inget tvivel om att det är J. Stalin som är stjärnan här. Med sin raspiga röst, sin korta längd, sina råa rim och inte minst sitt lolliga artistnamn är han helt oemotståndlig. Förhoppningsvis blir 2011 för J. Stalin vad 2010 blev för Wiz Khalifa, fast han kan lika gärna bli en Z-Ro eller Mac Dre och bara bli en (enorm) lokal legend. Allt handlar ju om benägenheten att göra poplåtar, och en av anledningarna till att man älskar J. Stalin är faktiskt att han är så hardcore, så icke-pop, så ointresserad av allt som inte är gangsta. Det gör att han påminner om en annan kille som var kort i rocken, Eazy-E (som förmodligen inte blivit så stor inom hiphopvärlden som han blev om han hade kommit idag - kartan och regelboken såg annorlunda ut runt decennieskiftet 1990). Hur som helst, jag älskar J Stalin och följer hans karriär med stort intresse. För övrigt: underbara skivan Grand Encounter finns på Spotify, den utgör cd 2 av den här samlingen.



Saigon - The Greatest Story Never Told

Nicholas: Just Blaze, som tillsammans med Kanye West var Jay-Z:s och etiketten Roc-A-Fellas viktigaste ljudarkitekt, hittade 2005 en rappare som han ville ge sin fulla uppmärksamhet och sina bästa beats. Det var Saigon, och två år senare var debutalbumet färdiginspelat – men skivbolaget vägrade ge ut det eftersom det inte hade tillräckligt mycket hitpotential. Efter många turer släpps nu äntligen den fina skivan, på ett mindre skivbolag men utan konstnärliga kompromisser. Lyxiga, pampiga betonghits med melodiösa soulsamplingar, ilskna ordsvador och snötäckt New York-romantik. Ett testamente för en era då stadens hiphop betydde något.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Den här kom i mars. Man kan jämföra med Lupe Fiascos trista tredje album som kom samtidigt (och som jag också har recenserat), även den skivan blev stoppad av skivbolag som inte hade lust att lägga en massa pengar på lansering av en skiva som var för ohittig för att gå med vinst. Men i det fallet gjorde skivan om tusen gånger, låtar togs bort och lades till, tills Lupe Fiasco blev deprimerad och desillusionerad, och hatade skivan som kom ut på stort skivbolag med ihåliga Alex da Kid-dängor. Saigon och Just Blaze gick inte den vägen - The Greatest Story Never Told ges ut på ett mycket mindre bolag än vad som var tänkt från början, men man har inte kompromissat med den konstnärliga kvaliteten. Det här är top notch. Ett testamente från en stad som en gång var hiphopens Mecka. Jag tror att det spelar roll att den faktiskt spelades in för flera år sedan - hade den gjorts idag hade ingen i New York kunnat uppbära det självförtroende och den stolthet som skiner igenom Saigons röst och Justs beats. Faith Evans-gästade "Clap" är sex minuter lång och den logiska fortsättningen på Just Blaze förra gospellåt, The Games "Why you hate the game". Men för att undvika att riskera låta sentimental och naivt religiös följer rappare och producent upp den låten med den giftiga "Preacher" som är betydligt hårdare mot predikanter än vad Talib Kweli är mot politiker. Haha, ingen slump att inget storbolag ville ge ut den här skivan. Saigon är Jeru the Damaja och Beanie Sigel i en och samma person. Han är stenhård, han är fantastisk, och han är född att förlora. Det här kan mycket väl bli hans enda album, och kanske även det enda album som Just Blaze producerar från början till slut. Det är ett vansinnesprojekt, en anakronism, ett misstag, en bugg i systemet. Jag diggar skivan, inte på grund av nostalgi, utan för att den helt enkelt är svinbra. Den är för New York-rappen vad Pulps "This is hardcore" var för britpop: ett vackert avsked.

the pack är typ bäst

Annika Flynner: äsch, jag orkar inte skriva snitsiga kommentarer till de här recensionerna. Det är tre stycken. En kom i oktober, en i januari och en i mars, men ingen har synts här på bloggen. Jag ville vänta tills alla fanns på Nöjesguidens hemsida, för tillsammans bildar de en trojka, ett stenhårt bevis på hur bra hiphopgruppen The Pack är just nu. Kolla upp alla de här albumen, kära läsare, lova det. Det är popmusik som är ung, ball och stenhård.



The Pack - Wolfpack Party (2010)

Nicholas: De var unga, gulliga och rappade om skor istället för crackförsäljning.Fyra år efter hitsingeln Vans är The Pack dock ett helt annat band, vilket inte minst märks av att medlemmen Lil B totalt har flippat ut som soloartist med fullkomligt bisarra texter och beats som inte låter som något annat. Andra albumet som grupp hålls ihop av en gemensam längtan efter, och beroende av, dekadent klubbande. Hårt, kompromisslöst och helt oemotståndligt.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)



Lil B - Angels Exodus (2011)

Nicholas: Kvartetten The Pack är hiphopens The Beatles. Young L är unikt musikalisk (Paul McCartney) men Lil B är den som fascinerar mest (John Lennon). Som soloartist rör sig Lil B mellan ambientsyntar, gotisk dramatik, djupt personlig spoken word, hedonistisk gangstaswag, samplingar från 80-talspop och förvirrad hybris. Rapvärldens Ariel Pink, om man så vill. Föga förvånande är han också ganska ojämn, och bara på några få låtar når Angels Exodus samma höjder som 2009 års makalösa 6 Kiss. Men det är gott nog. Att göra jämna skivor är för övrigt ett överskattat ideal.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



Young L -Domu-Kun (2011)

Nicholas: The Pack fortsätter att briljera. Bara veckor efter Lil B:s fina soloalbum Angels Exodus släpper nu Young L, gruppens ljudarkitekt och dess första stjärna, ett mixtape med 16 fantastiska nya beats över vilka han slappt rappar om rosévin och sex. Fängslande som Lil B kommer han aldrig bli, men som producent är han visionär och har en helt egen stil. Minimalistiska rytmer, rå sub-bas och sönderfallande syntljud. Genuint modern popmusik.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: En sak till. Eller okej, två: kolla gärna upp Clams Casino och hans färska mixtape "Instrumentals", det är skitbra. Det är han som producerat Lil B:s allra bästa låtar, som "What you doin" och "Cold war". Det är en skiva som låter finfint att lyssna på, inte som en trist samling beats där det aldrig händer någonting. Och den andra grejen: jag har ju tidigare skrivit om förra årets minsta trend, men glömde att påpeka att även The Pack var en del av denna. Eller är jag är den ende som hör tydliga ATB-vibbar på underbara singeln "Wolfpack Party"?


den officiella listan

Idag kunde man läsa på någon av aftonblaskornas löpsedel att Juholt har gått om Reinfeldt i popularitetsmätningarna. Men ingen gör några popularitetsmätningar när det gäller klassiska tonsättare, det tycker jag är lite diskriminerande och sorgligt. Men det behövs å andra sidan inte heller. Annika Flynner har efter många sömnlösa nätter kommit fram vilka som har högst status idag, 2011, av alla de tonsättare av västerländsk konstmusik som dansat på denna jord sedan några munkar uppfann ett fiffigt sätt att notera flerstämmig musik. (Som jag sa i förra inlägget, kyrkan har gjort en del bra grejer.)

OBS: det här handlar inte om vilka tonsättare som jag personligen håller högst, utan om
status. Fakta. Lite trist kan tyckas, men kanon och status är något som är värt att studera i sig. (Min personliga topp fem ändras ganska ofta, men just idag får jag säga Bach, Beethoven, Haydn, Schubert och Debussy. Haha, det var nog samma lista för två år sedan i och för sig.) Vi kan av denna lista göra följande rafflande iakttagelser: a) alla är män, b) alla pratade tyska, c) alla var straighta, d) en var antisemit, e) en var jude. Man kan också konstatera att alla stökade om i musikvärlden ganska rejält, på sätt som fått eftervärlden att häpna, fascineras och inspireras.

Ok är ni redo? Let's go!

1. Johann Sebastian Bach (1685-1750)

Förenade avancerade musikaliska strukturer - som han lekte och trixade med och fick låta enkla och självklara - med svindlande djup. Sorg, ilska, lugn, glädje, stolthet, längtan, ömhet, panik - allt finns där. Bach var bäst. Även om jag irriterar mig på att han gjorde över 500 kantater, körverk, koraler och kyrkliga sånger men inte en enda opera om romantisk kärlek. Å andra sidan gjorde ju Händel sådana, och Bach kände nog - om man bortser från att han såg ner på den vulgära operagenren - att han knappast hade kunnat göra en bättre opera än Händel. Dessutom är jag av åsikten att det faktiskt finns sensualism och erotik även i Bachs musik, framförallt i den kammarmusik han gjorde för violin och cello. Men dessa känslouttryck var för heliga för Bach - ja, även dessa, världsliga känslor - för att han skulle förolämpa dem genom att trycka ner dem i en aria som sjöngs av personer utklädda till historiska personer och andra schabloner. Annan viktig info om Bach: han hade två fruar, den första dog. Med dessa två kvinnor fick han sammanlagt 20 barn. Tio av dem dog i barnsäng. Med ett sådant liv kanske man inte sätter sig ner och skriver en sentimental aria.

2. Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)

Min vän Eric har berättat för mig att Mozart en gång besökte en kyrka i Rom där den tidens bäste tonsättare av kyrklig musik var verksam, men det var mycket hysch-hysch med musiken där, den fick inte spelas på andra ställen än i just denna kyrka, och noterna fick inte kopieras. Well, Moz var där och lyssnade intensivt, sen gick han ut och skrev ner allting. Hans magiska öron registrerade varenda stämma. Mozart hade den där totala musikaliska hjärnan, den där flerstämmigheten som aldrig släpper taget, som alltid makes sense, som alltid slutar lyckligt (i harmonisk/strukturell betydelse). Och han använde sina krafter till att göra helt fantastisk musik. Men jag kommer aldrig förlåta honom för att han dog så ung. Tänk om han hade blivit åtminstone 50 och inte 35. Då hade han hunnit höra Beethovens banbrytande verk från början av det nya seklet och med all säkerhet komponerat något som besvarade dem. Man baxnar av tanken...

3. Ludwig van Beethoven (1770-1827)

Beatty alltså. Jag älskar honom. Förlåt, jag märker att jag börjar bli helt personlig här, det här skulle ju vara en nykter och objektiv text om varför dessa herrar har så herrans hög status! Men att Bach, Mozart och Beethoven är högst värderade goes liksom without saying. Beethoven är kanske den mest respekterade av alla, den som har haft bredast inflytande under längst tid. Man kan tycka att hans musik är mer cerebral än Bachs och Mozarts (om man nu måste jämföra). Men den är så RIK. Så rik, så rik, så oändlig. The gift that keeps on giving. Ett estetiskt schlaraffenland. Och han var inte bara den förste tonsättaren som gjorde sina verk till en pågående konstnärlig självbiografi, nästan som en musikalisk dagbok - han var kanske den som gjorde detta med störst nyansrikedom och stiligt utförda kontraster. Han visste vad han gjorde helt enkelt. Kanske mer än någon annan. En vacker dag ska jag skriva en roman där varje kapitel slaviskt följer dramaturgin i hans 32 pianosonater, en i taget i kronologisk ordning. Så cerebral är jag.

4. Richard Wagner (1813-1883)

Det vore fint att kunna säga att världens fem mest älskade, hyllade och respekterade inte innehöll en antisemit. Eller ännu bättre: att denne person inte var en antisemit. Men det är inte sant. Wagner hade problem med judar. Wagner hade problem med väldigt mycket och var full av hat och positionering på ett sätt som påminner om svenska rockband där frontfiguren dyrkar Morrissey (eller hatar Morrissey). Wagner var sjuk i huvudet. Och kanske just därför gjorde han helt egensinnig musik, som tog så mycket i anspråk att det var helt absurt. Han ville skapa en ny genre inom musiken, en ny väg som skulle vara framtiden, nästa hållplats efter symfonisk musik och opera, en tredje väg - och han lyckades. (Fast "framtiden" blev det ändå inte eftersom ingen lyckades göra det lika bra som Wagner.) Han bestämde sig för att hitta på ett nytt musikaliskt språk, en ny dramaturgisk struktur, nya musikaliska koder - och han lyckades. Han bestämde sig för att skriva libretto till sina musikdramer själv trots att ingen annan gjorde så - och han lyckades, det blev skitbra. Han skapade en hel värld att träda in i med sin Ring, och han skildrade kärlekens smärtor och paradoxer starkare än någon annan med Tristan och Isolde. Han föreställde sig att mänskligheten var på väg åt helvete och att världen skulle gå under för att återfödas - och, tja, fast forward till 1945.

5. Gustav Mahler (1860-1911)

Yeah y'all, nu kommer det pinsamma: jag har inte lyssnat på Mahler alls lika mycket som jag har lyssnat på de andra gubbarna. Men det gör ingenting egentligen, han är ju inte med på min personliga favoritlista, utan över de som har mest cred i musikvärlden. Och Mahler har sjukt mycket cred. Kritikerna i P2-programmet CD-revyn (de kommer byta namn till Mp3-revyn runt 2015) hatar typ all musik, eller åtminstone alla nya inspelningar av musik eftersom de tycker att det redan har gjorts bättre, men de avgudar Mahler. Som Martin Nyström skrev i DN förra året: han lät hela romantiken explodera. Hans musik är kollision, schizofreni, psykologiska irrgångar, himlastormande körer, kärlek vass som katanas, kaos som inte låter sig hejdas. Den är bombastisk på ett sätt som inte alls skäms för sig. Den är fet. Den är tung. Och den är inte - det här är viktigt - den är inte larvig och fåfäng, den koketterar inte med sin svulstighet, som till exempel Richard Strauss musik gör (och tusen andra mindre begåvade tonsättare). Nej, den har ett djup, en innerlighet, ett sökande. En dag ska jag låta den leda mig fram i mitt sökande. Men jag är lite rädd för den. Jag väntar lite. Jag öppnar locket på medusas ask lite då och då. Tar en liten portion i taget. För det som väntar i asken är större än ord och det freaks me out. På ett bra sätt.

jobbig grej med höga visan

Jag har ett ganska okomplicerat förhållande till Bibeln. Jag är ateist men tycker att det är extremt intressant litteratur. Så många berättelser, metaforer, formuleringar, det är inte märkligt att västerländsk profan litteratur har hämtat näring därifrån de senaste tusen åren. Ignorerar man bibeln förlorar man mycket hos Dante, Shakespeare, Dostojevskij, Ingmar Bergman osv. Kyrkan har gjort mycket dåligt och en del bra grejer genom åren, men det är en annan historia, en annan diskussion. Kulturhistoriskt kan man inte förneka kristendomens inflytande.

Men i alla fall, Höga visan i Gamla testamentet, där har vi ett stycke underbar litteratur. Kanske det tydligaste exemplet på att bibeln innehåller saker som kan avnjutas utan att man måste vara troende. Jag irriterar mig på beskrivningar av Höga visan som försöker få det till en lång metafor för kärleken mellan troende och Gud, eller mellan Gud och det utvalda folket. Att hålla på sådär är att reducera denna poesi, som inte är något annat än en underbar skildring av det där berusande tillståndet i förälskelsen. Det är världslig kärlek, kött och blod, här och nu, du och jag.

Det är vackert språk i Höga visan. Mycket snack om ceder, Libanons slätter, gaseller och honung. En del snack om att känna kärleken eka och ila i bröstet och leta på stadens alla gator efter den som man aldrig hittar. Samt unika rader som "Kysser give han mig, kyssar av sin mun! Ty din kärlek är mer ljuv än vin." Man riktigt ser framför mig hur hon liksom dricker hans kyssar... det kanske låter konstigt... men jag tycker att det verkar fett. Romantiskt. All out passion.

Men.

Det finns ett avsnitt mot slutet av Höga visan som jag har extremt stora problem med. Det är dessa verser (två bröder beklagar sig, de är nojiga för hur det ska bli när deras lillasyster blir könsmogen): 

"Vi hava en syster, en helt ung,
som ännu icke har någon barm.
Vad skola vi göra med vår syster,
när tiden kommer, att man vill vinna henne?"
"Är hon en mur,
så bygga vi på den
ett krön av silver;
men är hon en dörr,
så bomma vi för den
med en cederplanka."

Alltså... ja, ni hör ju. Är systern dygdig (en "mur" mot de uppvaktande killarna) så ska hon få respekt, men om hon är lösaktig ("en dörr") så ska hon veta hut, hon ska hållas under uppsyn, låsas in och få se en ful planka istället för glittrande silver. Det är hur som helst inte upp till henne själv - hennes sexualitet, hennes kropp, den ägs och förvaltas av männen i familjen. Brr.

Jag vet, man kanske ska se saker och ting i sin kontext, att det är lite orättvist att anklaga en flertusenårig text för att inte ha ett tillräckligt bra genusperspektiv. Ordet könsroller lär ju knappast ha existerat. Men ändå. Det är unket. Och man ska inte hyckla och släta över. Det ÄR kefft.

Samtidigt får man vara glad för att Höga visan är en plats i bibeln där kvinnan faktiskt får vara subjekt, komma till tals med sina egna tankar och känslor. Även om hennes kärlek och förälskelse är kosher (no pun intended) i och med att hon ska gifta sig så är det hennes kärlek, och det är hon som pratar om den. Det är ändå stort. Eller som Ronnie Spector triumferande sjöng: "Now I'm a woman, a woman in love".

Håkan Rosengrens trio

Igår gick jag till Allhelgonakyrkan för en konsert med Håkan Rosengrens trio. Rosengren är klarinettist och spelade tillsammans med cellisten Andrzej Bauer och pianisten Peter Nagy. Det var denna sammansättning av instrument som fångade mitt intresse - jag hade aldrig hört någon musik som mixade just dessa tre komponenter, men det kändes ju logiskt; klarinetten flyger högt upp, cellon gräver i basregistret och pianot binder samman dem som en god familjefar.

Det första verket de spelade var Robert Schumanns fantasiestücke för klarinett och piano (ingen cello här alltså), opus 73. Det var inte så himla kul, jag somnade nästan. Extremt rutinmässigt från Schumann, denne like ojämne som älskvärde tonsättare. Det hettade liksom aldrig till.

Sedan steg Andrzej Bauer in och spelade ett solostycke, "duotone för cello solo", som han faktiskt komponerat själv. Det var betydligt roligare - modernt, med en massa udda klanger och grepp, och bäst var ett parti som växlade pizzicato-basgång med ilande svepningar. En ångestpromenad i verkligheten. Loved it.

Innan paus kom ett stycke av Beethoven, trio i B-dur, opus 11. Men det var faktiskt inte särskilt bra. Det här stycket skrevs när Beatty var in his mid-twenties, publicerades 1797, alltså före både "Pathetique"-sonaten (hans första riktigt intressanta pianosonat), första symfonin och första pianokonserten. Det var innan han hade hittat sin röst, sitt djup. Det var ju först i början av nästa decennium som han, med den tredje symfonin, uppfann den moderne tonsättaren, konstnären som sätter sig själv i centrum för verket och som inte bara eftersträvar underhållning. Det här verket kom alltså långt innan dess, och är typisk klassicistisk musik utan att vara vare sig särskilt bra eller dåligt (fast det saknade både Mozarts och Haydns charm). En besvikelse, ändå, för jag älskar Beethoven.

Men! Det sista verket var asbra. Det var Brahms trio i a-moll., opus 114, komponerat under gubbens sista decennium i livet. Åh, jag har alltid haft lite småsvårt för Brahms, tyckt att han varit "your favorite composer's favorite composer", att hans musik varit så kompakt och snårig, inte inbjudande och omedelbar. Men det här var underbar musik. Vacker och full av smärta. Romantisk som jag är inbillar jag mig att Johannes Brahms var lika kär i Clara Schumann under dessa sista år som han hade varit 40 år tidigare. Han gifte sig aldrig, istället lät han sitt skägg växa och blev lite tjock och fokuserade all sin energi på att skapa musik.


Brahms *tänker* "Hm... f-moll och sedan ett C... nä inte C, först ett g-moll!"

Här är en fin inspelning av Brahms trio (och även Beethoven-trion, som faktiskt låter lite bättre här än när Rosengrens trio spelade den).

I sommar ska det vara kammarmusikfestival på Allhelgonakyrkan igen, det ska jag lätt gå på, för i år är temat tjeckisk musik. Dvorak, visst, men även Janacek som jag tycker verkar vara en extremt intressant tonsättare (hörde utdrag från en av hans operor, fantastisk musik!) och några andra dudes som jag aldrig hört talas om. Blir nog fett!

topp 3 pumor med pukor

1. Maria McKee - Show me heaven (1990)



2. Scarlett Johansson - Fannin' street (2008)



3. Lykke Li - Love out of lust (2011)


anna järvinen - anna själv tredje



Nicholas: Att gestalta lycka i konsten är bland det svåraste som finns. Det blir så lätt platt. Men Anna Järvinen vågar ge sig på denna utmaning, och hon lyckas, för den harmoni hon skildrar är inte okomplicerad, inte befriad från en sorglig förhistoria, inte utan ärr. På sitt tredje soloalbum, fiffigt döpt efter konstmotivet, byter hon ut föregående skivors rocksväng mot fjäderlätta arrangemang med stråkar och jazziga valstempon. Det blir en Monica Zetterlund-skiva för vår tid. Inte nostalgisk, inte falskt sentimental, bara ren och förkrossande vacker.

BETYG: 6/6 (från
Nöjesguiden nr 3/2011)


Utsikt från mitt köksfönster, förra sommar'n

Annika Flynner: Åh, jag älskar den här skivan. Annas två föregående soloalbum var våriga - den här är somrig. Den är ännu mer, ännu fetare, ännu lättare, ännu ljusare, ännu vackrare. Jag vet ingenting om Anna Järvinens liv men jag får intrycket av att åren mellan Granadas upplösning och första soloskivan inte var jätteroliga, tills något hände: hon började skriva låtar på svenska och hittade Dungen. Det blev förlösande kreativt, hon fick feeling, och sedan dess har allting varit ett enda långt segertåg. Inte så att hon är miljonär och superfolklig, men att det finns en glädje i musiken, en lättnad, det är som om hennes kreativitet pustar ut, den har hittat hem, och den är lycklig över det.

Lycka är som sagt det svåraste som finns i konsten. Jag kommer exempelvis att tänka på sista scenen i första "Star Wars", den är olidligt tråkig och dramaturgiskt helt fel, en lång ceremoni där hjältarna firas för att lyckats spränga Dödsstjärnan. Harmoni är motsatsen till dramatik, och därför är den så svår att hantera i konsten. Det är därför Anna Järvinen är så unik. Andra singer-songwriters är så dystra, och de som inte är det är bara banala. Hon hittar en tredje väg: hon gör konst som är lycklig men med ett djup. Ett leende med ett litet ärr på kinden.


Anna själv tredje av Leonardo da Vinci

En skiva som jag återupptäckt den senaste månaden är The Sundays "Reading, Writing and Arithmetic" från 1990 - jag tyckte att Anna Järvinens nya skiva genomsyrades av samma vibb som den underbara skivan har, särskilt låten "Hur man lättar helt enkelt". Well, det visade sig senare att låten faktiskt är en cover, en svensk översättning av Cocteau Twins "Fotzepolitic". The Sundays sångerska Harriet Wheeler var, liksom Anna Järvinen, väldigt influerad av Cocteau Twins Liz Frazer, även om hon (återigen liksom Järvinen) inte sjöng fullt lika drömskt och mystiskt.

"Fotzepolitic" är en låt från Cocteau Twins sista album, deras mest poppiga och lättillgängliga, "Heaven or Las Vegas", även det från 1990, check it out. Det känns som Cocteau Twins är lite i ropet för tillfället - dels den här Anna Järvinen-låten, dels att DN På Stan tipsade om en klubb som heter Popteau Twins nu i helgen. Vilket givetvis är föredömligt. Här får ni fem anledningar att älska Liz Frazer:

1. This Mortal Coil - Song to the siren (dör så bra denna är)



2. Cocteau Twins - Carolyn's fingers



3. Felt feat. Liz Frazer - Primitive painters



4. Cocteau Twins - Heaven or Las Vegas



5. Massive Attack feat. Liz Frazer - Teardrop