Nicholas: Sverige behöver artister som Veronica Maggio. Stjärnor som är kommersiella utan att låta töntiga, som inte är singer/songwriter-präktiga, som vågar odla en image av cool sexighet. Maggio är nästan alltid bättre än låtarna hon sjunger. Nya skivan låter snyggt från början till slut, men lyckas alltför sällan gripa tag. Bäst är innerliga förälskelseskildringen Mitt hjärta blöder, hemmafest-anthemet Välkommen in och det majestätiskt stolta titelspåret.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Min vän Hanna Fahl recenserade den här skivan i DN, och jag tycker att hon var lite väl generös. Högsta betyg, "ett bitterljuvt mästerverk", "en ny svensk klassiker". Och SvD delar ut fem av sex i betyg och kallar skivan "årets fram tills nu starkaste svenska album" (dvs bättre än både Alexis Weak, Anna Järvinen och Lykke Li!) som har "alla förutsättningar att bli en popklassiker".

Jag vet inte jag. "Mitt hjärta blöder" är mycket fin som sagt, och förutom de andra låtarna jag nämnde så tycker jag om den syrligt uppgivna  balladen "Utan kläder". Men i övrigt är skivan rätt banal. Christian Walz är ingen Oskar Linnros om man säger så - upptempolåtarna låter jobbigt hurtiga och soundet känns ofta onödigt gammeldags ("Finns det en så finns det flera" hade till exempel kunnat ha haft ett "Beautiful people"-beat, men har istället ett trött rockkomp). Och låtarna som skrivits tillsammans med Markus Krunegård, "Vi kommer alltid ha Paris" och "Finns det en så finns det flera" är skivans sämsta, med käcka och meningslösa fraser som refränger. Krunis är alltid så himla förnumstig - "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel" liksom... tack. Håll käften. Jag hoppas inte att detta är inledningen på en karriär som professionell låtskrivare åt andra, ty någon Orup är han inte.

Men åter till Maggio själv. Jag gillar henne, hennes röst, hennes attityd. Jag tror att hon en dag - mycket möjligt redan till nästa album - kan få till en riktig fullträff. Det är därför det är så synd att folk kallar den här skivan för mästerverk och klassiker - vilka ord ska man ta till om hon lyckas göra något som är stort på riktigt? Ah, den slarviga kritiken, jag blir tokig på den. Det tråkiga med skivan är att den börjar extremt bra och ger sken av att vara årets "Vilja bli", det där soundtracket till sommaren som både SvD och DN talar om, men efter fyra låtar säckar den ihop likt en deg som har jäst och som man sticker hål på med trägaffeln. Sorgligt är vad det är.

Hur som helst. Det är gött med popdivor som sjunger på svenska, man ska ta vara på dem, hålla upp dem som crucifix mot gubbrockvampyrerna. Johanna Koljonen ska tydligen skriva en bok om Carola, det tycker jag är kul även om jag aldrig gillat Carola. Däremot är jag lite svag för Lisa Nilsson.
Kommentera 24
Jag kan inte fatta att Q-Tip kommer till Way Out West. Äntligen kommer jag få se min idol live. Om han inte ställer in igen, men det får han bara inte göra.



Om någon frågar mig varför jag älskar Q-Tip så mycket har jag inget bra svar. Men ingen artist har nog haft så stor inverkan på mitt musiklyssnande som Q-Tip och hans A Tribe Called Quest. Hade det inte varit för dem så hade jag inte fått in hiphopens rytmer i mitt blodomlopp. Det låter högtravande men jag tror att det är sant. Jag köpte min första ATCQ-skiva sommaren då jag fyllde 15. Därefter satt jag med hiphop-dropp i armen under resten av mina tonår. Än idag är rytmen, beatet, det första jag registrerar när jag hör musik. Jag tror inte att det hade varit så om inte Q-Tip fått mitt huvud att gunga.

Min relation till A Tribe Called Quest började egentligen i ett sorgearbete. Jag har inte så stor lust att prata om det på den här bloggen. Det är väldigt privat, det är mellan mig och min bror, och ni vet ingenting om honom. Men om han hade levat hade han blivit glad att jag till slut lyckades identifiera låten som vi hade hört i en skateboardfilm och älskade. Det var en gammal singelbaksida med Jungle Brothers, som Q-Tip gästade (ingen ATCQ-låt som vi trodde).



I mitt letande efter "Promo no 2" fann jag mig själv införskaffande den ena A Tribe Called Quest-skivan efter den andra, och upptäckte musik som lät annorlunda än det jag lyssnade på då - Suede, Radiohead och Kent. Musik som var varm och livsbejakande, soft istället för stiff, inkluderande och kollektiv istället för isolerande och individualistisk, charmig istället för sur, dansant istället för deppig. Och den osade av New York-romantik.



Jag lyssnade på en massa hiphop och R&B, men A Tribe Called Quest och Q-Tip behöll en särställning, inte för att de var min första hiphopkärlek (den titeln går för övrigt till Snoop Doggy Dogg, dessutom) utan för att de var den enda gruppen som lyckades med balansgången mellan street och mjukhet. De var kompromisslösa, deras låtar var såna som hiphopälskare noddade till, inte såna som gick hem bland vem som helst. Samtidigt var de aldrig gangsta, aldrig macho, utan att för den sakens skull bli töntiga/medelklassmysiga/humorlöst politiska/snobbigt intellektuella. De var bara softa, de var bara sig själva. Och Q-Tip verkade hela tiden vara den mest ödmjuke och älskvärde gestalten i rapvärlden.

När gruppen splittrades rev jag ut notisen om det sorgliga beskedet från Aftonbladet och sparade i min skrivbordslåda i flera år. Så dramatisk var jag... men jag tog det hårt. ATCQ betydde mycket för mig. När gruppens sista skiva "The Love Movement" släpptes kort efter det köpte jag och Caroline varsitt ex samma vecka som den gavs ut.



Att följa Q-Tips solokarriär var självklart. Han fortsatte göra svängig och sökande musik som var för ambitiös för massorna men för kommunikativ för avantgardet. Han fortsatte med samarbetet med underbarnet J Dilla, som varit med på ett hörn på de två sista ATCQ-skivorna, och han fick en otippad hitlåt med hjälpt av en Barry White-sampling och en Hype Williams-video.



Häromåret kom Q-Tips comebackalbum "The Renaissance", anledningen till att Way Out West kan motivera att boka honom. Jag överraskades av hur mycket jag älskade skivan och utsåg den till och med till det årets bästa. Lite själviskt kanske, för som Thomas Anderberg skriver i sin bok om kritiker - man måste någonstans förhålla sig till läsekretsens referenser och värderingar som kritiker, annars blir det man skriver obegripligt och meningslöst. (Till exempel, om man skriver "musiken låter mjuk och ljuv" om metalbandet Gorgoroth så har man klippt banden med läsarna, för då har språket och associationerna diametralt olika betydelse för skribent och läsare.) För mig var "The Renaissance" det största som hände 2008, men jag klandrar inte den som tycker att det är en på sin höjd småtrevlig skiva. Men jag tycker fortfarande att Q-Tip åldrats med värdighet bättre än någon annan hiphopartist. Han är 40 och tycker om att dansa och gör kärlekssånger, inte alls gubbsjukt som vissa av sina generationskamrater, bara soft.

Kommentera 10

kärleksdöden

Publicerat i: Allmänt

Det finns en pjäs av en litauisk litteraturgigant som heter "En kärlek starkare än döden". Det finns en (rätt bull) låt med The The som heter "Love is stronger than death". Det finns en (rätt bra) klubb på Landet i Stockholm som heter Kärleksdöden. Men framför allt finns det ett musikstycke komponerat av Richard Wagner som kallas för Liebestod, kärleksdöd, och som är klimax och avslutning på operan "Tristan och Isolde" från 1860-talet.

Varför detta eviga tjat om Wagner och liebestod? Därför att det inte bara är briljant musik, utan också en briljant idé. Att förena en skildring av kärlek och en skildring av död i samma konstverk är att driva en estetisk tes: att det finns en våldsam, ohejdbar och destruktiv kraft i kärleken, i attraktionen, i det sexuella. Inte som en viktoriansk grej, ingenting man ska skydda sig mot, utan en grej man ska ge sig hän till, låta sig krossas av. Man ska förgås. Förintas. Upphöra att existera som individ och som människa, åtminstone i stunden, i kärlekens rus, i den exploderande extasen. En sekund av det slags nirvana som Wagner läste om i Schopenhauers skrifter, en sekund av att lämna Platons grotta och i solen se andra saker än skuggor. En sekund av himmelriket, helt enkelt. Sen sjunker man ner till jorden igen.



Men Isolde sjönk inte ner till jorden. Tristan dog i hennes armar och hon dog strax därefter, inte på ett tragiskt sätt som i 99% av alla operor, utan i triumf, i glädje, i extas. I att sjunga den otroliga "Liebestod" som svävar upp till himlen och som blir hennes död och förening med sin älskade Tristan. Det är en ytterst romantisk tanke, att döden är den enda platsen för harmoni, att det inte finns något utrymme för äkta kärlek i det futtiga jordelivet, men jag tror att Wagner trodde på det helhjärtat när han skrev och komponerade Tristan och Isolde, annars hade det inte blivit så bra och övertygande.

Intressant nog var Liebestod faktiskt inte Wagners namn på operans avslutning, utan på dess förspel, den cirka tio minuter långa instrumentala inledningen. Här hör man det berömda "Tristanackordet" som förändrade den västerländska konstmusiken för all framtid, men det är egentligen inte det viktiga - det viktiga är den totalt ödesmättade och mäktiga stämning som musiken suggererar fram, den är mystisk på ett sätt som låter både lockande och olycksbådande. Det är musik som aldrig är harmonisk, som aldrig landar i något mjukt och skönt, för den består av den enorma spänning som finns mellan två personer som känner en förbjuden attraktion till varandra. Tristan är tjänare till kung Marke och Isolde ska gifta sig med Marke, de två som nyss har träffats men som är blixtförälskade i varandra är på en båt tillsammans på väg till Marke, och alla fattar att det kommer att sluta illa. Det är vad som händer i första akten av operan, men redan innan ridån har gått upp fattar man i princip allt det här, man fattar laddningen i relationen och att kärleken ska göra kaoz med dem, musiken berättar allt det för oss.



Nästan hundra år efter premiären av Tristan och Isolde gjorde Alfred Hitchcock sin film "En studie i brott" ("Vertigo") som handlar om besatthet och att trotsa döden i kärlekens namn. En variant på myten om Orfeus och Eurydike, och en av de bästa filmer som gjorts (jag var helt blown away när jag såg den i gymnasieåldern, har sett om den många gånger sedan dess). Fast där Orfeus har sin trappa ner i underjordiska Hades har James Stewart sin trappa uppför det ödesdigra klocktornet - elegant detalj. Hur som helst, musiken till den här filmen är liksom många av Hitchcocks bästa filmer komponerad av mästaren Bernard Herrmann, och han valde ambitiöst och kongenialt nog att låta sig inspireras av just Wagner och Tristan och Isolde när han komponerade just denna musik. Även Tristan och Isolde handlar ju om kärlek starkare än döden, och om ett öde starkare än människors vilja.

Det längsta stycket på soundtracket är det bästa. Det heter "Scene d'amour" men är ingen vanlig kärleksscen. Det är en scen där James Stewarts bisarra dröm - att föra tillbaka sin döda älskade till jordelivet genom att låta en tjej som han träffat som är väldigt lik henne klä sig i exakt samma kläder och fixa sig i håret etc så att hon ska "bli" den gamla (döda) tjejen - blir verklighet. Det är superweird och kinky och extremt tragiskt, men som Caroline brukar säga när jag gnäller om att något är "fel" och jobbigt i en film: hade det inte varit på det viset så hade det inte blivit någon film! Det är sant. Filmen handlar ju om James Stewarts besatthet, eller egentligen om hans kärlek till tjejen som dog. Han har så mycket skam och skuld i kroppen - det var hans höjdskräck ("vertigo") som hindrade honom från att rädda livet på tjejen, och nu försöker han få det hela ogjort, vrida tillbaka klockan, skriva om historien, genom att "skapa" sin älskade på nytt. Det finns en makalös twist som jag inte tänker avslöja här, men hur som helst: i scenen då "Scene d'amour" hörs inträffar det magiska: den nya tjejen träder fram inför James Stewarts ögon, han ser sin gamla tjej framför sig, hans kärlek har besegrat döden, han rusar fram och kysser henne och allt börjar snurra. Kysser han ett lik? Kysser han en lögn? Kysser han ett elakt spratt som kärleken spelat honom? Kysser han en illusion? Nej, hon är här, hon är verklig, dessa läppar, han kan känna dem! Han kysser dem igen. Och hon kysser tillbaka och glömmer bort hela den bisarra charaden. För ett kort ögonblick är allt perfekt. Sen går det åt helvete men det är en annan historia, ni får se filmen själva om ni inte redan gjort det.

Musiken i alla fall, den är fantastisk. 3:06 in i stycket händer något som ger mig gåshud från halsen ner till smalbenen varje gång jag hör det (helt sjukt faktiskt, jag går alltid på det!). Det låter som om musiken simmat under vatten jättelänge, hållit andan jättelänge, och äntligen kommer upp till ytan, tar ett djupt antetag, kippar efter luft, känner kylan mot kinderna, håller på att svimma. Det är som en blixt slår ner rakt i ens skalle, en blixt av kärlek och kanske något annat, något oerhört och odefinerbart, man förlorar sig själv, blir yr, får vertigo. Åh, det är det bästa musikaliska stället i hela filmhistorien om ni frågar mig, och det går precis lika bra (om inte bättre?) att njuta av utan filmen. Men jag hittade det här snitsiga kollaget av Vertigo-scener på YouTube som ackompanjerar musiken, check it out:

Kommentera 1
Visa fler inlägg