Drottningholm är ett sånt där ställe som jag länge tänkt vore trevligt att åka till någon gång men aldrig kommit mig för. Men den senaste månaden har jag faktiskt varit där två gånger, och sett två konserter på Drottningholms slottsteater (att gå och se en operaföreställning där någon gång är också en evig plan). Först en hyllningskonsert med John Cage-tema, som var ganska ojämn (Hans Eks symfoniska sammanflätning av olika verk av Cage och Satie var vacker - men hela grejen med Cage är väl att musik inte ska behöva låta "vacker"?), men jag fattade grejen - allt handlade om kontexten. Konsertlokalen var huvudpersonen. Hela arrangemanget var ett sätt att säga: nu har det gått många år sedan den här musiken ansågs som radikal och bisarr, nu är det 100 år sedan Cage föddes, nu är det här gammal musik, nu är det klassisk musik. Det var en symbolisk afton. Och en rätt trevlig sådan.

Kontexten spelade också roll i den konsert jag såg i fredags, en väldigt speciell föreställning betitlad "Alla ska dö men jag ska dö först". Anna Järvinen tolkade Marie Antoinette, som ju var samtida med Gustav III (vars kulturpolitik Drottningholms slottsteater känns som ett monument för) och hon både agerade och sjöng. Temat var den franska revolutionen och monarkins avskaffande - manifesterat genom halshuggningen av Marie Antoinette - och även ur den synvinkeln var platsen relevant: det här är Drottningholm, tänkte man, det här är den svenska monarkins hem.

Saga Gärde (från SPUNG!) regisserade och performancekonstnären Iris Smeds spelade revolutionärsledaren som hade en lång dialog med Marie Antoinette, som då och då avbröts av smart valda Anna Järvinen-låtar som "Ångrar inget" och även annan musik. Det var dramaturgiskt effektivt när Anna sjöng Händels aria "Lascia ch'io pianga" - en av 1700-talets mest hittiga kärlekslåtar - som efter ett tag avbröts av att revolutionsledaren och delar av orkestern började på "Marseljäsen" som överröstade och pulvriserade det vackra och hovmässiga. En tjusig parallell till scenen i "Casablanca" när Victor Lazlo får orkestern på Rick's Café att börja spela Marseljäsen och alla frassar i lokalen sjunger med, och överröstar och förödmjukar nazisterna som samlats kring pianot för att sjunga sina keffa visor. I båda fallen rör det sig om att låta musik illustrera politisk kamp.

Kostymerna var fantastiska och Saga Gärde verkade ha bestämt sig för att utnyttja Drottningholms slottsteater till fullo - Anna Järvinen gjorde entré genom luckan/hissen under scenen, hon svävade i luften med hjälp av molnvagnen vilket gav en magisk och vacker effekt, och i slutet kunde man se de fantastiska mekaniska havsvågorna, trots att scenen var inne i ett slott, det var surrealistiskt och underbart.

Jag älskar verkligen Anna Järvinen men det här var faktiskt första gången jag såg henne live. Jag vill göra det igen, kan tänka mig att hon är grym även när hon är sig själv (fast hennes gestaltning av Marie Antoinette var imponerande). Jag gjorde förresten en Spotify-playlist med all musik som används i "Alla ska dö men jag ska dö först", check it out. Åh, hoppas Anna Järvinen gör ett nytt album snart. Hörde förresten att hon är ihop med Olof Palmes son. Mysigaste skvallret på länge.



UPDATE: igår var jag med i Musikguiden i P3 och snackade lite om "Alla ska dö men jag ska dö först", lyssna här:
 
Lyssna: Nicholas om Marie Antoinette
 
Kommentera 0
 

från höstvindar
Kommentera 0


Igår var jag på cinemateket i Stockholm och såg "Marketa Lazarova", ett nästa tre timmar långt medeltidsepos som gjordes i Tjeckoslavakien under Pragvåren i mitten av 1960-talet. På pappret är det nästan en parodi på en cinemateketfilm, en sån där som "säkert är bra" men som man inte orkar gå och se, istället väljer man en mysig modern amerikansk romkom. Men gud vad bra den var, och gud vad glad jag är att jag gick dit.



"Marketa Lazarova" utspelar sig på medeltiden, innan hela Europa är kristnat. Filmen fångar den här tiden och stämningen på ett fullständigt fascinerande sätt, genom otroliga miljöer, ultraestetiskt foto och klippning, kongenial musik (som påminner om gregoriansk sång), fenomenala skådespelarinsatser och inte minst ett otroligt bra manus. Det är en spännande actionfilm, ett mörkt och sårigt kärleksdrama och ett religiöst mysteriespel på en och samma gång.



Jag ska inte återge hela handlingen, men filmens titelperson är i alla fall en ung vacker kvinna som är oskuldsfullheten personifierad, hon är antitesen till den brutalitet och barbarism som hon har omkring sig. Hon vill viga sitt liv till ett kloster, men innan hon hinner göra det blir hon bortförd och våldtagen av fiender till hennes far. Våldtäktsmannen, vars mål från början varit att straffa Martekas far, utvecklar dock känslor för henne och låter sig till och med bli utstött av sin familj på grund av henne. Varpå hon utvecklar känslor för förövaren. Det låter som en vidrig kärlekshistoria, och det är det väl också, men jag kan inte säga att den kändes otrovärdig. Så här sjaskigt och deppigt var det på den här tiden, tycks regissören vilja säga, att för vissa kvinnor var en våldtäktsman det närmaste man kom romantik. Men priset för kärlek är högt. Martekas far förlorar all sin kärlek och respekt för henne. Och klostret, som hon till slut flyr till, är inte längre en plats där hon kan känna sig hemma - hon kan inte skriva under på att våldtäktsmannen förtjänar att dö och pinas i helvetet i alla oändlighet. Hon känner, till skillnad från nunnorna, förlåtelse. Detta svek mot klostret gör att hon måste lämna det.



Jag är egentligen inget fan av medeltiden. Jag tänker på E-Type, dålig mat, fula kläder, trist musik och gycklare. Det är så mycket lidande och misär i medeltidsfiktionen att Ken Loach och Mike Leigh framstår som Pixar-regissörer i jämförelse. Dessutom slutade jag bry mig om riddare och svärdsfajter när jag var kanske nio år gammal (undantag: Ivanhoe och Zelda). Men nu är jag rädd att jag måste omvärdera medeltiden. "Marteka Lazarova" var så mystisk, vacker och mäktig. Jag förstår plötsligt varför vissa författare och filmregissörer väljer att förlägga sina berättelser där, det finns en tung dramatik i medeltidens luft - så mycket död, så mycket sorg, så mycket undran, så mycket längtan. Nej, jag ska inte gå och läsa Jan Guillous Arn-svit (den första delen tvingades jag för övrigt läsa av en sadistisk svenskalärare på gymnasiet, fortfarande traumatiserad) men jag inser att jag äntligen är redo att ta mig an Tarkovskijs "Andrej Rublev", Bergmans "Det sjunde inseglet" och kanske till och med lite tidig kyrkomusik (fast jag gör nog ett långt stopp hos renässansens Palestrina innan jag fortsätter tidsresan bakåt). Hur som helst, jag rekommenderar alla att se den här filmen. Det är för såna här filmer som biografen uppfanns, känns det som.

Kommentera 0
Visa fler inlägg