alla ska dö men jag ska dö först



Drottningholm är ett sånt där ställe som jag länge tänkt vore trevligt att åka till någon gång men aldrig kommit mig för. Men den senaste månaden har jag faktiskt varit där två gånger, och sett två konserter på Drottningholms slottsteater (att gå och se en operaföreställning där någon gång är också en evig plan). Först en hyllningskonsert med John Cage-tema, som var ganska ojämn (Hans Eks symfoniska sammanflätning av olika verk av Cage och Satie var vacker - men hela grejen med Cage är väl att musik inte ska behöva låta "vacker"?), men jag fattade grejen - allt handlade om kontexten. Konsertlokalen var huvudpersonen. Hela arrangemanget var ett sätt att säga: nu har det gått många år sedan den här musiken ansågs som radikal och bisarr, nu är det 100 år sedan Cage föddes, nu är det här gammal musik, nu är det klassisk musik. Det var en symbolisk afton. Och en rätt trevlig sådan.

Kontexten spelade också roll i den konsert jag såg i fredags, en väldigt speciell föreställning betitlad "Alla ska dö men jag ska dö först". Anna Järvinen tolkade Marie Antoinette, som ju var samtida med Gustav III (vars kulturpolitik Drottningholms slottsteater känns som ett monument för) och hon både agerade och sjöng. Temat var den franska revolutionen och monarkins avskaffande - manifesterat genom halshuggningen av Marie Antoinette - och även ur den synvinkeln var platsen relevant: det här är Drottningholm, tänkte man, det här är den svenska monarkins hem.

Saga Gärde (från SPUNG!) regisserade och performancekonstnären Iris Smeds spelade revolutionärsledaren som hade en lång dialog med Marie Antoinette, som då och då avbröts av smart valda Anna Järvinen-låtar som "Ångrar inget" och även annan musik. Det var dramaturgiskt effektivt när Anna sjöng Händels aria "Lascia ch'io pianga" - en av 1700-talets mest hittiga kärlekslåtar - som efter ett tag avbröts av att revolutionsledaren och delar av orkestern började på "Marseljäsen" som överröstade och pulvriserade det vackra och hovmässiga. En tjusig parallell till scenen i "Casablanca" när Victor Lazlo får orkestern på Rick's Café att börja spela Marseljäsen och alla frassar i lokalen sjunger med, och överröstar och förödmjukar nazisterna som samlats kring pianot för att sjunga sina keffa visor. I båda fallen rör det sig om att låta musik illustrera politisk kamp.

Kostymerna var fantastiska och Saga Gärde verkade ha bestämt sig för att utnyttja Drottningholms slottsteater till fullo - Anna Järvinen gjorde entré genom luckan/hissen under scenen, hon svävade i luften med hjälp av molnvagnen vilket gav en magisk och vacker effekt, och i slutet kunde man se de fantastiska mekaniska havsvågorna, trots att scenen var inne i ett slott, det var surrealistiskt och underbart.

Jag älskar verkligen Anna Järvinen men det här var faktiskt första gången jag såg henne live. Jag vill göra det igen, kan tänka mig att hon är grym även när hon är sig själv (fast hennes gestaltning av Marie Antoinette var imponerande). Jag gjorde förresten en Spotify-playlist med all musik som används i "Alla ska dö men jag ska dö först",
check it out. Åh, hoppas Anna Järvinen gör ett nytt album snart. Hörde förresten att hon är ihop med Olof Palmes son. Mysigaste skvallret på länge.



UPDATE: igår var jag med i Musikguiden i P3 och snackade lite om "Alla ska dö men jag ska dö först", lyssna här:
 
Lyssna: Nicholas om Marie Antoinette
 

dolly parton - busy signal

 

från
höstvindar

marketa lazarova



Igår var jag på cinemateket i Stockholm och såg "Marketa Lazarova", ett nästa tre timmar långt medeltidsepos som gjordes i Tjeckoslavakien under Pragvåren i mitten av 1960-talet. På pappret är det nästan en parodi på en cinemateketfilm, en sån där som "säkert är bra" men som man inte orkar gå och se, istället väljer man en mysig modern amerikansk romkom. Men gud vad bra den var, och gud vad glad jag är att jag gick dit.



"Marketa Lazarova" utspelar sig på medeltiden, innan hela Europa är kristnat. Filmen fångar den här tiden och stämningen på ett fullständigt fascinerande sätt, genom otroliga miljöer, ultraestetiskt foto och klippning, kongenial musik (som påminner om gregoriansk sång), fenomenala skådespelarinsatser och inte minst ett otroligt bra manus. Det är en spännande actionfilm, ett mörkt och sårigt kärleksdrama och ett religiöst mysteriespel på en och samma gång.



Jag ska inte återge hela handlingen, men filmens titelperson är i alla fall en ung vacker kvinna som är oskuldsfullheten personifierad, hon är antitesen till den brutalitet och barbarism som hon har omkring sig. Hon vill viga sitt liv till ett kloster, men innan hon hinner göra det blir hon bortförd och våldtagen av fiender till hennes far. Våldtäktsmannen, vars mål från början varit att straffa Martekas far, utvecklar dock känslor för henne och låter sig till och med bli utstött av sin familj på grund av henne. Varpå hon utvecklar känslor för förövaren. Det låter som en vidrig kärlekshistoria, och det är det väl också, men jag kan inte säga att den kändes otrovärdig. Så här sjaskigt och deppigt var det på den här tiden, tycks regissören vilja säga, att för vissa kvinnor var en våldtäktsman det närmaste man kom romantik. Men priset för kärlek är högt. Martekas far förlorar all sin kärlek och respekt för henne. Och klostret, som hon till slut flyr till, är inte längre en plats där hon kan känna sig hemma - hon kan inte skriva under på att våldtäktsmannen förtjänar att dö och pinas i helvetet i alla oändlighet. Hon känner, till skillnad från nunnorna, förlåtelse. Detta svek mot klostret gör att hon måste lämna det.



Jag är egentligen inget fan av medeltiden. Jag tänker på E-Type, dålig mat, fula kläder, trist musik och gycklare. Det är så mycket lidande och misär i medeltidsfiktionen att Ken Loach och Mike Leigh framstår som Pixar-regissörer i jämförelse. Dessutom slutade jag bry mig om riddare och svärdsfajter när jag var kanske nio år gammal (undantag: Ivanhoe och Zelda). Men nu är jag rädd att jag måste omvärdera medeltiden. "Marteka Lazarova" var så mystisk, vacker och mäktig. Jag förstår plötsligt varför vissa författare och filmregissörer väljer att förlägga sina berättelser där, det finns en tung dramatik i medeltidens luft - så mycket död, så mycket sorg, så mycket undran, så mycket längtan. Nej, jag ska inte gå och läsa Jan Guillous Arn-svit (den första delen tvingades jag för övrigt läsa av en sadistisk svenskalärare på gymnasiet, fortfarande traumatiserad) men jag inser att jag äntligen är redo att ta mig an Tarkovskijs "Andrej Rublev", Bergmans "Det sjunde inseglet" och kanske till och med lite tidig kyrkomusik (fast jag gör nog ett långt stopp hos renässansens Palestrina innan jag fortsätter tidsresan bakåt). Hur som helst, jag rekommenderar alla att se den här filmen. Det är för såna här filmer som biografen uppfanns, känns det som.


lika som bär: swedish house mafia & jethro tull


Jethro Tull - "Stand up" (1969)


Swedish House Mafia - "Until Now" (2012)

Jag säger inget mer.

Ok en sak: det vore soft om Swedish House Mafia har lite Ian Anderson-tvärflöjt på sin skiva. Det vore väl baleariskt? Fast deras house är i och för sig inte särskilt balearisk, den är mer Stockholmsveckan i Visbyisk. Den stackars tvärflöjten känns snarare förpassad till medeltidsveckan. Gotlands kulturförvaltning borde bygga en bro mellan de två veckorna genom att arrangera en tredje temavecka, fokuserad på gränsöverskridande, tidlöst flum, strösslat med spontana raves över hela ön. Gotland bestod av tropisk korallrevmiljö förr i tiden (ok, 400 miljoner år sedan) vilket egentligen gör ön mer balearisk än Ibiza. Bara en tanke.

dissekering av ett snöfall


Foto: Roger Stenberg

Häromdagen var jag på Dramaten och såg Sara Stridsbergs nya pjäs "Dissekering av ett snöfall". Jag har aldrig läst något av Sara Stridsberg och har ärligt talat haft lite fördomar mot henne tidigare - tyckt att hon verkat lite manierad och även att hon... ja, det spelar ingen roll, fördomar är inte särskilt intressanta som åsikter. (Eller jo, de säger ju kanske något om den fördomsfulle, men väldigt lite om föremålet för fördomarna.) Men jag blev ändå nyfiken när jag läste om den här pjäsen och hörde recensionen i P1:s Kulturnytt, och jag är glad att jag gick dit för den var riktigt bra!

Dissekering av ett snöfall handlar om drottning Kristina. Hon som ärvde hela Sverige efter sin pappa kungen. Hon som inte ville gifta sig. Hon som abdikerade. Och som senare konverterade till katolicismen, fast det har ingen plats i pjäsen och det tycker jag var ett klokt beslut. Om man skapar fiktion baserad på ett verkligt människoöde så har man ingen skyldighet att redovisa allt som hände i denna människas liv från a till ö. Livet har ju sin egen dramaturgiska kurva - eller snarare, det är ingen snygg kurva alls, utan en rätt brokig linje som består av många småkurvor och rätt många trista raksträckor - och ett drama, oavsett om det är en pjäs, en film, en roman eller ett tv-spel, kräver en annan typ av dramaturgisk kurva, en mer rejäl och tydlig. Jag är ingen expert på detta område men det ska åtminstone finnas en början och ett slut. Och det ska gärna hända någonting däremellan. Det gör det i Dissekering av ett snöfall. Stridsberg har hittat dramat i Kristinas liv. Framförallt har hon hittat människan i Kristina.

Vad är då dramat i drottning Kristinas liv? I Stridsbergs tolkning består det av att hon är fruktansvärt ensam och befinner sig i en situation som hon själv upplever som bisarr. Hon är född i ett orättvist samhälle, i en monarki, i en tid av krig och lidande. Hon är född till barn och efterträdare till härskaren, kungen. Men hon är född till kvinna, inte till man som alla hade hoppats på. Hon är född i en könsmaktsordning. Hon tillåts aldrig glömma att hon är mindre värd som kvinna. Det finns förväntningar på henne, förväntningar som hon inte kan uppfylla för hon är en individ, inte en symbol. Det förväntas av henne att hon ska vara heterosexuell. Att hon ska gifta sig och få barn. Att hon ska tro på Gud och livet efter detta och känna samhörighet med kyrkan. Samt att hon ska vara god och klok och rättvis och konsekvent (hon är ju ändå regent). Och inte minst: tacksam över sin priviligerade position, hon ska vara fylld av stolthet och inte självhat. Men hon kan inte uppfylla någon av dessa förväntningar. Detta får mig att tycka om henne.


Ingela Olsson som drottning Kristina och Rolf Skoglund som Gustav II Adolfs spöke. Foto: Roger Stenberg

Samtidigt kan Kristina inte tänka sig vara något annat än en kung. Det är så hon ser sig själv: som kraftfull kung, inte godhjärtad drottning. Hon härskar. Hon använder sin makt för att kontrollera människorna omkring sig, skapar distans till dem, även de hon älskar och som älskar henne, hon vill vara top dog. Det vill alla som älskar någon, för att älska är att vara beroende. Kristina hatar beroendet. Hon hatar kärleken. Spyr på svagheten, föraktar den, straffar den. Men givetvis straffar hon sig själv på kuppen. Skildringen av relationen mellan Kristina och Belle är pjäsens ena stora styrka; relationen mellan Kristina och hennes döde far är den andra, och gestaltningen av Kristina själv är den tredje. Jag blev faktiskt väldigt berörd. Ingela Olsson spelar fantastiskt, och även Rolf Skoglund som den döde kungen är mycket bra. Övriga skådespelarprestationer var lite ojämna faktiskt.

Det man kan vara kritisk mot är att pjäsen är lite over the top - inte på manusplanet, men på regiplanet (jag hörde till och med att bara hälften av Sara Stridsberg användes i själva uppsättningen, galet i så fall!). Allt är skruvat ett extra varv, alla tricks som kan användas gör det, från metateater där Ingela Olsson regisserar sina medskådespelare (detta älskade iofs jag!) och scenarbetare som syns på scenen, till kalejdoskopiskt byte av roller mellan de olika skådespelarna (detta gillade jag iofs också: en gestaltning av hur repliker kan eka i ens huvud, hur vissa ögonblick spelas upp för ens inre om och om igen) till maxad scenografi som skapar en visuellt explosiv final.

Jag gillade finalen, den accentuerade det groteska i en monarkisk ceremoni, och jag kom att tänka på prinsessbröllopet häromåret, en händelse som jag noggrant undvek. Slutet, the very end, var iofs lite snopet i sin extrema antiklimax-minimalism, men å andra sidan: hur skulle de annars ha gjort? Alla visste redan hur det skulle gå. Kristina sa "fuck this" till kronan och lämnade makten och landet. Blev hon fri därigenom? Sara Stridsberg besvarar inte den frågan jakande, hon besvarar den faktiskt inte alls. Och det har jag stor respekt för - det hade kunnat bli så tillrättalagt och klingat falskt, om allt slutat med en lycklig abdikation. Kristina var ingen lycklig människa och det vore osannolikt om hon skulle bli nöjd och harmonisk bara av att abdikera (kanske blev hon det ändå, genom katolicismen, men det är en annan historia). I Dissekering av ett snöfall slänger hon kronan inte som en gest av initiativrikedom och självförtroende, utan snarare av desperation och kraftlöshet. Hon pallar inte längre, helt enkelt. Hennes blick är helt tom. Som ett litet barn som har gråtit så länge att det inte har något mer kvar att uttrycka.


Foto: Katja Frederiksen

mozarts c-mollmässa på kungliga operan

När Wolfgang Amadeus Mozart var 21 år gammal träffade han den unga sångerskan Aloysia Weber och blev blixtförälskad. Men hon var inte intresserad av honom. Några år senare träffade han henne igen, och han hade fortfarande känslor för henne, men då var hon gift. Han blev dock väl emottagen av Aloysia och hennes make Joseph Lange som var skådespelare och målare. Han målade ett porträtt av Mozart som aldrig blev färdigt men som ändå är det kanske mest ömsinta porträtt som finns av den unike tonsättaren.


Han ser så ensam ut.

Aloysias mamma fixade ihop Mozart med sin andra dotter Constanze, som också var sångerska, och hon och Mozart gifte sig. Mozarts pappa var dock skeptisk till bröllopet - hans officiella godkännande av äktenskapet kom först dagen efter bröllopsceremonin. Mozart, som ständigt ville vara sin far till lags, skrev till pappan och meddelade att han skulle komponera en ståtlig mässa som skulle framföras vid hans och Constanzes första besök i hemstaden Salzburg.

Mozart blev aldrig klar med mässan (en mässa ska innehålla delarna Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus, Benedictus och Agnus Dei - den här saknar större delen av Credo och har ingen Agnus Dei), antagligen för att han hade så mycket annat att jobba med, och det här var ju ändå ett sorts hobbyprojekt. Men ändå uppfördes mässan i Salzburg när han och Constanze kom dit, och hon var solist i den vackra arian "Et incarnatus est" (en del av mässans Credo). Hur detta gick till är något av ett mysterium, men antagligen använde sig Mozart av delar från några av sina gamla mässor (han komponerade 18 stycken totalt! Fast det är bara den här och hans Rekviem som folk bryr sig om). Det här var 1782-1783. Efter denna mässa, "den stora c-mollmässan", komponerade Mozart inget större kyrkomusikverk förrän i slutet av sitt liv, då han kämpade med sitt rekviem (som inte heller blev helt fullbordat).



I alla fall. Den här mässan har inte alls samma status inom kyrkomusik som exempelvis Bachs h-mollmässa, Händels Messias, Haydns Skapelsen, Beethovens Missa brevis eller Verdis rekviem. Det beror dels på att den är ofullständig, men framför allt på att Mozart gjorde musik som egentligen inte alls har rätt temperament för kyrkor. Hans musik sjuder av livsbejakande och är full av hittiga melodier och pumpande rytmer. Han fick verkligen anstränga sig för att "låta kyrklig", och även om han kunde göra detta extremt bra (hans "
Ave Verum Corpus" är otroligt vacker) så märks det på lång väg att kyrkomusik inte var hans grej.

Därför känns det logiskt att välja just Mozart och c-mollmässan om man vill ta ett kyrkomusikverk och göra någonting annat av det. Exempelvis en balett. Det har Kungliga baletten gjort. Igår hade deras uppsättning av Mozarts c-mollmässa premiär. Jag var där. Och jag recenserade spektaklet för Expressen. Det går att läsa i tidningen idag, eller på nätet här. Check it out!


Intervju med A$AP Rocky - från Nöjesguiden nr 8/2012



Han kom från ingenstans 2011 och älskades för låtarna Peso och Purple Swag som blev fenomen på YouTube. När mixtapet LiveLoveA$AP släpptes gick hela hiphopvärlden bananas över hur bra det var. En stjärna var född, och stjärnan har denna sommar gästat såväl Lana del Reys National Anthem-video som Sveriges hipsterfolkfest Way Out West. Efter spelningen på den sistnämnda fick Nicholas Ringskog Ferrada-Noli en pratstund med A$AP Rocky.


Han ligger på en mobil hängmätta på en gräsmatta på backstageområdet och ler, och han insisterar på att bli intervjuad liggandes. När hans team övertalar honom att det är bättre att göra intervjuerna i ett tält insisterar han på att hängmattan, med hela sin stålställning, ska bäras in i tältet. Han hjälper till att bära men man ser på honom att han helst skulle vilja ligga kvar i hängmattan medan de andra bar in hela kalaset i tältet. Romersk kejsare-swag. Men ännu är inte A$AP Rocky en så stor artist att han kan kräva det.

Konserten han nyss har genomfört var en succé. Inte så mycket på grund av hur det lät – ljudet var irriterande lågt mixat – som för det enorma gensvar A$AP Rocky fick av fansen i publiken och hur han glänste i deras kärlek. Alla hoppade, dansade och sjöng med, och A$AP Rocky spatserade självsäkert omkring på scenen, flankerad av A$AP Twelvy (alla i Rockys grupp A$AP Mob har artistnamn som börjar likadant, ungefär som Ramones med sina efternamn) som fyllde i en textrad här och där.

– Det var ganska fantastiskt, säger han efteråt. Jag visste inte att folk här var så inne på mig.

Jag frågar honom om han gillar att göra konserter, och han säger ja. Sedan frågar jag honom om han brukar plocka upp många tjejer efteråt (han har ett dokumenterat intresse för groupies).

– Ibland, haha. Men inte nu, jag vill bara koppla av och fokusera på min musik. Jag skulle vilja spela in musik när jag är på turné, som Lil Wayne, men jag är inte där än.

Men han avslöjar att han har börjat producera beats själv, och han frågar om jag vill lyssna. Det vill jag gärna. Han tar fram sin iPhone och räcker mig sina lila hörlurar.

– Nice color, säger jag.

– Yeah, purple, säger han. Everything is purple.

Färgen lila som A$AP Rocky ständigt återkommer till i sin musik anspelar på drogen purple drank, även känd som syrup eller sizzurp – hostmedicin som gör en seg och slö i huvudet och som har format hela rapscenen i Houston, Texas med omnejd. Att A$AP Rocky, som är från Harlem, New York, omfamnat sydstatsrappen gör honom speciell. Han ses av många som New York-hiphopens räddning just för att han inte är konservativ och nostalgisk till stadens guldår. Sedan millennieskiftet har hiphopens centrum flyttats till Atlanta, New Orleans, Memphis och Houston, och en rappare som försöker ignorera den utvecklingen har svårt att få genomslag. Men A$AP Rocky tillhör en ny generation.



Lika känd för sin kärlek till sydstatsrap är han för sitt modeintresse.

– Det senaste jag köpte var en tröja från Givenchy och ett par sneakers från Giuseppe Zanotti.

Vad betyder mode för dig?

– Inget. Bara vardagskläder. Jag har alltid varit inne på mode, så det är ingen stor sak för mig. Folk gör en stor grej av det, de bara ”Herregud, hur kan han ha så bra känsla för mode, han kommer ju från ghettot?” men jag har gjort det här i åratal, bitch.

Kläder är det enda som A$AP Rocky lägger pengar på, säger han.

– Jag är ingen rappare. Jag behöver inte diamanter för att se snygg ut. Alla som har på sig diamanter har det bara för att de inte har någon känsla för mode. De vill kompensera. Men det ser alltid smaklöst ut.

I höst släpps A$AP Rockys hett efterlängtade debutalbum Long Live A$AP.

– Jag har producerat fyra låtar på skivan, annars har jag mest jobbat med producenten Clams Casino. Jag hade tänkt släppa skivan den 11 september, men eftersom den läckte fick vi skjuta på den och lägga till lite nya låtar. Den kommer på Halloween.

Hur känns det att skivan läckte?

– Det gör ont. Vissa kanske tycker att det delvis är en bra grej när en skiva läcker i förväg, för det skapar hype, men jag bryr mig inte om sånt. Om folk köper min skiva gör det de för att de gillar mig. Fuck hype.

Men du gav bort ditt mixtape LiveLoveA$AP gratis…

– Folk älskade det.

Jag med! Men är inte det samma sak, att lägga ned mycket arbete på att göra en skiva och sedan inte få några pengar för den?

– Naw man, det är det fina med det. För när man gör någonting som känns som en business blir det helt kefft, men när det är organiskt och kul gillar folk det. Tyvärr är jag signad till ett skivbolag nu – hade jag inte varit det hade jag gett bort min musik gratis hela tiden. Jag tjänar ändå mer pengar på att göra konserter än på att sälja skivor.



När jag frågar A$AP Rocky vad Harlem betyder för honom svarar han kort och gott ”hem” och berättar att han alltid längtar hem. Hans föräldrar bor inte kvar där – tack vare hans inkomster har de kunnat flytta till ett bättre hem. Sin relation med familjen beskriver han som bra.

– Jag kommer bra överens med alla i min familj. De har tagit hand om mig hela livet.

Hur var din barndom?

– Jag hade en lycklig barndom, tills jag blev elva-tolv. Då åkte min pappa i fängelse och min familj blev fattig och jag började på härbärgen och så. Då blev livet hårdare och jag började sälja droger. Jag började sälja gräs när jag var 14 och crack när jag var 15. När jag var 21 hade jag tjänat så mycket pengar att jag köpte en lägenhet. Men knark suger. Att sälja droger suger. Det är inget för mig. Fuck that life.

Var du arg på din pappa för att han satte din familj i den situationen?

– Nej, min pappa gjorde sitt bästa för oss. Han tog alltid hand om mig. Han var verkligen en fin pappa för han ägnade mycket tid åt mig. Jag umgicks mer med min pappa än med min mamma när jag växte upp.

Det är ovanligt.

– Jag vet! Man hör alltid folk prata om att deras pappa aldrig var där. Min pappa var alltid där. Han har lärt mig allt jag vet. Vi är en stor skara barn, jag har 13 syskon. De älskar mig nu, haha.

A$AP Rocky berättar att han sparar sina pengar på banken istället för att spendera dem (med undantag för klädinköp). Likt idrottare har rappare en pensionsålder som infaller betydligt tidigare än för vanliga knegare. Han berättar att han vill satsa mer på att göra beats i framtiden, och även producera andra artister.

Hur länge tror du att du kommer att vara en artist som gör uppträdanden?

– Kanske i… hmm… 100, 200 år. Jag kommer att bli som 2pac, jag kommer att uppträda även efter att jag dött. De kommer att göra hologram av mig.

Senare samma kväll gästar A$AP Rocky oannonserat AraabMUZIK:s fantastiska konsert på Stay Out West. Han rappar inte utan går bara omkring på scenen och piskar upp stämningen genom att dansa, le och hojta i baktakt. Han tar av sig sin bandana och knyter den som en scarf runt halsen. Han står länge och beundrar AraabMUZIK:s hysteriska tryckande på trummaskinen. Han lämnar scenen i sällskap av sex tjejer.

(från
Nöjesguiden)


bob dylan - tempest



”Tiger, tiger, burning bright / I pray the Lord my soul to keep / In the forest of the night / Cuddle him over and let him sleep.” Så går sista versen i Roll on John, det mäktiga avslutningsspåret på Bob Dylans nya skiva, en lång sorgesång över John Lennon. Men låten kan också tolkas som att Dylan sjunger om sig själv och förbereder sig för den sista resan. Tempest utkommer 50 år efter den legendariske låtskrivarens första album. Han är nu 71 år gammal, men likt filmregissörer som Woody Allen (76) eller dirigenter som Herbert Blomstedt (85) tuffar han bara på med skärpan och skaparglädjen intakt. Han är musiker och låtskrivare, vad annat kan han göra än att uppträda och skriva låtar?

Den sene Dylans musik börjar mer och mer påminna om hiphop. Hans sångröst är numera så kraftigt begränsad att det knappt är några melodier att tala om, och hans band spelar en repetitiv, fåackordig groove som han lutar sina rim mot – men text och musik möts väldigt sällan. Till exempel är Long and Wasted Years en stark skildring av det bittra ögonblick då ett par ömsesidigt inser att de inte älskar varandra längre, men musiken tar ingen notis om detta och är ljust harmonisk. Detta är dock inget negativt, utan skapar en intressant kontrast. Och får en att lyssna mer noggrant på texterna.

I Scarlet Town sjunger berättarjaget om en moraliskt förfallen plats som han beskriver som staden han föddes i, och titelspåret är en 13 minuter lång skildring av Titanics undergång. Det är frestande att tolka båda dessa bilder som metaforer för USA, Dylans hem och 1900-talets mest framgångsrika projekt som på senare tid har stött på om inte isberg så åtminstone problem. Av alla de människor som passerar revy i Dylans inspirerade berättelse – inte helt olikt Desolation Row – är det bara sjömannen i masten som dyker upp mer än en gång. “The watchman, he lay dreaming / the damage had begun / He dreamed that Titanic was sinking and he tried to tell someone” – är det sig själv Dylan sjunger om även här? Den drömmande sanningssägaren som varken tillhör de rika eller de fattiga passagerarna, utan som är anställd på skeppet.

Och hans kapten, om man ska fortsätta liknelsen, är ingen mindre än Gud. I en annan låt på skivan sjunger Dylan ”I’ve sworn to uphold the laws of God / You can put me in front of a firing squad”. Ända sedan det sena 1970-talets kristna uppvaknande har Gud haft ett finger med i spelet i Bob Dylans låtar. Kanske är det tron som gör att Dylan vågar vara allvarlig och anspråksfull och samtidigt lugnt distanserad i sina betraktelser. Men någon präktig fromhet är det inte tal om – romantik, libido och ond bråd död har alla en roll på Tempest. Och Soon After Midnight är den vackraste kärleksballad Bob Dylan gjort sedan 1997 års Make You Feel My Love.

Gubbrockens kung förnekar sig inte. Han har inte blivit stel. Han har inte blivit dum. Han har inte blivit blind för livets alla grymheter, skönheter och mysterier. Den kraft som finns i Bob Dylan har helt enkelt få motsvarigheter i popmusikens historia, och det är en ynnest att få höra ännu en samling nyskrivna sånger av honom. Jag hoppas bara att han orkar skriva en uppföljare till sin memoarbok Chronicles, vol 1 någon gång.

(från
Nöjesguiden)

Agnes, Cat Power, Jens Lekman, Animal Collective, JJ Doom, Trey Songz och DJ Khaled



Agnes - Veritas

Agnes söker efter de starka melodierna, de stora låtarna. På sitt fjärde album Veritas lyckas hon bättre än någonsin tidigare. Singeln One Last Time är den sortens ballad som sätter sig som en tagg i bröstet, och även om ingen annan låt på skivan är lika mäktig så håller den hög klass rakt igenom. Det är dansant radiopop, men med mer moderna och krispiga produktioner än på Agnes tidigare skivor. Hon har höjt ribban för sig själv som artist. Förhoppningsvis blir nästa album en riktig fullträff.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)



Cat Power - Sun

Med den underbara sydstatsoulinspirerade skivan The Greatest 2006 nådde Chan ”Cat Power” Marshall äntligen ut till lite större massor, och hon ägnade de nästföljande åren åt att turnera med ett rockigt band och att släppa ett coveralbum som befäste släktskapet med americana-traditionen. Men i grunden har Cat Power alltid varit en artist som är arketypiskt indie – hennes kombination av stenhård nonchalans och ett plågat inre har resulterat i sylvassa låtar som skrämt bort lika många som de vunnit innerliga fans. Den artisten hörs igen på Sun, och det är en mycket välkommen comeback. Här utmanar Cat Power sig själv genom att basera låtarna på programmerade trummor och minimalistiska loopar snarare än trygga poprefränger. Det känns aldrig påklistrat och ängsligt, bara fräscht och naturligt. Ännu en triumf för rockens coolaste.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



Animal Collective - Centipede Hz

Animal Collectives väldigt personligaTechnicolor-krautrock.har alltid varit en acquired taste, men gruppen har rört sig mer och mer mot det poppiga och harmoniskt välljudande hållet – förra skivan, Merriweather Post Pavillon var sensationellt bra. På Centipede Hz går de delvis tillbaka till den hysteriska kakafonin som utmärkte gruppens tidigare skivor – det här är rejält utmattande musik – men samtidigt finns här melodier och ljud som fångar ens uppmärksamhet. Att fyramannabandet har så många kreativa idéer att de exploderar är både deras styrka och deras svaghet, och även om Centipede Hz inte är ett helgjutet album är det svårt att inte bli fascinerad.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Jens Lekman - I Know What Love Isn’t

När Jens Lekman släppte sina första låtar hösten 2003 framstod han som en indie-messias, någon som lyckades förena romantiskt vemodiga kärlekssånger med Jonathan Richmansk humor och modern The Avalanches-inspirerad samplingskonst. Men ju större han blev, desto tråkigare blev han, och när andra fullängdsalbumet släpptes 2007 var han en lika avgudad som meningslös artist. Därför är det mycket glädjande att nya albumet följer ett nytt spår – här finns inga självmedvetna poser eller klämkäcka popdängor, bara bittra minnen, sammanbiten kärlekssorg och genuint vackra arrangemang. Det är det renaste och rakaste som Jens Lekman spelat in. Och i mörkret – i skivans sista låt Every Little Hair Knows Your Name – lyckas den subtila humorn göra comeback.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



JJ DOOM - Keys to the Kuffs

Hiphopens Cyrano de Bergerac, det maskklädda freaket MF DOOM, är lika beundrad för sina stream of conciousness-texter som för sina schizofrena beats. Men han kommer mest till sin rätt när han överlåter produktionen åt en samarbetspartner och koncentrerar sig helt och hållet på sina mystiska ordsvador. Danger Mouse-samarbetet The Mouse and the Mask var en överskattad skiva, men nya Keys to the Kuffs med beats av Jneiro Jarel är den bästa skiva MF DOOM gjort sedan 2004 års mästerverk Madvillainy. Här finns inte bara de sedvanliga skruvade samplingarna utan även modernt elektroniskt mörker, ett nytt territorium för MF DOOM som får honom att låta mer vital, inspirerad och angelägen än på länge.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



Trey Songz - Chapter V

Trey Songz tävlar med Usher om att vara soulvärldens sexatlet nummer ett. Genrens kung R. Kelly har gått vidare till andra (artistiska) erövringar, Chris Brown har halkat in på en bad boy-/förbrytare-som-får-kärleksbrev-i-fängelset-nisch och Lloyd är ännu ingen riktig superstjärna. Trey är coolare och roligare än den märkligt osympatiske Usher, men har ändå inte riktigt den gamle rävens hitkänsla. Dessutom är han så ivrig och övertydlig i sitt sexskryt att han ibland blir ofrivilligt komisk. Chapter V skiljer sig inte nämnvärt från Trigga Treys två senaste album – som vanligt finns det några få låtar som sticker ut (denna gång heter de Playin’ Hard, Heart Attack och Never Again) och väldigt många som är antingen anonyma eller riktigt trista. R&B har varit musik inriktad på singlar snarare än album i ett halvt sekel, så ingen lär bli chockbesviken på Chapter V, men ingen lär heller bli begeistrad.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



DJ Khaled - Kiss the Ring

Ännu en sommar, ännu en DJ Khaled-skiva som föregås av en raphit med stora gäster – denna gång är det I Wish You Would med Kanye West och Rick Ross. Kiss the Ring bjuder på samma recept som fjolårets We the Best Forever, möjligen med lite mindre R&B och lite mer mörker och allvar i mixen (Suicidal Thoughts). DJ Khaled är en i grund och botten opersonlig ”artist” – hans vokala insatser begränsar sig till att han vrålar sitt namn då och då, och som producent har han nöjt sig med att hjälpa till på ett hörn på ett par låtar – men det är inget problem om man ser hans album som samlingsskivor med aktuella rapartister. Bästa låten är mötet mellan 90-talsveteranerna Scarface, Nas och DJ Premier och 00-talets producentkungar av sydstatsrap, J.U.S.T.I.C.E. League. Låten, som på ett oväntat lyckat sätt förenar de olika traditionerna, har fint nog döpts till Hip Hop.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)


höstvindar

Ny årstid, ny mastadont-Spotify-playlist från mig. 2012 är ju vindarnas år så här kommer höstvindar, 100 låtar som jag hoppas kunna värma i höstrusket, alternativt få en att bli vän med kylan och mörkret. Mycket nytt blev det denna gång - över hälften av låtarna är från det senaste året. Till exempel den här underbara balladen:



Anna von Hausswolff, Jessie Ware, Cooly G, The xx, Lana del Rey, Mariah Carey, Alicia Keys, LoveRance, Rasheeda & Kandi, Mary J. Blige, Ne-Yo, Purity Ring, Chief Keef, Zhala, Vaz, Lune, Agnes, Beyoncé, Frankie Rose, Shakespear's Sister, Tanita Tikaram, Dirty Projectors, Cat Power, Marianne Faithfull, Robin Gibb, New Order, John Maus, Metronomy, Julia Holter, Ripple & Murmur, Linnea Olsson, Neil Young, Feist, Pretenders, Liverpool Express, Bob Dylan, Prefab Sprout, Dolly Parton, Tommy James & The Shondells, The Velvet Underground, Diiv, Felt, The Cure, Malcolm McLaren, Larry Heard, Melba Moore, Spectral Display, Hot Chip, Smoke DZA, Simon Emanuel & Alexis Weak, RiffRaff, AraabMUZIK, Adam Kanyama, Big K.R.I.T. & Melanie Fiona, Organized Noize & Queen Latifah, Z-Ro, Mya, Lil Keke, Kendrick Lamar, 2 Chainz & The-Dream, Passion Pit, K Michelle, Blackbird Blackbird, Francis Bebey, Damu, Pink Dollaz, Mya & Nicki Minaj, Actress, Frank Ocean, Prince, Funky Brown, Mary Wells, Justin Bieber, Trey SOngz, Miguel, Donna Lewis, Mylène Farmer, Romain Virgo, The Gems, Carole King, Rodriguez, Donnie & Joe Emerson, How To Dress Well, J Stalin, Rick Ross & Andre 3000, Nas, John Coltrane, Cannonball Adderley, Nat King Cole, Santo & Johnny, Ela Orleans, Erik de Vahl, King Creosote & Jon Hopkins, Dexys, Sibille Attar, Georg Philipp Telemann, [ingenting], Björn Olsson, The Righteous Brothers och Waka Flocka Flame.

idag skriver jag om john cage i expressen

Kul grej: jag har börjat skriva om klassisk musik för Expressen! Kommer skriva lite då och då, första artikeln kom idag och handlar om John Cage som fyller år imorgon. Läs här! Och här är ett YouTube-klipp med John Cage som jag nämner i artikeln:


Jag håller också på med en längre artikel om John Cage som kommer publiceras i näst-nästa nummer av Opus. Och här är en John Cage-Spotify-playlist som är passande minimalistisk: två spår, sammanlagt fyra minuter. Det är från Cages tidiga verk och är inte så representativt för honom. Men det är bra musik.