j'ai été à paris

Och då gick jag bland annat på en jättefin Emil Nolde-utställning på Grand Palais och såg de här treatsen:





"Två ryssar" - den här gillade Caroline väldigt mycket.



PS idag publicerar Digfi min recension av Frida Hyvonens nya skiva:
http://www.digfi.com/default.aspx?id=12127 Kort sammanfattning: skivan är drabbad av det klassiska fenomenet som i vissa kretsar benäms som "Sloop John B-dilemmat" eller "Adam raised a Cain-paradoxen". Med andra ord: en asgrym skiva som har en askeff låt. I det här fallet en som påminner rätt mycket om "Team America"-låten "Everyone has Aids".

såg nyss woody allens nya film

Kort recension: bra manus, inte alltid så bra personregi (Woody har lite tappat känslan för när man ska korrigera skådespelare som levererar en replik på ett stelt sätt, det är nog en åldersgrej, jfr Ingmar Bergmans "Saraband"), väldigt underhållande, en klyschorgie med distans till klyschorna, Rebecca Hall var bäst, Woodys bästa sedan "Kändisliv" (1998). Det var inte heller en perfekt film, men den hade i alla fall Judy Davis och Sven Nykvist.

Rebecca Hall i "Vicky Cristina Barcelona"

klassisk musik för dummies (av en dummy)

Digfis svar på Maciej Zaremba är tillbaka med en ny mastadontartikel, den här gången handlar det om en introduktion till den klassiska musiken: http://www.digfi.com/default.aspx?id=12118 Kolla in! Blev rätt bra faktiskt. I tillgänglighetens namn har jag nöjt mig med tio gubbar med ett skivtips var (en actual skiva, inte bara ett anonymt opusnummer).

Digfi gjorde helt rätt i att inte visa något av skivomslagen - det enda som är mer osexigt än titlarna på klassiska kompositioner ("Stråkkvartett opus 96 nr 3", oh baby!) är ju skivomslagen. Man tänker ju att Naxos med sin lågbudgetestetik à la Coop X-Tra har fula omslag, men de är faktiskt helt okej om man tänker på alla fula omslag det finns - fånigt leende stråktrios med grå fond som i ett skolfoto, stentrista gamla porträtt av tonsättaren i fråga, eller schmalzy hötorgskonst som vill understryka det ljuva och finstämda med musiken. Varför finns det ingen i branschen som har vett att förstå betydelsen av smart design och kreativ fräschör?

I dagens DN fanns det en stor artikel av Martin Nyström om en musikprofessor som är orolig för den klassiska musikens framtid. Jag tror att det skulle finnas mindre anledning för oro om skivbolagen bara sålde de klassiska skivorna på samma sätt som de säljer alla andra skivor - med snygga omslag, aggressiv marknadsföring och medieträning för artisterna. Det är inte så att jag önskar att Takacs Quartet ska bete sig som Westlife. Men om skivförsäljningen av klassisk musik går dåligt så tycker jag att skivbolagen får göra något åt det, publiken kommer liksom inte att komma av sig själv.

dagens bild


DN idag. Bra foto.

Apropå DN: årets bästa gate måste vara Victoria Benedictsson-gate.

"trots, eller kanske på grund av"-slappheten

DN idag:

"Sophie Zelmani har mutat in ett eget hörn i Musik-Sverige där hon framstår som närmast oantastlig. Ända sedan debuten 1995 har alla hennes skivor med lågmäld folkpop sålt antingen guld eller platina. Och detta trots - eller kanske på grund av - att Zelmani dragit sig undan det offentliga livet."

Alltså, nej. Inte på grund av. Trots. I det här fallet är det trots. Jag HATAR när folk ska safea och skriva det där slappa uttrycket. Välj, för sjutton! Ok ibland - i undantagsfall - kan det faktiskt finnas en viss kittlande ambivalens. Typ "trots, eller kanske på grund av, att Bob Dylan hade en osnygg sångröst gjorde han ett oförglömligt intryck" etc (just här lutar jag personligen mer åt "på grund av", men det skulle kunna vara "trots", rent hypotetiskt så skulle ju Bob Dylan kunna ha gjort ett ännu större intryck om han sjungit som Frank Sinatra). Men i journalistik, och i synnerhet musikjournalistik, får man läsa det där förbaskade uttrycket så gott som varje dag. Av ren feghet, eller slapphet - skribenter orkar inte tänka efter tillräckligt länge. De ser en motsägelse, och väljer att istället för att gå till botten med den parera den med den här default-formuleringen. Gud, jag blir tokig på sånt.


tonight i'm gonna party like it's 1899


Certifikat från Compagnie Imperiale des Chemins de Fer Éthiopiens från 1899. Big things poppin', som T.I. hade sagt.

Min vän Petter brukar säga att all bra konst som någonsin gjorts kom under en 30-årsperiod med år 1900 ungefär i mitten. Och även om jag gillar både Giotto och Ola Billgren så tycker jag att han har en viss poäng. Det känns lite som att den perioden var för måleriet vad perioden 1945-1967 (bebopens födelse till Coltranes död) var för jazzen.


Just nu är jag lite besatt av år 1900 och åren precis innan. Fin de siècle-romantik brukar det kallas. Alltså finns det någon coolare period? De allmänna strömningarna: orientalismen, domedagsångesten, dekadansen. Konsten: Matisse, Gaugin, Cezanne, Les Nabis-gruppen (Pierre Bonnard, Paul Serusier m.fl.), Klimt, Munch. Musiken: Debussy, Ravel, Saint-Saëns, Puccini, Mahler, Rachmaninov. Litteraturen: de franska symbolistpoeterna, Rilke, Hjalmar Söderberg (och Selma Lagerlöf, och Strindberg), Tjechov... vad har vi mer... Henry James, Oscar Wilde, Jules Verne! Arikitekturen: den underbara jugendstilen, galningen Gaudì, och alla skrytbyggen som Eiffeltornet etc. Städerna som var the shit: Paris, Wien, London. Och allting annat, som att affischerna var snygga och typsnitten var härliga. Tänkare som Freud och Nietzsche. Vetenskapsmän som Marie Curie och Wilhelm Röntgen. Plus folk som Isabelle Eberhardt och Houdini. Tunnelbanebyggen och zeppelinare. Fonografer och film. Det hände grejer, kort sagt.


OK, även solen har sina fläckar: rasismen, imperialismen, kvinnornas ställning. Och det här med att nationer inte var helt främmande för att gå i krig med varandra. Men hey! Man kan inte ha allt. Alltså det är inte så att jag skulle vilja leva i den tiden eller så, men jag är otroligt fascinerad av den. Det var den gamla världens sista suckar. Det var slutet på eran då Europa var viktigare än USA.


Förlåt om jag är ytlig. Jag erkänner direkt: det här är en fett ytlig crush. Men får man inte vara lite ytlig ibland? Jag äger inte en enda coffee table-bok. Men jag är beredd att köpa min första, om jag skulle hitta någon som handlar om sekelskiftets kulturliv. Någon som har något tips?

Vinnaren av cykeltävlingen Paris-Roubaix år 1899: Albert Champion!


vafan


Four Tops. Andra från vänster är leadsångaren Levi Stubbs som dog i fredags.

Jag orkar inte skriva en nekrolog till. Det är så tråkigt. Men ni får en topp 5 med Four Tops.
1. I'm in a different world
2. Without the one you love (life is not worthwhile)
3. Bernadette
4. Baby I need your loving
5. Seven rooms of gloom

herregud! alton ellis är död.


Alton Nehemiah Ellis, 1 september 1938 - 10 oktober 2008

Usch. Ännu en hjälte har gått bort. Jag älskar Alton Ellis och hans nakna, vackra, själfulla röst. Alltså lyssna bara på 'I'll be waiting", shit vilken låt, den slår allt som Gregory Isaacs gjort. Så innerlig och desperat och romantisk. "Get Ready - Rocksteady" som producerades av Duke Reid är också fantastisk. Den gav namn åt genren som är min favoritdel inom reggae. Jah och rastafarisvammel, det säger mig ingenting. Rocksteady handlade om kärlek, ömhet och ljuva melodier. Ett hett tips för er som inte hört så mycket Alton Ellis är samlingen med det löjligt långa namnet "Be True to Yourself - The Godfather of Lover's Rock: Anthology 1965-1973".

Jaja. Han hann i alla fall bli 70. Och få 20 (!) barn. Och göra ganska mycket mer och komma ganska mycket längre än de flesta som föddes i Trenchtown, Kingston på 30-talet. Ändå - sorgligt. Rest in peace, Alton Ellis.

the wet air was as cold as the ashes of love

Det är kul med Raymond Chandler. Han vill ge sken av att vara riktigt hårdkokt och tuff och don't-give-a-fuck-about-nothing, och han lyckas väldigt bra, men då och då lyser det igenom att han är en lika stor sucker för "vacker" prosa som vem som helst. Han kan liksom inte låta bli att vara en författare. Läser "Farewell my lovely" just nu. Pepprad med referenser till bl.a. Hemingway och Shakespeare, gulligt misslyckade försök att göra det med en klackspark.

Jag är i Malmö. Det är en animerad helg. Igår såg jag Wall-E på bio och idag såg jag Per Åhlins "Resan till Melonia" på dvd, och i en steampunk-diskussion kom jag på att jag verkligen måste se japanska "Steamboy". Wall-E var hur som helst jättebra, såklart. Eller inte såklart egentligen - jag tycker faktiskt inte att Pixar är så top notch som vissa vill få det till, jag har försökt se "Toy Story 2" flera gånger men gett upp, "Hitta Nemo" var trevlig men inte så mycket mer än så, och "The Incredibles" var ju riktigt jävla lökig - men den var precis så bra som jag hade hoppats på. En sympatisk och spännande story, mästerligt berättad (post-dialog-film!), rasande snygg, plus kul. Det enda som man kan vara lite kritisk mot är de sista fem minuterna som var lite cheesy, men å andra sidan, hade filmen inte slutat sådär så hade jag nog blivit besviken och sur.

Intressant att se "Resan till Melonia" efter det. Det är inte 20 år mellan Wall-E och Resan till Melonia, men det känns som det är typ 50. Den har inte alls samma tempo, samma udd, samma tekniska briljans, samma konsekvent höga kvalitetsnivå, samma skickliga cross-målgruppstänkande - men den är rätt fin, rätt stämningsfull, och rätt atmosfärisk när den skildrar miserabla fabriksmiljöer. Sistnämnda utspelade sig på den förfallna ön Plutonia, som givetvis var oerhört mycket roligare att besöka än hippieön Melonia. Det är så klassiskt: harmoni är skittråkigt på film. Att Adam & Eva lämnade Edens lustgård är det viktigaste ögonblicket i Bibeln, om man (som jag) ser the good old book som en göttig påse fiktion.

För övrigt var det lite kul att barnens röster i Resan till Melonia görs av Robyn och Olle Sarri! Fast de är fett pipiga och fett jobbiga i filmen. Come to think of it, jag har nog aldrig hört en bra barnskådespelare i en animerad film någonsin. Skulle vara hon i Spirited Away i så fall. Fast om man kan japanska kanske man tycker att hon är keff, vad vet jag.

Apropå fiktion. Jag måste säga att jag älskar Martin Gelins Obama-bloggande så himla mycket. Det är så himla fräckt att han gick emot sina SvD-direktiv ("vi tänkte att du som representant för unga hipsters ska blogga om hipsterlivet i New York, skriv under här") och gradvis lät politiken ta över sitt eget och bloggens liv. Nu har de flyttat över honom till en riktig USA-blogg, eftersom de antagligen resignerat: vi kan ju inte få honom att skriva något annat, och folk vill uppenbarligen läsa om det. Så nu sitter han där, ett stort barn som låter sin besatthet härja fritt, fingrarna glöder när han knattrar ner ännu en reflektion över vad den och den ekonomen sa om McCain vs Obamas politik (undrar vad SvD-ledningen tycker om att han skriver "mer höger" som en synonym till "sämre"?). Sån himla entusiastisk text, vilket gör läsningen härlig. Men alltså, vilket drama. Såna proportioner. McCain är som Anakin Skywalker som låtit sin moral korrumperas och förfalla. Obama är som James Stewart, Olof Palme och Bruce Springsteen i en och samma person. (Hans senaste tal där i regnet, så himla bruceigt, så himla vackert, jag bara knöt näven och log!) Och det är ju inte så mycket som står på spel, bara den framtida politiken för det mäktigaste landet i världen, bara en ekonomisk kris som får en att vilja slänga mössan i asfalten i vredesmod som på 30-talet. Lägg till en hysterisk och underbar mediavärld, en karusell som inte ens Baz Luhrman skulle kunna drömma ihop, ett bombardemang av åsikter och infallsvinklar (älskar Tina Feys Sarah Palin-imitation!), ett kosmiskt skådespel - stridsarenan i stormens öga är datumet då allting avgörs. Oh my, oh my. Jag älskar det här. Frågan är bara vad Martin Gelin ska skriva om efter valet?

isolde revisited


Nina Stemme, förmodligen Sveriges internationellt sett mest älskade och respekterade artist.

Idag var jag på Kungliga Operan igen, på genrepet för Tristan och Isolde som ska ha nypremiär om några dagar. Det var fem väl investerade timmar kan jag ta och säga. My God, vad bra det var! Jag skrev ju om Wagners opera för över två år sen (
http://annikaflynner.blogg.se/2006/june/tristan-und-isolde.html), men att se det på scen och höra både orkester och vokalister live är en helt annan sak än att lyssna på skiva.

Alltså. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är helt tagen. Redan inledningen, uvertyren med "Tristanackordet" som förändrade hela den västerländska konstmusiken för all framtid, är helt magisk. Det är ju en saga som berättas, en legend från medeltiden, och den första minuten är som en resa in i sagans och drömmens värld. Det sker stegvis och med pauser, tvekande och trevande, men till slut lyckas man leta sig in, och då är man där, i en miljö som inte har med denna världen att göra samtidigt som den finns i ens inre. Pendlandet mellan främmande harmonier och total tystnad är som en dialog mellan musik och lyssnare:
- Vet du vad kärlek är? frågar musiken.
- Nej, jag orkar inte tänka på det, svarar lyssnaren genom att vara tyst.
- Jo, visst vet du vad kärlek är, säger musiken, nu ska vi prata om det.
- Nej, jag vill inte, säger lyssnaren, jag orkar inte, jag vågar inte.
- Jo då, du vågar. Kom här.
- Nej... jo... okej då...
Och så bryter musiken igenom totalt, tystnaden och tvekan är som bortblåsta, vi är inne i den nya världen, vi är inne i en saga om kärlek och dödsdömda begär. Det hänger något starkt ödesmättat i luften. Man tar ett djupt andetag och fattar att man ska vara med om något stort.

Tristan och Isolde är en filosofisk opera. Wagner var tokig i Schopenhauer och besatt av det mänskliga lidandet som man bara kan bli fri ifrån genom att dö i princip, att upphöra vara en självisk individ. Fast Wagner trodde också på tvåsamheten och den fysiska kärleken och hela verket genomsyras av tesen: att längta efter kärleken är att längta efter döden. Det gör skildringen av romansen så osentimental: när Isolde återförenas med sin Tristan i andra akten spelas ingen lycklig musik, tvärtom är den jäktad och full av spänning, för mötet betyder inte någonting i det stora hela, de kommer skiljas åt igen och saknaden och längtan kommer bli outhärdlig, det vet de båda, det enda de kan se fram emot är att förenas i dödens rike. Låter det konstigt? Kanske, men Wagner sysslade inte med karaktärer och psykologi, han höll på med idéer och känslor. Det spelar ingen roll om allt inte är realistiskt. Hela operan är ett uttryck för en enda känsla: längtan efter den man älskar, längtan som är så stark att det känns som att man dör.

Nina Stemme som Isolde var så gudomligt bra. Vilken röst! Vilken kraft! Vilken scennärvaro! Vilket skådespel! Lars Cleveman som Tristan var dock inte så himla bra, sjöng svagt och kändes allmänt mjäkig och osäker, men han tog sig i tredje akten. Alltså när Isolde sluter sin mantel kring honom i tredje akten och han dör... shit, det är bara ett så himla starkt ögonlbick. Bra koreografi. Koreografin var också bra i andra akten, när kung Marke och hans goons ertappar Tristan & Isolde. När någon sjunger står de andra helt stilla, som om tiden har frusit, och allt det som sjungs under flera minuter egentligen bara är en inre monolog som sker på en sekund - sen passeras det vidare till nästa karaktär, och tiden fryser för alla utom denne. Snyggt och smart - och det fångar det som gör opera unikt, att det tänjer ut verklighetens gränser, som publik skriver man på ett kontrakt att verklighetens lagar inte ska gälla. Borde inte han se henne, de står ju så nära varandra? Borde inte de höra honom? Borde inte han där fly därifrån istället för att stanna kvar och sjunga? Borde inte hon dö mycket snabbare? och så vidare. Operan struntar i allt sånt. Och jag ser det inte som att det handlar om slapphet och lekfullhet, utan tvärtom om ett modernare och djupare synsätt på realism. Allting berättas otroligt subjektivt utifrån de olika karaktärerna. Och om det kan finnas ord och tankar som passerar genom hjärnan utan att någon annan än en själv uppfattar dem, varför skulle det inte finnas toner?

Slutet - liebestod som jag skrev om på bloggen för två år sen - var så HIMLA bra. På samma sätt som lyssnaren lämnar den vanliga världen för att träda in i sagans och kärlekens värld i operans inledning, lämnar Isolde det jordiska livet för att bli ett med sin älskade, bli ett med kärleken. Redan innan hon börjar sjunga noterar de andra karaktärerna att hon inte verkar höra vad de säger. Och när hon börjar sjunga förvandlas de andra till mörka silhuetter, hon ser dem inte längre, hon finns inte i deras värld längre, hon befinner sig på sin resa till Hades eller till Nirvana. Och det som gör detta avsnitt så bra är att hon är så lycklig, det musiken skildrar är inget annat än en stegrande eufori! Det är så absurt men så starkt. Några minuter tidigare satt man med gråten i halsen. Nu ler man med hela ansiktet, eller snarare sitter och gapar, man översköljs av Nina Stemmes otroliga röst och Wagners unika musik. Hennes ord är ironiska med tanke på att hon dör, och det slog mig att ironi inte bara är ett redskap för komedi, utan även kan vara det för tragedi. Tragiskt är det utan tvekan - och ändå blir man uppfyllt av någon märklig positiv känsla. Det slutar och ridån går ner och man andas ut. Man fattar att man har varit med om något stort.


il y a un blog


SvD har nu fyra av Sveriges bästa kulturskribenter i sitt stall. Den senaste av dessa råkar vara min syster som är bosatt i Paris och får betalt för att skryta om hur gött hon har det. If the legend becomes fact, print the legend!

http://blogg.svd.se/parisbloggen


hamlet och max ernst

Mamma, farbror, Hamlet.

Jag var och såg Staffan Valdemar Holms uppsättning av Hamlet på Dramaten i fredags. Rätt bra! Fast ändå kanske lite för flamsig för min smak, det känns som de var så himla måna om att skaka liv i en pjäs som alla sett så många gånger att den inte betyder något längre, de var tvungna att tweaka till den och freaka till den så mycket som det bara gick. Lite väl mycket ho-ho-ho ibland, fast ibland var det genuint kul också, och Börje Ahlstedt spelade bra. När pjäsen-i-pjäsen ska framföras så är detta innehåll helt fräckt utbytt mot några scener från "Fanny och Alexander" - pappans stroke och förvirrade uppvaknande, mammans ångestvrål när hon går fram och tillbaka genom rummet, den elaka styvpappans "kärleksförklaring" - och intressant nog fungerade det rätt bra, det var inte bara en kitschig detalj. Björn Granath i dubbelrollen som Hamlets pappa och farbror var bra - att pappan inte fick en egen roll undertströk också "Hamlet hallucinerar och är helt jävla galen"-spåret. Som karaktär blev Hamlet just avdramatiserad, men inte avklädd, om man säger så. "Att vara eller inte vara"-monologen knycktes också från sitt sammanhang, Hammie sa den till Ofelia helt upprörd istället för filosofiskt till Yoricks berömda skalle. Och det funkade det med. Bäst med uppsättningen tycker jag dock var relationen mellan Hamlet och hans mamma, deras uppgörelse i scenen där han knivar Polonius var riktigt stark, Bergman-style. Fast mamman - drottningen - såg ut exakt som drottning Silvia från bilder från 70-talet (pratade med brytning också), och den lustigheten tog lite udden av det hela. Annars gillade jag miljön och tiden: det var dekadent 60- och 70-tal, inte dekadent på knarkande hippies-sättet, utan på The Ice Storm-sättet. Alla är helt slappa, alla bara blir fulla och ligger med varandra, alla är uttråkade, det finns ingen moral, inga värden. Rätt snyggt sätt att förflytta Hamlet-miljön till vår tid utan att det blir alltför krystat. Hamlet själv har ju moral, han är outsidern, "det är ni som galna, det är jag som är normal"-stuket. Så länge det finns tonåringar så kommer Hamlet vara populär. Dock håller inte afischerna vad de lovar: där är Hamlet (Jonas Malmsjö) en tvättäkta brat med rosa skjorta, tröja knuten över axlarna och ett leende värt en miljon. I pjäsen var han svartklädd och allvarlig som vanligt. En Hamletuppsättning med en revolterande brat-outsider, det hade jag velat se!

PS varför älskar alla teatermänniskor CocoRosie? De senaste gångerna jag varit på teater har de använt CocoRosie som soundtrack. Är CocoRosie definitionen av "cool och ungdomlig men ändå smart och konstnärlig musik" för medelålders svenska teaterproducenter? Antagligen. De måste riktigt mysa när de hör trummaskinerna och Björk-sången. Åhhh så modernt!

Kulturhelgen blev komplett av att jag var på Moderna Museet igår och såg Max Ernst-utställningen. Den var faktiskt väldigt bra. Surrealism tyckte jag var riktigt coolt när jag gick på högstadiet, men ju äldre man blir och ju mer konst man ser, desto mer inser man att surrealism är rätt ytligt. Caroline hatar surrealism och brukar ha långa resonemang om varför det är borgerlig och kvinnohatande konst, jag vet inte hur det är med den saken, men en del surrealistkonstnärer tenderar att framstå som perversa rövfetischister, no doubt about that. Det är ju mycket Freud och sex och våld, rätt mycket billiga poänger, ibland känns det som unga akademikerbrats som bestämt sig för att let it all hang out på ett osoft och ogenomtänkt sätt, en ängslig och fåfäng vilja att bryta mot inbillade tabun. Hur som helst - grejen med Max Ernst är att han utvecklades. Från början var det mycket surrealism och knäppa collage (kvinnobröst här, fiskhuvud där), men han ville vidare och kom faktiskt också vidare. Utställningen visade verk från sent 1910-tal ända till 50-talet, och från och med slutet av 20-talet tycker jag att Max Ernst verk blev mer personliga och intressanta. Här är L'été imaginaire från 1927 till exempel:

Det var mycket drömlandskap etc, men drömlandskap som inte var så klyschiga. Vissa var harmoniska och mysitsikt vackra (tänker på en målning som heter "Det heliga berget) snarare än kaotiska och förutsägbart absurda. När Max Ernst bodde i USA på 40-talet gjorde han dock några av sina sämsta verk, de ser ut som omslag till dåliga fantasyböcker, färgerna är liksom märkligt smaklösa, som om de var airbrushade. Men under de sista åren, när han återvände till Europa och hyllades av alla, gjorde han många fina tavlor, och det är rörande hur varma och försonande många av dem är. Som om han kom överens med livet under sina sista år. En visade den röda platsen "där inkvisitionen hamnar när de dör" (eller var det kardinaler? minns inte), och det var inte hotfullt eller ångestladdat utan enkelt och mjukt. En annan tavla hette något i stil med "32 flickor jagar fjärilar" och där exploderade ljuset och rörelserna i tusen små bitar, den var så full av intensiv glädje, nästan extas - och det var också en väldigt varm betraktelse.

Min favorit var nog La ville entière, en tavla som Max Ernst gjorde många versioner av under åren 1934-1937. Den jag tyckte bäst om verkar omöjlig att hitta på Google, men den var liksom mörkt guldig som en tidig septemberkväll, samtidigt naivt modernistisk i sättet att fånga det mekaniska och rusande i staden, på ett sätt som var gammeldags redan då. Ja ja, här är en annan version av tavlan som också är helt okej:


fan vad fint

http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=416
Det är nästan läskigt hur lik jag är Jan Gradvall. Vi som aldrig sa hora, eftersom vi var hemma och läste Jan Lööf, och sen började vi köpa skivor, och sen glömde vi bort allt annat.