.
Yana Kleyn som Liù. (Foto: Markus Gårder) 

”Turandot”
opera av Giacomo Puccini (slutet fullbordat av Franco Alfano)
Libretto: Renato Simoni och Giuseppe Adami
Med: Emma Vetter, Jesper Taube, Yana Kleyn, Lennart Forsén, Magnus Kyhle, Linus Börjesson, Göran Eliasson, Daniel Ralphsson m.fl.
Kungliga Hovkapellet och Kungliga Operans Kör
Dirigent: Pier Giorgio Morandi
Regi, scenografi och ljus: Marco Arturo Marelli
Kostym: Dagmar Niefind-Marelli
Scen: Kungliga Operan, Stockholm
Speltid: 2 timmar 30 minuter inklusive paus

Det finns orientalism och orientalism. De konstverk som dryper av unkna fördomar om ”den andre” och som man tycka är intressanta som tidsdokument, alternativt vilja bränna på bål, är en sak. Men det finns också konst som präglas av genuin nyfikenhet och kärlek för det som var exotiskt där och då. Ett sådant verk är ”Turandot”, Puccinis sista opera, ofullbordad vid tonsättarens död 1924. 

Visst, berättelsen innehåller chockerande brutalitet, men det är för att den utspelar sig i en svunnen tid, innan det civiliserade samhället hade vuxit fram i någon del av världen. Och att vissa karaktärer är stereotypa beror mer på att de liknar marionetter i ett sagospel än att på deras etnicitet. 

Denna uppsättning går på ett härligt sätt all in med orientalisk scenografi, kostym, smink och dans som matchar Puccinis mäktiga Kinaflirtande musik. Uppsättningen hade premiär 2013; det som är nytt nu är framförallt att sopranen Emma Vetter sjunger titelrollen och därmed ersätter megastjärnan Nina Stemme.

Vetter, som nyligen sjöng huvudrollen i hyllade ”Medea” på Kungliga Operan, har inte Stemmes frapperande inlevelse men hon sjunger med en stark, vackert skälvande röst som bara bleknar i de lägsta tonerna. Vad värre är att kemin mellan hennes Turandot och Jesper Taubes Calaf är allt annat än magnetiskt kärleksfylld. De är oerhört stela med varandra, vilket är en tung omständighet i en opera där kärleksparet redan från början har stora trovärdighetsproblem. 

Calaf blir blixtförälskad i den oåtkomliga prinsessan Turandot och bestämmer sig för att göra henne till sin till varje pris. Trots att hon hatar alla män som närmar sig henne och, för att hämnas sin anmoder som blev våldtagen och mördad, avrättar sina friare på löpande band. Calafs ytliga och självgoda ”kärlek” blir än mer knepig av att Liù, en kvinna som älskar honom, hellre tar sitt liv än att vara med om att han dör eller blir ihop med en annan. Liù görs återigen av den fenomenala Yana Kleyn, vars gestaltning är så drabbande att det nästan kompenserar för den märkliga ickeromansen mellan de två huvudpersonerna. 

Och ”Nessun dorma”, operans emblematiska örhänge? Nja, Jesper Taube sätter nästan denna aria. Sluttonen klipps av för hastigt, och framförallt verkar Taube mer fokuserad på att sjunga rätt än på att vara närvarande i kropp och själ i detta dramaturgiskt viktiga ögonblick. ”Vincerò!”, ”jag skall segra!” sjunger Calaf kaxigt, och även om karaktären besegrar Turandots hjärta lyckas han inte vinna publikens sympatier.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-05-26)

Jag recenserade denna uppsättning efter premiären med Nina Stemme också, läs här om ni här intresserade :) Och den fina uppsättningen på Dalhalla i somras recenserade jag också för DN, finns här.
Kommentera 0


Hiphop
Chance the Rapper
”Coloring book”
(Apple Music)
Betyg: 4

Ett av skälen till att Kanye Wests ”The life of Pablo” blev så bra var att han tog hjälp av Chance the Rapper, som var med och skrev fem av låtarna och rappade en stark gästvers på skivans episka gospelballad ”Ultralight beam”. 23-årige Chance kommer liksom idolen Kanye från Chicago och tar med detta sitt tredje solomixtape steget från begåvad hipsterrappare till en riktigt intressant artist. ”Coloring book” har inte bara läckra produktioner, ett homogent sound och superstjärnor till gästartister. Det som imponerar mest är Chance the Rappers vindlande rapverser om gudstro, föräldraskap, relationsproblem och bitterljuva blickar på det förflutna. Han har en lekfullhet i språket, en skönt halvhes röst och en avslappnad, självsäker innerlighet. Årets bästa gospelpop och minst tråkiga mogenrap.

Bästa spår: ”All night”, ”Mixtape”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-05-25)
Kommentera 0

även med på vårfall!

Hiphop
Yemi
”Neostockholm”
(Ledighetsmaskinen/Universal)
Betyg: 4

Ett decennium efter att Looptroop släppte den förnumstigt dystra ”Fort Europa” rappar unge Yemi stolt och kaxigt om att vara en svart europé och kallar sitt crew för Eurogang. Yemi är ingen klubbmusikens Carl Bildt men han tycks ha en genuin kärlek till den bespottade genren eurodance, vilket hörs både i den högoktaniga ”Fenix” och en textrad om franska Daddy DJ. Yemi rappar som en poppigare version av Yung Lean, och Yung Gud från Sad Boys producerar flera spår på detta debutalbum, som annars domineras av Yemis egna imponerande beats. Albumtiteln för tankarna till Neo-Tokyo från den klassiska japanska animerade filmen ”Akira” och musiken är som en vacker cyberpunkfantasi om vår huvudstad. Cherrie förgyller ”Alien” och Katy Perrys melodi ekar i ”Kall” men det är Yemi som är skivans stjärna.

Bästa spår: ”Svart europé”, ”Kall”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-05-17)
Kommentera 0
Visa fler inlägg