turandot med emma vetter på kungliga operan

.
Yana Kleyn som Liù. (Foto: Markus Gårder) 

”Turandot”
opera av Giacomo Puccini (slutet fullbordat av Franco Alfano)
Libretto: Renato Simoni och Giuseppe Adami
Med: Emma Vetter, Jesper Taube, Yana Kleyn, Lennart Forsén, Magnus Kyhle, Linus Börjesson, Göran Eliasson, Daniel Ralphsson m.fl.
Kungliga Hovkapellet och Kungliga Operans Kör
Dirigent: Pier Giorgio Morandi
Regi, scenografi och ljus: Marco Arturo Marelli
Kostym: Dagmar Niefind-Marelli
Scen: Kungliga Operan, Stockholm
Speltid: 2 timmar 30 minuter inklusive paus

Det finns orientalism och orientalism. De konstverk som dryper av unkna fördomar om ”den andre” och som man tycka är intressanta som tidsdokument, alternativt vilja bränna på bål, är en sak. Men det finns också konst som präglas av genuin nyfikenhet och kärlek för det som var exotiskt där och då. Ett sådant verk är ”Turandot”, Puccinis sista opera, ofullbordad vid tonsättarens död 1924. 

Visst, berättelsen innehåller chockerande brutalitet, men det är för att den utspelar sig i en svunnen tid, innan det civiliserade samhället hade vuxit fram i någon del av världen. Och att vissa karaktärer är stereotypa beror mer på att de liknar marionetter i ett sagospel än att på deras etnicitet. 

Denna uppsättning går på ett härligt sätt all in med orientalisk scenografi, kostym, smink och dans som matchar Puccinis mäktiga Kinaflirtande musik. Uppsättningen hade premiär 2013; det som är nytt nu är framförallt att sopranen Emma Vetter sjunger titelrollen och därmed ersätter megastjärnan Nina Stemme.

Vetter, som nyligen sjöng huvudrollen i hyllade ”Medea” på Kungliga Operan, har inte Stemmes frapperande inlevelse men hon sjunger med en stark, vackert skälvande röst som bara bleknar i de lägsta tonerna. Vad värre är att kemin mellan hennes Turandot och Jesper Taubes Calaf är allt annat än magnetiskt kärleksfylld. De är oerhört stela med varandra, vilket är en tung omständighet i en opera där kärleksparet redan från början har stora trovärdighetsproblem. 

Calaf blir blixtförälskad i den oåtkomliga prinsessan Turandot och bestämmer sig för att göra henne till sin till varje pris. Trots att hon hatar alla män som närmar sig henne och, för att hämnas sin anmoder som blev våldtagen och mördad, avrättar sina friare på löpande band. Calafs ytliga och självgoda ”kärlek” blir än mer knepig av att Liù, en kvinna som älskar honom, hellre tar sitt liv än att vara med om att han dör eller blir ihop med en annan. Liù görs återigen av den fenomenala Yana Kleyn, vars gestaltning är så drabbande att det nästan kompenserar för den märkliga ickeromansen mellan de två huvudpersonerna. 

Och ”Nessun dorma”, operans emblematiska örhänge? Nja, Jesper Taube sätter nästan denna aria. Sluttonen klipps av för hastigt, och framförallt verkar Taube mer fokuserad på att sjunga rätt än på att vara närvarande i kropp och själ i detta dramaturgiskt viktiga ögonblick. ”Vincerò!”, ”jag skall segra!” sjunger Calaf kaxigt, och även om karaktären besegrar Turandots hjärta lyckas han inte vinna publikens sympatier.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-05-26)

Jag recenserade denna uppsättning efter premiären med Nina Stemme också,
läs här om ni här intresserade :) Och den fina uppsättningen på Dalhalla i somras recenserade jag också för DN, finns här.

chance the rapper - coloring book



Hiphop
Chance the Rapper
”Coloring book”
(Apple Music)
Betyg: 4

Ett av skälen till att Kanye Wests ”The life of Pablo” blev så bra var att han tog hjälp av Chance the Rapper, som var med och skrev fem av låtarna och rappade en stark gästvers på skivans episka gospelballad ”Ultralight beam”. 23-årige Chance kommer liksom idolen Kanye från Chicago och tar med detta sitt tredje solomixtape steget från begåvad hipsterrappare till en riktigt intressant artist. ”Coloring book” har inte bara läckra produktioner, ett homogent sound och superstjärnor till gästartister. Det som imponerar mest är Chance the Rappers vindlande rapverser om gudstro, föräldraskap, relationsproblem och bitterljuva blickar på det förflutna. Han har en lekfullhet i språket, en skönt halvhes röst och en avslappnad, självsäker innerlighet. Årets bästa gospelpop och minst tråkiga mogenrap.

Bästa spår: ”All night”, ”Mixtape”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-05-25)

yemi - neostockholm


även med på
vårfall!

Hiphop
Yemi
”Neostockholm”
(Ledighetsmaskinen/Universal)
Betyg: 4

Ett decennium efter att Looptroop släppte den förnumstigt dystra ”Fort Europa” rappar unge Yemi stolt och kaxigt om att vara en svart europé och kallar sitt crew för Eurogang. Yemi är ingen klubbmusikens Carl Bildt men han tycks ha en genuin kärlek till den bespottade genren eurodance, vilket hörs både i den högoktaniga ”Fenix” och en textrad om franska Daddy DJ. Yemi rappar som en poppigare version av Yung Lean, och Yung Gud från Sad Boys producerar flera spår på detta debutalbum, som annars domineras av Yemis egna imponerande beats. Albumtiteln för tankarna till Neo-Tokyo från den klassiska japanska animerade filmen ”Akira” och musiken är som en vacker cyberpunkfantasi om vår huvudstad. Cherrie förgyller ”Alien” och Katy Perrys melodi ekar i ”Kall” men det är Yemi som är skivans stjärna.

Bästa spår: ”Svart europé”, ”Kall”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-05-17)

joe bataan på nalen



Joe Bataan & Setenta
Scen: Nalen, Stockholm
Betyg: 4

Vissa artister har ”det”, det är märkligt. När 73-årige Joe Bataan går på scen, efter att hans svängiga kompband Setenta med en ung utåtriktad sångare värmt upp i en halvtimme, märks skillnaden på en sekund. Joe Bataan behöver bara le sitt busiga leende, greppa mikrofonen och säga ”all right!”, sedan är man fast. Han kör igång ”It’s a good feeling (riot)” från 1968 och alla studsar lyckligt omkring och klappar händerna. Den ultrakompetenta och sympatiska salsafunk som Parisgänget Setanta spelat på egen hand framstår plötsligt som stel och kall jämfört med en man som utstrålar livsbejakande sväng genom hela sin gestalt.

New York-legenden Joe Bataan är en fascinerande figur. När han var tonåring i det sena 1950-talets Spanish Harlem bestod populärmusiken omkring honom av doowop, r’n’b,  salsa och mambo. Soul, funk och disco eixterade inte än, men när Bataan började ägna sig åt musik professionellt i mitten av 60-talet och var med om att utforma den moderna urbana dansmusiken fanns hela tiden den äldre tidens naiva och okomplicerat lyckliga sound närvarande. Det Bataan sammanförde var inte bara latinamerikansk musik med amerikansk, utan också coolhet med glädje. Att han släppte en av de allra första hiphopsinglarna, den partyglada ”Rap-o clap-o” från 1979, är inte förvånande.

Just ”Rap-o clap-o” känns som ett självmordsuppdrag att försöka framföra live med värdighet som 73-årig artist. Men Joe Bataan kompenserar sin inte helt tajta teknik (när han spelar piano ensam låter det som lo-fi-indie från 90-talet) och sitt dåliga minne (han bläddrar flitigt i en bunt papper med låttexter) med en obetalbar charm, en röst som ger allt och en knivskarp närvaro i musiken. 

Många låtar får en omstart – Joe Bataan ropar ”all right, it’s mambo time!” och så fortsätter låten i flera minuter till men i ett helt nytt mamboarrangemang – vilket blir som remixer i realtid. Det är ett sväng som präglas av lekfullhet och värme. När Joe Bataan får publiken att sjunga ”party!”, veva händerna i luften eller klappa i takt känns det inte som showmannaklichéer utan naturligt. Dansmusik är kollektiv kultur. Vi är alla med om att skapa Joe Bataans party. Även hans gulliga fru Yvonne som är med och sjunger kör och spelar tamburin.

Extranumret ”Subway Joe” får alla omkring mig att le, sjunga med i refrängen och dansa som galna. Nalen glöder: folk i alla åldrar och hudfärger, både i publiken och på scenen, glider in i den jublande musiken. Och det känns som att detta är vad allting handlar om.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-05-16)

cleo - vi har sagt allt



Hiphop
Cleo
”Vi har sagt allt”’
(Random Bastards)
Betyg: 3

Kärleksaffärer som försiggår i hemlighet och som – kanske på grund av smusslandet – försätter paret i ett järngrepp av åtrå är ett tema som har behandlats i många klassiska poplåtar genom åren, från James Carrs ”The dark end of the street” till R. Kellys ”Down low (nobody has to know)”. Nu får genren ett fint tillskott i form av ”Lika bra”, en rapduett mellan Cleo och Adam Tensta (som rappar på svenska, med topprader som ”oklara sms / men hennes göt är konkret”) med ett kongenialt erotiskt mörkt beat av Broke ’N Tipsy. Låten fångar subtilt det korta men viktiga ögonblick i parets KK-relation då de inser att de kanske ska uppgradera romansen till något officiellt, eftersom känslorna har blivit djupare än vad de räknat med. Det är starkt. Resten av denna EP består av habil modern svensk rap.

Bästa spår: ”Lika bra”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-05-11)

g-eazy - order more (remix)


från
vårfall

RIP uber pop :'(

I’mma send you an Uber, and she from Aruba
She know nothing about this thug life, she like what is a shooter?
Took her down in Miami, put that bitch on a scooter
Took her straight to the phantom too, I know just how to do her
She said she had a man, but she know how to maneuver
She give me head underwater so I’mma call her my scuba

pelléas & mélisande på malmö opera


Alltså bara de första fyra tonerna... *ryser* :)

”Pelléas & Mélisande”
Opera av Claude Debussy efter Maurice Maeterlincks pjäs
Regi: Benjamin Lazar
Scenografi: Adeline Caron
Kostym: Alain Blanchot
Med: Marc Mauillon, Jenny Daviet, Laurent Alvaro, Stephen Bronk m.fl.
Malmö Operaorkester
Dirigent: Maxime Pascal
Scen: Malmö Opera
Längd: 3 tim 20 min

Bara ett par månader efter att Kungliga operan haft premiär för sin senaste uppsättning av ”Pelléas & Mélisande”, och drygt ett år efter att Berwaldhallens strålande konsertanta framförande, sätts Debussys enda opera nu upp även i Malmö. Är det en slump? Är det svallvågor efter tonsättarens 150-årsdag 2012? Eller är det helt enkelt så att symbolismen har en comeback (i höstas hade Pris Eugens Waldemarsudde en stor utställning med symbolistisk konst)?

För ”Pelléas & Mélisande” är just en symbolistisk opera. I slutet av 1800-talet florerade poesi och bildkonst som tog avstånd från realism och sökte sig till det dunkla, det mystiska och det som Freud och Jung snart skulle kalla för det undermedvetna. Att omvandla denna estetik till en berättande pjäs borde vara en omöjlighet, men det var just var Maurice Maeterlinck gjorde 1892 med ”Pelléas et Mélisande”. Debussy, vars hela konstnärliga gärning var ett uppror mot den förutsägbara romantiken, älskade pjäsen och bestämde sig snabbt för att skriva en opera baserad på den. Efter premiären 1902 blev operavärlden aldrig sig lik. Reglerna hade skrivits om, plötsligt behövdes inga hittiga melodier eller tydliga karaktärer för att skapa ett gripande musikdrama. Det enda som behövdes var stämningar och känslomässig sanning.

Det som är så imponerande med ”Pelléas & Mélisande” är att den fungerar både som saga smyckad med fascinerande symboler och som relationsdrama med psykologisk trovärdighet. Machomannen Golaud förälskar sig i Mélisande utan att någonsin begripa sig på henne, och hon är så skyddslös att hon inte kan tacka nej till tryggheten som han erbjuder. Men i Golauds yngre bror Pelléas hittar Mélisande en själsfrände, någon som känner sig lika utanför i den deppiga världen som hon, någon som precis som hon har blick för skönhet och längtar efter ljus. Pelléas är den ende som inte försöker fånga och förminska Mélisande genom att undra var hon kommer från och vad hon varit med om. Precis som symbolisterna förkastade den konkreta verkligheten förkastar Pelléas och Mélisande allt som inte är viktigt, de lyssnar på varandras känslor och inget annat. Inga släktingar, inga normer, inget förnuft. Deras kärlek känner ingen skam men är dödsdömd.

Det är med stor känslighet som Debussy fångar alla skiftningar i textens ord och stämningar i sin musik. Men för att en uppsättning av ”Pelléas & Mélisande” verkligen ska lyckas krävs det en iscensättning som litar på poesins dunkla styrka lika mycket som Debussy och Maeterlinck gjorde. Det var något som Kungliga Operan missade, men som Malmö Opera gör med bravur. Det franska teamet hittar in i verkets hjärta, med en fantastisk scenografi som för tankarna till John Bauers mörka skogar, lika förtrollade som kusliga. Operans symboler tas på allvar och ger stundtals undertecknad rysningar. 

Jenny Daviet är helt enastående som Mélisande, både hyperkänslig och integritetsstark, och sjunger ljuvligt. Laurent Alvaro är lika fantastisk som Golaud, som här inte är en fullblodspsykopat utan ”bara” en possessiv, aggressiv och instabil man, och därför ännu mer obehaglig och sorglig. Marc Mauillon har en utsökt röst men hans Pelléas är ändå något färglös jämfört med de andra större rollerna – å andra sidan är kärlekskemin mellan honom och Mélisande otroligt stark, inte minst i den fiffigt regisserade ”hårscenen” i akt 3.

En seger för Malmö Opera, och för den symbolfyllda poesins gåtfullhet över den smarta distansens tydlighet. Den som vågar sig in i skogen blir rikligt belönad.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-05-09)

pharoah sanders - hum-allah-hum-allah-hum-allah



från
vårfall, kanske bästa låten :)

drake - views



Hiphop
Drake
”Views”
(Cash Money/Universal)
Betyg: 3

Sedan 2009 års ”So far gone” har varje fullängdare från Drake varit en händelse. Men för första gången imponerar han inte stort utan nöjer sig med att släppa en gäng slickt producerade låtar med sångströsslad rap som varken är jublande hittig eller gåshudsskapande emotionell. Texterna är pepprade med trötta ordlekar istället för den eleganta kvickhet som en gång var Drakes signum. Hälften av skivans 20 låtar borde ha slängts. Bland de återstående utkristalliserar sig den väg framåt som Drake inte fullt ut vågade ta: den mot karibiska rytmer och dancehallpop. Rihanna-duetten ”Too good” är lika stark som alla duons samarbeten, och singeln ”One dance” känns alltmer som årets bästa sommarhit. Men den eftertänksamma, melankoliska och relationsfixerade Drake hörs i princip bara på ”Redemption”. 

Bästa spår: ”One dance”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-05-04)

van morrison


Min vän Eric fyllde år häromveckan. Jag gav honom en specialgjord Van Morrison-spellista med tillhörandde guide i födelsedagspresent, för jag tror att Eric skulle gilla Van Morrison väldigt mycket om han går in i hans värld. Men spellistan är så bra, 20 välvalda Van-låtar från åren 1968-1997, att jag måste sprida den här också känner jag.
Här är den och här nedan är guiden jag skrev till Eric :)

1.     Astral Weeks (1968)

To lay me down / In silence easy / To be born again (…) I’m nothing but a stranger in this world

Titellåten och öppningsspåret på Van Morrisons bästa album. Blandningen av jazzmusiker, tvärflöjter, stråkar och akustisk folkrock gör denna skiva väldigt speciell. Och lyriken är väldigt inspirerad. Berättarjaget känner sig vilsen i samtiden men är inte olycklig för det utan drömmer lyckligt och optimistiskt om att återfödas genom kärlek.

2.     Into the mystic (1970)

And when that fog horn blows I will be coming home / And when the fog horn blows I want to hear it / I don't have to fear it

Fin sång från klassiska (men faktiskt lite överskattade) albumet ”Moondance”. Handlar om sökandet efter mystiken, en längtan efter att ge efter. Musiken är kanske mer mysigt lunkande än magisk och hypnotisk, men även i nyktra och förnuftiga stunder kan man ju känna denna längtan. Det blir som ett lugnt och tryggt konstaterande, en konfirmation.

3.     Tupelo honey (1971)

She's as sweet as tupelo honey / Just like honey from the bee

Van Morrison var kär, nygift och lycklig med en kvinna med det fantastiska namnet Janet Planet när han spelade in skivan ”Tupelo honey”, en hyllning till att leva ett harmoniskt liv med sin älskade lilla familj i lugn och ro ute på landet. Titelspåret från detta album är en väldigt fin kärlekssång, där han även sjunger om att ta allt te i Kina, stoppa det i en stor säck och släppa det mitt på havet. Samt om män av granit och riddare i rustning. Som exempel på saker som inte rör honom i ryggen i jämförelse med sin älskade Janet.

4.     Listen to the lion (1972)

And we sailed, away from Denmark, way up to Caledonia, looking for a brand new start

Här experimenterar Van Morrison med sin sångröst så att han ibland låter som ett grymtande eller ylande lejon. Men vad är det för lejon som låten handlar om? ”I shall search my soul for the lion inside of me”, sjunger han. Han vill lyssna på sitt inre lejon och uppmanar andra att göra samma sak. Men det är inget aggressivt och farligt lejon, utan ett klokt och fritt lejon. Från albumet ”Saint Dominic’s preview”.

5.     Wonderful remark (1972)

I had my eyes closed in the dark / I sighed a million sighs / I told a million lies to myself

Denna låt spelades in i samma veva som ”Listen to the lion”, till ”Saint Dominic’s preview”, men den släpptes inte förrän 1998 som en del av samlingsalbumet ”The philosopher’s stone”. En poppigare och glättigare version spelades in i början av 80-talet och var med på soundtracket till filmen ”The king of comedy”, men bry dig inte om den. En man vid namn ”Boots” Rolf Houston spelar flöjt och Van Morrison sjunger om insikt.

6.     Snow in San Anselmo (1973)

The classic music station plays in the background, soft and low/ The silence round the cascades /The ice crisp and clear / The beginning of the opera seem to suddenly appear

Musikaliskt märklig, det är liksom långsam rock men Oakland Symphony Chamber Choir sjunger, och det finns även inslag av hetsig jazz som försvinner lika plötsligt som det dyker upp. Låten handlar om att det snöar i San Anselmo i Kalifornien för första gången på 30 år. Berättarjaget sitter på en liten restaurang som har öppet dygnet runt och har pannkakor som specialitet. Motsvarigheten till P2 på radion. En mysig bild tycker jag.

7.     You don’t pull no punches but you don’t push the river (1974)

William Blake and the Eternals / standing with the Sisters of Mercy / Looking for the Veedon Fleece

Efter en sorglig skilsmässa från Janet Planet spelade Van Morrison in skivan ”Veedon fleece”, där denna låt är det centrala spåret. Den har en svängig puls och en orolig, nästan desperat atmosfär. Van Morrison flyr från den jobbiga verkligheten genom att drömma sig bort till William Blake och hans bok ”The Book of Urizen” (där han skriver om ”The Eternals”) och det religiösa kvinnliga sällskapet The Sisters of Mercy som finns på Irland, dit han hade åkt för att skriva låtar till skivan. ”Veedon fleece” är ett mystiskt föremål, som har tolkats som Van Morrisons motsvarighet till den heliga Graal. Van Morrison var även influerad av gestaltterapi vid den här tiden – han hade förmodligen läst boken ”Don’t push the river (it flows itself)” av Barry Stevens som kom ut 1970.

8.     Flamingos fly (1974)

I'll follow the road that will take me / take me right back home / And carry that load / Where the deer and the
provincial angels roam

Van Morrison spelade in tre versioner av sin låt ”Flamingos fly” och valde en av dem till skivan ”A period of transition” som kom 1977, han valde en funkig version som passade soundet på den skivan. Men den här versionen är känsligare och bättre och gavs ut på ”The philosopher’s stone” 1998. Det är en enkel men vacker bild: att vilja förflyttas till en vacker och fridfull plats, en plats där flamingofåglar flyger, ett hemligt paradis.

9.     Take it where you find it (1978)

Many's the road I have walked upon / Many's the hour between dusk and dawn / Many's the time, many's the mile / I see it all now, through the eyes of a child

En lång låt om att hitta lycka. Slutet, med en kvinnlig (gospel?)kör, är storslaget. Den har tolkats som ett kärleksbrev till Amerika, men jag tror Van Morrison bara använder nybyggarnas resa till den nya världen som symbol för att hitta ett hem för drömmarna.

10. Troubadours (1979)

From the city gates to the castle walls, it's the troubadours / On a sunlit day it was bright and clear / And the people came from far and they came from near / To hear the troubadours

Skivan ”Into the music” från 1979 är en av Van Morrisons absolut bästa. Bland många fina låtar därifrån har jag valt ut ”Troubadours” för att den är så ovanlig och så stark. Van Morrison drömmer om medeltidens trubadurer som går från stad till stad och sjunger sina sånger som går rakt in i folkets hjärtan. Trumpeter och marschtrummor ger ett litet sken av riddartid, och violinen som har ett litet solo skapar en känsla av elegans och värdighet, men musiken har i grund och botten ett ganska souligt sound.

11. Summertime in England (1980)

Put your head on my shoulder / And you listen to the silence / Can you feel the silence?

Den här låten älskar jag. Den är i princip två låtar i en – efter två och en halv minut övergår den från funkigt munter till pastoral orgelsoul. Fast det funkiga partiet kommer tillbaka, utan att det känns fel. Förutom att vara en vacker bild av att vistas i ett somrigt varmt och trivsamt England innehåller den femton minuter långa låten referenser till de engelska poeterna William Wordsworth och Samuel Coleridge, det är en fantasi om hur de gör en resa tillsammans som inspirerar dem till den gemensamma diktsamlingen ”Lyrical ballads” som gavs ut för första gången 1798. Van Morrison slutar dock inte där utan sjunger också om T.S. Eliot, Yeats och William Blake. Han refererar också till Jesus som ”my common one” och ”my high art of suffering one”. Allt ryms i Vans universum.

12. Scandinavia (1982)

I början av 80-talet fick Van Morrison en ny flickvän: danskan Ulla Munch från Köpenhamn. Han spelade därefter in skivan ”Beautiful vision” som slutar med en hyllning till det Skandinavien som Ulla kommer från. Det är en instrumental låt, den första instrumentala sång som Van Morrison gav ut, och han spelar piano på den. Det är kanske inte hans bästa låt men jag tycker ändå den är fin på något sätt. Han var kär.

13. Rave on, John Donne (1983)

Oh, what sweet wine we drinketh / The celebration will be held / We will partake the wine and break the Holy bread

1983 gav Van Morrison ut ”Inarticulate speech of the heart”, hjärtats oartikulerade tal. Skivans titel var inspirerad av ett shaviskt (?) ordspråk: kommunicera genom så lite artikulation som möjligt och var samtidigt emotionellt artikulerad. ”Rave on, John Donne” är ett spår från den skivan och börjar som en sorts spoken word, innan Van börjar sjunga fint i slutet. John Donne (1572-1631) var en engelsk präst och poet, och räknas som en tidig och viktig representant för de metafysiska poeterna. Van Morrison älskade honom och hyllar här hans visionära kraft som sträcker sig över århundradena.

14. Crazy Jane on God (1985)

Before their eyes a house that from childhood stood uninhabited, ruinous / Suddenly lit up from door to top /All things remain in God

På sitt album ”A sense of wonder” spelade Van Morrison in en tolkning av William Butler Yeats (1865-1939) dikt ”Crazy Jane on God”, men skivan fick dras in och låten bytas ut för den andra utgåvan, för Yeats arvingar ogillade att det gjordes en rockversion av Yeats poesi. Men låten såg till slut dagens ljus – återigen på ”The philisopher’s stone”. Jag tycker den är fin. Yeats var i sin tur influerad av prerafaeliterna i sin tidiga poesi.

15. In the garden (1986)

No guru, no method, no teacher / Just you and I and nature / and the Father in the garden

Skivan ”No guru, no method, no teacher” är Van Morrisons främsta från 80-talet. Här är en låt från den skivan. Den handlar om religiöst uppvaknande och den frid som kommer med den. Men man kan fråga sig om Van Morrison själv nådde detta stadium av andlighet, eller om han bara fantiserade om det? En längtan som gränsar till besatthet. I så fall är Van Morrisons verk romantiska på ett väldigt speciellt vis. I tomheten finns en brinnande längtan, och målet är så starkt och känns så verkligt att musiken blir lycklig.

16. The mystery (1987)

Let go into the mystery / Let yourself go / You've got to open up your heart / That's all I know

Ett spår från skivan ”Poetic champions compose” som är en ganska ljus och harmonisk affär. Det finns en ostinatofigur i stråkarna här som påminner om den sista minuten i Wagners ”Valkyrian”! Än en gång sjunger Van Morrison om mysteriet och om sin visshet om att man måste ge efter helt och hållet för att släppas in i det vackra ljuset.

17. When will I ever learn to live in God? (1989)

You brought it to my attention everything that was made in God / Down through centuries of great writings and paintings / Everything lives in God / Seen through architecture of great cathedrals / Down through the history of time

Ett spår från den mysiga skivan ”Avalon sunset”. Denna låt handlar om att tvivla på sin tro, samtidigt som det är en lycklig uppräkning av allt fantastiskt som enligt berättarjaget är Guds skapelse. Så tvivlet handlar kanske inte så mycket om den egna tron som om den egna förmågan att leva sitt liv i linje med den gudomliga ordningen.

18. Enlightenment (1990)

I'm in the here and now, and I'm meditating / And still I'm suffering, but that's my problem / Enlightenment, don't know what it is (…) Enlightenment says: the world is nothing

Trots sitt energiska och lyckliga sound är ”Enlightenment” en ganska mörk låt. Sjunger Van Morrison om upplysningen som rörelsen som dödade religion och mystik, eller om den personliga, privata upplysningen, ljuset som ska föda tro hos den som inte har någon? Man kan tolka låten på båda visen, och det gör den intressant. Från albumet med samma namn, men i en alternativ version som gavs ut som bonusspår först 2008.

19. Piper at the gates of dawn (1997)

The coolness of the riverbank, and the whispering of the reeds / Daybreak is not so very far away / Enchanted and spellbound, in the silence they lingered / And rowed the boat as the light grew steadily strong / And the birds were silent, as they listened for the heavenly music / And the river played the song

Barnboken ”Det susar i säven” från 1908 har ett kapitel som handlar om hur Mullvaden och Råttan är ute och ror sin båt i gryningen och möter guden Pan och får höra hans överjordiska musik. Van Morrison återberättar den vackra texten men gör en fin sång av den. Visst, det är kanske inte ”Syrinx”, men det är en stark vision om att längta efter den mest himmelska musiken. Van Morrison var 51 år gammal när han spelade in den.

20. Sweet thing (1968)

And you shall take me strongly in your arms again / And I will not remember that I even felt the pain / We shall walk and talk in gardens all misty and wet with rain / And I will never, never, never grow so old again

Jag avslutar med ännu ett spår från ”Astral weeks” eftersom den skivan är i en klass för sig. Den 23-årige Van Morrison sjunger en sublim vals med en text där varje fras inleds med ett ”och” precis som kapitlen i första Mosebok. Men detta är ingen skapelseberättelse – eller? – utan en kärlekslåt, en lovsång till en kvinna som Van Morrison är kär i. Han sjunger om trädgårdar som är våta av regn, vilket han återkom till i ”In the garden” två decennier senare. Att inte vilja bli gammal utan behålla barnets och ungdomens naiva tro på livets mirakel är också något som Van Morrison sjungit om många gånger genom åren. Till slut började han göra det som en bön om att få tillbaka denna tappade känsla (en av hans låtar heter ”I’m not feeling it anymore”) och nu gör han inte ens det, utan verkar ha förlikat sig med att denna känsla är borta för gott. Men på ”Astral weeks” var känslan högst levande. Den var sanningen. Den var allt.