Det är alltid sorgligt när hjältar sviker. Sångaren, låtskrivaren och producenten Terius ”The-Dream” Nash släppte i rask takt en fantastisk trilogi album innan han fastnade i något som antingen var skrivkramp eller konflikt med skivbolaget som inte ville ge ut ännu ett album som inte var fullt av hits – The-Dreams förbannelse är att hur bra hans soloskivor än har varit så har de inte sålt i närheten av singlarna han gjort till Rihanna, Beyoncé och andra artister – och beordrat honom att gå tillbaka till ritbordet.

Under det påfrestande arbetet med det ständigt uppskjutna fjärde albumet smög The-Dream ut en hastigt skriven och inspelad gratisskiva full av blödande skilsmässosånger, 1977. Det hyllades av fansen men gjorde inget avtryck på några topplistor. När så det ”riktiga” fjärde albumet nu dyker upp är det symptomatiskt nog helt befriat från bekännelsepoesi-soul och fokuserar istället på dumkåta låtar där The-Dream mer än någonsin tidigare flirtar med hiphop. Där han tidigare använt gästrap i en låt per skiva gör han det nu i fyra låtar, och rappar dessutom själv (!) med screw-förvrängd röst i det genanta bonusspåret Tron. Det är som om The-Dream flyr från soulen och de djupare känslorna, och istället tar på sig en påfallande illasittande machokostym. Skivan inleds med en kvasituff  duett med en rekordtrött Jay-Z där The-Dream sammanfattar sin nya image – ”I make love to my girls, I get high with my niggas” – och sedan fortsätter det utför. När Pusha T och Big Sean dyker upp i låten den subtila titeln Pussy försöker The-Dream smälta in i grabbmyset genom att i refrängen sjunga ”I got my left hand on that booty, got my right hand on that pussy” om och om igen, och man vet inte om man ska skratta eller gråta. Lika pubertalt låter det när The-Dream i titellåten deklarerar  ”I could give a fuck about a foreplay, I want it now” för att sedan förtydliga för säkerhets skull: “I’m talking straight sex”. Hur kan en låtskrivare som tidigare gjort sig känd för sin finessrikedom och underfundiga humor – en felande länk mellan Ira Gershwin och T-Pain – förfalla till sådana oinspirerade och vulgära texter?

Efter den uppmärksammade skilsmässan med Christina Millian (bara några år efter skilsmässan med en annan sångerska, Nivea) tycks The-Dream vilja bevisa att han minsann inte är en förlorare som bittert saknar och lider (vilket var temat för hela 1977) utan att han kan få hur många tjejer han vill. Det är ett skolexempel i hur man inte ska bete sig efter ett uppbrott, för The-Dreams skryt om sin sexuella förmåga och tomma klichéer till uppraggningsrepliker ekar fruktansvärt ihåligt. Vad värre är: musiken är oerhört slapp, ännu en sak som överraskar eftersom The-Dream tidigare utmärkt sig genom perfekta melodikrokar, snygga produktioner och fint sammanvävda album. Förutom klockrena singeln Slow It Down – som märkligt nog slängts in sist på skivan, efter outrot – finns här ingen låt som funkar vare sig på radion eller på dansgolvet, och många låtar har så vaga refränger att de låter som rena skisser. Att de föregående Roc och Dope Bitch inte är med, trots att de var officiella singlar med videor, säger något om vilken ambivalens och dåliga självförtroende som präglar hela IV Play. Då och då glimrar det till – som när titellåten mot slutet dramatiskt ändrar karaktär likt en Transformer, ett trick som upprepas i Loving You / Crazy – men de usla texterna gör att dessa ögonblick ändå inte förmår beröra. Att skapa en sådan här soppa till album trodde nog ingen att The-Dream var kapabel till.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)
Kommentera 3

Foto: Chris Rhodes

Idag recenserar jag Mount Kimbies nya skiva "Cold Spring Fault Less Youth" i Kulturnytt i P1. Ni kan lyssna på recensionen här nedan! Hela skivan finns för övrigt på Spotify nu - check it out, den är asbra.

Lyssna: Mount Kimbie: "Cold Spring Fault Less Youth"
Kommentera 0


Marockofödde Bronxrapparen French Montana är knappast någon nykomling, även om detta är hans första riktiga album – de senaste sex åren har han släppt över 20 mixtapes, stundtals med fantastiska låtar som den lika melodiösa som hårda I’m On It från 2010. Men hans skivbolagbossar P Diddy och Rick Ross (skivan är ett ovanligt samarbete mellan Bad Boy och Maybach Music) tycks ändå inte lita fullt ut på Montanas förmåga, eftersom 14 av debutalbumets 18 låtar gästas av andra rappare och sångare. Inget fel med det egentligen, men det sätter tonen för skivan: låtarna handlar inte om att French Montana berättar om sig själv och sin värld, utan om stökig månghövdad klubbrap. Som sådan fungerar skivan okej, men varken Montana eller hans gäster levererar särskilt minnesvärda texter eller vokala insatser. De väloljade beatsen hade förtjänat bättre. Singeln Pop That är dock ett lysande soundtrack till den snuskigaste dansen i ögonblicket när klubben tycks förvandlas till ett brinnande inferno.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
Kommentera 0
Visa fler inlägg