The-Dream - IV Play



Det är alltid sorgligt när hjältar sviker. Sångaren, låtskrivaren och producenten Terius ”The-Dream” Nash släppte i rask takt en fantastisk trilogi album innan han fastnade i något som antingen var skrivkramp eller konflikt med skivbolaget som inte ville ge ut ännu ett album som inte var fullt av hits – The-Dreams förbannelse är att hur bra hans soloskivor än har varit så har de inte sålt i närheten av singlarna han gjort till Rihanna, Beyoncé och andra artister – och beordrat honom att gå tillbaka till ritbordet.

Under det påfrestande arbetet med det ständigt uppskjutna fjärde albumet smög The-Dream ut en hastigt skriven och inspelad gratisskiva full av blödande skilsmässosånger, 1977. Det hyllades av fansen men gjorde inget avtryck på några topplistor. När så det ”riktiga” fjärde albumet nu dyker upp är det symptomatiskt nog helt befriat från bekännelsepoesi-soul och fokuserar istället på dumkåta låtar där The-Dream mer än någonsin tidigare flirtar med hiphop. Där han tidigare använt gästrap i en låt per skiva gör han det nu i fyra låtar, och rappar dessutom själv (!) med screw-förvrängd röst i det genanta bonusspåret Tron. Det är som om The-Dream flyr från soulen och de djupare känslorna, och istället tar på sig en påfallande illasittande machokostym. Skivan inleds med en kvasituff  duett med en rekordtrött Jay-Z där The-Dream sammanfattar sin nya image – ”I make love to my girls, I get high with my niggas” – och sedan fortsätter det utför. När Pusha T och Big Sean dyker upp i låten den subtila titeln Pussy försöker The-Dream smälta in i grabbmyset genom att i refrängen sjunga ”I got my left hand on that booty, got my right hand on that pussy” om och om igen, och man vet inte om man ska skratta eller gråta. Lika pubertalt låter det när The-Dream i titellåten deklarerar  ”I could give a fuck about a foreplay, I want it now” för att sedan förtydliga för säkerhets skull: “I’m talking straight sex”. Hur kan en låtskrivare som tidigare gjort sig känd för sin finessrikedom och underfundiga humor – en felande länk mellan Ira Gershwin och T-Pain – förfalla till sådana oinspirerade och vulgära texter?

Efter den uppmärksammade skilsmässan med Christina Millian (bara några år efter skilsmässan med en annan sångerska, Nivea) tycks The-Dream vilja bevisa att han minsann inte är en förlorare som bittert saknar och lider (vilket var temat för hela 1977) utan att han kan få hur många tjejer han vill. Det är ett skolexempel i hur man inte ska bete sig efter ett uppbrott, för The-Dreams skryt om sin sexuella förmåga och tomma klichéer till uppraggningsrepliker ekar fruktansvärt ihåligt. Vad värre är: musiken är oerhört slapp, ännu en sak som överraskar eftersom The-Dream tidigare utmärkt sig genom perfekta melodikrokar, snygga produktioner och fint sammanvävda album. Förutom klockrena singeln Slow It Down – som märkligt nog slängts in sist på skivan, efter outrot – finns här ingen låt som funkar vare sig på radion eller på dansgolvet, och många låtar har så vaga refränger att de låter som rena skisser. Att de föregående Roc och Dope Bitch inte är med, trots att de var officiella singlar med videor, säger något om vilken ambivalens och dåliga självförtroende som präglar hela IV Play. Då och då glimrar det till – som när titellåten mot slutet dramatiskt ändrar karaktär likt en Transformer, ett trick som upprepas i Loving You / Crazy – men de usla texterna gör att dessa ögonblick ändå inte förmår beröra. Att skapa en sådan här soppa till album trodde nog ingen att The-Dream var kapabel till.

BETYG: 2/6 (från
Nöjesguiden)

mount kimbie - cold spring fault less youth


Foto: Chris Rhodes

Idag recenserar jag Mount Kimbies nya skiva "Cold Spring Fault Less Youth" i
Kulturnytt i P1. Ni kan lyssna på recensionen här nedan! Hela skivan finns för övrigt på Spotify nu - check it out, den är asbra.

Lyssna: Mount Kimbie: "Cold Spring Fault Less Youth"

French Montana - Excuse My French



Marockofödde Bronxrapparen French Montana är knappast någon nykomling, även om detta är hans första riktiga album – de senaste sex åren har han släppt över 20 mixtapes, stundtals med fantastiska låtar som den lika melodiösa som hårda I’m On It från 2010. Men hans skivbolagbossar P Diddy och Rick Ross (skivan är ett ovanligt samarbete mellan Bad Boy och Maybach Music) tycks ändå inte lita fullt ut på Montanas förmåga, eftersom 14 av debutalbumets 18 låtar gästas av andra rappare och sångare. Inget fel med det egentligen, men det sätter tonen för skivan: låtarna handlar inte om att French Montana berättar om sig själv och sin värld, utan om stökig månghövdad klubbrap. Som sådan fungerar skivan okej, men varken Montana eller hans gäster levererar särskilt minnesvärda texter eller vokala insatser. De väloljade beatsen hade förtjänat bättre. Singeln Pop That är dock ett lysande soundtrack till den snuskigaste dansen i ögonblicket när klubben tycks förvandlas till ett brinnande inferno.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)

"julia & romeo" på kungliga operan


Foto: Gert Weigelt

I fredags var jag på premiären av Mats Eks nya balett "Julia & Romeo" på Operan. Jag hade väntat i två år på detta - jag minns när DN Kultur publicerade en notis om att Mats Ek skulle göra en ny helaftonsbalettt för Kungliga operan våren 2011, jag minns att jag jublade. Jag älskade allt jag sett med Mats Ek, men jag hade upptäckt honom alltför sent för att ha sett någon av hans omtalade och hyllade dansföreställningar. Jag hade bara sett opera och teater i regi av Mats Ek, och även om de innehöll dans så var det inte huvudinnehållet. Att en internationell stjärna som Mats Ek ska förära svenska scener med dansföreställningar är ingen självklarhet, men precis som i fallet Nina Stemme är man oerhört tacksam för att dessa ödmjuka giganter vill pay their dues och göra lite grejer i lilla Stockholm. Det är en sann ynnest.

Två års väntan - och jag blev inte besviken.


Foto: Gert Weigelt

"Julia & Romeo" bygger givetvis på Shakespeares ikoniska kärleksdrama, men är inte den välkända baletten "Romeo & Julia" som Prokofjev skrev - den har Mats Ek själv dansat i tre olika uppsättningar, och hans mamma Birgit Cullberg (ännu mer legendarisk koreograf och grundare av Cullbergbaletten, som Mats Ek sedan tog över) har gjort en djärv modernisering av den. Jag förstår verkligen om han kände att det inte fanns något som han kunde tillföra den. Men det han gjort nu var enormt kreativt, ett nästan vansinnigt risktagande: han hade valt ut olika musikavsnitt i Tjajkovskijs orkestermusik - femte symfonin, Manfredsymfonin, Stormen, Capriccio Italien, svit nr 1 och 3 samt Ödet - och pusslat ihop dem till en balett i två akter. Detta var alltså musik som inte var gjord för dans - han ryckte dem ur sitt sammanhang och sammanfogade dem till dansmusik, likt en galet ambitiöst samplande hiphopproducent, och denna samplade musik framfördes av en levande orkester (Kungliga hovkapellet). På så sätt är "Julia & Romeo" inte bara balett, utan även ett postmodernt, referensekande musikverk i hiphopens tradition, sammanfogat av Mats Ek som fått hjälp med bearbetningen av Anders Högstedt. Och det mirakulösa är att detta galna projekt fungerade. Det lät bra. Det lät sammanhållet och logiskt. DN:s recensent klagade på att musiken lät konstig och staccatoartad med sina olika tydligt avgränsade avsnitt, men det håller jag inte med om. Samplande musik bygger på en annan struktur än symfonisk musik - det handlar om att skapa ett fascinerande lapptäcke, inte om att koka en gryta där alla smaker smälter samman. Eftersom det är scenisk musik fungerade det bra - varje avsnitt i musiken tjänade ett tydligt avsnitt i baletten. Och eftersom all musik komponerades av samma person, Tjajkovskij, fanns det ändå en likartad ton i grund och botten.

Jag måste säga att Tjajkovskij aldrig varit någon av mina favorittonsättare. Han är, liksom exempelvis Chopin, en tonsättare som gjorde musik som låter fin och stilig men som aldrig är på liv och död. Det är bortom romantiskt, det är sentimentalt. Men det Mats Ek gjorde genom att bryta sönder hans musik i småstycken var att desarmera den storvulna sentimentaliteten i Tjajkovskijs musik. Kvar fanns bara sprakande brottstycken av glimrande musikalitet, som både var melodiskt catchy, harmoniskt dramatiska och rytmiskt dansanta. Det var kongenialt.


Foto: Gert Weigelt

Så hur var själva dansen? Fantastisk. Så klart. Som mitt sällskap påpekade efteråt: man blir sällan berörd av Romeos och Julias romans, för den är så himla sliten, men här blev man faktiskt det - efter en fantastisk duett mellan Mariko Kidas Julia och Anthony Lumulus Romeo som avslutade den första akten. Kemin mellan dessa två älskande - förmedlad genom den enastående koreografin - var total. Jag har inte riktigt ord för att beskriva dans, men jag skulle vilja säga att det som gör Mats Eks stil så tilltalande är att han balanserar mellan det moderna, avslappnade, lite distanserade och humorfyllda å ena sidan och det rena, innerliga, romantiska och tidlösa å den andra. Det är alltid totalt känslofyllt, men inte på ett dammigt gammeldags borgerligt sätt. Det är ingen traditionstyngd auktoritet som kommuniceras, det är något barnsligt spontant - samtidigt som det alltid finns ett klassiskt allvar i allting. Han balanserar detta helt perfekt, och han tar fram det bästa i sina dansare. Jérôme Marchand som gjorde Mercutio var helt fenomenal, så macho och muskulös men ändå så hyperkänslig i varje rörelse - och Mercutios relation med lillkillen Benvolio (Hukuto Kodama) som ser upp till honom var en gripande berättelse i sig. Ett annat sidospår som verkligen var berörande var moderns (Marie Lindqvist) sorgedans vid den dödade sonen Tybalts (Vahe Martirosyan) lik. Otroligt bra.

Över huvud taget var det kul att se vilka scener och relationer som Mats Ek lyfte fram i detta tidigare så styrda drama, nu när han fått fria händer. Att det rörde sig om två jämlika familjer som låg i fejd med varandra kände man inte av så mycket - snarare var Julias familj rika och mäktiga, och Romeo var mer av en street boy med en gammal maktlös pappa. På det sättet uppkom ett klassperspektiv som inte är helt givet men som funkade. Och när Julia sätter upp sig mot sin fars vilja och vägrar gifta sig med någon annan än den hon älskar blir hon ödesdigert straffad - hennes död blir därmed en helt annan än i Shakespeares version. När Romeo möter henne i döden kommer hon upp och hämtar honom från dödsriket för en sekund - det blir som ett Orfeus och Eurydike-drama i miniatyr (Mats Ek har ju för övrigt gjort
Orphée på Kungliga operan för inte så länge sedan), i deras sista omfamning lever de båda, det är ett oerhört starkt ögonblick.

Efter föreställningen visste publikens jubel inga gränser. Det var fullständigt rätt och riktigt. Vilken underbar föreställning.


Ana Laguna som amman. Foto: Gert Weigelt

Little Jinder - Break Up



Hon är bara 25 år gammal, men albumdebuterande Little Jinder är knappast en nykomling. För fem år sedan släppte hon sin första EP och sedan dess har hon arbetat in en plats mitt emellan ljus pop och hård dubstep – tills nu. För nu när dubstep har blivit så etablerat och folkligt att det till och med hörs i Eurovision går Little Jinder vidare till ett lättare, mindre bastungt elektroniskt sound som passar henne bättre. Jag hade höga förväntningar på denna skilsmässoplatta, men låtskrivarmässigt är Little Jinder ännu inte skarp nog att göra tematiken rättvisa. Det är ändå en ytterst sympatisk skiva, och med den utveckling som Little Jinder demonstrerat hittills ska det bli mycket spännande att se vad hon kommer göra i framtiden. Två låtar sticker ut och förtjänar bli stora hits: breakbeat-tjusiga Love 4 U (som kongenialt samplar samma Jesse Jackson-tal som Primal Screams Come Together) och singeln Whatever 4ever som fångar den hedonistiska och desperata yra som en post-dumpad tillvaro kan medföra.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)

dub colossus





Tips! Etiopiska (ok en engelsk medlem) gruppen Dub Colossus två första skivor "A Town Called Addis" och "Addis Through the Looking Glass" (hello
Spotify) är väldigt bra. Jag tycker dub kan vara rätt svår musik - toppen i teorin men i praktiken lite enahanda och alltför vag. Dock gillar jag dubinfluenser i annan musik, som Taken by Trees remix av Kate Boys "Northern lights", eller i riktigt suggestiv dubstep. Här korsas dub med etiopisk funk, och det låter hur fint som helst - en cool kostym till denna väldigt varma musik, och en kostym som sitter förvånansvärt väl. Toppen för oss som gillar Mulatu Astatke etc men har mindre koll på dagens etiopiska musikscen.

Dub Colossus har även gjort en tredje skiva, "Dub Me Tender", som jag gillar mindre eftersom låtarna är spexigt ordvitsigt namngivna ("Stop! In the Name of Dub", "Bizarre Dub Triangle", "Friday I'm in Dub" etc) vilket har en distanserande effekt på mig. Även de två första skivorna har lite lustiga referenstitlar, men själva musiken är asbra så who gives.

chic - everybody dance



från
vårpärlor
 
Nile Rodgers <3

europa 1990



En populärkulturell epok som jag tycker är intressant är det sena 1980-talet till det tidiga 1990-talet, när det gäller dansmusik. Det var så mycket som hände då. Jag är för ung för att själv ha varit med om den (när jag och min syster cyklade till stan för att handla hösten 1990, hon skjutsade mig på sin pakethållare, köpte hon ett par sjutumssinglar och jag det senaste numret av Nintendo-Magasinet), men jag har ändå starka bilder av den i mitt huvud. Det var när house och hiphop - samtidigt - slutade vara smala subkulturer och blev något som tog sig in på topplistor, dels i "ren" form, men också i poppiga hybridformer - massor av artister som älskade dessa genrer utan att vara "real" på något sätt. När Madonna närmade sig house var det samma sak som när Britney Spears närmat sig dubstepproduktioner 20 år senare. Samtidigt föll Berlinmuren, Sovjetunionen upplöstes, Apartheid avskaffades och Thatcher lämnade makten - det var ett nytt decennium och allt kunde hända, det fanns hopp i luften. Man gjorde kläder i nya material, skapade musik med nya instrument, festade med nya droger. Allt höll på att förändras. (Min favoritskiva från denna epok är Jungle Brothers andra album "Done by the forces of nature" från 1989.)

När eurodiscon uppstod måste allt detta ha spelat roll - alla dessa nederländska, tyska, belgiska, schweiziska och danska artister som var 0 procent coola måste ha tänkt "vafan, varför ska inte jag också göra musik?" och bara lekt, skapat något som de själva visste inte var lika bra som de amerikanska originalen, men som de hade kul med när de skapade. En sampler, en trummaskin och en billig synt - det var allts om krävdes för att göra musik, man behövde inget band, man behövde inte ens vara en bra DJ. Mycket av musiken som gjordes i Europa under denna epok var kanske inte så himla bra, men den har ändå något, en energi, en nyfikenhet, en sympatisk naivitet. Jag lyssnade nyss på hiphouse-remixen av nederlänska Twenty 4 Sevens "I can't stand it", utgiven på danska Coma Records 1990 (och en av de där singlarna som Carro köpte den hösten), den lät förvånansvärt bra. Sedan tittade jag på videon på YouTube och fick ett delvis annat intryck. Det är så taffligt och oglammigt att det får en lite sorglig kant. De filmar utomhus när det inte är så fint väder eller särskilt varmt, dansarna är inte så snygga, och inte heller sångerskan ser ut som en stjärna, hon ser inte ens glad ut utan snarare mest osäker. Och det är egentligen bra och logiskt att videon ser ut så. För Europa är så mycket, det finns så mycket fult och sjaskigt, så mycket knark och prostitution. Eurodiscon är ett soundtrack även till detta deppiga. Det är inte lyckans musik, det är desperat musik. Och alla artister som var stora då, vad hände med dem? De fick ett par hits, på sin höjd, sedan kanske de blev idrottslärare eller reklamradiomedarbetare eller skoaffärsanställda - inget fruktansvärt liv såklart, men det är inte Madonna direkt. När de gick in i studion och spelade in sina låtar och videos, trodde de då att de var nära att nå sina drömmar om att bli popstjärnor? Eller visste de hela tiden att allting var en illusion?

Rikard “Skizz” Bizzi - Kärlek, funk och solidaritet



Producenten och rapparen Skizz ligger bakom två av de senaste årens tyngsta svenska hiphopsinglar – egna gruppen Stockholmssyndromets Lårparti och Sjukstugans Zig Zag (som han gästade). Han har en känsla för tjock pulserande funk som han inte delar med någon annan svensk hiphopproducent, det låter som en elektronisk uppdatering av både 90-talets slöaste västkustrap och 00-talets mest progressiva neo-soul. Men på sitt första soloalbum erbjuder han inte bara fascinerande beats utan även en häpnadsväckande mognad som textförfattare och artist. Kärlek, funk och solidaritet handlar om resan från psykisk ohälsa, missbruk och dekadens till ett liv som getts mening och ljusning genom kärlek. Det skulle lätt kunna bli cheesy pekoral, men Skizz ror det hela i land med sin osentimentala ärlighet, sin humor och sin perfekta syntes mellan ord och musik, något som kommer naturligt för en rappare som gör sina egna beats. Han visar att man kan göra hiphop som är vuxen utan att låta tråkig. Och i titelspåret inspireras de båda gästerna Timbuktu och Eye-N-I till briljanta verser.

BETYG: 6/6 (från
Nöjesguiden)

ass - 4


Gitarristen, flöjtisten och kompositören Andreas ”ASS” Söderström ligger inte på latsidan. Efter samarbeten med Johan Berthling (soundtracket 30 grader i februari) och Titiyo (sorgligt förbisedda El Rojo Adios) kommer här tredje skivan på mindre än ett år. En gång i tiden var han en singer/songwriter med Nick Drake-rötter, men sedan han släppt sången har ASS utvecklats mot riktigt intressanta territorier. Samtidigt har han rört sig från det introvert individualistiska – det sista s:et i artistnamnet står för solo – till en kollektiv musik som närmar sig jazz med sina fria tyglar och intuitiva kommunikation. Det är just utforskandet av gränslandet mellan fri jazz och komponerad konstmusik som gör detta hans fjärde soloalbum så starkt. Tillsammans med fem musiker som spelar orgel, slagverk, marimba, vibrafon, piano, saxofon och trombon skapas fascinerande stämningar – i den ena stunden klingar det orientaliskt, i den andra besöks mexikanska öknar, i den tredje hörs ursvenskt vemod. 4 rekommenderas till alla som är nyfikna på musiken bortom popmusiken.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Man kan lyssna på hela skivan på SoundCloud.

vampire weekend - modern vampires of the city



Kulturnytt i P1 slogs samman med Mitt i musiken efter årsskiftet och det innebar bland annat att de började med skivrecensioner - tidigare hade de bara recenserat litteratur, konst, film, teater och opera. Idag gjorde jag debut som musikkritiker där, med en recension av Vampire Weekends nya skiva som släpps idag. Lyssna här:

Lyssna: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli recenserar Vampire Weekend

intervjuad av mint!


Illustration: Sonja Katarina Svensson

Hehe, jag har blivit intervjuad av fina gamla
Gustav för nättidningen Mint, det handlar till 100 procent om Spotify-playlists. Ett ämne som jag, som ni vet, känner starkt för. Läs här! Om ni vill.

richard wagner i fokus och opus



I förra veckans nummer av Fokus hade jag med en artikel om Wagner,
finns på nätet nu om ni vill läsa!

Jag har också skrivit en längre artikel om Wagner i senaste numret av Opus om ni är riktigt peppade, finns i en tidiningsaffär nära dig.

Om någon någonsin skulle tveka över huruvida Wagners musik är någonting att ha:


jag älskar yung lean (doer)









Igår hade Musikguiden i P3 en 
intervju med, och studiosnack om, Yung Lean.



OBS: jag publicerar inte detta för att hänga ut någon, jag tycker bara att det är en intressant diskussion. Om någon tycker att det känns jobbigt att jag publicerat denna printscreen så hör av dig så tar jag bort den!

mariah careys nya singel är nog årets bästa låt



Gud. Om och om igen, jag kan inte sluta lyssna. Hur kan retrosoul låta så här bra?? När Raphael Saadiq  et al gör sån musik låter det alltid så trist, i bästa fall trevligt och artigt men ändå astrist. När Mariah Carey och Miguel sjunger duett känner man vinden i hennes hår och känner den gyllene kvällssolen när han skjutsar henne på sin motorcykel, glad för att han är den lyckligaste killen i världen, en rimlig känsla när man har Mariah Careys uppmärksamhet. Filmen i mitt huvud är suddig på ett Super 8-mysigt sätt, det är samma blick som alla Washed Outs skivomslag (det ska komma en video, men jag behöver inte se den, filmen i mitt huvud är bättre). Det finns inget oväsen, det finns inga andra ljud än denna ljuva musik. Det är sommar och livet är lätt för det enda som existerar är kärleken, förälskelsen, romansen. Hur kan en gitarr och en tamburin uttrycka allt det? Hur kan två röster och ett ord uttrycka allt det? Musik är magi. Jag älskar Mariah Carey så mycket.

young galaxy - pretty boy



från
vårpärlor (som nu är min mest följda playlist någonsin!)

fackföreningsrocken


Rebecca & Fiona - Union (ok den handlar visserligen om utförsäljningen av välfärden, men nice att den heter "Union")