Lil Boosie är en rappare från Baton Rouge, Louisiana som är född samma år som jag, 1982. Fast vi är ganska olika. Han har gjort asbra låtar som Clips and Choppers men han är mer känd för sin kriminalitet. 2010 väcktes åtal mot honom för mord samt diverse drogförsäljningsbrott. Han sa att han var oskyldig. Åklagarna hävdade att det var troligt att Boosie varit inblandad i minst fem andra andra mord. 2011 erkände han drogbrotten och dömdes till åtta års fängelse, ett straff han just nu avtjänar. I maj i år fann en jury att han inte var skyldig till mord.

Lil Boosie, som egentligen heter Torrence Hatch, är gift med Wanita Decuir-Hatch. De har tre barn: Torrence Hatch, Jr., Ivyana Hatch och Tarlaysia Hatch. Och nu har lilla Ivyana, som har sin pappa i finkan, börjat rappa och spelat in den här låten, "Education", om hur viktigt det är för henne att gå i skolan. Jag vet inte hur det är med er, men det snörpte till i mitt hjärta när jag hörde den och såg den här videon. Tänk om republikanerna vinner valet i höst - hur kommer det påverka det statliga ekonomiska stödet till de allmänna institutionerna? Den icke-privata sjukvården och skolorna. Hur kommer det att påverka lilla Ivyana som vill gå i skolan?
Kommentera 0

Violeta Urmana som Isolde. Foto: Arne Hyckenberg.  

Igår var jag på Berwaldhallen och invigningen av Östersjöfestivalen 2012 för att se den omtalade föreställningen av Wagners "Tristan och Isolde" med Esa-Pekka Salonen som dirigent och med en specialgjord videoinstallation av Bill Viola. Det är inte riktigt på sin plats att jag recenserar denna konsert, för jag jobbar på Sveriges Radio P2 som anordnar hela Östersjöfestivalen (Berwaldhallen är ju en del av Sveriges Radio). Men jag måste säga att Violeta Urmana var väldigt bra som Isolde, Esa-Pekka var en underbar dirigent (jag blev tårögd efter de första takterna av förspelet) och videokonsten fyllde en funktion framförallt på slutet när Isoldes Liebestod synkades med hur Tristan flöt upp från havets botten och... ut i rymden?


Foto: Arne Hyckenberg.  

Mer allmänt om operan kan jag säga detta: jag tycker att det är så himla imponerande att Wagner både komponerade musiken och skrev librettot. Innan honom hade ingen gjort det, och än idag är det vanligaste att en person står för text och en annan för musik; auteur-idealet finns inte riktigt i operavärlden. Det finns givetvis librettister som var mer välformulerade och hade bättre känsla för elegant dramaturgi än Wagner, men det spelar ingen roll, "Tristan och Isolde" är liksom flera av Wagners operor så sprängfulla av drama och relationspsykologi att man baxnar. Dessutom är Tristans och Isoldes långa kärleksduett i andra akten av operan ren poesi. Så himla snyggt hur Wagner här får in både det smygande kärleksparets ängslan och sina egna Schopenhauer-influerade filosofiska tankar om att livets och begärets utslocknande är det högsta idealet, när han låter de älskande sjunga om hur de tillhör natten och hatar dagen.


Esa-Pekka Salonen. Foto: Arne Hyckenberg. 

Man kan lyssna på hela konserten som direktsändes i P2 igår i 30 dagar, så gå gärna hit och gör det. Eller lyssna på inspelningen där den oöverträffbara Nina Stemme gör Isolde, finns på Spotify.
Kommentera 0
Länge sen jag skrev om film här. Men jag har i alla fall varit på bio två gånger den här veckan.



Weekend var jättebra. Jag vet inte varför jag trodde att den skulle vara något annat? Johan Cronemans recension i DN var legendariskt konstig, handlade mycket om att det var synd om Croneman eftersom en av hans recensioner bränts på Pride och att sexscener spelat ut sin roll i modern film. Jag håller inte med om det. Sexscenen i Weekend var väldigt bra, kändes både trovärdig och passionerad utan att bli pornografisk, och framförallt fyllde den en funktion. Det var en sexscen för bögar som går på bio - för precis som Glen påpekar i filmen så är det något man knappast är bortskämd med i mainstreamfilm. Jämför Ang Lees "Brokeback mountain" och "Lust, caution". Båda är passionerade kärlekshistorier, men den ena filmen handlar om kärleken mellan två män och den andra mellan en man och en kvinna. I den senare kunde Ang Lee (iofs inte utan viss kontrovers) ha grafiska sexscener, det var mer okej, det är mer okej. Biopubliken är inte van vid homosexuella samlag och det är kefft, tycks Weekends regissör/manusförfattare/producent Andrew Haigh tycka. På samma sätt fyller hela filmen en funktion - det är en extremt bra, välgjord och lättillgänglig kärlekshistoria, men den handlar om samkönad. Fast det är ingen blockbuster-kärleksfilm, som "Brokeback Mountain", mer en indie-kärleksfilm (typ "Blue Valentine") och såna behövs också (liksom det behövs gay-actionfilmer, gay-komedier, etc etc).

Manuset var väldigt bra (toppdialog!), skådespelarna var totalt trovärdiga och fotot var kongenialt - jag håller inte alls med Hynek Pallas som i sin recension i SvD skrev att "när paret ger sig in i en het kyss med smekande armar och blickar, och Haigh slår till med en perfekt inklippsbild på det grå höghuset där de omfamnar varandra i det enda upplysta fönstret. Snyggt som ett vykort, visst. Men i samma stund kastas jag också ut ur Glen och Russells fysiska närhet och lust – och den känsla som är filmens kemi." Den scenen hade föregåtts av mycket dramatik kring just det där med att våga stå i fönstret och visa att man är bög, något som Russel inte vågat men som Glen gjort utan att skämmas. Hela den scenen var väldigt fin, för innan kyssen sitter Russel på toaletten och är ledsen för att Glen inte är lika par-normativ som han själv är, och tänkt röka master kush i ensamhet eftersom han är så emo. Men han ändrar sig när han tar fram spliffen och tar istället med den ut till Glen, de delar på master kush-spliffen och ser på varandra och kysser varandra där i fönstret. Det blir som kärleksbrygden i "Tristan och Isolde". Oerhört snyggt, utan att kännas påklistrat.

Ett annat fint ögonblick: de sover och vaknar och fönstret står vidöppet och det är gryning. Man ser den fina utsikten genom fönstret och påminns om att Glen och Russel tidigare pratat om "Ett rum med utsikt" (som exempel på en av få mainstreamfilmer med nakna män under deras uppväxt). Det här blir deras rum med utsikt. Så enkelt och så romantiskt.

Åh, det var en toppenfilm. Jag grät till och med på slutet. Brukar aldrig göra det.



Igår var jag på galapremiären av Searching for sugar man. Den var bra! Jag vill inte säga för mycket om den för det är en film som, otidsenligt nog, vilar mycket på just storyn. Det är en fantastisk story. Men om man känner till den blir filmen lite mindre spännande att se. Men jag rekommenderar alla att se den - extremt välgjord dokumentär, befriande SNYGG (ingen skakig handkamera för klyschig realness, utan väldigt vackert foto och tight klippning) och dramaturgiskt elegant (känns som regissören Malik Bendjelloul tagit lärdom av Roland Emmerich smarta val att inte visa rymdvarelserna i "Independence day" förrän relativt långt in i filmen, och inte i en enda trailer). Och bra soundtrack också (finns på spotify). Premiär idag - gå och se!

Själv vill jag gå på bio snart igen och se "The Dark Knight Rises". Trots att jag tyckte "The Dark Knight" var fett överskattad och inte är någon superhjältefilm-entusiast över huvud taget. Men en bra film är en bra film.
Kommentera 0
Visa fler inlägg