lil boosies dotter



Lil Boosie är en rappare från Baton Rouge, Louisiana som är född samma år som jag, 1982. Fast vi är ganska olika. Han har gjort asbra låtar som
Clips and Choppers men han är mer känd för sin kriminalitet. 2010 väcktes åtal mot honom för mord samt diverse drogförsäljningsbrott. Han sa att han var oskyldig. Åklagarna hävdade att det var troligt att Boosie varit inblandad i minst fem andra andra mord. 2011 erkände han drogbrotten och dömdes till åtta års fängelse, ett straff han just nu avtjänar. I maj i år fann en jury att han inte var skyldig till mord.

Lil Boosie, som egentligen heter Torrence Hatch, är gift med Wanita Decuir-Hatch. De har tre barn: Torrence Hatch, Jr., Ivyana Hatch och Tarlaysia Hatch. Och nu har lilla Ivyana, som har sin pappa i finkan, börjat rappa och spelat in den här låten, "Education", om hur viktigt det är för henne att gå i skolan. Jag vet inte hur det är med er, men det snörpte till i mitt hjärta när jag hörde den och såg den här videon. Tänk om republikanerna vinner valet i höst - hur kommer det påverka det statliga ekonomiska stödet till de allmänna institutionerna? Den icke-privata sjukvården och skolorna. Hur kommer det att påverka lilla Ivyana som vill gå i skolan?

tristan och isolde på berwaldhallen


Violeta Urmana som Isolde. Foto: Arne Hyckenberg.  

Igår var jag på Berwaldhallen och invigningen av Östersjöfestivalen 2012 för att se den omtalade föreställningen av Wagners "Tristan och Isolde" med Esa-Pekka Salonen som dirigent och med en specialgjord videoinstallation av Bill Viola. Det är inte riktigt på sin plats att jag recenserar denna konsert, för jag jobbar på Sveriges Radio P2 som anordnar hela Östersjöfestivalen (Berwaldhallen är ju en del av Sveriges Radio). Men jag måste säga att Violeta Urmana var väldigt bra som Isolde, Esa-Pekka var en underbar dirigent (jag blev tårögd efter de första takterna av förspelet) och videokonsten fyllde en funktion framförallt på slutet när Isoldes Liebestod synkades med hur Tristan flöt upp från havets botten och... ut i rymden?


Foto: Arne Hyckenberg.  

Mer allmänt om operan kan jag säga detta: jag tycker att det är så himla imponerande att Wagner både komponerade musiken och skrev librettot. Innan honom hade ingen gjort det, och än idag är det vanligaste att en person står för text och en annan för musik; auteur-idealet finns inte riktigt i operavärlden. Det finns givetvis librettister som var mer välformulerade och hade bättre känsla för elegant dramaturgi än Wagner, men det spelar ingen roll, "Tristan och Isolde" är liksom flera av Wagners operor så sprängfulla av drama och relationspsykologi att man baxnar. Dessutom är Tristans och Isoldes långa kärleksduett i andra akten av operan ren poesi. Så himla snyggt hur Wagner här får in både det smygande kärleksparets ängslan och sina egna Schopenhauer-influerade filosofiska tankar om att livets och begärets utslocknande är det högsta idealet, när han låter de älskande sjunga om hur de tillhör natten och hatar dagen.


Esa-Pekka Salonen. Foto: Arne Hyckenberg. 

Man kan lyssna på hela konserten som direktsändes i P2 igår i 30 dagar, så gå gärna
hit och gör det. Eller lyssna på inspelningen där den oöverträffbara Nina Stemme gör Isolde, finns på Spotify.

weekend + searching for sugar man

Länge sen jag skrev om film här. Men jag har i alla fall varit på bio två gånger den här veckan.



Weekend var jättebra. Jag vet inte varför jag trodde att den skulle vara något annat? Johan Cronemans
recension i DN var legendariskt konstig, handlade mycket om att det var synd om Croneman eftersom en av hans recensioner bränts på Pride och att sexscener spelat ut sin roll i modern film. Jag håller inte med om det. Sexscenen i Weekend var väldigt bra, kändes både trovärdig och passionerad utan att bli pornografisk, och framförallt fyllde den en funktion. Det var en sexscen för bögar som går på bio - för precis som Glen påpekar i filmen så är det något man knappast är bortskämd med i mainstreamfilm. Jämför Ang Lees "Brokeback mountain" och "Lust, caution". Båda är passionerade kärlekshistorier, men den ena filmen handlar om kärleken mellan två män och den andra mellan en man och en kvinna. I den senare kunde Ang Lee (iofs inte utan viss kontrovers) ha grafiska sexscener, det var mer okej, det är mer okej. Biopubliken är inte van vid homosexuella samlag och det är kefft, tycks Weekends regissör/manusförfattare/producent Andrew Haigh tycka. På samma sätt fyller hela filmen en funktion - det är en extremt bra, välgjord och lättillgänglig kärlekshistoria, men den handlar om samkönad. Fast det är ingen blockbuster-kärleksfilm, som "Brokeback Mountain", mer en indie-kärleksfilm (typ "Blue Valentine") och såna behövs också (liksom det behövs gay-actionfilmer, gay-komedier, etc etc).

Manuset var väldigt bra (toppdialog!), skådespelarna var totalt trovärdiga och fotot var kongenialt - jag håller inte alls med Hynek Pallas som i sin recension i SvD skrev att "när paret ger sig in i en het kyss med smekande armar och blickar, och Haigh slår till med en perfekt inklippsbild på det grå höghuset där de omfamnar varandra i det enda upplysta fönstret. Snyggt som ett vykort, visst. Men i samma stund kastas jag också ut ur Glen och Russells fysiska närhet och lust – och den känsla som är filmens kemi." Den scenen hade föregåtts av mycket dramatik kring just det där med att våga stå i fönstret och visa att man är bög, något som Russel inte vågat men som Glen gjort utan att skämmas. Hela den scenen var väldigt fin, för innan kyssen sitter Russel på toaletten och är ledsen för att Glen inte är lika par-normativ som han själv är, och tänkt röka master kush i ensamhet eftersom han är så emo. Men han ändrar sig när han tar fram spliffen och tar istället med den ut till Glen, de delar på master kush-spliffen och ser på varandra och kysser varandra där i fönstret. Det blir som kärleksbrygden i "Tristan och Isolde". Oerhört snyggt, utan att kännas påklistrat.

Ett annat fint ögonblick: de sover och vaknar och fönstret står vidöppet och det är gryning. Man ser den fina utsikten genom fönstret och påminns om att Glen och Russel tidigare pratat om "Ett rum med utsikt" (som exempel på en av få mainstreamfilmer med nakna män under deras uppväxt). Det här blir deras rum med utsikt. Så enkelt och så romantiskt.

Åh, det var en toppenfilm. Jag grät till och med på slutet. Brukar aldrig göra det.



Igår var jag på galapremiären av Searching for sugar man. Den var bra! Jag vill inte säga för mycket om den för det är en film som, otidsenligt nog, vilar mycket på just storyn. Det är en fantastisk story. Men om man känner till den blir filmen lite mindre spännande att se. Men jag rekommenderar alla att se den - extremt välgjord dokumentär, befriande SNYGG (ingen skakig handkamera för klyschig realness, utan väldigt vackert foto och tight klippning) och dramaturgiskt elegant (känns som regissören Malik Bendjelloul tagit lärdom av Roland Emmerich smarta val att inte visa rymdvarelserna i "Independence day" förrän relativt långt in i filmen, och inte i en enda trailer). Och bra soundtrack också (finns på spotify). Premiär idag - gå och se!

Själv vill jag gå på bio snart igen och se "The Dark Knight Rises". Trots att jag tyckte "The Dark Knight" var fett överskattad och inte är någon superhjältefilm-entusiast över huvud taget. Men en bra film är en bra film.

grattis claude debussy!



Idag är det 150 år sedan den franske tonsättaren Claude Debussy föddes. Han är underbar och jag har ägnat över ett halvår åt att läsa böcker om honom och lyssna på hans musik (här har ni
en hyfsat kronologisk Spotify-playlist). Detta för att jag har skrivit en lång artikel om karln för Opus (kommer i mitten av september, haffa). Debussy markerar början på den moderna musiken (jag minns att Björk i en intervju i Pop 1997 skröt om att hon lyssnade på "fucking Debussy" och Andres Lokko skrev några år senare, i en förvirrad Expressen-krönika som gick ut på att han inte hade något intresse av Mozart, ansåg att den magiska gränsen för hur gammal musik får vara går vid året 1900 och just Debussy) men samtidigt är hans bästa verk klassiska, tidlösa. Jag skulle väldigt gärna se hans opera "Pelléas et Mélisande" och ännu hellre en föreställning med musiken som han gjorde till den lesbisk-erotiska diktsviten "Les Chansons de Bilitis" och som bara uppfördes en enda gång för ett slutet sällskap, med en diktuppläsare, vacker scenografi och exotiskt klädda dansare. Men men, skivorna går ju att lyssna på och de duger mer än väl. Här hör ni den enastående pianisten Martha Argerich spela "La Soirée dans Granade", den andra delen i pianotriptyken "Estampes" som kom alldeles efter "Pelléas". Bara en av många fantastiska pianostycken som Debussy komponerade.

the xx - chained


jay-z - regrets



från
sommarvindar

Cooly G - He Said I Said


way out west 2012 - dag 3


Foto:  Johanna Wallin

Sista dagen på årets Way out west inleddes med en fantastisk brunch som SIC-gänget Ida & Damon anordnade på stället med det lolliga namnet Lounge(s) på avenyn. Det var så trevligt att jag kom sent till JONATHAN RICHMANs konsert, vilket var enormt bittert eftersom den sista låten - den enda låt jag hann höra - var så fin att jag nästan blev tårögd. Få artister har så mycket hjärta som denna åldrade pop-Peter Pan, och få har sådana melodier och textfraser som man så lätt (och gärna) sjunger med i.


Foto:  Hugo Johansson/Rockfoto

FRIDA HYVÖNEN gjorde en eftermiddagsspelning i strålande solsken. Det lät bra men jag fick ändå inte riktigt feeling. Frida är sannerligen en fantastisk artist men det är lättare att kommunicera med musiken om man hör den i en något mindre lokal på kvällstid. Det mörker som finns i hennes låtar behöver bli bekräftat på något sätt. Nu blev det som att hon var i en bubbla, långt från mig som lyssnare (trots att jag stod nära scenen), jag kunde ana men inte nå.


Foto: Annika Berglund

Jag gick och såg slutet på YELAWOLFs spelning istället, det var svinbra. Alabamarapparen fullkomligt mördar mikrofonen med sina rimsvador, och basen i låtar som "Pop the trunk" är inte att leka med. Andra höjdpunkter var "Box chevy" och "Let's roll", känd som den enda bra låt Kid Rock varit inblandad i.


Foto: Annika Berglund

A$AP Rocky spelade direkt efteråt på samma scen. Sedan det meddelats att Frank Ocean ställt in var den unge Harlem-rapparen den största av årets nya artister, och folk var helt bananas i publiken. Han gjorde en bra show, och dansade spralligt och gulligt med ett underbart arm-flex-move, men ljudet var tyvärr dåligt mixat. Ofta hörde man bara trummorna och basen, vilket tog lite udden av topplåtar som "Peso". Efter konserten fick jag nöjet att intervjua A$AP Rocky - denna text dyker upp på Nöjesguiden inom en snar framtid.


Foto: Annika Berglund

Tyvärr missade jag både COMMON och THE FIELD med anledning av intervjun, och nästa någorlunda intressanta konsert var MIIKE SNOW. Det var en konsert som inte var dålig på något sätt men inte överväldigande bra heller. Av någon outgrundlig anledning var en av Miike Snow-killarna utklädd till Erland Josephsons rollfigur i "Fanny och Alexander". Why not. I extranumret "Animal" lyfte konserten och det blev riktigt maxad stämning. Det var fett när Lykke Li gästade i en låt också.


Foto:  Hugo Johansson/Rockfoto

Sedan följde KRAFTWERK och med dem festivalens stora gimmick: en show i 3D, så alla i publiken hade på sig 3D-glasögon som de fått vid entrén. Det kändes fånigt men ändå lite kul, som att lajva 70-talet och Pink Floyd-konserter med lasershower. Själva 3D-effekterna var inte så mycket att hurra över, men det var i alla fall något att titta på när de orörliga tyska gubbarna framförde sin musik. Kraftwerk är världens mest osannolika popband, eller kanske världens mest lättlyssnade konstmusikprojekt - hur som helst är det fascinerande att den anti-rockiga elektroniska musik de skapade på 70-talet, som inte lät som NÅGOT annat, kunnat bli så folkkär. Men det visuella har helt klart en stor del att göra med gruppens framgångar (något som andra elektroniska artister lärt sig av - minns till exempel Mr Oizo och hans video till "Flat beat"). Liksom med Refused var det inte riktigt min musik - jag gick efter tre låtar.


Foto: Claudia Kent

Det bar iväg till världskulturmuseet, och denna gång såg vi till att vara i tid till klubben. Vi blev belönade med ett bra DJ-set av The Soul Lounge innan GNUCCI & VAZ gjorde en toppenspelning. Stämningen var på topp när denna fantastiska kvinna sprutade ur sig rim och coolness. Till slut crowdsurfade hon, till allas totala jubel. Gnuccis musik är gjord för detta sammanhang: festen, klubben, euforin. Ett helt album med henne att lyssna på hemma känns meningslöst. Hennes konst tillhör det absoluta nuet. Och hon bemästrar den verkligen.


Foto: Claudia Kent

Därefter följde dagens, och hela festivalens, bästa konsert: AraabMUZIK, den amerikanska hiphopproducenten som förra året överraskade med det mångsidiga instrumentala soloalbumet "Electronic Dream". Live är han verkligen live: han står och trycker på knapparna på sin MPC-sampler i ett sådant furiöst tempo och med en sådan känsla för sväng att man baxnar - det är som att se Jimi Hendrix spela gitarr på 1960-talet. Ännu bättre blev konserten av att A$AP Rocky dök upp som en oannonserad gäst - han rappade inte utan ropade bara "Swag! Swag!" i baktakt, gjorde sin spralliga dans och gick omkring och log och lät sig bli fotograferad. Han var underbar. Han stod länge lutad över DJ-bordet och var fängslad av AraabMUZIKs musicerande. Men AraabMUZIK tog ingen notis om rapstjärnan, eller om publiken som var i extas av det elektroniska kaos som rasade över oss, eller om något annat än musiken. Han var så fokuserad, så hård, så bra - som en reinkarnerad Miles Davis. Luften vibrerade av energi och jag tänkte att jag aldrig älskat att leva på 2010-talet så mycket som just nu. Efteråt gick A$AP Rocky från scenen med sex snygga tjejer i släptåg, AraabMUZIK bockade snabbt med ett litet leende och gick han med, och jag gick hem med en död mobiltelefon och huvudet fullt av funkig skit.

(från
Nöjesguidens festivalblogg)


way out west 2012 - dag 2


Foto: Annika Berglund

Överlag var det fint väder på årets festival, men det regnade som sjutton runt lunch på fredagen, och jag vågade mig inte ut förrän det mattades av. Vilket var synd, för det gjorde att jag missade nästan hela THE WAR ON DRUGS konsert. Utan att krångla till det för mycket spelar det amerikanska indiebandet bra, låtstark gitarrpop, med sång som låter lite 60-tals-Dylan både till röst och melodier. Det låter kanske tråkigt på papper, men musiken är hur soft som helst och bör upptäckas av alla som blev förälskade i Kurt Vile i fjol.


Foto: Hugo Johansson/Rockfoto

ANNA VON HAUSSWOLFF gav en lika stark (och i princip identisk) spelning med den hon hade gett på Stockholm Music and Arts föregående helg. Det är svårt att inte bli hypnotiserad av Annas mäktiga röst och de drone metal-inspirerade orgelballaderna. Hon framstår mer och mer som en av vårt tids mest intressanta artister, och hennes "Ceremony" framstår allt mer som årets bästa svenska album.


Foto: Annika Berglund

FIRST AID KIT var en av festivalens huvudattraktioner och de flesta i den enorma publiken blev knappast besvikna över de fina framförandena av systerduons fina folkrocklåtar. Men jag vet inte, jag tycker att det är lite svårt att förhålla sig till allt detta fina. Det är så perfekt och snyggt hela tiden, utsökta nostalgiska produktioner (ungefär som att orkestrar gärna spelar barockmusik på instrument från 1700-talet), men det känns ibland som för mycket eskapism. Var är Klara och Johanna själva i allt detta? Vurmandet för en äldre tids musik tar bort fokus från deras egna personligheter. Vilka de är får man en skymt av under konserten: hur de klär sig och dansar (unga sexiga hippies) och i det uppsluppna mellansnacket (softa babbliga tjejer). Jag hoppas att nästa First Aid Kit-skiva innehåller mer av deras liv (inte för att all konst måste vara självbiografisk, men den bör åtminstone vara präglad av konstnären). Cause it's one life, and it's this life, and it's beautiful.


Foto: Hugo Johansson/Rockfoto

FEIST var oväntat bra. Inte för att det är någon överraskning att kanadensiskan kan göra perfekta poplåtar och album som man blir nära vän med, men live var hon ovanligt levande. Cool och säker, rolig och spontan, supersnygg och spelade sjukt bra gitarr samtidigt som hon sjöng oklanderligt. Och den balla trio av körsångerskor som hon hade med sig charmade hela publiken. Plus dessutom för "Free Pussy Riot"-banderollen som hängde på scenen. Höjdpunkterna var många: "I feel it all", "Graveyard", "The circle married the line", "My moon my man", en omarrangerad "The limit to your love"... Den enda låten jag saknade var fina balladen "The Park". Men det var hur som helst en toppenkonsert. När Jeff Tweedy från Wilco som nyss hade spelat på en annan scen dök upp för att sjunga duett med Feist i sista låten var det pricken över i.


Foto: Annika Berglund

BON IVER lockade kanske störst publik på hela festivalen. Det var en bra konsert, fast jag ägnade hela tiden åt att leta efter mina vänner och undvika lerpölar, och lyssnade med decimerad uppmärksamhet. Visst lät det bra, men jag tycker att det kan kännas lite svårt att höra skivor som liksom är gjorda för ensamhet, och en intim relation mellan artist och lyssnare, i ett sådant här sammanhang: 20 000 människor, festivalförvirring och en liten figur på en videoskärm. Fast min temporära ensamhet gjorde faktiskt att musiken blev bättre.


Foto: Annika Berglund

Jag hittade mina vänner efter konserten och såg BLUR, en konsert som jag sett fram mycket emot. Men Gud vad jag blev besviken. De inledde med hemska "Girls and boys" och fortsatte med ännu sämre "Tracy Jacks" och fortsatte med en helt bisarrt usel serie låtval. De spelade skränigt och ansträngt, Damon sjöng förjävligt och alla i bandet såg både fula och trötta ut. Britpoppen, hur kunde man sakna den? Jag älskar Blurs stora popmelodier, låtar som "Chemical world", "This is a low", "The universal", "To the end" och "Sing". Efter en timme av sorg och frustration (de enda ljuspunkterna var "Coffee & TV" och "Beetlebum" - dock i versioner som var allt annat än fina) gick jag, samtidigt som den förhatliga "Song 2" började. Men det var dumt - Blur spelade i nästan en timme till och spelade nästan alla av mina favoriter, fick jag reda på dagen efter. Aja. Jag tycker ändå att det var en trist bokning. Uppfylldes inte den årliga 90-tals-nostalgikvoten med Refused? Ett band max, tycker jag.


Foto: Johanna Wallin

Jag gick till Annedalskyrkan och det var en bra idé (att gå dit med någon som hade gästlista var en ännu bättre idé - vakterna sa att "det var fullt"). ALEKS gjorde en fantastisk spelning. Highwon-hjälten som i vintras solodebuterade med ett fantastiskt soulalbum gjorde en D'Angelo: förvandlade modernt producerad R&B till högoktanig soul med ett fenomenalt svängigt liveband. Han var så himla gullig på scenen också, uppenbart glad över publikens enorma kärlek och över att musiken lät så bra, och hade mellansnack som "det här är min farmors te som jag dricker - det innehåller citron, ingefära och fett mycket kärlek". När hela Highwon (minus Ison) kom upp på scenen i extranumret "Från hjärtat" lyfte taket och en av festivalens bästa konserter var ett faktum.


Foto: Johanna Wallin

Efter Aleks spelade SKRIET i samma lokal. Deras långsamt malande ångestrock med sina ljusa färger är bra, men det var så sent och de spelade så sjukt långsamt (dessutom satt alla ner, och ingen drack ju alkohol i kyrkan) så många i publiken somnade. Efter konserten gick de flesta hem, vilket är synd för de missade HOW TO DRESS WELL som började spela strax efter klockan tre på natten. Amerikansk indie-R&B, en blandning av souliga emo-ballader och lo-fi-electronica - det var faktiskt hur bra som helst. Men trötthetens demon besatte även mig och när klockan närmade sig fyra smög jag ut ur kyrkan. Inte en särskilt dekadent fredagskväll, men jag var mycket nöjd med denna långa dag.


Foto: Johanna Wallin

(från
Nöjesguidens festivalblogg)


way out west 2012 - dag 1


Foto: Annika Berglund

THURSTON MOORE har varit en 17-årig rockslacker i 35 år och har fortfarande samma pojkaktiga utstrålning. Sjukt. Men fint. Många festivalbesökare hade nog hoppats på akustiska låtar från fjolårets soloalbum (själv hade jag hoppats på underbara "Benediction" från den skivan), men tji fick vi. Istället ett massa distat oväsen à la Thurstons hemgrupp Sonic Youth. Men - och detta är ett viktigt men - Thurston Moore är en av cirka fem manliga rocksångare i historien som faktiskt är genuint coola. Han kommer undan med gitarrmisshandlandet och den slöa nonchalansen. Man gillar honom inte trots, utan just för detta. Sonic Youth är en påminnelse om att rock faktiskt har ett existensberättigande, och denna konsert var i sin tur en påminnelse om detta.


Foto: Hugo Johansson/Rockfoto

DEPORTEES var tyvärr extremt tråkiga. Deras stora sound och snygga melodier placerar dem någonstans mellan The Ark och Manic Street Preachers, men särskilt personliga blir de aldrig, och det mest fantasifulla som hände under deras WOW-konsert var att trummisen i en låt spelade långsammare och långsammare... Till slut jättelångsamt... Sedan snabbare och snabbare... Sedan normalsnabbt igen. Jaha. Snark. "A heart like yours in a time like this" var dock fin.


Foto: Annika Berglund

DE LA SOUL var en stor besvikelse. Istället för att spela det pärlband av singelhits som de har gjorde de en klassiskt jobbig hiphopspelning - började en låt, avbröt efter 30 sekunder för att säga ett lamt skämt eller skälla ut publiken för att den inte dansade tillräckligt mycket (iofs en korrekt iakttagelse, men lösningsmodellen var inte särskilt konstruktiv), körde en massa "when I say [xxxxx], you say [yyyyy]"-klyschor och värst av allt: rappade inte. Som av rädsla för att publiken inte skulle förstå texterna körde de en märklig Cab Calloway-pastisch i låtar som "Egotrippin part 2", och som gammalt fan blev man rejält sur. Men men.


Foto: Annika Berglund

REFUSED splittrades med buller och bång 1998 men återförenades tidigare i år - enligt ryktet fick medlemmarna en miljon var för att spela på Coachella i USA. Det säger något om hardcorebandets legendstatus, och bisarrt (och imponerande) nog lät de lika furiösa och samspelta nu som på 90-talet. Dennis Lyxsén showade som en elchockad akrobat och moshpitten framför scenen var minst sagt vild (jag klarade av tre låtar där - det var som att dansa inuti en torktumlare). Det var inte min typ av musik, men energin i konserten gick inte att ta miste på.


Foto: Hugo Johansson/Rockfoto

HOT CHIP var toppen. Det engelska bandet har de senaste åren i allt högre grad omfamnat dansgolvet, och från början till slut var detta en underbar discofest. Men det Hot Chip har förutom tunga trummor och snärtiga refränger är ett vemod och en desperation som gör deras musik riktigt angelägen. Jag saknade "Touch too much" och att få höra någon av deras fina ballader, men annars var det en perfekt konsert.


Foto: Johanna Wallin

Men om man ville se KINDNESS på klubb efteråt, och det ville man, skulle man ha gått långt innan Hot Chip slutade spela. Som alltid var det kaos med köer och klubbar på Stay out west, och jag kom inte in på Storan där Kindness spelade. Jag gick till Trädgårn och hoppades på EL PERRO DEL MAR men där var det tvärstopp i kön. Inte förrän den ordinarie konserten var slut började folk lämna lokalen och vakterna började släppa in folk - jag fick höra det fina extranumret "Change of heart" innan geniet lämnade scenen för gott. Lite senare spelade ZHALA, men bara en låt (!) (den var bra) (men ändå). Ännu senare spelade den begåvade debutanten SIBILLE ATTAR, men eftersom min sista spårvagn hem snart gick hann jag bara höra en minut innan jag var tvungen att dra. Trist avslutning på en halvbra förstadag.

(från
Nöjesguidens festivalblogg)


sibille attar - the flowers bed



Har man hört och förälskat sig i [ingenting]s Dina händer är fulla av blommor har man hört och förälskat sig i Sibille Attar. Efter många samarbeten kommer nu hennes första skivsläpp i eget namn, och det låter utmärkt. Dallrande dramatiska låtar, lagom slamrig indieproduktion, glasklara popmelodier och inte minst en röst som skiner med en besynnerlig närvaro. Inte minst imponerar de fyra låtarna genom att vara så varierade – från den muntert dekadenta popdängan Alcoholics till den gotiska soulballaden The Day. Bäst är den 1 minut och 26 sekunder långa Trouble of the World som låter som en vaggvisa sjungen av liemannen.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

björk @ stockholm music and arts



Jag tänkte att inget kunde toppa Anna von Hausswolffs konsert - jag hade fel. När Björk gör entré i en underbar paradisfågellikande outfit, tillsammans med 13 körsångerskor och två dudes som spelar keyboards och percussion, fattar man att något speciellt är på väg.

Det första man noterar är den brutala basen. Skrillex hade börjat gråta av avundsjuka om han varit där. Tack vare basen blir rytmerna i Björks låtar, som på skiva ibland är lite väl experimentella och diskreta, väldigt konkreta och närvarande. Kombinationen av det tunga soundet och den skönsjungande kören Graduale Nobili - ett gäng unga tjejer som inte har identiska kläder och militariska positioner, utan bara ser ut att vara avslappnade och ha det kul hela tiden - blir väldigt effektiv. Mellan dessa båda ytterligheter svävar Björks unika sångröst, lika kraftfull och trollbindande som någonsin.

Låtar som "Pagan Poetry", "Jóga" (där kören imiterar originalets stråkar, briljant!), "Crystalline", "Moon", och "Hunter" låter bättre än någonsin. Och när Björk & co avslutar med världen-går-under-dödsdansen "Náttúra" samtidigt som gnistor sprutar och eldslågor projiceras på skärmen bakom scenen tänker man att det är en fulländad konsert man varit med om. Det känns nästan oförskämt att begära extranummer, jag tänker att de omöjligtvis kan komma ut igen.

Men de kommer ut igen. Och framför en bokstavligen elektrisk version av den drömska balladen "Possibly maybe" (den enda låt från Björks två första album som spelas) och ett nytt finalnummer, "Declare independence" som urartar till ett underbart kaotiskt rave som sprider sig från scenen till publikhavet. Efteråt är det lätt att känna sig hänförd, till och med inspirerad. "Start your own currency / Make your own stamp / Protect your language / ... / Raise your flag / Higher, higher!" sjunger hon i låten som på skiva mest känts störig. Denna kväll framstår "Declare independence" som en underbart aggressiv uppmaning till var och en att hitta sig själv och stå för den man är. Ljudet av att se sig själv i spegeln, ge sig själv en örfil, le och gå därifrån.

Örfilade och lyckliga vaggade festivalpubliken tålmodigt ut i sommarnatten. Det var en strålande final på en strålande festival.

(från
Nöjesguidens festivalblogg)

fatoumata diawara @ stockholm music and arts



Mali är ett av världens fattigaste länder - ekonomiskt. Kulturellt och musikaliskt är landet en jätte. Ali Farka Touré, Salif Keita, Toumani Diabaté, Amadou & Mariam, Tinariwen... listan på legendariska Mali-artister kan göras lång. Den senaste i raden är Fatoumata Diawara, vars debutalbum "Fatou" blev en sensation när det släpptes i fjol. Över ett mjukt men stadigt groove sjunger hon och spelar gitarr, det är mysigt men aldrig mesigt.

Men det är på skiva. Live har hon gjort det smakfulla valet att förvandla sina finkänsliga halvballader till tungt svängande monster. Det är något oerhört och fantastiskt vi får vara med om. "Bissa", "Bakonoba" och "Sowa" växer till episka låtar som aldrig vill sluta, och vi vill aldrig att de ska sluta. 

Någon akutstisk gitarr ser man inte skymten av, och inte heller någon slick keyboardist - istället backas Fatoumata Diawara en trummis, en basist, en gitarrist och en percussionspelande körsångerska. Hon spelar själv elgitarr, sjunger och dansar med en helvetisk frenesi. Hon är lång och ståtlig, vacker och cool, som en Erykah Badu utan rökelse. Det är en otroligt bra konsert. Jag har inte dansat så mycket mitt på ljusa dagen sedan Alexis Weak uppträdde på vänsterpartiets demonstration på första maj.

(från
Nöjesguidens festivalblogg)

anna von hausswolff @ stockholm music and arts



First Aid Kit, Frida Hyvönen och Grillat & Grändy i all ära, men det är Anna von Hausswolff som gjort årets bästa svenska album. "Ceremony" är ljudet av den unga singer/songwriterns steg från vackra pianoballader till mäktiga, nästan metal-tunga ljudlandskap med fantastiska sångmelodier och hypnotiskt orgelspel.

Och live är hon lika magnetisk som på skiva. På Stockholm Music and Arts ställer hon sig på scenen i den stekande solen i sällskap av två elgitarrister (men ingen basist, ovanligt arrangemang!), en trummis, en keyboardist och en körsångerska. Men Anna ser på sätt och vis ut att vara ensam, både band och publik försvinner, hon är helt inne i sin musik, uppfylls av den, dansar till den, tyglar den, släpper lös den. 

Anna von Hausswolffs musik låter som att den befinner sig i en vulkan - ibland innan det annalkande utbrottet, ibland mitt under det våldsamma och totala, och ibland efteråt, när stormen och förödelsen lagt. Det finns något starkt apokalyptiskt över musiken. Och Anna står mitt i kaoset, orädd och totalt fokuserad.

Stockholm Music and Arts näst bästa konsert.

(från
Nöjesguidens festivalblogg)

emmylou harris @ stockholm music & art


Utsikt från pressområdets terass :)

Stockholm Music and Arts är en ball festival eftersom den har ungefär samma mix av unga och gamla artister och debutanter och superstjärnor som andra stora festivaler, men till skillnad från hos andra festivaler är nästan alla artister kvinnor. Och de gör inte ens en stor sak av det. Bara ”vill ni se en superstor artist? Ok, här är Björk. Vill ni ha en rocklegend? Ok, här är Patti Smith. Vill ni ha akustiskt countryrockmys? Absolut, här är Emmylou Harris. Vill ni ha något folkligt och populärt? Här är Laleh. Vill ni ha något hippt? Vad sägs om Anna von Hausswolff eller Frida Hyvönen. Vill ni ha något som inte kommer från Europa eller Nordamerika? Här är Fatoumata Diawara, hon fick värsta genombrottet förra året, hon är grym!” Man blir så glad – och samtidigt nedslagen av att de andra festivalerna systematiskt underskattar kvinnliga artister.

Huvudnumret på lördagen, festivaldag två av tre, var countryrockdrottningen Emmylou Harris. Hon är en legend för sina duetter med Gram Parsons i början av 1970-talet, för de skivor hon gjorde på egen hand under samma decennium, och inte minst för det fantastiska Daniel Lanois-producerade albumet ”Wrecking Ball” som kom 1995. Sistnämnda skiva gav henne indiecred och en nystart i karriären, men trist nog spelas inga låtar från den skivan – både titellåten och ”Where will I be” är ju så bra att klockorna stannar.

Men Emmylou sjunger vackert och bandet levererar fläckfri lunkande countryrock (som lutar mer åt country än åt rock), komplett med fiol och dragspel. Första halvan av konserten är mest mysigt puttrande, men sedan smyger ett annat allvar och en sorgsenhet in i Emmylous röst och musiken växer. Hon sjunger bland annat fina versioner av Townes van Zandts ”Pancho & Lefty” och, som sista låt, ”Boulder to Birmingham”. Man önskar att man var inomhus i en pytteliten klubb, att klockan var efter midnatt och att stämningen var så tät att man hörde Emmylous andetag. Utomhus i skinande solsken med en publik på flera tusen blir det en annorlunda upplevelse. Men det var en bra konsert.

(från
Nöjesguidens festivalblogg)

antony & the johnsons @ stockholm music and art



Antony Hegarty har varit allas älskling sedan hans grupp Antony & The Johnsons släppte sitt genombrottsalbum ”I am a bird now” 2005. Inte sedan The Velvet Underground har en artist skildrat den unika världen av New York-dekadens, underground-gaykultur och romantisk svärta på ett sådant trollbindande sätt. Men Lou Reeds gäng gjorde det med gitarrer och oväsen – Antony gör det med ett mycket personligt uttryck, en blandning av deep soul, operaliknande dramatik, Billie Holiday-ballader och cabaret. Att Antony många gånger framfört sina sånger tillsammans med en symfoniorkester är fullkomligt logiskt (vilket man inte kan säga om många artister), och ikväll fick han hjälp av ett stort antal medlemmar av Sveriges Radios Symfoniorkester – stråkar, blås, slagverkare, en harpist och inte minst en pianist. Antony fokuserade helt på sången – först i det avslutande extranumret, publikfavoriten ”Hope there’s someone”, satte han sig själv vid flygeln.

Det var en otroligt fin konsert. Solen gick ner över Skeppsholmen men Antonys röst och Radiosymfonikernas ljudvägg värmde oss alla i mörkret. Han spelade topplåtar som ”Cripple and the starfish” och ”For today I am a boy”, och ”You are my sister” föregicks av ett intressant mellansnack. Jag har alltid sett låten, som på skiva är en duett mellan Antony och hans barndomsidol Boy George, som en hyllning till själsligt brödraskap eller systerskap – hur man kan finna styrka och självkänsla när man känner sig som ett freak genom att se att det finns andra som är lika ”märkliga” som en själv. En sång om att avvika från heteronormen och våga vara stolt över sin femininitet – Antonys duettpartner skulle kunna representera spegelbilden som han sjunger till, eller sitt ”andra jag”, sitt sanna jag, den han vill bli. Men nej, låten handlar om Antonys syster och att han älskar henne. Tydligen var han något av ett as mot henne under tonåren, något som han senare ångrade, varpå han skrev låten. Där ser man. Inte för att det gjorde låten sämre, tvärtom.

I ett annat mellansnack pratade Antony om hur glad han är över att de skandinaviska länderna leder utvecklingen för moderna samhällen, exempelvis när det gäller jämställdhet och homosexuellas rättigheter. Alla jublade – att det är under Pride som Antony spelar i Stockholm känns mycket lämpligt. I ett annat mellansnack berättade Antony att han drömde om ett paradigmskifte inom feminismen och att ett sådant skulle lyfta fram äldre kvinnor, att de borde representeras mer i beslutsfattande positioner, inte minst bland politiker. Antonys sånger är inte lika öppet politiska som hans mellansnack, men är fyllda av samma allvar. Det finns tyngd i hans sång, men också glädje, en sorts stilla tacksamhet över den skönhet som musiken alldeles uppenbart skapar i nuet.

Och tolkningen av Beyoncés ”Crazy in love” var lika överraskande som underbar.

(från
Nöjesguidens festivalblogg)

patti smith @ stockholm music and arts



Vissa artister är snarare än musikartister att betrakta som poeter som väljer att läsa upp sina dikter i sjungen form med musikaliskt ackompanjemang. Det gäller delvis för Bob Dylan och Joni Mitchell (de är verkligen musiker – också) men det gäller i allra högsta grad för Leonard Cohen, och det gäller ännu mer för Patti Smith. Hennes första album ”Horses” från 1975 är en rockklassiker, men det är inte ett rockalbum, snarare en elektrisk diktsamling. Har man den ingången till Patti Smith är det lätt att uppskatta henne – har man det inte, och jämför henne med andra, mer musikinriktade artister, till exempel alla hundratals kvinnor som sagt sig vara inspirerade av henne (alla från Madonna till First Aid Kit), blir man lätt besviken och fattar inte vad all hype handlar om. Men Patti Smith är grym. Hennes sånger är unika.

Innan konserten på Stockholm Music and Arts börjar är trängseln närmast scenen närapå hysterisk. Det är som på en Justin Bieber-konsert, men det är inte 14-åriga tjejer som trängs, utan 54-åriga. Det är fint att se hur trogna och entusiastiska Patti Smiths fans är, de som har hängt med sedan starten. Hon är en ikon. När hon kommer ut på scenen vet jublet inga gränser, och bandet får vänta så länge innan de kan börja att de till slut bara kan le och skratta åt publikens glädjevrål. Men sedan börjar de, med en fin tolkning av ”Dancing barefoot”. Innan låten är slut har Patti Smith sparkat ner mickstativet och fått hela publiken att skandera ”Oh God, I fell for you”. Hon är på topp, fylld av energi och artisteriglädje, och dansar omkring på stället. Hon får feeling, som Anna Järvinen hade sagt.

Patti Smith är en politisk artist och har flera mellansnack om hur alla bör ändra sitt beteende för att skapa en bättre värld. Men det bästa mellansnacket är det som kommer efter en inspirerad version av klassikern ”Gloria” – Patti ropar tre korta ord: FREE PUSSY RIOT. Så enkelt, så självklart. En påminnelse om popmusikens betydelse i samhällen som är mindre demokratiska än det vi lever i.

(från
Nöjesguidens festivalblogg)


marianne faithfull @ stockholm music and arts



”My first move was to get a Rolling Stone my boyfriend. I slept with three and decided that the lead singer was the best bet.” Så sa Marianne Faithfull till New Musical Express på 1960-talet. Hon var överklasstjejen (hennes mamma härstammade från den överfeta Habsburgska dynastin) som gjorde uppror och blev en it-girl i Swinging London. Hon var snygg och hon kunde sjunga. 1964 släppte hon sin första singel, ”As tears go by”, skriven av Mick Jagger, Keith Richards och Stones-managern Andrew Loog Oldham (som upptäckt henne), och det blev en hit och början på en lång karriär.

Men i början av 1970-talet var allt annorlunda – karriären hade gått i stå, Mick Jagger hade gått vidare till (många) andra kvinnor och Marianne Faithfull var fast i ett drogmissbruk som till slut gjorde henne hemlös. Hon sjönk allt längre ner i misären, men lyckades på något sätt resa sig i sista sekunden och släppte 1979 det fantastiska albumet ”Broken English”, färgat av såväl punken som David Bowies Berlin-skivor och fylld av brutalt uppriktiga sånger och en raspig ”jag har varit med om en del”-sångröst. Det blev nystarten på Faithfulls karriär, och även om hon inte gjort något lika starkt sedan dess har hon släppt många skivor och gjort inspirerade samarbeten med yngre generationer av artister.

Det är detta livsöde man bär med sig när man går och ser den idag 65-åriga Marianne Faithfull live. Jag bryr mig inte så mycket om att konserten inte är överväldigande bra – jag blir bara glad att se att Marianne Faithfull står där, ser ut att må rätt bra och orkar sjunga sina gamla hits. Hon rör sig inte alls på scenen, hon sätter sig ned på en stol ibland och hon har ett notställ med texter till låtarna. Men hon sjunger fint, och hon ser cool ut när hon tänder en cigg och håller den i handen under en hel låt. Från ”Broken English” spelar hon både den tunga titellåten och hitten ”The Ballad of Lucy Jordan”, dock tyvärr inte den stenhårda ”Why d’ya do it”. Hon spelar även några covers, som Leonard Cohens ”The tower of song”. Det är en trevlig konsert. Man önskar att Amy Winehouse (som Marianne Faithfull för övrigt visade sitt stöd för offentligt, innan hon dog) fick bli lika gammal och göra samma sak. Men ödet ville annorlunda.

(från
Nöjesguidens festivalblogg)

antony hegarty + sveriges radios symfoniorkester - crazy in love


rick ross - god forgives, i don't


Popmusik är konstformen där artisten gör sig själv till konstverk. Vissa förvandlar livserfarenheter till låtar, andra skapar en artistpersona som ersätter jaget. David Jones blev David Bowie (som i sin tur blev Ziggy Stardust), Stefani Germanotta blev Lady Gaga och den före detta fångvaktaren William Roberts blev Rick Ross. Andra rappare överdriver sitt mer eller mindre kriminella förflutna för att bli mer spännande – Rick Ross valde istället att ta över identiteten från en befintlig gangster och droghandelskung, ”Freeway” Ricky Ross, och sopade igen spåren från sitt eget förflutna. Han är besatt av skapandet, av skapelsen, av illusionen. Hans minutöst uttänkta och genomförda album har därför mer gemensamt med gangsterfilmer än med låtinriktad rap. Det är också från filmvärlden som han har plockat titeln till sitt nya album – Gud förlåter, men inte jag är en gammal spaghettiwestern som handlar om en tågrånare och revolvermannen som vill lägga vantarna på stöldgodset.

Rick Ross är inte den förste att uppgradera gangstarap från ett tuffa låtar till episka sagor. Sedan Raekwons mästerverk Only Built 4 Cuban Linx 1995 har denna typ av hiphop utvecklats till en egen genre. Vad som är nytt med Rick Ross är att han lägger lika mycket energi på musiken som texterna. Han väljer beats med en sådan precision och konsekvens att man kan tala om en Rick Ross-estetik – extremt lyxiga produktioner med tjusiga ackord och lager på lager av syntar, gitarrer, trummor och bakgrundssångare. Ross gör inte raplåtar vare sig för klubben eller bilen, utan snarare champagnepartyn på soliga takterasser. Det är en hiphopversion av Isaac Hayes 70-tal och Totos 80-tal, och uttrycket är så starkt att det inte spelar någon roll att texterna inte utgör en sammanhängande narrativ. Rick Ross målar upp scener och stämningar, han är inte intresserad av att berätta historier.

Det kanske ska påpekas att Rick Ross är en fantastisk rappare, som har både kvicka ordlekar, fantasifulla metaforer, en röst med tyngd och refränger som lätt fastnar i skallen. God Forgives, I Don’t är inte lika direkt och hårt som hans förra album Teflon Don men är å andra sidan jämnare och mer helgjutet. Dessutom är Andre 3000:s gästvers på Sixteen årets hittills bästa rap. Att OutKast-stjärnan kan hoppa in och hålla en lång monolog om sitt liv utan att det stör skivans karaktär säger något hur tätt den hänger ihop. Miamirapparen som är mer besläktad med Miami Vice än Miami bass är på topp.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

missy elliott feat. nicole wray & mocha - hit em wit da hee (remix)

 
Missy Elliott släppte sitt debutalbum "Supa Dupa Fly" 1997. Så fruktansvärt bra och nyskapande, Timbalands beats, Missys melodier, Hype Williams videos (iofs inte för just denna singel, men de flesta andra). Jag minns att den blev sågad i Aftonbladet av Anna Björkman som tyckte att skivan lät tråkig (!), ungefär som Fredrik Strage som ett halvår tidigare i Pop recenserat Aaaliyahs "One in a million" och tyckt beatsen (Timbalands revolutionerande beats) lät trista. Hur som helst, Missy och Timbaland var verkligen så himla kreativa i slutet av 90-talet, vilket illustreras av denna fjärde och sista singel från "Supa Dupa Fly". Duon måste ha hört Björks "Homogenic" som släpptes i slutet av 1997 och blivit helt knäckta av hur bra den var, för istället för att släppa den perfekta poplåten som originalversionen av "Hit em wit da hee" är som singel så gjorde man en remix med ett beat som lunkar på lite dunkelt och återhållsamt i tre och en halv minut innan Timbaland släpper lös sin sampling av stråkarna i Björks "Jóga". Och man bara smälter. Låten leviterar, likt Missy och hennes dansare i videon, och man inser att i hiphopens och R&B:ns värld är allt möjligt.

Timbaland idag är en egotrippad muskelknutte som gör förenklad och okomplicerad musik. Missy är en hiphopnostalgiker som fastnat i arbetet med sitt sjunde album (hennes förra skiva kom för sju år sedan). Men man kan inte underskatta hennes betydelse för den nya generationen av kvinnliga artister, hon visade att man kan vara vad som helst, hur som helst, att man inte behöver se ut som en fotomodell för att vara en R&B-stjärna, att man kan skriva låtar och producera själv utan att förlita sig på en massa dudes, och att man kan tjäna pengar. Nu för tiden verkar hon mest mysa med unga kvinnliga artister, för fram dem i rampljuset, alla från Keyshia Cole till Jazmine Sullivan. Det är fint. Fast det är för hennes tre första skivor som jag älskar henne.