Som alla trogna Annika Flynner-läsare minns blev jag helt tagen av Agnes Vardas film "Efterskörd". Igår såg jag en annan av hennes filmer, den självbiografiska "Agnes stränder" som kom häromåret. Den var väldigt fin. Kanske inte lika vass som Efterskörd, men så är det också två olika typer av filmer: en fritt associerande dokumentär respektive ett slags filmade memoarer. Jag tyckte Agnes stränder påminner om Carl Johan de Geers mycket fina "Med kameran som tröst (del 2)" i det att regissören berättar saker från sitt liv och gestaltar det med enkla, till synes helt spontana, fiktionaliserade scener med minimal scenografi och kostym. Fast "Agnes stränder" är ändå överraskande påkostad, med ambitiösa saker som akrobatcirkus och en en stor syntetisk val i naturlig storlek (!), som får vara med i ungefär 30 sekunder var, bara för att Varda fick ett infall och ville gestalta det på ett visst sätt.



Men lika ofta är idéerna enkla och briljanta. Som när hon berättar att hon fick namnet Arletty, eftersom hon föddes i Arles, men att hon aldrig gillade det och bytte namn till Agnès när hon var 18. Hon ristar in namnet Arletty i sanden och låter vågorna sluka och sudda ut bokstäverna synkroniserat med voiceovern. Bilder som lyder voiceover istället för tvärtom: äntligen ett hållbart argument för voiceover på film.



Agnès Varda ser en bild på sig själv som liten, lekandes i sanden med en kamrat, lycklig. Hon utforskar detta minne inte genom att prata lite sentimentalt om den tiden i allmänhet, utan genom att återskapa scenen - hon låter två små flickor ha på sig identiska baddräkter som de två små flickorna på fotot, bara för att se hur hon reagerar på det. På samma sätt låter hon senare i filmen scenograferna bygga upp det ruckel i dit hon en gång flyttade och långsamt förvandlade till en vacker ombonad bostad, bara för att få röra sig i den miljö som fastnat på fotot. Närheten till fotot, till bilderna, och liksom förtroendet för konsten, lyser igenom hela filmen och det är inte bara sympatiskt utan väldigt effektfullt. Och det är inte bara bilder som hon berörs av - hon har en lång utläggning om Schuberts åttonde symfoni, symfonin som aldrig fullbordades men som är så kolossalt vacker ändå (lite som Schuberts eget, alldeles för korta liv!). Lyssna på den här, den är som sagt hälften så lång som alla andra symfonier men dubbelt så bra som de flesta.


René Magritte, "Les Amants" (1928)

Hon pratar mycket om sitt förhållande till Jacques Demy, sitt livs kärlek. Han dog i AIDS 1990 men hon tänker på honom hela tiden, deras kärlek har inte dött. Och när hon ska gestalta detta gör hon en briljant parallell till en målning av Magritte, där de älskandes ansikten är täckta med tyg. Verkligheten är ofullständig. Det är en kyss som inte smakar läppar. Ett ansikte som finns där men som inte kan ses och inte beskrivas. Ett minne som blir absurt. Men närvaron av kärlek och passion går inte att ta miste på. Så Agnès Varda väljer att visa sin inre bild av henne och Jacques så här:



Det syns inte här, men de två går baklänges. Det gör Agnès hela filmen igenom, när hon återbesöker alla platser som hon har starka minnen till. Det är för att göra filmen rättvisa: det här är en felaktig process, livet går framåt men denna film går bakåt, det som visas är inte den naturliga verkligheten utan den upplevda och ut-och-invända. Varda är besatt av tanken att vara trogen mot konstverket, så hon använder sig av speglar och evighetssynvillor för att skapa en verfremdung-effekt och påminna om det paradoxala i att en berättelse kan gå åt två håll samtidigt. Hennes sista replik är: jag minns medan jag lever. Något som kan te sig självklart, men för Agnès Varda är det något mystiskt och vackert, att flera tider kan existera parallellt.



Fast de ord som ekar starkast efter filmen är de som Agnès Varda yttrar om sina barn och barnbarn, samtidigt som alla dessa får vara med i bild samtidigt, klädda i vitt medan mor/farmor/mormor Varda är klädd i svart (närmare döden än någon av de andra), och genom bluescreen-teknik får strosa omkring i harmoniska miljöer som en skogsdunge och en strand:

"Mina barn, deras fruar och män, mina barnbarn. Jag vet inte om jag känner alla. Och jag vet inte om jag förstår dem. Men jag går mot dem."

Och så går hon mot dem, sträcker sig efter dem, de ljust klädda, de man vill ska vara ljuset. Familjen, det enda som är begripligt ibland, samtidigt som familjerelationer ofta är helt hopplösa. Men man tyr sig till dem, tyr sig till kedjan och blodet, illusionen av kontinuitet och evighet. Det är en tröst, eller kan vara, eller borde vara. Men just gesten: jag går mot dem. Så naturligt och vackert. En pusselbit i att förklara livet - så bör all konst vara.
Kommentera 4


Nicholas: På 1920-talet fick Duke Ellington hitlåtar genom att anspela på föreställningen om den svarte mannen som exotisk, farlig och djurlik, komplett med trumpeter som imiterade ljud från djungeln. Denna sorgliga episod i musikhistorien ekar obehagligt i Killer Mikes och Gucci Manes duett "Animal" på denna skiva. I övrigt är det ett starkt album, fast inte fullt så vasst som det snärtiga mixtape Killer Mike släppte strax innan, Bang x3. Mike är dock, med sin politiska ilska, kristna övertygelse, fenomenala rapskills och förkärlek för beats som doftar mer av New York än av hans hemstad Atlanta, en konstant intressant artist.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Fem minnesbilder av Killer Mike genom åren:

1) Killer Mike gästar OutKasts hitlåt "The Whole World" och rappar mycket bättre än både Andre och Big Boi, som inte är lika bekväma med 6/8-takten.



2) Killer Mike har släppt sitt debutalbum "Monster" men fick inte det genombrott han förtjänade. Det har gått ett par år sedan dess men han hänger fortfarande kvar, lite surare, fortfarande svinbra, fortfarande kompis med Big Boi och är med på flera låtar på dennes "Purple Ribbon All-Stars... Got Purp? Vol 2"-mixtape. Bland annat denna, som jag tror Trey Songz lyssnade på innan han gjorde "Bottoms up".



3) Killer Mike blir mer och mer kompromisslös, mer och mer underground, mer och mer politisk. Och detta ses och uppskattas av legenden Ice Cube, som spelar in den här dängan tillsammans med Mike, ett fint exempel på att åldras med värdighet med gangstavärderingar intakta.



4) Killer Mike släpper dubbelalbumet "Underground Atlanta" som gästas av en massa härliga människor, som Princess från Crime Mob, Pill, Gucci Mane, OJ da Juiceman och Souljaboy. Bästa låten är den här, med ett beat som låter som en EKG eller ett tv-spel där ens energimätare är nere på nästan noll och man dör när som helst.



5) Killer Mike har bytt namn till Mike Bigga men bytt tillbaka innan det hann få konsekvenser för hans skivutgivning (påminner om Young Jeezy som ville byta namn till Jeezy eftersom han inte är så ung längre - det hedrar honom - men han ändrade sig, antagligen för att skivförsäljningen skulle minska om han slopade sitt väletablerade varumärke), och släpper 2011 nytt mixtape och album. Den här singeln är en av höjdpunkterna. Jag gillar att Big Boi rappar "tigger, a tiger" för att få in sina ord i rimmet, det påminner om det klassiska ögonblicket på "Protect ya neck" när Method Man rappar "nuff respect due to the 1-6-ooh, I mean Oh, yo, check out the flow, like the Hudson or PCP, when I'm dustin". Ah, älskar ändå rap.

Kommentera 2
Ok vi kör.



Jag var nyss och såg Lars von Triers "Melancholia" på en förhandsvisning som arrangerades av Stockholms filmfestival. Och låt mig säga det direkt: den var HELT fantastisk. Ännu bättre än "Antichrist"? Ja, ännu bättre än "Antichrist". Vissa element av den filmen fanns kvar i denna, som detta med att naturen/världen inte är god, att "bra" killar kan vara opsykologiska i en kärleksrelation och stå som frågetecken när allt blir dåligt, samt förstås Charlotte Gainsbourg som spelade fenomenalt. Egentligen var det hennes film lika mycket som Kirsten Dunsts. Eller ok, nästan. Gainsbourgs karaktär, Claire, definierades rätt mycket i förhållandet till andra - medan Kirsten Dunsts karaktär Justine utforskades mer som individ.

Men vilken film! Det känns så dumdristigt att använda ordet geni, och man är ännu mindre sugen på att göra det just nu eftersom det kan framstå som att man tycker att alla genialiska konstnärsmän ska ha carte blanche i det offentliga rummet eftersom de är så härliga och genialiska, men om vi säger så här - Lars von Trier har sagt att han är världens bäste regissör och jag kan inte säga emot. Jag kan inte det. Det finns ingen som gör så mycket av filmmediet som han, och som gör det så skickligt. Han vågar ta tag i de stora frågorna - döden, universum, förgängligheten, alltings meningslöshet - och han gör det inte bara seriöst och med substans, han gör det med underbar estetisk känsla, total dramaturgisk kontroll, och till och med då och då lite humor. Och han glömmer aldrig bort karaktärerna, människorna, skådespelarna, psykologin: hur knasiga hans berättelser än är på pappret befolkas de alltid av djupt trovärdiga, nyanserade och oförglömliga karaktärer, framför allt kvinnor. Den prioriteringen är en feministisk handling - att han skulle vara en kvinnohatare, som vissa ville påstå efter "Antichrist", är lika löjligt som att han skulle vara nazist.



Det finns så mycket att säga om "Melancholia". Eftersom många av er som läser detta ännu inte sett den kan jag avslöja några detaljer - den handlar om att världen går under (det får man reda på redan i början - ett smart drag, för då slipper publiken distraheras av spänningsmomentet i alltför stor grad och kan fokusera på allt annat i filmen), den handlar om två systrar (Justine och Claire) och den har två delar, i vilka de två kvinnorna turas om att stå i fokus. Här påminner filmen om "Fanny och Alexander", för den första delen handlar om en ceremoniell fest i en vacker överklassmiljö och använder färgerna guld, trä och rött, medan den andra delen är mer bister och går i färgerna blått, grått och vitt. En "röd" och en "blå" del alltså, precis som Fanny och Alexander med julfestdelen och Jan Malmsjö-delen. Jag tror inte att detta var en slump.

Men Lars von Triers fest, en bröllopsfest, är inte alls lika nostalgisk och sentimental som Ingmar Bergmans julfirande. Det handlar mycket om romantik och om hur äkta romantik och glädje kan lysa med sin frånvaro i det borgerliga skådespel som en smaskig bröllopsfest är. Alla frågar Justine varför hon inte är nöjd, alla är anklagande och besvikna, men ingen är egentligen intresserad av vad hon känner, de vill bara att skådespelet ska gå så fint till som möjligt (i och för sig en befogad attityd när man anordnar ett kalas som kostar flera hundra tusen - men då kanske man ska undvika sådana tillställningar, eller i alla fall inte låtsas att de ska gå i kärlekens och romantikens tecken). Och Justine mår inte så bra. Whoops, dålig stil, dålig tajming. Hennes nyblivne make är gullig men även han har sin tydliga bild av hur det ska gå till och drar sig inte för att spela offerrollen när det inte blir så. Han är inget svin, det är inget uppseendeväckande det han gör, det är väl naturligt kanske, men det är sorgligt. Lars von Trier dömer inte, han registrerar och återger med total precision, som en filmande Flaubert. En scen är oförglömlig här: när bruden ber brudgummen dra upp blixtlåset på bröllopsklänningen, när de sitter på sängen och det är deras bröllopsnatt - han har dragit ner blixtlåset, men hon ber honom dra upp det igen. Det har man aldrig sett på film innan. Han blir snopen men kan bara lyda. Sedan försvinner hon i desperat jakt på romantik som inte är dikterad och regisserad av hundra finklädda gäster.



Han dömer inte ens mamman till Justine (underbart spelad av fantastiska Charlotte Rampling, minns "Under sanden"). Hon är en person som är helt befriad från kärlek och värme och när dottern behöver hennes stöd ber hon henne att ganska upp sig och dra åt helvete. Men det unika är att mamman inte är något monster. Hon skuldbeläggs inte på ett billigt sätt - "aha, det är DÄRFÖR Justine är som hon är" osv osv - hon bara är som hon är, en inte särskilt sympatisk människa men dock en människa. Lars von Trier vågar göra detta, han litar så mycket på sitt manus, han behöver inte ta några genvägar, kan gott låta modern vara en egen individ och inte bara ett verktyg för storyn. Det är så befriande. Och, skulle jag vilja säga, även det en feministisk handling. Mamman förklaras aldrig och hon behöver aldrig förklaras. Hon är bara en trovärdig karaktär.

Den andra delen är mer existentiell och innehåller repliker som "Jorden är ond. Ingen kommer att sakna den." och en barnkaraktär som är ovanligt bra. Barn på film gör ju alltid på ett visst sätt - glad i vissa givna situationer, rädda i vissa givna situationer osv. Men den lille pojken, Claires son, är inte så, han kan ligga och sova när man förväntar sig att han ska vara rädd, han kan vara lugn när man (likt hans mamma Claire) är orolig att han ska få panik. Det är vackert. Och i en fantastisk scen mellan pojken och Justine - precis efter att hon, i ett samtal med Claire, visat sin mest cyniska och brutalt pessimistiska sida - visar hon en annan sida, en varm och inkännande. Pojken undrar var hans pappa är, men han säger det inte ens, han ser bara den sadlade hästen som inte har pappan som ryttare och förstår. Och Justine förstår att han förstår. Och hon ljuger för honom i all kärleksfullhet - hon vill skona honom på ett sätt som hon tycker att det är meningslöst att försöka göra med sin syster. Ett barns illusioner är viktigare, tycks andemeningen vara. De är värda att skydda.



Filmen handlar mycket om just detta - vad är värt att skydda? Vad är värt att försöka rädda om jorden går under? Vad betyder någonting? Relationer, betyder de något om döden är runt hörnet? En sund inställning och ett glatt humör, vad ska man med det till om förintelsen knackar på dörren? Och materiella ting, vem fan bryr sig? Jordens undergång känns kanske lite sci-fi för vissa, men en dag finns vår jord inte längre, en dag ska den sista människan dö, och så är det. Och även om det är långt tills dess så ska vi alla dö, vi ska alla lämna detta liv och denna planet, vi måste alla fundera över vad som är värt något när stunden nalkas. Att göra en film om detta kan bli fruktansvärt högtravande och tråkigt. Lars von Trier gör ett elegant kammarspel (kvinna kvinna man barn - jodå, som en riktig stråkkvartett, riktig kammarmusik) av det, och skildrar syskonkärlek på kuppen (obs att bråk och tårar också är en del av en fin/djup syskonrelation - detta har inte undgått von Trier). Sättet som Claire bryr sig om sin syster Justine är rörande. Hennes make John (Keifer Sutherland - oväntat bra!) muttrar irriterat, han är inte en ond människa egentligen, bara lite störig, manusguden dömer inte heller honom. Men hans tvärsäkerhet  har sitt pris, han kan inte hantera att han haft fel angående en rätt stor sak (jämför hur plötsligt ruinerade börsmän betedde sig 1929, eller hur den åldrade Hemingway agerade när hans kropp inte längre motsvarade bilden av den machoman som han identifierade sig med).

Jag tycker att det är en briljant idé att skildra jordens undergång i den här miljön - ett ensamt gods, några få personer, inte en stor stad som krossas som i alla katastroffilmer. Döden är oftast inte kollektiv och dramatisk utan ensam och deppig. Och slutscenen är briljant - vad gör människorna för att skydda sig, för att trösta sig, mot det annalkande fruktansvärda? Jo, de bygger en fånig liten hydda och sätter sig i denna. Vad är detta om inte en symbol för kyrkan! Sätt er där i era fåfänga byggnader, ni rår inte på döden, ni rår inte på universum, tycks vara Lars von Triers budskap. Men det är ingen hånfull och överlägsen Christopher Hitchens-attityd, bara klarsynt och psykologisk - och i von Triers filmkonst finns det nog mer av övernaturlig poesi än av naturvetenskaplig krasshet.


Jag måste bara säga några ord om musiken. Den är fantastisk, det är Wagners förspel till Tristan och Isolde som jag skrev om här för inte alls länge sedan. Bara detta, det spelas om och om igen i olika situationer, varvat med tystnad då så klart. "I melankoli finns alltid ett stråk av längtan" sade Lars von Trier på presskonferensen i Cannes, och ingenstans märks detta så tydligt som i denna oändligt längtande, trånande, sökande melankoliska musik. Det handlar om det ofullständigas estetik, att dras mot något eftersom det som finns inte är tillräckligt. En förälskad söker sin älskade (i Tristan och Isolde). En själ söker något annat än en kvinnoroll, för att travestera Edith Södergran (Justine i första delen av filmen). En planet söker sin undergång, sin tystande frälsare (andra delen av filmen). En filmkonstnär söker något att fånga, något som känns angeläget att berätta om, något genuint, något som är liv.

Jorden och Melancholia dras mot varandra på samma sätt som Tristan och Isolde, det är en katastrof på gång, vi vet om det, alla fattar hur det ska sluta, men ändå vill vi bevittna denna dödsdans. För det finns inget deprimerande med tragiska berättelser, om slutresultatet är ett storslaget konstverk, för konsten är alltid frälsande. Den skyddar dig inte mot döden. Men den tröstar dig mot den bedövande känslan av sorg och meningslöshet, den rycker tag i dig och får dig att känna dig levande, får dig att känna att du upplever någonting, att du är med om någonting, att du är någon. Åtminstone för stunden. När musiken tystnar, boken tar slut eller ljusen tänds i biosalongen är du tillbaka i ditt vanliga liv. Och sökandet börjar om. Och Wagner hade kanske rätt - kanske slutar detta sökande först i kärleken eller i döden.
Kommentera 25
Visa fler inlägg