les plages d'agnès



Som alla trogna Annika Flynner-läsare minns blev jag helt
tagen av Agnes Vardas film "Efterskörd". Igår såg jag en annan av hennes filmer, den självbiografiska "Agnes stränder" som kom häromåret. Den var väldigt fin. Kanske inte lika vass som Efterskörd, men så är det också två olika typer av filmer: en fritt associerande dokumentär respektive ett slags filmade memoarer. Jag tyckte Agnes stränder påminner om Carl Johan de Geers mycket fina "Med kameran som tröst (del 2)" i det att regissören berättar saker från sitt liv och gestaltar det med enkla, till synes helt spontana, fiktionaliserade scener med minimal scenografi och kostym. Fast "Agnes stränder" är ändå överraskande påkostad, med ambitiösa saker som akrobatcirkus och en en stor syntetisk val i naturlig storlek (!), som får vara med i ungefär 30 sekunder var, bara för att Varda fick ett infall och ville gestalta det på ett visst sätt.



Men lika ofta är idéerna enkla och briljanta. Som när hon berättar att hon fick namnet Arletty, eftersom hon föddes i Arles, men att hon aldrig gillade det och bytte namn till Agnès när hon var 18. Hon ristar in namnet Arletty i sanden och låter vågorna sluka och sudda ut bokstäverna synkroniserat med voiceovern. Bilder som lyder voiceover istället för tvärtom: äntligen ett hållbart argument för voiceover på film.



Agnès Varda ser en bild på sig själv som liten, lekandes i sanden med en kamrat, lycklig. Hon utforskar detta minne inte genom att prata lite sentimentalt om den tiden i allmänhet, utan genom att återskapa scenen - hon låter två små flickor ha på sig identiska baddräkter som de två små flickorna på fotot, bara för att se hur hon reagerar på det. På samma sätt låter hon senare i filmen scenograferna bygga upp det ruckel i dit hon en gång flyttade och långsamt förvandlade till en vacker ombonad bostad, bara för att få röra sig i den miljö som fastnat på fotot. Närheten till fotot, till bilderna, och liksom förtroendet för konsten, lyser igenom hela filmen och det är inte bara sympatiskt utan väldigt effektfullt. Och det är inte bara bilder som hon berörs av - hon har en lång utläggning om Schuberts åttonde symfoni, symfonin som aldrig fullbordades men som är så kolossalt vacker ändå (lite som Schuberts eget, alldeles för korta liv!). Lyssna på den här, den är som sagt hälften så lång som alla andra symfonier men dubbelt så bra som de flesta.


René Magritte, "Les Amants" (1928)

Hon pratar mycket om sitt förhållande till Jacques Demy, sitt livs kärlek. Han dog i AIDS 1990 men hon tänker på honom hela tiden, deras kärlek har inte dött. Och när hon ska gestalta detta gör hon en briljant parallell till en målning av Magritte, där de älskandes ansikten är täckta med tyg. Verkligheten är ofullständig. Det är en kyss som inte smakar läppar. Ett ansikte som finns där men som inte kan ses och inte beskrivas. Ett minne som blir absurt. Men närvaron av kärlek och passion går inte att ta miste på. Så Agnès Varda väljer att visa sin inre bild av henne och Jacques så här:



Det syns inte här, men de två går baklänges. Det gör Agnès hela filmen igenom, när hon återbesöker alla platser som hon har starka minnen till. Det är för att göra filmen rättvisa: det här är en felaktig process, livet går framåt men denna film går bakåt, det som visas är inte den naturliga verkligheten utan den upplevda och ut-och-invända. Varda är besatt av tanken att vara trogen mot konstverket, så hon använder sig av speglar och evighetssynvillor för att skapa en verfremdung-effekt och påminna om det paradoxala i att en berättelse kan gå åt två håll samtidigt. Hennes sista replik är: jag minns medan jag lever. Något som kan te sig självklart, men för Agnès Varda är det något mystiskt och vackert, att flera tider kan existera parallellt.



Fast de ord som ekar starkast efter filmen är de som Agnès Varda yttrar om sina barn och barnbarn, samtidigt som alla dessa får vara med i bild samtidigt, klädda i vitt medan mor/farmor/mormor Varda är klädd i svart (närmare döden än någon av de andra), och genom bluescreen-teknik får strosa omkring i harmoniska miljöer som en skogsdunge och en strand:

"Mina barn, deras fruar och män, mina barnbarn. Jag vet inte om jag känner alla. Och jag vet inte om jag förstår dem. Men jag går mot dem."

Och så går hon mot dem, sträcker sig efter dem, de ljust klädda, de man vill ska vara ljuset. Familjen, det enda som är begripligt ibland, samtidigt som familjerelationer ofta är helt hopplösa. Men man tyr sig till dem, tyr sig till kedjan och blodet, illusionen av kontinuitet och evighet. Det är en tröst, eller kan vara, eller borde vara. Men just gesten: jag går mot dem. Så naturligt och vackert. En pusselbit i att förklara livet - så bör all konst vara.

killer mike - PL3DGE



Nicholas: På 1920-talet fick Duke Ellington hitlåtar genom att anspela på föreställningen om den svarte mannen som exotisk, farlig och djurlik, komplett med trumpeter som imiterade ljud från djungeln. Denna sorgliga episod i musikhistorien ekar obehagligt i Killer Mikes och Gucci Manes duett "Animal" på denna skiva. I övrigt är det ett starkt album, fast inte fullt så vasst som det snärtiga mixtape Killer Mike släppte strax innan, Bang x3. Mike är dock, med sin politiska ilska, kristna övertygelse, fenomenala rapskills och förkärlek för beats som doftar mer av New York än av hans hemstad Atlanta, en konstant intressant artist.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Fem minnesbilder av Killer Mike genom åren:

1) Killer Mike gästar OutKasts hitlåt "The Whole World" och rappar mycket bättre än både Andre och Big Boi, som inte är lika bekväma med 6/8-takten.



2) Killer Mike har släppt sitt debutalbum "Monster" men fick inte det genombrott han förtjänade. Det har gått ett par år sedan dess men han hänger fortfarande kvar, lite surare, fortfarande svinbra, fortfarande kompis med Big Boi och är med på flera låtar på dennes "Purple Ribbon All-Stars... Got Purp? Vol 2"-mixtape. Bland annat denna, som jag tror Trey Songz lyssnade på innan han gjorde "Bottoms up".



3) Killer Mike blir mer och mer kompromisslös, mer och mer underground, mer och mer politisk. Och detta ses och uppskattas av legenden Ice Cube, som spelar in den här dängan tillsammans med Mike, ett fint exempel på att åldras med värdighet med gangstavärderingar intakta.



4) Killer Mike släpper dubbelalbumet "Underground Atlanta" som gästas av en massa härliga människor, som Princess från Crime Mob, Pill, Gucci Mane, OJ da Juiceman och Souljaboy. Bästa låten är den här, med ett beat som låter som en EKG eller ett tv-spel där ens energimätare är nere på nästan noll och man dör när som helst.



5) Killer Mike har bytt namn till Mike Bigga men bytt tillbaka innan det hann få konsekvenser för hans skivutgivning (påminner om Young Jeezy som ville byta namn till Jeezy eftersom han inte är så ung längre - det hedrar honom - men han ändrade sig, antagligen för att skivförsäljningen skulle minska om han slopade sitt väletablerade varumärke), och släpper 2011 nytt mixtape och album. Den här singeln är en av höjdpunkterna. Jag gillar att Big Boi rappar "tigger, a tiger" för att få in sina ord i rimmet, det påminner om det klassiska ögonblicket på "Protect ya neck" när Method Man rappar "nuff respect due to the 1-6-ooh, I mean Oh, yo, check out the flow, like the Hudson or PCP, when I'm dustin". Ah, älskar ändå rap.


earth and melancholia - dance of death

Ok vi kör.



Jag var nyss och såg Lars von Triers "Melancholia" på en förhandsvisning som arrangerades av Stockholms filmfestival. Och låt mig säga det direkt: den var HELT fantastisk. Ännu bättre än "Antichrist"? Ja, ännu bättre än "Antichrist". Vissa element av den filmen fanns kvar i denna, som detta med att naturen/världen inte är god, att "bra" killar kan vara opsykologiska i en kärleksrelation och stå som frågetecken när allt blir dåligt, samt förstås Charlotte Gainsbourg som spelade fenomenalt. Egentligen var det hennes film lika mycket som Kirsten Dunsts. Eller ok, nästan. Gainsbourgs karaktär, Claire, definierades rätt mycket i förhållandet till andra - medan Kirsten Dunsts karaktär Justine utforskades mer som individ.

Men vilken film! Det känns så dumdristigt att använda ordet geni, och man är ännu mindre sugen på att göra det just nu eftersom det kan framstå som att man tycker att alla genialiska konstnärsmän ska ha carte blanche i det offentliga rummet eftersom de är så härliga och genialiska, men om vi säger så här - Lars von Trier har sagt att han är världens bäste regissör och jag kan inte säga emot. Jag kan inte det. Det finns ingen som gör så mycket av filmmediet som han, och som gör det så skickligt. Han vågar ta tag i de stora frågorna - döden, universum, förgängligheten, alltings meningslöshet - och han gör det inte bara seriöst och med substans, han gör det med underbar estetisk känsla, total dramaturgisk kontroll, och till och med då och då lite humor. Och han glömmer aldrig bort karaktärerna, människorna, skådespelarna, psykologin: hur knasiga hans berättelser än är på pappret befolkas de alltid av djupt trovärdiga, nyanserade och oförglömliga karaktärer, framför allt kvinnor. Den prioriteringen är en feministisk handling - att han skulle vara en kvinnohatare, som vissa ville påstå efter "Antichrist", är lika löjligt som att han skulle vara nazist.



Det finns så mycket att säga om "Melancholia". Eftersom många av er som läser detta ännu inte sett den kan jag avslöja några detaljer - den handlar om att världen går under (det får man reda på redan i början - ett smart drag, för då slipper publiken distraheras av spänningsmomentet i alltför stor grad och kan fokusera på allt annat i filmen), den handlar om två systrar (Justine och Claire) och den har två delar, i vilka de två kvinnorna turas om att stå i fokus. Här påminner filmen om "Fanny och Alexander", för den första delen handlar om en ceremoniell fest i en vacker överklassmiljö och använder färgerna guld, trä och rött, medan den andra delen är mer bister och går i färgerna blått, grått och vitt. En "röd" och en "blå" del alltså, precis som Fanny och Alexander med julfestdelen och Jan Malmsjö-delen. Jag tror inte att detta var en slump.

Men Lars von Triers fest, en bröllopsfest, är inte alls lika nostalgisk och sentimental som Ingmar Bergmans julfirande. Det handlar mycket om romantik och om hur äkta romantik och glädje kan lysa med sin frånvaro i det borgerliga skådespel som en smaskig bröllopsfest är. Alla frågar Justine varför hon inte är nöjd, alla är anklagande och besvikna, men ingen är egentligen intresserad av vad hon känner, de vill bara att skådespelet ska gå så fint till som möjligt (i och för sig en befogad attityd när man anordnar ett kalas som kostar flera hundra tusen - men då kanske man ska undvika sådana tillställningar, eller i alla fall inte låtsas att de ska gå i kärlekens och romantikens tecken). Och Justine mår inte så bra. Whoops, dålig stil, dålig tajming. Hennes nyblivne make är gullig men även han har sin tydliga bild av hur det ska gå till och drar sig inte för att spela offerrollen när det inte blir så. Han är inget svin, det är inget uppseendeväckande det han gör, det är väl naturligt kanske, men det är sorgligt. Lars von Trier dömer inte, han registrerar och återger med total precision, som en filmande Flaubert. En scen är oförglömlig här: när bruden ber brudgummen dra upp blixtlåset på bröllopsklänningen, när de sitter på sängen och det är deras bröllopsnatt - han har dragit ner blixtlåset, men hon ber honom dra upp det igen. Det har man aldrig sett på film innan. Han blir snopen men kan bara lyda. Sedan försvinner hon i desperat jakt på romantik som inte är dikterad och regisserad av hundra finklädda gäster.



Han dömer inte ens mamman till Justine (underbart spelad av fantastiska Charlotte Rampling, minns "Under sanden"). Hon är en person som är helt befriad från kärlek och värme och när dottern behöver hennes stöd ber hon henne att ganska upp sig och dra åt helvete. Men det unika är att mamman inte är något monster. Hon skuldbeläggs inte på ett billigt sätt - "aha, det är DÄRFÖR Justine är som hon är" osv osv - hon bara är som hon är, en inte särskilt sympatisk människa men dock en människa. Lars von Trier vågar göra detta, han litar så mycket på sitt manus, han behöver inte ta några genvägar, kan gott låta modern vara en egen individ och inte bara ett verktyg för storyn. Det är så befriande. Och, skulle jag vilja säga, även det en feministisk handling. Mamman förklaras aldrig och hon behöver aldrig förklaras. Hon är bara en trovärdig karaktär.

Den andra delen är mer existentiell och innehåller repliker som "Jorden är ond. Ingen kommer att sakna den." och en barnkaraktär som är ovanligt bra. Barn på film gör ju alltid på ett visst sätt - glad i vissa givna situationer, rädda i vissa givna situationer osv. Men den lille pojken, Claires son, är inte så, han kan ligga och sova när man förväntar sig att han ska vara rädd, han kan vara lugn när man (likt hans mamma Claire) är orolig att han ska få panik. Det är vackert. Och i en fantastisk scen mellan pojken och Justine - precis efter att hon, i ett samtal med Claire, visat sin mest cyniska och brutalt pessimistiska sida - visar hon en annan sida, en varm och inkännande. Pojken undrar var hans pappa är, men han säger det inte ens, han ser bara den sadlade hästen som inte har pappan som ryttare och förstår. Och Justine förstår att han förstår. Och hon ljuger för honom i all kärleksfullhet - hon vill skona honom på ett sätt som hon tycker att det är meningslöst att försöka göra med sin syster. Ett barns illusioner är viktigare, tycks andemeningen vara. De är värda att skydda.



Filmen handlar mycket om just detta - vad är värt att skydda? Vad är värt att försöka rädda om jorden går under? Vad betyder någonting? Relationer, betyder de något om döden är runt hörnet? En sund inställning och ett glatt humör, vad ska man med det till om förintelsen knackar på dörren? Och materiella ting, vem fan bryr sig? Jordens undergång känns kanske lite sci-fi för vissa, men en dag finns vår jord inte längre, en dag ska den sista människan dö, och så är det. Och även om det är långt tills dess så ska vi alla dö, vi ska alla lämna detta liv och denna planet, vi måste alla fundera över vad som är värt något när stunden nalkas. Att göra en film om detta kan bli fruktansvärt högtravande och tråkigt. Lars von Trier gör ett elegant kammarspel (kvinna kvinna man barn - jodå, som en riktig stråkkvartett, riktig kammarmusik) av det, och skildrar syskonkärlek på kuppen (obs att bråk och tårar också är en del av en fin/djup syskonrelation - detta har inte undgått von Trier). Sättet som Claire bryr sig om sin syster Justine är rörande. Hennes make John (Keifer Sutherland - oväntat bra!) muttrar irriterat, han är inte en ond människa egentligen, bara lite störig, manusguden dömer inte heller honom. Men hans tvärsäkerhet  har sitt pris, han kan inte hantera att han haft fel angående en rätt stor sak (jämför hur plötsligt ruinerade börsmän betedde sig 1929, eller hur den åldrade Hemingway agerade när hans kropp inte längre motsvarade bilden av den machoman som han identifierade sig med).

Jag tycker att det är en briljant idé att skildra jordens undergång i den här miljön - ett ensamt gods, några få personer, inte en stor stad som krossas som i alla katastroffilmer. Döden är oftast inte kollektiv och dramatisk utan ensam och deppig. Och slutscenen är briljant - vad gör människorna för att skydda sig, för att trösta sig, mot det annalkande fruktansvärda? Jo, de bygger en fånig liten hydda och sätter sig i denna. Vad är detta om inte en symbol för kyrkan! Sätt er där i era fåfänga byggnader, ni rår inte på döden, ni rår inte på universum, tycks vara Lars von Triers budskap. Men det är ingen hånfull och överlägsen Christopher Hitchens-attityd, bara klarsynt och psykologisk - och i von Triers filmkonst finns det nog mer av övernaturlig poesi än av naturvetenskaplig krasshet.


Jag måste bara säga några ord om musiken. Den är fantastisk, det är Wagners
förspel till Tristan och Isolde som jag skrev om här för inte alls länge sedan. Bara detta, det spelas om och om igen i olika situationer, varvat med tystnad då så klart. "I melankoli finns alltid ett stråk av längtan" sade Lars von Trier på presskonferensen i Cannes, och ingenstans märks detta så tydligt som i denna oändligt längtande, trånande, sökande melankoliska musik. Det handlar om det ofullständigas estetik, att dras mot något eftersom det som finns inte är tillräckligt. En förälskad söker sin älskade (i Tristan och Isolde). En själ söker något annat än en kvinnoroll, för att travestera Edith Södergran (Justine i första delen av filmen). En planet söker sin undergång, sin tystande frälsare (andra delen av filmen). En filmkonstnär söker något att fånga, något som känns angeläget att berätta om, något genuint, något som är liv.

Jorden och Melancholia dras mot varandra på samma sätt som Tristan och Isolde, det är en katastrof på gång, vi vet om det, alla fattar hur det ska sluta, men ändå vill vi bevittna denna dödsdans. För det finns inget deprimerande med tragiska berättelser, om slutresultatet är ett storslaget konstverk, för konsten är alltid frälsande. Den skyddar dig inte mot döden. Men den tröstar dig mot den bedövande känslan av sorg och meningslöshet, den rycker tag i dig och får dig att känna dig levande, får dig att känna att du upplever någonting, att du är med om någonting, att du är någon. Åtminstone för stunden. När musiken tystnar, boken tar slut eller ljusen tänds i biosalongen är du tillbaka i ditt vanliga liv. Och sökandet börjar om. Och Wagner hade kanske rätt - kanske slutar detta sökande först i kärleken eller i döden.

idag spelar philip glass i uppsala


cecilia bartoli



Ännu ett blogginlägg?! Det tredje idag? That's right, Annika Flynner moves in mysterious ways. Denna monumentala misslyckande med att portionera ut blogginlägg med jämna mellanrum speglar mitt förhållande med blommor i min lägenhet (kort sammanfattning av denna relation: jag skaffar dem, jag vattnar dem "typ", de dör). Men jag vill få ut detta ur mig så snabbt som möjligt, snart är det för sent. Ni vet hur det är med drömmar, att man minns dem klart de första sekunderna efter att man vaknat, sedan börjar ens praktiska hjärna förstöra alla spår av dem för att ge plats åt annan tankeverksamhet? Så tycker jag att det är med blogginlägg. Eller att skriva låtar, för den delen (det mest upplysnade Morrissey har sagt om The Smiths är att skrivandet av gruppens låtar nästan var som att skriva dagbok - kanske därför som de texterna blev fräscha och bra?). Jag var på en Cecilia Bartoli-konsert igår, och jag vet att redan nu, efter en dag, skriver jag ett sämre blogginlägg om det än om jag hade skrivit det direkt igår kväll. Om jag väntar ytterligare en dag kommer det bli ännu sämre, så jag måste helt enkelt skriva nu.

Det var en riktig George Costanza-episod som föregick gårdagens konsert. Jag hade inte tänkt gå, hade ingen biljett, hade ingen tanke på att köpa någon eftersom de var så dyra (mellan 675 och 1450 kr). Så trillade ett mail in på eftermiddagen, en kompis berättade att en kille på hans jobb hade en biljett över som han ville bli av med i fall någon ville ha den. Min kompis är inte så road av opera men visste att jag var det. Jag blev eld och lågor och svarade direkt, och efter diverse förvecklingar och dramatiska vändnignar - som var en fars i sig - hade jag biljetten i mina lyckliga händer och kände mig som Kalle i Kalle och chokladfabriken när han får sin gyllene biljett. Men sen upplyste min mailande kompis mig om att operasamariten inte hade tänkt ge bort biljetten gratis och ville ha åtminstone några hundralappar för detta. Det hade han inte sagt ett ord om vare sig när vi pratade i telefon eller när vi sågs - han tog det väl för givet att jag, en vuxen person med jobb och inkomst, inte skulle roffa åt mig dyrgripen utan motprestation. Jag blev riktigt George Costanza-sur av denna kalldusch. Men det var för sent att lämna tillbaka biljetten - det hade varit högst märkligt, jag hade tagit emot den personligen och uttryckt min innerliga glädje över att jag fått den - så det var bara att gilla läget och plocka fram plånboken. Ja, det gick ju inte att smita undan, för killen som jag "fick" biljetten av hade platsen bredvid min. "Men det är väl skit samma" tyckte min kompis, "du får se din älskade Cecilia Bartoli". "Jag har aldrig hört Cecilia Bartoli" svarade jag, "vet bara att hon ska vara asbra och att det kostar skjortan att se henne". Jag kunde se framför mig hur min kompis tog sig för pannan på andra sidan internet.

Haha, men detta pseudoproblem glömdes snabbt bort när jag kom till Konserhuset och avnjöt konserten. Oh my, det var hur bra som helst. Cecilia Bartoli gjorde entré i en ball outfit - svarta tights, ridstövlar, vit kråsskjorta, det långa svarta håret i en enkel hästsvans, stor slängkappa och en svart 1700-talshatt (jag är nästan säker på att det var en trekantshatt) som hon slängde av sig lika kvickt som elegant. Hon såg ut som ett sändebud vid Ludvig XIV:s hov, som hade ridit hela natten och hoppat av hästen för en sekund sedan, med det viktiga brevet i högsta hugg. Alternativt såg hon ut som en härlig karaktär från
Hornblower. Sedan började hon sjunga och det var helt fantastiskt.

Cecilia Bartoli är vilken operasångerska som helst utan har specialiserat sig på mer eller mindre obskyra arior från barocken och gjort en enorm musikforskningsinsats genom att leta upp, spela in och framföra verk från tonsättare som fallit i total glömska men som är hur bra som helst. Men det är detta som hon är näst mest känd för. Det som hon är mest känd för är den otroliga rösten, med koloraturer som känns helt övermänskliga. Jag förstår inte hur hon andas i de långa porlande melismerna - det är sång som påminner om John Coltranes saxofon eller Busta Rhymes rap i "Look at me now". Men det är inte bara imponerande rent cirkusartistmässigt, utan det är extatiskt förhöjande för musiken. Och vilken musik! Vilka sånger! Det fanns en (1) känd aria bland alla på kvällens program, Händels "Lascia chi'o pianga", resten var för mig totalt okänt men hur bra som helst.

Det fina med barock opera är att det har så lite som det bara går av senare operaklassikers sötsliskighet och bombastiska gester. Orkestern är aldrig särskilt stor (på Konserthuset var den tillräckligt liten för att kunna ledas av förstaviolinisten, ingen dirigent alltså), det finns en kärvhet och en melankoli i de sorgtyngda ariorna, kanterna har liksom inte rundats av som hos Mozart och framåt, det är mer svartvitt, råare. Och de snabbare sångerna spritter av liv, det finns inget som tynger dem, inga fläskiga arrangemang, de snurrar snabbt och flaxar rakt upp i himlen.

Och apropå fåglar var det väldigt fint när musiken började igen efter pausen: när alla musiker och Cecilia Bartoli stod på scenen och alla i publiken trodde att de skulle börja på nästa aria hördes plötsligt ljud från högtalarna. Bartoli och de två flöjtister som flankerade henne tittade sig omkring, spelat förvånade. Det var fågelkvitter som hördes. Högt och länge. Flöjtisterna började spela små fraser som härmade fåglarnas läten. Sen kom hela orkestern in och Cecilia Bartoli började sjunga, jag tror det var "Usignolo sventurato" av Porpora, det lät underbart.

Bartoli var på strålande humör hela kvällen och showade generöst, och glömde inte heller bort att då och då vända sig mot oss stackare på körläktaren så att även vi fick lite face time. Alla i publiken var hänförda av hennes röst. Men en grej irriterade mig, och det var att vissa i publiken verkade tro att hennes vokala akrobatik var menat som skämt. Ett par gånger när hon höll ut höga toner omänskligt länge började folk skratta! Inte ropa bravo, inte svimma, inte slänga upp en ros på scenen - nej, skratta! Jag säger som Beethoven: "Boskap! Åsnor!" (han muttrade, enligt legenden, detta efter att publiken inte varit så förtjusta i den fuga som avslutade premiärframförandet av stråkkvartett nr 13). Visst, opera är speciellt, det innehåller både det performativa/showiga elementet och det komponerade/"djupa" elementet, så man får kanske ha lite överseende. Men jag fick ändå känslan av att personen som skrattade inte begrep ett dugg av musikens skönhet.

Några av de arior som Cecilia Bartoli sjöng igår finns på albumet "Sacrificum" som finns på Spotify, tyvärr inte den bedövande vackra och sorgliga "Chi non sente al mio dolore" av Broschi (vem nu det är), men ändå. Check it out, även om det inte låter lika bra på skiva som live (förlåt om det lät drygt...).

Nu ska jag gå och lägga mig och be en stilla bön att min inre George Costanza hålls i schack ett tag.

blue valentine



Hej kära dagbok. Var inte orolig för mig, jag kan meddela att jag mådde lite bättre i lördags och masade mig ut på kvällen för att träffa levande varelser och gå på bio. Jag såg Blue Valentine som jag velat se länge. Jag minns trailern för den som verkligen fick mig att inte vilja se filmen, den var så himla lökig, verkade vara världens plattaste och mest sentimentala film. Men sen har filmen fått så bra kritik av pålitligt folk som den här Caroline Ringskog Ferrada-Noli till exempel, så då blev jag sugen ändå. Nya amerikanska kärleksfilmer som inte är fruktansvärt kassa växer inte på träd, ni vet.

Och wow. Den var svinbra. Den var bra för att den inte var feg och förljugen, den var inte tillrättalagd och sentimental, den manövrerade skickligt undan alla frestande fällor, alla bedjande möjligheter i manuset, alla chanser att göra en mysig scen och knyta ihop säcken till tonerna av Death Cab For Cutie. Nej, den valde den svåra vägen. Att visa detta tabuämne: kärlek som dör. Som har dött. Och det blev gripande eftersom det var en sådan kontrast med tillbakablickarna, som skildrade en tid många år tillbaka, då kärleken var ny och äkta och levande. Båda dessa parallella världar skildrades nyanserat och trovärdigt. Och framförallt: Michelle Williams spelade så himla bra. Gud. Hon var otrolig. Hennes sätt att skratta till nervöst när de satt i bilen efter att ha köpt sprit, hennes sätt att inte möta sin killes blick när de står i duschen samtidigt, hennes sätt att hålla ena handen på höften när de dansar till "deras låt" och liksom inte ta steget fullt ut och bejaka det potentiellt mysiga ögonblicket... allt det där var guld.

Hollywood har ju i alla tider sålt denna myt: att kärlek, om den är Äkta, är evig. Att det inte finns något som att älska någon och vara lycklig med den personen och sen sluta älska den personen (pga en MILJARD faktorer) - men det händer ju i verkligheten hela tiden. Det är deppigt men det händer. Det finns en vanishing point, det finns en punkt som kan passeras efter vilken inga familjeterapeuter eller kyssar i regnet eller "I was blind, but now I see"-monologer kan rädda ett förhållande. Att våga skildra detta på film är, jag vet inte om jag ska använda ordet modigt, men i alla fall extremt uppfriskande. Så här är det ju med konst: det är inte så mycket vad som skildras som hur levande/starkt det skildras som avgör om det blir ett konstverk som skakar om oss eller som lämnar oss oberörda. Ok det är inte hela sanningen om hur konst fungerar, men en del av konstvärlden, skulle jag vilja påstå. Och Blue Valentine var lika full av liv som Joni Mitchells A Case of You eller Catullus dikter. Inget sentimentalt damm som skymmer sikten. En isbit rakt på din nakna hud.

Måste bara säga några ord om killen, den manlige huvudpersonen. Jag hatade honom. Jag förstår om inte alla gör det, och han var väl fin på sätt och vis, men för mig var han sinnebilden för en självgod Skön Kille. Min vän Benjamin skrev en krönika på Rodeo idag om "
mannen i kris", om att det börjar poppa upp böcker som "Den onödige mannen" och "Dingo Dingo", debattartiklar där Bob Hansson kräver att få cred för att vara en härlig kille, och sen finns det ju den här tv-serien "Våra vänners liv" om härliga mogna män som gör allt rätt men ändå inte är helt nöjda. Jag tycker att det är en helt SJUK trend, men intressant och väl värd att skriva om. The nerve att som vit rik fri heterosexuell medelklassman tycka synd om sig själv för att ingen vill kasta rosenblad framför hans fötter när han faktiskt utför storverk som att inte våldta, inte ta ut 0 veckors pappaledighet, eller inte byta kanal när det är en bög på tv. Ljudet av applåder som inte kommer är som knivhugg i detta stackars manshjärta - hur mycket ska han behöva ta?

Ok, ska inte raljera vidare om detta, men Dean, killen i Blue Valentine är lite av en amerikansk motsvarighet till en sån här man. I en nyckelscen säger han "All I want to do is to be a good husband and a good father to our daughter", det är det han vill göra i livet, han blir extremt sur och provocerad när hans fru frågar om han inte vill göra något med sitt liv. Han tycker att han får för lite cred. Och det är den positionen, den självgodheten, som får Cynthia att sluta älska honom. Han fattar inte vad han gör för fel, han tycker att han gör allt rätt. "Do you want me to hit you? Well, I'm not gonna do it. I'm not gonna do it!" ropar han aggressivt och självömkande på samma gång. Det är en fascinerande studie i en patetisk människa. Och det är sorgligt, för han fattar verkligen inte, för honom är det ett olöst mysterium hur allt kan gå åt helvete, hur hans fantastiska kärlek inte är lösningen på alla problem. Det är sorgligt men trovärdigt. Åh, superbra film verkligen.

the red shoes



Min kulturkonsumtion är så himla långsam. (Jag skyller på jobb, socialt liv och internet - kvalitetstid med en roman eller en DVD är oftast en hägring för mig.) Men jag har alltid storslagna planer. För två år sedan läste jag om de brittiska filmmakarna Powell & Pressburger, en duo som kallade sig för The Archers och tillsammans skrev manus till, regisserade och producerade en räcka filmer, ett halv sekel före bröderna Coen. Jag blev fascinerad och införskaffade de tre filmer som jag tyckte verkade vara deras bästa: A Matter of Life and Death, The Red Shoes och Black Narcissus. Well, det dröjde ett år innan det blev av att jag började se på dessa, men filmen jag såg då, A Matter of Life and Death, var 2010 års största filmupplevelse för mig (tänkte blogga om den, men det blev aldrig av - även kvalitetstid med bloggen börjar bli en hägring för mig). Extremt smart, rolig och fin, och med oförglömliga scener som den med trappan upp till himlen och den bisarra rättegångsscenen.

Hur som helst, i fredags var jag hemma pga sjukdom (kanske något argt Teddy Thompson-fan hade stuckit nålar i en voodoodocka?) och tröstade mig med att plocka upp en film som jag längtat väldigt länge efter att se: The Red Shoes, The Archers film från 1948. I dessa Black Swan-tider är det extra mycket snack om den; det är typ balettskildringarnas balettskildring, och slappa cineaster reducerar gärna Black Swan till en blandning av The Red Shoes och Roman Polanskis Repulsion (som jag faktiskt inte sett, vilket borde göra mig till en ännu slappare cineast). Men jag lovar er, The Red Shoes är sevärd inte bara som ett stycke filmhistoria, eller för att Kate Bush gjort en skiva direkt inspirerad av den - det är en pärla till film.



Filmen handlar om en snäll ung tjej som vill bli balettdansös, och blir efter många om och men antagen av den underbart dryge och snobbige ryske balettregissören till hans danskompani. Även en ung man blir knuten till danskompaniet som kompositör, och får i uppdrag att komponera en balett efter H.C. Andersens "De röda skorna", en läskig saga om en flicka som med hjälp av ett par magiska röda skor äntligen kan dansa så bra som hon drömt om - men skorna vägrar sluta dansa, ens när flickan vill det, och när fötterna börjar leva sitt eget liv utvecklar det sig till en riktig rysare. (Påminner lite om Spindelmannen-serierna från 1980-talet, när han levde i symbios med sin dräkt som var en varelse från yttre rymden och som visade sig ha en egen vilja och började försöka styra Spindelmannen - ganska sjukt.) Det blir givetvis kärlek också, och ett saftigt triangeldrama - detta, i kombination med att filmens berättelse hela tiden speglar berättelsen i den balett som det handlar om, är det som gör att man kommer att tänka på Black Swan. Även momentet att en psykiskt labil person i vissa pressade situationer inbillar sig att den hon ser är någon annan förekommer i den här filmen. Men jag vet inte, Black Swan är ändå en helt annan typ av film, en psykolgisk studie parat med en innovativ form av konstkritik; The Red Shoes är mer av en saga, och en perfekt saga.

Vissa filmer lyckas med det där att transportera en bort till en annan värld, och The Red Shoes är en sådan film. Miljöerna, karaktärerna och stämningen - allt är så bra skildrat. Jag blev förvånad över hur känsligt och trovärdigt The Archers skildrade musik och musikskapande, det var vackert. En hyfsat modern grej med berättelsen var att den handlade om en kvinnas val mellan karriär/passionerat intresse och kärlek/äktenskapslivet. Ballerinan Vicky älskar både dansen och sin Julian, men hon kan inte vara med honom om hon ständigt måste turnera med danskompaniet. Och en fin sak med manuset är att det aldrig är helt klart om den ryske demonregissören Lemotov försöker övertala henne att överge parmyset för dansvärlden på grund av att han själv är kär i henne, eller på grund av att han liksom henne brinner för danskonsten och vill se en ballerina född att bli stjärna blomma ut och skapa något storslaget. Förmodligen lite av både och, och det är det som gör honom mänsklig, en karaktär man inte glömmer. Den precision med vilken The Archers skrev sina manus - och hur de kramade fram detta ur skådespelarna - är helt fantastisk.


Obs dansscenerna i sig var asfeta!

Black Narcissus härnäst alltså, hoppas det inte dröjer till 2012. Sen vill jag hemskt gärna se The Archers filmversion av Jacques Offenbachs opera Hoffmanns äventyr - en no-brainer egentligen, eftersom denna opera bygger på sagor av E.T.A. Hoffmann som jag älskar så mycket. Det finns en scen i The Red Shoes där Vicky dansar huvudrollen i en uppsättning av Coppelia - en balett som bygger på en annan Hoffmann-saga - och denna korta minut övertygade mig om att The Archers hade full förståelse för den gamle tyskens bisarra fantastik.

En annan sak: intressant att filmen var i färg. Det var A Matter of Life and Death också, och den kom ännu tidigare, 1946. Det här var alltså precis efter att andra världskriget hade slutat och att England hade det tufft är en ganska rejäl underdrift. Men som för att bevisa att man minsann var en nation att räkna med - ekonomiskt, kulturellt, politiskt osv - insisterade de fattiga engelsmännen på att göra dessa filmer i färg, trots att nästan inga amerikanska filmer hade färg på den tiden. I och för sig, en teknisk bedrift är ett ganska klent argument för att bli tagen på allvar i filmvärlden, man kan ju jämföra med SVT:s patetiska experiment med tv-serien Nudlar & 08:or på 1990-talet. Och amerikansk film var ju hästlängder före brittisk film på 1940-talet, svartvit eller ej. Men ändå, jag kan förstå tanken, kan känna med engelsmännen. "Nu glömmer vi allt och gör något vackert, nu gör vi en film som om vi vore de bästa filmmakarna i världen, nu gör vi the dance flick to end all dance flicks". Fint.

gästblogg från en hater



Jonas Johansson aka Alf Jonas: Teddy Thompson har en väldigt känd pappa, Lindsey Buckingham heter han vad en du läst i andra recensioner. Genom många av spåren hörs det slicka men djupt engagerande texterna och gitarrspelet från The Macs tre klassiska skivor (ni vet vilka). Att ängsliga recensenter i vårt avlånga land sågat denna skiva beror nog helt enkelt på slarvigt research vi Wikipedia.

Annika Flynner: Jag är stum. Du har lyft rummet. En sak bara: det här "skriva en recension om en artist med kända föräldrar men skriva att det är andra artister"-knepet är rätt gammalt. Jag vill minnas att Kjell Häglund använde det redan 1998 när han recenserade Sean Lennons "Into the sun". Men men. Tack för mailet.

två konserter



Jag åkte ner till Malmö i helgen för att hälsa på några vänner och för att se G-Side. Det var fint. Jag intervjuade G-Side innan också, och det var jättekul såklart. Jag har kommit på detta med intervjuer: jag tycker bara om att intervjua artister som jag verkligen, verkligen tycker om. Annars får det liksom vara. Jag är så dålig på att låtsas vara intresserad. När man snackar med folk som G-Side eller Håkan Hellström däremot, då är det ju en ren fest. Hur som helst, ni kommer kunna läsa intervjun i Nöjesguiden snart, I'll let you know.

Konserten var bra. Men lite konstig. Babel var långt ifrån fullt, musiken som uppvärmnings-DJ:n spelade var extremt New York-90-talsnostalgisk och hade inte ett skvatt att göra med den musik som G-Side gör, och det blev inte så mycket av ett dansgolv. När G-Side väl gick på scenen, vid halv två på natten, var det visserligen fantastiskt men det blev också lite udda eftersom ett hiphopfan med funktionsnedsättning, två personliga assistenter och en extremt avancerad elektrisk rullstol parkerade sig längst fram i mitten. Klart att han skulle vara där, han måste ha the time of his life - men det blev ändå så att stämningen hindrades från att bli riktigt röjig. En annan, viktigare, faktor för detta var att publiken bestod av ca sex personer som var hardcore G-Side-fans och en större skara människor som kanske aldrig hade hört dem. Det blev lite snett. Jag, Hugo, Petter med flera sjöng med i varje textrad och var helt bananas för varje låt som kom, men vi var lite som freaks, den stämning som fanns hos oss återspeglades inte i resten av lokalen. Så efter en timme (efter "Speed of sound" tror jag) sa rapparna på scenen "fuck it, we gonna party with y'all instead" och avslutade abrupt konserten för att gå ner på dansgolvet och hänga.

Om man jämför med konserten i Oslo förra året så var den här... hm, inte lika bra ändå. Alltså, på ett sätt var den bättre, för jag hade lyssnat så oerhört mycket mer på G-Side nu än förra gången det begav sig, hade en helt annan relation till låtarna. Men just därför var mina förväntningar också högre. Att de från "Huntsville international" bara spelade en låt ("Hood is mine", inte en av skivans topp fem direkt) var ganska snopet, och att de inte spelade något från första skivan - inte ens "Ice kissez", deras allra bästa låt - var också tungt. Men de hade nog hållit på längre om publiken hade varit annorlunda. I Oslo var det en helt annan mayhemstämning, förmodligen för att Southern Hospitality och alla deras kompisar hade flugit dit från London och var ready to rumble.

Men strunt samma - det var ändå extremt kul att höra låtar som "Came up", "Y U Mad", "Nat geo", "Pictures" och "Money in the sky II" live. Chris, norrmannen som sjunger på flera låtar på nya skivan, var också med på scen och det var kul. Han är blond, ett huvud längre än både ST och Clova, och ser inte direkt street ut och gör ett move när han sjunger något riktigt känsloladdat - han ställer sig i profil, böjer bak ryggen och sjunger rakt upp i luften, mikrofonen pekar som ett spjut rakt uppåt. Att se detta var ändå lite fab. Alabamasönerna kollade på varandra och bara "vad i helv...?" Hehe.



Ok så igår såg jag Sade här i Stockholm. På den vidriga lokalen Globen. Att det var just på Globen, och att biljetterna var oanständigt dyra, var skäl till att jag tvekade, jag beslutade för mig att gå på konserten först ett par timmar innan den började. Men jag var ju tvungen att gå - det var ju ändå Sade. Ännu en artist som, likt Q-Tip, hängt med i väldigt många år, en kärleksaffär som även den började i en skatefilm. "Smooth operator" var med i en sådan film, jag gillade den och upptäckte snart "The Sweetest Taboo" och föll som en fura. När "Lovers Rock" släpptes var det en stor händelse, och jag lyssnade nog inte på någon låt hösten 2000 så mycket som jag lyssnade på Sades "By your side".

Jag gillar också detta med Sade, att hennes utgivning är som en matematisk formel: en dubblering av antalet år mellan varje släpp. Mellan första och andra skivan ett år, mellan andra och tredje två år, mellan tredje och fjärde fyra år, och mellan fjärde och femte åtta år. Jag hade därför sett fram emot att det skulle komma en ny Sade-skiva 16 år efter "Lovers Rock", och blev nästan (det här låter sjukt, men det är sant!) lite besviken när "Soldier of love" kom efter bara tio år. Symmetrin var bruten. Haha. Om det är av denna anledning som "Soldier of love" är en inte helt perfekt skiva låter jag vara osagt. Den innehåller i alla fall en låt som är helt sinnessjukt bra: "In another time".

Konserten då? Well, det var ju Globen. Jättestort, jättemycket folk, totalt omysigt. Sade är en artist som man vill se i en intim liten klubb, man vill känna närhet, för låtarna är så hudnära, så otroligt intima. Inte alla, men de flesta och de bästa. Nu fick man se henne jättelångt bort på en jättestor scen, med de mest påkostade videoprojektioner jag någonsin sett (ofta, och det här var nog ingen slump, drunknade stjärnan på scenen i den film som projicerades på henne och gjorde henne halvt osynlig).

Förutom lokalen så hade jag ett stort problem med konserten, och det var att det lät så mycket triphop-grunge-rock om allting. Typ Massive Attacks sämsta stunder - hårda men osvängiga beats, meningslöst distade gitarrer och en vagt hotfull stämning som suggereras fram utan någon egentlig anledning. Jag vill inte ha en actionthriller, jag vill ha kärlekssånger. Exempelvis slaktades "No ordinary love" på det här sättet. Och "The Sweetest Taboo" - som hade kunnat bli hur bra som helst - sabbades av att de vackra pianoackorden inte hördes alls och gitarriffet, som helt och hållet bygger på samspelet med de bakomliggande harmonierna, lät hårt, vasst och disharmoniskt. Men det här var ändå bland konsertens bättre låtar. När Sade framförde trista mörka nya låtar som "Bring me home" och "Soldier of love" i hiphoprockig mundering började man undra om det var en så bra idé att gå dit ändå.

Fast det var det ju, för så här är det: Sade är en fantastisk artist. En underbar sångerska, en subtilt charmig scenpersonlighet, en extremt vacker och cool 50-åring som har så mycket värdighet och pondus och elegans att man baxnar. Minsta leende, minsta lilla dansmove, och i princip varje ton hon sjunger - man smälter. Extra mycket smälte jag när hon satte sig på en stol och sjöng "In another time" - en besvärjelse lika vacker som Kristina Lugns "Du ska få ett panoramafönster" - och när sista låten kom, givetvis "By your side".

Jag satt där och försökte tatuera in varenda sekund i mitt minne. Jag vill ha kvar det minnet inom mig, kunna plocka fram det när jag behöver det. Om femtio år eller så, när jag är gammal och skruttig och Sade är död sedan länge, då vill jag kunna se det framför mig och höra det i mina öron - hur den underbara kvinnan sjunger "when you're cold, I'll be there, hold you tight to me / when you're alone, I'll be there by your side, baby". Det var som att närvara när ett helgon steg ner på jorden. Det närmaste en förtappad ateistsjäl som denna kommer ett helgon, i alla fall.

När bandet gick av scenen tänkte jag "vad coolt det skulle vara om det inte blev något extranummer, vilken stolthet, vilken integritet!" - men givetvis kom det ett extranummer. Inte "Love is stronger than pride" eller "Hang on to your love", utan "Cherish the day". Extremt coolt i och för sig, och det var en stilig final, men när musiken tonades ut blev det uppenbart varför det var så fel att se en sådan här artist på Globen. "Cherish the day" är en låt man ska höra mellan lakanen i ett hotellrum i Granada med medelhavet brusande utanför den öppna balkongdörren. Man ska inte höra den på en smutsig hockeyarena där Robbie Williams och Green Day springer omkring och flamsar. Låten var som ett antiklimax trots att den var så bra - den satte fingret på allt som var fel med kvällen. Men jag tror att så gott som alla i lokalen var nöjda ändå. De hade ju fått mysdigga till "Smooth operator" (komplett med buskisfilm med gangstertema) och klappa händerna i takt till en fläskfunkig version av "Nothing can come between us". Det var nog bara jag som surade lite. Fast jag slutade sura så fort jag hörde låten som spelades när ljuset tändes: Harry Nilssons "
Everybody's talkin'". Extremt otippat och extremt fett!

jennifer lopez - love?



Nicholas: Jag gillar Jennifer Lopez. Hon är inte världens tyngsta sångerska men hon är, som hon själv sjöng en gång, väldigt real. Hon har sedan första början balanserat mellan hittig R&B och chilensk grillfest-disco, och hon glömmer inte för en sekund att en stor del av hennes fans är hispanics (det gör inte skivbolagets säljkalkylerande PR-folk heller). Hon har inte kronisk identitetskris som Christina Aguilera – hon kör med guld, fruktdrinkar och beats som vill få även din moster skaka på rumpan, och hon trivs bra med det. Någon albumartist är J.Lo inte, men "Love?" är god bruksmusik. Bäst är StarGate-producerade "I’m Into You".

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Man blir sugen på att äta riktigt goda sydamerikanska korvar när man hör sån här musik. Såna som de har i Hötorgshallen, eller såna som några chilenare grillade på första maj häromdagen, på lagom avstånd från Kungsträdgården. Men även om man inte har detta förhållande till sydamerikansk kultur så kan man digga J.Lo. Det är ju hits. Och jag är så glad att StarGate är bra igen! De var så kassa ett tag, de gick på tomgång med alla Ne-Yo-samarbeten. Men efter "Black and yellow" och "Dutty love" - och framförallt de fantastiska låtarna på Rihannas "Loud" - känns det som om de hittat en ny groove, som de spinner vidare på i "I'm into you", det låter nytt och det låter bra.

Min vän Johan har gjort en jättebra Spotify-playlist med J.Los 23 bästa låtar, lyssna på den! Själv minns jag hur frustrerande det var när man såg videon till Love don't cost a thing och älskade låten, och sen köpte man cd-singeln och så var det inte riktigt lika bra, för i videon har låten ett litet break, ett litet dansparti, och när musiken sedan tar fart igen gör den det stegvis, väldigt dynamiskt och effektfull. Kolla från ca 2:40 in i videon:



Ett tag var Jennifer Lopez symbolen för kommersiell popmusik. Jag minns tydligt att Jan Gradvall poängterade, apropå "If you had my love", att den bästa popmusiken alltid är den kommersiella dansanta R&B-musiken, att man borde lyssna på den nu och inte vänta tills den ompaketeras till en snygg box i framtiden. Ett par år senare sågade Andres Lokko detta argument när han recenserade J.Los skiva "J.Lo" i Feber: "jag väntar gärna på den där Rhino-boxen vi alltid pratar om och återkommer i ämnet om femton år. Just nu har jag viktigare saker att pyssla med. Som New Sector Movements, The Strokes, Recloose, Ed Harcourt, Turin Brakes och nya Blaze". Ha, så som försäljningen av cd-skivor ser ut idag undrar jag om det över huvud taget kommer släppas några nya Rhino-boxar 2016. Men vilken singel från 2001 står sig bäst idag, Ed Harcourts "Something in my eye" eller J.Los "I'm real (murder remix feat. Ja Rule)"? Just det. Case closed.

PS jag tycker att "Love?" är en rätt bra albumtitel! Lol?