filmfestivalen, the final cut


Igår såg jag två filmer på filmfestivalen. Fem blev det totalt, det fick räcka.

"Ashes of Time Redux" av Wong Kar-Wai (som turligt nog visades mer än en gång) var bra. Min kära kommentarskribent Jeps skrev nyss att han tyckte att den var kass, och jag kan förstå att vissa inte gillar filmen - där andra Wong-filmer som "Happy together", "Chungking Express" och "In the mood for love" handlar om sorg och tvåsamhet och inget annat, är det här en riktig jävla samurajfilm. Våld. Blod. Machomän i ökenlandskap. Folk började lämna salongen efter halva filmen. Själv satt jag kvar, även om jag hade händerna uppe vid ögonen när Tony Leung konfronteras med ett hav av skurkar som vill döda honom - det var läskigt, spännande och alldeles underbart. Japp, "Ashes of time" är en actionfilm, men en intim sådan, en viskande sådan. Allt handlar fortfarande om bittra minnen, meningslös stolthet och dödsdömd men livslång förälskelse.

Det var två saker som jag tänkte på under hela filmen. Dels att huvudrollen, Leslie Chung som jag hade läst om på Wikipedia innan jag gått till biografen, var både popstjärna och filmstjärna och bisexuell och depressiv och tog sitt liv genom att hoppa från ett hus tio år efter att den här filmen gjordes. Så himla hemskt. Den andra saken var Christopher Doyles foto som var så vackert. Reflektionerna i det guppande havet, det ryckiga och fragmentariska i actionscenerna, närbilderna på ansiktena. Herregud vad bra han var, redan då. När jag var liten och hyrde en massa filmer (det var det enda man gjorde i Simrishamn, I'm tellin' ya) så hyrde jag en gång en film som hette "Helgon i neon". Den var konstig och hade en rörig handling och min kompis som jag hyrde den med tyckte att den var kass. Jag var inte heller förtjust, men ändå fascinerad av hur suggestivt fotot var, det suddiga röda som hängde kvar i nattluften. Jag brydde mig inte om det då, men regissören hette Wong Kar-Wai och fotografen hette Christopher Doyle.

En sak till om "Ashes of time". Den gjordes 1994 och det märks. Året då Kurt Cobain dog, Soundgarden hade en hit med "Black hole sun" och Caroline gick klädd i Doctor Martens och åkte upp till Stockholm för att köpa Alice in Chains-EP:s. Filmen var så himla mycket grunge! Alla hade långt hår som hängde ner i det svettiga ansiktet med den slöa blicken. Alltså alla. Det var rätt kul.

Sen gick jag och såg "Smart people", en ny indiefilm med Denis Quaid, Ellen Paige, Thomas Haden Church och Sarah Jessica Parker. Den känns som årets motsvarighet till "The Royal Tenenbaums", "Sideways", "The Squid and the Whale" eller "Juno" - ni vet, en dramakomedi som är lagom snygg, lagom intellektuell, lagom quirky, lagom rapp dialog, lagom livskrisig, rättvisa och realistiska porträtt av både vuxna och tonåringar. (Nu kanske någon invänder att de nämnda filmerna inte har så mycket gemensamt. Ok, Juno är kanske inte så intellectual chic, och Sideways handlar inte ett skit om tonåringar, men jag tycker ändå att de har något gemensamt, nämligen genom att vara "årets amerikanska dramakomedi som alla kan komma överens om att de gillar".) Och alltså, jag tycker inte att det är något negativt! Filmen var bra. Jag skrattade extremt mycket. Som kärlekshistoria funkade den kanske mindre bra än som komedi, och slutet var kanske lite tillrättalagt, men det gör inte så mycket. Den var trevlig och välgjord och jag tror att alla som ser den kommer att gilla den. Jag gillade den. Om man vill vara gnällig så kan man kanske säga att den är lite förutsägbar, att mallen för såna här filmer är ganska välanvänd vid det här laget. Men jag är väl aldrig den som är gnällig?

entre les murs


Igår när jag gick hem från ICA körde en vit limousin långsamt förbi. Jag tittade in och såg en Wong Kar-Wai på gott humör och mitt ansiktsuttryck var någonstans mellan ett wow och ett leende. Sen stannade han framför Skandia och jättemånga människor rusade fram med kameror och mikrofoner när han gick ur bilen.

Jag gick tillbaka till Skandia för att gå på Face 2 Face-mötet med Wong Kar-Wai och se hans restaurerade "Ashes of Time", men det var tyvärr helt fullsatt. Så jag gick till Saga istället och såg årets guldpalmsvinnare "Entre les murs" istället, och det var verkligen inte fy skam. Shit vilken bra film. Intressant som genre, alltså mellantinget mellan fiktion och dokumentär - den bygger på en bok som skrivits av en kille som varit franskalärare på en problemtyngd skola. Grejen är att författaren/läraren som skrev boken är samma person som spelar läraren i filmen, han heter till och med samma sak. Skolan är samma skola. Alla elever i klassen heter i filmen sina riktiga namn. Och rent stilmässigt har filmen en rå, dokumentär touch à la bröderna Dardenne. Samtidigt märks det att det är en film, att det bygger på manus, för det finns ju situationer där ingen skulle bli accepterad att bli filmad om det var på riktigt... eller? Den där osäkerheten tjänar filmen och upplevelsen av den. Man satt på helspänn hela tiden. Det gjorde ont och det var aldrig sentimentalt, och ingenting blev skrivet på näsan (entre les mots, entre les sentences, entre les images, entre les images des visages... ok ska sluta). Min favorit bland alla kids: Carl. Så himla heartwrenching när han inser att det är töntigt att vara snäll och tillmötesgående (han är en f.d. bad boy som har fått byta skola och fått en ny chans, något han till en början är väldigt tacksam för) och börjar kalla läraren för rövhål bara för att inte riskera att bli misstänkliggjord av de andra i klassen... ah, gruppdynamiken, gruppsykologin... undrar vad Ruben Östlund tycker om Entre les murs? Jag vill se hans nya film (De ofrivilliga) men har ännu inte gjort det. Jag måste erkänna att jag varit mindre aktiv på detta års filmfestival jämfört med förra året. Men skit samma, det är mer än ingenting och det är göttigare än ingenting.

fem gånger gud

What's up boys and girls? Shit vad det här håller på att förvandlas till en highbrow-blogg... det var inte meningen. Häromdagen fick jag höra "du är ju lite koftig" och jag vet inte riktigt hur kul det känns. Skit samma, igår var jag extremt koftig och åkte ut till Skärholmen och såg Jonas Hassen Khemiris "Fem gånger gud". Den var bra! Rolig och uppfinningsrik, och ändå realistisk, riktiga människor, riktiga issues. Jag skulle inte vilja säga att jag älskar Jonas Hassen Khemiri, han är ju sjukt begåvad och duktig och så, men samtidigt tycker jag att han kan kännas en smula självmedveten och distanserad, "smart" på sättet som Stina Nordenstam använder ordet på, och kanske till och med lite självgod. Å andra sidan - why not? Sverige har för få författare med pretentioner, för få personer som känner att pennan (ehm, tangentbordet?) brinner och att den gudomliga inspirationen river i bröstet. Därför är det gött med JHK. Jag önskar att han skrev fler små saker - New York-dialogen i tidningen Vi i somras var ju briljant, liksom DN-intervjun med Nas nyligen - och inte bara stora tunga Romaner och Pjäser som dimper ner med tre års mellanrum likt Radiohead-album. Men skit samma. Jag gillar honom, och många älskar honom, och jag kan inte säga att han inte förtjänar det. "Fem gånger gud" var bra, han utnyttjar verkligen allt som kan utnyttjas inom pjäsens ramar känns det som, och slutet påminde om en artsy film där det zoomas in så långt att till slut blir allt suddigt, till slut blir allt bara brus, till slut blir allt svart. Lite abrupt, men ändå rätt coolt.

la derelitta


Alltså jag måste ändå säga att jag älskar att DN Kultur varje söndag eller vad det är ägnar en hel sida åt ett konstverk - bara för att de tycker att det är gött. Det har inget nyhetsvärde, det säljer ingenting, det syftar inte till någonting annat än att ge läsaren en trevlig upplevelse. I söndags var det Botticellis "La Derelitta" som inte bara var väldigt vacker, utan även hade en väldigt bra kommenterande text. Det var bara: varsågod, här får du något fint. Som en oas i det svenska medielandskapet. Tack.

i was hanging out with some of my artsy friends, oohwee oohwee ooh

Läget? Jag bor just nu i världens vackraste stad (jag pendlar mellan den känslan och känslan av att vara med i "Day After Tomorrow") och jag har haft en ambitiös helg. Konstutställning x 2 och filmfestivalbesök x 2.

Igår traskade jag iväg till Liljevalchs och såg "Den stora färgskrällen", utställningen med Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström. Det var gött. Många vackra tavlor. Det känns så förutsägbart att säga att Sigrid Hjertén var den bästa av dem (typ "jag är minsann inte den som underskattar kvinnliga konstnärer!"-hållningen), men faktum är att Sigrid Hjertén var den bästa av dem. Hennes grejer var mycket mer energiska, mer extrema och vågade och mindre realistiska, hon tog saker mer till sin spets, hennes tavlor var personligare och starkare. Fast Isaac Grünewald var bra han också, speciellt tavlorna på socialt liv - middagssällskap, dans, teaterbesök, han var skitbra på det där med rörelse och liv. Hans porträtt var oftast rätt stela dock. Leander Engströms porträtt var ännu mer stela, för att inte säga döda (förutom en tavla, ett porträtt på hans fru, där lyckades han fånga något i hennes ansiktsuttryck). Hans starka sida var i stället landskap och den norrländska naturen - fast även dessa var lite ojämna, ibland var det tysta vintereftermiddagar och träd som böjde sig mjukt, ibland var det keffa fåglar som åt upp andra fåglar. Men men. Det var en bra utställning, generöst också med så många tavlor. Den här hade de dock inte med:

Sigrid Hjertén, "Utsikt mot Slussen"

Sen var jag och såg "Wild Combination - A Portrait of Arthur Russell". Den var bra. Ganska simpelt upplägg - intervjuer med olika personer som berättade om Russells liv från tonåren till aidsdöden i kronologisk ordning, uppblandat med klipp från framträdanden. Men det blev ändå väldigt gripande. Den gamla pojkvännen som fortfarande hade så mycket kärlek för Arthur Russell. Och pappan och mamman som bodde kvar ute på landet och sa att de inte förstod något av sonens musik, men att de lyssnar mer på den nu. Och all musik... alltså shit vilken bra musik. Jag är inte så förtjust i Arhur Russells disco- och poplåtar (ok, "Get around to it" och "Wild combination" då), han är som bäst när det bara är hans sångröst och hans cello. Hans melodier är så unika och hans röst fixar alla märkliga skutt, hans kärlekstexter är så raka, cellokompet bultar av liv... det är otrolig musik. "I truly believe that music can heal", hade han tydligen sagt. Ja. Visst är det så. Arthur Russells bästa låtar platsar på min oskrivna lista över musik som förlåter.



Idag var jag på Bonniers konsthall för första gången. En utställning med samtida kinesisk konst, "Spriande vita nätter" hette den. En del softa grejer, en del lite tråkiga grejer. Ett rum där det projicerades svartvita filmer på sex olika dukar var jättebra, det var liksom som en ordlös dokumentär över en gudsförgäten håla någonstans i Kina med övergivna fabriker och undernärda herrelösa hundar som strövade omkring. Väldigt mäktigt, väldigt vackert foto.

Sen gick jag och såg Sidney Pollacks "They shoot horses, don't they?" som Filmfestivalen visade som en hyllning till Pollack som dog i år. Den var faktiskt väldigt bra - jag var rädd att den skulle vara så där jobbig som så många filmer var de där åren, ni vet efter "Easy Rider" och "Bonnie and Clyde", alla bara "gött, vi flippar hur mycket som helst och så får vi se vad det blir, vi är unga och begåvade, manus är för stofiler". Den var lite så - men inte så mycket. Det var kontrollerad kreativitet. Bra historia - även om den var riktigt knäpp: på 30-talet anordnades det tydligen ofta maratondanser inför publik, där det paret som orkade stå kvar längst fick vinna 150 000 dollar. Men de fick dansa dygnet runt, med bara korta pauser då och då, och äta dansandes. Och det höll på och det höll på... dygn efter dygn, till slut flera veckor, till slut över en månad! Jane Fonda i den kvinnliga huvudrollen spelade skitbra. Bra manus, bra karaktär, bra skådespelerska som kunde bära upp den. Den dramatiska upplösningen tyckte jag var lite sådär dock, kanske inte helt trovärdigt, men skit samma. Det var en riktigt originell film och en riktig bra en.

the wackness


Igår gick jag på bio med två andra bloggare som inte gärna vill bli nämnda vid namn, vi kan kalla dem Kinky Afro och Birdseed. Vi såg The Wackness. Den var... hm... bra, men inte fantastisk. Alltså jag är ju en sucker för 1994-hiphop, och hela filmen frossade i sån musik. Och den var snyggt filmad, och huvudpersonen Luke (Josh Peck) var en rätt sympatisk karaktär, ganska ovanligt med tonåringar på film som varken är jättelyckade eller mobbade nördar, varken supersnygga eller megafula, varken tuffa eller emo-osäkra. Luke var rätt vanlig, men ändå ensam och sorgsen. Samt, mot slutet av filmen, lite lillgammalt pretto och sentimental - men det kan jag ta. Jag hade större problem med tjejen som han var kär i, Stephanie (spelad av Olivia Thirby som var den glada kompisen i "Juno"). Hon var liksom too good to be true - skitsnygg, skitpopulär, asnöjd med sitt liv, och så träffar hon den här killen som är blyg och trög och objektivt sett inte alls något kap. Hon gör hela lasset för att de ska få ihop det - varför? Det finns en scen i början av filmen när Luke tittar i ett stulet fotoalbum från Stephanies familj och har erotiska fantasier om henne. Bilden på henne på stranden blir levande och hon pratar med honom. Egentligen är resten av filmen en fortsättning på den fantasin. Stephanie verkar inte ha någon annan tanke i huvudet än att pleasa Luke. Sen blir det givetvis en twist mot slutet, men ändå, jag begriper mig inte riktigt på henne. Hennes karaktär är inte alls omöjlig, men den var inte tillräckligt utarbetad känns det som. I sista scenen står hon stum, ingen replik, manusförfattaren kom kanske inte på vad han skulle skriva eller så orkade han inte tänka fem minuter till.

Soundtracket var som sagt fint, men jag tänkte på en sak - i takt med att storyn blev mer allvarlig och emotional, desto mindre hiphop spelades. Istället blev det "vanlig" filmmusik, lite piano och stråkar och sådär. Är detta för att hiphop kan illustrera vissa stämningar men inte andra? Loj sommar, ok, kärleksångest och livskris, inte ok? Uppenbarligen finns det begränsningar för denna den potentiellt mest ärliga av alla musikgenrer. Grejen är ju att om hiphop är emo - vilket den kan vara, kolla på Atmostphere och alla de där - så blir den automatiskt mindre cool. Illusionen av att vara top of the world bryts, gatorna blänker inte längre, självförtroendet hos lyssnaren boostas inte upp längre. Kvar finns ett beat och en text och det blir plötsligt mycket mindre angeläget. Mer personligt kanske, men inte lika starkt. Det är okej. Allting har sin funktion. Man lyssnar inte på Beethoven en lördagkväll när man ska ut och ragga. Eller? Det kanske inte alls är omöjligt. Eroica-symfonin är ju lika egoboostande som "Izzo (H.O.V.A.)". Fast den är inte lika cool.


En skiva som jag fick lust att kolla upp efter att ha sett den här filmen var "A long hot summer" med Masta Ace. Också en nostalgisk återblick på den här eran och den verkar vara lite sådär bitterljuv och sentimental. Sen, vilket ju är lite Masta Ace-relaterat, borde jag kanske kolla upp lite gamla Biz Markie-låtar också. "Just a friend" spelades i filmen, vilken topplåt!


i'm illy


Jag har ju inte skrivit om T.I.s "Paper Trail" här, det var en karamell jag sög i väntan på att recensera den i Nöjesguiden, sen blev den för gammal för att skriva om så det blev aldrig av att jag skrev en recension. Men kortkort: jag tycker den är jättebra. Vissa kassa låtar, visst, jag behöver inte ens nämna dem, ni vet vilka det är. Men så många BRA låtar! "Live your life"! "I'm illy"! "No matter what"! En toppenskiva, nästan lika bra som "King" och definitivt bättre än förra årets "T.I. vs T.I.P.". Coolt av Tip att strunta i överexponerade gäster som Lil Wayne och The Game och istället ta med B.O.B. Och så är det kul att han har en sån feminin röst... har ni tänkt på det? Han låter liksom inte alls tuff och hård, och han ser för övrigt inte särskilt hård ut. Det är nästan svårt att tro att han har åkt in för vapeninnnehav och misshandel and whatnot. Eller att han skulle vara en groupie-galning. Han verkar typ... blyg. Jämför med Kanye West, som ju är mesig men verkligen beter sig som värsta Mick Jagger-svinet. Det är lite som Lemmy i Motörhead. Han verkar också vara en kille som inte missar sin mormors födelsedag. Medan "mjukare" rockartister som Jackson Browne förmodligen aldrig gör det.

mikrostöldkåt

Okej, detta sorteras under avd. för narcissism:

I dagens DN recenserar Fredrik Strage Beyonces nya skiva (
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=853378). Han tar upp alter ego-trenden inom R&B som jag skrev om på DN På Stan-bloggen förra veckan...
Hmm...
och han tar upp att "Ave Maria" är en pinsam variant på Schuberts 200 år gamla lied, som jag också skrev om förra veckan...
Hmm...

What can I say? Gött att vara föremål för stöldbegär! Love u Anakin.


PS jag kan ju ha fel. F. Strage kanske lyssnar jättemycket på wienklassicism när han inte har fullt upp med metal och goth-indie. Vad är grejen med att endorsa metal förresten? Det känns så postironiskt. Jag kommer att tänka på ett par stereotyper från wiggerkapitlet i Strages bok "Mikrofonkåt" - den postironiska wiggern (som använt gangsta-slang skämtsamt så länge attt han till slut gör det naturligt och menar det) och Hootie & The Blowfish-negern (som är svart men älskar vit tråkig rock). En fusion av dessa två typer är Metallica-wiggern: en vit hipster som älskar svarta så mycket att han gör det som vanliga vita hipsters egentligen inte får göra, nämligen endorsa skittråkig o-svart rock. För att gilla feta distade gitarrer och headbanging och komma undan med det måste man vara svart - eller en vit Metallica-wigger. Man kanske även kan kalla dessa för post-wiggers (eftersom den musik och subkultur som hyllas inte har någonting med afroamerikansk populärkultur att göra, ytligt sett). Vad var det nu för typ av musik som Stragis recenserar nuförtiden?

Hmm...


lördag med public service


I lördags hade SVT lite otippat en stand up comedy-kväll. Eller kanske inte så otippat egentligen, SVT har en del smuts att tvätta från sina händer efter alla år av "Släng dig i brunnen" som finns kvar i det kollektiva medvetandet. De visade "The Aristocrats" som är en tråkig film, jag såg den när den gick på bio. De visade inte "Jerry Seinfeld: Comedian" vilket de borde ha gjort. Men framförallt visade en asbra show med Chris Rock från i år. Det är inte ens lönt att jag försöker återge det, men det var fett kul. Jag kan inte förklara varför Chris Rock är så rolig. Det handlar om mer än bara skämten, jag menar hans halvpipiga röst spelar ganska stor roll, och det där leendet också. Fast det är ju skämten som är det viktiga - "the NAACP has declared that the word nigger is dead, they held a funeral. Well, today is Easter!". Dr Dre-wigger-skämten var också skitbra. Sen sa han en del halvobekväma saker, men det var bra, det hade varit katastrofalt bull om han bara hade sagt massa fina saker om Barack Obama hela tiden. Lite inkvoterad dumhet har aldrig (eller sällan) skadat humorn, och man ser hur det lyser i hans ögon när han får in några grava genus- OCH rasfördomar i bara några få ord - han ler, och sen säger han, "yeah, I said it!". Det hände flera gånger. Att provocera och balansera på tunna gränser är nog en förutsättning för att ståupp ska bli spännande och bra. För övrigt: fatta att han är 43 år?! Han ser fett mycket yngre ut. För övrigt 2: SVT översatte Flavor Flav som "Flavor Flame". Gång på gång på gång. Ändå kul. Älskar public service-stiffheten.

När jag var liten var "CB4" med Chris Rock det roligaste som fanns. Men jag skulle inte våga se den idag. Jag minns typ två saker från den filmen: 1) Chris Rock ser på Ice Cubes "It was a good day"-video på MTV och säger till sin tjej som undrar varför han noddar så mycket, "I like the music, I like what it stands for" (say what?). Och 2) att en typecastad ghetto-femme fatale rättar till sin minimala klänning och säger "niggas like that ain't got no brains anyhow" med en rolig satsmelodi. Men hur som helst, man kanske skulle ta och kolla upp de shower han gjort som getts ut i filmform... alltså hans motsvarigheter till "Delirious" och "Raw". Någon som sett dem? Är de något att ha?

pimpin' all over the world

Om berget inte kommer till Muhammed får Muhammed komma till DN På Stan. Jag skrev en liten grej om Beyoncés nya skiva som hamnade på pastans blogg tillsammans med en massa andra människors åsikter: http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/999

Snart kommer min Amadou & Mariam-intervju och min dödskyss till Timbuktu på Nöjesguidens hemsida (http://www.nojesgudien.se/) också. Stay tuned, alla länkälskare.

UPDATE: här är Timbuktu-recensionen http://nojesguiden.se/skivrecension/timbuktu-en-high-5-1-falafel

P.S. Det enda jag gjort de senaste dygnen är att tänka på ackord. Inte ens ackordföljder, utan bara ackord.  Normalt. Jag har alltså läst om ackord och skrivit ambitösa listor på olika ackordkonstruktioner. Frimärkssamlargenen är som allergi, ibland bara blommar det ut. En goding just nu är i alla fall C7 #9 b13, och Cm7 9 är inte så dum den heller. Inget för Miriam Makeba (skoja!).

amadou et mariam

Ibland är det inte så dumt att vara musikjournalist. Jag fick höra Amadou & Mariams underbara nya skiva långt före releasen (den kommer nästa vecka), igår var de i Stockholm så då knallade jag iväg till Konserthuset och intervjuade dem, och på kvällen fick jag gå gratis på deras konsert. Det var fett, allting. Vi pratade om Barack Obama, om att musik kan vara både kraftfull och hoppfull, om Toumani Diabaté och om autenticitetsrasismen. Konserten var också trevlig, fast jag gillar inte de långsamma låtarna, de blir så sega. Det har nog att göra med det fluffiga reverbsoundet också, det känns så... franskt, in a bad way, in a 80-talsway. Men upptempolåtarna var asgrymma. Jag tror att det som jag gillar med musik från Mali, till skillnad från sånt jag hört från exemplevis Sydafrika, är att de kör med både mollackord och durackord. Ofast är det bara två ackord i varje låt som det pendlar mellan hela tiden, det skapar värsta dynamiken, det blir så himla intensivt. Men i annan afrikansk pop - typ sånt som Vampire Weekend och Paul Simon gillar - är det dur hela tiden. Jag kan ha lite svårt för det.

Hur som helst - det var en grym konsert. Det var ett par danserskor på scenen, en av dem hade jag sett tidigare när jag v'ntade på att få intervjua Amadou & Mariam och då hade hon sett ut som en vanlig trött tjej på Metron i Paris på väg till jobbet på McDonalds, men nu lyste hon, i vackra glänsande tyger såg hon ut som nattens drottning. Hon och den andra tjejen gjorde coola moves, log mot varandra och verkade ha det allmänt ballt. Och de fyllde faktiskt en funktion (till skillnad från bikinibrudarna som Seun Kuti hade med sig när han spelade på Malmöfestivalen), musiken var ju extremt dansant men det blinda artistparet stod helt stilla av förståeliga skäl. Mariam har inte världens vackraste sångröst, men hon är sjukt cool och kompletterar Amadou fint (när han är ensam går han loss på sin gitarr som värsta Dick Dale-galningen, tur inte hela konserten var så). Hon avslutade varje låt med ett "yeah". Jag kom att tänka på Flavor Flav. Kanske var det solglasögonen.


shout barack obama

Läget? Jag har haft en lugn helg. Bakat bröd. Sett om "Radio Days". Druckit billig öl på Carmen. Läst wikipedia-artikeln om Prokofjev. Lyssnat på Cocoa Teas mysiga Obama-hyllning som har en rolig video: http://www.youtube.com/watch?v=NPIMkDjzAlc

This is not Hillary Clinton (Obama!)
This is not John McCain (Obama!)
This is not Chuck Norris (Obama!)
and this is not John Wayne (Obama!)

För övrigt: jag tycker inte att det har skrivits så mycket om att Obama tog upp homosexuellas rättigheter i sitt segertal ("whether you're gay or straight" etc). Är inte det ganska stort? Hur många statsöverhuvud börjar snacka om HBT-issues så fort de blir valda? Och dagen efter gjorde Fredrik Reinfeldt mig glad - faktiskt! - när han körde över Göran Hägglund och meddelade att han ska driva igenom ett lagförslag om att homosexuella par ska få ingå äktenskap. Ändå gött.

* * *

This just in: Miriam Makeba har dött. 76 år gammal. Rest in peace. Hon fick i alla fall uppleva Obama.

vacker bild på vackert par


Prinsessan Dagmar från Danmark och storfurst Nikolaj, det ryska imperiets tronarvinge. De förlovades 1864. Hon var 17. Han var 21. Ett år senare dog han i tuberkolos.

(not-so-) hot (-at-the-moment) chip

Inget är så ute som det som var inne förra veckan, säger ett gammalt djungelordspråk. Det måste väl vara därför som alla tiger om Hot Chip och deras skiva "Made in the dark" som kom i våras? Den fick ett halvljummet mottagande och jag har inte träffat någon som pratat om den, let alone hört den spelas någonstans. Men jag tycker den är bra. Lite ojämn, men har några av årets bästa låtar - den robotkaribiska "Ready for the floor", "Touch too much" med sin underbara rytm, den vackra balladen "In the privacy of our love", gospelsouliga "Made in the dark", göttigt poppiga "One pure thought" och den högoktaniga "Hold on". Den stora frågan är: kommer tidningar som Sonic och Pitchfork ha med skivan på sin årsbästalista, eller är de för ängsliga för det? Kan tänka mig att ingen popskribent med självrespekt vill bli ertappad med att lyssna på något som var coolt för två år sen, även om musiken verkligen är up their alley. Hur som helst är den lätt med på min topp 30. Dock kanske inte topp 20.


looks like i got to see the light, shining!


I was in a tunnel
And couldn't see the light
And whenever I'd look up
I couldn't see the sky
Sometimes when I'm standin'
It seems like I've been walking miles
And my heart could be cryin'
that's in the middle of a smile

But then I climbed the hills
And saw the mountains
I hollered help 'cause I was lost
Then I felt the strong wind
Heard a small voice sayin'

The storm is over (The storm is over now)
I can see the sunshine (Somewhere beyond the clouds)
I feel Heaven, yeah (Heaven is over me)
Come on and set me free, whoa

Now in the midst of my battle
All hope was gone
Downtown in a rushed crowd
And felt all alone
And every now and then
I felt like I would lose my mind
I've been racin' for years
And still no finish line, oh

But then I climbed the hills
And saw the mountains (Mountains)
I hollered help 'cause I was lost
Then I felt the strong wind
And then a small voice sayin'

The storm is over (The storm is over now)
And I can see the sunshine (Somewhere beyond the clouds)
I can feel Heaven, yeah (Heaven is over me)
Come on and set me free

Somehow my beginning stepped right in (Right in)
Then faith became my friend (My friend)
And now I can depend
On the voices of a wind
When it's sayin' (Sayin')

The storm is over (The storm is over now)
And I can see the sunshine (Somewhere beyond the clouds)
I can feel Heaven, yeah (Heaven is over me)
Won't you come and set me free
Won't you set me free

(ey ey ey ey ey ey ey)
Won't you come and set me free
(Looks like, looks like I got to see the light, shining!)
Somewhere beyond the clouds
(Looks like I got to see the light, shining!)
Take it down (Down on me!)
(Looks like I got to see the light, shining!)
The cloudes movin, the sun's shinin'
(Looks like I got to see the light, shining!)
I made it, prayin' for a pot of gold

(The storm is over now)
I'm telling you I can see the light
(Somewhere beyond the clouds)
I can feel Heaven over me
(Heaven is over me)

ricky nelson


Hej, sorry om jag inte haft tid att skriva så mycket den senaste tiden. Jag har inte tid nu heller egentligen, men jag måste bara tipsa om Ricky Nelson. Ni vet han vars "Lonesome town" fanns med på "Pulp Fiction"-soundtracket (och en annan av hans låtar, "Waitin' in school"), spelas när John Travolta och Uma Thurman går in på den där nostalgidinern). Han gjorde jättefin poppig rock'n'roll i skarven mellan 50- och 60-talet - inte lika rå som Sun-grejerna, men inte lika sockersöt och töntig som Elivs megakommersiella hits från samma tid ("Teddy Bear" och allt det där). Sen gjorde han massor av annat som jag inte har hört. Givetvis dog han i en flygkrasch.

Topp 10 Ricky Nelson:
1. Lonesome town
2. It's up to you
3. Sweeter than you
4. Hello Mary Lou (Goodbye heart)
5. Bebop baby
6. Travelin' man
7. Poor little fool
8. Teenage idol
9. Stood up
10. Believe what you say