Igår såg jag två filmer på filmfestivalen. Fem blev det totalt, det fick räcka.

"Ashes of Time Redux" av Wong Kar-Wai (som turligt nog visades mer än en gång) var bra. Min kära kommentarskribent Jeps skrev nyss att han tyckte att den var kass, och jag kan förstå att vissa inte gillar filmen - där andra Wong-filmer som "Happy together", "Chungking Express" och "In the mood for love" handlar om sorg och tvåsamhet och inget annat, är det här en riktig jävla samurajfilm. Våld. Blod. Machomän i ökenlandskap. Folk började lämna salongen efter halva filmen. Själv satt jag kvar, även om jag hade händerna uppe vid ögonen när Tony Leung konfronteras med ett hav av skurkar som vill döda honom - det var läskigt, spännande och alldeles underbart. Japp, "Ashes of time" är en actionfilm, men en intim sådan, en viskande sådan. Allt handlar fortfarande om bittra minnen, meningslös stolthet och dödsdömd men livslång förälskelse.

Det var två saker som jag tänkte på under hela filmen. Dels att huvudrollen, Leslie Chung som jag hade läst om på Wikipedia innan jag gått till biografen, var både popstjärna och filmstjärna och bisexuell och depressiv och tog sitt liv genom att hoppa från ett hus tio år efter att den här filmen gjordes. Så himla hemskt. Den andra saken var Christopher Doyles foto som var så vackert. Reflektionerna i det guppande havet, det ryckiga och fragmentariska i actionscenerna, närbilderna på ansiktena. Herregud vad bra han var, redan då. När jag var liten och hyrde en massa filmer (det var det enda man gjorde i Simrishamn, I'm tellin' ya) så hyrde jag en gång en film som hette "Helgon i neon". Den var konstig och hade en rörig handling och min kompis som jag hyrde den med tyckte att den var kass. Jag var inte heller förtjust, men ändå fascinerad av hur suggestivt fotot var, det suddiga röda som hängde kvar i nattluften. Jag brydde mig inte om det då, men regissören hette Wong Kar-Wai och fotografen hette Christopher Doyle.

En sak till om "Ashes of time". Den gjordes 1994 och det märks. Året då Kurt Cobain dog, Soundgarden hade en hit med "Black hole sun" och Caroline gick klädd i Doctor Martens och åkte upp till Stockholm för att köpa Alice in Chains-EP:s. Filmen var så himla mycket grunge! Alla hade långt hår som hängde ner i det svettiga ansiktet med den slöa blicken. Alltså alla. Det var rätt kul.

Sen gick jag och såg "Smart people", en ny indiefilm med Denis Quaid, Ellen Paige, Thomas Haden Church och Sarah Jessica Parker. Den känns som årets motsvarighet till "The Royal Tenenbaums", "Sideways", "The Squid and the Whale" eller "Juno" - ni vet, en dramakomedi som är lagom snygg, lagom intellektuell, lagom quirky, lagom rapp dialog, lagom livskrisig, rättvisa och realistiska porträtt av både vuxna och tonåringar. (Nu kanske någon invänder att de nämnda filmerna inte har så mycket gemensamt. Ok, Juno är kanske inte så intellectual chic, och Sideways handlar inte ett skit om tonåringar, men jag tycker ändå att de har något gemensamt, nämligen genom att vara "årets amerikanska dramakomedi som alla kan komma överens om att de gillar".) Och alltså, jag tycker inte att det är något negativt! Filmen var bra. Jag skrattade extremt mycket. Som kärlekshistoria funkade den kanske mindre bra än som komedi, och slutet var kanske lite tillrättalagt, men det gör inte så mycket. Den var trevlig och välgjord och jag tror att alla som ser den kommer att gilla den. Jag gillade den. Om man vill vara gnällig så kan man kanske säga att den är lite förutsägbar, att mallen för såna här filmer är ganska välanvänd vid det här laget. Men jag är väl aldrig den som är gnällig?
Kommentera 8

entre les murs

Publicerat i: film, recension

Igår när jag gick hem från ICA körde en vit limousin långsamt förbi. Jag tittade in och såg en Wong Kar-Wai på gott humör och mitt ansiktsuttryck var någonstans mellan ett wow och ett leende. Sen stannade han framför Skandia och jättemånga människor rusade fram med kameror och mikrofoner när han gick ur bilen.

Jag gick tillbaka till Skandia för att gå på Face 2 Face-mötet med Wong Kar-Wai och se hans restaurerade "Ashes of Time", men det var tyvärr helt fullsatt. Så jag gick till Saga istället och såg årets guldpalmsvinnare "Entre les murs" istället, och det var verkligen inte fy skam. Shit vilken bra film. Intressant som genre, alltså mellantinget mellan fiktion och dokumentär - den bygger på en bok som skrivits av en kille som varit franskalärare på en problemtyngd skola. Grejen är att författaren/läraren som skrev boken är samma person som spelar läraren i filmen, han heter till och med samma sak. Skolan är samma skola. Alla elever i klassen heter i filmen sina riktiga namn. Och rent stilmässigt har filmen en rå, dokumentär touch à la bröderna Dardenne. Samtidigt märks det att det är en film, att det bygger på manus, för det finns ju situationer där ingen skulle bli accepterad att bli filmad om det var på riktigt... eller? Den där osäkerheten tjänar filmen och upplevelsen av den. Man satt på helspänn hela tiden. Det gjorde ont och det var aldrig sentimentalt, och ingenting blev skrivet på näsan (entre les mots, entre les sentences, entre les images, entre les images des visages... ok ska sluta). Min favorit bland alla kids: Carl. Så himla heartwrenching när han inser att det är töntigt att vara snäll och tillmötesgående (han är en f.d. bad boy som har fått byta skola och fått en ny chans, något han till en början är väldigt tacksam för) och börjar kalla läraren för rövhål bara för att inte riskera att bli misstänkliggjord av de andra i klassen... ah, gruppdynamiken, gruppsykologin... undrar vad Ruben Östlund tycker om Entre les murs? Jag vill se hans nya film (De ofrivilliga) men har ännu inte gjort det. Jag måste erkänna att jag varit mindre aktiv på detta års filmfestival jämfört med förra året. Men skit samma, det är mer än ingenting och det är göttigare än ingenting.
Kommentera 10

fem gånger gud

Publicerat i: recension
What's up boys and girls? Shit vad det här håller på att förvandlas till en highbrow-blogg... det var inte meningen. Häromdagen fick jag höra "du är ju lite koftig" och jag vet inte riktigt hur kul det känns. Skit samma, igår var jag extremt koftig och åkte ut till Skärholmen och såg Jonas Hassen Khemiris "Fem gånger gud". Den var bra! Rolig och uppfinningsrik, och ändå realistisk, riktiga människor, riktiga issues. Jag skulle inte vilja säga att jag älskar Jonas Hassen Khemiri, han är ju sjukt begåvad och duktig och så, men samtidigt tycker jag att han kan kännas en smula självmedveten och distanserad, "smart" på sättet som Stina Nordenstam använder ordet på, och kanske till och med lite självgod. Å andra sidan - why not? Sverige har för få författare med pretentioner, för få personer som känner att pennan (ehm, tangentbordet?) brinner och att den gudomliga inspirationen river i bröstet. Därför är det gött med JHK. Jag önskar att han skrev fler små saker - New York-dialogen i tidningen Vi i somras var ju briljant, liksom DN-intervjun med Nas nyligen - och inte bara stora tunga Romaner och Pjäser som dimper ner med tre års mellanrum likt Radiohead-album. Men skit samma. Jag gillar honom, och många älskar honom, och jag kan inte säga att han inte förtjänar det. "Fem gånger gud" var bra, han utnyttjar verkligen allt som kan utnyttjas inom pjäsens ramar känns det som, och slutet påminde om en artsy film där det zoomas in så långt att till slut blir allt suddigt, till slut blir allt bara brus, till slut blir allt svart. Lite abrupt, men ändå rätt coolt.
Kommentera 13
Visa fler inlägg