alfie connor - stranger



från
vårskrud

banks - fuck em only we know



från
vårskrud

mer engelsk musik


en minut och 16 sekunder av himlen, varsågoda

Fortfarande är Suede sjukt underskattade. Och det säger jag inte bara för att jag var besatt av dem när jag var 14-15 och för att jag är en nostalgisk gammal stöt. De var svinbra, under den korta period som Bernard Butler var med i bandet. Hur kan rock låta så vacker, dramatisk, sexigt dekadent och bottenlöst förtvivlad, och samtidigt så poppig, energisk och livsbejakande, utan att det låter som ett krystat skämt? Jag vet inte, men Suede löste den omöjliga ekvationen. Jag gjorde
en playlist med deras musik från hösten 1992 till hösten 1994, från debutsingeln "The Drowers", fram till b-sidorna från "The Wild Ones" (varav den sista låten, "Asda town", skrevs av Brett Anderson själv). Spellistan består av 40 låtar i ganska kronologisk ordning, i början får man singlarna i sin helhet (för de är små perfekta kompositioner i sig själva), och det självbetitlade debutalbumet får finna sig i att vara lite uppstyckat, det klarar av det. Men andra albumet "Dog Man Star" är för bra och välkomponerat för att kunna styckas upp, istället blir det liksom flankerat av b-sidorna från "We are the pigs" och "The Wild Ones". Sist en låt som jag upptäckte igår, ett bonusspår på deluxe-utgåvan av debutalbumet: ett 77 sekunder långt stråkpålägg till "Sleeping pills" som låter förbluffande bra på egen hand.

Anledningen till att jag lyssnar på Suede nu igen hänger såklart ihop med att jag reste till London förra veckan. Hur många klassiska band är egentligen genuint Londonska? De flesta bra engelska banden kommer från Manchester. Och extremt många är inte ens engelsmän utan skottar (och Ride är från Oxford, och My Bloody Valentine är irländare, och Manic Street Preachers - om man nu skulle känna för att lyssna på dem - är från Wales). Men Suede känns väldigt London, liksom Saint Etienne och Blur. Men mörkret i London, det jag romantiserar så mycket, finns inte i Saint Etienne och Blur, däremot finns det i Suede. Men ingen har gjort Londonmörker starkare än Burial. Gud vad jag älskar honom. Har lyssnat på honom hela dagen idag. Hur kan man göra så bra musik? Hur kan man göra så fulländad, oinsmickrande, genuin, ärlig, hjärtskärande vacker och brutal musik? Ni får en spellista med Burial också, 46 låtar i kronoligisk ordning (tyvärr finns inte alla EP:s på Spotify), både egna låtar och remixer/samarbeten, check it out. Spellistan slutar inte med Burials senaste låt, men med hans mest hoppfulla:


the 2 bears - get out



från
vårskrud

Jag var i London i helgen, en underbar resa. Älskar London! Den här hade jag i huvudet när jag vaknade igår morse, och det var också den sista låten jag lyssnade på innan planet lyfte från Heathrow. Så himla bra?! Vartenda ackord, vartenda taktslag är en pisksnärt som säger att livet måste levas.

Mao Ra Sun & RIVRS - Ready



från
vårskrud

beethoven och nielsen i konserthuset



Sibelius/Nielsen-festival
Verk av Ludwig van Beethoven och Carl Nielsen
Helsingborgs symfoniorkester
Dirigent: Stefan Solyom
Scen: Stockholms konserthus
Betyg: 4

Med sin tredje symfoni, ”Eroica”, lösgjorde sig Ludwig van Beethoven från klassicismens normer och rivstartade den musikaliska romantiken. Att sätta tonsättaren själv och hans känslor i centrum för ett orkesterverk var något oerhört, som chockade många men förförde desto fler. Konceptet blev omåttligt inflytelserikt.

Carl Nielsen hade ett annat utgångsläge när han hundra år senare, i 1900-talets och modernismens gryning, komponerade sin tredje symfoni, ”Sinfonia espansiva”. Nielsen tog hjälp av klassicismens formideal för att distansera sig från romantiken och skapa något modernt och eget. Där Beethoven och alla hans efterföljare hade hyllat det subjektiva och emotionella fångade Nielsen tidsandan av intellektuell distans till känslor och beteenden. Symfonin tycks skildra något objektivt och orubbligt i naturen och den ordlösa sången i den långsamma satsen låter som dimslöjor på toppen av ett berg.

Det är fiffigt att länka ihop Nielsens tredje symfoni med Beethovens dito. Inte bara för att båda tonsättarna med sina respektive tredje symfonier tog ett stort steg i den konstnärliga karriären, utan också för att ”Sinfonia espansiva” i sina första takter låter som en remixad version av ”Eroica”.

En skillnad är dock att medan Nielsens tredje symfoni, hur viktig den än var för tonsättarens utveckling, mest var en språngbräda för senare storverk, så är Beethovens trea så full av fräschör att den griper tag två århundranden efter sitt uruppförande. Som lyssnare får man svindel, inte av musikhistoriskt intresse, utan för att musiken är så knäckande bra.

Stefan Solyom gör helt rätt när han låter den inledande satsen i Beethoventrean spelas snabbt och hårt som en brutal livsbejakande vårflod. Som kontrast tolkas den andra satsen maximalt långsamt och sorgfyllt, och dirigenten torkar tårarna när den sista tonen klingat ut. Tredje satsens scherzo är tillräckligt lättsamt för att skänka andrum, medan finalen glider mellan de föregående satsernas glädje, allvar och kraft och skapar en utsökt syntes. Ett storslaget framförande.

Nielsens trea kan inte mäta sig med denna upplevelse. Solyom och Helsingborgssymfonikerna tar fram dynamiken och de skarpa kanterna i musiken på ett fint sätt, men de kan inte förändra det faktum att ”Sinfonia espansiva” är ett verk som imponerar mer än berör.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-22)

Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba - ba power



Malipop
Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba
”Ba power”
(Glitterbeat/Border)
Betyg: 3

Det som gjorde Bassekou Kouyaté och hans band Ngoni Baspeciella när de debuterade med succéalbumet ”Segu blue” 2006 var ensemblens sammansättning: fyra ngoni (en västafrikansk banjoliknande harpa) kombinerade med enkla slagverk och vacker sång. Därefter har bandet gradvis fått ett mer elektriskt sound och närmat sig den moderna maliska rockmusikens mittfåra, och på detta fjärde album rockar de loss som aldrig förr. Visserligen smakfullt, svängigt och medryckande, exempelvis i ljuvligt furiösa ”Siran fen”, men den säregna atmosfären från gruppens två första album lyser med sin frånvaro. Ändå är ”Ba power” en fest för alla som älskar musik från Mali. För den som önskar något mer ömsint och innerligt rekommenderas far- och son-duettskivan med koramästarna Toumani & Sidiki Diabaté från i fjol.

Bästa spår: ”Te duniya laban”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-04-22)

alessi brothers - seabird



från
vårskrud

steven wilson på debaser medis


Denna låt är rätt nice! Inte så representativ för konserten dock.

Steven Wilson
Scen: Debaser Medis,
Stockholm
Betyg: 4

I denna eklektiska postmoderna musikvärld där alla genrer uppskattas av alla, och korsbefruktas av otaliga artister, finns det fortfarande en musikstil som är svårsmält för många: den välproducerade progressiva rocken. Denna skärningspunkt mellan 70-talets mest pretentiösa rockmusik och syntetisk och akademisk jazzrock är en isolerad ö som många räds besöka. Men som också har många fans: Steven Wilsons konsert på Debaser Medis är slutsåld.

Sångaren, låtskrivaren och multiinstrumentalisten Steven Wilson är en musiker med en ofattbar produktivitet. Sedan slutet av åttiotalet har han gett ut 37 studioalbum (och ett antal livealbum) med sina huvudgrupper Porcupine Tree och No-Man, sina fyra sidoprojektband samt som soloartist. Dessutom har han anlitats som producent, låtskrivare, musiker eller mixare på över 50 skivor med andra artister. Man kan nästan inte tala om skaparglädje – snarare skaparmani.

Wilsons dynamiska och komplexa musik får Radiohead att framstå som Ramones. Den är ömsom brutal som ett åskväder, ömsom atmosfärisk och vacker, konstant föränderlig, ofta utmattande. Speciellt om man inte är helsåld på gitarrsolon.

Live fokuserar han på sitt senaste soloalbum ”Hand. Cannot. Erase.” men spelar även några gamla låtar, som shoegazepastischen ”Harmony Korine”. Den låten, precis som många andra, börjar fint men urartar till bombastiska rockexcesser. I dessa partier används metal som kitsch: musikerna spelar hårt och ösigt, men utan något verkligt mörker. Snarare är det musikermusik, mysigt om man går i gång på skicklighet för skicklighetens skull, konstnärligt lika intressant som cirkusakrobatik.

Steven Wilson är en stor musikalisk begåvning, men han är fånge i den progressiva rockens begränsande normer. Han skulle behöva en sträng producent som förbjöd honom att rocka loss i tid och otid, en producent som uppmuntrade honom att vidareutveckla folkrockpsykedelian som inleder ”The watchmaker”, finslipa The Sleepy Jackson-poppigheten i ”Happy returns” eller återbesöka dream pop-romantiken i gamla No-Man-låten ”Days in the trees”. I stället producerar Steven Wilson alla sina skivor själv och ingen hindrar honom från att doppa hela huvudet i pojkrumshårdrockens syltburk.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-04-19)

midsommarnattsdröm



I lördags var jag och såg Alexander Ekmans nya balett "Midsommarnattsdröm" på Kungliga operan. Det var kul men ändå inte en helgjuten upplevelse. Bäst tyckte jag om kärleksparets erotiska dans i andra akten (medan huvudpersonen såg på från avstånd, paralyserad av svartsjuka eller avundsjuka) och den stora kollektiva höorgien i början av första akten, det blev som ett hav av böljande vågor av hö, det var drömlikt och fett. Men jag tyckte att det var för mycket skojighet och spexande, och framför allt tyckte jag att det var så mycket som den svenska midsommaren kan innehålla men som de struntade i att försöka skildra: den ljusa natten, att vara knäckt av kärlek och vandra på en äng (aldrig gjort det själv men hey), gråtfylla och rinnande smink, att desperat försöka leva upp till någonting, besvikelse. Istället fick man en festlig mardröm med en enorm fisk. Och jag älskar Anna von Hausswolff av hela mitt hjärta men varför sjöng hon på engelska när det var något ursvenskt som skildrades (hon sjunger ju delvis på svenska på sina skivor)? I slutet trillade poletten ned *SPOILER WARNING* och man insåg att allt, även första akten hade varit en dröm - och då tyckte jag det blev lite bättre, eller mer intressant: vem var det som drömde allt detta, och varför drömde han på detta vis? Först en idyllisk dröm om en lyckad midsommar, sen en helt skev mardröm om hur jobbigt allt är, och detta var alltså natten innan midsommarafton. Kanske var han invandrare (hans mörka hår och skägg var väldigt accentuerade) som skulle fira sin första svenska midsommar och var nervös. Kanske var det en klassgrej, att han blivit ihop med någon från överklassen och var nervös inför att fira med henne och hennes vänner på ett supertraditionellt sätt, med en massa markörer som var främmande för honom. Kanske var han bara osoft och nojig. *SPOILERS END HERE* Men detta fiffiga upplägg till trots blev jag aldrig riktigt berörd av "Midsommarnattsdröm" förutom i de scener jag nämnde. Kanske var det för att det inte fanns någon ironi i dem, ingen krystad igenkänningshumor, ingen distans. De var bara uppriktiga och vackra. Så som jag fantiserar om att en blixtförälskelse en midsommarnatt kan vara.


Foto: Hans Nilsson/Kungliga operan

little jinder - random folk



från
vårskrud - ja, den åkte nyss in på listan, för jag upptäckte att antalet låtar sjunkit från 100 till 99, och det visade sig att det var för att "Crazy" med LORIS har tagits bort från Spotify. Men det är helt okej, för "Crazy" var inte någon av mina favoriter på vårskrud (även om jag tycker det är en mycket bra låt!) och "Random folk" är en utmärkt ersättare, den är väldigt vårig och poppig och fin, det var en av låtarna som åkte ut i den allra sista gallringen och jag är glad att den får en chans till. Mvh Yung Kaj Kindvall

william onyeabor - heaven and hell



från
vårskrud

Är inte detta en suverän inledande textrad: "When I get to my God in heaven, I will tell him how you treated me"

PS om ni inte har sett dokumentären om William Onyeabor så kan jag varmt rekommendera den, finns på YouTube!

colleen - captain of none



Konstpop
Colleen
”Captain of none”
(Thrill Jockey/Border)
Betyg: 4  

I mitten av 00-talet, när artister som blandande akustiska instrument och elektronisk produktion var det hippaste som fanns, var franska Colleen i en klass för sig. Hennes instrumentala väv av samplingar av sitt eget cellospelande trollband med sin gåtfulla skönhet och sagolika kuslighet. Efter sex års tystnad gjorde Colleen comeback 2013 med fina ”The weighing of the heart” där hon överraskade genom att sjunga. ”Captain of none” är en vidareutveckling av den skivans mest lekfulla spår ”Breaking up the earth”, och är full av studsiga, ljusa sånger med ett förtjusande rytmiskt användande av viola da gamba. I ”Eclipse” vågar sig Colleen till och med på dub, och det låter toppen trots att det inte låter det minsta jamaikanskt. Melankolin har tagit en paus, men Colleens briljans har det inte.  

Bästa spår: ”Soul alphabet”  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-04-15)

konstkritik och makt @ supermarket art fair


Otto Dix, "Porträtt av journalisten Nicholas Ringskog Ferrada-Noli", 1926

Supermarket Art Fair börjar idag och håller på till och med söndag (läs mer på
deras hemsida). Jag är med på ett hörn och ska medverka i ett samtal om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen hur kritiken av de olika konstformerna mår för tillfället. Denna paneldebatt äger rum på söndag kl 13 i Svarta Huset bredvid Konstfack i Telefonplan i Stockholm, kom gärna!

Sunday 19 April

13.00 Svarta havet Konstkritik och makt

Konstkritiken får allt mindre utrymme i media så pass att den dagliga kritiken kanske försvinner helt. Endast institutionernas utställningar syns i de stora tidningarna ofta skriven utifrån ett vitt akademiskt perspektiv. Nya plattformar bildas för att analysera och debattera kultur och här kan blicken vara klassmedveten, avkoloniserad och feministisk. Men räcker dessa ideella initiativ för en framtida publik? Hur ser verkligheten ut för de som skriver konstkritik idag?  Medverkande: Anders Olofsson, konstkritiker och redaktör för Konstperspektiv; Arazo Arif, Alex Rodallec och Sara Abdollahi från Kultwatch; Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, musikkritiker DN. I samarbete med Kultwatch – en plattform för kulturanalys och kulturdebatt.

Paneldiskussion på svenska

Tid: 90 min


vårskrud



Nu är den här! En spellista med 100 låtar för denna vår i en perfekt ordning,
vårskrud, check it out! Den tog lång tid att göra och jag är lite besviken på mig själv som inte hann bli klar för en månad sedan men strunt samma, nu är den här och den är faktiskt väldigt bra.

Det är inte jättemycket hiphop (typ en femtedel av låtarna) och nästan ingen R&B alls denna gång. Ingen smooth yacht rock alls och endast två gamla soullåtar. I gengäld är det mycket pop och rock från förr och nu, och - det här tyckte jag var trevligt - två små sjok av superengelsk poppig dansmusik/dansant popmusik. Det känns så bra att "Loud places" får sällskap av The Grids "Floatation" och One Doves "White love", och att Hot Chip-klanen är så generöst representerad: först moderbandet, lite senare The 2 Bears och ännu lite senare Alexis Taylor solo. De enda andra som har mer än en låt på listan är Drake, Jamie xx och Amason.

En intressant sak som jag upptäckte när jag pusslade med låtordningen var att "Dopeman (me)" med San Quinn & Husalah inte passade ihop med någon raplåt eller någon elektronisk låt, inte en enda, den var liksom för tung, för mörk, för bra. Till slut insåg jag att det enda som kunde höras efter denna brutalt uppriktiga "I'm going down"-hiphop var - Bachs Matteuspassion. Så fick det bli, jag fick flytta på Bach och det hade han absolut ingenting emot.

Annars är det inte så mycket klassiskt på listan, men jag inleder med Schubert och det är nog första gången jag inleder en årstidsspellista med något så långt från modern popmusik. Men det är ingen svår låt, bara en vacker liten sång som hyllar musiken som konstform. Det är inte så mycket emo på listan heller, förutom slutets lilla sjok som börjar med Shlohmo och slutar med Suede, men sedan kommer Håkan Hellström (hehe, han har en tendens att dyka upp på slutet på mina listor, som en deus ex machina) med den förlösande "Inte skyldig nån nåt" och den löser liksom upp knuten en gång för alla. När Amasons "Clay birds" följer är det som en avslappnad lycklig utandning, nästan ett ärevarv, och Thad Jones-låten efteråt blir den slutliga hyllningen till vårsolen (och när jag hör den tänker jag lätt att mjuk jazz är den enda musik man behöver på våren). Men sedan avslutar Colleen allting med den pyttelite melankoliska "Sun against my eyes" - lite som för att påminna om att smärta kan besegras, men inte utraderas ur livet.

Tack för inspiration mina kära vänner Mix, DJ Budget, Max, Karin, Håkan, Calle, Hanna, Pondexter, Fonky Shepherd och DJ Internet.

Artister som är med på vårskrud: Dietrich Fischer-Dieskau & Gerald Moore (som framför en sång av Franz Schubert), The Mamas & The Papas, Jay-Z, Anna Järvinen, William Oneyeabor, Tussilago, Restless Heart, Ellie Goulding, Suicideyear, Ten Walls, Hot Chip, Tove Lo (Gryffin remix), Jamie xx med Romy, The Grid, One Dove, Ride, The Replacements, Debbie Harry, Boney M., John Cale & Brian Eno, Darin, Grimes, Jonathan Johansson, Drake med PartyNextDoor, Rihanna, Jay 305 & Joe Moses, Honey Cocaine, Rich Homie Quan & Young Thug, Gangsta Boo & La Chat, Fetty Wap, Gucci Mane & Shawna, Droop-E, Shy Girls & Junglepussy, Banks, Amason, Cashmere Cat, Tame Impala, Stevie Nicks, Alfie Connor, Tobias Jesso Jr., Rae Sremmurd, Earthgang, Sy Ari Da Kid, 88 ULTRA, Ty Dolla $ign, Jessie Ware, Emile Haynie & Lana Del Rey, The Lemonheads, Ulf Lundell, Prince, Connan Mockasin, Carly Rae Jepsen, ABBA, Alessi Brothers, LORIS, Nicki Minaj med Drake & Lil Wayne, DJ Snake & AlunaGeorge, Mao Ra Sun & RIVRS, The 2 Bears, Jamie xx utan Romy, Conor Maynard, Body Language, Kid Francescoli (French 79 remix), Pernilla Wahlgren, Arash, Future Brown med Timberlee, Yemi, Post Malone, Tia London, Boogie, The Kite String Tangle, Panda Bear, Kate Bush, Jonas Lundqvist, San Quinn & Husalah, Sibylla Rubens som sjunger en aria ur Johannes Sebastian Bachs Matteuspassion, Astor Piazzolla, Dolce, Courtney Barnett, Moondog, Van Morrison, Alexis Taylor, Foxygen, Olsson, Lapalux med Szjerdene, Shura, David Ruffin, Randy Crawford, Kendrick Lamar, D'Angelo, Orlando Julius & The Heliocentrics, Doves, Shlohmo, Drake utan PartyNextDoor, AnnaMelina, Suede, Håkan Hellström, Thad Jones och Colleen.

resan genom kosmos


Svinbra inspelning av Das Lied von der Erde (
finns även på Spotify).

Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Dario Marianelli och Gustav Mahler
Solister: Jack Liebeck (violin), Wiebke Lehmkuhl (mezzosporan), Andrew Staples (tenor).
Dirigent: Daniel Harding
Betyg: 5  


Voyagerprogrammet, de två rymdfarkosterna som sköts upp 1977, framstår som en av de mest optimistiska saker som mänskligheten har gjort. Ombord finns nämligen gyllene audiovisuella grammofonskivor avsedda att bli upptäckta av intelligent liv i andra solsystem. På dessa skivor finns bilder som beskriver livet på jorden, men också musik: bland annat verk av Bach, Beethoven och Stravinsky.  

Chansen att utomjordiskt liv någon gång i framtiden upptäcker denna flaskpost är ytterst liten, säger partikelfysikern Brian Cox till publiken i Berwaldhallen, men man kan se Voyager som ett sätt att skänka världen en mening: detta är vad vi är, detta är vad vi har åstadkommit och är stolta över, detta vill vi kommunicera.  

Cox samtalar med Daniel Harding under rubriken ”Resan genom kosmos” som en inledning på denna konsertkväll. De pratar om universums oändlighet i tid och rum och om jordens och mänsklighetens litenhet. Principen ”om något är massivt och kan förfalla till något mindre massivt så kommer det att göra detta” handlar om astrofysik men skulle också kunna beskriva harmoniutvecklingen i 1800-talets konstmusik.  

Dario Marianellis violinkonsert ”Voyager”, som denna kväll får sitt svenska uruppförande, skildrar Voyager 1:s resa genom kosmos. Violinstämman gestaltar farkosten medan orkestern illustrerar allt det som händer runt omkring, från det spektakulära uppskjutandet till passerandet av Jupiter och Saturnus och vidare ut i rymden utanför heliosfären. Verket engagerar trots att det är så tydligt berättande. För det är inte musik som handlar om ett livlöst objekt, utan om en kapsel för fåfängt mänskligt hopp.  

I denna kontext syns Mahlers sångsymfoni ”Das Lied von der Erde” i ett nytt ljus. Detta sorgtyngda avsked till jordelivet framstår här mer än någonsin som en hyllning till allt som gör livet på vår planet vackert. Dikterna som Mahler tonsatt berättar om naturens skönhet, om glada ungdomar som möts och blir förälskade, om alkoholrus, om fågeln som sjunger om vårens ankomst. När den magnifika finalen ”Der Abschied” kommer låter dess vemod mer ambivalent än vanligt. Wiebke Lehmkuhl, som är mer framgångsrik än Andrew Staples i att undgå att överröstas av orkestern, har total närvaro och bär oss hela vägen genom den långa finalen. Efteråt är man rörd djupt in i själen.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-04-12)

best of sweden i kulturhuset



Best of Sweden  
Medverkande: Naser Razzazi, Osman Abdulrahim, Ramy Essam, Safoura Safavi, Habib Mousa och Faia Younan
Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Betyg: 3  

”Best of Sweden”, den världsmusikälskande basisten och producenten Andreas Unges hjärtebarn, är ett projekt som vill väldigt mycket. Det vill visa vilken fantastisk bredd som finns i de olika musikkulturerna i Mellanöstern och Afrikas horn. Det vill skaka nytt liv i musikkarriärerna för artister som var populära i sina hemländer innan de kom till Sverige och blev osynliga invandrare. Det vill uppdatera synen på vad som är svensk musik och visa vilken varierad musikskatt vårt land har idag. Det vill lyfta fram musik som politisk kraft. Och så vill den – detta talar både Andreas Unge och kvällens konferencier Alexandra Pascalidou om – uppmuntra taxiresenärer att prata mer med taxichaufförer för att det sättet få upp ögonen för andra kulturer än den egna.  

Det är med andra ord en ambitiös och behjärtansvärd men också ganska spretig konsert. Detta intryck förstärks av att de olika artisterna, som alla har sinsemellan väldigt olika musikaliska uttryck, aldrig spelar mer än en eller max två låtar i taget innan de blir avbytta av nästa artist i stafetten. Det är konserten eller projektet i sig som har huvudrollen.  

Kvällen inleds med att assyriska Faia Younan från Södertälje sjunger ”Mawtini” (Mitt hemland) ackompanjerad av cellisten George Hayabedian. Faia och hennes syster Rihan Younan sjunger och talar om sorgen över kaoset och lidandet i Mellanöstern i filmklippet ”To our countries” som har blivit en sensation på YouTube, och den vemodiga ”Mawtini”, en klassisk sång för att visa stöd till Palestina och numera även Iraks nationalsång, är en del av detta.

Naser Razzazi är konsertens höjdpunkt. Den 59-årige irankurdiska sångaren har en underbar röst och en elegant värdighet på scen som får honom att framstå som en kurdisk Sven-Bertil Taube. Han kom till Sverige 1984 efter att ha utsatts för den iranska regimens brutalitet eftersom han sjöng om den kurdiska kampen. Hans berättelse tigger om en dokumentär på tv eller radio och det är frustrerande att den slarvas bort här.  

Detsamma gäller för det charmiga energiknippet Osman Abdulrahim från Eritrea, som på sextiotalet skapade dansvänlig popmusik inspirerad av James Brown och Elvis Presley. Och även för Habib Mousa från Syrien, som 1968 bröt mot ett tvåtusen år gammalt tabu när han började sjunga kärlekssånger på assyriska och som har bott i Sverige sedan 1977. Dessa personer är fascinerande, men mer för sina livsöden än för den musik de gör idag, även om de gör fina framträdanden.  

Egyptiern Ramy Essam blev världskänd när hans sång ”Erhal” ekade över Tahrirtorget 2011 och blev ett soundtrack till folkets kamp för ett Egypten befriat från Mubaraks diktatur. Essam greps och torterades och flydde senare till Sverige och blev vårt lands första fristadsmusiker. Han gör ett starkt framförande av ”Erhal”, som dallrar av ilsken beslutsamhet, men hans andra låtar är generisk trubadurrock.  

Den Iranfödda Östersundaren Safoura Safavi, slutligen, är en ung artist med fantastisk scenutstrålning. Hennes musik låter har influenser från politisk reggae, vacker flamenco och flåsig Hoffmaestro-ska. Hon är en artist som än så länge är bättre än sina låtar.

Vilket rimmar lite med hela kvällen: artisterna är lättare att tycka om än ljudet av otåligt hoppande. Såväl genre- som kvalitetsmässigt är konserten en bergochdalbana (även om kompbandet är konstant svängigt och imponerande mångsidigt). I slutändan blir presentationen av dessa människor och deras musik alltför ytlig. Syftet är fint, men det räcker inte hela vägen.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-04-10)

våren, jag bugar mig för dig och hälsar dig välkommen


Finns ej på Spotify :( annars hade den haft en solklar plats på min nya playlist "vårskrud" som kommer nästa vecka! :)

Was hör ich beim Erwachen? Horch!
Ein Vogel singt im Baum.
Ich frag’ ihn ob schon Frühling sei.
Mir ist als wie im Traum.

Der Vogel zwitschert: Ja! Ja! Der Lenz,
der Lenz ist da, sei kommen über Nacht!
Aus tiefstem Schauen lauscht’ ich auf,
der Vogel singt und lacht! und lacht! 

Vad hör jag när jag vaknar? Lyss!
En fågels sång i trädet.
Jag frågar den om det är vår.
För mig känns allt som dröm.

Fågeln kvittrar; Ja! Ja! Våren,
våren är här, den kom just nu i natt!
I djup begrundan hör jag upp,
på fågelns sång och skratt!

(ur "Der Trunkene im Frühling", "Den druckne om våren", från Gustav Mahlers "Das Lied von der Erde")

shlohmo - dark red



Elektroniskt
Shlohmo
”Dark red”
(True Panther/Playground)
Betyg: 4

Henry ”Shlohmo” Laufer är en stjärna inom den mysiga lilla genren ”instrumental hiphop­inspirerad lo/fi-ambient”. Hans första släpp präglades av trasiga melodier, kluckande rytmer och atmosfäriska ackord, men sedan dess har han försiktigt rört sig bort från lågmält oväsen i en riktning mot ljus, värme och romantik, en utveckling som kulminerade i samarbeten med r’n’b-sångaren Jeremih och indieartisten How to Dress Well. Det blev ett slags poppigt uppvaknande, ett oåterkalleligt steg som dock inte hindrar Shlohmo från att på detta sitt tredje album röra sig vidare mot mörkare trakter: en gotiskt elektronisk värld, en övergiven stad med sprakande elkablar som blint dansar på den smutsiga asfalten. Den nya taggigheten gör Shlohmos musik mer tydlig och direkt än någonsin. Vårens vackraste ilska.

Bästa spår: ”Buried”  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-04-08)

arash på colosseum (solidaritet arena)



Arash
Scen: Colosseum, Stockholm
Betyg: 4

Arash, som är född i Teheran men som har haft Malmö som hem sedan han var tio år gammal, sjunger på persiska. Det gör att han sällan spelas på svensk radio eller bjuds in till folklig tv-underhållning. Men för popälskande exiliranier, i Sverige och ännu mer i Östeuropa och Centralasien, är han en kunglighet. Han har spelat för 30 000 åhörare på en arena i Tadzjikistan, för att sedan uppträda på Hard Rock Café i Göteborg. Arash vill gärna få erkännande i sitt ena hemland, Sverige, eftersom han inte tillåts spela alls i sitt andra hemland Iran. Denna brinnande längtan och mentala hemlöshet skänker stjärnans musik en extra dimension, i de vemodiga melodierna såväl som i de explosiva dansrytmernas eskapism.

I Stockholm spelar Arash på den stora och lite märkliga nattklubben Colosseum (Solidaritet Arena) inför en entusiastisk och uppklädd publik. Han verkar genuint tacksam för alla som kommit, och mellansnackar babbligt på både svenska och persiska. Han har en charmig spontanitet och framstår som världens gulligaste megastjärna när han formar händerna till ett hjärttecken i början av ”Broken angel”. Detta från en kille som gör låtar med T-Pain och Sean Paul, samarbeten som svenska hiphopartister bara kan drömma om.

Med sig har Arash ett sju man starkt band samt Emilie Fjällström som han sjunger duett med i flera låtar. Det är konstant ösigt men sången är irriterande lågt mixad. Men det spelar inte så stor roll när Arash bränner av hit efter hit. Han inleder starkt med den fina genombrottssingeln ”Boro Boro” från 2004, och sedan följer ett pärlband av låtar som låter trevliga när man hör dem hemma men fantastiska på ett dansgolv som kokar av persisk glädje. ”Temptation”, ”Ba man soot bezan”, ”Melody” och ”Tekoon bede” får till och med en ensam spiknykter musikkritiker att studsa omkring med ett brett leende. Det är omöjligt att värja sig mot denna rena, distanslösa kärlek till pumpande rytmer och allsångsvänliga refränger. 

Och när Arash avslutar med den mäktiga ”Iran Iran World Cup 2014”, den bästa svenska fotbollslåt som gjorts, är vi alla plötsligt i ett sagolikt glänsande Golestanpalats och inte i en bunkerlik nattklubb som bor granne med gallerior och motorvägar söder om Stockholm.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-04-07) 

jag såg sagan om prinsessan kaguya på bio igår







Så extremt vacker film. Har läst en del halvnegativa recensioner, jag förstår inte varför de har varit så ljumna. Eller jag förstår: folk förväntar sig Miyazaki, bara för att det är Studio Ghibli, och så blir de besvikna. Men Isao Takahata är en helt annan typ av regissör. Jag har bara sett hans "Eldflugornas grav" tidigare, en extremt deppig skildring av barn i Japan under andra världskriget, den har ingenting av romantiken från exempelvis Miyazakis "Det blåser upp en vind", men det är en väldigt bra film. Och "Sagan om prinsessan Kaguya" är trots sin titel ingen mysig saga, det är bara en enormt vacker resa in i Japans kulturhistoria, in i dess hjärta, ett litterärt verk från 900-talet, skildrat i extremt omsorgsfullt teckningar. I en scen visar prinsessans guvernant henne en rulle med en saga berättat genom bilder och text, som man ska rulla fram långsamt, lite i taget, men Kaguya rullar iväg rullen så att många meter av saga ligger på golvet. Och hela filmen är på det sättet: en gammal japansk sagorulle som rullats ut framför våra förundrade ögon. Det är en långsam berättelse, och den är full av oförklarliga inslag (jag älskar att de inte förklaras!), men det är inte Hollywood-snärtig dramaturgi som är grejen med "Sagan om prinsessan Kaguya", utan atmosfären, känslan. Musiken spelar en viktig roll, och när *SPOILER WARNING* de oönskade kommer på slutet är det inte hotfull musik som spelas utan glädjefylld och underbart festlig, jag tyckte att det var ett briljant val. Starkast intryck gjorde ändå blicken som Satemarus fru ger honom när han vaknar ur sin dröm (om det nu är en dröm, jag tror inte det), hon fattar att han är full av kärlek men inte till henne, det kommer inte som någon överraskning för henne men hon tycker ändå att det är sorgligt, och att han är keff, men hon säger ingenting, inte då och säkerligen inte i framtiden heller. Hon ger honom bara en tyst blick som säger "kom nu, du har mig och vår son och hela vår lilla klan att tänka på, du har ett jobb att göra, en funktion att fylla, stå inte där och dröm och skäm ut dig själv och mig". Eller också säger blicken bara "jag vet inte vad du håller på med men jag känner ett avstånd från dig till mig och det smärtar mig men jag kan inte göra något åt det". Han möter blicken och går tillbaka till henne och till gruppen. Det var en fin scen. Speciellt som den äger rum efter den mest romantiska scen jag sett på flera år ("drömmen"). *SPOILERS END HERE* Hur som helst, jag tyckte väldigt mycket om denna film, och alla som inte hatar visuell poesi och alla som känner någon som helst Japanromantik bör gå och se den.

Ensemble Villancico i Grünewaldsalen



Ensemble Villancico
Scen: Grünewaldsalen, Stockholms konserthus
Betyg: 4  

Musikforskning kan se ut på olika sätt. Ett är att tillgodogöra sig material, göra en analys och skriva en musikvetenskaplig text. Ett annat är att resa tvärs över jordklotet, hitta bortglömda notskrifter från 1600-talet i sydamerikanska katedraler, samla ihop en orkester och framföra den för många helt okända musiken. Peter Pontvik, dirigent, tonsättare och ledare för Ensemble Villancico, har valt den sistnämnda vägen. Han framstår som en blandning av Paul Simon och Indiana Jones.  

Eldsjälen Pontvik är även grundare för Stockholm Early Music Festival. När man lyssnar på hans verk med Ensemble Villancico förstår man varför SEMF aldrig blir en stel, nördig och överdrivet vördnadsfull festival. Ensemble Villancico står nämligen för uppsluppen spelglädje, passionerad multikulturalism och munter underhållning. I år har ensemblen funnits i 20 år, vilket firas med en kärleksfullt välregisserad konsert i Grünewaldsalen.  

Åtta sångare, fyra instrumentalister, två dansare och den animerat dirigerande Pontvik ser till att publiken aldrig får en tråkig stund. Jag har aldrig sett en så glad orkester – sångarna ler oavbrutet, och inte utan anledning. Denna sydamerikanska renässans- och barockmusik sprudlar av glädje och uttrycksbehov.   Rolf Landbergs skönt dova trummande och Karl Nyhlins mjukt perkussiva barockgitarr står i förgrunden, medan Markus Ström mest kryddar med sina flöjter och Magdalena Mårding på viola da gamba hörs lite för lite. Harmoniskt är denna musik inte äventyrlig, och den omfångsrika kören skapar vackra men inte himmelska klanger. Styrkan ligger snarare i den musikantiska energin och de medryckande folkliga melodierna.  

Det djup som musiken äger finns inte så mycket i de enskilda kompositionerna som i helhetens fascinerande syntes: det musikaliska mötet mellan spanska kyrkomusiker, sydamerikanska indianer och afrikanska slavar. Kolonialismen var ett fruktansvärt projekt, vilket gör denna konstnärliga bieffekt än mer gripande i sin livsbejakande innerlighet. 

Även om man kan bli mätt på den kompakta frejdighet som serveras är det svårt att inte bli varm inombords av Ensemble Villancicos gränslösa kärlek till musik. Kulturhistoria blir inte mer inbjudande än såhär.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-04-01)


Grünewaldsalen är så fin! (foto: nån suckr på flickr)

Death Cab for Cutie - Kintsugi



Pop
Death Cab for Cutie
"Kintsugi”
(Atlantic/Warner)

Normcore är namnet på en klädstil, men skulle också kunna vara en subgenre inom indiepop, närmare bestämt den typ av musik som Death Cab for Cutie skapar. Fyra män (numera en trio, fast avhoppade gitarristen Chris Walla spelar även på detta gruppens åttonde album) som spelar trygg poprock producerad för att funka lika bra i den pendlande knegarens bil som i den uttråkade högstadieelevens sovrum. Prydligt komponerade Go-Betweenska poplåtar, med pubertalt kvasidjup lyrik och nästan imponerande uttryckslös sång, samt ytterst blygsamma blinkningar åt 00-talets influenstrender i gitarrindievärlden. Efter två album som innehållit ansatser till experimenterande har bandet återvänt till soundet från succéalbumen ”Plans” och ”Transatlanticism”. Det låter inte dåligt, bara så förtvivlat fantasilöst.

Bästa spår: ”El Dorad
o”
 
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
 
(Dagens Nyheter 2015-04-01)

otello på kungliga operan



I fredags var jag och såg Verdis "Otello" på Kungliga operan, i regi av David Alden. Det var en jättefin uppsättning! Älskade Jon Morrells scenografi och Maxine Barhams koreografi, det var en fröjd att se hur kören och statisterna rörde sig på scen, otroligt snyggt. Kristian Benedikt som sjöng Otello var förkyld men gjorde ändå ett bra jobb, men Malin Byström som Desdemona var den som verkligen imponerade sångmässigt. Jago gjordes av Vladimir Stoyanov, som var bra men inte lika bra som Ole Jörgen Kristiansen som sjöng den rollen i uppsättningen på Opera på Skäret som jag såg i somras. Annars var denna uppsättning fetare på så gott som alla punkter, men det känns inte helt rättvist att jämföra de två eftersom Kungliga operan så klart har lite mer resurser. Men jag måste säga att jag älskade hur noggranna alla detaljer var - bara en sån sak som att när Otello och hans mannar kommer in i första akten, direkt från hamnen, från ett skepp som nästan förlist pga en storm, så står de inte stilla som den övriga folkmassan utan rör sig frustande, utmattade - det kändes verkligen som ett labour of love.

En grej som denna uppsättning tar fasta på är Desdemonas omöjliga position som upphöjd och änglalik. Hon sätts bokstavligen på piedestal, när hon i andra akten blir hyllad av barn och åtrådd av manliga soldater, blommor läggs runt henne, en stol sätts fram och hon får stiga upp på den, både oåtkomlig och liksom inringad och fången. Det blir obehagligt trots att allt är så vackert och hon är så älskad - hon finner sig i sin roll och ler milt, men hon får aldrig chansen att bli behandlad som en jämlik. Otello dyrkar henne men kan inte prata med henne. Hans gränslösa kärlek till henne, kombinerat med sitt dåliga självförtroende - han kan inte föreställa sig att någon så ljuvlig som hon kan älska ett odjur som honom, en idiot med dålig impulskontroll - blir hela dramats motor. Det krävs liksom inte så mycket för att Jago ska putta honom över kanten till svartsjukans mörka avgrund, den totala paranoian, gravitationen mot destruktivitet. Otellos inställning är att allt kommer gå åt helvete, så därför ser han till att det går åt helvete. Han kan inte tänka sig att det fina som han inbillat sig när han gifte sig med Desdemona verkligen existerar, och när hon pratar om det så är han övertygad om att hon ljuger. Det är smärtsamt att se.

En intressant detalj i denna föreställning är att Otello har en tavla föreställande jungfru Maria som han verkar lite besatt av, han bär omkring på den och klappar den när han är som mest osäker, som för att få tröst, men också för att han verkar koppla ihop den oantastligt heliga Maria med den i hans ögon änglalika Desdemona. Det är en hora/madonna-problematik som är lite övertydlig men ändå rätt intressant: Desdemona blir omöjlig för honom, för samtidigt som han är fullständigt övertygad om att hon, hans älskade unga hustru, är änglalikt god och ren, så fattar han någonstans att ingen människa kan vara detta, vilket får den otäcka konsekvensen att han ser henne som falsk, en vidrig lögnerska, ja rentav en hora. Hon är helt hjälplös inför allt detta, dels på grund av att hon älskar honom, men också på grund av att hon är i en så utsatt situation: i det allmänna könsmaktsordningen, i sin livssituation (hon har lämnat hemland och familj för kärlekens skull och är i princip helt ensam på Cypern) och för att hon rent fysiskt är liten och späd medan Otello är stor, stark och aggressiv. När de har sitt stora bråk i tredje akten höjer han tavlan över huvudet och är på väg att slå Desdemona med den, som för att banka henne tillbaka till jungfrulighet. Det är väldigt obehagligt, men framför allt väldigt starkt. Jag fattar inte kritiken som går ut på att Otello skulle vara en sexistisk berättelse. Verdi (eller Shakespeare) visar ju bara hur det är, visar något sjukt, utan att någonstans säga att det är bra.

Vid ett tillfälle kastar Jago och Cassio dartpil på det upphängda porträttet av jungru Maria, som för att verkligen håna godheten och heligheten. "Otello" hade urpremiär 1887, bara några år efter att Nietzsche hade publicerat "Så talade Zarathustra" där han säger att Gud är död. Det känns som att det var något som fanns i tiden: religionens upplösning, tron på godhet och ondska, och även om Verdi inte använder sig av nietzscheanskt tankegods så kretsar "Otello" kring just existensen av godhet och ondska, personiferade av Desdemona respektive Jago. "Credo in un Dio crudel" sjunger Jago i sin berömda aria, Jag tror på en grym gud. Men egentligen är han ingen konstig satanist, det han säger är bara att han inte tror på godhet, han är benhårt övertygad om att allt är meningslöst och mörkt, och efter döden ingenting. Jago är typ Nietzsche. Och Desdemona är typ Verdi, eller hans ideal i alla fall, en idé om att livet är vackert och meningsfullt, att äkta kärlek och äkta skönhet finns. Hon *SPOILER WARNING* dör på slutet men det hon står för dör inte, tragedin bygger på att det är så ironiskt och fel att två personer som verkligen älskar varandra skils från varandra på detta definitiva sätt (jämför med Wagner och "Tristan och Isolde", där är kärleksparets gemensamma död något positivt). "Un bacio" sjunger den döende Otello, en kyss, det är det han ber om och drömmer om, det är det allting står för. I kyssen är han inte på avstånd från sin hopplöst idealiserade Desdemona, i kyssen är de två kroppar, två jämlika människor som älskar varandra.

Och trots att Jago kommer undan på slutet (i denna uppsättning på ett extra kaxigt sätt, han håller sig kvar på scenen, sitter på en stol, och blänger likgiltigt på den döende hjälten) så blir det inte Jagos ondska som får sista ordet, utan det ljusa och vackra som han lyckats kväsa i detta fall. Jago kanske inte ens existerar? Han kanske bara är ett spöke i den paranoida Otellos hjärna? För när Otello inte finns längre har Jago inte längre någon funktion, och ingen annan verkar bry sig om honom (i denna uppsättning alltså, annars brukar han bli jagad, dock ej infångad). Det gör det hela extra tydligt: det som blir Otellos undergång är Otello själv. Eller snarare hans trasiga inre, hans självhat och hans överdrivna idealiserande av sin käresta (att han idealiserar henne så mycket kan ju bero på att han tycker att han själv är så vidrig). Att Otello är mörkhyad är så fett, för det finns verkligen inget rasistiskt med detta drama, Otello blir inte reducerad - däremot anar man att den rasism som han har mött genom hela sitt liv har format honom och förstärkt hans negativa självbild. Shakespeare är så fantastisk, Verdi är så fantastisk. Och *SPOILERS END HERE* denna uppsättning var verkligen toppen - gå och se den om ni har chansen.

årets bästa låt!!

 

jippie!



Älskade Colleen är tillbaka med
en ny skiva! Can't wait :)