kenny drew - ballade



från
vinterljus

barbara hendricks blues band på scalateatern



Barbara Hendricks Blues Band
Scen: Scalateatern, Stockholm
Betyg: 2

Att Barbara Hendricks, som varit en stjärnartist inom opera och klassisk europeisk konstmusik i 40 års tid, vill sjunga blues kan te sig märkligt, men är inte helt ologiskt.

Hon har sporadiskt flirtat med bluesens lillasyster jazzen sedan hon sjöng på Montreaux jazzfestival 1994. Redan tio år före det började hon på skiva tolka klassiska negro spirituals, bluesens moder. Slutligen har hon sedan åttiotalet ägnat sig mycket åt humanitärt arbete och mänskliga rättigheter, och som hon säger i ett mellansnack under denna konsert: bluesen spelade en viktig roll under medborgarrättsrörelsen i USA.

Men blues är mer än jazzbesläktad improvisationsteknik och politisk historia. Blues, speciellt vokal blues, handlar först och främst om två saker: sex och kärlekssorg. Och trots att Barbara Hendricks har gjort fantastiska tolkningar av Claude Debussys erotiskt laddade konstsånger från sent 1800-tal är libidon totalt frånvarande i denna blueskonsert. Hon sjunger skickligt men utan rytmisk tyngd, hon svävar hela tiden ovanför musiken, utanför den.

Kärlekssorg uttrycks i låtarnas texter men tiger i musiken. En annan sorg är dock närvarande under andra halvan av konserten, när Hendricks gör en kronologisk skildring av USA:s slaveri, rasism och medborgarrättsrörelse genom att framföra ”Another man done gone”, ”Strange fruit” (med en snara som hissas upp i bakgrunden, ett irriterande övertydligt inslag), ”Down in Mississippi” och ”I wish I knew how it would feel to be free” som en hoppfull final. Här finns ett allvar och en teatralisk gestaltning som operasångerskan verkar mer bekväm i.

Framförandet av Robert Johnsons ”Cross road blues” förmedlar däremot inte på något sätt den faustiska ångest som originalet dryper av.

Henrdicks kompas av ett fyramannaband där framförallt gitarristen Max Schulz sticker ut. Han har ett utsökt ekonomiskt spel, en saftig ton och klockrena solon. Konsertens höjdpunkter är när bandet spelar en instrumental ”Mo better blues” med avslappnad charm, samt Hendricks gripande a cappella-tolkning av ”Another man done gone”. Det är talande: bandet kan sin blues, och Barbara Hendricks kan också göra något intressant av genren, men de två delarna lyckas aldrig förenas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-01-28)

amason - sky city



Pop
Amason
”Sky city”
(Ingrid)
Betyg: 4

Skivbolaget och musikerkollektivet Ingrid, som bildades 2012, är nästan som en dröm för bra för att vara sann: etablerade och framgångsrika artister som Lykke Li, Miike Snow, El Perro del Mar, Joakim Åhlund, Idiot Wind, Petter Bjorn and John och Dungen går plötsligt ihop för att välja kollektivt mys framför individualistisk karriärism och varumärkesbyggande.

Artisterna är måna om att lyfta fram det avslappnade och spontana i projektet. När Lykke Li blev intervjuad av DI Weekend i fjol hyllade hon vardagen i Ingrids inspelningsstudio: ”Det är underbart att gå dit och bara hänga. Man sjunker ned i en bönkudde och snackar med andra med musiker i andra bönkuddar, någon som har tjejproblem, någon som kvällen innan tagit för mycket syra.” Även detta är givetvis en form av varumärkesbyggande, men kanske framförallt ett uttryck för ultraprofessionella musikers romantiska bild av en enklare, mindre kravfylld och mer lustfylld tillvaro.

Samtidigt är det uppenbart att det blir svårt för en samling människor med framgångsrika karriärer att hålla ihop som en enda familj. Amason är en supergrupp som skapades genom Ingrid, med fem medlemmar från fyra olika band, och alla är givetvis upptagna på varsitt håll. ”Vi har spenderat väldigt lite tid ihop med att spela musik och haft fler kommunikationsmöten än konserter”, sa Amasonmedlemmen Amanda ”Idiot Wind” Bergman nyligen i en intervju med Spotify. ”Vi har Skypat oftare än vi spelat.” Är det organiska, spontana och härliga bara en fasad?

Ja och nej. För oavsett hur sällan Amason träffas fysiskt, och oavsett hur länge gruppen eller projektet Ingrid kommer hålla, så låter Amasons musik alldeles fantastisk. Debutalbumet ”Sky city” – fin titel för övrigt, de måste göra vågen på Arlanda – är ett konkret bevis på att allt inte bara var en illusion. Skivan är en manifestation av allt som Ingrid står för, allt det som kollektivets medlemmar belåtet har talat sig hesa om.

Gruppens styrka ligger framförallt i kraftfältet som uppstår mellan dess två mest olika medlemmar. Gustaf Ejstes från nyproggpionjärerna Dungen som i början av nollnolltalet förtrollade hela indievärlden med mjukt jordnära sväng, muntra elgitarrer och älvlika tvärflöjter. Och låtskrivaren och producenten Pontus Winnberg, som är ena halvan av Bloodshy & Avant (som har skapat hitlåtar åt Britney Spears och Madonna) och en tredjedel av den påhittiga popgruppen Miike Snow, och som är expert på perfekt skulpterade melodier och glimrande moderna arrangemang.

Det är som att komma över ett hemligt samarbete från 1975 mellan Träd, Gräs och Stenar och ABBA. En syntes av vild kärvhet och honungslen verklighetsflykt.

Om det är Ejstes och Winnbergs förenade olikheter som gör Amasons musik intressant så är det Amanda Bergmans sång som får den att lyfta och gripa tag i lyssnaren. Hennes djupa stämma är full av personlighet men befriad från manér, den koncentrerar musiken och får allt att kännas intimt, hur välproducerade låtarna än är. Allra tydligast hörs det i ”Ålen”, Amasons bästa låt, som tyvärr, av en obegriplig anledning, inte tagits med på skivan.

Att den singeln saknas är också den enda invändningen mot detta lysande album. ”Sky city” är musik som låter snäll i ordets bästa bemärkelse: välvillig, inkännande, öm. Inte kaxig men inte heller mesig. Det är rock som absolut inte har något behov av att rocka, bara ta en första promenad efter en sjukskrivning och njuta av varje andetag i den friska luften. Här finns ingen melankoli, bara en bräcklig hoppfullhet.

Bästa spår: ”Clay birds”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-01-28)

BONUS: Fem supergrupper vi minns

Crosby Stills Nash & Young
CSN är ett väldigt bra bandnamn. De blev CSNY när Neil Young 1969 anslöt till man-med-gitarr-trion bestående av David Crosby från The Byrds, Stephen Stills från Buffalo Springfield och Graham Nash från The Hollies . Många fina låtar med ljuv stämsång, lyssna till exempel på ”Helpless”.

Crooklyn Dodgers
Till soundtracket till en Spike Lee-film gick Buckshot, Masta Ace och Special Ed ihop för låten ”Crooklyn”, producerad av A Tribe Called Quest. Ett nytt Crooklyn Dodgers bestående av Jeru the Damaja, O.C., Chubb Rock och DJ Premier gjorde den ännu starkare ”Return of the Crooklyn Dodgers”.

Christina Aguilera, Lil’ Kim, Mýa & Pink
Denna pop-hiphop-R’n’B-kvartett gjorde visserligen bara en låt, och den var inte så himla bra heller (en cover av Labelles ”Lady Marmelade” 2001), men vilket gäng! Hitlåten producerades och gästades dessutom av Missy Elliott. One big room full of bad bitches, som Kreayshawn hade sagt.

The Good, the Bad & the Queen
Damon Albarn från Blur, Paul Simenon från The Clash, Simon Tong från The Verve och afrobeatlegendaren Tony Allen gick ihop för att göra ett album 2007, och det blev faktiskt otroligt bra. Albarn och Allen skapade senare supergruppen Rocket Juice & The Moon med Flea från Red Hot Chili Peppers.

Burial, Four Tet & Thom Yorke
Den ekande melankolins mästare Burial är det bästa som har hänt brittisk musik detta årtusende, och folktronicapionjären Four Tet är en lika begåvad och fascinerande figur. När de gick ihop med Thom Yorke från Radiohead 2011 överglänste de lätt Yorkes andra supergrupp Atoms For Peace.

dusty springfield - dream on



från
vinterljus

ravel med salonen i berwaldhallen


"Den förtrollade trädgården" från "Ma mère l'Oye" med toppgänget Concertgebouw + Bernard Haitink!

Sveriges Radios Symfoniorkester

Verk av Maurice Ravel
Solister: Sabine Devieilhe (sopran), Valérie Gabail (sopran), Hélène Hebrard (mezzosopran), Sophie Pondjiclis (mezzosopran), Julie Pastauraud (mezzosopran), François Piolino (tenor), Jean-François Lapointe (baryton), Eric Owens (basbaryton)
Mikaeli Kammarkör, Adolf Fredriks kyrkas junior- och diskantkör
Dirigent: Esa-Pekka Salonen
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Betyg: 3

Opera i konsertant framförande blir allt vanligare på Berwaldhallen. De närmaste månaderna framförs Giuseppe Verdis ”Falstaff” och Claude Debussys ”Pelléas och Mélisande”, och denna kväll ges Maurice Ravels enaktsopera ”L’enfant et les sortilèges” tillsammans med ett annat sceniskt verk av Ravel, baletten ”Ma mère l’Oye”.

Esa-Pekka Salonen är perfekt som dirigent för Ravels musik, för hans mjuka, böljande stil ingjuter lite värme i en tonkonst som utmärks av intellektuell kyla, beräknad känslighet och en spöklik skönhet. Med sin exakta elegans ser Salonen samtidigt till att klarheten och skärpan i denna musik aldrig offras.

”Ma mère l’Oye” består av ett antal scener baserade på 1600-talsförfattaren Charles Perraults sagor – figurer som Tummeliten och miljöer som den förtrollade trädgården. Ravel närmar sig sagans värld med fascination, försiktighet och ömhet, men med så pass mycket distans att musiken aldrig låter riktigt magiskt, även om den är mycket vacker.

Även ”L’enfant et les sortilèges” tar sikte på barnens förtrollade värld. Denna ”lyriska fantasi” handlar om ett barn som, efter att ha varit olydig och bestraffats av sin mamma, får ett raseriutbrott och förstör saker i sitt rum. Men därefter får sakerna på ett magiskt sätt liv och blir snart hämndlystna och aggressiva. Den korta operan har många roller och Ravel ville att samma sångare skulle göra flera roller, vilket känns som en viktig poäng. Det utvecklar sig till ett märkligt maskspel, en spegelsal fylld av ständigt föränderliga identiteter. Det förstärker kusligheten i operan, och Ravel fokuserar mer på denna stämning än på dramaturgisk framåtrörelse.

Tyvärr har de olika sångarna väldigt olika ingångar till verket. Vissa satsar på lättsam tokrolig underhållning, medan andra, framförallt den fantastiska sopranen Sabine Devieilhe, tar sina roller på djupt allvar. Resultatet blir splittrat och osäkert – det blir svårt för publiken att ta det hela på allvar. Ravel måste ha varit medveten om de komiska kvaliteterna i sitt verk, men han hade nog ogärna sett det reduceras till en fnissfest. Det obehagliga och dramatiska tonas ned, vilket gör att slutet inte blir så mycket en lättnad som en liten antiklimax.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-01-25)


danmark <3




från
vinterljus

schubert

"Schubert vid pianot" av Gustav Klimt

Igår pratade Eric lite om Schubert i
lördagsmorgon i P2 och det fick mig att vilja lyssna på Schubert hela dagen igår, och sätta ihop två spellistor: en med långsamma satser från Schuberts kammarmusik och en med dito från hans pianomusik. Lyssna gärna! Jag har begränsat mig till 20 "låtar" i båda listorna, ungefär två och en halv timmes musik i båda fallen. Jag hade först 30 spår i kammarmusikspellistan men när jag lyssnade igenom den idag insåg jag att de första spåren var ganska svaga. Jag kollade upp när Schubert skrev sina första stråkkvaretter, och det visade sig att de första 10 skrev han innan han fyllt 18. Detta är coolt såklart, men jag känner också lite... att jag inte är så intresserad av ett barns kompositionsövningar. Alla som lyssnat på Schubert vet att det är musiken som han skrev på 1820-talet som är den riktigt feta. Schubert dog 1828, endast 31 år gammal, och det gör mig lika förbannad och frustrerad varje gång jag tänker på det, all musik som väntade på att komponeras men som världen berövades (lex J Dilla). 

Schubert var den första klassiska musiken jag verkligen älskade. Jag var 12 år gammal och hade spelat piano i ett par år, och min pappa spelade Schuberts impromtun för mig och jag älskade dem (den inspelningen, med pianisten Silvia Capova, är fortfarande min favorit). Senare lärde jag mig nästan att spela det första impromtut, men det var fett svårt, det var över min förmåga. Då drogs jag till det första, dramatiskt mörka impromtut, men bara ett par år senare var det impromtu nr 3 som var min favorit, så flödande romantiskt, varje gång jag hör det tänker jag på hur det var när jag cyklade förbi sommardoftande grönska i Simrishamn full av förälskelse. Jag hade med det på höstljus och det är även med på den här playlisten med Schuberts pianomusik (där har jag dock utelämnat det första impromtut, det sticker ut för mycket med sin hårda ton och högstämda läge).

Jag kan känna mig lite fånig och skamsen som ofta samlar just de långsamma satserna när jag gör spellistor med klassisk musik. Dels styckar man verk (en stråkkvartett eller en pianosonat är ju som en byggnad där alla rum fyller en viktig funktion), dels fokuserar man det mysiga och behagliga. Men nu tänker jag: so what? Om jag vill lyssna på lite välljudande långsamma satser som bakgrundsmusik när jag sitter och läser eller vad som helst, låt mig. Vem ska döma mig - Schubert? Han hade nog varit glad att vi över huvud taget lyssnar på hans musik. Han kanske till och med hade sagt "det är lugnt, jag fattar om du inte pallar lyssna på alla satserna, inte ens JAG orkar med att det ska vara så många satser i ett verk, det är därför så många av mina stråkkvartetter och min bästa symfoni är ofullbordade". Schubert var rastlös. Han var bra på att inte fullborda saker. Jag känner oerhört mycket kärlek för honom.

lewis - i thought the world of you



från
vinterljus

joey bada$$ - b4.da.$$


Denna låt är skrattretande usel! Kanske borde ha gett skivan en tvåa istället.

Joey Bada$$
”B4.Da.$$”
(Cinematic Music Group/Sony)
Betyg: 3

En musikgenre når alltid en punkt i sin evolution då dess framtid förgrenas. Den ena grenens anhängare anser att musiken har nått perfektion och bör sluta utvecklas, medan den andra uppmuntrar fortsatt utveckling.

För hiphop skedde detta när nittiotalets New York-dominerade rap med coola flows, funkiga trummor och jazzsamplingar tappade mark till oborstade sydstatsrappare, antiorganiska trumprogrammeringar och syntbaserade loopar.

Joey Bada$$ är från Brooklyn, fyller 20 år denna vecka, har i flera års tid släppt musik som låter som om absolut ingenting har hänt sedan 1995 och är en messias för hiphopnostalgiker. Detta debutalbum är för dem vad Wynton Marsalis debutalbum från 1981 var för jazznostalgiker eller vad The Strokes ”Is this it?” från 2001 var för rocknostalgiker.

Joey har en skön röst och ett flow som rinnande vatten. Problemet är att han inte har någonting att säga (låten ”O.C.B.” handlar om hur tufft det är att vara ensambarn) och han saknar kvickhet och humor. Beatsen återskapar stiligt det tidiga nittiotalets New York, minus känslan av modernitet och framsteg som gjorde skivor som A Tribe Called Quests ”The low end theory” och Nas ”Illmatic” så vitala och pigga.

Trots invändningarna är ”B4.Da.$$” en homogen och behaglig rapskiva. Joey Bada$$ har tillräckligt mycket hunger och begåvning för att kunna utvecklas till en genuint intressant artist. Detta är bara hans studentexamen.

Bästa spår: ”Escape 120”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-01-21)

kate boy och teen daze på debaser strand



Kate Boy (+ Teen Daze)
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 3

Kanske beror det på Brian Enos banbrytande idéer, kanske beror det på hiphopens och den elektroniska dansmusikens inflytande. Vad det än beror på så är det ett faktum: det mesta av dagens popmusik utgår från sound i första hand, och låtskrivande i andra hand. Det finns tusentals exempel på det, och Kate Boy är ett av dem.

Kate Boy påminner om Miike Snow i sin konstellation: två svenska låtskrivare och producenter (Markus Dextegen och Hampus Nordgren Hemlin) träffar en engelskspråkig sångare, låtskrivare och producent (australiensiskan Kate Akhurst), leker fram en låt i studion och resultatet, singeln ”Northern lights”, blir så bra att de bestämmer sig för att bilda ett band ihop. Tre år senare har trion skapat så många låtar att de kan turnera som huvudakt.

Eller har de det? Kate Boy har två bra saker: ett mäktigt sound, med köttiga beats och ett konsekvent mörker, och en strålande frontfigur i Kate Akhurst som har både en imponerande sångröst och en frapperande scennärvaro. Men de har inte mycket till låtar. Texterna är platta, melodierna är slappa och refrängerna låter designade för fotbollsarenor men inte för lyssnande individer.

Och även om de har ett tjusigt sound, en blandning av Icona Pop och Fever Ray, är just detta sound inte särskilt originellt i dagens svenska popklimat. Soundet kan inte på egen hand bära Kate Boy. Utan skarpa låtar är de dömda till ett opersonligt uttryck.

Desto bättre är förbandet, kanadensiska enmansprojektet Teen Daze. Även denna artist har snöat in på ett populärt sound, nämligen den moderna elektroniska indiesommaren: en sammansmältning av drömsk chillwave, kontemplativ ambient och Ibiza-doftande ravenostalgi. Live dominerar det sistnämnda, och det låter faktiskt hur bra som helst – bastrummorna pumpar på enkelt och effektivt, ackorden omsluter publiken och melodislingorna dansar iväg som små älvor.

Teen Daze försöker inte låta banbrytande och cool, och klistrar inte på något kokett svårmod för att skänka musiken djup, han tycks bara göra musik som han själv vill dansa till, och därför blir det så bra. En sådan opretentiös och emobefriad indietronica är man inte bortskämd med. Det borde ha varit Teen Daze som var kvällens huvudakt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-01-19)

mommy



Såg nyss Xavier Dolans "Mommy" på bio. Så himla bra! Jag blev glatt överraskad, för jag gillade "Hjärtslag" och "Laurence anyways" när jag såg dem på bio, men efteråt när jag tänkt på dem har jag irriterat på mig på det showiga och överdrivet estetiska (inte bara det visuellt estetiska utan även valet av melodram som genre osv, att allt är stil) och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Men den var toppen.

Att Dolan är ung märks inte bara på hans rasande produktivitet (en glatt naiv "varför i helvete inte?"-inställning) utan också på att han utan att blinka bryter mot en massa oskrivna regler innan konventionerna har hunnit sätta sina klor i honom. Bara en sådan sak som att "Mommy" på ett plan är en science fiction-film: den utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid där samhället till 99,9 procent ser exakt likadant ut som det vi har idag, men med skillnaden att det finns en lag som säger att om en förälder inte orkar ta hand om sina barn ("av fysiska, psykiska eller ekonomiska skäl") så är det bara för dem attt skriva på ett kontrakt med sjukvården och så blir barnet omhändertaget av vården. Xavier Dolan bara: jag vill göra en film om detta dilemma! Om man hade världens jobbigaste tonårsgrabb, hade man tagit den där möjligheten eller inte? Vad sa? Finns det ingen sådan lag? Oh well, inga problem, vi sätter in en faktaruta i början av förtexterna som säger att filmen utspelar sig i framtiden och där finns det en sån lag. Så *klappar handflatorna mot varandra* då var det klart!

Men det märks också på andra sätt, som hans behandling av ljudmixning. I en kort scen packar de tre huvudpersonerna en bil med grejer för de ska åka på picknick. Men Dolan visar inte detta, han tar bara ljudet av denna scen och lägger den på bilden av bilen som kör iväg, några minuter senare. Varför? Varför inte! Ingen har gjort det förr och det ser coolt ut och det är kul. Det är en trevlig detalj. Dolans filmer är fulla av såna detaljer. I en annan scen finns en drömsekvens, eller det är en dagdröm/fantasi om framtiden, och ju längre in i framtiden personen fantiserar om, desto suddigare blir bilden, till slut är den JÄTTEsuddig och den är det JÄTTElänge. Det är också en grej man inte "får" göra, ingen etablerad regissör skulle förolämpa publiken på det sättet, men Dolan tänker: vadå, det är väl ingen som tar illa upp om jag har lite suddigt ett tag, folk klarar sig, folk fattar. Just detta, att inte underskatta sin publik, är något som jag tycker är oerhört tilltalande. Och ovanligt.

Filmen har också en (redan berömd?) scen där den klaustrofobiska lilla filmrutan utvidgas - det är givetvis effektfullt, men det som är riktigt anmärkningsvärt är att Dolan gör det till tonerna av Oasis! Vem hade kunnat tro det? Oasis har inte varit i ett coolt sammanhang på 20 år. Men Dolan har en fantastisk fingertoppskänsla när det gäller att välja musik. I en annan scen dansas det till Céline Dions "On ne change pas" och det är inte bara en smärtsamt kongenial låttitel, det är väldigt speciellt att höra en så utskälld artist som Célione Dion i en hipp film, men det är inte utstuderat alternativt, det känns självklart att den låten ska vara där. I en annan scen - en av filmens mest gripande - är problemkillen Steve på en sunkig karaokebar med sin mamma och en kille som stöter på henne. Steve måste uthärda för killen är jurist och kan hjälpa dem ur en knipa som är hundra procents Steves fel. Efter att ha suttit och varit trulig hela kvällen går han upp och sjunger en låt på karaoken, men ingen rockklassiker som sig bör, utan Andrea Bocellis smöriga "Vivo per lei". Jag lever för dig, sjunger tonåringen på knagglig italienska och stirrar stint på sin mamma som måste vända bort blicken för att inte bli helt tagen och förlora kontrollen och misslyckas med skådespelet att hon uthärdar en kväll med den jobbiga juristen som så gärna vill ligga med henne. Samtidigt börjar de andra bargästerna håna och provocera Steve för hans töntiga låtval... han knyter näven och blundar men sjunger vidare... åh, scenen är så himla stark, det är en sådan laddning i luften. Och det är på grund av just denna musik. Och i slutscenen används Lana Del Reys "Born to die" på ett helt fantastiskt sätt. Bara de första sekunderna i låten, de där stråkarna som fladdrar ut som en stolt solfjäder, Xavier Dolan hittar den perfekta gestaltningen av detta ljud, det är så vackert att se. Och det som följer därefter, jag ska inte avslöja, men den sista bilden är så himla, himla bra. Att klippa just där och på just det sättet är helt mästerligt. Åh, ni måste se den här filmen.

Haha, nu pratar jag ju bara om det estetiska ändå! Men det som verkligen gör den här filmen bra är skildringen av relationen mellan mor och son, två väldigt speciella och starka karaktärer som spelas med bravur av Anne Dorval och Antoine-Olivier Pilon, en relation som sedan utvecklar sig till ett stillsamt och udda triangeldrama när grannfrun (Suzanne Clément) blandas in. Hon är en märkligare rollfigur än de två andra, men hon fungerar ändå, hon blir inte otrovärdig. Den sista scenen mellan henne och mamman (Dorval)... wow vilken bra scen det är. Inte ett uns av slafsig dramatik, bara så himla mänskligt och psykologiskt realistiskt. Jag blev rörd.

Nu måste jag se "Jag dödade min mamma" och "Tom at the farm" också. Men framför allt vill jag se fler filmer av unga begåvade regissörer som får chansen att göra precis som de vill och tar den chansen och gör något eget. Det var någon som liknade Xavier Dolan vid den unge Bob Dylan, jag tycker inte det är en dum jämförelse. Det finns en kvalitet i konst skapad av unga människor, eller den kan finnas där, det är ingen självklarhet, men det är gött när det väl är så: en känsla av lustfylld upptäcksfärd, ett regn av insikter och aha-upplevelser som måste förmedlas, en övertygelse om att alla idéer som man får är svinbra och måste förverkligas på något sätt. Det känns så livsbejakande, det ger sken av att allt är möjligt. Det är därför det är så svårt med regelrätt retro, det går liksom att återskapa ett uttryck men det går inte att återskapa den berusande känslan av nyhet och framsteg som var en del av uttryckets födelse. Okej, det där är en annan fråga egentligen (jag tänker nog lite på den med anledning av min recension av Joey Bada$$ som kommer i DN denna vecka). Men hur som helst: se "Mommy". Det är ingen upplyftande berättelse, men det är en upplyftande konstupplevelse.

Musik på slottet: bellinis "norma"


Maria Callas - wherever she is, som Michael Stipe skulle säga - gjorde "Casta Diva" från "Norma" till sin signaturaria. Men om man vill lyssna på hela operan rekommenderar jag den fantastiska inspelning som kom för ett par år sedan med Cecilia Bartoli i titelrollen,
check it out.

”Norma”
av Vincenzo Bellini
Libretto: Felice Romani. Regi, kostym och dramaturgi: Mathias Clason. Medverkande: Anna Eklund-Tarantino, Paulina Pfeiffer, Michael Schmidberger, Mathias Zachariassen m.fl. ReBaroque med kör från Dala Floda och Stockholm. Dirigent och arrangemang: Jonas Dominique.
Scen: Rikssalen, Kungliga slottet, Stockholm
Betyg: 2

En odödlig operaklassiker från bel canto-eran. Sångare och kammarorkester i hög klass. En respektingivande lokal med en stolt musiktradition. Hur mycket kan egentligen gå fel?

En hel del, visar det sig tyvärr.

Denna uppsättning av Bellinis ”Norma” är en halvscenisk operaföreställning, vilket här innebär kostym och agerande men ingen scenografi. Professionella sångare och musiker blandas med glada amatörer i kören, som består av bybor från Syrholn i Dalarna – en del av det landstingsfinansierade projektet Musikdramatik för alla. Det är sympatiskt, men gör tillsammans med inslaget med dansande barn att det hela inte känns överdrivet seriöst.

Kostymen är minimalistisk på gränsen till slapp. ”Norma” utspelar sig i det av romarna ockuperade Gallien under vår tideräknings första århundrade, men det är svårt att se en romersk prokonsul framför sig när Mathias Zachariassen går omkring i vanliga vinterkängor och guldfärgade plastaccessoarer, eller en mäktig druidöverstepräst när Michael Schmidberger bär en stor mönstrad särk med lite oklart ludd fastsytt upptill.

Det påminner om Éric Rohmers sista film ”Astrées och Céladons kärlek”, i vilken den 87-årige regissören med minimal budget och tafflig regi försökte återskapa det hedniska Frankrike, med ofrivilligt komiskt resultat. (Detta stycke var jag tvungen att stryka av utrymmesskäl.)

Operan sjungs på italienska utan textmaskin, vilket i kombination med bristen på scenografi gör det svårt för publiken att hänga med i handlingen. Som kompensation dyker en berättare upp då och då, men hennes korta monologer är mer poetiskt vaga än förklarande. Dessutom kommer hon in för tidigt och drar sin avslutande monolog för första akten, och upplyser publiken om att det är dags för paus, innan den viktiga avslutningsscenen har hunnit äga rum.

Ännu mer störande är när dirigenten Jonas Dominique tvingas avbryta andra aktens mest dramatiska scen – mötet mellan Norma och den fångade Pollione – och tar om den från början. Anna Eklund-Tarantino som gör Norma är så osäker att hon ägnar hela denna scen åt att titta ned i ett notställ istället för att titta på mannen som får henne att gå under av kärlek och ångest. Det uppstår aldrig någon kemi dem emellan. Bättre är det mellan Zachariassens Pollione och Paulina Pfeiffers Adalgisa.

Pfeiffer är det bästa med denna uppsättning, hon sjunger med en styrka och inlevelse som är sorgligt frånvarande i den mer komplexa och intressanta titelrollen. En frustrerande upplevelse.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-01-18)

neil young - you're my girl



från
vinterljus

Jag tänkte skriva ett bloginlägg med titeln "två låtar om barn" och ta upp två låtar från vinterljus, dels Neil Youngs "You're my girl", dels The Honeydrips "Oh Stampe, oh Stella". Men jag fick precis reda på att den sistnämna inte alls handlar om att Mikael "The Honeydrips" Carlsson hittade ut ur en deppig tillvaro genom att få två gulliga barn som kravlade upp på hans bröst och fyllde honom med glädje, tröst och mening. Nej, Stampe och Stella är tydligen en kanin respektive en katt. Aja, ändå mysigt.

Jag är inte säker på att "You're my girl" handlar om Neil Youngs dotter, det är bara min teori. Kanske är det en vanlig kärlekslåt? Men detta är i alla fall fakta: 1984 föddes Youngs tredje och yngsta barn och enda dotter, Amber Jean. 2001, när skivan "Are you passionate?" (älskar den titeln) spelades in, var hon 17 år, alltså i åldern då hon började bli vuxen och pappa Neil tvingades inse att hon snart skulle bli en fullvuxen kvinna och flytta hemifrån. Och jag tycker att "You're my girl" fångar vemodet i denna insikt på ett väldigt fint sätt. 

Well I took you for a walk up on the forest floor
'cause I wanted to share some things

But it sure looked to me like you've been there before,
it was such a natural thing   

You're my girl (my girl) and you're showing me now
just how grown up you are 

You're my girl (my girl) and I'll be lettin' you go someday  

Please don't tell me that you're leavin' me just yet,
Cause I know I gotta let you go (let you go)
Please don't tell me that you're sayin' goodbye (say good bye)  

Well I lit a candle on the Fourth of July
but it didn't bring you home to me

You went headin' into summer on a natural high
with the world at your feet

It's your time (your time) and you're showin' me now
just how grown up you are

It's your time (your time) and I'll be lettin' you go someday

Please don't tell me that you're leavin' me just yet
Cause I know I gotta let you go (let you go)
Please don't tell me that you're sayin' goodbye (say goodbye)  

We went lookin' for faith on the forest floor
and it showed up everywhere

In the sun and the water and the falling leaves
the falling leaves of time.  

You're my girl (my girl), and you're showing me now
just how grown up you are

You're my girl (my girl), and I'll be lettin' you go someday.  

Please don't tell me that you're leavin' me quite yet,
Cause I know I gotta let you go.
Please don't tell me that you're sayin' goodbye.

Okej, det SKULLE kunna vara en låt om ett förhållande som håller på att ta slut. Men jag ser hellre Neil Young, den kärleksfulle fadern, än Neil Young, den melankoliske romantikern, i denna låt. Om man vill fortsätta frossa i biografiska fakta kan man notera att han skilde sig från sin fru Pegi i fjol, efter 36 års äktenskap. Trist (men Louis C.K. har lärt mig att man aldrig ska tycka synd om folk som skiljer sig). På "Are you passionate?" tycks deras kärlek dock vara högst levande. Eller också var skivan en bön om att den skulle bli det igen.

lo-fi-fnk feat. duvchi - can u feel it



från
vinterljus

cherrelle feat. alexander o'neal - saturday love



från
vinterljus

rae sremmurd - sremmlife


(från
vinterljus)

Hiphop
Rae Sremmurd
”SremmLife”
(Ear Drummers/Interscope)
Betyg: 4

Ear Drummers Entertainment är namnet på den briljante hiphopproducenten Mike Will Made Its egen skivetikett, och när han signade bröderna Swae Lee och Slim, 19 och 21 år gamla, fick duon namnet Rae Sremmurd – Ear Drummers baklänges. Mike Will Made It har visserligen en tung närvaro på detta debutalbum – han har producerat eller medproducerat nio av skivans elva låtar – men det är tveklöst Rae Sremmurd själva som är stjärnorna här. Bröderna är kaxiga och gulliga på samma gång, de bubblar av energi, har total närvaro och rappar hest och skrikigt med en stark melodikänsla i både refränger och verser. Texterna är egentligen sekundära, men alla låtar handlar om att vara ung, festa och omfamna livet, och varenda en låter som en klockren hit. Hiphopåret 2015 kunde inte börja på ett bättre sätt.

Bästa spår: ”No type”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-01-14)

sun kil moon - ben's my friend



från
vinterljus

trettondagskonsert i berwaldhallen



Charlotta Larsson kan sin Rosenkavaljer! Här sjunger hon trion tillsammans med två andra sångerskor i en uppsättning av operan från i fjol.

Trettondagskonsert

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören och barn från Adolf Fredriks musikklasser
Musik av Wolfgang Amadeus Mozart, Giacomo Puccini, Georges Bizet, Pietro Mascagni m.fl.
Solister: Charlotta Larsson (sopran), Karolina Andersson (sopran), Katarina Giotas (mezzosopran), Jonas Degerfeldt (tenor), Ola Eliasson (baryton) och Nils Gustén (bas)
Dirigent: Patrik Ringborg
Värd: Petra Mede
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Betyg: 4

”På liv och död i operans värld med Petra Mede” har Berwaldhallen döpt årets lyxiga trettondagskonsert till. Det bjuds kanske inte på så mycket dramatisk död – det är trots allt feelgood som är i fokus på en sådan här konsert – men däremot generöst med operakänsla och en uppsluppen och livfull stämning.

Instrumentala stycken från kända operor används endast som andhämtning mellan de vokala numren, undantaget är Furiernas dans från Glucks ”Orfeus och Eurydike” som är rasande och suggestiv. Det stora krutet läggs på sångnumren, som har en imponerande bredd: från humoristisk stämning i ”Smugglarkvintetten” ur Bizets ”Carmen” till ett avskalat framförande av Nattens drottnings kända aria från Mozarts ”Trollflöjten” (fläckfritt sjungen av Karolina Andersson) till välregisserade masscener som den sicilianskt kärva ”Regina coeli” från Mascagnis ”Cavalleria rusticana” där Katarina Giotas är ett med sin roll.

Mede är fenomenal som konferencier – rolig, charmig och närvarande. Hennes manus är sprängfullt med vassa skämt och rymmer även en subtil politisk kommentar: när hon presenterar ”De flyendes kör” ur ”Kristina från Duvemåla” påpekar hon att denna musikal handlar om desperata svenskar som reste till ett avlägset land i hopp om att få ett bättre liv, vilket är något att tänka på i dessa tider då flyktingar söker sig till Sverige av exakt samma anledning.

Scenografin förbryllar: sångarna parkeras ofta på en enorm brandstege som vetter mot ett av scenens bakre hörn. Avståndet mellan sångare och publik blir för långt. Ett annat visuellt inslag som däremot är ett plus är den vackra kostymen som Diana Orving har designat.

Bland sångarna lyser sopranen Charlotta Larsson starkast. Hon gör inte bara starka framföranden av arior av Cilea och Puccini, hon är också den enda av sångerskorna som inte dränks av orkestern när trion ur Richard Strauss ”Rosenkavaljeren” serveras.

En Rat Pack-inspirerad storbandsjazzig tolkning av Kurt Weills ”Mackie Kniven” är den svagaste länken i kedjan, men den skapar åtminstone omväxling. Allt som allt är det en väldigt lyckad trettondagskonsert. Patrik Ringborg dirigerar med trygg hand, även när kören står på scen framför orkestern och inte ser honom. Kvällens största stjärna är ändå Petra Mede – se till att boka henne nästa år också, Berwaldhallen!

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-01-11)


nicki minaj - put you in a room



från
vinterljus

Jag skrev lite om Nicki Minajs nya skiva i DN idag, på de där sidorna med "fem kulturtips för veckan". Jag skrev:

Precis som Madonna blev utskälld när hon släppte fotoboken ”Sex” 1992 har den miljonsäljande rapparen och sångerskan Nicki Minaj kritiserats för att hon anspelar på sex och visar mycket hud i sina musikvideor. Det sticker i ögonen på patriarkatet när en kvinna är både otroligt framgångsrik, oblyg i sin sexualitet och ointresserad av andras idéer om god smak och krav på att vara en kvinnlig förebild. Dessutom är Nicki Minaj svart. ”The Pinkprint”, hennes tredje album, är hur som helst hennes bästa hittills. Starkast är låten ”Put you in a room” som skildrar desperat kontrollbehov och aggressiv separationsångest.

det lilla extra - himlen är nära


från
vinterljus 

rose laurens - american love



från
vinterljus. älskar denna låt! så härlig refräng :)
 

vinterljus

 


Nu är den här, vinterns playlist med mina 100 favoritlåtar för tillfället,
vinterljus, check it out! Det blev en ganska annorlunda lista från den förra. Tre danska låtar, bara en sån sak. Det är inte så mycket hiphop som sist och nästan ingen R&B, och det är ganska mycket rock (Van Halen!) och en del ren dansmusik. Dessutom ett antal smootha grooves från 70- och 80-talet. Till skillnad från förra listan är denna inte skapad på ett mekaniskt och matematiskt perfekt sätt, utan jag har pusslat ihop lite olika sjok med olika teman. Jag gillar inledningen, med Frank Sinatras saktmodiga "Cycles" som övergår i Holes känsloexplosion "Violet" som rensar luften, och därefter börjar festen med raplåtar på danska, engelska och svenska följt av ett par nya jamaikanska hits (jag har precis upptäckt Popcaan, älskar honom!).

"Overrated" med Ricky Blaze, Kranium (namnet!) och Shaggy är en intressant låt tycker jag, för till skillnad från så många låtar som görs nuförtiden som går i väldigt långsamt tempo men öronen ska tolka dem som dubbeltempo (lex "No type" som också är med på denna lista) gör denna låt tvärtom, bastrumman dunkar på skitsnabbt och det är först efter ett tag som man inser att det är en reggaelåt i halva hastigheten. Jag lät denna låt övergå i The Honeydrips (underbart att du är tillbaka!) "Oh Stampe, Oh Stella" som på samma sätt har ett underliggande högt tempo som hörs endast ibland. När detta har etablerats i två låtar finns det i bakhuvudet, tänker jag, och därför låter nästföljande låt, Jonathan Johanssons "Ny/snö", som en ganska snabb studsig låt och inte alls så mellow som den kan låta om man hör den i ett annat sammanhang. Möjligtvis finns denna känsla kvar ända in i Bright Lights "Weaken me" som kommer efteråt, det beror på hur peppad man är om ni förstår vad jag menar.

Titiyos mäktiga "Solna" fungerar som en brygga till efterföljande sjok, som har tre 80-talsrockiga låtar vilka följs av tre alternativrockiga låtar, och på något sätt känns det inte konstigt att den technicolordunkande "Who said that time was all we had" med Summer Heart kommer efter "Me again" med J Mascis, båda badar liksom i samma ljus. Därefter börjar listan långsamt morpha till ett annat sjok, en annan stämning, som jag är ganska nöjd med att jag lyckades få till eftersom den innehåller så många olika genrer men ändå behåller samma tonläge, och det kulminerar med Lo-Fi-Fnk, TĀLĀ och D Nilsz innan nästa kapitel börjar. Ja, ni får lyssna själva.

För inspiration till denna lista vill jag tacka Mix, Max, Olle, Martin, Calle, KV, Marcus MH, Glow, Sara Walker, Tony Ernst, Jenny Seth och Shrimpz. Upptäckte även ett par låtar via Nöjesguidens årsbästalistor. Jag hade samlat på mig 600 låtar som jag gillar när jag började arbetet med denna lista nu i helgen, att koka ner det till 100 låtar var sannerligen inte det lättaste, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var fett kul.

Artister som är med på vinterljus: Frank Sinatra, Hole, AMRO feat. Sivas, Kevin Gates feat. August Alsina, Ivory, Popcaan (enda artisten med två låtar på listan!), Ricky Blaze feat. Kranium & Shaggy, The Honeydrips, Jonathan Johansson, Bright Light, Titiyo, Van Halen, Clarence Clemons & Jackson Browne, Leonard Cohen, Electrelane, R.E.M. & Patti Smith, J Mascis, Summer Heart, Alvvays, Blood Orange, Bryan Ferry, St. Vincent, Sean Nicholas Savage, Al Stewart, Poco, Neil Young, TopGunn, Karl William, Majid Jordan, The Very Best, Forest Swords, Ensemble Economique, Det lilla extra, TOPS, Daryl Hall, Call Me, Cooly G, Jeremih, Doja Cat, Twista feat. Tia London, Young Steff, Lo-Fi-Fnk feat. Duvchi, TĀLĀ, D Nilsz feat. Twigs, Rae Sremmurd, Thaiboy Digital feat. Yung Lean, Burial, Pional (John Talabot remix), Jacques Greene, Tourist, Vic Mensa, Cyril Hahn, Todd Terje, Eternal Death, Blonde Redhead, Baba Stiltz, Helado Negro, Arca, Aphex Twin, Kenny Drew, D'Angelo, Dusty Springfield, Love Unlimited, RCR, Rose Laurens, Nick Kamen, Tashaki Miyaki, Sun Kil Moon, Damien Jurado, The Barr Brothers, Eagles, Billy Ocean, Stevie Wonder, Next, Cherrelle & Alexander O’Neal, Times Neue Roman, Big K.R.I.T. feat. Smoke DZA & Curren$y, Raven Sorvino, Young Bari, IamSu feat. Rich Homie Quan & Kool John, Dem Franchize Boyz feat. Lloyd, Travis Porter, Run The Jewels feat. Gangsta Boo, Ceo Checkmate feat. Whiteside, Ree-Mix, Tweeze, Yung Nation, P.T.C. & Gee Bully (*pust*), E-40, Chris Brown feat. Kendrick Lamar, Nicki Minaj, The Hanged Man, Felt, Frankie Valli & The Four Seasons, Boz Scaggs, Christopher Owens, Håkan Hellström, LCD Soundsystem, Two Lone Swordsmen (Lali Puna remix), The Radio Dept., Shamir, Lewis samt Alfred Brendel som spelar ”Les jeux d'eau à la Villa d'Este” av Franz Liszt.

”≈ [ungefär lika med]” av jonas hassen khemiri i regi av farnaz arbabi


Igår var jag och såg Jonas Hassen Khemiris nya pjäs på Dramaten, ”≈ [ungefär lika med]”. Jag har haft lite blandade känslor för JHK - jag gillade "Ett öga rött" när den kom och pjäsen "Fem gånger gud" var också rätt bra, men jag har irriterat mig på hans högtravande stil i hans noveller som publicerats i DN, och jag hatade "Bästa Beatrice" som var startskottet på den vidriga trenden med öppna brev - men jag beslöt mig ändå för att ge honom en chans igen. Den här pjäsen var ju så himla hyllad, i både DN och SvD. Och det kändes kul och intressant att någon gör en pjäs om ekonomi. Men Gud vilken besvikelse det var.

”≈ [ungefär lika med]” skildrar några olika människoöden, de korsklipps som i en film typ "Short cuts", det är tvära kast och det greppet är lite kul men det fungerar också som ett sätt att maskera att allt inte riktigt håller. Att psykologin är lite tveksam, att trovärdigheten haltar. Rollfigurerna är stereotyper, representanter för olika typer av liv. Och jag köper inte att den strävsamma invandrarkillen Andrej (iofs bra spelad av Sabo) drivs till att misshandla en tiggare, bara för att han själv inte får jobb och för att hans lillebror har gett tiggaren pengar. Jag köper inte heller att borgarbrackan Martina som gjort en frivillig klassresa nedåt hellre börjar stjäla pengar än att be föräldrarna (som hon har så goda relationer med att de bekostar hennes karriärcoach) om ett lån. Ligger kriminalitet verkligen så nära ett vanligt civiliserat liv? Är de som misshandlar uteliggare verkligen fattiga invandrare som går kvällskurser i ekonomi & marknadsföring? Är överklasstjejer automatiskt onda (Martina ser också till att en kollega får sparken när chefen klagar på att det saknas pengar i kassan) i och med att de är överklass? Någon annan förklaring till Martinas beteende än hennes klassbakgrund ges inte. Hon är även otrogen mot sin fattiga kille (som är doktorand i EKONOMI, ho ho ho, och så är han alltså fattig, oh my God så ironiskt och fyndigt) med en kille som har pengar och framgång - javisst, det kunde man ju ha räknat ut, tycks JHK ha resonerat, klart en riking innerst inne bara vill vara med en annan riking. (EDIT: flera läsare har påpekat att hon inte alls var otrogen, att det var bara en paranoid fantasi i hennes killes huvud - okej, så kanske det var, jag tolkade det som något som hände i verkligheten.)

När fattigdom ska skildras är perspektivet hela tiden att folk är beredda att göra vad som helst för att få lite pengar, om det så är att gå med på att skendränkas som underhållning (pjäsens mest obehagliga, men just därför också starkaste scen) eller att ta chansen att förväxlas som en anhörig till en rik kvinna som blir påkörd och körs till sjukhus, hänga med och hänga kvar och hoppas att hon ska avlida och stjäla pengar från hennes handväska. Sådär gör man om man är fattig, tycks JHK resonera. Men bedragaren och tjuven är en person som har jobb och inte tycks vara totalt desperat. Det är det som är så intressant: JHK tycks anse att fattigdom och misär, det är att jobba i tobaksaffär och ha ett tråkigt liv. Det säger egentligen mer om honom än om samhället.

När jag tänker efter präglas ”≈ [ungefär lika med]” av klasshat både nedåt och uppåt. Blinkningarna till ekonomisk historia och nationalekonomiska teorier är oerhört ytliga och skämtas i princip bort - synd, för det hade varit kul och fräscht om de faktiskt hade försökt göra teater av det, på riktigt. Moralfrågan - vad det innebär att ta steget från hederlig till kriminell - tas inte heller på allvar, det ses närmast som en självklarhet att folk beter sig helt psycho bara för att de är så besatta av pengar.

Men jag tror inte alla ÄR så besatta av pengar, jag tror inte alla människor är så himla materialistiska helt enkelt. Jag tror inte att folk tycker det är så himla hemskt att äta medhavda matlådor på jobbet istället för att äta lunch ute, som en rollfigur säger i en scen. Men pjäsförfattaren tycks tycka det, och det är ju intressant. Jag kommer att tänka på Fredrik Lindström och Henrik Schyffert och deras show "Ägd" som på ett dråpligt sätt tar upp "samtidsfenomenet" att folk kopplar materalism till lycka. Jag har inte sett den, och jag skulle hellre ta cyanid än att se den, för det handlar ju inte om samtiden, det handlar om Schyffert och Lindström och deras värld, deras ekonomi, deras extremt privilegierade position. Det är pinsamt att de verkar vara så omedvetna om det, det är så distanslöst hela grejen. Och ”≈ [ungefär lika med]” är kanske inte riktigt samma sak (no pun intended), men jag tycker att den säger mer om en framgångsrik svensk författares syn på fattigdom, materialism och "den ekonomiska människan" än om de objektiva förhållandena. Pjäsen hade kunnat ta tiggare på allvar, eller tagit de strukturella orättvisorna som hänger ihop med kaptialismen på allvar, eller ännu hellre tagit välmående kulturarbetares dåliga samvete på allvar. Men JHK gör ingenting av det. Han ser sig inte själv i spegeln. Han freestylar lite och leker fram några slappa schablonfigurer. Och slutet på pjäsen är melodramatiskt och högspänt, det passar inte alls med pjäsens övriga innehåll, det känns som påklistrad dramatik. Skulle allting förvandlas till en tragedi och en snyftare helt plötsligt? Mördar det ekonomiska systemet doktorander med brustna hjärtan? Give me a break.

En sak som var intressant som togs upp i pjäsen var skammen över att vara fattig, som man bör skilja från materialism och längtan efter pengar. Men inte heller det blev särskilt fördjupat, det begränsades till en kort monolog från en konferencier i början av andra akten, innan han iscensatte skendränkningen av den desperata tiggaren (till högljudda protester från många i publiken, det var irriterande att de inte kunde behandla teatern som teater). Vad fattigdom gör med ens självbild och vad välstånd gör med ens självbild, och hur olika perspektiv man har på dessa saker beroende på vilken bakgrund man kommer från - det hade varit intressant att ta upp, men jag tycker JHK missade det. Att vara en "ekonomisk person", lönsam och framgångsinriktad och skamlöst karriäristisk i livets alla aspekter, det var också en sak som bara fladdrade förbi. Frustrerande.

Kanske gapade Jonas Hassen Khemiri och Farnaz Arbabi efter för mycket, och miste därför hela stycket. Det hade kunnat bli en intressant pjäs om ekonomi och om samhället, eller om intressanta trovärdiga människor, men nu blev det varken eller, bara en slarvsylta av billiga poänger och frejdig buskis. Att pjäsen blivit så väl emottagen som den har blivit är helt sjukt. Se den inte.