från vinterljus
Kommentera 0


Barbara Hendricks Blues Band
Scen: Scalateatern, Stockholm
Betyg: 2

Att Barbara Hendricks, som varit en stjärnartist inom opera och klassisk europeisk konstmusik i 40 års tid, vill sjunga blues kan te sig märkligt, men är inte helt ologiskt.

Hon har sporadiskt flirtat med bluesens lillasyster jazzen sedan hon sjöng på Montreaux jazzfestival 1994. Redan tio år före det började hon på skiva tolka klassiska negro spirituals, bluesens moder. Slutligen har hon sedan åttiotalet ägnat sig mycket åt humanitärt arbete och mänskliga rättigheter, och som hon säger i ett mellansnack under denna konsert: bluesen spelade en viktig roll under medborgarrättsrörelsen i USA.

Men blues är mer än jazzbesläktad improvisationsteknik och politisk historia. Blues, speciellt vokal blues, handlar först och främst om två saker: sex och kärlekssorg. Och trots att Barbara Hendricks har gjort fantastiska tolkningar av Claude Debussys erotiskt laddade konstsånger från sent 1800-tal är libidon totalt frånvarande i denna blueskonsert. Hon sjunger skickligt men utan rytmisk tyngd, hon svävar hela tiden ovanför musiken, utanför den.

Kärlekssorg uttrycks i låtarnas texter men tiger i musiken. En annan sorg är dock närvarande under andra halvan av konserten, när Hendricks gör en kronologisk skildring av USA:s slaveri, rasism och medborgarrättsrörelse genom att framföra ”Another man done gone”, ”Strange fruit” (med en snara som hissas upp i bakgrunden, ett irriterande övertydligt inslag), ”Down in Mississippi” och ”I wish I knew how it would feel to be free” som en hoppfull final. Här finns ett allvar och en teatralisk gestaltning som operasångerskan verkar mer bekväm i.

Framförandet av Robert Johnsons ”Cross road blues” förmedlar däremot inte på något sätt den faustiska ångest som originalet dryper av.

Henrdicks kompas av ett fyramannaband där framförallt gitarristen Max Schulz sticker ut. Han har ett utsökt ekonomiskt spel, en saftig ton och klockrena solon. Konsertens höjdpunkter är när bandet spelar en instrumental ”Mo better blues” med avslappnad charm, samt Hendricks gripande a cappella-tolkning av ”Another man done gone”. Det är talande: bandet kan sin blues, och Barbara Hendricks kan också göra något intressant av genren, men de två delarna lyckas aldrig förenas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-01-28)
Kommentera 0


Pop
Amason
”Sky city”
(Ingrid)
Betyg: 4

Skivbolaget och musikerkollektivet Ingrid, som bildades 2012, är nästan som en dröm för bra för att vara sann: etablerade och framgångsrika artister som Lykke Li, Miike Snow, El Perro del Mar, Joakim Åhlund, Idiot Wind, Petter Bjorn and John och Dungen går plötsligt ihop för att välja kollektivt mys framför individualistisk karriärism och varumärkesbyggande.

Artisterna är måna om att lyfta fram det avslappnade och spontana i projektet. När Lykke Li blev intervjuad av DI Weekend i fjol hyllade hon vardagen i Ingrids inspelningsstudio: ”Det är underbart att gå dit och bara hänga. Man sjunker ned i en bönkudde och snackar med andra med musiker i andra bönkuddar, någon som har tjejproblem, någon som kvällen innan tagit för mycket syra.” Även detta är givetvis en form av varumärkesbyggande, men kanske framförallt ett uttryck för ultraprofessionella musikers romantiska bild av en enklare, mindre kravfylld och mer lustfylld tillvaro.

Samtidigt är det uppenbart att det blir svårt för en samling människor med framgångsrika karriärer att hålla ihop som en enda familj. Amason är en supergrupp som skapades genom Ingrid, med fem medlemmar från fyra olika band, och alla är givetvis upptagna på varsitt håll. ”Vi har spenderat väldigt lite tid ihop med att spela musik och haft fler kommunikationsmöten än konserter”, sa Amasonmedlemmen Amanda ”Idiot Wind” Bergman nyligen i en intervju med Spotify. ”Vi har Skypat oftare än vi spelat.” Är det organiska, spontana och härliga bara en fasad?

Ja och nej. För oavsett hur sällan Amason träffas fysiskt, och oavsett hur länge gruppen eller projektet Ingrid kommer hålla, så låter Amasons musik alldeles fantastisk. Debutalbumet ”Sky city” – fin titel för övrigt, de måste göra vågen på Arlanda – är ett konkret bevis på att allt inte bara var en illusion. Skivan är en manifestation av allt som Ingrid står för, allt det som kollektivets medlemmar belåtet har talat sig hesa om.

Gruppens styrka ligger framförallt i kraftfältet som uppstår mellan dess två mest olika medlemmar. Gustaf Ejstes från nyproggpionjärerna Dungen som i början av nollnolltalet förtrollade hela indievärlden med mjukt jordnära sväng, muntra elgitarrer och älvlika tvärflöjter. Och låtskrivaren och producenten Pontus Winnberg, som är ena halvan av Bloodshy & Avant (som har skapat hitlåtar åt Britney Spears och Madonna) och en tredjedel av den påhittiga popgruppen Miike Snow, och som är expert på perfekt skulpterade melodier och glimrande moderna arrangemang.

Det är som att komma över ett hemligt samarbete från 1975 mellan Träd, Gräs och Stenar och ABBA. En syntes av vild kärvhet och honungslen verklighetsflykt.

Om det är Ejstes och Winnbergs förenade olikheter som gör Amasons musik intressant så är det Amanda Bergmans sång som får den att lyfta och gripa tag i lyssnaren. Hennes djupa stämma är full av personlighet men befriad från manér, den koncentrerar musiken och får allt att kännas intimt, hur välproducerade låtarna än är. Allra tydligast hörs det i ”Ålen”, Amasons bästa låt, som tyvärr, av en obegriplig anledning, inte tagits med på skivan.

Att den singeln saknas är också den enda invändningen mot detta lysande album. ”Sky city” är musik som låter snäll i ordets bästa bemärkelse: välvillig, inkännande, öm. Inte kaxig men inte heller mesig. Det är rock som absolut inte har något behov av att rocka, bara ta en första promenad efter en sjukskrivning och njuta av varje andetag i den friska luften. Här finns ingen melankoli, bara en bräcklig hoppfullhet.

Bästa spår: ”Clay birds”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-01-28)

BONUS: Fem supergrupper vi minns

Crosby Stills Nash & Young
CSN är ett väldigt bra bandnamn. De blev CSNY när Neil Young 1969 anslöt till man-med-gitarr-trion bestående av David Crosby från The Byrds, Stephen Stills från Buffalo Springfield och Graham Nash från The Hollies . Många fina låtar med ljuv stämsång, lyssna till exempel på ”Helpless”.

Crooklyn Dodgers
Till soundtracket till en Spike Lee-film gick Buckshot, Masta Ace och Special Ed ihop för låten ”Crooklyn”, producerad av A Tribe Called Quest. Ett nytt Crooklyn Dodgers bestående av Jeru the Damaja, O.C., Chubb Rock och DJ Premier gjorde den ännu starkare ”Return of the Crooklyn Dodgers”.

Christina Aguilera, Lil’ Kim, Mýa & Pink
Denna pop-hiphop-R’n’B-kvartett gjorde visserligen bara en låt, och den var inte så himla bra heller (en cover av Labelles ”Lady Marmelade” 2001), men vilket gäng! Hitlåten producerades och gästades dessutom av Missy Elliott. One big room full of bad bitches, som Kreayshawn hade sagt.

The Good, the Bad & the Queen
Damon Albarn från Blur, Paul Simenon från The Clash, Simon Tong från The Verve och afrobeatlegendaren Tony Allen gick ihop för att göra ett album 2007, och det blev faktiskt otroligt bra. Albarn och Allen skapade senare supergruppen Rocket Juice & The Moon med Flea från Red Hot Chili Peppers.

Burial, Four Tet & Thom Yorke
Den ekande melankolins mästare Burial är det bästa som har hänt brittisk musik detta årtusende, och folktronicapionjären Four Tet är en lika begåvad och fascinerande figur. När de gick ihop med Thom Yorke från Radiohead 2011 överglänste de lätt Yorkes andra supergrupp Atoms For Peace.
Kommentera 2
Visa fler inlägg