Ända sedan Chuck Berry sjöng ”Roll over Beethoven” 1956 har det varit uppenbart att relationen mellan klassisk konstmusik och ungdomlig popmusik har varit laddad. Rock’n’roll placerades i den ena ringhörnan och snobbig finkultur i den andra. Men detta motsatsförhållande skapade också en viss lyster kring den förbjudna frukten, det där som var så annorlunda och fel. När The Beatles tio år senare släppte singeln ”Eleanor Rigby”, med stråkar istället för rockinstrument, var de utmanande och experimentella, inte tillrättalagda och konservativa.

Sedan dess har popmusiken och konstmusiken haft en klumpig dans med varandra. Problemet med artister från rockvärlden som har närmat sig den klassiska musiken är att de har gjort det på ett ytligt sätt, med lite stråkar och fluff ovanpå de vanliga låtarna – skräckexemplet är Metallicas samarbete med San Francisco Symphony, skivan ”S&M” – eller på ett alltför pretentiöst sätt där allt som gjorde artisten intressant från början har försvunnit, som när Elvis Costello skrev baletten ”Il sogno”.

Den elektroniska popmusiken har haft en mer sund relation till konstmusik. Den allra första technohitten, Rhythm Is Rhythms ”Strings of life”, har syntar som drömmer om stråkar, men framförallt är dessa toner fulla av uttryck, de är inte bara garnityr. Technoscenen visade sig vara ett lika perfekt klimat för introverta avantgardister som konstmusiken alltid har varit, och när Aphex Twin inspirerades av Erik Satie och tidiga John Cage på ”Avril 14th” lät det helt logiskt. 

Den Londonbaserade technoartisten Actress, alias Darren Cunningham, hade på sin förra skiva ”AZD” en fascinerande låt som lindade in samplingar av tonsättaren Gabriel Faurés rekviem i kusligt vitt brus, ”Faure in chrome”. Denna vecka släpper Actress albumet ”Lageos” tillsammans med London Contemporary Orchestra, en ung orkester som spelar samtida konstmusik, och går därmed ännu längre i sitt intresse för klassisk musik. 

Samarbetet låter fullkomligt naturligt, för varken Actress eller LCO kompromissar med sin konstnärliga integritet, de låter bara sina respektive musikvärldar flätas in i varandra. På denna fina skiva finns en nyfikenhet, en äventyrslust, en spänning och – i låten ”Chaos rain” – en romantik som matchar stämningen i Chuck Berrys första singlar.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-30) 
Kommentera 0


Den Atlantabaserade brödraduon Rae Sremmurd har precis släppt sitt tredje album ”SR3MM”. Skivan innehåller bland annat den mäktiga singeln ”Powerglide” och ”Changed up” vars gitarrfigur på ett subtilt sätt blinkar till kärlekstemat från ”Spartacus” (en soundtrackpärla från 1960 som fick fortsatt liv i jazz- och soulvärlden). Men det mest intressanta med ”SR3MM” är att det är ett trippelalbum.

Eller är det verkligen det? De 27 låtarna är visserligen indelade i tre lika långa ”skivor”, en med gemensamma låtar och två nästan-soloalbum för de två bröderna Swae Lee och Slxm Jxmmi. Men kan man ens tala om ett trippelalbum när inga fysiska skivor finns? Till skillnad från Rae Sremmurds två föregående album har ”SR3MM” inte släppts på cd eller vinyl. 

Snarare känns trippelalbumkonceptet som en efterhandskonstruktion. Precis som G-Eazy som i vintras gav ut sitt 20 låtar långa album ”The beautiful & damned” som han hävdade var ett dubbelalbum. Den skivan gav faktiskt ut på cd, fast som enkelskiva. 

Det är symptomatiskt för hur hiphop de senaste åren har fått ett märkligt förhållande till albumformatet. Drakes senaste skiva,”More life” (22 låtar), valde han intressant nog att kalla för en playlist snarare än ett album eller mixtape. Det är just spellistor på streamingtjänster som är det egentliga multilåtformatet som gäller för den moderna poppiga hiphopen.

Att skapa en storbolagshiphopskiva idag innebär att skivbolaget öser pengar på studiotimmar, heta producenters dyra beats och ännu hetare artisters dyra gästverser. En stor mängd låtar skrivs och spelas in, varav de bästa väljs ut till ett album och de övriga vaskas (eller, som Kanye West har gjort, portioneras ut gratis på nätet som teasers för ett kommande albumsläpp). Att det tar emot att fimpa färdiga låtar är förståeligt. Ur det perspektivet är det logiskt att rappare släpper album med väldigt många låtar, eller dubbel/trippelalbum, eller som Future gjorde i fjol: två fullängdsalbum en vecka efter varandra.

När cd var det viktigaste formatet för skivindustrin fanns det en statistisk poäng med att släppa dubbelalbum. Skivindustrin räknade en såld dubbel-cd som två sålda album, och artister som 2pac, Wu-Tang Clan och OutKast kunde skryta om häpnadsväckande multiplatinaskivor. Idag känns det snarare som skivbolagets intresse av att inte kasta pengar i sjön som är styrande.

Men det är tydligt att det inte är lyssnarnas behov som står i fokus, och inte heller konstnärlig skärpa. Hade klassiska skivor som Nas tio låtar långa debutalbum ”Illmatic” – eller för den delen Rae Sremmurds elva låtar långa debutalbum ”SremmLife” – verkligen fått samma genomslagskraft om de bestått av 22 låtar varav hälften mediokra? Hur många gånger hade vi orkat lyssna på dem från början till slut?

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-09)
Kommentera 0

Min debattartikel om politiseringen av kulturkritiken (3/2) har väckt en del reaktioner. Jag ska besvara dem, men låt mig först förtydliga en sak.

Det finns ingen motsättning ­mellan att fästa vikt vid ett konstverks kontexter – upphovsmakarens bakgrund, samhällsklimatet som verket tillkom i, idéer som kan sägas vara inbakade i verket och som det förmedlar – och att låta ­verkets konstnärliga kvaliteter komma i första rummet. Att säga att politik inte är det viktigaste när man diskuterar konst är inte att säga att konst är något opolitiskt. Att skilja konstnär från konstverk är inte att sluta bry sig om konstnären som person.

Alice Kassius Eggers tycks dock se en sådan motsättning när hon i ­Aftonbladet (3/2) hävdar att jag ­förespråkar ögonbindel när konstnärlig kvalitet ska bedömas. Hon anser att en viss musik ”låter intressantare från en 13-årig tjej i Harlem än en 65-årig gubbe från Toronto.” Jag skulle vilja säga att båda dessa fiktiva artister är lika intressanta, eller lika ointressanta – i första hand får man väl lyssna på musiken, och om den inte är intressant blir den knappast bättre av att artistens liv ser ut på det ena eller det andra sättet.

Andres Lokko (SvD 5/2) går längre i uppmärksamheten på artistbakgrund och gör en distinktion mellan konst gjord av de som kommer från överklassen och konst från de som inte gör det. Han citerar punkgitarristen, regissören och författaren Viv Albertine: ”Art by the ruling class will change nothing”. Att det inte stämmer, att exemplen på storartade konstnärer från välbeställda hem är otaliga, är en sak. Men det intressanta är synen på konst som inte kommer från överklassen: denna kan uppenbarligen förändra saker, och bör så göra. Distinktionen blir därför egentligen mellan konst som förändrar och konst som inte gör det.

Vad menas med förändring? Att en stor konstupplevelse kan skaka om och förändra en människa oavsett om den kommer från en arbetarklasstonsättare som ­Allan Pettersson eller en överklassdansmusikduo som Daft Punk är självklart. Men om Lokko och ­Albertine menar förändring av samhället är det en annan sak. Visst är det ­fantastiskt när ett starkt ­konstverk får konstruktiva ekon i politiken, som Rachid Boucharebs film ­”Infödd soldat” som fick Frankrike att förbättra pensionssystemet för nord­afrikanska krigsveteraner. Men om man fnyser åt all konst som inte åstadkommer politisk förändring, eller strävar efter att göra det, blir den konsthistoria som är kvar otroligt fattig. En sådan sträng syn går inte ihop med att älska konst.

Mats Söderlund skriver (DN 9/2) om min kritik av Ebba Witt-Brattströms sammanblandning av Karl Ove Knausgårds person och hans litterära verk. Han drar slutsatsen att min irritation beror på min identitet som man och min klasstillhörighet. Men han lyckas inte förklara varför man ska blanda ihop litteraturkritik och personkritik. På samma sätt avfärdar han min teori om varför Jonas Hassens Khemiris senaste pjäs, ”Ungefär lika med”, blivit så unisont hyllad, utan att förklara varför jag har fel. Söderlund ogillar själv denna pjäs, och menar att hyllningarna kan härledas till ”ett undvikande av just den position som pjäsen målar in medelklassen och kultureliten i”. Med andra ord beror hyllningarna på besökarnas identitet mer än pjäsens kvalitet, vilket var exakt vad jag skrev i min debattartikel.

Sam Sundberg (SvD 11/2) påpekar att alla skribenter bär med sig föreställningar och värderingar in i sina texter, liksom konstnärers idéer återspeglas i deras konstverk. Han anser att det är bättre att fokusera på att klarlägga dessa än att ”anlägga en låtsat objektiv ton”. Jag skulle dock vilja hävda att fixeringen vid politiska markörer i ett konstverk eller identiteten hos en konstnär blir ett sätt att fly från frågan om konstnärlig kvalitet. Det är lättare att bocka av en checklista, som ett Bechdeltest. Jag tror inte på ett objektivt, oföränderligt kvalitetsbegrepp – däremot tror jag på begreppet kvalitet, och jag anser att kulturkritik måste begagna sig av det, hur obekvämt det än är.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-13)

Kommentera 0
Visa fler inlägg