slutreplik: Kritiken måste våga förhålla sig till kvalitet

Min debattartikel om politiseringen av kulturkritiken (3/2) har väckt en del reaktioner. Jag ska besvara dem, men låt mig först förtydliga en sak.

Det finns ingen motsättning ­mellan att fästa vikt vid ett konstverks kontexter – upphovsmakarens bakgrund, samhällsklimatet som verket tillkom i, idéer som kan sägas vara inbakade i verket och som det förmedlar – och att låta ­verkets konstnärliga kvaliteter komma i första rummet. Att säga att politik inte är det viktigaste när man diskuterar konst är inte att säga att konst är något opolitiskt. Att skilja konstnär från konstverk är inte att sluta bry sig om konstnären som person.

Alice Kassius Eggers tycks dock se en sådan motsättning när hon i ­
Aftonbladet (3/2) hävdar att jag ­förespråkar ögonbindel när konstnärlig kvalitet ska bedömas. Hon anser att en viss musik ”låter intressantare från en 13-årig tjej i Harlem än en 65-årig gubbe från Toronto.” Jag skulle vilja säga att båda dessa fiktiva artister är lika intressanta, eller lika ointressanta – i första hand får man väl lyssna på musiken, och om den inte är intressant blir den knappast bättre av att artistens liv ser ut på det ena eller det andra sättet.

Andres Lokko (SvD 5/2) går längre i uppmärksamheten på artistbakgrund och gör en distinktion mellan konst gjord av de som kommer från överklassen och konst från de som inte gör det. Han citerar punkgitarristen, regissören och författaren Viv Albertine: ”Art by the ruling class will change nothing”. Att det inte stämmer, att exemplen på storartade konstnärer från välbeställda hem är otaliga, är en sak. Men det intressanta är synen på konst som inte kommer från överklassen: denna kan uppenbarligen förändra saker, och bör så göra. Distinktionen blir därför egentligen mellan konst som förändrar och konst som inte gör det.

Vad menas med förändring? Att en stor konstupplevelse kan skaka om och förändra en människa oavsett om den kommer från en arbetarklasstonsättare som ­Allan Pettersson eller en överklassdansmusikduo som Daft Punk är självklart. Men om Lokko och ­Albertine menar förändring av samhället är det en annan sak. Visst är det ­fantastiskt när ett starkt ­konstverk får konstruktiva ekon i politiken, som Rachid Boucharebs film ­”Infödd soldat” som fick Frankrike att förbättra pensionssystemet för nord­afrikanska krigsveteraner. Men om man fnyser åt all konst som inte åstadkommer politisk förändring, eller strävar efter att göra det, blir den konsthistoria som är kvar otroligt fattig. En sådan sträng syn går inte ihop med att älska konst.

Mats Söderlund skriver (DN 9/2) om min kritik av Ebba Witt-Brattströms sammanblandning av Karl Ove Knausgårds person och hans litterära verk. Han drar slutsatsen att min irritation beror på min identitet som man och min klasstillhörighet. Men han lyckas inte förklara varför man ska blanda ihop litteraturkritik och personkritik. På samma sätt avfärdar han min teori om varför Jonas Hassens Khemiris senaste pjäs, ”Ungefär lika med”, blivit så unisont hyllad, utan att förklara varför jag har fel. Söderlund ogillar själv denna pjäs, och menar att hyllningarna kan härledas till ”ett undvikande av just den position som pjäsen målar in medelklassen och kultureliten i”. Med andra ord beror hyllningarna på besökarnas identitet mer än pjäsens kvalitet, vilket var exakt vad jag skrev i min debattartikel.

Sam Sundberg (SvD 11/2) påpekar att alla skribenter bär med sig föreställningar och värderingar in i sina texter, liksom konstnärers idéer återspeglas i deras konstverk. Han anser att det är bättre att fokusera på att klarlägga dessa än att ”anlägga en låtsat objektiv ton”. Jag skulle dock vilja hävda att fixeringen vid politiska markörer i ett konstverk eller identiteten hos en konstnär blir ett sätt att fly från frågan om konstnärlig kvalitet. Det är lättare att bocka av en checklista, som ett Bechdeltest. Jag tror inte på ett objektivt, oföränderligt kvalitetsbegrepp – däremot tror jag på begreppet kvalitet, och jag anser att kulturkritik måste begagna sig av det, hur obekvämt det än är.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-13)


kritiken är vilse i politiken

Det är 2015 och Sveriges kulturliv är mer politiserat än vad det varit på fyra decennier. Ett verk inom musik, litteratur, film eller bildkonst bedöms inte först och främst utifrån dess konstnärliga kvaliteter utan från vilka implicita eller explicita budskap som verket kommunicerar. Det bedöms också utifrån vem som står bakom verket och dennes egenskaper. En konstnärs kön, etnicitet, klasstillhörighet, sexuella läggning och politiska åsikter är i dag minst lika viktigt som dennes konst. Även de som skriver om konst och kultur blir synade och bedömda på samma sätt.

Varför är detta fel? För att det finns en motsättning mellan konstens värld och den fysiska verkligheten. Konsten inspireras av verkligheten, av livet, av allt det som upphovsmakaren till ett konstverk vet. Men när ett konstverk är skapat är det skilt från denna person. Då tillhör det konstens värld, det tillhör publiken, läsaren, lyssnaren. Det som kulturkonsumenten möter är ett konstverk, det är inte en människa.

Karl Ove Knausgård fick kritik av Ebba Witt-Brattström för att hans huvudperson i ”Min kamp” förtrycker sin fru och detta är fel. Han bemöter denna kritik i essän ”Litteraturen och det onda” och frågar: måste alla litterära liv vara föredömliga? Måste de kulturella uttrycken vara föredömliga och ägnade till efterföljd? Knausgård konstaterar att en av romanens viktigaste kännetecken är att den skapar ett avstånd mellan textens ”jag” och den person som skriver ”jag”. Sammanblandningen av dem leder till en förvirrad och osaklig kritik: det som kritiseras är inte litteratur utan det liv som inspirerat litteraturen.

Innehåll och budskap är inte samma sak. Att skildra orättvisor och lidande är inte att säga ”jag tycker att orättvisor och lidande är bra”, det är att säga ”detta finns”. Och som Birgitta Trotzig skrev i ”Jaget och världen” (1977): ”Dialogen med det outhärdliga, det olösliga, får inte avbrytas.” Knausgård funderar över hur han borde ha skildrat sitt äktenskap i sin romansvit för att undkomma kritiken om sexism: pappan i familjen ”har sunda värderingar, sunda åsikter, han är för det goda och mot det onda”.

Konst som innehåller just sunda värderingar, som är för det goda, blir hyllad i dagens kulturklimat. På Dramaten går just nu ”≈ [ungefär lika med]” av Jonas Hassen Khemiri, i regi av Farnaz Arbabi, en pjäs med ett tydligt budskap: ekonomiska orättvisor existerar och det är fel. Den har styltig dialog, platta rollfigurer, buskishumor och ett malplacerat melodramatiskt slut. Själva samhällskritiken består i ett regn av billiga poänger och ett litet halvseriöst inslag av ekonomisk historia. Varför blev denna föreställning så hyllad? Personligen tror jag att det beror på att ingen vill förknippas med avståndstagande från dessa sunda åsikter, och därför inte heller ett verk som helt och hållet består av sådana. Och en kritiker som är vit och medelklass som kritiserar Khemiris och Arbabis pjäs kan anklagas för att vara en kapitalistälskande rasist.

Där hamnar vi i identitetspolitiken, en av senare års starkaste trender inom kulturkritiken. Identitetspolitiken säger: det viktigaste är inte vad som sägs, det viktiga är vem som säger det. Lidija Praizovic kritiserade i Aftonbladet (19/8 2013) personer från den vita medelklassen som förfasats över att Rihanna förlåtit och gått tillbaka till mannen som misshandlade henne, Chris Brown. Man är alltså rasist om man är emot kvinnomisshandel, om den som dömts för att misshandla sin flickvän är afroamerikan. I samma tidning beklagade sig Athena Farrokhzad (22/1 2014) över att Yahya Hassan skrivit dikter som skildrar en muslimsk man som osympatisk och ansåg att detta hällde bensin på de islamofobiska eldarna i Skandinavien – eftersom Hassan är muslim har han en skyldighet att bara skildra goda muslimer, var kontentan.

Och alldeles nyligen kritiserade Valerie Kyeyune Backström (Nöjesguiden 29/1) journalisten Kristoffer Viitas artikel om hiphoppens nuvarande tillstånd (Aftonbladet 23/1). Viita ansåg bland annat att det som utmärker den vita rapparen Iggy Azalea inte så mycket är kulturell appropriering som hiphoppens nya popstatus och avancerade marknadsföring. Kyeyune Backström sågar artikeln, inte på grund av att den skulle innehålla felaktiga analyser om hiphop, utan för att Viita är diskvalificerad från att prata om kulturell appropriering eftersom han är vit och ”saknar all erfarenhet av något förutom av att ligga på topp. Därför blir analysen så platt, orimlig, och ointressant”.

Identitetspolitiken ifrågasattes i Aftonbladet av Åsa Linderborg (7/11 2014). Hon skrev träffande: ”Ett stort problem med identitetspolitiken är att den allt ivrigare skuldbelägger och splittrar. Man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, samtidigt som man inte får vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart, homosexuell, transperson etc.” Men Linderborg behandlar relationen mellan identitetspolitiken och vänstern, vilket är en annan fråga än den allmänna politiseringen av konstens värld.

Vi måste skilja konstnär från konstverk, vi måste skilja ett verks konstnärliga innehåll från dess eventuella budskap och framförallt måste vi skilja godhet från konstnärlig kvalitet. Jag påstår inte att det inte finns politiska dimensioner i all kultur. Inte heller säger jag att det inte är positivt och önskvärt att de som får utrymme inom kultur och media kommer från andra grupper än vit medelklass. Men konst får inte reduceras till ett politiskt redskap och en kritiker får inte reduceras till sin härkomst. Ett sådant klimat uppmuntrar inte till fler röster, det skrämmer till tystnad.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-03)

R&B är den nya symfonirocken

Länge var hiphop, och dess yngre halvsyskon R&B, synonym med ett mindre polerat alternativ till samtida hitlistepop. Lite coolare, lite hårdare, lite roligare, lite bättre. Det vill säga samma roll som doo-wop hade fyllt på 50-talet, Motown i mitten av 60-talet och funk på 70-talet. När hiphop och R&B slutligen blev brett populärt på 90-talet skar de genom radioskvalet på samma sätt som punk skar genom progg och symfonirock på 70-talet.  

Men i dag är det annorlunda. Om man tittar på den R&B som kom under 2013 märker man samma trend bland såväl miljonsäljande artister som Beyoncé och Justin Timberlake som smalare kritiker­favoriter som Dawn Richard och Kelela. Det rör sig om låtar som sträcks ut till sex minuter, med lager på lager av syntar och rytmer, olika sektioner i varje låt för att skapa maximal dynamik och texter som gräver i vokalistens inre snarare än ropar till en publik. Inom hiphop fick vi pretentiösa album av Kanye West och Jay-Z. Hiphop- och R&B-scenen har helt enkelt vuxit upp och blivit självmedveten. Fröna som såddes av The-Dream på hans svitliknande tre första album och Kanye West på mästerverket ”My beautiful dark twisted fantasy” (2010) har blivit en hel skog.  

De tjocka, långsamma tempona är också en tydlig effekt av den hostmedicinerade screw-musikens inflytande. Det är ett intressant fenomen, men något har gått förlorat på vägen. Den som går på klubb för att dansa till de senaste hiphop- och R&B-hittarna får långsamma låtar med hundra ackord och långa partier utan trummor. Musiken har helt enkelt blivit för smart – den har blivit symfonirock. En bra låt är en bra låt, och att dansa i dubbeltempo till långsamma beats lärde Timbaland oss redan i slutet av 90-talet, men ändå: det råa och spontana lyser med sin frånvaro.  

Visserligen fick R&B en liten disco­trend efter att Drakes ”Hold on, we’re going home” blev en sådan hit i höstas (soundet kopierades omedelbart av Lady Gaga och R Kelly i den fina duetten ”Do what u want”). Å andra sidan är Drakes senaste album i övrigt oerhört välproducerat och musikaliskt mångbottnat.  

Det är underbart att hiphop och R&B nu är i en position där den kan vara vad som helst. Jag efterlyser bara en motreaktion till det homogena. Det behövs en punkrörelse som skär igenom allt det fina och konstnärliga.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-01-29)
 

Kanske börjar motreaktionen här?