krönika: aya nakamura och samtidens franska r&b och hiphop

Publicerat i: krönika, popmusik Afro B, Aya Nakamura, Booba, Damso, GLK, Kaaris, MHD, R&B, WizKid, afrobeats, afropop, hiphop
När lyssnade du senast på hiphop eller R&B från Frankrike?

Fransk hiphop fick en del spridning under andra halvan av 1990-talet, med den mörka Marseille-hiphopen som konstnärlig höjdpunkt. Sedan följde många år i internationell medieskugga, då scenen fortsatte att utvecklas men som en lokal angelägenhet. Men de senaste åren har en ny generation artister kommit fram, vars musik är alldeles för intressant för att ignoreras av omvärlden. Samtidens amerikanska hiphop, med trapbeats och autotune-sång, har visat sig passa de unga franska ordsmederna mycket bra, exempelvis MHD, Booba, Kaaris och GLK.

Aya Nakamura är en artist som var okänd för mig innan nyårsafton – annars hade jag placerat hennes fenomenala ”Nakamura”, som släpptes i november, högt upp på listan över 2018 års bästa album. Hon är född i Mali och uppvuxen i Parisförorten Aulnay-sous-Bois. Hon sjunger, rappar inte, men hon sjunger med en rappares attityd och skärpa. Låtarna handlar om saker som lögnaktiga killar som borde hålla käften (hitten ”Djadja”) och hundratusentals fans har tagit dem till sina hjärtan. 

Artister som Nakamura tar R&B-dancehall-pop-hybriden som har varit så populär de senaste åren – tänk Rihannas ”Work” och Ed Sheerans ”Shape of you” – till en ny nivå genom att knyta an till de afrikanska musikkulturer som har starka band till den franska. De glittrande gitarr- och koraslingorna låter helt naturliga i Aya Nakamuras musik (hennes singel ”Oumou Sangaré” är en hyllning till den berömda sångerskan med samma namn). I hennes fall är Mali den geografiska kontrapunkten, för MHD är det Senegal och Guinea och för Damso, Belgiens egen Drake som gjorde den fantastiska skivan ”Ipséité” 2017, är det Kongo-Kinshasa. 

Att afrobeats och afropop är så stort just nu gynnar den franska urbana popmusiken. MHD har spelat in en duett med WizKid och Afro B medverkar på en remix av Aya Nakamuras ”Djadja”. Alla dessa artister är på olika sätt en del av samma våg: den melankoliska sensualismen och de betvingande rytmerna håller på att göra popvärlden lite roligare, lite coolare och lite sexigare.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2019-01-31)

 
Från vinterresa :)
Kommentera 0

40 nyanser av the-dream

Publicerat i: krönika, popmusik R&B, The-Dream


Även med på vinterresa :)

En Marvin Gaye för vår tid? Om The-Dreams skilsmässoalbum "1977" var hans motsvarighet till "Here, my dear" så är dessa gränslöst liderliga inspelningar motsvarigheten till Marvin Gayes sista låtar, de som hamnade på den märkliga skivan "Dream of a lifetime".

Artisten, låtskrivaren och producenten Terius ”The-Dream” Nash har ett privatliv som påminner om Ingmar Bergmans. Under de senaste 15 åren har han gått igenom två skilsmässor, gift sig tre gånger och fått åtta barn med fyra kvinnor. Samtidigt har han jobbat hårt och skapat hitlåtar som Rihannas ”Umbrella” och Beyoncés ”Single ladies”. Hur han utöver detta har hunnit med en egen solokarriär är imponerande, men säger också något om hur rastlös The-Dream är. 

Solokarriären har varit lika trasslig som privatlivet. Men tre dagar innan julafton släppte The-Dream sitt sjätte album, ”Ménage à trois: Sextape vol. 1, 2, 3”. Som titeln antyder är det ett trippelalbum (totalt 40 låtar!) och konceptet är sex av det snuskigare slaget. The-Dream tycks vilja ta igen för förlorad tid – hans fans har de senaste åren frustrerats av ständiga förseningar och kompromisser. Albumet ”Love affair” släpptes aldrig, och av ”Crown jewel” släpptes bara en ep med en handfull av skivans låtar. The-Dream har inte varit en av r&b-scenens framträdande artister sedan 2010-talets gryning. Nu är det skymning och han rusar in för att satsa allt på ett kort: den gränslösa kåtheten.

Likt The Magnetic Fields på ett annat trippelalbum, mästerverket ”69 love songs”, vill The-Dream utforska sitt ämne från så många olika vinklar som möjligt. Med över två och en halv timmes musik blir dock kalaset ganska utmattande. Att The-Dream har valt att inte anlita en enda gästartist och sköter produktionen själv tillsammans med den gamle vapendragaren Los da Mystro på nästan alla låtar gör musiken homogen, men också lite enformig.

Ändå är dessa tre ”Sextapes” det mest intressanta som The-Dream har släppt sedan skilsmässoalbumet ”1977”. Han väljer nämligen att gå så långt som möjligt från att försöka göra hitlåtar, istället fokuserar han på att vara öppenhjärtlig, för att inte säga självutlämnande. Den mörka och distanslösa libido som tidigare visat sig i enstaka låtar som ”Panties to the side” och ”Fuck my brains out” får nu fritt spelrum, all genans är förintad. Och den överväldigande mängden likartade låtar gör att skivan känns mer designad som en spellista än som ett traditionellt album, mer anpassad för modern musikkonsumtion med andra ord. 

Men rent konstnärligt har The-Dream inte gjort en skiva för samtidens popklimat, han har gjort en för sovrummet i sitt eget huvud. Såhär personliga och ickeängsliga albumprojekt är r&b-musiken sannerligen inte bortskämd med.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2019-01-07)

Kommentera 0


Ända sedan Chuck Berry sjöng ”Roll over Beethoven” 1956 har det varit uppenbart att relationen mellan klassisk konstmusik och ungdomlig popmusik har varit laddad. Rock’n’roll placerades i den ena ringhörnan och snobbig finkultur i den andra. Men detta motsatsförhållande skapade också en viss lyster kring den förbjudna frukten, det där som var så annorlunda och fel. När The Beatles tio år senare släppte singeln ”Eleanor Rigby”, med stråkar istället för rockinstrument, var de utmanande och experimentella, inte tillrättalagda och konservativa.

Sedan dess har popmusiken och konstmusiken haft en klumpig dans med varandra. Problemet med artister från rockvärlden som har närmat sig den klassiska musiken är att de har gjort det på ett ytligt sätt, med lite stråkar och fluff ovanpå de vanliga låtarna – skräckexemplet är Metallicas samarbete med San Francisco Symphony, skivan ”S&M” – eller på ett alltför pretentiöst sätt där allt som gjorde artisten intressant från början har försvunnit, som när Elvis Costello skrev baletten ”Il sogno”.

Den elektroniska popmusiken har haft en mer sund relation till konstmusik. Den allra första technohitten, Rhythm Is Rhythms ”Strings of life”, har syntar som drömmer om stråkar, men framförallt är dessa toner fulla av uttryck, de är inte bara garnityr. Technoscenen visade sig vara ett lika perfekt klimat för introverta avantgardister som konstmusiken alltid har varit, och när Aphex Twin inspirerades av Erik Satie och tidiga John Cage på ”Avril 14th” lät det helt logiskt. 

Den Londonbaserade technoartisten Actress, alias Darren Cunningham, hade på sin förra skiva ”AZD” en fascinerande låt som lindade in samplingar av tonsättaren Gabriel Faurés rekviem i kusligt vitt brus, ”Faure in chrome”. Denna vecka släpper Actress albumet ”Lageos” tillsammans med London Contemporary Orchestra, en ung orkester som spelar samtida konstmusik, och går därmed ännu längre i sitt intresse för klassisk musik. 

Samarbetet låter fullkomligt naturligt, för varken Actress eller LCO kompromissar med sin konstnärliga integritet, de låter bara sina respektive musikvärldar flätas in i varandra. På denna fina skiva finns en nyfikenhet, en äventyrslust, en spänning och – i låten ”Chaos rain” – en romantik som matchar stämningen i Chuck Berrys första singlar.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-30) 
Kommentera 0
Visa fler inlägg