Igår var jag på en härligt anspråkslös fest i gamla stan som invovlverade ett reclaimat mini-torg, en reclaimad bänk, ett par karaffer med något sött och alkoholfyllt samt diverse journalister. Jag pratade bland annat med Eric Schüldt och frågade honom hur man äntrar P2. Det finns hur mycket som helst att äntra, sa han, det är bara att kasta upp sin änterhake och börja dra. Ok, soft. Jag tvingade honom också att ge mig sin topp 5 över klassiska tonsättare, som efter en svettig process utkristalliserade sig som såhär:
1. Wagner ("fler artister borde låta folk vänta i fem timmar på en hit innan den kommer helt överraksande, som i Raknarök")
2. Arvo Pärt ("Fratres är hans bästa verk")
3. Mozart ("han var bäst BÅDE på instrumentalmusik och på opera")
4. Sjostakovitj ("fast det tar emot lite, det känns så kreddigt att gilla honom")
5. Rachmaninov ("egentligen mest för den andra pianokonserten")

Soft. Fast sen sa Eric att han aldrig förstått grejen med Haydn och då skällde jag mer eller mindre ut honom. Haydn är på min topp tre.
Kommentera 2
What up y'all. Igår var det dags att gå på bio och eftersom "Frost/Nixon" slutat gå, "Det regnar alltid i Provence" bara gick kl 18 och jag var den enda i sällskapet som ville se "Coraline" så fick det bli "Duplicity". Jag visste inte så mycket om den, men under frukostens turbo-DN Kultur-läsning hade jag snappat upp att den fick en trea och att den var ett halv misslyckat försök till en modern screwballfilm. Soft ändå, täntke jag.

Den fick en trea i DN och det var verkligen en typsik trea - inte jättebra, men inte heller dålig. Påkostad och fancy schmancy och tusen twister i intrigen, men de fick inte riktigt ihop det, man slutade bry sig till slut, och det slog inte direkt gnistor om kärleksparet Clive Owen och Julia Roberts. Clive Owens har inte så mycket utstrålning, han såg mest dum ut när han stod och halvgapade och halvlog i scen efter scen. Men Julia Roberts däremot! Alltså, jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, för jag har haft ett brinnande hat mot henne i snart 20 år, men hon har faktiskt blivit en rätt bra skådespelerska. Rätt naturlig och subtil, rätt cool, rätt mänsklig. Jag är imponerad. Filmen hade kunnat bli en modern "Notorious!", men de schabblade bort kärleken och det psykologiska bland allt spioneri-mys. Paul Giamatti var dock bra som vanligt.

Idag var jag på Moderna Museet, första dagen på Clay Ketter-utställningen. Jag rekommenderar det faktiskt, han är väldigt bra, en frisk fläkt. Han verkar vara besatt av 2D och kartor och fågelperspektiv, men framför allt verkar han vara lite besatt av hus och hem och hur folk bor. Ett verk var väldigt bra i all sin enkelhet: ett tegelhus där man bara såg fönstrena, i och i fönstrena tidningsurklipp - man fick intrycket av att det var just det här som människorna i de olika lägenheterna läste, en kollade på dödsannonserna, en annan planerade dagens matinköp. Men Ketter är också bra på good ol' målningar - öga för fina färger - och på fotografi. Vissa foton såg ut som målningar och vissa målningar såg ut som readymade-prylar. Allt smälte samman och allt var rätt ballt.

Såg fotoutställningen där nere också. Lite blandad kompott från 60- och 70-talet. Mycket svartvita bilder på ungdomar som injicerar och/eller har sex. Who needs it? Det kanske fyllde en funktion på den tiden, det var nytt och rebelliskt, men det är helt enkelt inte särskilt intressant idag. Japp, folk har sex - ok, jag fattar. It happens. Next! Däremot gillade jag Josef Sudek från Tjeckoslovakien (det hette väl så när han levde). Men av honom fick man bara se två små bilder.

PS hoppas alla läste Ingrid Elams fina text om Anna Odell. "Där flera kritiker har uppfattat ett rakt och rått reportage ser jag en sofistikerad videoinstallation, en triptyk där mönstren från äldre tiders altartavlor framträder som en underliggande text: Till vänster en skara gestalter, änglar och lärjungar, i mitten korsfästelsen och till höger återuppståndelsen." Kanske månadens skarpaste recension.
Kommentera 1
Andelen hiphop i kakan som utgör medastockholm växer, mycket tack vare Axel Björklunds nästan Raoul Wallenbergska insatser i att slussa in alla Sveriges hiphopskribenter till DN På Stan-bloggen. En annan utveckling är att rap-quizzet som arrangeras på Reisen varje månad har fått tillskott av ett nytt lag som väcker shock and awe bland de andra gamla rävarna. Jag pratar givetvis om $lumblog Billionaire$ och igår vann vi igen. Vi är obesegrade. Vi är oslagbara. Vad vi är kanske bäst illustreras genom titlarna på följande dubbelsingel från Capone-Noreaga: "Invincible" / "Y'all don't wanna **** with us".

Jag pratade med Amir ett tag igår efter vår seger och hans lags förlust. Han var ingen bitter förlorare, eftersom de har vunnit så många gånger redan, så vi snackade mest om Drake. Jag sa att det enda som gör att jag inte älskar Drake lika mycket som jag älskar Gucci Mane är att han är lite väl hipstervänlig: ung, snygg, kompis med Lil Wayne och gör en cover på Lykke Lis "Little Bit". Men Amir, som älskar Drake besinningslöst, tror inte att det var ett cyniskt drag - snarare spelade Drake in låten för att han, well, gillade den. Hm, det tål att tänkas på. Amir sa en annan sak som jag definitivt håller med om: Drakes framgångsrecept bygger på att han bara gör låtar för tjejer. Det är skitsmart. Men återigen, smarthet kanske inte har med saken att göra. Hur som helst är "Best I ever had" en av årets bästa låtar hittills, och hela mixtapet (ok Strage, vi säger mixtejpen) "So far gone" förtjänas att kollas upp av alla och envar. För er som inte vet vem Drake är så kan jag säga att det är en dude som både rappar, sjunger och är skådespelare. Lite av en Fred Astaire alltså.


Andra nyheter från mediastockholm, hiphop-sektionen:

På lördag kommer flera framstående musikjournalister och representanter från musikindustrin träffas för att diskutera 
urban kultur och musik. Diskussionerna är en uppvärming inför EU-Music Days. Att Sverige tar över EU-ordförandeskapet
innebär inte bara att EU-politiker tar sej till stan. Samma dag invigs även European Urban Music Days, a.k.a. EU-Music
Days. Den 1-4 juli tar europeisk urban musik över nya EU huvudstaden och förvandlar Stockholm till huvudstaden för
European Urban Musik. Artister och DJs från runt om i Europa kommer spela på olika scener i Stockholm. Men vad vet vi
egentligen om den europeiska urban musiken? Man hör mer om artister från New York, Los Angeles, Detroit och New
Orleans än artister från våra europeiska grannländer Norge, Frankrike, Holland, Portugal och Spanien. Vad säger media
om det?

Representanter från media och musikbranschen finns på plats för att diskutera. Allmänheten är också välkomna att lyssa,
kommentera och ställa frågor.

MODERATOR: Ametist Azordegan (SR Metropol/City/MTV)

MEDIAPANEL:
Nanushka Yeanman (DN på stan)
Calle Dernulf (P3)
Tony Zolias (ZTV)
Jens Dünkelberg (MRS Radio)
Fredrik Franzén (Groove)
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli (Nöjesguiden)
Andreas Jakobsson (UNT Nöje)
Martin Brandt (Kingsize Magazine)
Henrik Burman (SVT)

VAR: Lava / Kulturhuset, Sergels Torg, Stockholm

NÄR: Lördagen den 30 maj, kl:16.30 - 18.00

HUR: Gratis. Välkommen att lyssna och/eller ställa frågor.

Välkommen !
Kommentera 0
Visa fler inlägg