eric schüldts topp 5

Igår var jag på en härligt anspråkslös fest i gamla stan som invovlverade ett reclaimat mini-torg, en reclaimad bänk, ett par karaffer med något sött och alkoholfyllt samt diverse journalister. Jag pratade bland annat med Eric Schüldt och frågade honom hur man äntrar P2. Det finns hur mycket som helst att äntra, sa han, det är bara att kasta upp sin änterhake och börja dra. Ok, soft. Jag tvingade honom också att ge mig sin topp 5 över klassiska tonsättare, som efter en svettig process utkristalliserade sig som såhär:
1. Wagner ("fler artister borde låta folk vänta i fem timmar på en hit innan den kommer helt överraksande, som i Raknarök")
2. Arvo Pärt ("Fratres är hans bästa verk")
3. Mozart ("han var bäst BÅDE på instrumentalmusik och på opera")
4. Sjostakovitj ("fast det tar emot lite, det känns så kreddigt att gilla honom")
5. Rachmaninov ("egentligen mest för den andra pianokonserten")

Soft. Fast sen sa Eric att han aldrig förstått grejen med Haydn och då skällde jag mer eller mindre ut honom. Haydn är på min topp tre.

julia roberts och clay ketter

What up y'all. Igår var det dags att gå på bio och eftersom "Frost/Nixon" slutat gå, "Det regnar alltid i Provence" bara gick kl 18 och jag var den enda i sällskapet som ville se "Coraline" så fick det bli "Duplicity". Jag visste inte så mycket om den, men under frukostens turbo-DN Kultur-läsning hade jag snappat upp att den fick en trea och att den var ett halv misslyckat försök till en modern screwballfilm. Soft ändå, täntke jag.

Den fick en trea i DN och det var verkligen en typsik trea - inte jättebra, men inte heller dålig. Påkostad och fancy schmancy och tusen twister i intrigen, men de fick inte riktigt ihop det, man slutade bry sig till slut, och det slog inte direkt gnistor om kärleksparet Clive Owen och Julia Roberts. Clive Owens har inte så mycket utstrålning, han såg mest dum ut när han stod och halvgapade och halvlog i scen efter scen. Men Julia Roberts däremot! Alltså, jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, för jag har haft ett brinnande hat mot henne i snart 20 år, men hon har faktiskt blivit en rätt bra skådespelerska. Rätt naturlig och subtil, rätt cool, rätt mänsklig. Jag är imponerad. Filmen hade kunnat bli en modern "Notorious!", men de schabblade bort kärleken och det psykologiska bland allt spioneri-mys. Paul Giamatti var dock bra som vanligt.

Idag var jag på Moderna Museet, första dagen på Clay Ketter-utställningen. Jag rekommenderar det faktiskt, han är väldigt bra, en frisk fläkt. Han verkar vara besatt av 2D och kartor och fågelperspektiv, men framför allt verkar han vara lite besatt av hus och hem och hur folk bor. Ett verk var väldigt bra i all sin enkelhet: ett tegelhus där man bara såg fönstrena, i och i fönstrena tidningsurklipp - man fick intrycket av att det var just det här som människorna i de olika lägenheterna läste, en kollade på dödsannonserna, en annan planerade dagens matinköp. Men Ketter är också bra på good ol' målningar - öga för fina färger - och på fotografi. Vissa foton såg ut som målningar och vissa målningar såg ut som readymade-prylar. Allt smälte samman och allt var rätt ballt.

Såg fotoutställningen där nere också. Lite blandad kompott från 60- och 70-talet. Mycket svartvita bilder på ungdomar som injicerar och/eller har sex. Who needs it? Det kanske fyllde en funktion på den tiden, det var nytt och rebelliskt, men det är helt enkelt inte särskilt intressant idag. Japp, folk har sex - ok, jag fattar. It happens. Next! Däremot gillade jag
Josef Sudek från Tjeckoslovakien (det hette väl så när han levde). Men av honom fick man bara se två små bilder.

PS hoppas alla läste Ingrid Elams fina text om Anna Odell. "Där flera kritiker har uppfattat ett rakt och rått reportage ser jag en sofistikerad videoinstallation, en triptyk där mönstren från äldre tiders altartavlor framträder som en underliggande text: Till vänster en skara gestalter, änglar och lärjungar, i mitten korsfästelsen och till höger återuppståndelsen." Kanske månadens skarpaste recension.

nyheter från mediastockholm, hiphop-sektionen

Andelen hiphop i kakan som utgör medastockholm växer, mycket tack vare Axel Björklunds nästan Raoul Wallenbergska insatser i att slussa in alla Sveriges hiphopskribenter till DN På Stan-bloggen. En annan utveckling är att rap-quizzet som arrangeras på Reisen varje månad har fått tillskott av ett nytt lag som väcker shock and awe bland de andra gamla rävarna. Jag pratar givetvis om $lumblog Billionaire$ och igår vann vi igen. Vi är obesegrade. Vi är oslagbara. Vad vi är kanske bäst illustreras genom titlarna på följande dubbelsingel från Capone-Noreaga: "Invincible" / "Y'all don't wanna **** with us".

Jag pratade med Amir ett tag igår efter vår seger och hans lags förlust. Han var ingen bitter förlorare, eftersom de har vunnit så många gånger redan, så vi snackade mest om Drake. Jag sa att det enda som gör att jag inte älskar Drake lika mycket som jag älskar Gucci Mane är att han är lite väl hipstervänlig: ung, snygg, kompis med Lil Wayne och gör en cover på Lykke Lis "Little Bit". Men Amir, som älskar Drake besinningslöst, tror inte att det var ett cyniskt drag - snarare spelade Drake in låten för att han, well, gillade den. Hm, det tål att tänkas på. Amir sa en annan sak som jag definitivt håller med om: Drakes framgångsrecept bygger på att han bara gör låtar för tjejer. Det är skitsmart. Men återigen, smarthet kanske inte har med saken att göra. Hur som helst är "Best I ever had" en av årets bästa låtar hittills, och hela mixtapet (ok Strage, vi säger mixtejpen) "So far gone" förtjänas att kollas upp av alla och envar. För er som inte vet vem Drake är så kan jag säga att det är en dude som både rappar, sjunger och är skådespelare. Lite av en Fred Astaire alltså.


Andra nyheter från mediastockholm, hiphop-sektionen:

På lördag kommer flera framstående musikjournalister och representanter från musikindustrin träffas för att diskutera 
urban kultur och musik. Diskussionerna är en uppvärming inför EU-Music Days. Att Sverige tar över EU-ordförandeskapet
innebär inte bara att EU-politiker tar sej till stan. Samma dag invigs även European Urban Music Days, a.k.a. EU-Music
Days. Den 1-4 juli tar europeisk urban musik över nya EU huvudstaden och förvandlar Stockholm till huvudstaden för
European Urban Musik. Artister och DJs från runt om i Europa kommer spela på olika scener i Stockholm. Men vad vet vi
egentligen om den europeiska urban musiken? Man hör mer om artister från New York, Los Angeles, Detroit och New
Orleans än artister från våra europeiska grannländer Norge, Frankrike, Holland, Portugal och Spanien. Vad säger media
om det?

Representanter från media och musikbranschen finns på plats för att diskutera. Allmänheten är också välkomna att lyssa,
kommentera och ställa frågor.

MODERATOR: Ametist Azordegan (SR Metropol/City/MTV)

MEDIAPANEL:
Nanushka Yeanman (DN på stan)
Calle Dernulf (P3)
Tony Zolias (ZTV)
Jens Dünkelberg (MRS Radio)
Fredrik Franzén (Groove)
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli (Nöjesguiden)
Andreas Jakobsson (UNT Nöje)
Martin Brandt (Kingsize Magazine)
Henrik Burman (SVT)

VAR: Lava / Kulturhuset, Sergels Torg, Stockholm

NÄR: Lördagen den 30 maj, kl:16.30 - 18.00

HUR: Gratis. Välkommen att lyssna och/eller ställa frågor.

Välkommen !

lemonade was a popular drink and it still is; i get more props than stunts by bruce willis

Jag lyssnade nyss på Gang Starrs "Hard to earn" från 1994 medan jag åt middag. Shit vilken bra skiva det är. Så många fantastiska låtar: "DWYCK", "Words from the Nutcracker", "Code of the streets", "Suckas need bodyguards"... och det är inte bara låtarna, det är hela stämningen. "Hard to earn" var Gang Starrs fjärde album och det första som bröt av från den jazzsamplande återvändsgränd som de hamnat i (framförallt med den slicka och tråkiga "Daily operation"-skivan). Det var DJ Premiers svar på den nya typ av hårda beats som Wu-Tang Clan och Black Moon hade lanserat året innan, och det var Gurus sätt att visa att han inte var en töntig mysgubbe som bara ville göra Brand New Heavies-samarbeten och bli spelad på caféer. Guru låter, för kanske enda gången i hela hans nu 20-åriga karriär, cool. Han är sur och blasé och rappar snabbt och säkert. Oemotståndlig är hans dagboksliknande berättelse i "The Planet" där han snackar om hur han brukade gå på bio och hänga med Lil Dap. Gästinsatserna är också läskigt bra - Nice & Smooth i "DWYCK" (det snackas alltid om hur legendarisk Smooth B:s vers är i den låten, men jag har alltid föredragit Greg Nice och rimmen han liksom slänger i ansiktet på lyssnaren), min älskling Melachi da Nutcracker och Jeru the Damaja som i mitten av 90-talet var den mest underhållande surkarten i världen. Och till skillnad från senare tag team-låtar med Gang Starr, för att ta "The Militia" som exempel, blir inte Guru outshined när han gör en låt tillsammans med en rappare som är grym redan innan han sätts i brand av DJ Premiers inspirerande beat.

Och så var vi där: jämförelsen med "Moment of truth", det fantastiska album som Gang Starr släppte fyra år efter detta. Vilket är egentligen bäst? Det är skitsvårt att säga. Moment of truth är en tour de force av strålande beats och rim, en sista magisk sammanstrålning av Gurus och Primos talanger (fast det visste ingen då) vilket ger den ett visst vackert melankoliskt skimmer, och det Gang Starr-album som har flest rena hits: "You know my steez", "Royalty", "The Militia", "Work", "Above the clouds"... och även mer personliga låtar som "Next time" (Gang Starrs bästa låt), "JFK to LAX" (med en fin Supremes-sampling och textrader som "of course I know that I'm a role model, but you this rap life is real life, sometimes it's full throtle") och sagostunden "Betrayal". Det är en fantastisk skiva, en av 90-talets bästa hiphopskivor, en sån skiva man ger sin flickvän i present i hopp om att vinna över henne till den rätta sidan.

Ändå gillar jag "Hard to earn" bättre. Den är coolare, känns mer unik, mer levande på något sätt. Jag gillar att den inte är perfekt, lite dum och enformig är den faktiskt ibland, men det gör den bara mer mänsklig, som en vän snarare än någon man beundrar på avstånd. Och jag noterar att det är samma skäl som får mig att tycka mer om A Tribe Called Quests "The Low End Theory" framför "Midnight Marauders", Bob Dylans "Bringing it all back home" framför "Highway 61 Revisited" och de inspelningar Phil Spector gjorde med The Crystals framför de han gjorde med The Ronettes. I samtliga fall rör det sig om en nystart några år in i karriären, ett plötslig explosion av självförtroende och idéer, som i ett skede är helt vilt, i nästa slipat till perfektion. Och jag tror att jag - måste faktiskt säga att jag blir lite förvånad av denna insikt - föredrar det fräscha framför det perfekta.

Genève


Den enbente


Cherchez la femme

Yo. Jag har varit i Genève igen. Det är en trevlig stad, man kan promenera överallt, den känns lite fransk och lite italiensk och det var 28 grader varmt hela tiden. Nästa gång jag ska dit ska jag ta båten till Lord Byrons slott. Det ligger nära Montreaux. En stad som jag annars förknippar med Marvin Gaye. Hade inte Genève några lokala kulturhjältar? Har det alltid varit en stad där folk bor i korta och intensiva snuttar av sina liv? Voltaire eller Rosseau ska tydligen komma från Genève, men jag vet inte vem av dem det var. Skulle kunna fråga min gamla vän Wiki men... orka.

PS Annika Flynner rättar: det var inte Håkan Engström som sa att det Lennart Persson inte visste om musik inte var värt att veta. Jag blandade ihop hans nekrolog med en av de tio andra jag läste samma dag. Engström skrev rätt fint om att Lennart Persson var en romantiker, någonting jag håller med om. Vem var det som skrev så kefft då? "Det var ju så, det Lennart Persson inte visste om musik var knappast värt att veta." Det var Sonic-redaktionen.

prerafaeliterna

När jag läste musikvetenskap för fyra år blev jag kompis med en tjej i min kurs. Hon var katolik, öppet rasistisk och tyckte i princip att kulturen gått åt h-e efter 1800-talet (med undantag för Sarah Records och japansk film). En gång började hon prata om prerafaeliterna och stirrade på mig som om jag var riktigt dum i huvudet när jag inte visste vilka de var.

Idag var jag och såg utställningen med prerafaeliterna på Nationalmuseum i Stockholm. En vän till mig som håller på med konst sa att utställningen var vidrig och kitschig och avrådde mig från att gå dit, men jag gick ändå eftersom i princip alla andra har hyllat utställningen.

The verdict?

Lite blandad kompott. Men det som var bra var riktigt bra.

Till att börja med måste man smälta faktumet att prerafaeliterna var lajvare. De gick igång på medeltiden till den grad att de inte bara målade kyrkfönster i utstuderad 2D, de klädde desutom ut sig som barder och narrar och lät sig fotograferas som sådana, riktigt sjuka bilder var det som visades upp. Man måste också smälta att de var fett emo. Om man inte klarar av *lessen flikka*-estetik så kan det bli problem - det var idel vackra självmörderskor, grubblande män och ibland övertydliga hjärta & smärta-motiv. En av grundarna till rörelsen och en av de mest tongivande konstnärerna, William Holman Hunt, gjorde också
riktigt keffa tavlor i hysteriska färger.

Men de bästa prerafaelitverken var helt amazing. Flera av Millais tavlor och nästan allt med Rossetti var otroligt bra, liksom Cowper, Boyce med hans lite borgerliga men ändå vackra landskapsakvareller, Morris och hans göttiga tapeter, för att inte tala om Julia Margaret Camerons fotografier. Just det: kvinnor släpptes in i brödraskapet, så himla omoderna var de inte. Modellerna Jane Morris och Elizabeth Siddal (som senare blev konstnär själv, innan hon dog av dåligt opium) var otroligt viktiga för rörelsen. Det här med medeltidsretro var också ganska modernt: en fixering (på en annan nivå än allmänt "vad gött det var med konst från antiken"-tänkande), likadan som M Wards fixering när han spelar in med gamla instrument för att fly från samtiden. Fast medeltidsaspekten var bara en av ingredienserna i prereafaeliternas konst, och det andra - det drömska, dunkla, mystiska, ödesmättade, mörka och diaboliskt erotiska - diggar jag mer.

Det är klart att det är väldigt pretentiöst, allt är så allvarligt hela tiden, och på det ironiska 90-talet hade den här utställningen kanske inte gjort samma succé som den nu har gjort. Nu, när populärkulturen rymmer Arcade Fire och Colleen, är det en annan sak. Tack för det. Nu ska jag lyssna på Mazzy Stars "So tonight that I might see", invänta fullmånen och gå ut och möta de skoningslösa sirenerna. Tyvärr har jag ingen hed i närheten.

Lennart Persson R.I.P.

Lennart Persson är död. Det är svårt att fatta. För till skillnad från de flesta svenska musikjournalister var Lennart Perssons karriär och status statisk: han syntes alltid lika mycket, skrev alltid som samma saker, tyckte alltid likadant. H han såg till och med likadan ut: aldrig vare sig yngre eller äldre än medelålders. Han var som en ikon, nej en tavla, nej: en film som man ser om och om igen. Precis som ”Ivanhoe” ser likadan ut på tv på nyårsdagen varje år var Lennart Persson ständigt likadan, han utvecklades inte, och det fanns en trygghet i det. Han gav intrycket av att alltid ha vetat allt om popmusik.

 

Ja, inte allt så klart - den moderna post-gitarrpop-indie som varit så dominerande det senaste decenniet var han nog rätt intresserad av, och han verkade aldrig fatta hiphop eller R. Kelly (fast han hyllade C-Murder en gång!) – och när Håkan  Engström i Sydsvenskan skriver ”det som Lennart inte visste var knappt värt att veta” så säger det mer om Engström än  om Persson. Han var ju tacksam att skämta om också, för hans orubblighet gjorde honom förutsägbar, ibland en parodi på sig själv: om man började läsa en text av Lennart Persson så visste man att man kunde vänta sig lite smuts, lite kön och lite smärta. En artikel om Jelly Roll Morton avslutade han med orden ”Snacka om eld i baken – av mer än en anledning”, och sånt kunde ju ge en ett leende på läpparna, inte hånfullt, mer ”oh brother, get out of here”-kärvänligt.

 

I en tidsålder då det är lätt att få illusionen att man kan googla allt är människor med Lennart Perssons kunskaper en bristvara. Därför är det extra sorgligt att han har gått bort – för vem ska nu berätta om den där fantastiska soulsingeln som gavs och floppade och glömdes bort och vars mastertejp återfanns i en låda i ett skjul bredvid en svinstia på den döde soulsångarens pappas gård? Wikipedia känner inte till den. Inte Andres Lokko heller. Och Dave Godin är ju död. Förlåt, jag tänker helt egoistiskt här, men jag kan inte låta bli: det finns ju så mycket musik som jag aldrig kommer att höra nu, bara för att den jävla cancern kom och rånade oss på Lennart Persson. Det känns så frustrerande, så orättvist.

 

För några dagar sedan tänkte jag på Lennart Persson, eftersom jag lyssnat mycket på Allen Toussaints nya skiva "The Bright Mississppi" den senaste månaden och satte den högst på min Bäst Just Nu-lista som kommer i nästa Nöjesguiden. Det är en skiva som jag visste att Lennart Persson älskade innan jag fick reda på att han faktiskt gjorde det (han gav den 9/10 i Sonic): det är en hyllning till gammal Buddy Bolden-drömmande New Orleans-jazz, med funksoullegenden Allen Toussaint vid pianot. Det är sånt som Lennart Persson hyllade by default, själv är jag mer restriktiv, men den här skivan är faktiskt helt magisk. Jag tänkte fåfängt när jag skrev den där listan att jag hoppades att Lennart skulle läsa den. Inte för att jag ville att han skulle bry sig om mig, utan för att han kanske hade blivit glad om han fick reda på att det finns folk under 50 - ja, folk under 30 - som faktiskt kan förtjusas av sån musik. Lite återväxt och hela den grejen, det skulle han säkert bli glad av, det är ju lätt att känna sig ensam med Louis Armstrong-boxen. Ja, det var inget jag stannade vid länge, tanken passerade och försvann sen. Och nu har Lennart Persson passerat oss.


Jag gillar Gucci Mane.

Gucci Mane rappar inte lika bra som Lil Wayne. Han har inte lika tuff röst som Young Jeezy. Han är inte lika älskvärd som Drake. Ändå räcker det med att höra singeln "Stoopid" en enda gång - eller nej det behövs inte ens det, det räcker med att höra honom inleda en låt med att rappa "Gucci Gucci Gucci Gucci" - för att fatta att han är allt just nu. Han har energin, utsrålningen, glöden, det är så underbart att bevittna. Dessutom har han Zaytovens beats, som låter som bubbelgum med smak av uppåttjack. De är helt otroliga. Tänk om Cam'Ron hade anlitat Zaytoven till sin nya skiva? Nu är den bra som den är, men jag tror att Cam är en av få New York-rappare som skulle göra sig bra över ett Zay-beat. Man får inte vara för sur om det ska funka, och surhet är ju New Yorks viktigaste exportvara.

OJ da Juiceman är en annan rappare som anlitar Zaytoven. Lyssna på "The Otha Side of the Trap" som kom tidigare i år, svinbra. Fast jag vet inte, jag gillar ändå Gucci Mane mer. OJ da Juiceman är lite av en lustigkurre, med de där mixtape-skivomslagen med en massa apelsiner och juice. Gucci är mer ghetto.

En garde!

What's up, jag kör ett Kinky Afro-inlägg, dvs fel sida av dygnet och fel sida av det andra. Jag har precis besökt en fin bachelor pad på Erstagatan (med en cykel hängandes i taket, som i Seinfeld), Snotty's, Pet Sounds Bar och Soldaten Svejk. På sistnämnda ställe försökte de få oss att gå genom att spela Oasis "Champagne supernova" och Sarah Brightmans aria-som-är-med-i-Sopranos och ställa upp stolarna på borden. De första två grejerna fick oss bara att vilja stanna kvar längre.

Hur som helst.

Jag tänkte på en sak häromdagen: varför är det så få filmer som låter en artist eller en kompositör utgöra hela soundtracket? Jag hade haft mycket mer respekt för "Paris" om de hade haft 100% Erik Satie som bakgrundsmusik, och då samtliga gymnopedier och gnossienner och även lite annat. Man skulle också kunna tänka sig en hel film med bara Duke Ellington-låtar (en sådan har jag föreställt mig länge: jag skulle ha "Blue pepper (far east of the blues)" i öppningsscenen och "Pyramid" när eftertexterna började rulla), eller med Schubert eller med Lee Perry eller Swizz Beatz. Mike Nichols byggde sina två mest kända filmer på soundtrack av samtida artister: Simon & Garfunkel ("Mandomsprovet") och Damien Rice ("Closer"). Och Antonioni anlitade Herbie Hancock för att göra musiken till "Blow-up". Jonathan Richman var oförglömlig som återkommande trubadur i "Den där Mary", men tyvärr var regissörerna fega nog att smyga in lite annan musik emellanåt, det räckte tydligen inte med Jonathans akustiska gitarr. Hur som helst: det är ett koncept som kan bli hur bra som helst. Nyckelordet är homogeni. Ett homogent soundtrack är ett bra soundtrack. Det är egentligen inte mer kontroversiellt att filmens fotograg behåller samma färgtoner hela filmen igenom. Jag hatar löst sammansatta blandbandsliknande soundtrack. Tänk om "Pretty woman" inte bestått av lite olika låtar från lite olika artister, utan satsat på Roxettes "It must have been love" och låtit hela soundtracket bestå av Per Gessle-kompositioner? Jag lovar att det hade gjort filmen mer intressant.

En annan sak jag tänkt på är historieskrivning. Det blev påtagligt på Pet Sounds. På Pet Sounds skapades världen 1978 i England, och all Bra Musik som gjorts sedan dess reflekterar detta faktum på något sätt. Det är något... begränsande. Men ändå rätt mysigt på sätt och vis. Man kan inte bli besviken när man går till Pet Sounds Bar och dricker öl och lyssnar på musiken de spelar, av den enkla anlednignen att man inte kan bli överraskad. Joy Division, check. Human League, check. Depeche Mode, check. New Order, check. Happy Mondays, check. Och så vidare. Men jag blev glad när de spelade The Knifes "Heartbeat". Då åkte näven upp i luften, kunde inte hjälpa't. Det handlade förmodligen om nostalgi. Sommaren 2003 och ett hav av ungdom och möjligheter. Nu är jag snart 27 och jag betraktar distanserat och lite föraktfullt de piercade ungdomarna i tunnelbanan. De lever i sin värld och jag i min. Jag kan inte hjälpa det. Det bara är så.

love? (kan diskuteras.) sex? (kan diskuteras.) magic? (kan diskuteras.)

Jag är inte förtjust i Ciaras singel "Love sex magic", en av de svagare spåren på hennes nya skiva som annars är bra. Skivan blev inte det trippelalbum-epos med tre olika teman/genrer som representerades av varsin fullmatad cd, men ok, skit samma, ändå rätt bra, ändå Ciara. Men singeln alltså, man blir så trött, framförallt är man trött på Justin Timberlake. Han dansade en sommar. Ingen kan ta "My love" ifrån honom. Men nu känns han lika förutsägbar och enkelspårig och normalbegåvad som han gjorde innan den singeln och succéalbumet som följde.

Hur som helst - det jag skulle komma till är, har ni sett
videon? Den är smokin' hot. Jag brukar inte vara mycket för R&B-videos, brukar inte gå på dem eller vad man ska säga, men den här var genuint sexig. Ganska imponerande. Femtio år av förädling - från Mariilyn Monroes tyget-blåser-upp-scen i Billy Wilders "The seven year itch" till Brigitte Bardot till Tinto Brass till Madonna till Naomi Campbell i "In the closet"-videon till en miljon olika reklamfilmer till inledningsrumpan i "Lost in translation" till detta nu - har gjort den filmandet av den objektifierade kvinnokroppen till en ganska utvecklad medial genre. Man kan tycka vad man vill om denna genre (nota bene: jag använder inte den laddade termen "konstform") - det finns feministiska teorier som är emot, det finns såna som är för, det finns människor som hatar feminism som är för, det finns de som inte vet ett skit om feminism som är emot, yada yada - men man kan inte säga att skiten inte har utvecklats.

Man är vid det här laget luttrad och avtrubbad, man faller inte för de billiga knepen, inte heller det billiga knepet "nu gör vi något som är TVÄRT EMOT de billiga knepen!". Men när man ser Ciara i ett mörkt rum, med en konstig randig rödgrön belysning över sig, röra sig akrobatiskt och rytmiskt så är det bara att kliniskt observera och lugnt konstatera att, ja, den här uttrycksformen är inte död än. Sex kan fortfarande, som vissa människor i tv-branschen brukar säga, gå genom rutan.


våga vägra hårdrocken!

När Fredrik Strage skrev sin underhållande bok "Mikrofonkåt" tog han upp fenomenet postironisk gangsta-wigger. Han tog dock inte upp fenomenet postironisk hårdrockare, vilket han själv är en del av, han liksom Sebastian Suarez-Golborne och numera även min käre vän D.D. Hur kommer det sig att normala, smarta och begåvade män dras till Sepultura och Metallica? Det verkar bara vara just män som drabbas av denna sjukdom - jag skulle vilja kalla den för svininfluensan, men det namnet är taget - för jag har inte sett några unga normala kulturskribenter av det kvinnliga könet åka dit. Ika Johannesson räknas inte, för hon är inte postironisk, har aldrig varit ironisk, har alltid älskat metal.

Vad är det som är så kittlande med dubbelkaggar, elgitarrer som låter som skördetröskor och konsertmonitorer som är staplade på varandra i satanistiska formationer? Varför räcker det inte med att lyssna på bra musik?

Nej, kom inte dragandes med "man kan väl vara ekletisk, var inte så himla rigid"-argumentet. Det är skillnad på att vara eklektisk och på att ha pajat sin estetiska kompass. Vill man vara eklektisk kan man väl lyssna på Olivier Messiaen, Ahmad Jamal, Domenico Scarlatti, Oum Khaltoum, Mighty Sparrow, Errol Dunkley, Allen Toussaint, Matt Monroe, Baden Powell och Gucci Mane på shuffle i sin iPod. Då får man en blandning, då får man variation - helt olika länder och tider och genrer. Att lyssna på R. Kelly på förmiddagen och Metallica på eftermiddagen kan dock inte kallas för variation. Det är bara två olika amerikanska artister som legat på topplistan i västvärlden de senaste decennierna. Den enda skillnaden är att R. Kelly är bra och Metallica inte är det. Punkt slut.

Jag är inte obevandrad inom hårdrock. En av mina bröder har arrangerat hårdrockskonserter i nio år, en annan sitter hemma och försöker lära sig Jimmy Page-solon från youtube. Och när jag växte upp i Simrishamn lyssnade min bäste vän uteslutande på In Flames och dylikt. Dessutom har ju allt från Manowar till "Some kind of monster" ett stort underhållningsvärde. Men ärligt talat - som musik är det totalt ointressant.

Jag menar inte att vara elak. Jag är bara förundrad. Vad  är det som är så bra? Vill man ha hård musik kan man väl lyssna på M.O.P.:s "Stick to ya guns" eller första satsen Schuberts "Döden och flickan"-stråkkvartett.

Filmen som heter Paris och ingenting mer

Igår var jag på bio och såg filmen som heter "Paris" och ingenting mer. Man bör vara skeptisk mot filmer som heter en stads namn + ingenting mer. Tänk om en film hade gjorts som hetat "Stockholm"? Eller "New York"? Så billigt. Obs: det gäller bara för storstäder, företrädesvis huvudstäder. "Paris, Texas" är helt okej, liksom "Fargo", och givetvis allt som heter lite mer än stadens namn, från "Berlin Alexanderplatz" till "L.A. Story" till "2 dagar i Paris". Det är en stor skillnad mellan att döpa en film till "Manhattan" och inte till "New York", och det säger jag inte bara för att jag har en Woody Allen-bias. För övrigt skulle det inte förvåna mig om "Love actually"-mannens nästa film kommer heta "London", särskilt troligt blir detta om hans aktuella "The Boat that Rocked" blir en flopp.

Hur som helst.

Filmen var inte särskilt bra. Så många klyschor så det var helt sanslöst. Jag som hatar "Amelie från Montmartre" av hela mitt hjärta börjar tycka att den var en ganska bra film i jämförelse, och då fattar ni nivån. Romain Duris - som alla inklusive jag själv blev förälskade i efter hans insats i "Mitt hjärtas förlorade slag" - spelar en man som får reda på att han har väldigt kort tid kvar att leva, och denna tid ägnar han åt att vända bitterhet till livsbejankande, han får sin syster att inse hur bra hon har det (eller nja, han typ skäller ut henne för att hon har mage att gnälla om någonting när det är honom som det är synd om), han har en fest i sin lägenhet och har KUL, han ser barn sova och han ler. Uäh.

Men om det ändå stannat där, i "Mitt liv utan mig"-träsket. Men nej, "Paris" är en "Short cuts"-inspirerad mosaik av levnadsöden, och vi får förutom den döende hunken Duris följa hans syster (som spelas av Juliette Binoche, filmens enda behållning), en snygg ung tjej som bor i huset mitt emot Duris och som han spanar på, en medelålders universitetsprofessor som livskrisar, dennes bror som livskrisar efter att insett att han lever ett alltför perfekt och duktigt liv, några Riktiga Arbetare som säljer frukt och fisk på torget och som en natt blir besökta av fyra extremt vackra och rika kvinnor som vill bli förförda av Riktiga Män (en väldigt märklig och otrovärdig scen - ever done it in a slaughterhouse?), en afrikansk man som en av de rika kvinnorna träffat under en semester i Afrique och som försöker ta sig till Europa genom en enkel båt och som givetvis dör (den eventuella dramatiken här kastas bort: efter en kort scen där båten kastar loss klipps det till en lägenhet i Paris där radion meddelar att ett antal båtflyktingar dött, och så var det inte mer med den saken), afrikanens bror som jobbar som sophämtare i Paris och skickar vykort med Parismotiv  till sin brorsa som han pussar innan han lägger dem på lådan, samt en ung söt ekonomistudent som heter Khadija som börjar jobba i ett boulangerie där föreståndarinnan är rasist.

Det man stör sig på är dock inte så mycket klichéerna som hur otrovärdigt allting var. Ett autentiskt replikskifte:
DEN INTE SÄRSKILT ATTRAKTIVE HISTORIAPROFESSORN (efter att ha haft sex med sin unga snygga student): Kan du hantera klichéen med studenten som ligger med sin professor?
DEN UNGA, EXTREMT HETA STUDENTSKAN: Oui. Jag tycker om den.

Förlåt om jag gav bort hela filmen, men ni bör veta vad ni ger er in på. För övrigt är musiken ganska skrattretande. Ni vet vinjetten för Euro Cinemas som visas ibland innan en film börjar? Den där EU-housen med St Germain-gitarren? Hela filmen har ett sånt chilloutigt soundtrack. Förutom när Romain Duris går omkring och mår dåligt, alternativt står i sin aslyxiga balkong i sin aslyxiga lägenhet och mår dåligt - då spelas alltid Erik Saties "Gnossienne no. 1", alltid just den sönderspelade ettan, och alltid i för högt tempo (tacka vet jag Roland Pöntinen, och då ska ni veta att hans inspelning är för snabb i vissas öron). Så klyschigt!

Men ok, om jag ska säga något positivt så är det att för en inbiten frankofil som jag själv var bilderna på Pierre Lachaise, Jardin de Luxembourg och alla hustak (framförallt hustaken - det är vinter, det snöar, det hade kunnat vara "La Bohème") totalt oemotståndlig Paris-porr. Och som sagt var Binoche bra, speciellt hennes minspel i de känsliga scenerna i slutet, och även den kvinnliga frukförsäljerskan var bra, hennes öde engagerade man sig i. Men ärligt talat? Filmen fick EN FYRA i Dagens Nyheter! Helt otroligt. Gårdagens tes är därmed fett bekräftad. De borde veta bättre, de borde fatta att en sån här film är för Frankrike är vad "Så som i himmelen" är för Sverige. De borde gå tillbaka till att inte ge sifferbetyg på filmer. För att citera Spindelmannen, eller Sartre: med stor makt kommer stort ansvar.

sparlåga och ketchupeffekt

Wassup! Först kommer ingenting, sen kommer ingenting, sen kommer ingenting och sen kommer ett alldeles för långt inlägg. Det här är den nya Annika Flynner, get used to it.

Hur som helst.

Jag gillar inte det här med tidskriftsdöden. Alla fina amerikanska tidningar som man inte läser men vill att de ska finnas där - jag tänker på Jean Seberg som säljer New York Herald Tribune i Paris i Godards "Till sista andetaget", snygg och cool och tjugo år innan sin tragiska död, var ska vi ta vägen med den romantiken? I Sverige är tydligen Rodeo konkurshotad, en väldigt tråkig nyhet. Johan "The Wire" Wirfält klarar sig säkert vad han än företar sig, men det känns ändå tungt om en av de bättre blaskorna skulle försvinna. Jag får nästan lust att gå och se "State of play" på bio (trots att jag avskyr Russell Crowe), av ren sympati och sentimentalitet för de gamla goa papperstidningarna.

Den filmen fick för övrigt bara en trea av DN men recensionen var annars extremt positiv, konstigt. Det börjar gå upp för mig att man inte kan lite på DN:s betygsättning. Nästan alla skivor får fyror, slappt! Fyra är det fegaste betyget, eftersom det säger "mycket bra, men inget mästerverk", ingen ska få anklaga recensenten för att ha varit överdrivet positiv. En trea är ju egentligen ett tråkigare betyg, men jag har mer respekt för de som sätter treor hellre än fyror, för det är ett sätt att säga: "rätt bra, men SÅ himla bra var det inte". Det är lite snålt och surt och ofjäskigt.

Själv använder jag ju Nöjesguidens munnar som är mer eller mindre glada eller sura. Där har jag ett dilemma, eftersom jag av estetiska skäl ogillar att se ett uppslag med skivrecensioner och ett hav av ljumma, svaga leenden (betyg 4/6) och nollställda apatiska streck till läppar (betyg 3/6). Därför sätter jag av ren princip ett fett högt eller ett fett lågt betyg, tummen upp eller ner liksom. Objektiv kritisk rättvisa och underhållande text står helt klart i konflikt med varandra.

Jag har förresten börjat skriva för Opus, ifall ni missat det. När sätter man ett betyg för musikens kvalitet, och ett för ljudet! Det är inte så många klassiska skivor som låter som Wavves, så därför blir det sistnämnda betyget automatiskt ofta högt i mina recensioner. I det aktuella numret skriver jag en toklång artikel om Mendelssohn, i nästa nummer blir det en artikel om Jenny Lind och i numret efter det en recension av en 4cd-box med Haydns pianosonater (vilka är underskattade med alla mått mätt).

Apropå Wavves så måste jag säga att jag verkligen älskar "So bored", jag kanske är den siste i världen som säger det, men jag säger det likväl. Jag lyssnade på Wavves i vintras och lyckade höra alla låtar utom just denna - och alla andra låtar var fett dåliga. Jag är verkligen inte lockad av den här nya amerikanska sovrumspunken. Dirty Projectors pratas det mycket om just nu, men jag ställer mig högst avvaktande. Deras förra skiva, som jag gav en ärlig chans förra sommaren, var verkligen grisen i säcken. Så himla tråkig och keff alternative rock. Musik blir inte mer äkta (obs: inga citationstecken kring ordet äkta, eftersom jag tycker att den termen faktiskt har ett värde) för att den är lo-fi, hur kan folk gå på det billiga knepet, nu, snart tjugo år efter Pavement? Pavements bästa låtar - deras enda intressanta låtar - var de som var rena poplåtar, och såna hade de en hel del av. "So bored" är bra för att det är en poplåt i första hand och slamrig neo-noise i andra hand.

Topplistan just nu:
1. Alfred Brendel - Haydn piano sonatas
2. Playboy Tre - Liquor store mascot
3. Cam'Ron feat Jadakiss - Let's talk about it
4. Cheap Trick - Surrender
5. Wavves - So bored

Andra nyheter? Jag mailade Kjell Häglund för ett tag sen, frågade om han ville komponera en musikal tillsammans med mig. Han har inte svarat. Jag tror jag får skriva den själv.