parham - torsken


Rap
Parham
”Torsken”
(Playground)
Betyg: 4 

Göteborgsrapparen Parhams karriär har varit en spännande resa. Debutalbumet ”Pojk” bjöd på gammeldags tuff hiphop med ordrika texter, på uppföljaren ”Hemma här” blev Parham mer personlig och känslomässig, och började sjunga mer, med den sensuella ”Håller mig vaken” som utropstecken. Därifrån utvecklades han till en av samtidens svenska popmusiks främsta skildrare av kärleksrelationer i olika faser, med fjolårets lysande singlar ”Allting med dig”, ”Space” och ”Facetime”. De är alla med på detta album, Parhams finaste hittills. Hans styrka är att han är så brutalt öppen med sina svagheter och misslyckanden. Samtidigt är han ingen emorappare utan bubblar av energi, glädje, humor och attityd. I kombination med lika melodiösa som snärtiga beats blir ”Torsken” en skiva som går rakt in i hjärtat.

Bästa spår: ”Kan du lära mig”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-06)


jireel - 18


Rap

Jireel

”18”

(Nivy/Universal)

Betyg: 3

 

Den yngsta generationen av svenska hiphopartister är friare än de föregående – de är mindre präktigt sentimentala, mindre pliktskyldigt politiska, mer intresserade av att ha roligt och göra poppiga klubblåtar som oblygt sneglar på samtidens amerikanska hitsound. Jireel fyller 18 år samma dag som detta debutalbum släpps men är redan etablerad, efter ett pärlband av singlar, den suveräna epn:n ”Jettad” och fina priser på årets P3 Guld och Grammisgala. Förväntningarna på detta album är höga – tyvärr infrias de bara delvis. Beatsen är mer tillrättalagda än tidigare, låtarna innehåller mer sång och mindre rap, det är glesare mellan de riktigt fyndiga textraderna och Jireels attityd är nu mer gulligt snäll än sexigt cool. Han håller på att slipas till en popartist. Förvisso en utmärkt popartist.

 

Bästa spår: ”Força”

 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli


Kungliga hovkapellet i stockholms konserthus


Kungliga hovkapellet

Musik av Richard Strauss.

Solist: Agneta Eichenholz, sopran.

Dirigent: Alexander Soddy.

Scen: Konserthuset, Stockholm.

Konsertlängd: 2 tim 15 min inkl paus. 

Betyg: 4.

 

Många av romantikens tonsättare hade ett nära förhållande till naturen och ville skildra sina starka naturupplevelser i sin musik. Beethoven med sin pastoralsymfoni, Schumann och Wagner som bägge fascinerades av floden Rhen, Mahler som lät idyllisk natur utgöra kontrast till plågade människopsyken i flera symfonier. 

 

Richard Strauss skiljer sig från sina föregångare genom att älska naturen men ha ett postromantiskt, avmystfifierat och ickeandligt förhållande till den. ”En alpsymfoni” som uruppfördes 1915 är hans maffiga gestaltning av en dagslång vandring i alperna. Det är en skildring som inte är en symbol för något metafysiskt, utan motivet (och skickligheten i utförandet) är ändamålet i sig. Lite som fotorealism inom måleri. Konst som är mer snygg än djup, men inte för den sakens skull helt opersonlig.

 

Det känns passande att Kungliga hovkapellet framför detta orkesterverk när de gästspelar på Konserthuset. De slipper trängas och gömma sig i det orkesterdike på Kungliga operan som är deras hemmaplan, de kan breda ut sig på konsertscenen och andas frisk luft likt musikens berättarjag på dennes alpina utflykt. De spelar fint under den charmigt entusiastiske och glade Alexander Soddy, men det finns en anledning till att detta verk inte framförs oftare: det är helt enkelt oproportionerligt långt. Nästan en timme av musikalisk fotorealism blir lite för mycket.

 

En annan av Strauss tondikter, ”Till Eulenspiegels lustige Streiche” från 1895, inleder konserten. Det är ett mindre episkt verk än alpsymfonin – en sorts farsartad kortfilm som med musik frammanar berättelsen om en fräck spjuver och hans hyss. Lättare att smälta och väldigt fartfylld, synd bara att själva storyn är ganska ointressant och att upplösningen – Till Eulenspiegel förs till galgen och avrättas – kommer lite väl abrupt. Men i sin rena berättarglädje är det ändå underhållande musik.

 

Konsertens höjdpunkt är de fyra sånger för sopran och orkester som Strauss komponerade 1948, året då han fyllde 84 och även året innan han gick bort. Dikterna av Hermann Hesse och Joseph von Eichendorff som Strauss valt ut handlar alla om den annalkande döden och han klär lyhört och ödmjukt de gripande raderna i de vackraste orkestertyger som han kan sy upp. Agneta Eichenholz röst tycks växa för varje sång, och i den sista av dem, ”Im Abendrot”, skapar hon och hovkapellet lika stark musik som den bästa av Strauss operor.

 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli


jenny wilson - exorcism


Indie

Jenny Wilson

”Exorcism”

(Gold Medal/Border)

Betyg: 5

 

Den starkaste konsten, den som når allra längst in hos den som tar del av verket, är den konst som kommer av att skaparen ställer något på spel, offrar något av sig själv, blottar en öm punkt. Det som blottas måste inte nödvändigtvis vara något mörkt och sorgligt – det kan lika gärna handla om naiv kärlek eller barnslig glädje – men det är nog ändå vanligast att denna typ av självutlämnande konst handlar om något smärtsamt. Ett trauma som måste bearbetas.

 

Men att en konstnärlig utövare väljer att göra detta, offra sig själv, blotta sitt sår, leder inte automatiskt till stor konst. Det är detta som är det läskiga (utöver blottandet i sig), det är det som gör att något sätts på spel. Det finns inga garantier för att det ska bli bra, för att det ska vara värt besväret. Att som artist behandla en traumatisk och djupt privat erfarenhet och inte förmå göra materialet rättvisa, att bara få ur sig något platt och klichéfyllt – vilken mardröm.

 

Jenny Wilson är, som tur är, en fantastisk artist. Inte nog med att hon vågar gå allra längst in i det såriga och jobbiga – på ”Exorcism” behandlas två fruktansvärt plågsamma upplevelser – hon är dessutom så litterärt välformulerad, musikaliskt skicklig och sylvasst fokuserad att hon kommer tillbaka med en bländande stark skiva. Men det är inget vackert ljust sken som bländar utan ett kusligt och tragiskt.

 

Jenny Wilson har aldrig varit rädd för att vara personlig. På första soloalbumet ”Love and youth” (2005) gjorde hon osentimentala nedslag i sin barndom och tonårstid. På andra skivan, mästerverket ”Hardships!” (2009), förvandlade hon krassa men poetiska rapporter från livet som småbarnsmamma till en unik musikresa som tycktes korsa Joni Mitchells ”The hissing of summer lawns” med D’Angelos ”Voodoo” och ett par österländskt doftande melodier. Låtarna på den skivan var så starkt att hon återbesökte dem på dubbelalbumet ”Blazing” (2011) där de fick stötas och blötas i både kollektivistisk gospel och experimentell ambient.

 

Senaste skivan, den hyllade och Grammisbelönade ”Demand the impossible!” (2013), skapades i efterdyningarna av Jenny Wilsons kamp mot sin bröstcancer. Trots läckert producerad musik och tungt personligt ämne tycker jag att det är hennes minst intressanta album. För här gick hon aldrig riktigt in i smärtpunkten, hon höll sig utanför med armarna i kors, signalerade att hon var kaxig, orädd och stark. Sådana gestalter kanske behövs, inte minst kvinnliga sådana i en mansdominerad musikvärld, och på sätt och vis framstod Jenny Wilson som en svensk Beyoncé på sitt mest ”Survivor”-självsäkra kamphumör. Men inom konst är svaghet alltid mer intressant än styrka.

 

Och på ”Exorcism” erbjuder Jenny Wilson oss sin svaghet. Hon vågar visa sig svag, bräcklig och mänsklig. Hon tar ett djupt andetag och sedan låter hon den traumatiska floden välla fram.

 

Många av skivans låtar handlar om en våldtäkt. Den skildras på olika sätt, med olika grad av närhet till händelsen och med olika känslor i fokus (uppgivenhet över könsmaktsordningen i ”Disrespect is universal”, ilska i titelspåret), men alltid ur offrets perspektiv. Hela tiden kläs texterna i elektronisk musik som är kongeniala med ordens temperament. I ”Rapin*” höjs och sänks tempot på ett subtilt sätt, som om musiken följer berättarens puls.

 

Andra låtar handlar om en destruktiv kärleksrelation där berättarjaget blir utpsykat och emotionellt dränerat av en allt annat än kärleksfull partner. Dessa låtar, som har något mjukare sångmelodier, är om möjligt ännu mer drabbande. Och det är uppenbart att den exorcism som albumtiteln hoppas på tar sikte lika mycket på dessa upplevelser.

 

Man skulle kunna säga att ”Exorcism” är metoo-epokens första mästerliga popalbum, men det vore att reducera skivan. Det privata är visserligen politiskt här. Men framförallt är det en tour de force av en artist som offrar sig själv, går in i minnenas törnesnår och kommer ut med en gnistrande svart pärla.

 

Bästa spår: ”It’s love (and I’m scared)”

 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

 

BONUS: Fem andra exempel på musikalisk exorcism.

 

John Lennon ”Mother” (1970)

John Lennon växte upp utan sina föräldrar och hans mamma dog när han var 17. Efter att ha lämnat The Beatles gick Lennon i primalterapi, skrek sig fram till sin barndoms trauman och skrev denna fantastiska låt till sitt legendariska första soloalbum. 

 

Nirvana ”Where did you sleep last night” (1994)

Finalnumret på Nirvanas bästa album, liveskivan ”MTV Unplugged in New York”, är en cover på en gammal Leadbelly-låt. Här kanaliserar Kurt Cobain all sin ångest, vänder ut och in på sin själ med sin sång. Fem månader efter inspelningen tog han sitt liv.

 

Gang Starr ”Moment of truth” (1998)

Det finns många hiphoplåtar om depression och självdestruktivitet. Just denna sticker ut för att Guru så nyanserat och dramaturgiskt kraftfullt rappar om hur han är nära att ta sitt liv men hur han lyckas få allt att vända. Hypnotiskt vackert beat.

 

Lady Gaga ”Til it happens to you” (2015)

Precis som Jenny Wilson har Lady Gaga förvandlat en personlig erfarenhet av våldtäkt till terapeutisk pop. Det lite svulstiga i denna powerballad (gjord till en dokumentärfilm om våldtäkt) kontrasteras fint mot refrängens torrt bistra konstaterande.

 

Frida Hyvönen ”Fredag morgon” (2016)

Precis som Jenny Wilson har Frida Hyvönen skildrat ett destruktivt kärleksförhållande där en berättarjaget dras in i en mörk spiral och långsamt bryts ned av sin partner. En lång och otroligt stark ballad som har fått ett enormt genomslag.