parham - torsken

Publicerat i: recension


Rap
Parham
”Torsken”
(Playground)
Betyg: 4 

Göteborgsrapparen Parhams karriär har varit en spännande resa. Debutalbumet ”Pojk” bjöd på gammeldags tuff hiphop med ordrika texter, på uppföljaren ”Hemma här” blev Parham mer personlig och känslomässig, och började sjunga mer, med den sensuella ”Håller mig vaken” som utropstecken. Därifrån utvecklades han till en av samtidens svenska popmusiks främsta skildrare av kärleksrelationer i olika faser, med fjolårets lysande singlar ”Allting med dig”, ”Space” och ”Facetime”. De är alla med på detta album, Parhams finaste hittills. Hans styrka är att han är så brutalt öppen med sina svagheter och misslyckanden. Samtidigt är han ingen emorappare utan bubblar av energi, glädje, humor och attityd. I kombination med lika melodiösa som snärtiga beats blir ”Torsken” en skiva som går rakt in i hjärtat.

Bästa spår: ”Kan du lära mig”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-06)

Kommentera 0

jireel - 18

Publicerat i: recension


Rap

Jireel

”18”

(Nivy/Universal)

Betyg: 3

 

Den yngsta generationen av svenska hiphopartister är friare än de föregående – de är mindre präktigt sentimentala, mindre pliktskyldigt politiska, mer intresserade av att ha roligt och göra poppiga klubblåtar som oblygt sneglar på samtidens amerikanska hitsound. Jireel fyller 18 år samma dag som detta debutalbum släpps men är redan etablerad, efter ett pärlband av singlar, den suveräna epn:n ”Jettad” och fina priser på årets P3 Guld och Grammisgala. Förväntningarna på detta album är höga – tyvärr infrias de bara delvis. Beatsen är mer tillrättalagda än tidigare, låtarna innehåller mer sång och mindre rap, det är glesare mellan de riktigt fyndiga textraderna och Jireels attityd är nu mer gulligt snäll än sexigt cool. Han håller på att slipas till en popartist. Förvisso en utmärkt popartist.

 

Bästa spår: ”Força”

 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Kommentera 0


Kungliga hovkapellet

Musik av Richard Strauss.

Solist: Agneta Eichenholz, sopran.

Dirigent: Alexander Soddy.

Scen: Konserthuset, Stockholm.

Konsertlängd: 2 tim 15 min inkl paus. 

Betyg: 4.

 

Många av romantikens tonsättare hade ett nära förhållande till naturen och ville skildra sina starka naturupplevelser i sin musik. Beethoven med sin pastoralsymfoni, Schumann och Wagner som bägge fascinerades av floden Rhen, Mahler som lät idyllisk natur utgöra kontrast till plågade människopsyken i flera symfonier. 

 

Richard Strauss skiljer sig från sina föregångare genom att älska naturen men ha ett postromantiskt, avmystfifierat och ickeandligt förhållande till den. ”En alpsymfoni” som uruppfördes 1915 är hans maffiga gestaltning av en dagslång vandring i alperna. Det är en skildring som inte är en symbol för något metafysiskt, utan motivet (och skickligheten i utförandet) är ändamålet i sig. Lite som fotorealism inom måleri. Konst som är mer snygg än djup, men inte för den sakens skull helt opersonlig.

 

Det känns passande att Kungliga hovkapellet framför detta orkesterverk när de gästspelar på Konserthuset. De slipper trängas och gömma sig i det orkesterdike på Kungliga operan som är deras hemmaplan, de kan breda ut sig på konsertscenen och andas frisk luft likt musikens berättarjag på dennes alpina utflykt. De spelar fint under den charmigt entusiastiske och glade Alexander Soddy, men det finns en anledning till att detta verk inte framförs oftare: det är helt enkelt oproportionerligt långt. Nästan en timme av musikalisk fotorealism blir lite för mycket.

 

En annan av Strauss tondikter, ”Till Eulenspiegels lustige Streiche” från 1895, inleder konserten. Det är ett mindre episkt verk än alpsymfonin – en sorts farsartad kortfilm som med musik frammanar berättelsen om en fräck spjuver och hans hyss. Lättare att smälta och väldigt fartfylld, synd bara att själva storyn är ganska ointressant och att upplösningen – Till Eulenspiegel förs till galgen och avrättas – kommer lite väl abrupt. Men i sin rena berättarglädje är det ändå underhållande musik.

 

Konsertens höjdpunkt är de fyra sånger för sopran och orkester som Strauss komponerade 1948, året då han fyllde 84 och även året innan han gick bort. Dikterna av Hermann Hesse och Joseph von Eichendorff som Strauss valt ut handlar alla om den annalkande döden och han klär lyhört och ödmjukt de gripande raderna i de vackraste orkestertyger som han kan sy upp. Agneta Eichenholz röst tycks växa för varje sång, och i den sista av dem, ”Im Abendrot”, skapar hon och hovkapellet lika stark musik som den bästa av Strauss operor.

 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Kommentera 0
Visa fler inlägg