koreless - never



från
vårljus

future - honest



Hiphop
Future
”Honest”
(Freebandz/A1/Epic/Sony)
Betyg: 4 

Subgenren ”hiphopartister som sjunger istället för att rappa” har sin egen historia. Från 90-talets gangstergentleman Nate Dogg och dubbelbegåvningen Lauryn Hill via millennieskiftets framtidsmissionär Missy Elliott och bluesiga dysterkvisten Z-Ro till autotunepionjären T-Pain och snällkillen Drake har en regel varit konstant: ju poppigare sångmelodier, desto större genomslag.

Men 30-åriga Future från Atlanta erbjöd en alternativ väg när han dök upp för några år sedan. Hans sångstil låter utsmetad, muterad, berusad – men samtidigt mer passionerad och direkt drabbande än någon annans.

Futures debutalbum ”Pluto” var en ojämn historia. Det var snarare genom sina sensationella gästinhopp på andra artisters hits – Lil Waynes ”Love me”, Ace Hoods ”Bugatti” och Rihannas ”Loveeeeeee Song” – som han fick stjärnstatus. Future stal alltid showen med sin råa känslosamhet, det var hans ord som fastnade. 

”Honest”, Futures andra album, är ett stort steg framåt. Här finns fortfarande den typ av hårda och utstuderat monotona klubblåtar som dominerade debuten och som fungerar likadant som traditionell samtida rap. Och de låter toppen. Men här finns också R&B-inspirerade kärlekslåtar där kombinationen av Futures kvicksilverlikt flytande ylande och de nakna känslorna skapar fascinerande musik. De två sidorna tvinnas samman till en helhet som låter modern och omedelbart älskvärd – ett av årets bästa hiphopalbum. 

Bästa spår: ”Blood, sweat, tears”, ”Honest” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-23)

bette midler - let me just follow behind



från
vårljus

kring krule på debaser strand

 


King Krule
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 4  

Unga manliga konstnärer beundras ofta för sin ungdom på ett beklämmande sätt. Visst, det är kul att danska poeten Yahya Hassan, svenska rapparen Yung Lean och engelska indieartisten Archibald ”King Krule” Marshall alla är tonåringar, men det bör inte ta fokus från det viktiga, nämligen deras verk. Det objektifierande är förytligande.

King Krule är hur som helst, som tur är, betydligt intressantare än sin ålder. Med sin opolerade urengelska röst och sin ofta nakna elgitarr har han ofta jämförts med Billy Bragg, men liknar egentligen mer en Gil Scott-Heron – som mosade ihop jazz, poetisk pratsång och gatusmart attityd på 70-talet – fångad i Oliver Twists skepnad.

King Krules gitarrspel ligger nämligen väldigt långt från rockmangel, han pusslar ihop vackra jazzackord och matchar dem med försiktigt svängiga trummor. Att musiken ändå låter så rå och kraftfull beror delvis på hans sätt att spela gitarr: inte alls duktigt och ultraproffsigt som en typisk jazzgitarrist, utan nervigt och upphetsat som om han upptäckte majsjuor igår.

Råheten beror också på hans sångröst, som oförutsägbart och sömlöst växlar mellan tre väldigt olika röstlägen: romantiskt 50-talscroonande, en tillbakalutad samtalslik spoken word-stil och ett frustrerat och desperat vrål från en fängelsehålas djup. Hans ordrika texter bekymrar sig inte om hittiga refränger men låter som de kommer rakt ur hjärtat.

Debaser Strand är fullsmockat och varmt som en bastu när den begåvade artisten går på scen. Live har King Krule med sig en andregitarrist, en basist och en trummis. Det skickliga bandet omvandlar skivans tassande hiphopbeats till dynamisk jazzfunk, en förändring som fungerar bra – det låter lite mindre modernt, men lika egensinnigt. Huvudpersonen sjunger ljuvligt och befinner sig djupt inne i musiken, det spritter i kroppen på honom och så gott som varje låt träffar mitt i prick. Mellansnacket är korthugget men charmigt.

Mitt enda klagomål är att scenen på Debaser Strand är lite för låg – sikten skyms av en skog av resliga indiemän. Men även som flackande skugga i en platonsk grotta är King Krule fantastisk.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-15)

bob dylans tio bästa låtar



Jag och några vänner i vår lilla Facebook-grupp bestämde oss för att lista våra favoritlåtar med Bob Dylan och posta en om dagen. Igår blev vi klara. Här är mina val och de motiveringar jag skrev:

#10
mama, you been on my mind

ung å kär

#9 is your love in vain?

blir kallsvettig av att man bara får välja tio låtar. hur som helst. den här är mindre episk än changing of the guards men jag gillar den väldigt mycket, kanske mest för titeln/texten men musiken är ju oerhört fin också (det är lite av en "proffsig" låt, en "dylanschlager" på samma sätt som i threw it all away, men jag diggar det). så bräckligt med ny kärlek, så läskigt, så fett. känns som refrängens fråga riktar sig lika mycket till berättarjaget som till tjejen han blivit ihop med.

#8 idiot wind  

så satans bra. utropstecken efter varje textrad låter det som. kanske den elakaste låten dylan gjort - varje gång du öppnar käften kommer bara en idiotvind, jag får spel! - men det är ilska i affekt, det är en sårad och bitter form av elakhet. berättarjaget är ju så förtvivlat ledsen över att hur försurnad och rutten kärleken blivit, att han känner så mycket aversion, att allt det fina är ett minne blott. han följde henne "down the highway, down the tracks, down the road to ecstasy" men det hjälpte inte. i sista refrängen byter han ut alla "du" mot "vi", han känner sig lika mycket som en idiot själv. jag tycker det är så starkt.

#7 it's all over now, baby blue  

en av de första dylanlåtarna som jag älskade (från "bob dylan's greatest hits" som jag fick i julklapp av min moster en gång). inte konstigt när melodin är så satans hittig och texten är fett bra (lite besläktad med like a rolling stone?), älskar alla dessa bilder, all your seasick sailors, the vagabond who's rapping at your door… när jag några år senare skaffade hela bringing it all back home-skivan och hörde att den hade andra fina akustiska ballader, som den episka gates of eden och den febriga it's all right ma, i'm only bleeding, kändes plötsligt baby blue lite tillrättalagd och poppig. men det är ändå min favorit från den skivan. det bästa med den är tonläget, en konsekvens av att de rätt trevliga ackorden/melodin korsas med denna text. berättarjaget skakar på huvudet med ett snett leende på läpparna. situationens verklighet i nuet är så tveklöst pissig att det är bortom att sörja, det är bara att kapitulera. bitterheten går upp i rök för den tjänar ingenting till. bara face it. det är över. farväl.

#6 simple twist of fate  

(självcensur: den anekdot som jag skrev som kommentar till denna låt känns lite för privat för att jag ska publicera den här. låt oss bara säga att det är en låt som hade en viss roll i en rätt plågsam separation som jag gick igenom en gång i tiden.)

#5 the man in me 

den dylanlåt jag lyssnat på i särklass flest gånger. hörde den första gången i the big lebowski (att jag inne på folk å rock i lund valde mellan the big lebowski-soundtracket och new morning för att få tag på låten, och valde den förstnämnda skivan, försenade min dylanvurm med flera år) och den är fortfarande svår att lyssna på utan att tänka på den kaliforniska öknen och de blinkande ljusen i natten. länge var det min favoritlåt med dylan, men det är ärligt talat inte någon av hans mest inspirerade texter (även om den är fin!) och ger mig inte rysningar på samma sätt som andra låtar. men fy tusan vad mysig den är. så mycket värme i denna musik. dylan låter lite full, och full av kärlek. det är en låt som pustar ut lyckligt.

#4 i want you  

jag insåg inte att det här var en av mina absoluta favoriter med bob dylan förrän häromdagen. jag har alltid tänkt att blonde on blonde är den mest musikaliskt (ej textmässigt) fulländade av dylans skivor, jag tycker den har ett unikt sound, en vision som framgångsrikt realiserades. ja, med undantag för den vidriga öppningslåten då, vars titel inte förtjänar att nämnas. men det finns många bra låtar, och jag har tidigare anslutit mig till de som fastnat för det episka avslutningsspåret sad eyed lady of the lowlands. men nu när jag lyssnar på skivan tycker jag att den låten är lite pretto (även om den är väldigt fin). i want you är något helt annat, här sätts inte kvinnan på piedestal, låten handlar inte så mycket om henne som berättarjagets känslor. det är en svår genre: låtar om kåthet inför den man är ihop med, det blir ju lätt bubbelbadsmusik, nöjda leenden och bask. dylan lyckas fånga den tidpunkt då åtråns smärta finns kvar från tiden innan man vet om kärleken är besvarad, samtidigt som denna tid övergått i något annat, nämligen lycklig kärlek. det är fint. melodin är toppen och - detta är kanske en banal iakttagelse - det känns som dylans snabbaste låt? högt, rusigt tempo. precis som blodet som rusar i den förälskade.

#3 girl from da north country feat. johnny ca$h  

vissa föredrar originalversionen från freewheelin', jag vet inte, den är fin men påminner lite väl mycket om en scarborough fair-ripoff i mina öron. nyinspelningen från 1968 är något annat, den är tung och episk på något sätt, nästan som en långsamt sexig groove, trots att det bara är två mansröster och två akustiska gitarrer. men bob dylan sjunger så djupt och fylligt, som ett riktigt bra vin, och johnny gör sitt bästa för att smälta in, han låter inspirerad och gullig. men varför älskar jag denna låt så mycket att jag har den som min trea? jag tror det är för att dylan låter som att han släpper garden. nashville skyline är den första skiva utan kryptiska metafortäta texter, låtarna är enklare och rakare, mer sentimentala men också mer innerliga. när han sjunger girl from the north country igen är det som att han hör orden han en gång skrev, hör vad de betyder på riktigt, det är inte bara snygga ord, han låter känslan sjunka in på ett sätt som han inte fullt ut gjorde som ung cool folkie. i värmen och enkelheten kommer också ett nytt allvar, en ny tyngd. kalla det vuxenhet.

#2 you're a big girl now  

varför är det här min favorit på blood on the tracks? kanske för att det är den mest miserabla, den minst garderade. språket är så rått och tydlligt, det är bilder huggna i sten. fågeln som sitter på ellinjen och sjunger ensamt och patetiskt, jag är som den. smärtan är som en korkskruv som borrar in sig i mitt hjärta, det är en smärta som pausar och börjar om igen hela tiden. jag är i regnet, du är på torra land. du ligger med någon annan nu, det är priset jag får betala som fuckade upp vårt förhållande. kärlek är så enkelt (antingen finns den eller också finns den inte). musiken är stillsamt allvarstyngd, inte nattsvart utan oftast durig, men verkligen tung, tyngd av mörka moln som inte försvinner. det mest hjärtskärande är när berättarjaget försöker vara hoppfull - "i can change, i swear", men det följs direkt av det passivt aggressiva och uppfordrande "see what you can do", hoppet skjuts i sank direkt, innan han ens avslutat meningen. därefter muttrar han "i can make it through, you can make it too" och verkar inte tro på något av det. det är en låt som desperat kämpar för att inte bli bitter, och just därför låter extra sorglig. bob dylan är mitt inne i låten, mitt uppe i skiten, mer än i någon annan låt jag vet. jag älskar den nästan lika mycket som jag älskar honom.  

#1 sign on the window  

Den poetiska första versen. Den personliga tredje versen. Hans pianospel. Hans förkylda sångröst. Buskisen med rainbow trout. Gospelkörerna som aldrig är för mycket. Den fina melodin. Här finns nästan allt man gillar med Bob Dylan inbakad i en och samma låt. Men det är nog framförallt de sista orden i sista versen som får mig att älska låten så förbehållslöst, all tvekan och inre kamp och blygsamt hopp som ryms i dem. "Built me a cabin in Utah / Marry me a wife, catch a rainbow trout / Have a bunch of kids who call me pa / That must be what it's all about / That must be what it's all about." Denna fråga utan frågetecken är lika giltig i början som i slutet av ett kärleksförhållande - låten är ett prisma som låter annorlunda beroende på från vilken vinkel man tar sig in i den.


mahler och richard strauss i berwaldhallen



Sveriges Radios Symfoniorkester 
Dirigent: Daniel Harding 
Solist: Emily Magee, sopran 
Verk av Gustav Mahler och Richard Strauss 
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Betyg: 3  

Sekelskiftet 1900 var Gustav Mahler i Wien och Richard Strauss i Berlin de största inom den tyskspråkiga musiken. De var väldigt olika – och medan den enes verk sedermera bannlystes av nazisterna lyftes den andre fram av dem – men utgör tillsammans slutpunkten för den germanska romantiken. Båda var mästare av orkestrering, båda fångade den överhettade fin de siècle-tidsandan i sin musik, båda symboliserar det som raserades med modernismens och världskrigens intåg i Europas kulturliv. 
 
Strauss ”Vier letzte Lieder” var det sista som tonsättaren fullbordade – detta var 1948, då han var 84 år gammal. Dessa fyra sånger för sopran och orkester skildrar människans närmande till döden på ett sätt som är rakt och omöjligt att värja sig mot. Att sångerna har högt flygande melodier och många ljusa ackord gör dem bara än mer hjärtskärande.
 
Framförandet i Berwaldhallen är fint men en smula sömnigt. Radiosymfonikernas gemensamma klang låter stundtals grötig och oartikulerad. Emily Magee har en vacker röst men lyckas inte tränga igenom orkestern annat än i de mest kraftfulla sångpartierna. 
 
En helt annan glöd visar Radiosymfonikerna när det är dags för Mahlers sjätte symfoni, komponerad mellan 1903 och 1904. Dirigenten Daniel Harding är en passionerad Mahlerälskare och går in i symfonin med total hängivenhet. Det är ett intressant verk eftersom det är den enda av Mahlers symfonier som slutar i moll. Men det är inte hans mest ödesmättade och existentiellt djupa verk, utan en hård och tuff symfoni vars marschrytmer i inledningssatsen låter kaxiga och i scherzot ömsom oroliga, ömsom hoppfulla. 
 
I den vackra långsamma satsen genomborras stillheten av en ringande mobiltelefon från publiken. Det får passera. Men i finalens dramatiska slut, när musiken alltmer långsamt och ödesmättat rör sig mot dödsögonblicket samtidigt som intensiteten stegras, kommer den piggt pinglande mobiltelefonen tillbaka, och ringer ett bra tag. Det går inte komma ifrån att stämningen blir totalt punkterad, även om det inte är musikernas fel, och det tunga slutackordet berövas sin dramaturgiska effekt. 
 
En märkbart irriterad Daniel Harding väntar länge innan han orkar ta emot publikens solidariskt skamsna applåder. 
 
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-11)

vårljus



Nu är den här - eller den har faktiskt varit här i ett par veckor, jag har bara inte hunnit skriva ett blogginlägg om den - Spotifylistan med vårens 100 bästa låtar! Vårljus kallar jag den och
du hittar den genom att klicka här. Hoppas du gillar den. Jag är faktiskt rätt nöjd själv, och jag säger faktiskt, för jag trodde inte den skulle bli så bra när jag i början av mars började sätta ihop listan på allvar. "Man måste få göra lite dåliga skivor också" sa Håkan Hellström när han intervjuades i samband med "Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått" och syftade på att han kanske inte skulle orka göra samma totala urladdning och perfektionstiska arbete i framtiden som han hade gjort på sina tre första album. Så kan jag känna inför mina årstidslistor - alla kan ju inte bli lika bra, någon gång kommer det hända att jag gör en lista som är klart sämre än de föregående. Men så putsar jag och putsar och så blir det rätt bra till slut ändå. Jag är glad för det.

Vibben på den här listan är lite speciell. Man skulle kunna kalla den för förälskad. Vilket hör våren till, right? Inte mycket "visst gör det ont när knoppar brister"-ångest, mer feelgood, fast olika typer av feelgood. Jag har en engelsk vårförmiddag med klar luft och relativt mycket solljus efter en regnig natt - Prefab Sprout, Sabres of Paradise, Disclosure, gammal 2-step i form av Architechs. Älskar London (ej varit där på 13 år). En hel del yacht rock (ja, det finns fortfarande folk som lyssnar på det pga vissa låtar är fett bra) och balerarisk gammal pop (det med! Fnys på, hipsters) som Garland Jeffreys, Paul Young, Bill LaBounty och Chris Rea. Även härliga solblekta vykort från det sena 60-talets Kalifornien från Jackie DeShannon, Bob Lind, Cyrus Farrar, Jack Nitzsche med flera (Oaklands Souls of Mischief passade också in här tyckte jag). Lite göttig indie som Slowdive (som kommer till Way Out West!), Razorcuts och Matti Alkberg, indie känns också som en vårgrej. Inte så mycket hiphop och R&B, men jag kör några bangers mot slutet, flera producerade av DJ Mustard. Lite klassisk musik från 1700-talet (Bachs son Carl Philipp Emanuel), 1800-talet (Brahms) och 2000-talet (den serbiska tonsättaren Isidora Zebeljan). Även lite mysjazz (Oliver Nelson) och jazzsamplande 90-talsmys (Guru's Jazzmatazz! Åh, 1993). Och så en del låtar som bara är - fina. Detta är en fin vår.

Artister på vårljus: Martin Rev, Phyllis Dillon, Walker Brothers, William Tyler, The Beautiful South, Håkan Hellström, Aventura, Bone Thugs-N-Harmony, Rick Ross feat Kanye West & Big Sean, Prefab Sprout, The Sabres Of Paradise, Disclosure & London Grammar, Architechs feat Nana, Gold Panda, Demarco, Tinashe feat Schoolboy Q, Burhan G feat Nik & Jay, Ji Nilsson, CEO, The Gist, Devin, The Durutti Column, The Cure, Sky Ferreira, Siouxsie And The Banshees, Roger Whittaker, Cyrus Faryar, Bob Lind, Souls Of Mischief, Jack Nitzsche, Fleetwood Mac, Real Estate, Jackie DeShannon, Elton John, Garland Jeffreys, The Hollies, Diana Ross, Electric Light Orchestra, Backstreet Boys, Paul Young, Roxy Music, Joyce Sims, Rich Gang feat Future, LOL Boys (Shlohmo Remix), The S.O.S. Band, Dionne Warwick, Chris Rea, Sade, Connan Mockasin, Bill Frisell, The War On Drugs, Lucius, Miklos Spanyi som spelar Carl Philipp Emanuel Bach, Alice Boman (1987 Remix), Tim Hardin, The Originals, Bill LaBounty, Miley Cyrus, Eldkvarn, John Wizards, Vondelpark, Black, Robert Wyatt, Brenda Holloway, Lady June ,Gerhard Oppitz som spelar Johannes Brahms, Jeans Wilder, Cocteau Twins, Slowdive, Dean Blunt & Inga Copeland, Razorcuts, Mattias Alkberg, Red House Painters, Black Sabbath, Van Morrison, Guru & N’Dea Davenport, Freddie Gibbs & Madlib feat Raekwon, IamSu, Danny Brown feat Charli XCX, Schoolboy Q, Ison & Fille, Kevin Gates, K CAMP feat Kwony Cash, YG feat Lil Wayne, Rich Homie Quan, Meek Mill & Nicki Minaj, 8-Ball & MJG feat OutKast, Kid Ink feat Chris Brown, Vybz Kartel & Gaza Slim, Don Omar, DJ Mustard feat TeeCee4800, Rich Homie Quan, FKA x inc., Salma Agha, Bappi Lahiri, Chorus & Vijay Benedict, Klaus Nomi, Bette Midler, Oliver Nelson, Yves Montand, Koreless, Isidora Zebeljan, Ali Farka Touré & Toumani Diabité och Toots & The Maytals.

tim hecker på södra teatern



Tim Hecker
Scen: Södra teatern, Stockholm.
Betyg: 5

Lars von Trier var en gång aktuell som regissör av Richard Wagners operacykel ”Nibelungens ring”, ett projekt som tyvärr aldrig fullbordades, men han publicerade en artikel där han redovisade sina idéer för uppsättningen. De byggde på att släcka ner så mycket som det bara gick på scenen, så att sångarna sjöng i mörker och publiken fick ana handlingen snarare än att se den utspelas. Det skulle ge ett starkare och djupare intryck, menade von Trier.  

Jag kommer att tänka på det när Tim Hecker går på scen på Södra teatern och ljuset släcks ner till ett minimum. Den kanadensiske electronicahjälten är svagt upplyst på scenen, framför allt av skenet från sina datorskärmar och en ynklig röd lampa, men förutom detta och nödutgångsskyltarna är det mörkt.   Det är bara att kapitulera, luta sig tillbaka i stolen och låta sig omslutas av mörkret och musiken. Det dröjer inte många sekunder innan man är totalt i Tim Heckers våld. Volymen är öronbedövande hög, basen får ens ben att vibrera, och det är precis så det ska vara. Det låter som om My Bloody Valentine framförde vilostundsmusik till ett dagis för cyborger.  

Tim Hecker, som länge kombinerade sin musikkarriär med att jobba som politisk analytiker för kanadensiska regeringen, har på skiva förfinat sin blandning av brusig glitch och varm ambient sedan 00-talets början. Live gör han ingen direktöversättning av de elektroniskt viskande skivorna, utan något större och tyngre. Han låter låtarna svälla organiskt, övergå i varandra på ett sublimt intrikat sätt och bilda en hel värld som tar över lyssnarens. Det är en maffig upplevelse. 

Som publik känner man sig i ena stunden som landningsbanan på en flygplats som tar emot en jumbojet, i den andra som en elektrisk signal på en telegraflina i ödemarken, i den tredje som röken som långsamt bolmar från en fabriksskorsten i ett industrilandskap om natten. Musiken är så suggestiv, och inramningen så klockren, att avståndet mellan verk och publik suddas ut. Med slutna ögon, spetsade öron och öppet sinne är man efter ett tag inte bara inne i musiken, man är musiken. Det är konstens trolleritrick.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-09)

SOHN - tremors



Indie
Sohn
”Tremors”
(4AD/Playground)
Betyg: 2  

Indie-R&B håller på att bli vår tids ensam-man-med-gitarr. Uttrycket är annorlunda, och fokus är mer på själfylld sång än på citatvänliga texter, med det är samma demografiska grupp, bara en ny generation av manliga svårmodiga enmansorkestrar. Denna utveckling är ett tveeggat svärd – å ena sidan är det sympatiskt att R&B får den uppskattning den förtjänar och att dagens verktyg för musikskapande utnyttjas. Å andra sidan låter många av de unga männen som lyssnat ihjäl sig på The Weeknd och James Blake ofta lika duktiga och fantasilösa som äldre tiders Bob Dylan-kopior. Londonsonen Toph Taylor har gett ut musik under namnet Sohn i ett par år och nu är debutalbumet här. Det låter snyggt, och är egentligen lika mycket electronicapop som indie-R&B, men det är inte särskilt angelägen musik.  

Bästa spår: ”Bloodflows”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-09)

intervju med jesper nordin



Årets tonsättar­weekend i Stockholms konserthus tillägnas Jesper Nordin, en av Sveriges mest firade tonsättare av modern konstmusik. DN:s Nicholas Ring­skog Ferrada-Noli har träffat honom.

En violin börjar gnissla, stegrande, men tystnar snart. Ett ­elektroniskt muller börjar växa. Vio­linen kommer tillbaka, pressar sig igenom det tilltagande bruset, och gnisslandet framstår inte längre som ett gnissel eller oväsen. Men inte heller en melodi. Och inte heller ett meningslöst ljud. Det är musik. Det är början på stycket ”
Calm like a bomb” av Jesper Nor­din, början på en tio minuter lång resa genom ett postapokalyptiskt landskap. Eller är det genom en vanlig svensk skog under en hotfull natt?

Det finns inga svar. Bara frågor och associationer som poppar upp och skapar inre bilder för lyssnaren. Så fungerar musik när den är som bäst. Så fungerar Nor­dins verk.

Stockholms konserthus har sedan 2006 kompletterat sin årliga tonsättarfestival, som äger rum på hösten, med en tonsättar­weekend med enbart svenska tonsättare i fokus. I år har turen kommit till Jesper Nordin. Från torsdag till ­söndag denna vecka fylls Konserthuset med ett digert program som förutom Nordins egna kompositioner innehåller musik av andra ­tonsättare som Nordin har valt ut, där­ibland favoriten Fausto Romitelli.

Jesper Nordin, född 1971, har inte den typiska bakgrunden för en tonsättare. Han spelade inget instrument som liten, var med i ett punkband som tonåring och hade inget intresse för klassisk musik förr­än han som 20-åring började läsa musikvetenskap. Men han kom från en konstnärlig familj: mamman var skådespelerska, pappan bildkonstnär och det fanns en lång tradition av folkmusiker i släkten.

Hur har det påverkat ditt yrkesval att dina föräldrar jobbade inom konst?

– Jättemycket. När jag var ton­åring och började spela i band fanns det flera som var jätteduktiga på att spela instrument, men som inte hade en tanke på att jobba med musik. Det fanns inte i deras världsbild, det var kul, men inget man försörjde sig på. Kom man från en familj där ingen har en beröringspunkt till kulturlivet är det mycket svårare att göra det valet.

För Jesper Nordin var det självklart att han skulle hålla på med musik och arbeta med det.

– Men det var inte självklart vilken genre jag ville hålla på med. Det jag tilltalades av med nutida konstmusik när jag upptäckte den är öppenheten: man kan göra vad som helst! Det kan man inte med rockmusik, där finns det mer ramar.

Jesper Nordins musik innehåller inte sällan hotfulla och våldsamma stämningar. Han medger att hans bakgrund i punken har påverkat detta.

– Det hänger nog ihop. Det hårda uttrycket kommer delvis därifrån. Den emotionella biten av min musik har nog lika mycket sina rötter i rock som i fantasy och de stora känslorna som finns där. Jag läste ”Sagan om ringen”-trilogin när jag var nio och har älskat den sedan dess. Det jag gillar med fantasy är att det innehåller stora känslor, men de är så pass långt borta att de aldrig blir jobbiga.

Du arbetar just nu med en orkester­trilogi – ”Åkallan”, ”Ärr” och ”Öde” – tre stycken som kan framföras var för sig men också tillsammans som tre satser i en sorts modern symfoni. ”Ärr” ska uruppföras på Konserthusets tonsättarweekend, och musiken bygger lite otippat på ett riff av metalbandet Meshuggah. Hur fick du den idén?

– När jag oberoende av varandra fick beställningar till Sveriges tre största symfoniorkestrar – Göteborgs symfoniker, Kungliga Filharmonin och Sveriges radiosymfoniker – så kände jag genast att jag ville binda ihop de tre verken och att temat på något sätt skulle bli svensk musik och svenska röster i alla dess former. Därför tog jag i ”Åkallan” avstamp i svensk folkmusik och kulning, i ”Öde” ska jag använda mig av inspelningar av några av Sveriges främsta klassiska sångare som Jussi Björling och Birgit Nilsson och i ”Ärr” ville jag utgå ifrån hårdrock. Meshuggah passade perfekt eftersom deras musik är otroligt komplex och intrikat, deras musik var ett mycket utmanande material att utgå ifrån.

När han var 24 år gammal kom Jesper Nordin in på Musikhögskolans tonsättarlinje – på ett bananskal, enligt honom själv. Sedan dess har han komponerat i en rasande fart och fått framgångar inte bara i Sverige utan även utomlands, inte minst Frankrike. Ett land där den moderna konstmusiken lockar en betydligt större publik än här.

– Det är synd att det inte är så i Sverige. De som går till Magasin 3 eller Dansens hus skulle självklart kunna gå och höra modern konstmusik. I Paris gör man det – man är helt enkelt intresserad av det moderna uttrycket. Därför är det jättebra att Konserthuset har sin tonsättarweekend.

Se där en utmärkt framtidsfråga för kulturpolitiken.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-09)

bruckners åttonde symfoni med kungliga filharmonikerna och alan gilbert



Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Alan Gilbert.
Verk av Anton Bruckner.
Scen: Konserthuset, Stockholm
Betyg: 4  

”Jag har blickat för djupt in i en jungfrus ögon”, lär Anton Bruckner ha sagt som en beskrivning av den bakomliggande tanken i den långsamma satsen i hans
symfoni nr 8. Den djupt troende Bruckner var besatt av ungdomlig oskuld hos kvinnor – han dog ogift 72 år gammal – och det är inte svårt att höra både religiös extas och åtråns vånda i detta vackra adagio.

1800-talsmannen Bruckner, som förenade den traditionella symfonigenren med operaförnyaren Wagners estetik, är en gåtfull tonsättare. Hans långa ambitiösa symfonier är rika och fascinerande, men vaga i sina konturer och inte direkt sprängfyllda med hittiga melodier. De är något rakare och mer lättlyssnade än efterföljaren Mahlers symfonier, men samtidigt är Bruckners musik knappast lättsmält, utan fylld av tungt allvar, själslig oro och andlig längtan.

Den åttonde symfonin är den sista av Bruckners symfonier som tonsättaren färdigställde. Det är också hans längsta verk, ungefär en timme och en kvart långt. Orkestern är enorm, med tre harpister, en mäktig blåssektion och kraschande cymbaler. Bruckner komponerade symfonini slutet av 1880-talet och den möttes först med frågetecken och ändringskrav, vilket ledde till att Bruckner gjorde omfattande omarbetningar. Symfonin gavs därför ut i flera versioner – den version som framförs här är Nowak-utgåvan av Bruckners omarbetade version.

Dirigenten Alan Gilbert är rätt person för den svåra uppgiften att göra Bruckers åtta fräsch och spännande för dagens publik. Gilbert har en superb känsla för små skiftningar i volym, balans och tonläge, och han kramar ut det bästa ur filharmonikerna. Men framför allt har han förstått vikten av stadiga och tydliga rytmer i ett verk som är så vindlande som Bruckners åttonde symfoni. Det som på vissa skivinspelningar låter rörigt och riktningslöst låter i Gilberts händer knivskarpt och självklart.  

Bruckners åtta är en resa från mörker till ljus och tillbaka igen, om och om igen som en musikalisk yin och yang-symbol. Det bråddjupa mörkret och det bländande ljuset framträder båda tydligt tack vare Gilbert och filharmonikerna.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-05)

niklas von arnold - svenska 1



Soul
Niklas von Arnold
”Svenska 1”
(RecRec/Cosmos)
Betyg: 3
 
Den svenska soulmusikens utveckling har varit mer trevande än hiphopens dito. Men i början av 10-talet kom en ny generation lovande svenska soulartister, i kölvattnet av Veronica Maggios andra skiva, och den D’Angelo-inspirerade Niklas von Arnold var en av dem. Efter två snygga och sympatiska, men en aning opersonliga, engelskspråkiga album rebootar nu Niklas von Arnold sin karriär med sin tredje skiva. Han sjunger nu på svenska och blir en mer naken artist än tidigare, ett klokt beslut eftersom soul bygger på närhet. Samtidigt tar han ett stilistiskt steg bort från det amerikanska sexiga R&B-sound som var en viktig ingrediens på hans förra skivor – det låter mer svenskt nu, på gott och ont. Den svenskspråkiga soulen skulle tjäna på att bli mindre smart och hipp och mer ofiltrerat köttslig.

Bästa spår: ”Punk”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-02)

"la passione" av domenico bartolucci i vällingby


Det här är i domen i Siena, 2011. Jag har faktiskt varit där en gång, för 17 år sedan! Extremt fin kyrka.

”La passione” av Domenico Bartolucci
S:t Tomas Symfoniorkester, Birkakören Stockholm, Knivsta kammarkör och Tyresökören.
Solister: Michael Axelsson, William Baker och Andreas Franzén. Dirigent: Francesco Acquista.
Scen: S:t Tomas kyrka, Vällingby.
Betyg: 3

Julen och Jesu födelse i all ära, men den starkaste berättelsen från Nya testamentet är den om lidandet, korsfästelsen och återuppståndelsen. Påskens musik låter annorlunda än julens: inte enbart jublande och mysig, utan fylld med ödesmättad dramatik, svidande ångest och bräckligt hopp.

Johann Sebastian Bach skapade med sina tyskspråkiga passioner den definitiva protestantiska påskmusiken. Det har även gjorts fina passioner av Schütz, Telemann, Händel och Bachs son Carl Philipp Emanuel. Efter 1700-talet blev det mindre vanligt att komponera passioner, men genren har inte dött ut helt. Under 1900-talet skrevs passioner av bland andra Arvo Pärt och Krzysztof Penderecki – och italienaren Domenico Bartolucci (1917-2013).

Bartolucci var körledare och tonsättare och tjänade i hela sitt liv den katolska kyrkan – 12 år gammal komponerade han sin första mässa, senare blev han musikdirektör för Sixtinska kapellets kör under många år och han upphöjdes till kardinal av förra påven Benedictus XVI. ”La passione” framfördes första gången 1942, men finjusterades under många år därefter. Den slutgiltiga versionen framförs nu för första gången i Sverige – ett mastadontprojekt som inbegriper en symfoniorkester, tre körer samt solister.

Bartolucci blandar serena körpartier med stormig och dramatisk orkestermusik; det blir både renässanspolyfoni och senromantisk muskulös impressionism. Verket slits mellan djup skönhet och hetsig actionfilm. Mitt i allt finns de tre manliga sångsolisterna – de två tenorerna Michael Axelsson och William Baker som är evangelister och basen Andreas Franzén som har rollen som Jesus själv.

Franzéns (och för all del Bartoluccis) Jesus blir dessvärre hård och bister snarare än svag och lidande. Baker sjunger fläckfritt men med så mycket otyglad kaxig eld att texten och budskapet blir sekundära och försvagas. Men Michael Axelsson är helt fenomenal, han sjunger med total inlevelse och är ett med berättelsen. Att lyssna på honom är en fröjd, och detsamma gäller den mäktiga trippelkören.

På det stora hela är ”La passione” en vacker och häftig upplevelse som tyvärr är lite för macho för sitt eget bästa. Påskens palett rymmer mer än åskknallar och blod. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-01)