konshens - it feel good



Dancehall
Konshens
”It feel good”
(Subkonshus/Empire)
Betyg: 3

Dancehall är livsbejakande musik, en genre som hyllar nuet, kvällen, fest, dans, kroppslighet, sexualitet, hoppet om kärlek. Logiskt nog är denna genres dominerande format singlar och inte album. Konshens har inte släppt ett album sedan 2012 års ”Mental maintenance” som flirtade med gammeldags rootsreggae. En stil han därefter tog avstånd från, till förmån för klubbig och kommersiell dancehall, och det var först då han blommade ut som artist. Nu är det dock albumdags igen, eftersom Chris Brown-remixen av mästerverket ”Bruk off yuh back” har gjort att Konshens står på gränsen till ett brett crossovergenombrott, och den internationella popvärlden fortfarande kretsar kring album. Tyvärr är dock låtarna här, med ett par undantag, betydligt mjäkigare än tidigare toppsinglar som ”Wine yuh body”.

Bästa spår: ”Turn me on”, ”Body feel good”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-03-16)

rapsody på debaser strand



Rapsody
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 4

35-åriga Rapsody upptäcktes av den kreddiga hiphopproducenten 9th Wonder i mitten av 00-talet. Hon togs under hans vingar och knöts till hans skivetikett Jamla när den startades. Jay-Z hörde henne, blev imponerad och gjorde en deal med Jamla om att ge ut Rapsodys musik under hans mer muskulösa skivbolag Roc Nation. Med sitt andra album ”Laila’s wisdom” som släpptes i höstas nådde Rapsody ut till betydligt fler än indiehiphopvurmare, fick fina recensioner och blev Grammynominerad.

9th Wonder, som givetvis har producerat många Rapsody-låtar genom åren, är också med henne som DJ på hennes pågående turné. Han framstår som en storebrorliknande figur som bokstavligen har hennes rygg. Visserligen har Rapsody rejält med både självförtroende och rutin. Men det är en uppförsbacke att försöka göra karriär inom musikbranschen som kvinna, mörkhyad och inte fotomodellsnygg, vilket hon skildrar i låtar som ”Black & ugly”. Hon poängterar i ett mellansnack att hon inte vill bli refererad till som kvinnlig rappare eller femcee utan som ”a motherfucking beast”.

Den främsta utmaningen som Rapsody har när det gäller att nå en stor publik handlar dock inte främst om kön utan om den 90-talsnostalgiska inriktningen på hennes musik. I alla tider har den mest intressanta hiphopen blickat framåt; att vara traditionalist har alltid kopplats till konservatism och autenticitetsideal som är lika snobbiga som tråkiga. Det finns allergier som är mindre vetenskapligt godtagbara än den klåda jag känner när jag hör Rapsody tjata om ”the real” i var och varannan låt.

Som tur är handlar Rapsodys musik inte enbart om att rappa med klassiskt flow över duktiga boombap-beats. Vissa av hennes låtar har personliga och sårbara texter, som ”Ridin’” med den lakoniska refrängen ”Went searching for myself / and I ain’t found shit”. 

Men det som räddar konserten är framförallt att Rapsody är en så oerhört karismatisk liveartist. Mellansnacken är varmare och mer avslappnade än vad som är vanligt från amerikanska rappare, och när ljudet krånglar kör hon en spontan freestyle med publikens handklapp som ackompanjemang. Hon bjuder upp en kille på scen och dansar förföriskt med honom till allmänt jubel, och när hon sedan framför sin mest dansgolvsvänliga låt ”Sassy” (med en refräng som parafraserar poeten Maya Angelou) bjuder hon upp ett gäng tjejer som skapar en furiös dansfest.

Rapsody är en artist som är bättre än sina låtar, och live är hon onekligen en best.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-03-12)

hailu mergia - lala belu



Jazz
Hailu Mergia
”Lala belu”
(Awesome Tapes From Africa/Playground)
Betyg: 4

Den etiopiska groovemusik som uppstod på 1960-talet, en mix av jazzjammande, funktrummor och inhemsk melodik, har en särskild doft, en oändlig charm. Walias Band, med den självlysande keyboardisten Hailu Mergia, tillhörde denna scen. Mergia hoppade dock av gruppen efter USA-turnén 1981 – han ville inte tillbaka till diktaturen Etiopien utan valde att stanna kvar, även om det innebar att hans musikkarriär begravdes och han fick bli taxichaufför istället. På senare år har han fått en comeback, tack vare sensationella återutgivningar av hans obskyra gamla inspelningar, och ”Lala belu” är hans första skiva på 15 år. Inspelad med den basist och den trummis som han turnerat med de senaste åren låter musiken relativt rak och konventionell men samtidigt ljuvligt svängig. Och ibland rörande vacker.

Bästa spår: ”Yefikir engurguro”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-03-09)

kendrick lamar i globen



Kendrick Lamar
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 3

Den hiphop som idag är popmusikens största genre är inte samma typ av hiphop som växte fram under 70-, 80- och 90-talet. Dagens hiphophits är melodiösa låtar med tung bas, hookar som man inte får ur skallen och ganska okomplicerade texter som oftast handlar om kärlek, sex och partydroger. Denna musik låter ofta fantastiskt bra. Men den gamla skolans hiphopartister, som inte försökte göra något annat än att rappa så snyggt, snabbt och smart som möjligt, imponera på omgivningen och knäcka konkurrenternas självförtroende, de har mer eller mindre raderats från musikbranschen.

Med ett undantag: Kendrick Lamar. Han är både tekniskt bländande och omåttligt populär. Inte sedan Eminems glansdagar har en rappare blivit en så stor stjärna enbart genom att rappa. De två delar en sur grundinställning, att hellre le snett än varmt. Men medan Eminem hade en ganska jobbig pendelrörelse mellan tramsig clownhumor och fradgatuggande hatutbrott rör sig Kendrick Lamar mellan politisk medvetenhet, kristen självrannsakan och kaxigt revirmarkerande. 

Trots sina oerhört välskrivna texter är inte Kendrick Lamar mindre macho än någon annan. Fast där andra rappare skryter om hur mycket de äger föredrar Kendrick att rappa om hur mycket vassare han är som artist jämfört med alla andra. Han har visserligen rätt i sak, men hans föraktfulla överlägsenhet och strängt kritiska blick gör att han inte alltid är så lätt att älska. Speciellt inte när han sedan det mästerliga albumet ”good kid, m.A.A.d city” från 2012 har gått i en musikalisk riktning där han väljer beats att rappa över som hellre låter duktiga än svängiga.

Kendrick Lamar har blivit en bättre liveartist än sist jag såg honom, 2013. Fortfarande använder han sig av ett liveband med bullriga rocktrummor, men numera döljs åtminstone musikerna från scenen, så det blir tack och lov inget showigt jammande. Scenbygget är ganska snyggt och liknar insidan på ett enormt rymdskepp. 

Kendrick, som är lika vitklädd som sin scenografi, är oftast ensam på scenen och fyller upp den imponerande väl. Men ibland får han sällskap av en dansare som inte tillför något alls, och när hon är utklädd till svärsvingande ninja ser det enbart töntigt ut. De påkostade filmsekvenserna som dyker upp då och då, i vilka rapparen spelar en kung fu-hjälte vid namn Kung Fu Kenny, är lika aparta – som om Kendrick Lamar vill omfamna den breda publiken med lite spexig buskis. Men den generöst tilltagna pyrotekniken piggar upp, liksom den höjbara plattformen i mitten av publikhavet där Kendrick dyker upp och framför den fantastiska ”Money trees”.

Merparten av låtarna är hämtade från senaste skivan, den överproducerade och halvtrista ”Damn”, men den stora och unga publiken är minst sagt med på noterna. Singeln ”Humble”, med sin stränga text som egentligen är artistens ord till sig själv i spegeln, blir i arenasammanhang en enorm moralistisk hiphopbomb som får hela dansgolvet att vaja. Det är som en Public Enemy-konsert med Chuck D utbytt mot biskop Vergérus från ”Fanny och Alexander”. Det är den näst sista låten; Kendrick Lamar avslutar med ”God” där han, kanske inte jätteödmjukt men väldigt hiphop, konstaterar att han känner sig som Gud. 

En tillfredsställande konsert som får extra skjuts av det lyxiga förbandet: James Blake. En stor arena är faktiskt helt rätt för hans episka ballader – äntligen får den wobblande basen i ”Limit to your love” knocka så som den ska. Och av de nya låtarna är den Suicide-liknande upptempolåten ”Loathe to roam” ett fyrverkeri till hit.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-03-04)

tracey thorn - record



Pop
Tracey Thorn
”Record”
(Caroline/Universal)
 Betyg: 3

Fram tills nu har Tracey Thorn gjort allting rätt. Hon var med i bandet Marine Girls som tonåring, släppte ett avskalat och skarpt soloalbum som 20-åring, träffade Ben Watt och bildade Everything But The Girl med honom. Duon utvecklades från sophistipop till folkrock till modern klubbpop. I samma veva gästade hon Massive Attacks magnifika singel ”Protection”.

Thorn och Watt blev indie-Englands mysigaste kärlekspar. De har inte bara musik och barn gemensamt utan även en litterär ådra: båda har skrivit två böcker var och hon är dessutom krönikör. När hon återupplivade solokarriären med ”Out of the woods” var det med stilig värdighet. Uppföljaren ”Love and its opposite” var ännu starkare, julskivan ”Tinsel and lights” oändligt angenäm och hennes sparsmakade soundtrack till ”The falling” toppen.

Men ”Record” är en besvikelse. Låtskrivandet är inte svagt – att få en kvinna i övre 50-årsålderns perspektiv är inget indievärlden är bortskämd med – men låtarna förstörs av gräslig produktion. Återigen har Ewan Pearson anlitats som producent, men medan han tidigare skapade smakfulla arrangemang har han nu gått vilse bland tjocka syntmattor och hopplöst daterad discorock. Det är verkligen trist, för i en annan ljuddräkt hade dessa låtar nog förmått beröra mer. Nu skapar de mest ljumma leenden.

Bästa spår: ”Face”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-03-02)

"aida" på kungliga operan



”Aida”
Opera av Giuseppe Verdi.
Libretto: Antonio Ghislanzoni.
Med: Christina Nilsson, Ivan Defabiani, Katarina Dalayman, Johan Edholm, Lennart Forsén m.fl.
Regi: Michael Cavanagh.
Scenografi, kostym och mask: Magdalena Åberg.
Kungliga Hovkapellet och Kungliga Operans kör.
Dirigent: Pier Giorgio Morandi.
Scen: Kungliga Operan, Stockholm.

Det är lätt att bli avundsjuk på teaterns värld. En teaterpjäs kan regissören leka ganska fritt med och skapa en radikalt egensinnig version av. Men eftersom alla ord som yttras i opera är kopplade till musik är det svårt att kapa repliker eller göra tillägg i en opera utan att man gör våld på verket. 

Det man kan göra, och som också är vanligt, är att med hjälp av scenografi och kostym förlägga en operas handling till en helt annan miljö än vad som ursprungligen var tänkt. Michael Cavanagh (som tidigare har regisserat John Adams ”Nixon in China” på Kungliga Operan) har en annan lösning när han tar sig an Verdis ”Aida”. Denna väldigt 1800-talstypiska fantasi om forna Egypten som har blivit anklagad för sunkig orientalism av Edward Said, en opera som skriker efter modernisering – men hur? 

Cavanagh väljer att inte rucka på grundhandlingen, men istället fyller han de partier av operan som inte har sång med massor av ny handling, där sångarna får vara skådespelare till hundra procent. Den långa triumfmarschen är här motsatsen till festlig segerparad med eller utan elefanter på scen, istället skildras krigets fasor på ett briljant sätt och krigshjälten Radamès får ett nytt psykologiskt djup. I Verdis original utvecklas han knappt, här förvandlas han från morsk patriot till apatisk anti-machoman med posttraumatiskt stressyndrom.

Även dansen som inleder akt II utnyttjas smart. Istället för att slavinnorna dansar exotiskt inför prinsessan Amneris, en scen som bäddar för kritik för både manlig och västerländsk blick, fokuserar denna uppsättning på vad dessa kvinnor faktiskt är: slavar, förtryckta arbetare. Och deras dans är här ingen uppvisning för härskarna utan en simpel lek med varandra under en kort paus från det ständiga slitet. Torftigheten i leken, som ändå får de stackars slavinnorna att tänka på annat och skratta lite, är en poäng i sig.

Mest intressant är ändå att operans korta orkesterförspel här får utgöra en epilog, en bild för vad som sker efter att operan är slut: Amneris har tagit sitt liv. Och när pappa kungen förskräckt upptäcker detta väcks ett litet hopp om att något faktiskt kan komma att ändras bland patriarkerna och deras krigiska mentalitet.

”Aida”, som hade premiär 1871, handlar visserligen om krig, nationalistisk lojalitet och bestämda pappor, men kärnan är ändå triangeldramat mellan den etiopiska slavinnan Aida, den egyptiske militären Radamès och den egyptiska prinsessan Amneris. Aida och Radamès älskar varandra men deras folk är i krig med varandra. Amneris är olyckligt kär i Radamès, och hennes utveckling från naiv hoppfullhet via tvivel, bitterhet, flammande hat och desperation till bottenlös sorg gör henne till operans starkast utmejslade karaktär. 

Katarina Dalayman är underbar som Amneris. Ivan Defabiani har en stark röst och gör en fin tolkning av Radamès (och sätter nästan det knepiga pianissimoslutet på hitlåten ”Celeste Aida”). Och unga Christina Nilsson sjunger helt fantastiskt – att ge henne huvudrollen som Aida var ett modigt, roligt och helt rätt val. Aida är en något statisk rollfigur, men Nilsson lyckas ändå smidigt gestalta hennes skifte från blyg och kuvad till beslutsam kvinna.

En minst lika stor stjärna är dock Magdalena Åberg. Hennes scenografi och kostym är vansinnigt snygg, och det är häpnadsväckande hur lyckat allt gifter sig med ljusdesignen (signerad ”Dracula”-regissören Linus Fellbom) och högst motiverade videoprojektioner.

En fräschare och vassare ”Aida” för vår tid går knappt att föreställa sig.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-02-25)

ravyn lenae - crush ep



Soul
Ravyn Lenae
”Crush”
(Atlantic/Warner)
Betyg: 4

Det är inte ovanligt att soulartister, speciellt kvinnor, börjar unga – Rihanna var 17 när hon släppte sin debutsingel, Beyoncé var 16 när Destiny’s Child debuterade och Aretha Franklin var endast 14 när hennes första skiva kom. Så kanske bör man inte bli chockad av att Ravyn Lenae var 16 när hon gav ut sin första ep, ”Moon shoes” från 2015, och nu är framme vid sin tredje ep, nyss 19 år fyllda. Vad som däremot är slående är hur kreativ och produktiv den unga sångerskan är, hur snabbt hon utvecklas musikaliskt. ”Crush”, ett samarbete med Steve Lacy från The Internet, som inte bara har producerat utan också sjunger duett med Lenae på ett par låtar, är det mest melodiösa och sensuella som hon har släppt hittills. Det är neosoul som inte är retromysig och flummig utan rak, svängig och modern.

Bästa spår: ”Sticky”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-02-23)