Hm....


Hehe


Hahaha


Ok MAYHEM

Jag ber om ursäkt för bildernas undermåliga kvalitet, men jag hade bättre saker för mig igår kväll än att ta fram perfekta fotografier. Som att dansa, sjunga med och bli totalt hänryckt av Yelawolf som gjorde en knäckande bra konsert på Kägelbanan i Stockholm. Han hade total närvaro, total utlevelse och rappade så himla bra. Och han sjunger ju bra också! I den känsliga "something for the ladies"-låten "Love is not enough"... som han inledde med att skandera "fuck that bitch" i ett call-and-response med publiken. Ja ja, allt är relativt.

Åh, Yelawolf har så himla bra låtar - "Pop the trunk", "Box chevy", "Party" - han är en hitmakare helt enekelt. Han kan bli hur stor som helst, och om jag fattat det hela rätt har han signat med Eminems skivbolag Shady Records - då KOMMER han bli hur stor som helst. När konserten slutade hade han ännu inte spelat min favoritlåt "In this club" och jag blev lite orolig att det inte skulle bli något extranummer, eftersom hans manager talade i mikrofonen om att Yela skulle vara närvarande i merchandise-ståndet om man ville bli fotograferad tillsammans med honom när man köpte sin t-shirt... men i alla fall, efter publikens ihärdiga rop kom han tillbaka, spelade "In this club" och hoppade ner i publiken och röjde runt medan alla sjöng med och dansade med honom. Det var fantastiskt.

Jag recenserade Yelawolfs mixtape "Trunk Muzik" som kom förra året här och jag skrev en artikel om Yelawolf och Jackie Chain ungefär samtidigt, finns att läsa här. Jag hinner inte skriva mer om karln nu, men lyssna på den här:

Kommentera 0

4

Publicerat i: Allmänt


Kommentera 3

Francois VIllon (ca 1431-1465)

Jag skrev ju nyligen ett blogginlägg om Stockholmssyndromet, men jag glömde att säga det jag ville säga, dvs det jag inte hann utveckla i min Nöjesguiden-recension, dvs det som jag kallar för Francois Villon-rap. Till min stora förvåning har det inte haglat in mail och kommentarer som bett mig förklara detta - inte en upprörd litteraturvetare eller medeltidstossig frankofil så långt ögat kan nå - men hur som helst så känner jag att jag måste säga något om det.

Francois Villon var alltså en fransk poet. Har man läst Petrarca, som levde ca 100 år före Villon men som ändå måste räknas till samma era (undrar om man kommer se likadant på vår tid? Emily Dickinson och T.S. Eliot, inte så stor skillnad...) och hans vackra kärleksdikter kan man lätt bli förbannad och äcklad när man konfronteras med Villon-dikter som den berömda "Balladen om tjocka Margot":

Tjocka Margot;
Om jag vill famna denna sköna nu
skall jag då kallas galen eller dum!
Hon har behag som räcker till för sju,
hos varje hallick har hon hjärterum.
Men kommer kunder står min rygg i krum.
Jag hämtar vatten, vin och frukt och bröd,
och har det lödigt mynt i överflöd
jag säger - när jag snappar själv ett krus -:
Kom snart igen till lust och kärleksglöd
här i bordellen, där vi håller hus!

Dock hotar oss ibland en svår misär
när gratis går i sängen min Margot.
Det tål jag inte. Död min kärlek är.
Men hennes schal och bälte tar jag då
om detta till förtäring kan förslå.
Och om hon dristar sig till en protest
så vet jag nog hur detta botas bäst.
Jag tar min käpp. Hon får en sinkadus
så hennes näsa minns det till härnäst
här i bordellen där vi håller hus.

Sen älskar vi. Hon släpper ut en fjärt
så mäktig, svuller och förgiftat rå.
Hon tar min topp som reser på sig tvärt.
Då skrattar hon och kallar mig Gogo.
Sen snarkar vi i fyllan båda två.
Hon vaknar upp när hon får magbesvär
och lägger sig på mig så stor hon är.
Jag kvider, platt och klämd liksom en lus.
Jag blir fördärvad av Margots begär
här i bordellen där vi håller hus.

Vind, hagel, frost - det angår inte mig.
I brånad går jag kättjans hala stig.
Liderlig? Visst är jag liderlig!
Låt dålig katt få ta en dålig mus
Och dygden med sin kyskhet roa sig
När själv i brunst du vill förnöja dig
här i bordellen där vi håller hus.

Alltså - en romantisk skildring av att köpa sex, kvinnomisshandel, prutthumor - NEJ säger den förfinade litteraturälskaren spontant. Fast om man tänker ett varv extra så kanske man omvärderar denna dikt. Grejen med att upphöja kvinnor till något mystiskt gudomligt väsen, att sätta dem på en piedestal, hylla dem för deras dygd och jungfruliga skönhet, etc etc, allt sånt som typiska medeltida kärleksdikter gjorde - det är ju ganska vidrigt egentligen. Betydligt mer vidrigt än att skildra en relation med en prostituerad, som Villon gör. Faktum är att hans sätt att skriva är ganska befriande om man jämför med den samtida litteraturen.

Och precis så ser jag på Stockholmssyndromet. Deras låt "Undercover" där de rappar om tjejer som har "har blivit tjocka, facebookbilderna från 98, nu ligger i soffan, käkar chips och softar" är ingen hatlåt mot kvinnor. Den är plump, ja, den är inte så rolig, nej, den är pubertal, absolut. Men är den sexistisk? Jag ser den som en reaktion mot alla "fina" kärleksskildringar. Som Bruno Mars och hans vidriga "Just the way you are", en betydligt mer förtryckande låt om du frågar mig.

Folk som Bruno Mars ställer - i alla fall i sina låtar (jag vet inte om de håller på så i vardagslivet) - upp en mur mellan män och kvinnor, mellan beundrande subjekt och passiva objekt för denna beundran. DET är sexism. Medan folk som Francois Villon och Stockholmssyndromet är mer: den här texten handlar om en kvinna, men det är inget med det, kvinnor är inte mystiska, de kan fisa och käka chips. DET är att inte göra skillnad på män och kvinnor - alltså inte sexism.

Och, ej att förglömma: den musik som Stockholmssyndromet gör är i sin avslappnade ton och dansanta beats betydligt mer unisex och öppen än  Äkita Hiphop med duktiga multisyllable-rhymes och kandidatexamen i DJ Premier-vetenskap. Nördig musik är alltid grabbig musik - oavsett hur smart och politiskt korrekt och genusmedveten en låts text är.

PS: en av årets många bra låtar från den svenska hiphopfloran är "Ba!" med On-Ree, som är funkig och oemotståndlig på samma sätt som Stockholmssyndromets hitlåt "Lårparti". Det finns en annan låt från 2011 som har en refräng som också bygger på ordet ba, nämligen Sexfemman & Zhalas "Hanba honba". Den riskerar att glömmas bort eftersom den inte är lika tung, vilket är synd eftersom den är jättebra, och refrängen som låter röstlägen ersätta ord (och ändå lyckas skildra ett samtal på ett nyanserat sätt) är faktiskt ganska briljant. Jag recenserar Sexfemmans skiva på Nöjesguidens hemsida, läs här i fall ni är intresserade.

Nu drar jag till Francois Villons hemland och är borta ett tag. Vi ses!

Kommentera 4
Visa fler inlägg