yelawolf @kägelbanan 23.06.2011


Hm....


Hehe


Hahaha


Ok MAYHEM

Jag ber om ursäkt för bildernas undermåliga kvalitet, men jag hade bättre saker för mig igår kväll än att ta fram perfekta fotografier. Som att dansa, sjunga med och bli totalt hänryckt av Yelawolf som gjorde en knäckande bra konsert på Kägelbanan i Stockholm. Han hade total närvaro, total utlevelse och rappade så himla bra. Och han sjunger ju bra också! I den känsliga "something for the ladies"-låten "Love is not enough"... som han inledde med att skandera "fuck that bitch" i ett call-and-response med publiken. Ja ja, allt är relativt.

Åh, Yelawolf har så himla bra låtar - "Pop the trunk", "Box chevy", "Party" - han är en hitmakare helt enekelt. Han kan bli hur stor som helst, och om jag fattat det hela rätt har han signat med Eminems skivbolag Shady Records - då KOMMER han bli hur stor som helst. När konserten slutade hade han ännu inte spelat min favoritlåt "In this club" och jag blev lite orolig att det inte skulle bli något extranummer, eftersom hans manager talade i mikrofonen om att Yela skulle vara närvarande i merchandise-ståndet om man ville bli fotograferad tillsammans med honom när man köpte sin t-shirt... men i alla fall, efter publikens ihärdiga rop kom han tillbaka, spelade "In this club" och hoppade ner i publiken och röjde runt medan alla sjöng med och dansade med honom. Det var fantastiskt.

Jag recenserade Yelawolfs mixtape "Trunk Muzik" som kom förra året
här och jag skrev en artikel om Yelawolf och Jackie Chain ungefär samtidigt, finns att läsa här. Jag hinner inte skriva mer om karln nu, men lyssna på den här:


4




viktigt ps angående stockholmssyndromet


Francois VIllon (ca 1431-1465)

Jag skrev ju nyligen ett
blogginlägg om Stockholmssyndromet, men jag glömde att säga det jag ville säga, dvs det jag inte hann utveckla i min Nöjesguiden-recension, dvs det som jag kallar för Francois Villon-rap. Till min stora förvåning har det inte haglat in mail och kommentarer som bett mig förklara detta - inte en upprörd litteraturvetare eller medeltidstossig frankofil så långt ögat kan nå - men hur som helst så känner jag att jag måste säga något om det.

Francois Villon var alltså en fransk poet. Har man läst Petrarca, som levde ca 100 år före Villon men som ändå måste räknas till samma era (undrar om man kommer se likadant på vår tid? Emily Dickinson och T.S. Eliot, inte så stor skillnad...) och hans vackra kärleksdikter kan man lätt bli förbannad och äcklad när man konfronteras med Villon-dikter som den berömda "Balladen om tjocka Margot":

Tjocka Margot;
Om jag vill famna denna sköna nu
skall jag då kallas galen eller dum!
Hon har behag som räcker till för sju,
hos varje hallick har hon hjärterum.
Men kommer kunder står min rygg i krum.
Jag hämtar vatten, vin och frukt och bröd,
och har det lödigt mynt i överflöd
jag säger - när jag snappar själv ett krus -:
Kom snart igen till lust och kärleksglöd
här i bordellen, där vi håller hus!

Dock hotar oss ibland en svår misär
när gratis går i sängen min Margot.
Det tål jag inte. Död min kärlek är.
Men hennes schal och bälte tar jag då
om detta till förtäring kan förslå.
Och om hon dristar sig till en protest
så vet jag nog hur detta botas bäst.
Jag tar min käpp. Hon får en sinkadus
så hennes näsa minns det till härnäst
här i bordellen där vi håller hus.

Sen älskar vi. Hon släpper ut en fjärt
så mäktig, svuller och förgiftat rå.
Hon tar min topp som reser på sig tvärt.
Då skrattar hon och kallar mig Gogo.
Sen snarkar vi i fyllan båda två.
Hon vaknar upp när hon får magbesvär
och lägger sig på mig så stor hon är.
Jag kvider, platt och klämd liksom en lus.
Jag blir fördärvad av Margots begär
här i bordellen där vi håller hus.

Vind, hagel, frost - det angår inte mig.
I brånad går jag kättjans hala stig.
Liderlig? Visst är jag liderlig!
Låt dålig katt få ta en dålig mus
Och dygden med sin kyskhet roa sig
När själv i brunst du vill förnöja dig
här i bordellen där vi håller hus.

Alltså - en romantisk skildring av att köpa sex, kvinnomisshandel, prutthumor - NEJ säger den förfinade litteraturälskaren spontant. Fast om man tänker ett varv extra så kanske man omvärderar denna dikt. Grejen med att upphöja kvinnor till något mystiskt gudomligt väsen, att sätta dem på en piedestal, hylla dem för deras dygd och jungfruliga skönhet, etc etc, allt sånt som typiska medeltida kärleksdikter gjorde - det är ju ganska vidrigt egentligen. Betydligt mer vidrigt än att skildra en relation med en prostituerad, som Villon gör. Faktum är att hans sätt att skriva är ganska befriande om man jämför med den samtida litteraturen.

Och precis så ser jag på Stockholmssyndromet. Deras låt "Undercover" där de rappar om tjejer som har "har blivit tjocka, facebookbilderna från 98, nu ligger i soffan, käkar chips och softar" är ingen hatlåt mot kvinnor. Den är plump, ja, den är inte så rolig, nej, den är pubertal, absolut. Men är den sexistisk? Jag ser den som en reaktion mot alla "fina" kärleksskildringar. Som Bruno Mars och hans vidriga "Just the way you are", en betydligt mer förtryckande låt om du frågar mig.

Folk som Bruno Mars ställer - i alla fall i sina låtar (jag vet inte om de håller på så i vardagslivet) - upp en mur mellan män och kvinnor, mellan beundrande subjekt och passiva objekt för denna beundran. DET är sexism. Medan folk som Francois Villon och Stockholmssyndromet är mer: den här texten handlar om en kvinna, men det är inget med det, kvinnor är inte mystiska, de kan fisa och käka chips. DET är att inte göra skillnad på män och kvinnor - alltså inte sexism.

Och, ej att förglömma: den musik som Stockholmssyndromet gör är i sin avslappnade ton och dansanta beats betydligt mer unisex och öppen än  Äkita Hiphop med duktiga multisyllable-rhymes och kandidatexamen i DJ Premier-vetenskap. Nördig musik är alltid grabbig musik - oavsett hur smart och politiskt korrekt och genusmedveten en låts text är.

PS: en av årets många bra låtar från den svenska hiphopfloran är "Ba!" med On-Ree, som är funkig och oemotståndlig på samma sätt som Stockholmssyndromets hitlåt "Lårparti". Det finns en annan låt från 2011 som har en refräng som också bygger på ordet ba, nämligen Sexfemman & Zhalas "Hanba honba". Den riskerar att glömmas bort eftersom den inte är lika tung, vilket är synd eftersom den är jättebra, och refrängen som låter röstlägen ersätta ord (och ändå lyckas skildra ett samtal på ett nyanserat sätt) är faktiskt ganska briljant. Jag recenserar Sexfemmans skiva på Nöjesguidens hemsida, läs här i fall ni är intresserade.

Nu drar jag till Francois Villons hemland och är borta ett tag. Vi ses!


les tragediennes de l'opéra

Jag ska till Paris om ett par veckor, och blev därför väldigt glad när jag såg att Palais Garnier ska ha en utställning (mellan den 7 juni och den 4 september) med legendariska divor som var verksamma där under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Alltså foton, porträtt och kostymer. Lätt värt ett besök tror jag, om man när en romantik för operans guldålder, Parisbaserade excentriker och sekelskiftet 1900. Och vem gör inte det?


Elle est belle, son amour est tragique, c'est un photo magnifique


Marcelle Demougeot i Wagners Parsifal, 1924


Rose Caron i Glucks Iphigénie en Tauride, 1900

lady gaga - born this way



Gaga-sagan fortsätter. Om temat på de två första skivorna var berömmelse respektive gotiskt mörker har detta tredje album kristendomen som löst tema. Men inte som religiöst sökande, utan som en kyrka att göra uppror mot, genom att stjäla och leka med laddade symboler – här blinkar hon mot den klassiska hårdrocken, som också fått influera ljudbilden och till och med skivomslaget. Liksom på de förra skivorna framträder musikens storhet inte så mycket när man lyssnar på albumet från början till slut som när en låt från skivan dimper ner bland andra radiohits och får en att hoppa till. Ty bra låtar finns här gott om. Inledande Marry the Night är den bittra men vackra fortsättningen på Bad Romance som inte fick ett lyckligt slut, The Edge of Glory är euforisk larger than life-pop, Judas är inte kitschig utan en innerlig sång om att vara kär i en falsk jävel, Highway Unicorn (Road to Love) är explosivt romantisk, Bloody Mary lunkar fram som en sexig zombie och den avslutande mörka remixen av Born This Way blir som en ursäkt för originalets irriterande glättighet. Vad belackarna än säger har Lady Gaga varken tappat känslan för starka poprefränger eller viljan att utvecklas musikaliskt.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)

BONUS: denna lilla essä som jag skrev om Lady Gaga förra sommaren. Kanske någon som inte läste den? This for all you scroll-lovers out there. Buckle up, 'cause it's gonna be a hell of a ride.



Popkultur är inte finkultur. Det var det som gjorde Andy Warhol och Roy Lichtenstein utnyttjade i sin popkonst: de gjorde konst av sådant som inte egentligen var konst, likt Marcel Duchamp hade gjort konst av en urinoar. Det här var på femtio- och sextiotalet, samtidigt som ungdomskulturen exploderade i USA och Västeuropa – Elvis, James Dean, The Beatles, The Ronettes, Francoise Hardy, Audrey Hepburn i Breakfast at Tiffany’s, Motown, mods, folkrock, Twiggy, danser som lanserades via hitlåtar, Marvel Comics, drive in-biografer, Astrud Gilberto, nya frisyrer, nya droger. Popkulturen var ett faktum – men det var bara bildkonstnärer som Warhol och regissörer som Antonioni (Blow-Up) som gjorde konst av den. Popkulturens egna gestalter var endast objekt i popkonsten.

Men ända sedan popmusiken ”växte upp”, med artister som Bob Dylan och The Velvet Underground, har det funnits ambitiösa popartister som har försökt förena pop och konst på samma sätt som popkonstnärerna gjorde i sina verk. Alla har misslyckats – till och med de bästa, de som både har varit genuint musikaliskt begåvade och haft en djup förståelse för konst. Skälet till detta är enkelt: de har gjort popmusik som har influerats av konst, men som inte har varit poppig. Den rena popmusiken har alltid existerat någon annanstans. Indie tillhör per definition inte de stora massorna – det är musik som är antikommersiell – men det är de stora massorna som gör popmusik till popkultur. Andy Warhol älskade det kommersiella.

Lady Gagas revolution är att hon verkligen gör musikalisk popkonst. Hon lyckas där Velvet Underground, sjuttiotalets Roxy Music, Talking Heads, Sonic Youth, Radiohead och alla andra har misslyckats. Hon är ett levande konstprojekt som snurrar på alla radiostationer och i alla tonåringars huvuden. Hon samlar upp popkulturen omkring henne och kommenterar den genom sina verk – sina poplåtar, videor och scenshower. Hon gör konst som inte är distanserande och cerebral, utan inbjudande och intuitiv. Den är helt enkelt poppig.

Allt Lady Gaga gör är fyllt med referenser. I videon till sin första singel Just Dance såg hon till att ha en blixt på ena kinden, som en hyllning till David Bowies Aladdin Sane. Videon till LoveGame var en kommentar till Michael Jacksons Bad – hon förvandlade Jacksons original, som var tuff på ett naivt, puerilt asexuellt sätt, till en orgie i läderbögsdekadens. Ridley Scotts Alien hyllas i inledningen till Bad Romance-videon där Lady Gaga och hennes dansare väcks ur sin dvala när de futuristiska kistorna öppnas. Och hennes senaste video, niominuterseposet Telephone, är en hyllning till Quentin Tarantinos Kill Bill och Pulp Fiction och även Thelma & Louise. En episk video som folk antingen älskar eller inte begriper alls.

Lady Gagas videor får i allt högre grad leva ett eget liv, helt skilda från låtarna de ackompanjerar – det är inte bara det att de inte följer låttextens dramaturgi och inte handlar om någonting alls, utan de har egna handlingar, nya berättelser läggs på de befintliga och skapar en intressant, skavande effekt. Det blir en litterär palimpsest i popformat, ett konstverk bara det. Hon hade ju kunnat göra det så lätt för sig – Bad Romance är en av hennes bästa låtar, med en text av klassiskt popsnitt om att bli kär i sin bästa vän. Den historien hade enkelt kunnat överföras till en video. Istället handlar videons berättelse om kidnappning, tvångsprostitution och blodig hämnd. På ett ställe möts de två historierna: när Lady Gaga i sticket utbrister ”I don’t wanna be friends” – i låten syftar textraden på att berättarjaget vill vara mer än vän med killen; i videon följs repliken av att hon tänder eld på en torsk.

Fredrik Strage klagade nyligen i DN På Stan-bloggen på att Lady Gagas musik inte är lika spektakulär som hennes outfits. Men det är fel perspektiv – Lady Gagas låtar är kanaler för hennes konst, det är den funktionen de har. Det är ett huvudbryderi för en rockjournalist att en begåvad artist låter musiken komma i något annat än första hand, men det är just vad Lady Gaga gör. Hon gör popkonst – det är absolut nödvändigt att hennes musik har ett popformat, det är en del av konceptet. Utan det faller allt. Hon vågar vara så kommersiell och poppig – andra artister med konstnärliga pretentioner skulle hellre dö än förpacka sina referenser till konst-världen i högstadiediscodunk. Och om de skulle göra det skulle det vara en ironisk gest – men Lady Gaga älskar sin musik, hon är genuin i det hon gör.

Man skulle kunna argumentera för att det är konstens uppgift att skildra sin samtid. Det var precis vad Lady Gaga gjorde med debutalbumet The Fame, som i låt efter låt tog upp nollnolltalets besatthet vid kändisar och drömmen om att själv bli känd. Paparazzi handlade dels om kändisfoto-grafernas jakt på sina offer, dels om icke- kändisars längtan efter skvallertidningarnas bekräftelse. Titellåten tog vidare där David Bowies Fame slutade, och temat fortsatte i låtar som Beautiful Dirty Rich och Starstruck.

Men intresset för kändislivet är inte vad som definierar Lady Gaga; efter att skivan och turnén var avslutad gick hon vidare till nya ämnen. Andra albumet The Fame Monster, som i vissa länder (inklusive Sverige) olyckligt nog lanserades som en utökad bonusversion av debuten, handlade om olika fobier. Nästa skiva kommer med största sannolikhet ha ett helt nytt tema. Likt en grävande journalist efter ett avslutat reportage går Lady Gaga vidare till nya områden som fungerar som inspirationskällor för sin kommenterande popkonst.

Inspirerad av Andy Warhols The Factory, som på sextiotalet fungerade som högkvarter för den kreativa verksamheten för Warhol och alla som han omgav sig med, har Lady Gaga sitt eget kreativa team, The Haus of Gaga. Ett gäng unga orädda modeskapare, stylister, koreografer och konstnärer. Tillsammans gör de Lady Gaga till det levande konstverk, den ständigt pågående performanceshowen, som hon är. En popstjärna med solglasögon gjorda av brinnande cigaretter är inte vilken popstjärna som helst.

Förutom de konstnärliga aspekterna sticker Lady Gaga ut genom sitt förhållande till sex och sexualitet. Där Madonna endast i enstaka låtar, som Erotica och Justify My Love, uttryckte den skamlösa kåthet som tidigare hade varit otänkbar för kvinnliga artister, löper hedonismen som en röd tråd i nästan allt Lady Gaga gör. Det är ett avspänt, nästan praktiskt förhållande till sex: ”jag tycker att du är snygg, vill du gå hem med mig, det betyder inte så mycket”. Hon sjunger om sex på samma sätt som manliga rappare gör – helt utan moraliserande, utan hora/madonna-komplex, utan några illusioner om att man måste vara förälskad i den man ligger med. Och man måste absolut inte vara heterosexuell. På den sista punkten skiljer hon sig i och för sig från de manliga rapparna.

Det är i sig ingen revolutionerande inställning, men det är ovanligt att den kommer till uttryck i popmusiken. De flesta popartister säljer fortfarande samma koncept om mysig tvåsamhet, det är den enda bild som får existera. Det är gammalmodigt och förljuget. Men Lady Gaga vägrar vara förljugen, och det är antagligen ännu en anledning till att miljontals tonåriga fans dyrkar henne. Man behöver dock inte vara tonåring för att kapitulera inför Lady Gaga. Hon tar popmusik på gigantiskt allvar och har melodier som mördar, hur kan man inte älska det?

(från Nöjesguiden)

watch for da haterz

Jag brukar inte lägga upp sågningar här på bloggen... men jag gör ett undantag för jag fick så roliga kommentarer på min Beastie Boys-recension på Nöjesguidens hemsida.



Det här hade varit årets häftigaste skiva – om året hade varit 1985. De tre rapveteranerna i Beastie Boys – alla runt 45 år gamla – har det senaste decenniet vänt sig mot musiken de hörde i sin ungdom, när hiphopen var naiv och gick att dansa breakdance till. Det är samma desperata nostalgi som drev Eric Clapton och Van Morrison till att börja spela blues och låtsas som de aldrig kunnat skriva låtar. När 1990-talet var över ville Beastie Boys, som varit delaktiga i att definiera erans estetik, begrava decenniet. Men istället för att omfamna medelåldern med värdighet sticker de huvudet i sanden och drömmer sig bort till något som inte är angeläget för någon annan än de själva. Texterna är oinspirerat nonsens, beatsen är tungfotade och tröga; ingenstans finns här den finess och nyfikenhet som fick dem att sampla obskyr flöjtjazz och ryska tonsättare. De försöker inte ens. De vill istället vara hiphopens Benjamin Button, men ingen rår på tidens lagar – kroppens åldrande och konstens utveckling.

BETYG: 0/6 (från
Nöjesguiden)



extremt gullig svensk rap (som är asbra) & extremt icke-gullig svensk rap (som är asbra)

Jag älskar att svensk hiphop inte måste låta på ett sätt idag. Varken Newkid eller Stockholmssyndromet låter som The Latin Kings eller Petter - de går ifrån den allvarliga äkthetsfetischismen, men på olika sätt. Det de har gemensamt är åsikten att svängig musik går före rynkade pannor alla dagar i veckan. Här är recensioner av deras respektive debutalbum, som bägge kommit under våren, samt en intervju jag gjorde med Newkid innan skivan kom.

PS en annan relativt ny svensk hiphopskiva som jag älskar, men som jag inte recenserat, är Mohammed Alis "Vi". Allt på den skivan är guld - med undantag för en sak: textraden "men hon är inte feminist" (i "K.V.I.N.N.A.") som en del av en beskrivning av en perfekt kvinna. Rätt unket (liksom hela idén med att göra en låt om ideal för kvinnor - liksom, vem bad er?). Men vafan. Älskar ändå Mohammed Ali.



Newkid - Alexander Jr Ferrer

Lorentz & M. Sakarias protégé från Uddevalla har hunnit fylla 20 och har blivit lite mer barsk, men har fortfarande uppspärrade ögon, en aptit på storstadsdrömmar, och han har de finaste sångmelodierna en svensk rappare begåvats med. Debutalbumet är fullsmockat av hits, och även om man kan sakna humorn och lekfullheten från mixtapet Newkid on the Block är låtarna personliga och känslofyllda. En vacker hyllning till ungdomens eld.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

INTERVJU MED DEN GULLIGE JÄVELN:

Alexander ”Newkid” Ferrer är nyss fyllda 20 år. Efter ett par episka refränger på Lorentz & M. Sakarias debutalbum Vi mot världen och det oemotståndliga mixtapet Newkid on the Block är det äntligen dags för debutalbumet som släpps i mars. Men det har tagit tid. 

–När jag släppte mitt mixtape hösten 2009 var det tänkt som en trailer för mitt album som skulle komma inom ett halvår. Istället har det tagit ett och ett halvt år! Det är bara för att jag hela tiden har spelat in nya låtar och efterhand har hunnit tröttna på de gamla. Nu är det bara två låtar från mixtapet som är med på skivan, från början skulle det vara många fler. Jag vill bara ha med sådana låtar som håller efter 100 lyssningar.

Din skiva påminner en hel del om Lorentz & M. Sakarias debutalbum, och du ligger ju också på deras label Baseline. Hur mycket har de betytt för din musik?

–Jag får ofta den frågan. Men sanningen är att vi utvecklade det här soundet tillsammans. Lorentz hittade mig på MySpace när jag var 16 och vi började samarbeta lite. Det var när vi gjorde Maxar, en cover på Rick Ross och R. Kellys Speedin’, som vi fattade att vi hade något stort på gång. Vi gillar samma sak, den här natt-moden, fast life och så. Sedan har vi bara byggt vidare på det tillsammans.

När de kom var det många som blev chockade eftersom det var hiphop som lutade mer mot pop än mot soultraditionen. Det är lite annorlunda nu, två år senare, inte minst efter att Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray gått från att rappa till att göra rena popskivor.

–Ja precis, och jag älskar dem båda, fast Daniels skiva är min favorit. Alltså, på sätt och vis är det synd att min skiva kommer nu och inte för två år sedan, för då hade den verkligen chockat folk, men samtidigt är det skönt att det här soundet är mer accepterat. Det är inte så viktigt med ”realness”, det är inte det som är coolt längre.

På låten Stadium Status som inleder din skiva rappar du om att din pappa var emot att du satsade på en musikkarriär.

–Ja, vad ska man säga, jag vill inte att folk tror att vi har ett dåligt förhållande eller så. Men han kommer från Filippinerna, det är en annan kultur där, det är väldigt viktigt att man är bra i skolan och får bra betyg och så. Och alla i min släkt har också det, alla utom jag. Så han var inte så glad för hela den här rapkarriären, att jag flyttade till Stockholm. Men det är lugnt, det sporrade mig bara ännu mer. Det var skönt att skriva en låt om det.

Det påminner lite om Drake, som också är väldigt öppenhjärtlig i sina texter, och som på inledningslåten till sin skiva, Fireworks, rappar om sin pappa som ger honom dåligt samvete.

–Ja, jag älskar Drake. Den där ärligheten i texterna har vi kanske gemensamt. Jag tror på den slitna frasen ”real recognize real”. Man måste skriva om sådant som är verkligt för en själv. Sedan finns det låtar som Luftens hjältar där vi säger att vi äger luften – det gör vi kanske inte, men det känns så ibland, det är en känsla.

På Luftens hjältar gästas du av Ison och Lorentz, men det är den enda låten på skivan som har gäster. Var det något du eftersträvade, att göra mycket själv?

–Ja, jag vill att den här skivan ska vara jag. Jag vill göra min egen grej, jag vill inte att någon ska kunna säga att jag blev stor genom att rida in på en annan dude. Jag har inte gästat på så många andras skivor heller, även om jag fått frågan många gånger. Däremot har jag börjat skriva låtar åt andra, det är jättekul. Den norska tjejen Mira Craig har sjungit en låt jag skrivit på Norges version av Idol, den har spelats i tv och allt, det känns coolt. Jag vill göra mer sådant. Jag skriver så många låtar hela tiden, och ibland kan jag känna att en låt inte passar mig – jag kanske skriver en refräng som låter lite lökig, och jag är ju ändå rätt cool, du vet – men att den kanske skulle passa någon annan.

Men skriver du på engelska då, om du skriver för artister utomlands?

–Ja, jag skriver lika många låtar på engelska som på svenska. Från början var det tänkt att hälften av mitt mixtape skulle bestå av engelska låtar och hälften av svenska, men vi vaskade den idén. Det blev lite konstigt, det var en realness-grej också, folk som lyssnade blev förvirrade. Men jag kanske hittar på ett nytt alias för engelska låtar.

(från Nöjesguiden)



Stockholmssyndromet - Underhundar LP

Det är något visst med hiphopartister som gör sina egna beats – de blir ett med sitt sound, låtarna tycks växa fram organiskt. I alla fall om beatsen är bra, och Skizz – ena halvan av Stockholmssyndromet – gör fantastiska beats. Tjocka, electrofunkiga, självsäkra nog för att våga skruva ner tempot och lita på luft och minimalism. Duons François Villon-lika rap är allt annat än städad och politisk korrekt, men den är också en frisk fläkt i ett svensk hiphopklimat där många tävlar om att vara mest sympatisk. Det här är inte musik som ska kännas smart, det är musik som vill få dig att le och röra på ditt lårparti. Och med detta lyckas den förträffligt.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)


randomness

Detta är fakta: jag skriver recensioner för Nöjesguiden oftare än vad jag orkar/hinner göra deluxe-inlägg av recensionerna här. Här är några skivor som kommit under våren som jag inte tycker att ni borde missa i alla fall:



The Weeknd - House of Balloons

Att Drake revolutionerat soulvärlden med sina simturer i melankolisk ambient märks nu när det börjar poppa upp artister som inte bara låtit sig inspireras utan även byggt vidare på det nya soundet. Den senaste och bästa är Abel ”The Weeknd” Tesfaye som står med ena benet i Drakes och The-Dreams djupblå kärleksballader och det andra i det molande vemod som hörs i Burials och James Blakes vackraste ljudmosaiker. En mörk pärla till minialbum.

BETYG: 6/6 (från
Nöjesguiden)



Clams Casino - Instrumentals

Det är ovanligt, men ibland kommer det fram en hiphopproducent som har ett helt unikt och personligt uttryck. Clams Casino är för många ett okänt namn, men han står bakom episka låtar till bland andra Lil B och Soulja Boy. Hans sound är på en gång ambient-drömskt och bulldozerhårt, både luftigt och tjockt, och på denna samling beats uppnår han någonting som ingen annan producent lyckats med sedan J Dillas mästerverk Donuts: en fascinerande musikalisk resa där bristen på rap och sång inte är en svaghet utan en tillgång.

BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)



Jenny Wilson - Blazing I & II

Jenny Wilson fortsätter att växa. Förra skivan Hardships! var mästerlig redan från början, men blev ännu mer glödhet när hon arrangerade om låtarna för sina konserter med Tensta Gospel Choir. Inspelningar av dessa nya tolkningar utgör ett av tvillingalbumen Blazing I & II. Wilsons fascinerande harmonier blir självklara poplåtar i det raka soundet, någonstans mellan discorock och rå gospel. Andra skivan består av ett slags organisk ambient, här får hon gräva vidare i sin kreativa Medusaask. En av Sveriges största artister.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)




About Group - Start & Complete

På de två senaste Hot Chip-skivorna, liksom på soloalbumet Rubbed Out, har Alexis Taylor flirtat med gospeldoftande soulballader. Nu tar han steget fullt ut och startar ett hobbyband som låter som Booker T & The MG’s en lat sommareftermiddag i Stax-studion på 60-talet. Elorgel, Fender Rhodes och nostalgiskt distade gitarrer fluffar upp det groove som trummisen piskar fram, och Alexis sjunger så fint han bara kan, små besvärjelser mot kärlekens smärtor. En charmig skiva, som dock inte når upp till Hot Chips olympiska höjder.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)