travis scott - astroworld



Rap
Travis Scott
”Astroworld”
(Grand Hustle/Epic/Sony)
Betyg: 4

Nöjesparken AstroWorld i Houston, Texas existerade mellan 1968 och 2005. När dess portar slogs igen, attraktionerna revs och området blev ödemark var Houstonkillen Jacques Webster, idag mer känd som rapparen Travis Scott, 13 år. Han upplevde det som en stor förlust. Att han döpt sitt tredje soloalbum efter den döda nöjesparken handlar både om att skänka musiken en vemodig atmosfär och om att genom detta album skapa en ny nöjespark för hemstadens kids, en imaginär plattform för vilda drömmar.

Houstons popkulturella samtidshistoria märks också genom att Travis Scott, mer explicit än någonsin tidigare, hyllar stadens hiphoppionjärer. Framförallt DJ Screw och den unika och inflytelserika musikstil han skapade i smakfullt slöa låten ”R.I.P. Screw”.

Travis Scott har utvecklats mycket sedan sitt första album, den förvisso hitfyllda men något opersonliga ”Rodeo”. Han är nu avslappnad, självklar och egen som låtskrivare och vokalist. Att han började sin karriär som beatmakare och fortfarande är medproducent på vissa låtar innebär att han har en stark känsla för musikaliska detaljer och vikten av variation inom en låt.

Precis som på Kanye Wests senaste skivor passerar ett antal stjärnor revy – Frank Ocean sjunger sexigt, Stevie Wonder spelar munspel, Kid Cudi hummar mysigt – men ingen överskuggar huvudpersonen och resultatet blir en fascinerande väv snarare än ett rörigt lapptäcke. ”Astroworld” är Travis Scotts mest helgjutna album hittills och en av årets vassaste skivor.

Bästa spår: ”Stop trying to be God”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-08-07)

"don carlo" på opera på skäret



”Don Carlo”
av Giuseppe Verdi.
Libretto: Joseph Méry och Camille Du Locle efter Friedrich von Schillers pjäs.
Med: Alejandro Roy, Taras Konoshchenko, Charlotta Larsson, Pavlo Balakin, Siv Oda Hagerupsen, Matteo Jin m.fl.
Opera på Skärets kör och orkester.
Dirigent: Michael Balke.
Scenografi: Sven Östberg.
Kostymdesign: Sigyn Stenqvist och Caroline Romare.
Regi: William Relton.
Scen: Opera på Skäret, Kopparberg.

För den som är mer bevandrad i populärkultur än i opera kan Verdis mörka saga ”Don Carlo” ses som en version av ”Star wars”. Handlingen är annorlunda men persongalleriet är närapå identiskt.

Huvudpersonen, den känslige och svärdsvingande unge mannen Carlo, är en Luke Skywalker men med Kraften utbytt mot Kärleken. Han har en våldsamt dysfunktionell relation till sin pappa, kung Filippo (Filip II av Spanien), en Darth Vader som strängt slår ned rebelliska tendenser hos folket han regerar över liksom hos sonen. Kungen är mäktig men kontrolleras av den ryslige gamle storinkvisitorn, operans motsvarighet till rymdimperiets kejsare. Vill man så kan man även se den mystiske munken, som senare blir ett handlingskraftigt spöke, som en motsvarighet till Obi-Wan Kenobi.

Kärnkonflikten i ”Don Carlo” är att far och son konkurrerar om samma kvinna. Detta har verklighetsbakgrund: tronarvingen Carlos var förlovad med Elisabeth av Valois, men det blev istället hans pappa Filip II som gifte sig med henne. Elisabetta som hon heter i operan slits mellan dygd och begär, men det intressanta och ovanliga är att hon aldrig någonsin ger efter för passionen – medan Carlo som hon älskar desperat tigger om hennes kärlek står hon orubblig, hon lider inombords men vägrar vara otrogen sin make kungen. Denne lider i sin tur på narcissistiskt vis av att den unga hustrun inte älskar honom, och som om inte det vore nog är hans älskarinna Eboli olyckligt kär i den onåbare Carlo. Ett dominospel av deppig kärlek.

Det är lite kaxigt, och berömvärt, av Opera på Skäret att sätta upp denna storslagna opera som var för maffig till och med för den extravaganta Parisoperan när den hade urpremiär där 1867. Verdi var tvungen att skära bort flera avsnitt eftersom operan blev för lång och snart började man med praktiken att helt skippa den första av operans fem akter. Verket har många av grand opéra-stilens attribut: historiska miljöer, stora körer, en spektakulärt obehaglig massavrättningsscen och hjältar som värderar revolution och brödraskap högre än förälskelse.

Kostymen och scenografin åkallar effektivt 1500-talets Spanien. Regissören William Relton är tillbaka efter 2014 års fina uppsättning av ”Otello” och även denna gång accentuerar han det tragiskt tunga, mer än det lyriskt lätta, i Verdis klassiker. Sångarna gör ett starkt jobb, framförallt Taras Konoshchenko och Siv Oda Hagerupsen som gestaltar de psykologiskt mest helgjutna rollfigurerna Filippo och Eboli. Charlotta Larsson är fantastisk i den sista aktens långa aria men hon sparar på krutet lite väl mycket dessförinnan. Alejandro Roy har en suveränt kraftfull röst men hans Carlo är en otacksam roll – förvandlingen från kärlekskrank emokille till macho politisk aktivist går helt enkelt för snabbt.

Problemet ligger inte hos sångaren, och inte heller i Verdis delikata musik, utan i själva dramat, ursprungligen en pjäs av Schiller. Det slutar oerhört frustrerande, med ett spöke som plötsligt dyker upp och sätter punkt för handlingen på ett förvirrande sätt. Efter fyra timmar (med pauser inräknade) av realism känns det lite som ett hån att upplösningen består av ett övernaturligt inslag som kommer från ingenstans.

Verklighetens Don Carlos (1545–1568) var en mindre sympatisk person än den som Schiller och Verdi fantiserade om. Prinsens grava mentala och fysiska problem och bisarrt sadistiska sida brukar förklaras med inaveln i hans släkt. Olämplig som operahjälte, men han har nog inspirerat rollfiguren Joffrey i ”Game of thrones”.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-08-06)