varning för ointressant inlägg om post-gubbrockromantisk ansiktsbehåring

image225
Clark Gable

image226
Paul McCartney (1966)

image228
Tony Leung i  "2046"


image227
Jason Schwartzman

OK ett sånt här inlägg har rejäla potential att bli kefft. All I'm swaying is: mustasch, det behöver inte alltid vara så fult. Men det är ett fult ord (rent stavnings- och ljudmässigt) och när man tänker på mustasch tänker man feta 1800-talsmän som sitter på herrklubben och röker cigarr och berättar lustiga anekdoter om sina kvinnor, eller jobbiga hippies som Frank Zappa, eller att det finns ett vidrigt hårdrocksband som av någon obegriplig campig anledning döpt sig till Mustasch. När man egentligen inte alls behöver tänka på det, man kan tänka på elegans, man kan tänka på Clark Gables leende eller Tony Leungs melankoli.

if it was good enough for hjalmar gullberg, it's good enough for me

Jag har börjat skriva för studenttidningen Lundagård. Här är mitt första alster, en krönika om Oscarsgalan: http://www.lundagard.se/2008/02/21/bojkotta-oscarsgalan men ärligt, jag är glad om ni inte klickar på länken eftersom min bylinebild blev osedvanligt ful. Inte ens Seinfeld hade så fult hår i nacken.

Apropå "osedvanligt ful" har jag nyss fått lära mig att det var något Albert Einstein kallade sin fru i ett brev han skrev efter att ha dumpat henne för sin kusin. Liv Strömqvists seriebok "Einsteins fru" (Galago) är väldigt underhållande. Fullt ös incestuös!

ars longa, vita brevis

image223
Anna Ancher, Flicka ordnar med blommor (1885)

image224
Alberto Gioacometti, Annette dans l'atelier (1954)

Det bästa sättet att komma över ens hat mot Danmark är att ta del av landets konstliv. Då får man lite respekt för de rödkindade rasisterna. Idag var jag på två konstutställnigar, först på Arken och sen på Louisiana, och det var riktigt fett. Sverige kändes fattigt, dels museum-wise och dels konstnärs-wise (jag menar, vilka svenska impressionister can fuck with Peder Krøyer?).

På Arken var det två utställningar. Dels Damien Hirst, dels de danska Skagen-konstnärerna. D. Hirst var rätt bra, mycket död och dödsångest, lite övertydligt ibland, men det var två verk jag gillade väldigt mycket. Dels ett enormt rosa hjärta med en massa fjärilar på, "birthday card" tror jag det hette, och dels fyra stora kvadratiska fält som hette "who's afraid of red, yellow, green and blue?" eller nåt sånt - fjärilar även på den. Jag och Caroline tittade närmare och såg att det var RIKTIGA döda fjärilar! Läskigt. Men i båda fallen blev det en intressant kontrast mellan barndomens naiva och trygga färger och former och döden, förgängligheten. Så det blev liksom inte ett barns perspektiv utan en vuxen, tids- och åldersmedveten persons perspektiv, någon som minns barndomen och fruktar döden. Intressant.

Skagen-gänget bestod av väldigt många tavlor, allt var inte intressant, lite väl många fiskargubbar och kvinnor i huckle. En sak var dock HELT fantastisk: Krøyers små förstudier till den berömda festmåltid-ute-på-landet-målningen ("Hipp hipp hurra" osv), lätt bättre än den slutgliga produkten. De fanns tyvärr inte på Google, ni får åka dit och se själva. Man bara baxnade av hur vackert han hade fångat ljuset och skuggorna. Michael Ancher tycker jag var lite ojämn - bra när han kör strandmotiven, annars lite platta och trista grejer (You don't say? Här, unge herr Ringskog Ferrada-Noli, ta en pensel och gör det bättre själv!). Hans fru Anna målade också och han tvingade inte henne sluta bara för att de gifte sig (vilket annars var normen när Skapande Man blir ihop med Skapande Kvinna Som Han Inte Vill Ha Som Konkurrent - se t.ex. Gustav Mahler). Jag gillade verkligen "Flicka som ordnar med blommor", påminner den inte lite om Sven Nykvists foto i Woody Allens "En annan kvinna".

På Louisina var det Giacometti och Cezanne och jävvvligt mycket folk. Men det var en bra utställning, Cezannes landskapstavlor är bara too feta. Caroline påpekade att det var en helt annan sak att se tavlorna IRL istället för reproduktioner i form av planscher etc, och jag måste hålla med - kollade i katalogen efteråt och många av de undersköna tavlorna hade plötsligt förlorat hälften av sin lyster (även om de fortfarande var vackra). Giacomettis skulpturer har man ju sett några gånger, men de är ju fortfarande bra. Har alltid tyckt att de liknar såna där långa skuggor som man får i eftermiddagssolen, men det är väl knappast en unik association. Hans tavlor hade jag dock aldrig sett innan, och vissa av dem var rätt häftiga. Jag gillar speciellt "Anette dans l'atelier" som bilden ovan inte alls ger rättvisa. Hennes ansitksuttryck, hennes ben, hennes sätt att ha händerna vilande i knäet, det var faktiskt otroligt.

Jag är så grön när det gäller konst. Men jag älskar det, när jag väl tar mig tid osv. När jag var femton var jag i New York och på MoMA och såg Van Goghs "Stjärnnatt" och bara stirrade och stirrade. Det var fett.

oldsberg-blood on the tracks

What's up people? Jag har en lugn fredagkväll. Jag gör en Peter Wolodarski, dvs ser på "På Spåret" och har massor av åsikter om det, trots att jag egentligen är för ung och för snygg för att slösa mina fredagkvällar på Ingvar Oldsberg.

Det var säsongsfinal. Jag hejade som fan på Hoa-Hoa och Cecilia Hagen, men tyvärr förlorade de och de käcka skåningarna vann istället, sorgligt. Ändå trevlig tv-tid. Kände mig otroligt normal och svensk när jag satt där och genomled husbandet Triple & Touch utflykter i mexikansk musik och och Beatles-covers. Men På Spåret är ett kul program, av någon anledning har jag lyckats undvika det i alla år fast jag alltid tyckt att Ingvar Oldsberg ("hamstern" som Caroline kallar honom) haft något sympatiskt över sig. Läste på svenska wikipedia att han alltid sitter vid ett skrivbord i sina program eftersom Lennart Hyland gjorde det (gulligt) samt att han själv skriver ledtrådarna som de tävlande lagen använder i programmet (imponerande!). Wiki kunde även lugna mig med att både Hoa-Hoa och Cecilia Hagen varit med och vunnit tidigare, känns bra att veta.

Varför är det så kul med allmänbildning? Man gillar På Spåret av samma anledning som man gillar TP. Det är trevligt med kunskap, det är väl den enda slutsatsen jag kan dra. Dumhet är tråkigt. Kunniga galningar är sympatiska. Häromdagen zappade jag (whoa, första gången jag använder verbet "zappa". Vad fult det är.) över till SVT som visade Antikrundan, extremt tråkigt program, men en kille som var expert där dillade länge och passionerat om en sengustaviansk byrå, och det var liksom härligt bara att höra honom prata.

Det kanske bara är så att jag är en nörd och därför uppskattar nördighet?

Apropå nördar så har jag och Caroline sett de första fem avsnitten av "Freaks & Geeks" den här veckan. Det är en lite konstig serie, för man kan varken älska den förbehållslöst eller avfärda den som dålig, på en skala från ett till tio är den en klar sjua. Konceptet är givetvis väldigt bra - skildra high school-livet 1980 ur töntarnas perspektiv, samt hur komplicerat och smärtsamt det kan vara att byta identitet från "duktiga tjejen" till "en av de coola" - och dialogen är välskriven, många roliga repliker. Men vissa karaktärer är lite keffa, som James Francos klyschiga  rebel-without-a-cause-roll. Och varje avsnitt är så maxat, man får ångest hela tiden, det är liksom too much. Det är så mycket känslor (och känslo-triggande händelser) hela tiden. Kan de inte bara chilla? Jaja, konstig kritik kanske.
 Äh, jag vet inte. Det är ju en bra serie och jag vill se resten av avsnitten, men det är samtidigt långt ifrån Sopranos/Seinfeld/The Wire-ligan. Vilket å andra sidan det mesta är.

egen teori om rökning

image222
Jay Dee (aka J Dilla)

J.D. Salinger älskar excentriker (kanske älskar han dem lite för mycket). I novellen Zooey från 1957 är titelpersonen och hans mor excentriska bl.a. genom att röka oavbrutet i badrummet (han ligger i badkaret, hon pratar med honom från andra sidan duschdraperiet) och att ha en fräck och avslappnad jargong befriad från mor-son-artighet.


Jag är också excentrisk på mitt sätt. Jag har aldrig rökt ett bloss i hela mitt liv. Vänta nu, säger läsaren, är inte detta snarare ganska präktigt? Nej, säger jag. En präktig person är en person som har rökt några gånger i tonåren, som slutat eftersom han/hon vet att det är skadligt, men som, om han/hon har en avslappnad inställning till livet, ändå "feströker" någon gång på fyllan (detta är en annan nivå av präktighet; meta-präktighet kan man nästan kalla den). Whereas I, den excentriska personen, inte vet vad en cigarett är. Inte vet hur den smakar. Inte vet hur det fungerar, hur man bär sig åt för att genomföra ett halsbloss. Cigaretter är för mig mystiska och underliga, och rätt lustiga. Men de finns inte i min värld. Jag är knäpp, jag vet. (Och drar mig uppenbarligen inte för att kokettera med det.)


När jag läser Zooey och tänker på hur mycket J.D. Salinger romantiserar rökandet, verkligen gör det till en cool bohemisk grej, tänker jag att det här är kanske något som litteraturvetaren Andres Lokko läste i sin ungdom, något som bidrog till att han fick sin stenhårda hållning angående att röka: det är coolt, det är coolt, det är coolt. Liksom en vuxenvärldens bekräftelse på vad David Bowie och andra barndomsidoler fick honom att börja med. Sen funderar jag över hur mycket ens livslängd förkortas av att man röker. Jag vänder mig till min bästa vän, min stenålders monofona mobiltelefon med inbyggd miniräknare. Jag har en tes - is it worth it? Let me work it.


Säg att varje cigarett man röker förkortar ens livslängd med en timme. Kan detta vara rimligt? Säg att en rökare röker ett paket om dagen i genomsnitt, alltså tio cigaretter. På ett år blir det 10 x 365 = 3650 cigaretter. Över 40 år blir det 146 000 cigaretter. Okej. 146 000 timmar alltså, right? Om man gör om timmarna till dagar blir det 146 000 / 24 = 6083,33 dagar. Och om man gör om dessa till år? 6083,33 / 365 = 16,66 år, alltså 16 år och åtta månader. Det verkar väl inte helt orimligt? Säg att en rökare föds på samma dag som jag. Jag blir 92 år gammal men rökaren blir bara 76. Jodå. Jodå.


Förlåt, jag inser nu att det här faktiskt VAR extremt präktigt (plus nördigt, med hela den här matematikgrejen, och präktigt + datanördigt = Riktigt Jävla Kefft). Men det handlar inte om att sälja in en kristen livsstil. Det handlar inte ens om att vara snål och spara pengar, vilket vissa av er som känner mig kanske tror. Det handlar bara om något så enkelt som dödsångest. Jag räknar timmarna. Don't you?


skip, skip, skip to malou / skip, skip, skip to malou / skip, skip, skip to malou / skip to malou von siwers

Jag är sjuk och ligger hemma i sängen och ser på Freaks & Geeks. Så jag orkar inte ge er nåt mer än en ordvits idag. Fattigt, jag vet. Men man kan i alla fall sjunga den.

i'm looking for a lover, not a friend

image221
Åh GUD vad jag älskar Cassie! Och hennes ständige producent/låtskrivare Ryan Leslie. Nya singeln "Is it you" bevisar att debuten inte var en engångsföreteelse - de är här för att stanna, deras kemi är for real, deras recept för poplåtar är vattentätt.

Alltså. Första gången jag hörde "Is it you" blev jag helt lycklig. Jag var ute och gick i Malmö en vacker ljus februaridag och hörde de där snälldistade gitarrerna och krispiga trummorna. Sen började Cassie sjunga:
I'm looking for a lover not a friend
Somebody who can be there when I need someone to talk to
I'm looking for someone who won't pretend
Somebody not afraid to say the way they feel about you

And I'm looking for someone who understands how I feel,
Someone who can keep me real and who knows (the way)
The way I like to have it my way
And I'm looking for someone who takes me there,
Wants to share, shows he cares
Thinking you're the one that I've been waiting for

Is it you? Is it you?
Maybe you're the one I've been waiting for
Could you be the one for me?
Could you be the one I need?

Och liksom, det är bara så BRA. Det är bara fyra ackord - för övrigt samma fyra ackord som i This Perfect Days "Fishtank", men det struntar jag i - men Ryan Leslie är så grym, han är en mästare på arrangemang. När refrängen kommer avfyras nyårsraketerna, Cassie svävar upp i luften och jag håller hennes hand. Jag känner inte marken. Jag blickar mot himlen. Det är ett perfekt popögonblick, ett sånt som gör livet värt att leva.

Cassie får inte så mycket props eftersom hon har sån svag röst (skulle inte vilja se en battle mellan henne och Mary J Blige) och för att Ryan Leslie aldrig gör låtar som är särskilt hårda, det är aldrig ghetto, aldrig down and dirty. Och visst, det kanske inte är någonting som får dansgolvet att explodera, men varför måste all R&B vara sån? Cassies musik har mer gemensamt med Madonnas 80-tal än med Amerie eller Beyoncé.

Men ingen av Madonnas singlar är så bra som "Is it you".

i'm here

Skriver om Jermaine Dupri i Digfi idag, en recension av en best of-skiva som kom nyligen.
http://www.digfi.com/default.aspx?id=11563
I princip en lång rad hyllningar till alla låtar som Jermaine Dupri varit inblandad i. Som Mariah Careys "We belong together". Apropå henne så släpptes hennes nya singel "Touch my body" igår, har inte hört den men den är skriven av The Dream, den kan med andra ord bara vara fantastisk! Blir lycklig när jag tänker på att Mariah Careys nya skiva släpps i april, hon har samarbetat med bland andra DJ Toomp, Rodney Jerkins, Polow Da Don och givetvis Jermaine Dupri. Det enda som är kefft är att skivan heter "E=mc2". Alltså what? Älskar R&B-världen, det är det knäppaste som finns!

Hur som helst, igår var jag och såg "I'm not there" på bio. Jag hade inte läst någonting om den, visste inte vad jag hade att vänta mig, trodde bara att den skulle vara bra. Och shit vad bra den var.
image219
Cate Blanchett, shit vad bra hon spelade. Lustigt nog tänkte jag och Caroline samma sak när vi såg henne: undrar hur mycket pengar hon fick för rollen? Förmodligen inte jättemycket, men ändå gjorde hon det så himla bra, hon måste svarat "självklart, det är en drömroll!" när castingfirman kontaktade och frågade om hon ville spela Bob Dylan. Hur som helst så var hon grym. En väldigt rolig scen var när hon som Bob Dylan dyker upp på en herrgård i London, höga och fnissiga och med heliumröster, och när de vinkar farväl till varandra springer alla i The Beatles bredvid varandra och håller varandra om axlarna, guligt. Något annat som var kul var Julianne Moore. Hennes roll var en parafras på Joan Baez-som-sitter-i-sitt-vardagsrum-och-medverkar-i-ett-minnesprogram-om-60-talet-och-talar-med-glädje-om-hur-underbar-Bob Dylan-var. Det måste gjorts hundra såna dokumentärer, till exempel "Dancing in the streets", och Julianne Moore spelar så BRA! Hon är så himla grym, och så rolig! "Hey. You're in my seat." säger hon till en katt som sitter i hennes fåtölj när hon ska sätta sig, sen ler hon in i kameran, sådär casual som det alltid ska vara i hemma-hos-dokumentärer, det är faktiskt briljant.
image220
De andra skådespelarna var också bra. Heath Ledger, så fin. Så känsligt spelat. Så hemskt att han är död (fuck all you haters). Richard Gere var faktiskt också bra, inte alls dum som Bob Dylan när han flyr från verkligheten och samtiden och sin egen persona och går in för cowboyromantik och 1800-talsdrömmar. Den lille svarte killen som spelar 50-talets ramblin' (ramblin'!) Bob Dylan var kanske inte fantastisk, men helt okej, och faktiskt rätt lik Bob Dylan i ansiktet. Christian Bale var dock rätt blek och okarismatisk, synd. Det var en skådespelare till också, som spelade Bob Dylan i något sorts förhör, han kallade sig för Rimbaud och var rätt töntig faktiskt, sa lite klyschiga "sanningar" om Poesi och Livet. Men fan, skit samma. Han fyllde en funktion, band ihop de olika scenerna ibland.

Framförallt imponeras man av Todd Haynes. Jag blir så lycklig av att leva i en tid när såna här filmer görs, jag älskar 2000-talet. Allt är modernt och top notch, inget lämnas åt slumpen, allt från skådespelare till klippning till soundtrack är perfekt. Och liksom, sminkningen! Tänk att göra en Cate Blanchett som är så lik Bob Dylan, och en David Cross som är så lik Allen Ginsberg, det är ett konstverk i sig. Men Todd Haynes alltså, vilken underbar människa. Vilken galen idé, och att genomföra den så skickligt, wow! Så stilsäkert: att blanda olika typer av film (svartvitt ibland, färg ibland, grynigt ibland, kristallklart ibland) för att uttrycka olika stämningar och känslolägen, det var skitbra, inte alls krystat. Liksom själva greppet att ha sex olika skådespelare som spelar samma karaktär - det var ingen gimmick, till skillnad från Todd Solondsz "Palindromes" så fyllde det en funktion. Det var olika historier, olika infallsvinklar på Bob Dylan-myten. Och hela filmen genomsyrades av en estetisk lekfullhet, ungefär som Julian Scnhabels "Fjärilen i glaskupan". Sånt är så befriande... man skäms för att bo i Sverige när man tänker vilka torftiga filmer som görs här. I Sverige är alla fega och ängsliga, mer eller mindre. Vad är "Du levande" mot "I'm not there"?

Kanske bästa biopicen någonsin.

att göra det lätt för sig (remix)

Jag läste på Kinky Afro en diss av Hästpojken, den keffa duon bestående av en Bad Cash Quartet-man och en till man. För några månader sedan kunde man på samma blogg läsa en om Jonas Game, ännu en Bad Cash Quartet-man, ännu en diss. Och jag tänker inte säga emot, ta Hästpojken i försvar (tänk er en sunkig göteborgare som säger "jå hadde en dröm va. Om en kvinna som hade sex med en hest. Och sen föddes vii. Hestpojken, va." i intervju efter intervju). Men jag säger bara en sak: orka bry sig?

Jag har aldrig hört Hästpojken, kommer aldrig höra Hästpojken, kommer aldrig slösa bort viktiga sekunder av mitt liv åt att fundera över hur band som Hästpojken eller Jonas Game låter eller hur bra de är. Alltså whatever. Det är så fruktansvärt ointressant. Liksom, åh fan, det har kommit en ny indierockpopgrupp från Göteborg, okej. Fine. Det är inget scoop att säga att indierockpop från Göteborg är dålig musik. Det vet alla redan. Och de som inte vet det - praktikanterna på kultursidorna på tidningarna som bemödar sig med att intervjua dessa artister - ja, de får skylla sig själva när den yttersta dagen kommer.

Mer intressant vore att säga: Mary J Blige är dålig.

Seriöst, hon är ju överskattad.

Okej... No one else, Be without you, Missing you, I love you, Mary Jane (All night long), Be happy, Family affair, Your child, MJB da MVP. Och okej då, Can't knock the hustle och All that I got is you. Men that's it. Nya skivan var i och för sig helt okej, trevlig. Hon har en bra röst. Men kan folk sluta behandla henne som en gudinna, en drottning, dilla om en ung Aretha Franklin and whatnot? Hon har ofta rätt dålig smak (minns det gräsliga "No more drama"-omslaget), hon är inte speciellt cool, och hennes upptempolåtar känns nästan alltid väldigt krystade. Dessutom går hon oftast på autopilot när hon blir anlitad av någon random rappare, detta märks exempelvis i den stentrista refrängen till Ludacris Runaway love.

Ändå gillar man henne, hon är mysig och pålitlig, det poppar upp ett album vartannat år och det är aldrig riktigt dåligt. Dessutom är Mary J Blige amerikansk på ett härligt sätt, jag vet inte hur jag ska förklara det, men det är gött på samma sätt som det är gött med Oprah eller Kris Kirsotfferson eller thanksgiving. Hon är tokkristen men man förknippar inte henne med "den kristna högern" (rätt stor/flummig grupp va?) utan med något annat... något snällt och ofarligt, en motsats till ångest och dekadens.

Äh, vad fan vet jag. Snacka om Hästpojken om ni vill, jag tycker bara inte samtalsämnet är så intressant.

dial m for murder

image218

Såg "Dial M for Murder" (Slå nollan till polisen), en av Hitchcocks mindre hyllade filmer, på Cinemateket igår. Alltså Grace Kelly! Hon brukar alltid vara rätt stel och dålig som skådespelerska. Och hon var det ibland här också, men i ett par scener var hon faktiskt helt fenomenal. Hon blev överfallen i sitt hem och utsatt för ett mordförsök och efteråt kravlade hon sig upp till skrivbordet och pratade med sin man som var i telefonluren... hon gjorde det så bra, sättet hon spelade chockad och totalt sårbar på, rösten hon hade när hon sa "just come home!" till sin man i luren, gråten och hulkningarna... wow, det var äkta grymt. Även i slutet av filmen var hon bra. Snöt sig på ett bra sätt i en näsduk. Alltså det var trovärdigt, naturalistiskt.

 

Mitt biosällskap var väldigt förtjust i Grace Kellys vackra klänningar och nattlinne. Jag ska inte beskriva dem i detalj. Det räcker med att jag gillar simhopp och hästar - jag tänker inte börja dilla om nattlinnen, så kul ska ni inte få.

 

Filmen hade också en soft poliskommissarie som var lurig mot alla, pratade med imponerande vokabulär och som nöjt kammade sin mustasch i filmens sista bild.

Med andra ord: jättebra film, groteskt underskattad!

PS Årets bästa skiva hittills är soundtracket till dansfilmen "Step up 2 the streets". Så himla, himla bra, till brädden fylld med pigg poppig R&B och rap. Cassie, T-Pain, Cherish & Young Joc, Plies... det blir inte bättre än så, säger jag bara. Recension kommer i nästa Nöjesguiden.


fitzcarraldo

image217
Claudia Cardinale och Klaus Kinski

Var och såg Herzogs "Fitzcarraldo" (1982) på Cinemateket häromdagen. Två och en halv timme av koloniala tyskar som skriker på peruanska indianer, soft. Eller snarare inte särskilt soft. Tydligen hatade alla Klaus Kinski eftersom han var ett monster under (även denna) inspelning, enligt Herzog erbjöd sig en indian att mörda Kinski. Men detta kan lika gärna vara en fabricerad myt, liksom var de över huvud taget indianer? Förmodligen var de bara fattiga peruaner som nappade när Herzog kom dit och viftade med lite pengar framför ansiktet på dem. Detta är ett mönster som återfinns även i filmens huvudsakliga tema - den handlar alltså om en excentrisk operaälskande galning som får för sig att han ska släpa ett hundratals ton tungt ångfartyg över ett berg, från ena sidan av Amazonas till den andra, och gör just detta. Men det finns ingen distans mellan regissör och filmkaraktär, eftersom Herzog gjorde just detta, utan specialeffekter, HAN är en excentrisk galning! Och peruanerna behandlas sjukt av filmens koloniala karaktärer, och (enligt Kinski, långt efteråt) exploaterades de lika mycket av Herzog själv. Denna dubbelhet gjorde filmen rätt intressant. Dessutom var den spännande. The verdict: sjuk film, men jag gillade den ändå. Men man skulle bli seriöst fucked om man bara såg såna här tyska mastadontindiefilmer, ens estetiska preferenser skulle liksom bli helt skeva. Efter Klaus Kinski behöver man tio Meg Ryan-filmer för att återfå balansen i sitt liv. (Men alltså, han spelade faktiskt otroligt bra/intensivt.)

En göttig detalj var att Claudia Cardinale spelade Klaus Kinskis flickvän. Lite otrovärdigt kanske, att hon som var så gudomligt vacker och charmig är hopplöst förälskad i the raving maniac Fitzcarraldo som var så full av aggressivitet och fåfänga dagdrömmar. Hon finansierade också alla hans upptåg (hon var rik eftersom hon var - bordellmamma!) och gjorde det med ett gulligt, feminint skratt. Hm. Men okej, det kanske behövdes för att storyn skulle komma någonvart. Och det är ju alltid trevligt att se Claudia Cardinale. Jag blev kär i henne när jag var liten och såg "Den Rosa Pantern". Eller inte kär, men hon var ju captivating vacker.

Men hör på det här: jag läste på Wikipedia att hon blev våldtagen när hon var 17! Herregud vad hemskt. Det var innan hon flyttade från Tunisien och blev stjärna i Italien. På alla bilder och i alla filmer ser man alltid henne le ett vackert leende, ett godhetens milda leende... sen tänker man på vilket trauma hon bär på... vad hemskt. Och jag har inte sett "Once upon a time in the West", men blev hon inte (hennes karaktär alltså) våldtagen i den filmen??? Shit vad twisted.

super tuesday

Oh my Gosh, man kan inte säga något annat än att det är spännande.

Men eftersom ni kan läsa allt om Obama och Hillary på annat håll tänkte jag begränsa mig till en liten observation. I söndags skrev DN om stämningen i New York inför primärvalet, Hillary ledde. Ett citat ur artikeln:

Oavsett utgången är "supertisdagen" nu en liten påminnelse om svunna tider då New York var dominerande när presidentkandidater skulle utses och skickade storheter som släktingarna Theodore och Franklin Roosevelt till Vita huset.

Nu har förstås inte alla förhoppningar infriats. Efter att det politiska inflytandet flyttats mot söder och väster i USA såg det ett tag ut som om årets presidentval skulle kunna bli en intern New York-affär. Hillary Clinton, som 2006 omvaldes till senaten med stor marginal, finns förstås kvar. Men förre borgmästaren Rudy Giuliani, länge storfavorit att vinna den republikanska nomineringen, har inte ens klarat sig fram till primärvalet i sin egen hemstat.

Påminner inte det om något annat?

Oavsett utgången är "supertisdagen" de kommande skivorna med Raekwon och Nas nu en liten påminnelse om svunna tider då New York var dominerande när presidentkandidater herren på täppan skulle utses och skickade storheter som släktingarna Theodore och Franklin Roosevelt Wu-Tang Clan till Vita huset toppen av försäljningslistorna.

Nu har förstås inte alla förhoppningar infriats. Efter att det politiska  musikaliska inflytandet flyttats mot söder och väster i USA såg det ett tag ut som om årets presidentval  östkust-skivsläpp skulle kunna bli en intern New York-affär. Hillary Clinton Jay-Z, som 2006 omvaldes till senaten återvände från pensionen med stor marginal mediahausse, finns förstås kvar. Men förre borgmästaren Rudy Giuliani det unga hoppet Saigon, länge storfavorit att vinna den republikanska nomineringen rädda New York-hiphopens heder, har inte ens klarat sig fram till primärvalet i sin egen hemstat lyckats ge ut sitt album.

Große Fuge

Häromdagen gick jag och min käre vän M på Beethoven-konsert. Malmö Symfoniorkester gav "Große Fuge", koralfantasin och mässan i C-dur. Det var riktigt pissigt Malmöväder, och konserthuset har fräckheten att ta 22 kr för en kopp bryggkaffe ur termos, men det var det värt.

Grosse fuge var asgrym. Den lät så himla modern! Den bara gled fram i ett tempo som nästan aldrig skiftade, helt mekaniskt och coolt. Och den skiftade hela tiden mellan ljus och mörker, mellan hoppfullhet och ångest. Så vackert. Jag fattar inte varför ingen gillade den när den kom på 1820-talet. Eller jo jag fattar, för den låter ju inte som något från romantiken. Att framföra grosse fuge på Wiens mest välbesökta konserthus på 1820-talet måste vara som att låta Christian Fennesz delta i Eurovision Song Contest.

Koralfantasin var rätt intressant, det var tydligen Beethovens första experiment med vokalmusik för stor orkester, den föregick nionde symfonin och lät ibland som en prototyp för denna: temat påminner inte så lite om den klassiska melodin (a.k.a. "Januari börjar året, februari kommer sen" a.k.a. EU-anthemet). Fast den var inte riktigt lika mäktig.

Mässan i C-dur var däremot rätt tråkig. Varför dur? Kyrkmusik ska inte vara trevlig. Det ska vara korsfästelse, ångest, skärseld, änglar med flammande svärd, Guds röst som skrämmer vettet ur Saulus och får honom att step his game up och bli Paulus. Bach fattade det där. Kanske fattade Beethoven det också, för mässan i C-dur (som blev ett fiasko) följdes av mastadontverket missa solemnis. Har inte hört den, men kan tänka mig att den är fet.

PS Ser på Europacupen i simhopp just nu. Så fett, älskar simhopp, bästa tv-sporten efter konståkning och fotboll (aj! Aj! Sluta kasta ölflaskor på mig, CM!). Det är stor skillnad på damernas och herrarnas simhopp - manliga simhoppare har liksom inte samma grace, deras kroppar är jämförelsevis stora och otympliga, det är inte lika vackert att se. Sen finns det en annan sak som gör det spännande att kolla på damernas simhopp, och det är Anna Lindberg och hennes mamma Ulrika Knape.
image215
Ulrika Knape tar guld 1972, 17 år gammal

image216
Anna Lindberg tog 2006 det första svenska simhoppsguldet på 32 år

När man ser Anna Lindberg gå fram på trampolinen, fokusera totalt, göra ett hopp och sen se tränaren/moderns reaktion från läktaren direkt efteråt, det är stor tv-dramatik. Vilket familjedrama! Det är som Gudfadern. Idag blev Anna Lindberg fyra. Mamman slog händerna för ansiktet i vredesmod och besvikelse efter det sista, misslyckade hoppet. Stackars Anna Lindberg - hon måste nu bära sin egen, Sveriges och mammas besvikelse. Eller också är Ulrika Knape soft och kärleksfull och bjuder dottern på någon restaurang ikväll som tröst. Jag vet inte. Kan ingen göra en biopic?