image225
Clark Gable

image226
Paul McCartney (1966)

image228
Tony Leung i  "2046"


image227
Jason Schwartzman

OK ett sånt här inlägg har rejäla potential att bli kefft. All I'm swaying is: mustasch, det behöver inte alltid vara så fult. Men det är ett fult ord (rent stavnings- och ljudmässigt) och när man tänker på mustasch tänker man feta 1800-talsmän som sitter på herrklubben och röker cigarr och berättar lustiga anekdoter om sina kvinnor, eller jobbiga hippies som Frank Zappa, eller att det finns ett vidrigt hårdrocksband som av någon obegriplig campig anledning döpt sig till Mustasch. När man egentligen inte alls behöver tänka på det, man kan tänka på elegans, man kan tänka på Clark Gables leende eller Tony Leungs melankoli.
Kommentera 11
Jag har börjat skriva för studenttidningen Lundagård. Här är mitt första alster, en krönika om Oscarsgalan: http://www.lundagard.se/2008/02/21/bojkotta-oscarsgalan men ärligt, jag är glad om ni inte klickar på länken eftersom min bylinebild blev osedvanligt ful. Inte ens Seinfeld hade så fult hår i nacken.

Apropå "osedvanligt ful" har jag nyss fått lära mig att det var något Albert Einstein kallade sin fru i ett brev han skrev efter att ha dumpat henne för sin kusin. Liv Strömqvists seriebok "Einsteins fru" (Galago) är väldigt underhållande. Fullt ös incestuös!
Kommentera 25
image223
Anna Ancher, Flicka ordnar med blommor (1885)

image224
Alberto Gioacometti, Annette dans l'atelier (1954)

Det bästa sättet att komma över ens hat mot Danmark är att ta del av landets konstliv. Då får man lite respekt för de rödkindade rasisterna. Idag var jag på två konstutställnigar, först på Arken och sen på Louisiana, och det var riktigt fett. Sverige kändes fattigt, dels museum-wise och dels konstnärs-wise (jag menar, vilka svenska impressionister can fuck with Peder Krøyer?).

På Arken var det två utställningar. Dels Damien Hirst, dels de danska Skagen-konstnärerna. D. Hirst var rätt bra, mycket död och dödsångest, lite övertydligt ibland, men det var två verk jag gillade väldigt mycket. Dels ett enormt rosa hjärta med en massa fjärilar på, "birthday card" tror jag det hette, och dels fyra stora kvadratiska fält som hette "who's afraid of red, yellow, green and blue?" eller nåt sånt - fjärilar även på den. Jag och Caroline tittade närmare och såg att det var RIKTIGA döda fjärilar! Läskigt. Men i båda fallen blev det en intressant kontrast mellan barndomens naiva och trygga färger och former och döden, förgängligheten. Så det blev liksom inte ett barns perspektiv utan en vuxen, tids- och åldersmedveten persons perspektiv, någon som minns barndomen och fruktar döden. Intressant.

Skagen-gänget bestod av väldigt många tavlor, allt var inte intressant, lite väl många fiskargubbar och kvinnor i huckle. En sak var dock HELT fantastisk: Krøyers små förstudier till den berömda festmåltid-ute-på-landet-målningen ("Hipp hipp hurra" osv), lätt bättre än den slutgliga produkten. De fanns tyvärr inte på Google, ni får åka dit och se själva. Man bara baxnade av hur vackert han hade fångat ljuset och skuggorna. Michael Ancher tycker jag var lite ojämn - bra när han kör strandmotiven, annars lite platta och trista grejer (You don't say? Här, unge herr Ringskog Ferrada-Noli, ta en pensel och gör det bättre själv!). Hans fru Anna målade också och han tvingade inte henne sluta bara för att de gifte sig (vilket annars var normen när Skapande Man blir ihop med Skapande Kvinna Som Han Inte Vill Ha Som Konkurrent - se t.ex. Gustav Mahler). Jag gillade verkligen "Flicka som ordnar med blommor", påminner den inte lite om Sven Nykvists foto i Woody Allens "En annan kvinna".

På Louisina var det Giacometti och Cezanne och jävvvligt mycket folk. Men det var en bra utställning, Cezannes landskapstavlor är bara too feta. Caroline påpekade att det var en helt annan sak att se tavlorna IRL istället för reproduktioner i form av planscher etc, och jag måste hålla med - kollade i katalogen efteråt och många av de undersköna tavlorna hade plötsligt förlorat hälften av sin lyster (även om de fortfarande var vackra). Giacomettis skulpturer har man ju sett några gånger, men de är ju fortfarande bra. Har alltid tyckt att de liknar såna där långa skuggor som man får i eftermiddagssolen, men det är väl knappast en unik association. Hans tavlor hade jag dock aldrig sett innan, och vissa av dem var rätt häftiga. Jag gillar speciellt "Anette dans l'atelier" som bilden ovan inte alls ger rättvisa. Hennes ansitksuttryck, hennes ben, hennes sätt att ha händerna vilande i knäet, det var faktiskt otroligt.

Jag är så grön när det gäller konst. Men jag älskar det, när jag väl tar mig tid osv. När jag var femton var jag i New York och på MoMA och såg Van Goghs "Stjärnnatt" och bara stirrade och stirrade. Det var fett.
Kommentera 0
Visa fler inlägg