Mars har varit en ovanligt teatertät månad. Jag var och såg "Vit rik fri" på Stadsteatern i vintras men jag skrev inte om den här, för den var så trist att jag somnade (vilket var pinsamt, för jag gillar Ann Petrén och hon gav mig en skarp blick, jag satt på främsta raden). Men nu har jag varit på Dramaten och sett två pjäser som, as it happens, båda haft Hamadi Khemiri i stora roller. Det känns inte otroligt att han kommer bli en lika stor stjärna på sitt område som hans bror har blivit på litteraturområdet.



"Spöksonaten" var, som väntat, helt fantastisk. Jag vet inte varför men jag har ett sånt enormt förtroende för regissören och koreografen Mats Ek, jag förväntar mig inget mindre än att bli hänförd. Så känner nog många och det kan inte vara lätt att vara Mats Ek och känna den pressen hela tiden. Jag har bara sett det han gjort för teatern och operan ("Orphée" var fantastisk, "Körsbärsträdgården" helt okej) men nästa vår ska han göra en ny helaftonsdansföreställning, gud vad jag ser fram emot det. Här har han i alla fall tagit sig an en av Strindbergs sena pjäser, och liksom i Orphée har han låtit den manliga huvudrollen spelas av en kvinna som förvandlats med hjälp av smink. Faktum är att nästan alla rollfigurer i pjäsen bytt kön. Det störde inte det minsta. Stina Ekblad var galet bra som gubben Hummel. Hummel är för övrigt namnet på en tonsättare som levde samtidigt som Beethoven - denna detalj lär knappast ha undgått Strindberg, men jag har inte sett en enda recension som nämner det. Jag tycker det är intressant eftersom musiken har så stor plats i pjäsen, och inte minst i denna tolkning. Tonsättaren Hummel var, till skillnad från Beethoven, inget geni och ingen stor förnyare, även om hans musik var bra nog att bli ihågkommen efter hans död. Men han har ändå något av en loser-stämpel. Vilket, tycker jag, ger en intressant vinkel på Strindbergs Hummel, ett gammalt as som har makt och varit framgångsrik men ändå inte är en stor människa.

Mats Ek kör mycket med humor. Det är kanske därför han är så populär, det lekfulla och absurda går hem hos de breda massorna medan det subtila och poetiska går hem hos recensenterna. (Gud vad folkföraktande det där lät? Menade absolut inte så.) Det har skrivits mycket om den erotiska dansen med en rullator i Spöksonaten, och jag tyckte att den dansscenen liksom varenda en i uppsättningen var mycket rörande. Mäktigaste scenen var dock när Hummel drar sin sannings-rant för middagsgästerna och man tror att han är en segrare, men översten går till motangrepp med orden "man kan stoppa tiden" och därefter ballar allting ur, bord rivs itu, Hummel rullar runt, det är som om gravitiationen och tiden och alla andra grundlagar upphävs.



Jag tyckte översten hade en utseendemässig likhet med Strindberg, och jag tror inte att det var en slump. Jag vet att man inte ska göra biografiska tolkningar av konst, men jag kan ändå inte hjälpa att fundera över vilken karaktär som "är" författaren i en pjäs eller en bok, jag tror ändå att många som skriver fiktion har ett alter ego som de identifierar sig med mer än andra karaktärer. Och utan att vara någon expert på Strindberg så känns det som att en klassisk tolkning av verket innebär att författarens alter ego är antingen gubben Hummel (dvs Strindis är självrannsakande och bitter) eller studenten (detta skulle mer vara ett minne av hur idealistisk Strindz var som ung). Men tänk om det var översten som han identifierade sig mest med? Tycks Mats Ek tänka. Den mest förljugne, patetiska karaktären av alla. Men som ändå hävdar sitt värde som människa och försvarar sin livsstil. Vem fan är Hummel att komma och döma honom? Vem kan döma någon? Det är synd om människorna. Låt dem vara ifred. Vi ska ju ändå dö snart. What difference does it make.

Ja, hur viktigt är det med sanningen? Det är en av frågorna som Spöksonaten handlar om. Jag tycker det är intessant. Och jag tycker också att kärlekshistorien mellan studenten och fröken (Melinda Kinnaman) var lite gripande, även om den inte fick så stort utrymme. Deras dans i slutet, som liksom accentuerade det omöjliga i deras kärlek, att hennes miserabla inre ställde upp en mur mellan dem två, jag tycker faktiskt det var oerhört starkt. Och "slutbilden", när alla ligger och liksom svävar, var så himla bra. Instabila, darrande, dallrande, levande - så lämnar vi karaktärerna i en pjäs om de är människor och inte bara bokstäver i ett manus.



Förra veckan såg jag premiären av "Paradisets barn". Den var trevlig, men helt annorlunda. Det var alltså en teaterversion av Marcel Carnés underbart eskapistiska film Les Enfants du Paradis som han på något märkligt vis lyckades spela in med stora masscener i Paris mitt under andra världskriget. Jacques Prevert skrev manuset. Jag älskar verkligen de filmer de gjorde ihop. När jag var 18-20 år gammal såg jag dem alla på bio, jag bodde i Lund men hade inte ett så stort socialt liv så jag fördrev min tid med att se alla filmer som Lunds Studenters Filmstudio visade på den lilla biografen Kino. Där gick bland annat en serie som hette "Fransk poetisk realism" som berörde mig djupt. Underbara filmer. Och "Paradisets barn" var en av de starkaste upplevelserna. Men det var länge sedan nu och jag har inte sett om den sedan dess, och i princip glömt hela handlingen. Så det var ett kärt återseende, men också ett jag bävade lite inför: det fanns ju en risk att storyn inte alls skulle beröra mig på samma sätt nu tio år senare och att jag skulle tvingas omvärdera detta "mästerverk" och dess roll i min identitet och min smak. Det fanns också en risk att berättelsen inte alls skulle fungera översatt till scenen.

Jag tycker regissören Ellen Lamm löst det rätt bra - istället för att försöka återskapa filmens feta scener på Paris gator och i stämningsfulla lokaler så handlade pjäsen om ett gäng radioteatermänniskor och hur de spelar in en radioteaterversion av Paradisets barn. Så scenografin var medvetet frånvarande, och killen som stod för ljudeffekterna blev lite comic relief. Men elegant nog gled "teaterskådespelarna" alltmer in i de rollfigurer de porträtterade, gränsen mellan verklighet och skådespel suddades ut, och efter paus var det som om skådespelarna hade slutat vara skådespelare, radioteatern var glömd, det enda som återstod var dramat. Rätt intressant och kreativt, denna förvandlingsprocess blev som en parallell dramaturgi till den övriga berättelsen.



Men samtidigt: jag vet inte. Jag tyckte Elin Klinga spelade över rätt mycket, och hon kunde inte riktigt bära upp rollen som den förtrollande vackra och gåtfullt leende Garance (det funkade i början av pjäsen, när hon spelade en radioteaterskådis vars utseende var helt irrelevant, men blev mer problematiskt efterhand). Å andra sidan: vem kan det, förutom Arletty som gjorde rollen i Marcel Carnés film? Men det är just detta som är problemet med filmer som det görs teaterversioner av: de är så mycket filmer, en syntes av vissa skådespelare och vissa bilder och vissa andra saker som är helt omöjligt att återskapa på en scen. Jag har ju den smaken när det gäller film att jag älskar film som verkligen är film, som inte känns som filmade romaner eller pjäser (det finns givetvis undantag! "Who's afraid of Virgina Woolf?" etc). Som verkligen är visuella och filmiska. "Paradisets barn" är en sådan film, liksom alla filmer inom den franska poetiska realismen. Det är lite hybris att försöka överföra det till en pjäs... samtidigt är det väl något som ligger i tiden, att man lockar folk till teatern genom att erbjuda något som inte först och främst är teater. Allt från Eric Ericsons "lustiga brev"-böcker och romaner som Jane Eyre (båda dessa har Ellen Lamm regisserat) till musikalfilmer som "Paralyerna i Cherbourg" och Tomas Tranströmers dikter. Och varför inte: allt kan vara teater, tycks andemeningen vara. En sympatisk frihet. Men problemet med film är att det inte bara är berättelsen som gör en film bra (tänk foto, klippning, musik, tempo, atmosfär...), och av samma anledning står inte filmernas berättelser lika starkt på egna ben.

Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Men det är lätt hänt att en berättelse känns banal och rentav lite fånig om den tvättas rent från filmens magi. Man får ersätta den magin med någonting annat, och det har Ellen Lamm gjort rätt bra med sin radioteater-twist, men det kompenserar inte hela vägen tycker jag. Dessutom har hon stoppat in lite buskisinslag, som att greven är en total parodi på en stroppig greve, vilket gjorde det hela ännu sämre. Och slutet var lite väl fritt från filmen. Men jag blev ändå lite berörd av kärlekshistorien. Att Garance och Baptiste hade en romans som inte varade mer än en kväll men som satte så djupa spår i dem att de fem år senare fortfarande älskade varandra och var beredda att lämna allt för varandra... en så oerhört romantisk tanke. Eller romantisk och romantisk, sånt kanske händer i det verkliga livet? Vad vet jag.
Kommentera 1
Kommentera 0
Kommentera 2
Visa fler inlägg