två pjäser på dramaten

Mars har varit en ovanligt teatertät månad. Jag var och såg "Vit rik fri" på Stadsteatern i vintras men jag skrev inte om den här, för den var så trist att jag somnade (vilket var pinsamt, för jag gillar Ann Petrén och hon gav mig en skarp blick, jag satt på främsta raden). Men nu har jag varit på Dramaten och sett två pjäser som, as it happens, båda haft Hamadi Khemiri i stora roller. Det känns inte otroligt att han kommer bli en lika stor stjärna på sitt område som hans bror har blivit på litteraturområdet.



"Spöksonaten" var, som väntat, helt fantastisk. Jag vet inte varför men jag har ett sånt enormt förtroende för regissören och koreografen Mats Ek, jag förväntar mig inget mindre än att bli hänförd. Så känner nog många och det kan inte vara lätt att vara Mats Ek och känna den pressen hela tiden. Jag har bara sett det han gjort för teatern och operan ("Orphée" var
fantastisk, "Körsbärsträdgården" helt okej) men nästa vår ska han göra en ny helaftonsdansföreställning, gud vad jag ser fram emot det. Här har han i alla fall tagit sig an en av Strindbergs sena pjäser, och liksom i Orphée har han låtit den manliga huvudrollen spelas av en kvinna som förvandlats med hjälp av smink. Faktum är att nästan alla rollfigurer i pjäsen bytt kön. Det störde inte det minsta. Stina Ekblad var galet bra som gubben Hummel. Hummel är för övrigt namnet på en tonsättare som levde samtidigt som Beethoven - denna detalj lär knappast ha undgått Strindberg, men jag har inte sett en enda recension som nämner det. Jag tycker det är intressant eftersom musiken har så stor plats i pjäsen, och inte minst i denna tolkning. Tonsättaren Hummel var, till skillnad från Beethoven, inget geni och ingen stor förnyare, även om hans musik var bra nog att bli ihågkommen efter hans död. Men han har ändå något av en loser-stämpel. Vilket, tycker jag, ger en intressant vinkel på Strindbergs Hummel, ett gammalt as som har makt och varit framgångsrik men ändå inte är en stor människa.

Mats Ek kör mycket med humor. Det är kanske därför han är så populär, det lekfulla och absurda går hem hos de breda massorna medan det subtila och poetiska går hem hos recensenterna. (Gud vad folkföraktande det där lät? Menade absolut inte så.) Det har skrivits mycket om den erotiska dansen med en rullator i Spöksonaten, och jag tyckte att den dansscenen liksom varenda en i uppsättningen var mycket rörande. Mäktigaste scenen var dock när Hummel drar sin sannings-rant för middagsgästerna och man tror att han är en segrare, men översten går till motangrepp med orden "man kan stoppa tiden" och därefter ballar allting ur, bord rivs itu, Hummel rullar runt, det är som om gravitiationen och tiden och alla andra grundlagar upphävs.



Jag tyckte översten hade en utseendemässig likhet med Strindberg, och jag tror inte att det var en slump. Jag vet att man inte ska göra biografiska tolkningar av konst, men jag kan ändå inte hjälpa att fundera över vilken karaktär som "är" författaren i en pjäs eller en bok, jag tror ändå att många som skriver fiktion har ett alter ego som de identifierar sig med mer än andra karaktärer. Och utan att vara någon expert på Strindberg så känns det som att en klassisk tolkning av verket innebär att författarens alter ego är antingen gubben Hummel (dvs Strindis är självrannsakande och bitter) eller studenten (detta skulle mer vara ett minne av hur idealistisk Strindz var som ung). Men tänk om det var översten som han identifierade sig mest med? Tycks Mats Ek tänka. Den mest förljugne, patetiska karaktären av alla. Men som ändå hävdar sitt värde som människa och försvarar sin livsstil. Vem fan är Hummel att komma och döma honom? Vem kan döma någon? Det är synd om människorna. Låt dem vara ifred. Vi ska ju ändå dö snart. What difference does it make.

Ja, hur viktigt är det med sanningen? Det är en av frågorna som Spöksonaten handlar om. Jag tycker det är intessant. Och jag tycker också att kärlekshistorien mellan studenten och fröken (Melinda Kinnaman) var lite gripande, även om den inte fick så stort utrymme. Deras dans i slutet, som liksom accentuerade det omöjliga i deras kärlek, att hennes miserabla inre ställde upp en mur mellan dem två, jag tycker faktiskt det var oerhört starkt. Och "slutbilden", när alla ligger och liksom svävar, var så himla bra. Instabila, darrande, dallrande, levande - så lämnar vi karaktärerna i en pjäs om de är människor och inte bara bokstäver i ett manus.



Förra veckan såg jag premiären av "Paradisets barn". Den var trevlig, men helt annorlunda. Det var alltså en teaterversion av Marcel Carnés underbart eskapistiska film Les Enfants du Paradis som han på något märkligt vis lyckades spela in med stora masscener i Paris mitt under andra världskriget. Jacques Prevert skrev manuset. Jag älskar verkligen de filmer de gjorde ihop. När jag var 18-20 år gammal såg jag dem alla på bio, jag bodde i Lund men hade inte ett så stort socialt liv så jag fördrev min tid med att se alla filmer som Lunds Studenters Filmstudio visade på den lilla biografen Kino. Där gick bland annat en serie som hette "Fransk poetisk realism" som berörde mig djupt. Underbara filmer. Och "Paradisets barn" var en av de starkaste upplevelserna. Men det var länge sedan nu och jag har inte sett om den sedan dess, och i princip glömt hela handlingen. Så det var ett kärt återseende, men också ett jag bävade lite inför: det fanns ju en risk att storyn inte alls skulle beröra mig på samma sätt nu tio år senare och att jag skulle tvingas omvärdera detta "mästerverk" och dess roll i min identitet och min smak. Det fanns också en risk att berättelsen inte alls skulle fungera översatt till scenen.

Jag tycker regissören Ellen Lamm löst det rätt bra - istället för att försöka återskapa filmens feta scener på Paris gator och i stämningsfulla lokaler så handlade pjäsen om ett gäng radioteatermänniskor och hur de spelar in en radioteaterversion av Paradisets barn. Så scenografin var medvetet frånvarande, och killen som stod för ljudeffekterna blev lite comic relief. Men elegant nog gled "teaterskådespelarna" alltmer in i de rollfigurer de porträtterade, gränsen mellan verklighet och skådespel suddades ut, och efter paus var det som om skådespelarna hade slutat vara skådespelare, radioteatern var glömd, det enda som återstod var dramat. Rätt intressant och kreativt, denna förvandlingsprocess blev som en parallell dramaturgi till den övriga berättelsen.



Men samtidigt: jag vet inte. Jag tyckte Elin Klinga spelade över rätt mycket, och hon kunde inte riktigt bära upp rollen som den förtrollande vackra och gåtfullt leende Garance (det funkade i början av pjäsen, när hon spelade en radioteaterskådis vars utseende var helt irrelevant, men blev mer problematiskt efterhand). Å andra sidan: vem kan det, förutom Arletty som gjorde rollen i Marcel Carnés film? Men det är just detta som är problemet med filmer som det görs teaterversioner av: de är så mycket filmer, en syntes av vissa skådespelare och vissa bilder och vissa andra saker som är helt omöjligt att återskapa på en scen. Jag har ju den smaken när det gäller film att jag älskar film som verkligen är film, som inte känns som filmade romaner eller pjäser (det finns givetvis undantag! "Who's afraid of Virgina Woolf?" etc). Som verkligen är visuella och filmiska. "Paradisets barn" är en sådan film, liksom alla filmer inom den franska poetiska realismen. Det är lite hybris att försöka överföra det till en pjäs... samtidigt är det väl något som ligger i tiden, att man lockar folk till teatern genom att erbjuda något som inte först och främst är teater. Allt från Eric Ericsons "lustiga brev"-böcker och romaner som Jane Eyre (båda dessa har Ellen Lamm regisserat) till musikalfilmer som "Paralyerna i Cherbourg" och Tomas Tranströmers dikter. Och varför inte: allt kan vara teater, tycks andemeningen vara. En sympatisk frihet. Men problemet med film är att det inte bara är berättelsen som gör en film bra (tänk foto, klippning, musik, tempo, atmosfär...), och av samma anledning står inte filmernas berättelser lika starkt på egna ben.

Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Men det är lätt hänt att en berättelse känns banal och rentav lite fånig om den tvättas rent från filmens magi. Man får ersätta den magin med någonting annat, och det har Ellen Lamm gjort rätt bra med sin radioteater-twist, men det kompenserar inte hela vägen tycker jag. Dessutom har hon stoppat in lite buskisinslag, som att greven är en total parodi på en stroppig greve, vilket gjorde det hela ännu sämre. Och slutet var lite väl fritt från filmen. Men jag blev ändå lite berörd av kärlekshistorien. Att Garance och Baptiste hade en romans som inte varade mer än en kväll men som satte så djupa spår i dem att de fem år senare fortfarande älskade varandra och var beredda att lämna allt för varandra... en så oerhört romantisk tanke. Eller romantisk och romantisk, sånt kanske händer i det verkliga livet? Vad vet jag.

john maus - the silent chorus


25 mars (15 år senare)


jonas lundqvist och theresa andersson

Jonas Lundqvist - Så e de me de

På Jonas Lundqvists andra soloalbum smälter två distinkta traditioner av Göteborgspop ihop för vad som känns som första gången någonsin. Dels Håkan Hellström-traditionen av bittra poplåtar med vackra melodier och sång som kommer från hjärtat och går rakt in i lyssnarens. Dels Studio-traditionen av instrumental dubgroovig indierock med tusen fascinerande ljud som svävar omkring lätt och ledigt – men med exakt precision – i en magisk grotta. Anledningen är att skivan producerats av Rasmus Hägg, ena halvan av nu nedlagda Studio som här visar att han förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet som Dan Lissvik. Studio kan ha varit för Göteborgsindien vad Snook var för Stockholmsrappen – början på två mycket intressanta solokarriärer. Samtidigt är det samspelet mellan Lundqvists sånger och Häggs ljudvärld som gör Så e de me de till en så stark upplevelse. En ensam vokalist och en producent rygg i rygg – konceptet har inte fungerat bättre sedan Jeru the Damaja och DJ Premier.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)



Theresa Andersson - Street Parade

I början av 90-talet kom en våg av svenska popsångerskor som inledde sina karriärer med att sjunga jazz på engelska – Lisa Ekdahl, Stina Nordenstam, Rebecka Thörnqvist och Viktoria Tolstoy. Theresa Andersson, född 1971, var en udda fågel i sammanhanget: hon flyttade till New Orleans där hon 1994 spelade in och gav ut sitt debutalbum, starkt präglat av stadens löst funkiga jazztradition – och sedan stannade hon kvar där. Hon utvecklades i en småtrist singer/songwriter-rockig riktning (skivan Shine, 2004) innan hon upptäckte samplern och att hon inte behövde någon annan än sig själv för att göra livemusik. Det blev en förlösning, en helt ny vändning på karriären. Anderssons första skiva med den nyfunna minimalismen, DIY-mästerverket Hummingbird, Go! från 2008, lät spontant, svängigt, modernt och helt unikt. På sitt nya album bygger hon vidare på sin personliga brygd av instrumentskicklighet, lekfullt loopande, The Meters-intiutivt sväng och, inte minst, sång som är full av fräschör och råhet. Med andra ord raka motsatsen från hur duktigt och asexuellt det ofta blir när jazzskolade svenskar sjunger mysig jazz. På något märkligt sätt lyckas Theresa Andersson både ha kakan och äta den – hon har hela New Orleans musikhistoria i sina händer, men den tynger henne inte, hon lyckas skratta åt den, leka med den och strunta totalt i den. Och samtidigt hedra den genom sina moderna eklektiska funkvisor. Grymt.

BETYG: 5/6 (en förkortad version av recensionen finns på Nöjesguidens hemsida)

Den här låten är från hennes förra skiva men den nya är typ lika bra:


david shrigley och will oldham



Jag var uppenbarligen inte så förtjust i David Shrigley
när jag såg en utställning med honom 2007. Nu för tiden tycker jag om hans dråpliga humor mycket mer - det beror nog på att folk ständigt postar hans verk på bloggar, tumblr och instagram (de lämpar sig kanske bättre för det formatet än för en utställning på en konsthall?), man får små trevliga portioner då och då som är svåra att inte gilla. Will Oldham är en artist som jag aldrig riktigt orkat ta tag i, men jag lyssnade på honom idag, för i dagarna släpps några reissues av hans 90-talsalbum (på den tiden då han kallade sig Palace Music) som jag läste om och fick lust att kolla upp. Då snubblade jag över den här fina låten. Will Oldham gjorde en lite lyxigare nyinspelning av den 2004 (då under namnet Bonnie Prince Billy) och David Shrigley gjorde en video till denna som jag faktiskt tyckte var väldigt fin. Hatar ju inte hästarna t ex. Check it out.

hot chip - flutes



Helt ny singel, släpptes igår! Asjobbig video men rätt fin låt. Jag älskar ju Hot Chip och jag uppskattar verkligen att de rör sig från sin störiga experimentella anti-poppiga sida (typ som de sämsta låtarna på "Made in the dark"). Den här har en fin melodi och en tjusig hook. Men man blir kanske inte lika smacked in the face som när man hörde "Ready for the floor" eller hitsen på "One Life Stand" första gången. Nåja, jag tycker ändå att det är bra och jag ser minst sagt fram emot skivan som släpps i juni! Ser för övrigt fram emot juni i allmänhet.

hatkärleken till de långsamma satserna

Ibland kan man tänka "vad soft det vore att lyssna in sig på Mozarts pianokonserter" och så lyssnar man på en, till exempel nr 18, och tycker den är ASBRA, så då får man blodad tand och försöker lyssna på alla 27 pianokonserter i ett svep på Spotify... och så strandar man. Det är för mycket musik, för oöverskådligt, omöjligt att ta till sig. Så man låter bli och lyssnar på något annat istället. Det är synd.

Men hur gör man ett urval? Den enkla vägen att gå är att bara lyssna på de långsamma satserna. I höstas gjorde jag en Spotify-playlist med de långsamma satserna från Mozarts pianokonserter samt de långsamma satserna från Beethovens tre första pianokonserter (hans pianokonserter nr 4 och 5 är minst lika bra, kanske egentligen bättre, men vid den tiden hade han fått en stil som var så personlig och post-klassicistisk att det låter lite märkligt att lyssna på den musiken i anslutning till Mozart - ett problem som inte föreligger vid de tre första, i allra högsta grad klassicistiska konserterna). 30 låtar, fyra timmar totalt - det är mycket det med, men det är överkomligt, man kan ha det puttrande i bakgrunden en kväll. Check it out, listan finns
här.

Häromdagen gjorde jag samma sak med Johannes Sebastian Bachs orkestermusik. Så många konserter, för piano (eller cembalo, om man ska vara petig), för violin, för oboe, och de maffiga Brandenburg-konsterna, och den "italienska konserten" som jag inte riktigt förstår varför den inte räknas till de övriga pianokonserterna, och sen har vi ju de orkestrala sviterna... ja, det är skitmycket musik det med, och det blir samma problem där, man orkar inte ta sig an det. Så jag gjorde en lista med de långsamma satserna från dessa verk, lyssna här, det blev bara två timmar. Jag tog inte med den sönderspelade "Air" från svit nr 3 i D dur, det är för mycket "avslappningsövning på Friskis & Svettis" för mig, tyvärr.

Men även om musiken på dessa playlists är väldigt bra (ibland knäckande bra) så lämnar den en lite keff eftersmak. Långsam sats på långsam sats på långsam sats... det blir lite väl lugnt, lite väl fint, det blir lite jolmigt nästan. När man börjar lyssna på klassisk musik är de långsamma satserna de man har lättast att ta till sig, eftersom de är de "låtar" som påminner mest om vår tids musik (en vacker ballad är en vacker ballad, osv). Klassiskt orkestermusik i högt tempo kan skrämma bort folk - det är intensiv in-your-face-musik där det händer mycket, men det finns inga trummor som i rock och pop, så det kan uppfattas som käck eller till och med töntig musik. Men när man lyssnar på de långsamma satserna ensamma fattar man att de snabba satserna behövs. Som variation, de skapar balans. Och i vissa verk, som till exempel Sibelius violinkonsert, är det de snabba yttersatserna som är de bästa.

(Kort info om snabba och långsamma satser: en "konsert", dvs ett verk för en orkester och ett soloinstrument, består vanligtvis av tre satser, där den första och den sista går i hög takt medan den i mitten går i långsam takt. En "symfoni" har inget soloinstrument utan där arbetar orkesterns alla olika stämmor på en massa intrikata och avancerade sätt - ett sådant verk har nästan alltid fyra satser, och även där är den andra satsen långsam men de övriga mer eller mindre snabba.)

Jag är emot att klassisk musik används som "bakgrundsmusik" eller "avkopplingsmusik". Eller - använd det hur ni vill, om ni mår bra av det, men det är inget för mig. För mig är det två saker som står i motsats till varandra, att bli berusad av skönhet och att lyssna på musik som man knappt märker. Med det sagt: det går ju utmärkt att lyssna på/knockas av klassisk musik samtidigt som man gör andra saker, precis som det går bra att lyssna på vilken musik som helst medan man lagar mat eller stryker skjortor eller kollar twitter eller vad man nu sysslar med. Men jag tycker ändå distinktionen är viktig - för om man bara ser potentialen hos klassisk musik som avkopplingsverktyg, då är de långsamma satserna med sina tveklösa skönhetsanspråk den enda musik som är värd att lyssna på. Men om man ser ett verk inom klassisk musik som ett drama utan ord, då kan man inte bara begränsa sig till skönheten och ljuvligheten. Det blir ensidigt, tomt, ytligt. Det är som att gilla konst men bara uppskatta "vackra" tavlor. Fine, det får man väl göra (jag älskar också vackra tavlor), men konst är ju så mycket mer än så. Om man öppnar sig för det kan man bli rikligt belönad. Bara ett tips.

Så: lyssna gärna på dessa playlists, men se dem inte som något annat än en mysig introduktion. Skönheten blir ju alltid mer intressant om den omges av lite action.

bob dylan och konsten


1975.

Det var ett tag sen jag lyssnade på Bob Dylan nu. Men så tipsade min vän Olle om att hans musik äntligen (eller igen) finns på Spotify, så jag började lyssna lite och blev i vanlig ordning besatt av att göra en playlist. Här är den -
100 Dylan-låtar från första till senaste skivan, i kronologisk ordning. Min favoritlåt för tillfället är "All the tired horses" från 1970 års Self Portrait. Hade faktiskt inte hört den tidigare, det är ett album som jag har haft fördomar mot.

Vad kan man säga om Bob Dylan som inte redan är sagt? Jag vet inte, men jag tänker ofta på detta med konstnärens villkor. Hur det inte finns några garantier för framtiden - man kan vara bra, ha något att komma med, men det finns inget som säger att det kommer vara så om fem år, eller tio år, eller 25 år, eller hela livet. Hur kommer det sig att vissa lyckas med det? Det handlar inte om att hålla gnistan vid liv, det handlar om att få nya gnistor, leta efter gnistorna, ha ögon för gnistor. Goethe, Matisse, Miles Davis, Bob Dylan - de har alla varit öppna för förändring, för att lämna något framgångsrikt och gå vidare. Hur vågar man? Det är ju en grej att man riskerar förlora publikens kärlek och ett stabilt inkomstflöde, men större är att det man riskerar inför sig själv. Det kräver ödmukhet, att lägga av med något man är bra på och testa något man är helt vilse i. Det kräver också en tro på konsten, att man går med på att lyda konsten, att det känns som att det är värt det.

Nu kanske någon tuffing säger att Bob Dylan inte direkt är en modig artist och att alla hans skivor låter som "man med gitarr som rockar mer eller mindre". Den synpunkten är ungefär lika träffsäker som att säga att Goethe skrev på tyska i hela sitt liv. Bob Dylans sound ändras och uppdateras gång på gång, men det som ändras är framförallt det han sjunger om och hur han sjunger. De låtar han skriver kan han bara skriva just då han skriver dem. Så om man lyssnar på den här Spotify-listan från början till slut (tyvärr tar det 7 timmar... men man behöver ju inte göra det i en maratonsittning) får man ta del av en ganska fascinerande utvecklingsbana.

Om man nu är intresserad av sånt. Konstnärskap alltså. Det är inte alla som är det och jag lägger ingen värdering i det. Man kan strunta i konstärer och bara bry sig om konst, man kan skratta åt genikult men ändå älska kultur. Jag fattar grejen, och til syvende och sist bryr man sig ju om konstnärer inte för deras egen skull utan för vad de ger en. Och jag kanske är sentimental, men jag fastnar för människor. I varje konstnärlig upplevelse av värde finns det två människor: dels jag, mottagaren, och dels konstnären själv, avsändaren. Det går att bara bry sig om ett av de två leden (eller inget av dem: kanske går det att bry sig om konstverket i sig utan att tänka på någon människa alls, men för mig är det lite för abstrakt och svårt), men jag tror att upplevelsen blir starkast om man känner båda människornas närvaro. Det är vad jag tror. Så jag tillåter mig själv att tänka lite på Bob Dylan. När jag tänker på mig själv. När jag lyssnar på hans fantastiska låtar.


Med Patti Smith, 1975. Mysig stämning!


Flabb

bruce springsteen, the magnetic fields och simian ghost

Bruce Springsteen - Wrecking ball

Nicholas: 40 år in i karriären har Bruce Springsteen fortfarande konstnärliga ambitioner. På Wrecking Ball gör han ett försök att kombinera de bistra desillusionerade arbetarklasskildringarna från Nebraska (1982) med den muntert spelglada folkmusiken från We Shall Overcome: The Seeger Sessions (2006) och kryddar med gospel och hiphop (!) för att göra ett uppdaterat recept på Gram Parsons ”cosmic American music”. Texterna handlar om kapitalismens kollaps, underklassens utsatthet och kokande vrede, den sönderslagna nationalismen samt vad Springsteen tycks se som den enda källan till hopp: religionen. Dock blir det lite tröttsamt efter ett tag med de hurtiga irländska fiolerna och melodiernas slappa minimalism. Synd på så mycket vilja.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag tycker redan att man kan se Wrecking ball som en skiva som både är överskattad och underskattad (likt Born in the USA, för övrigt). Flera svenska recensioner har varit ljumna, men Jan Gradvall gav den högsta betyg, liksom Rolling Stone. Jag tycker att det är Bruce Springsteens mest ambitiösa och inspirerade album sedan The Ghost of Tom Joad, och det var ändå 17 år sedan den kom, så det är en ganska stor grej. Både texterna och musiken är intressanta. Men är det så himla bra? Well. I Rocky ground kompenserar Bruce för att ha det mest "moderna" inslaget i sin musik någonsin (inte bara rap och samplingar utan även greppet att låta någon annan sjunga refrängen - att det dessutom är en kvinna är anmärkningsvärt för en så genommanlig artist som Springsteen) genom att låta texten låta så gammal att den skulle kunna vara citat från Gamla testamentet. Inte världens bästa låt, men ganska speciell.

Över huvud taget är de ständiga refernserna till Gud, Jesus och frälsningen väldigt intressant - man kan se det som method acting, att Springsteen till fullo vill gestalta den värld som de karaktärer han sjunger om lever i och de värderingar som dessa har (det finns ju även ganska läskig våldsbenägenhet, "If I had a gun, I'd shoot those bastards on sight" etc), men man kan också se det som något genuint personligt. När han sjunger Land of hope and dreams, som skrevs för 12 år sedan som en bra, hittig låt i The Promised Land-traditionen, låter det plötsligt som att han menar orden bokstavligen, det är inte längre metaforer, det finns en frälsning som Herren kan erbjuda och Bruce är villig att ta emot den. Om han har blivit mer religiös med åren - är det just för att han börjar bli till åren kommen? I We are alive sjunger han om att dö, i jag-form. Ändå rätt anmärkningsvärt. Det här är Springsteens första album som släppts sedan han fyllt 60. Kanske tänker han mer på sin egen död än tidigare, och då blir det naturligt att det hörs i hans musik. Intressant - men återigen, We are alive är inte en så himla bra låt.

Och det gäller för samtliga låtar på skivan (utom den slött kåta rockdängan You've got it, som bara är dålig). Melodierna är verkligen klena, och även om det är uppenbart att Bruce går igång som fan på folkmusik (rock och pop verkar inte ha någon tjusningskraft längre) så smittar den musikantiska spelglädjen inte av sig, kanske för att det är för snyggt och "tungt" producerat, eller också för att Springsteens intresse för irländsk folkmusik är lika ytligt som Paul Wellers intresse för house en gång i tiden. Musikens magi är något subjektivt; bara för att Bruce själv blir uppfylld av den svängiga folkmusiken är det inte garanterat att han själv lyckas skapa något lika bra.

En låt på skivan tycker jag i alla fall är otroligt bra, och det är balladen Jack of all trades. Berättarjaget är en arbetslös kille vars tjej/fru inte heller har något arbete och är riktigt orolig för framtiden. Han tröstar henne genom att säga lugnande saker och låtsas som att allt är bra och att allt ska ordna sig, men man fattar att det inte alls är säkert att det kommer bli bra. Men han måste spela, för det finns inget dyrbarare än tjejen han älskar, och han håller hellre god min och mår dåligt inåt än att låta henne sjunka ner i förtvivlan. Det är så kärleksfullt - och realistiskt, tycker jag. "I'll take the work that God provides / I'm a jack-of-all-trades / honey, we'll be all right" - jag blev nästan tårögd när jag hörde de textraderna första gången. Just för att han säger "honey".



The Magnetic Fields - Love at the Bottom of the Sea

Stephin Merritt är en frustrerande figur. Som en av de senaste 20 årens mest produktive låtskrivare har han gjort mästerverk som Take Ecstasy with Me och Busby Berkeley Dreams men också en hel del överdrivet lustiga och/eller kitschiga låtar som bara kan betecknas som larviga. På nya The Magnetic Fields-skivan dominerar den sistnämnda kategorin. Efter en trilogi av syntbefriade album knorrar och blippar det friskt på Love at the Bottom of the Sea, men den uppdaterade ljudbilden lyckas inte dölja faktumet att skivan inte har en enda riktigt bra låt. Trist.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)



Simian Ghost - Youth

Simian Ghost har utvecklats från ett ganska traditionellt 00-talsindieband – shoegaze-inspirerade gitarrer, programmerade beats och klassiskt vek indiesång – till något mer personligt och intressant. Tacka den nyrekryterade trummisen för det. Det är frestande att jämföra med franska M83 som gjort samma resa – att bli mer moderna genom att byta ut elektronik mot musiker, inte tvärtom – men Simian Ghost gör musik i betydligt mindre skala, på gott och ont. Minimalistisk indiepop kan bli outhärdlig om den inte är otroligt bra. På Youth lyckas dock Simian Ghost oftast hålla intresset uppe, tack vare det luftiga svänget, ett mjukt ljus i melodierna och de finaste gitarrerna sedan Real Estates senaste skiva. Jag önskar bara att sångaren var lite mer uttrycksfull.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)


rustie - after light



Från
vårvindar... ok förlåt ska sluta tjata! kram

beach house - myth



OMG. Den här släpptes idag (eller igår kanske). Vill bara vrida upp volymen till max och möta solnedgången till den här låten. Okej Beach House, skjut mitt 2012 i bitar, precis som ni gjorde 2010. Ni har mitt godkännande.

vybz kartel - yuh love



Från
vårvindar

Jag har ett komplicerat förhållande till dancehall. Min grundinställning är att det är 100% bull, en fördom som påfallande ofta bekräftas. Men så hör man då och då en låt som är helt FANTASTISK! Låtar som är poppiga och dansanta på samma gång, melodiösa men ändå hårda, med moderna produktioner och texter om kärlek. Med Vybz Kartel gillar jag till exempel "Yuh Love" och "Love U Baby". Men dancehall är en djungel - det kommer så himla mycket musik hela tiden, det är omöjligt att hålla lagom mycket koll, det är antingen eller. Vissa fina entusiaster, som Hasan Ramic, orkar gå all in och lyssna på allt, ha koll på allt som släpps, och dessutom ha en åsikt om det. Men för mig, som inte är helt frälst av genren, är flodvågen av dancehall lite av en plåga - det är enklare att stänga dörren och fokusera på annan, mer lätthanterlig musik. Problemet är att då kan man missa en massa bra musik. Jag frågade Hasan vad man ska lyssna på om man gillar låtar som "Yuh Love" och han tipsade mig om DeMarco, som jag tycker är asbra det lilla jag hört av honom, men Hasan sa också att det inte är någon artist som bara gör den typen av låtar. Det är det jag tycker är knepigt - jag avskyr, alltså verkligen avskyr, brölande monoton "gangsta-dancehall", och jag är lika ointresserad av jolmig retro-reggae med durackord på plastiga keyboards. Jag vill ju ha de romantiska poplåtarna med svärta och dansant udd! Är det för mycket begärt?

suede - the living dead



Haha denna fanvideo... kan inte bestämma mig för om den är 100% fånig eller 50% fånig och 50% gullig. Men lyssna på låten i alla fall, så himla bra. Det ekar så tomt, den är ren och ljus på ett sorgligt sätt. Känns som Christopher Owens i Girls lyssnade mycket på den när han skrev "Jamie Marie" eller i alla fall när han hittade på dess gitarrfigur.

kath bloom - come here



från
vårvindar

intervju med kreayshawn



Hon var vit, hon var kvinna och hon rappade om kattungar och AK-47:or. Kreayshawn kom från ingenstans (eller okej, Oakland i Kalifornien) och tog 2011 med storm och snart är det dags för debutalbumet att släppas. Nöjesguidens Nicholas Ringskog Ferrada-Noli ringde upp henne.

Hjulen snurrar fort i musikbranschen. För ett år sedan visste ingen vem Kreayshawn var. Sedan släppte hon singeln och videon Gucci Gucci och sommaren 2011 var hon namnet på allas läppar och dansgolv. Hon väckte lika mycket beundran som avsky för sin lekfulla gangstarap. Sedan blev det i princip tyst och när debutalbumet Life with Loopy* nu närmar sig release börjar hype-backlashens vindar redan blåsa. Eller rättare sagt: det är märkligt tyst och vindstilla. Hon dansade en sommar, men vem älskar Kreayshawn idag? Är hipstervärlden så grym att en artist inte har mer än ett halvår på sig att infria alla löften?

Kreayshawn heter egentligen Natassia Gail Zolot och föddes 1989 i San Francisco. När hon var tio år gammal flyttade hon till Oakland med sin mamma (Elka Zolot, medlem i punkbandet The Trashwomen). Hon har studerat filmteknik på Berkeley. Ingen typisk bakgrund för en rappare som kryddar sina låtar med pistolskott och svordomar.

Kreayshawn (som uttalas ”kray-shawn”, inte ”creation”) blev ingen mysig Berkeley-akademiker utan flyttade till Los Angeles för att börja göra musikvideos. Det gick rätt bra. Bland annat regisserade hon en video för den stenhårde Bay Area-rapparen DB tha General, och träffade genom hon Lil B, enmansrevolutionen som på ett unikt sätt förenar dekadent dansgolvsrap med stream of conciousness-poesi och ett uppriktigt kärleksbudskap som om han vore en reinkarnation av San Franciscos hippierörelse. Kreayshawn regisserade flera videor för Lil B och tycks ha blivit inspirerad av hans lediga och liberala sätt att skapa musik på.

Snart började Kreyshawn rappa själv, först som en kul grej, låtar att spela upp för kompisarna V-Nasty och Lil Debbie, men när hon insåg att det kunde bli något större av musikkarriären bestämde hon sig för att köra. Hon släppte mixtapet Kittys x Choppas som fick lite uppmärksamhet, därefter kom singeln och videon Gucci Gucci och resten är historia.

Men att intervjua Kreayshawn är inte det lättaste. Hon är blasé och fåordig, redan en diva kanske, eller också har hon garden uppe efter all tröttsam kritik.

Du spelade in en låt med Snoop Dogg, Keep it Craccin’, ska det bli din nästa singel?

– Vet inte. Kanske använder jag den, eller också använder han den.

Hur var det att göra en låt med en legendar som Snoop Dogg?

– Det var kul.

Vem har du mer arbetat med på ditt kommande album?

– En hel massa gäster blir det. Juicy J till exempel.

Åh, Juicy J från Three 6 Mafia! Är du ett stort fan av Memphis-soundet?

– Yeah.

Hon blir mer engagerad när vi pratar om feminism. Textraden ”This club fulfils all my wishes / one big room, full of bad bitches” är huvudanledningen till att Kreayshawn blivit så älskad – att sukta efter en klubb full med grymma tjejer, att inte ha uppskattning från män i fokus när man går på klubb, det är en för hiphop ny attityd. En enormt välkommen sådan, och egentligen är denna textrad nog för att skriva in Kreayshawn i hiphopens historieböcker. När jag intervjuar henne säger hon att systerskap är viktigt, och hon håller med om att det är tröttsamt att media alltid vill ha en catfight när två kvinnliga rappare kommer fram samtidigt (i hennes fall är det Nicki Minaj som det ständigt tjatas om) och att manliga artister inte behandlas på samma sätt. Men hon vill inte kalla sig själv för feminist.

– Jag är ingen feminist, jag är bara mig själv. Bara för att en kvinna är framgångsrik behöver hon inte vara feminist.

Kreayshawn vill inte heller göra stor affär av att hennes uttalanden om att inte vilja definiera sig själv som straight eller gay. Likt kollegan Lil B, som fått dödshot efter att ha döpt en skiva till I’m Gay (I’m Happy), är hon en del av en ny generation hiphopartister som säger nej till homofobi. Men enligt Kreayshawn handlar det inte om en ny toleransvåg inom hiphop, utan inom samhället i stort.

– Hela världen börjar bli mer förstående till att ingen själv väljer att vara gay eller straight, det är något man föds till, som kön eller hudfärg. Därför finns det ingen anledning att tycka illa om någon för att den är gay.

En gång under vårt samtal blir Kreayshawn sur. Jag påpekar att hennes musik skiljer sig från mycket annan rap i det att den är lekfull och inte bekymrar sig med att vara så allvarlig och gangsta och tuff hela tiden.

– Vad är det du säger? Är jag inte ghetto?

Nej, jag menar bara att din musik inte är så hård hela tiden, den är mer lekfull och…

– Vad fan säger du, min musik är inte hård?

Hehe, jodå! Det är klart. Beatsen är hårda och så. Jag menar bara, det finns en lekfull och munter sida som är rätt ovanlig inom modern rap. Du har ju kattungar på ditt skivomslag, till exempel.

– Yeah, men jag har också pistoler på omslaget. Jag bryr mig inte om ord som ”äkta” eller ”fejk”. Det viktiga är musiken, inte skit som folk säger om mig, för de känner mig inte och vet ingenting om mitt liv och var jag kommer från.

Uppenbarligen är det ett känsligt ämne, för i USA har Kreayshawn stött på en hel del frågande miner. Hur kan en vit medelklassbrud ha fräckheten att göra kaxig Bay Area-rap? Det är samma kritiker som blir upprörda av att Lana Del Rey har konstruerat sin artistpersona och inte är ”äkta”. De har missat att de mest intressanta artisterna är de som skapat konstnärliga alter egon – från Robert ”Bob Dylan” Zimmermann och David ”Bowie” Jones till Marshall ”Eminem” Mathers och Stefani ”Lady Gaga” Germanotta.

Men än så länge är Kreayshawn ingen Lady Gaga. Hon är bara en ung rappare som är på väg att släppa sitt debutalbum. Hype-backlash eller inte – jag kommer i alla fall lyssna med öppna öron.

(Från
Nöjesguiden nr 2/2012 som har hen-tema, plocka upp ett ex om du är på stan tycker jag!)

* albumet heter inte längre "Life with Loopy" utan "Someting 'bout Kreay".


q-tip på spotify



Att jag har en gränslös kärlek för Q-Tip vet alla som läst Annika Flynner (skrev ju till exempel
det här förra året). Jag har slutat följa honom på twitter för länge sen (att skära ner på folk man följer är för övrigt ett guldtips till alla som är mer eller mindre trötta på twitter) men jag såg av en slump att han har skaffat Spotify och börjat göra Spotify-playlists. Mest intressant av hans publicerade listor är hans 21 favoritlåtar med David Bowie ("Breaking Glass" är tydligen bästa låten på "Low") men "rev'd up like a douche" (lol denna titel?!) och "Abscurities" är fina de med. Den första innehåller smooth 70-talsrock som Fleetwood Mac och Doobie Brothers, den andra består mest av riktigt flottiga grooves (den inleds föredömligt nog med Ohio Players "Ecstasy", kanske min favortfunklåt of all time).

Som den Spotify-galning jag är kunde jag inte låta bli att slänga ihop en playlist med de 50 bästa låtarna från Q-Tips karriär, i kronologisk ordning. Allt finns inte Spotify (så glöm samarbetena med Jungle Brothers, De La Soul och Fugees) och de låtar som Q-Tip gjort med artister som Chemical Brothers, Mark Ronson, R.E.M. etc har jag struntat i att ta med eftersom jag inte tycker att de är så bra. Det som listan innehåller är de bästa låtarna från samtliga album med ATCQ och Q-Tip solo, samt ett antal bra låtar som Q-Tip gästat och/eller producerat. Check it out om ni vill ha en introduktion till denna episkt mysiga artist! Jag tycker faktiskt att hans utveckling är ganska fascinerande - från lekfull hiphop till jazzindränkt tuffhet till poppiga dansgolvslåtar till experimentell funk till att slutligen låta samtliga faser stråla samman i en soft och personlig groovemusik.


Q-Tip och Janet Jackson ca 1997 - undrar om de någonsin var ett par? Jag vill tro det!

federation - life so free



Det här är en vårlåt som inte finns på Spotify. Mo' Wax var i början av 90-talet det hippaste skivbolaget i England (och därmed i världen) och följer man deras utgivning kronologiskt (inte för att jag någonsin pallat göra det) får man en ganska pedagogisk genomgång av hur acid jazz utvecklades till triphop. 1994 släppte Mo' Wax samlingsskivan "Royalties Overdue", varfifrån denna låt är hämtad. Jag hörde den, som så mycket annan musik under den här perioden av mitt liv, i en skateboardfilm ("Children of the sun" hette just denna och den innehöll även hits som Buffalo Toms "Taillights fade").

I min Massive Attack-artikel i Nöjesguiden häromåret skrev jag att triphopen var så död som den kunde bli, ersatt med fuktskadad post-dubstep osv, men jag vet inte längre. Lana Del Reys skiva är enormt triphopinfluerad, till exempel. Neneh Cherrys comeback - om den nu blir i år som det är tänkt - lär ju också vara ganska oblygt triphopmysig. Nyligen skrev Johan Wirfält en
krönika om hur mycket han älskar Souls of Mischiefs "93 til infinity", och det är ju inte triphop men väl HIPHOP - de där trummorna, de funkiga icke-digitala trummorna, det är ju de som är triphopens fundament.

Fast "Life so free" är någonstans mitt emellan acid jazz och triphop. Funkig men inte hård, cool men inte mörk, sexig men inte farlig. Mest trevlig. Och ganska nice en sån här ljus vårdag.

vårvindar


Frances MacNair, "The Moonlit Garden" (1895-1897)

Hej! Min vana trogen har jag firat en ny årstids inträde genom att göra en ambitiös Spotify-playlist med 100 låtar som klär perioden, den heter 
vårvindar och är alltså uppföljaren till vinterblod. Check it out! Lite annorlunda mix den här gången - väldigt lite rap och R&B, och ingen klassisk musik alls (kanske för att jag lyssnar på så mycket klassisk musik på jobbet? Jag vet inte). Däremot väldigt mycket sprudlande gitarrpop och en hel del smooth gammal soul faktiskt. Samt lite elektroniskt (jag kunde inte bestämma mig för vilken Daft Punk-låt jag älskar mest av "Something about us" och "More love", så båda fick vara med). Och David Guetta! Jag måste instämma i min vän Davids hyllningskör - "Titanium" är faktiskt svinbra på riktigt. Mot slutet blir playlisten ganska sorgsen till sin karaktär. Det bara blev så. Men jag tycker det blev fint. Våren är ju inte bara jubel och muntra miner. Visst gör det ont när knoppar brister.