21 savage - i am > i was

Publicerat i: popmusik, recension 21 Savage, rap
Rap
21 Savage
”I am > I was”
(Epic/Sony)
Betyg: 4

Där andra rappare sjunger om sina känslor rappar 21 Savage om att han inte har något hjärta. Där andra vill låta färgstarka, intensiva och högljudda rappar han med iskallt lugn och låg röst. Just därför lyssnar man uppmärksamt när han öppnar munnen. Det finns ett lockande sug i hans kompakta mörker, samtidigt som det är tragiskt – 21 Savage har formats av erfarenheter av tung kriminalitet och mördade närstående. Eftersom han också är ung och snygg har han blivit en popstjärna, en klassisk bad boy som väcker både upphetsning och moderskänslor. Detta andra album är mer poppigt än debuten ”Issa album”, som i sin tur var poppigare än det mästerliga och kolsvarta minialbumet ”Savage mode”. 21 Savage vågar sänka garden lite och exempelvis hylla sin mamma. Men även något urvattnad fascinerar han.

Bästa spår: ”A lot”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2019-01-14)

Kommentera 0

40 nyanser av the-dream

Publicerat i: krönika, popmusik R&B, The-Dream


Även med på vinterresa :)

En Marvin Gaye för vår tid? Om The-Dreams skilsmässoalbum "1977" var hans motsvarighet till "Here, my dear" så är dessa gränslöst liderliga inspelningar motsvarigheten till Marvin Gayes sista låtar, de som hamnade på den märkliga skivan "Dream of a lifetime".

Artisten, låtskrivaren och producenten Terius ”The-Dream” Nash har ett privatliv som påminner om Ingmar Bergmans. Under de senaste 15 åren har han gått igenom två skilsmässor, gift sig tre gånger och fått åtta barn med fyra kvinnor. Samtidigt har han jobbat hårt och skapat hitlåtar som Rihannas ”Umbrella” och Beyoncés ”Single ladies”. Hur han utöver detta har hunnit med en egen solokarriär är imponerande, men säger också något om hur rastlös The-Dream är. 

Solokarriären har varit lika trasslig som privatlivet. Men tre dagar innan julafton släppte The-Dream sitt sjätte album, ”Ménage à trois: Sextape vol. 1, 2, 3”. Som titeln antyder är det ett trippelalbum (totalt 40 låtar!) och konceptet är sex av det snuskigare slaget. The-Dream tycks vilja ta igen för förlorad tid – hans fans har de senaste åren frustrerats av ständiga förseningar och kompromisser. Albumet ”Love affair” släpptes aldrig, och av ”Crown jewel” släpptes bara en ep med en handfull av skivans låtar. The-Dream har inte varit en av r&b-scenens framträdande artister sedan 2010-talets gryning. Nu är det skymning och han rusar in för att satsa allt på ett kort: den gränslösa kåtheten.

Likt The Magnetic Fields på ett annat trippelalbum, mästerverket ”69 love songs”, vill The-Dream utforska sitt ämne från så många olika vinklar som möjligt. Med över två och en halv timmes musik blir dock kalaset ganska utmattande. Att The-Dream har valt att inte anlita en enda gästartist och sköter produktionen själv tillsammans med den gamle vapendragaren Los da Mystro på nästan alla låtar gör musiken homogen, men också lite enformig.

Ändå är dessa tre ”Sextapes” det mest intressanta som The-Dream har släppt sedan skilsmässoalbumet ”1977”. Han väljer nämligen att gå så långt som möjligt från att försöka göra hitlåtar, istället fokuserar han på att vara öppenhjärtlig, för att inte säga självutlämnande. Den mörka och distanslösa libido som tidigare visat sig i enstaka låtar som ”Panties to the side” och ”Fuck my brains out” får nu fritt spelrum, all genans är förintad. Och den överväldigande mängden likartade låtar gör att skivan känns mer designad som en spellista än som ett traditionellt album, mer anpassad för modern musikkonsumtion med andra ord. 

Men rent konstnärligt har The-Dream inte gjort en skiva för samtidens popklimat, han har gjort en för sovrummet i sitt eget huvud. Såhär personliga och ickeängsliga albumprojekt är r&b-musiken sannerligen inte bortskämd med.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2019-01-07)

Kommentera 0

jessie j - this christmas day

Publicerat i: popmusik, recension, skiva Jessie J, julmusik

Pop
Jessie J
”This Christmas day”
(Republic/Universal)
Betyg: 4

Popvärlden är hård. Det spelade ingen roll att Jessie J hade ett gäng hitsinglar mellan 2010 och 2014 – när hon sedan tog en paus försvann publiken. Den engelska artistens ambitiösa fjärde album som släpptes i våras totalfloppade. I ett desperat försök att rädda karriären kommer nu en trygg och traditionell julskiva. Som låter toppen! Alla låtar utom den snygga titellåten är gamla klassiker, produktionen är Las Vegas-lyxig och Jessie J sjunger med en röst som ofta kärleksfullt imiterar Mariah Carey. Hon krånglar inte till med irriterande nymodigheter men sockrar inte heller sentimentaliteten – hon kan se vad som är essentiellt med den amerikanska julmusikgenren, tack vare sitt engelska utifrånperspektiv som tjänade henne när hon skrev popmästerverket ”Party in the U.S.A.” till Miley Cyrus.

Bästa spår: ”Jingle bell rock”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-12-20)

Kommentera 0
Visa fler inlägg