Tyvärr spelades inte denna :(

Orup 

”Viva la pop” 
Scen: Hamburger Börs, Stockholm 
Betyg: 4  

Steget från vanlig artist till krogshowartist är stort och oåterkalleligt. Krogshowen som genre signalerar så mycket: folklighet, självdistans, bjussa-på-sig-själv-mentalitet, en syn på popmusik som underhållning mer än något annat. Men även ålder: ett erkännande av att man som artist har den huvudsakliga delen av sitt livsverk bakom sig och att man har byggt upp en skatt som det nu är dags att förvalta och visa upp, snarare än att bygga vidare på med nya skivor och stilförändringar. 

Orup har varit på väg mot att ta detta steg länge. 2007 gjorde han en gemensam krogshow tillsammans med Lena Philipsson som blev mycket framgångsrik, och i fjol gav han en egen julshow på Grand Hôtel i Stockholm.  Men ”Viva la pop” är Orups första egna riktiga krogshow. 

”Är ni redo? Jag är redo.” står det på affischen. Men Orup tycks ändå inte vara riktigt redo att ta steget vare sig till välregisserad komediströsslad musikunderhållning à la Björn Skifs eller till självbiografisk show med en kronologisk låtkavalkad och öppenhjärtligt mellansnack. I stället väljer Orup att presentera hits från hela sin karriär i en till synes slumpmässig ordning men i lyxiga arrangemang. 

Detta val förvånar inte, för Orup är inte en artist som alla andra. Han har integritet som få och låter sig inte fångas in. Han skänker inte bort sitt privatliv, varken till kändisbranschen eller till sina egna låttexter. Orup gör musik för att han älskar pop och brinner för hantverket. Han framhåller ofta i intervjuer att hans låtar inte är självbiografiska och att han är strikt professionell i sitt låtskrivararbete, litar mer på hårt arbete än på inspiration.

Där andra låtskrivande artister använder popmusik som ett medel för att berätta om sina liv och sina känslor låter Orup popmusik vara ett mål i sig. Konst för konstens skull. Outtröttligt jagar han den perfekta poplåten, den snyggaste melodin, den starkaste refrängen. Låtarnas texter är viktiga, men deras funktion är enbart att matcha musikens karaktär så bra som möjligt. Det är en ödmjuk inställning till skapande: en kärlek till ren pop, befriad från kladdig självupptagenhet. 

I ”Viva la pop” backas Orup av ett tajt elvamannaband inklusive blås, körsångerska, violin och percussion. Arrangemangen är konsekvent retrosoulfärgade, och det passar utmärkt – Orup har inspirerats av drivande Motown-rytmer ända sedan solodebuten från 1988 och av elegant Phillysoul sedan mitten av 90-talet, och hans äldsta låtar trivs mycket bättre i en tidlös soulkostym än i burkigt bankande 80-talsskrud. 

I ”Trubbel” försvinner bandet och låten framförs ensam av Orup med en akustisk gitarr, understödd av ett funkigt programmerat trumbeat – nästan Prince-minimalism. Orup gör därefter en vacker version av ”Som isarna (när det blir vår)” endast ackompanjerad av reverbindränkt elgitarr. I övrigt är det stompigt soulsväng för hela slanten som gäller. 

Orups sångröst imponerar stort, även om han blir lite mumlande i låtarnas verser mot slutet av showen. Mellansnack är han ganska snål med, å andra sidan låter han spontan och ärlig när han väl pratar. Det enda renodlade underhållningsinslaget är den charmiga koreograferade dansen som är ett inslag i vissa låtar, och den duger fint. Orup är ingen tvättäkta entertainer – han är en tvättäkta popartist. Och det tackar vi för. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-27)
Kommentera 0


Dirty Loops
Scen: Berns, Stockholm
Betyg: 2

Möten mellan jazzvärlden och rockvärlden är laddade. Det kan bli så oerhört fel, om musikskoleduktig jazz förenas med rockens tröttaste klichéer. Men det kan också bli alldeles lysande, som i Steely Dans bästa stunder eller Joni Mitchells album ”Hejira”.

Senast jazzbaserad musik var hipp även för den breda poppubliken var i början av 90-talet, då acid jazz blomstrade och svenska mysindieband som Eggstone och The Cardigans vurmade för 60-talets jazz och bossa nova.

Men nu kanske det är dags igen, efter att Daft Punks succéalbum ”Random access memories” har omdefinierat den allmänna bilden av, om inte jazz i sig, så av det sena 70-talets och tidiga 80-talets studiomusikerbaserade groovekultur som organiskt smälte samman rock, pop, soul, funk och jazz till kommersiellt gångbar lyxpop.

Stockholmstrion Dirty Loops spelar hur som helst syntig pop med odiskutabla jazzinslag – eller ”fusion pop” som gruppen själv kallar det – och att de på kort tid har blivit mäkta populära är det massiva publiktrycket på Berns ett fint kvitto på.

Bandet består av trummisen Aron Mellergårdh, basisten Henrik Linder och sångaren/keyboardisten Jonah Nilsson. Sången har på intet sätt förtur framför den övriga musiken – Nilsson har en imponerande sångröst, men han är verkligen en sjungande keyboardist mer än en sceniskt helgjuten popstjärna. Det demokratiska i Dirty Loops, att deras jamliknande samspel hela tiden är i fokus, gör dem speciella i dagens popklimat.

Dirty Loops är mer musiker än låtskrivare, och ber till och med om ursäkt för texten till sin låt ”Sexy girls”. Men publiken tjusas av bandets skicklighet och av de fusionjazzigt utflippade versionerna av radiohits som Lady Gagas ”Just dance” och Justin Biebers ”Roller coaster”. De förvaltar på så vis den gamla jazztraditionen av att förvandla populära låtar till lekplatser för utforskande musiker.

Tyvärr är Dirty Loops lite för flåshurtiga för sitt eget bästa. Muskulös fusion mår bäst av att ha något skört och sårbart att kontrasteras mot, men det enda denna trio lutar sin blankpolerade musikermusik mot är explosiv spelglädje. Det blir för mycket av det goda, en hysterisk smällkaramell som imponerar mer som cirkusakrobatik än som konst.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-23)
Kommentera 0

chris brown - x

Publicerat i: recension
 


R&B 
Chris Brown 
”X” 
(RCA/Sony) 
Betyg: 4  

När Chris Brown var 19 misshandlade han sin dåvarande flickvän. Han erkände sin skuld, dömdes för brottet och avtjänade sitt (i och för sig låga) straff. Men skandalen gjorde att han brännmärktes av media och R&B-fans (delvis för att flickvännen i fråga var Rihanna) och än idag, när Chris Brown är 25, betraktas han som paria av många. Det är synd, för av de manliga soulsångare som debuterade i mitten av 00-talet är han den som har stått sig bäst och utvecklats mest. Den lysande bittra singeln ”Deuces” från 2010 var en kreativ nytändning, ett löfte som nu fullföljs med ”X”, Browns sjätte album och utan tvekan hans bästa skiva hittills, full av utsökt modern popmusik. Singeln ”Loyal”, en av många höjdpunkter, är med sitt studsiga mörka beat och unika sångmelodi minst lika stark som ”Deuces”. 

Bästa spår: ”Loyal”  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-17)
Kommentera 0
Visa fler inlägg