orup på hamburger börs


Tyvärr spelades inte denna :(

Orup 

”Viva la pop” 
Scen: Hamburger Börs, Stockholm 
Betyg: 4  

Steget från vanlig artist till krogshowartist är stort och oåterkalleligt. Krogshowen som genre signalerar så mycket: folklighet, självdistans, bjussa-på-sig-själv-mentalitet, en syn på popmusik som underhållning mer än något annat. Men även ålder: ett erkännande av att man som artist har den huvudsakliga delen av sitt livsverk bakom sig och att man har byggt upp en skatt som det nu är dags att förvalta och visa upp, snarare än att bygga vidare på med nya skivor och stilförändringar. 

Orup har varit på väg mot att ta detta steg länge. 2007 gjorde han en gemensam krogshow tillsammans med Lena Philipsson som blev mycket framgångsrik, och i fjol gav han en egen julshow på Grand Hôtel i Stockholm.  Men ”Viva la pop” är Orups första egna riktiga krogshow. 

”Är ni redo? Jag är redo.” står det på affischen. Men Orup tycks ändå inte vara riktigt redo att ta steget vare sig till välregisserad komediströsslad musikunderhållning à la Björn Skifs eller till självbiografisk show med en kronologisk låtkavalkad och öppenhjärtligt mellansnack. I stället väljer Orup att presentera hits från hela sin karriär i en till synes slumpmässig ordning men i lyxiga arrangemang. 

Detta val förvånar inte, för Orup är inte en artist som alla andra. Han har integritet som få och låter sig inte fångas in. Han skänker inte bort sitt privatliv, varken till kändisbranschen eller till sina egna låttexter. Orup gör musik för att han älskar pop och brinner för hantverket. Han framhåller ofta i intervjuer att hans låtar inte är självbiografiska och att han är strikt professionell i sitt låtskrivararbete, litar mer på hårt arbete än på inspiration.

Där andra låtskrivande artister använder popmusik som ett medel för att berätta om sina liv och sina känslor låter Orup popmusik vara ett mål i sig. Konst för konstens skull. Outtröttligt jagar han den perfekta poplåten, den snyggaste melodin, den starkaste refrängen. Låtarnas texter är viktiga, men deras funktion är enbart att matcha musikens karaktär så bra som möjligt. Det är en ödmjuk inställning till skapande: en kärlek till ren pop, befriad från kladdig självupptagenhet. 

I ”Viva la pop” backas Orup av ett tajt elvamannaband inklusive blås, körsångerska, violin och percussion. Arrangemangen är konsekvent retrosoulfärgade, och det passar utmärkt – Orup har inspirerats av drivande Motown-rytmer ända sedan solodebuten från 1988 och av elegant Phillysoul sedan mitten av 90-talet, och hans äldsta låtar trivs mycket bättre i en tidlös soulkostym än i burkigt bankande 80-talsskrud. 

I ”Trubbel” försvinner bandet och låten framförs ensam av Orup med en akustisk gitarr, understödd av ett funkigt programmerat trumbeat – nästan Prince-minimalism. Orup gör därefter en vacker version av ”Som isarna (när det blir vår)” endast ackompanjerad av reverbindränkt elgitarr. I övrigt är det stompigt soulsväng för hela slanten som gäller. 

Orups sångröst imponerar stort, även om han blir lite mumlande i låtarnas verser mot slutet av showen. Mellansnack är han ganska snål med, å andra sidan låter han spontan och ärlig när han väl pratar. Det enda renodlade underhållningsinslaget är den charmiga koreograferade dansen som är ett inslag i vissa låtar, och den duger fint. Orup är ingen tvättäkta entertainer – han är en tvättäkta popartist. Och det tackar vi för. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-27)

dirty loops på berns



Dirty Loops
Scen: Berns, Stockholm
Betyg: 2

Möten mellan jazzvärlden och rockvärlden är laddade. Det kan bli så oerhört fel, om musikskoleduktig jazz förenas med rockens tröttaste klichéer. Men det kan också bli alldeles lysande, som i Steely Dans bästa stunder eller Joni Mitchells album ”Hejira”.

Senast jazzbaserad musik var hipp även för den breda poppubliken var i början av 90-talet, då acid jazz blomstrade och svenska mysindieband som Eggstone och The Cardigans vurmade för 60-talets jazz och bossa nova.

Men nu kanske det är dags igen, efter att Daft Punks succéalbum ”Random access memories” har omdefinierat den allmänna bilden av, om inte jazz i sig, så av det sena 70-talets och tidiga 80-talets studiomusikerbaserade groovekultur som organiskt smälte samman rock, pop, soul, funk och jazz till kommersiellt gångbar lyxpop.

Stockholmstrion Dirty Loops spelar hur som helst syntig pop med odiskutabla jazzinslag – eller ”fusion pop” som gruppen själv kallar det – och att de på kort tid har blivit mäkta populära är det massiva publiktrycket på Berns ett fint kvitto på.

Bandet består av trummisen Aron Mellergårdh, basisten Henrik Linder och sångaren/keyboardisten Jonah Nilsson. Sången har på intet sätt förtur framför den övriga musiken – Nilsson har en imponerande sångröst, men han är verkligen en sjungande keyboardist mer än en sceniskt helgjuten popstjärna. Det demokratiska i Dirty Loops, att deras jamliknande samspel hela tiden är i fokus, gör dem speciella i dagens popklimat.

Dirty Loops är mer musiker än låtskrivare, och ber till och med om ursäkt för texten till sin låt ”Sexy girls”. Men publiken tjusas av bandets skicklighet och av de fusionjazzigt utflippade versionerna av radiohits som Lady Gagas ”Just dance” och Justin Biebers ”Roller coaster”. De förvaltar på så vis den gamla jazztraditionen av att förvandla populära låtar till lekplatser för utforskande musiker.

Tyvärr är Dirty Loops lite för flåshurtiga för sitt eget bästa. Muskulös fusion mår bäst av att ha något skört och sårbart att kontrasteras mot, men det enda denna trio lutar sin blankpolerade musikermusik mot är explosiv spelglädje. Det blir för mycket av det goda, en hysterisk smällkaramell som imponerar mer som cirkusakrobatik än som konst.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-23)

chris brown - x

 


R&B 
Chris Brown 
”X” 
(RCA/Sony) 
Betyg: 4  

När Chris Brown var 19 misshandlade han sin dåvarande flickvän. Han erkände sin skuld, dömdes för brottet och avtjänade sitt (i och för sig låga) straff. Men skandalen gjorde att han brännmärktes av media och R&B-fans (delvis för att flickvännen i fråga var Rihanna) och än idag, när Chris Brown är 25, betraktas han som paria av många. Det är synd, för av de manliga soulsångare som debuterade i mitten av 00-talet är han den som har stått sig bäst och utvecklats mest. Den lysande bittra singeln ”Deuces” från 2010 var en kreativ nytändning, ett löfte som nu fullföljs med ”X”, Browns sjätte album och utan tvekan hans bästa skiva hittills, full av utsökt modern popmusik. Singeln ”Loyal”, en av många höjdpunkter, är med sitt studsiga mörka beat och unika sångmelodi minst lika stark som ”Deuces”. 

Bästa spår: ”Loyal”  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-17)

mozart,berg och messiaen i berwaldhallen

 


Sveriges Radios Symfoniorkester 
Dirigent: Daniel Harding 
Verk av Wolfgang Amadeus Mozart, Alban Berg och Olivier Messiaen 
Betyg: 5  

Berwaldhallen har denna säsong valt att vid ett antal tillfällen bjuda in föreläsare från olika vetenskapliga områden för att belysa musik ur olika perspektiv, under rubriken Interplay. En sympatisk satsning på intellektuell stimulans. Först ut i denna serie är Marcus du Sautoy, professor i matematik, som pratar om musik och symmetri. 

Wienklassicismen utmärks av formfulländning och dyrkande av symmetri, så det känns lämpligt att Mozart är representerad denna konsertkväll. Uvertyren till ”Trollflöjten” är ett utmärkt val, inte bara för musiken är så perfekt, utan också för att denna opera mer än någon annan Mozartopera präglas av numerologi – ett arv från frimurartraditionen.

Men när Radiosymfonikerna under Harding spelar det korta stycket är det allt annat än stelt och matematiskt fyrkantigt, utan varmt, elastiskt och levande. Denna kontrast mellan objektiv logik och subjektiva känslor kanske rentav är det kraftfält som gör stor musik så mystisk och underbar.

Alban Bergs modernistiska klassiker Lyrisk svit följer, ännu ett klockrent val inom kvällens tema. Berg använde den på sin tid chockerande tolvtonstekniken när han komponerade, och stycket är full av komplicerade regler som förhindrar musiken från att falla in i förutsägbarhet och sentimentalitet. Ändå är det svidande vackert, och fullt av mänsklig ångest: verket är en hemlig kärlekshistoria krypterad i notvärden och siffror.

Olivier Messiaen var en tonsättare som älskade systematik och symmetri. Men han var också djupt religiös. Beställningsverket ”Et exspecto resurrectionem mortuorom” (Och jag inväntar de dödas återuppståndelse) skrevs 1964 och tillägnades de som hade dött i de två världskrigen. Men den dramatiska musiken – som enbart består av blås och enormt högljudda slagverk – tycks ha ett ännu större perspektiv: det låter som den yttersta dagen är här och alla som någonsin levt återupplivas för att få sin dom av Guds son.

Detta är musik av fruktansvärd kraft, som tågar fram ödesmättat mot en port till en annan värld som öppnas framför våra ögon. Ingen skivinspelning kan förbereda en för den kolossala upplevelsen som det innebär att höra denna musik live, i ett framförande så gastkramande som detta. Man bara gapar. Daniel Harding är en trollkarl ibland. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-14)

lauryn hill i sandviken

 


Lauryn Hill
Scen: Göransson arena, Sandviken.
Betyg: 4

Lauryn Hill är ett skolexempel på hur olika kvinnliga och manliga artister behandlas. Efter de monumentala framgångarna med The Fugees album ”The score” (1996) och solodebuten ”The miseducation of Lauryn Hill” (1998) – två skivor som en gång för alla placerade hiphop i den kommersiella popvärldens mittfåra – gled den multibegåvade artisten långsamt i väg. Hon vantrivdes i rollen som kändis och förebild, och led av alla förväntningar på henne från underhållningsbranschen.

Hon drog sig undan för att försöka leva ett normalt liv så gott det gick, men hon mådde allt sämre. Hon färdigställde inget nytt album av de nya låtar hon skapade. När hon äntligen visade några av sina nya alster för världen, med livedubbelalbumet ”MTV unplugged 2.0” (2002), påminde hon om en ung Bob Dylan: ensam med en akustisk gitarr och ett ostoppbart flöde av låtar, texter, ord. Det var inte mjuk och trivsam folksoul, det var sånger som blödde av ilska, sorg, desperation och längtan.

Hill slutade ge intervjuer, fördjupade sin religiösa tro och fick en allt våldsammare avsky för samhällets materialism, rasism och sexism. Hon fortsatte att skriva och spela in låtar men likt en hiphopens JD Salinger vägrade hon låta omvärlden ta del av verken. Hon turnerade sporadiskt men ställde ofta in konserter med kort varsel, som på Stockholm jazz festival för några år sedan. Och i fjol avtjänade hon ett tre månader långt fängelsestraff för skattebrott.

Kort sagt: Lauryn Hill har varit en asjobbig person som gjort exakt som hon velat. Media har älskat att rapportera om den sorgliga soppan, men utan att skänka objektet den ursäktande genistatusen som liknande manliga artister får.

Stjärnan inleder sin konsert på den sorgligt folktomma Göransson arena med att sjunga Bob Marleys ”Soul rebel” bakom scenen, utom synhåll. När hon gör entré iklädd hatt, vit jacka och boots ser hon ut som en liten sheriff (ännu mer så när hon efter halva konserten sätter sig på en pall med en akustisk gitarr i famnen), lika ensam och okuvlig som Gary Cooper i ”High noon”. Bandet backar skickligt upp henne, men hon ser oftast ut att vara i sin egen värld. Hon rappar hetsigt och entonigt, maniskt som om hon talade i tungor. Tyvärr gör det att det blir svårt att uppfatta alla ord i texterna.

Likt den åldrade Bob Dylan arrangerar Lauryn Hill om sina gamla hits till den grad att de knappt går att känna igen. Både ackord och melodier ändras, och själva soundet växlar ofta flera gånger i en låt – från reggae till soulrock till hiphop – så varje nummer blir en resa och en utmaning. Denna respektlöshet mot originalen kan såra vissa fans, och visst är det sällan som de nya skepnaderna slår de gamla, men den explosiva energi och vilda rastlöshet som präglar låtarna gör ändå att det blir ett vinnande koncept.

”Lost ones” är blytung med snillrika tempoväxlingar, akustiska ”Oh Jerusalem” är majestätisk och ”Ready or not” helt magisk i sin jublande kaotiska version. Ibland förirrar sig musiken i tröttsamt rockiga territorier, och det är svårt att inte bli lite besviken när vackra låtar som ”Ex-factor” slaktas i kompromisslöshetens namn.

”Don’t let them change you” sjunger hon om och om igen som ett mantra i sin cover av Bob Marleys ”Could you be loved”, och på samma sätt mässar hon ”Don’t let them bury me” i ”Zealots”. Det är inte så mycket en konsert som ett slagfält: Lauryn Hills krig mot världen. Jag är på hennes sida.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-13)

u2 - songs of innocence



Rock 
U2 
”Songs of innocence” 
(Island/Universal)
Betyg: 1 

Att det går att åldras med värdighet som rockartist bevisades på 90-talet, då artisterna som fick sitt genombrott på 60-talet blev medelålders. Även om de kanske hade gjort en del snedsteg på 80-talet (Bob Dylans oklädsamt producerade ”Empire burlesque”, David Bowies och Mick Jaggers sorligt pinsamma ”Dancing in the street”-cover), visade de sig nu kunna vara relevanta och intressanta både för unga och gamla musikälskare. 

Men hur ser det ut för de rockartister som kom generationen efter den legendariska? U2 debuterade 1980 och var inte världens mest kreativa band, men de var i alla fall unga, de var sin samtid. Bandets flitiga skivproduktion och turnerande gjorde att de växte sig allt större, tills de i början av 90-talet var ett av världens största band, utan att egentligen ha gjort något konstnärligt för att förtjäna det. U2 var stora för att de var stora.  

”Songs of innocence” är U2:s första skiva skapad efter att medlemmarna fyllt 50, och de brottas med samma fråga som tidigare generationers artister gjort i samma sits: hur ska vi fortsätta vara relevanta? Den publik som tidigare attraherades av U2 dras idag snarare till Coldplay (som skriver bättre låtar än U2), Arcade Fire (som gör arenarock som är bra på riktigt) eller The Killers (som är lika intetsägande som U2, men åtminstone yngre). 

När Frank Sinatra var 50 släppte han det vackra introspektiva albumet ”September of my years”. När David Bowie var 50 släppte han den friskt samtidsomfamnande drum’n’bass-skivan ”Earthling”. Men U2 är inte av samma artistiska kaliber, och använder andra medel än musik för att motivera fortsatt strålkastarljus. I ett halvdesperat försök att göra en stor händelse av detta deras trettonde studioalbum har de valt att samarbeta med Apple och släpper skivan för gratis nedladdning på iTunes en månad innan den släpps i andra format.   

”Songs of innocence” har en titel lånad från William Blakes diktsamling ”Songs of innocence and of experience” från 1789 (Bono har sagt att en uppföljarskiva, ”Songs of experience”, kan komma att släppas snart). Men det är en ytlig referens som inte reflekterar skivans innehåll. Ett par låtar – ”The miracle (of Joey Ramone)” och ”Cedarwood Road” – handlar om Bonos barndom, men i övrigt är låtarna generiska poprockdängor med texter om att krig är dåligt, att det är viktigt att hitta sig själv och att det finns rika välmående präster som inte bryr sig om andra människor på riktigt. Vilket dock är något som Bono gör: ”God knows it’s not easy / taking on the shape of someone else’s pain” sjunger han i ”The troubles”, skivans sista låt (med Lykke Li som märklig duettpartner). 

Inför den förra skivan, 2009 års ”No line on the horizon”, reste U2 till Marocko och exponerades för nordafrikansk musik som de valde att experimentera med när de spelade in nytt material. Men de fick kalla fötter och spelade till slut in ett gäng nya låtar med traditionellt poprocksound, och skivan som till slut gavs ut hade inga spår av exotiska influenser – de vågade inte ta risken, de vågade inte utvecklas. Den rädslan hänger kvar i den falskt betitlade ”Songs of innocence”. Att vara oskyldig är att vara naiv, att vara öppen. Men U2 är ett band som är slutet, skeptiskt till förändring, ointresserat av världen utanför fotbollsarenan. De ger rock dåligt rykte.  

Bästa spår: ”California (There is no end to love)”  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-12)

dj mustard - 10 summers



Rap 
DJ Mustard 
”10 summers” 
(Pu$haz Ink/Roc Nation/Universal) 
Betyg: 4  

I mitten av 80-talet, precis innan det som brukar kallas för hiphopens gyllene ålder inleddes, bestod hiphopbeats inte av samplingar utan av enkla syntslingor, ännu enklare syntbasgångar och hårda programmerade trummor. Detta sound har väckts ur historiens dvala av producenten Dijon ”DJ Mustard” McFarlane, som korsat det med 00-talets dansanta Bay Area-hiphop och skapat något nytt och underbart, en läckert nokturn och skamlöst funktionell klubbmusik. I en tid av alltmer komplexa och överlastat bombastiska hiphoplåtar skär hans iskalla elektroniska funk genom allt strunt som ett lasersvärd. Han har hits som Tygas ”Rack city” och Ty Dolla $igns ”Paranoid” på sitt cv, och nu kommer hans första album i eget namn. Tio svängiga raplåtar, utmärkta gästartister, inget knussel. Ett litet mästerverk. 

Bästa spår: ”Face down”  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-10)

idomeneo på drottningholms slottsteater

 


"Idomeneo" 
av Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto: Giambattista Varesco. Regi: Tobias Theorell. Scenografi och kostym: Magdalena Åberg. Ljus: Torben Lendorph. Medverkande: Jonas Degerfeldt, Katija Dragojevic, Marianne Hellgren Staykov, Malin Byström m.fl. Kungliga hovkapellet och Kungliga operans kör. Dirigent: Lawrence Renes.  

Scen: Drottningholms slottsteater  

Idomeneus var enligt myten en grekisk general som efter framgångar i Troja reste hem till Kreta där han var kung, men på vägen hem drabbades hans skepp av en fruktansvärd storm. I desperation svor Idomeneus till havets gud Poseidon att om han skulle nå land helskinnad så skulle han offra den första levande varelse som han fick syn på. Skeppet förliste, Idomeneus överlevde. Men den han möttes av på Kretas strand var hans son Idamante. 

Enligt ursprungsmyten utförde Idomeneus det fruktansvärda dådet som han lovat. Men i Mozarts opera ”Idomeneo” från 1781 har ett lyckligt slut påtvingats. I sista stund, när Idomeneo efter mycket vånda ska genomföra avrättningen, hejdas han av en röst som meddelar att Neptunus (Poseidon) ändrat sig. Guden kräver inte längre ett mänskligt offer, utan nöjer sig med att Idomeneo abdikerar från tronen och lämnar över makten till sin unge godhjärtade son. 

Med detta fångade Mozart upplysningens anda: en längtan efter goda regenter som skulle styra förnuftigt och utan brutalitet. Men operan är också en gripande skildring av relationen mellan en far och en son. Själv hade den 24-årige Mozart ett spänt förhållande till sin pappa Leopold. ”Idoemeno” är en kärlekshistoria – inte bara mellan Idamante och Ilia, utan också mellan Idamante och Idomeneo. En berättelse om att försöka förstå det som aldrig förklaras, försöka acceptera det som går emot ens känslor, försöka förlåta den som ska ta ens liv – bara för att det är ens älskade pappa det handlar om. 

I denna uppsättning får vi fenomenala sånginsatser av framförallt Malin Byström (Elettra) och Katija Dragojevic (Idamante) samt fantastisk scenografi och kostym – Drottningholmsteaterns klassiska rekvisita förenas med Kungliga operans friska kreativitet. Elettras blodröda klänning förvandlas till en sjö av blod som hon försvinner ner i, spektakulärt och tragiskt. Men dör hon? Nej, sa Mozart som var mån om en feelgood-final, men regissören Tobias Theorell tycks se annorlunda på saken. En annan sak som ändrats är att Idamantes hjältedåd i tredje akten är bortklippt – ett utmärkt beslut, han behöver inte hjältestatus för att vi ska känna sympati för honom. 

Lika mycket som ”Idomeneo” handlar om en ung mans känslor för sin pappa är det en berättelse om en general som kommer hem efter ett långt krig, traumatiserad av alla fasor. Idomeneo hallucinerar likt en ångestriden Macbeth, besatt av offret som hänger i luften. Var kommer egentligen denna dödsdrift ifrån? Är det en grym Neptunus som ständigt påminner honom om uppdraget att fortsätta blodsutgjutelsen, eller är det en mörk gestalt som finns inom Idomeneo själv? Dessa frågeställningar gör Theorells ”Idomeneo” verkligt modern – det blir en opera om vad krig gör med en människa som överlever. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-09)

rustie - green language



Elektroniskt
Rustie
”Green language”
(Warp/Border)
Betyg: 3  

Rusties debutalbum ”Glass swords” var ett av 2011 års vildaste, roligaste och mest egensinniga album. Den skotska producenten gick bärsärkagång på såväl samtidens dubstep och trap som 80-talets syntrock och 90-talets tv-spelsmusik, och skapade något som var både rått och komplext, med osannolika popmelodier och dansant kaos. Uppföljaren är en mer städad historia. Anslaget är här mer nyktert och seriöst, på bekostnad av den punkiga spontanitet som präglade debuten. Fluffiga stämningsstycken blandas med renodlade poplåtar med gästande rappare och sångare, och när en vokalist står i centrum antar Rustie en mer passiv producentroll, med rakare och tråkigare beats än i instrumentallåtarna. ”Green language” är fräsch och njutbar men inte oumbärlig – hoppas Rustie tar ut svängarna mer nästa gång.  

Bästa spår: ”Raptor”  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-03)

topp 10 konstverk

Jag och mina vänner i Facebook-gruppen som tidigare listat bland annat Bob Dylans tio bästa låtar bestämde oss för den idiotiska och underbara idén att lista världens tio bästa konstverk. Här är mina tio favoriter.



#10 La derelitta, Sandro Botticelli (egentligen Alessandro di Mariano Filipepi, född 1445 i Florens, död 1510 i samma stad)

Fick ett hugg i bröstet när jag såg denna (på en bild i tidningen för sex år sedan, ej sett den IRL). Den förskjutna kvinnan som gråter i sina rags på den hårda trappan. Livet är piss, människor är as, världen är vacker men det spelar ingen roll. 



#9 Natt i hamnen (systrar), Caspar David Friedrich, ca 1820 (Hermitage Museum, St Petersburg)

Svårt att välja en målning av Fridrich men denna tyckte jag väldigt mycket om när jag såg den på utställningen på Nationalmuseum. Den skitiga dimman, den uppenbara tystnaden mellan systrarna, den försiktiga handen på axeln, ett så fint ögonblick. Nice också att mr landskapsmåleri här behandlar staden som landskap, som natur. Åtminstone känns det så. 



#8 Ola Billgren (1940-2001), Pastoral (1996)

En av de bästa konstutställningarna jag varit på var en Ola Billgren-retrospektiv i Malmö konsthall något år efter att han dött. Han fick sitt genombrott som en fotorealismens mästare, men sen tröttnade han på perfektionismen och den kalla objektiviteten och sökte sig mot en mer poetisk realism, en realism bortom realismen. Jag tänker ofta på hans röda tavlor, det är liksom verkligheten sedd genom en hinna, en röd slöja. Just denna vackra tavla föreställer natur i Kåseberga. Men jag tänker oftast på själva perspektivet i dessa tavlor, inställningen, känslan. Ibland är verkligheten liksom beslöjad. Ibland är livet rött. 

 
#7 René Magritte, Les amants (1928), MoMA, New York

När jag var liten var surrealism och "lura ögat"-konst det roligaste och bästa som jag tyckte konsten hade att erbjuda. Som vuxen har jag haft svårt för surrealismen, alla dessa sköna killar och lustigkurrar, de ofta väldigt banala kopplingarna till Freud etc. Men en tavla som jag upptäckt på senare år och tycker otroligt mycket om är Les amants (Älskarna) av Magritte, Mr Trompe-L'oeil himself. Agnès Varda gjorde en hyllning till den i sin film "Efterskörd", det var så jag upptäckte den. Jag tycker det finns något hjärtskärande i bilden av paret som älskar varandra men inte kan nå varandra, deras ansikten är täckta, dolda, de är främlingar för varandra, de famlar i mörkret. Och ändå är deras kärlek påtaglig och äkta (åtminstone jag ser ingen ironi i denna bild), deras kyss är romantisk. De skulle nog vilja slita av sig tygstyckena från sina huvuden men det går inte. Eller också kanske de inte ens har insett att tyget är där.

 
#6 Joan Miró, Bleu II (Centre Pompidou, Paris)

Jag gör en Max (abstrakt konst) slash en Magnus (barndomsminnen) och tänker på det första uppslaget i boken Bildriket som vi hade när jag var liten. Där syntes den andra delen i Mirós triptyk Bleu I, II, III från 1961. Det var långt innan jag visste vad vare sig abstrakt, triptyk eller nostalgi var för något. Men när jag tänker på denna syn, som jag sett framför mina ögon många gånger genom åren, tänker jag inte på barndomsminnen och mys. Jag tänker på det universum som jag färdas till via denna blåa färg. I denna värld, befriad från allt som påminner om vår värld, kan jag känna ett lugn. Det är ett universum utan liv och död, utan ord och känslor, utan förändring och förstörelse. För mig är det blåa som en dröm, den typen av drömmar utan händelser och människor, en sorts kosmisk sömn. Jag älskar den.

 
#5 Joseph Beuys (1921-1986), Plight (1986)

Jag såg denna stora installation när jag var i Centre Pompidou under mitt första Parisbesök, sommaren 2002. Det jag mest minns av den resan var att jag svansade efter en tjej som gick på samma språkkurs som jag. Men besöket på Pompan fick mig att glömma henne och hennes teasande för en stund. Framför allt detta konstverk gjorde ett enormt intryck på mig. Man får kika in i ett stort rum med parkettgolv, konstiga tjocka tygväggar och en vacker flygel. Man ser att rummet leder till ett annat rum - men man får inte veta vad som finns där, för man får inte gå in i rummet, man får bara stå vid dörröppningen. Man kan bara speja bort mot det andra rummet, längta och fantisera. Tänk om det finns något ännu finare än en flygel där? Tänk om det andra rummet leder till ännu flera rum? Tänk om det finns något helt sjukt där? Och varför är väggarna täckta med tjockt tungt tyg? Allt är så mystiskt, det är som en gestaltning av en dröm. Mysteriet får aldrig en lösning, och det är därför man bär det med sig när man går därifrån. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det finns något underbart och vackert i det gåtfulla.

 
#4 Pierre Bonnard (1867-1947), Nu de dos à la toilette (1934), Centre Pompidou, Paris

(Denna kom kanske lite väl högt upp på min lista men what the hey.) Jag tyckte väldigt mycket om den här när jag såg den och andra Bonnard-tavlor under ett Parisbesök 2007. Bonnard var en del av konstnärskollektivet Les Nabis som tog över impressionisternas stafettpinne, med lite influenser från art noveau och tjusiga affischer. Det finns med andra ord något dekorativt och "fint" över dessa målningar, vilket kan vara ett skäl till att de inte har så himla hög status eller är superkända, de utmanar inte samhället direkt, man skulle lite elakt kunna kalla det för borgerlig konst. Men bara för att något är uppenbart vackert betyder inte det att det är ytligt och dumt. Jag slås av värmen i denna tavla, inte bara i färgerna och i hur allting tycks vara på gränsen till upplösning utan också i hur den nakna kvinnan har ena benet uppe och är lätt framåtböjd, det är inte en sexuellt laddad pose, hon ser bara skyddslös och väldigt naken ut, fast inte på ett ångestfullt sätt, utan på ett soft sätt. Hon är bara i sin egen värld, gör sin grej, tvättar sig, kanske nynnar på någon melodi. Det är en mysig bild helt enkelt. Varm. Och jag gillar mys och värme.

 
#3 Henri Matisse (1869-1954), Marockanskt landskap (1912), Moderna museet, Stockholm

Likt Goethe levde Matisse ett fett långt liv och var aktiv konstnär under många perioder och blev bara mer personlig och mer intressant ju äldre han blev (likt Goethe pluggade han också juridik en gång i tiden, en tanke jag brukade trösta mig med när jag traskade fram och tillbaka till Juridicum i Lund och undrade vad fan jag höll på med). Tyvärr är han så... bra att hans tavlor har blivit synonyma med "god konst" (lagom modernt för gemene man - allt som är äldre än impressionism skrämmer, och allt som är verkligt modernt skrämmer ännu mer) att det är lätt att hata dem eller tycka att de är intetsägande. Men jag kan fortfarande bli berörd av dem. Just denna har en speciell plats i mitt hjärta eftersom vi hade en affisch av den i mitt barndomshem i Simrishamn, jag stirrade på den mer eller mindre aktivt varje dag mellan att jag var 5 och att jag var 17. Den där marockanska trädgården är lika bekant för mig som vår egen trädgård (eller egentligen mer, eftersom jag hatade att vara utomhus). Jag älskar färgerna, det halvdunkla solen-har-precis-gått-ner-men-det-har-inte-blivit-mörkt-än-ljuset och att det känns som att man tittar upp mot en liten kulle (vad finns där bakom, på andra sidan, vad kan man se om man går upp för kullen?). Det är en miljö som är en del av mitt undermedvetna. Inget konstigt med det. Det är bara ett konstverk som är en del av mig och som jag aldrig vill eller kan skiljas från.

 
#2 Gustav Klimt (1862-1918), Beethovenfrisen (1902)

Vintern 2009 åkte jag och Petter till Wien en helg. Det var underbart. Det var svinkallt, vi kutade omkring på olika torg till olika ställen som serverade glühwein (det var många), vi käkade de största schnitzlarna jag skådat, vi vandrade omkring i en vacker död stad befriad från ungdom, befriad från framtid, tung av historia och av förnekelse. Och vi såg asbra konst. Jag hade en vurm för sekelskiftet 1900 (vem har inte det) med fin de siècle-dekadensen och hela den grejen, och Wien var den perfekta staden då, där hände allt, från Mahler till Secession-konstnärsgruppen. Man fattade efter ett tag att Klimt kanske var den i gruppen som gjorde vackrast tavlor och blev mest populär, men Schiele och Kokoschka var lite coolare och kanske lite djupare. "Kyssen" var ju fin att se men den kändes plötsligt lite dekorativ. Men när vi kom till Secession-huset och jag fick se Klimts fantastiska Beethovenfris (målad över tre väggar!) var det bara att kapitulera: detta var the shit. Bilderna var inte bara en allegori över mänsklighetens utveckling (inte pretentiöst alls), det var också en form av avancerad musikkritik, en tolkning av Beethovens nionde symfoni. Det slutar nämligen med körens hyllande av glädje och förening - och Klimt låter detta vara en förening mellan två personer som älskar varandra. Så romantiskt och fint. Älskar konst älskar livet älskar kärleken älskar Beethoven. Älskar Klimt.



#1 Alfons Mucha (1860-1839), Det slaviska eposet (1910-1928)

Den tjeckiske konstnären Mucha uppfann art noveau, den extremt najsa dekorativa stilen som gjorde affischer och affischinspirerade målningar runt sekelskiftet 1900 så särpräglade och njutbara. Men trots att han blev rik, berömd och inflytelserik på det så var det något annat som hans hjärta bultade för, något djupare och viktigare. Nämligen kärleken till det slaviska folket. Han målade 20 enorma (ENORMA) målningar under loppet av 18 år som på olika sätt skildrade det slaviska folkets historia, myter, sorger, geografiska skillnader och underbara egendomligheter. Det är inte nationalism, för slaverna hade inget land, det är världsfrånvänt drömmande och extremt romantiskt. Jag såg denna samling tavlor när jag var i Prag i våras - det är väldigt nytt att de visas där, för det var Muchas sista vilja att detta hans livsverk skulle visas endast i hans hemby, ett litet skitställe i Tjeckien dit ingen åker vilket har gjort dessa mästerverk praktiskt taget osynliga - och jag blev helt blown away. Det var det fetaste jag någonsin sett. Detaljrik realism, sublim romantik och egensinnig modernism (sjukheten i själva projektet tycker jag gör att man kan räkna det som modernism, åtminstone i någon mån) smälter samman i 20 målningar som är en triumf för måleriet som konstform. Jag önskar att alla fick se denna utställning.  (Se alla 20 tavlor och läs för de väldigt viktiga kommentarerna till var och en här.)