2pac - do for love


haydn/doráti

Philharmonica Hungarica.
 
Hösten 1956 ägde Ungernrevolten rum. Sovjetunionen kväste den brutalt och efteråt hade 2500 personer dödats, varav 1569 civila. Mitt i all detta kaos flydde många landet, bland annat många medlemmar ur Ungerns nationella symfoniorkester, som efteråt bildade den nya orkesterns Philharmonia Hungarica. Med hjälp av dirigenterna Zoltán Rozsnyai (tidigare dirigent för den nationella symfoniorkestern) och Antal Doráti (född i Ungern 1906 men en amerikansk medborgare sedan 1947) växte Philharmonica Hungarica till en av Europas mest berömda orkestrar - och fick ekonomiskt stöd av Västtyskland under kalla kriget eftersom orkesterns existens i sig fungerade som antisovjetisk propaganda. Efter Sovjetunionens kollaps och Tysklands enande fanns inte samma politiska incitament att hålla orkestern vid liv, och den lades ner 2001.
 
På 1970-talet gjorde Philharmonica Hungarica sin viktigaste insats för musikvärlden. Ledda av Antal Doráti spelade man in samtliga 104 symfonier av Joseph Haydn. Haydn föddes i en österrikisk by på gränsen mellan Ungern och Österrike och var under nästan hela sitt yrkesverksamma liv baserad hos familjen Estarhazys palats i Ungern. Fast han gjorde en del resor och togs emot som en kung i Paris och London, där "Parissymfonierna" respektive "Londonsymfonierna" beställdes och komponerades. I alla fall, jag tror inte att det var en slump att just Haydn valdes av Doráti. För de stackars exilungrarna i Philharmonica Hungarica var Haydn en symbol för ungersk stolthet, musikalisk perfektion, ett arv att förvalta. Det var nog med både glädje och allvar som de tog sig an mastadontuppgiften att spela in alla 104 symfonier. Tack vare Dorátis mästerliga dirigering blev resultatet förträffligt. Finns på Spotify, hela boxen.
 
Jag älskar Haydn. Jag brukar säga att av Wienklassicismens tre giganter - Haydn, Mozart och Beethoven - så var Haydn tveklöst den coolaste. Inte hurtig och hittig som melodikungen Mozart, inte dramatisk och pretentiös som den otrolige Beethoven, utan lätt och elegant. Lejonparten av Haydns verk går i dur. De sorger och motgångar han mötte i livet skymtar bara förbi väldigt subtilt i hans musik, som inte låter som en dagbok utan snarare som en mysig verklighetsflykt. Och ibland är det just vad man behöver. Att tränga in i och skapa sig en relation till 104 olika symfonier är ingen lätt sak, speciellt när de inte är så våldsamt individualistiska till sin karaktär, men jag satte ihop en Spotify-lista med de långsamma satserna. Som faktiskt låter riktigt bra! (Det blev faktiskt 105 spår, för man har efter Haydns död upptäckt fler symfonier än de som ingår i den ursprungliga katalogen.) Somrig och stilig musik, lite Burt Bacharach för 1700-talet, nästan som ett soundtrack till att bo på Versailles. En dagdröm som är lika attraktiv för mig som den var för ungerska filharmoniker i exil.
 
Antal Doráti.

justin bieber, johan berthling & andreas söderström, smashing pumpkins och ab-soul

Justin Bieber - Believe

Innan Justin Timberlake upptäckte hiphop och blev en sexsymbol var han en ung stjärnögd kandidat till att bli sin tids Michael Jackson – han var en perfekt popstjärna, och Justin Bieber är just nu på precis samma plats i sin karriär. Han har nyss fyllt 18 och står mitt emellan barndomens vackra naivitet och en vuxen persons allvar och libido. Hans sång lyser av känslor, hans melodier är de bästa skivbolagspengar kan köpa. Om man tycker att Justin Bieber är töntig tycker man att popmusik är töntigt. När 70-talets Motown, 90-talets Darkchild och 10-talets Bieber smälter samman i Die in Your Arms är det bara att kapitulera. Det här är det stoff som drömmar vävs av.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)



Andreas Söderström & Johan Berthling - 30 grader i februari

Det är inte alltför långsökt att se 30 grader i februari som en pendang till japanska Tenniscoats Papa’s Ear som släpptes tidigare i år – detta fina album producerades av Johan Berthling och gitarristen Andreas ”ASS” Söderström gjorde en stark insats som studiomusiker. Även i 30 grader i februari förenas Berthling och Söderström genom ett externt Asienanknutet projekt – i detta fall en tv-serie om svenskar som lämnat Sverige för att söka ett lyckligare liv i Thailand. Det fantasifullt arrangerade soundtracket är smakfullt och lyckas inkorporera exotiska inslag utan att förfalla till kitsch – det är ljudet av drömmen om Thailand, filtrerad genom ursvensk försiktighet. Det klassiska problemet med soundtrack – att ljudskisserna förlorar en del av sin tjusningskraft utan de rörliga bilderna – är inte så påtagligt i detta fall. Ovanligt. Men så är Söderström och Berthling också mästare i melankolisk halvakustisk ambient.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



The Smashing Pumpkins - Oceania

Smashing Pumpkins var ett av 1990-talets stora amerikanska alternativrockband. Deras framgång låg i att gruppens frontman Billy Corgan lyckades balansera mellan ösig festivalvänlig riffrock och melodikänsligt låtskrivande. Men efter att gruppens fjärde album Adore blev en flopp – skivan hade ett nedtonat, ibland elektroniskt sound, och vägrade vara rockig, med försäljningssiffror därefter – tappade Corgan självförtroendet och sin kreativa kompass. Sedan dess har han gjort allt för att rocka tillbaka sin gamla publik, till allt sorgligare resultat. Oceania är gruppens andra skiva sedan återföreningen häromåret, men Corgan är nu den ende kvarvarande originalmedlemmen. Visserligen låter det bättre och inte så ilsket idiotrockigt jämfört med gruppens senaste två album, men låtskrivarskärpan förlorade Billy Corgan 1998.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



Ab-Soul - Control System

En av fjolårets mest uppmärksammade hiphopsläpp var Kendrick Lamarrs Section.80 och en av vinterns mest uppmärksammade släpp var Schoolboy Q:s Habits & Contradictions. Kendrick Lamar och Schoolboy Q bildar tillsammans med Jay Rock och Ab-Soul gruppen Black Hippy (bra bandnamn!) och nu är det dags för nästa släpp från denna spännande familj, vars sound hamnar ungefär mitt emellan A$AP-gänget och Odd Futures poppigaste låtar. Ab-Soul är en bra och hyfsat personlig rappare men saknar lite av Kendrick Lamars och Schoolboy Q:s karisma. Välgjorda Control System är ändå ett utsökt svalkande soundtrack till sommaren 2012.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)


colleen

 
Jag vet inte varför men jag fick lust att lyssna på Colleen. Det var länge sedan sist. Jag älskade hennes "The Golden Morning Breaks" som kom 2005 och debutalbumet "Everyone Alive Wants Answers" som jag upptäckte i samma veva var också väldigt bra, men lite coolare, hårdare, mindre flummigt. Sedan kom två "alternativa" släpp 2006, sessions-skivan "Mort aux vaches" och EP:n "Colleen et les boîtes à musique" som kändes mer som en avancerad läxa/utmaning (typ som "nu ska jag göra en fuga") än en njutbar skiva och efter det tappade jag intresset lite. Så jag lyssnade aldrig på hennes tredje riktiga album, "Les Ondes Silencieuses" när det kom 2007. Det var jag inte ensam om, det var ganska mycket mediaskugga på Colleen då, och skivan fick en sval recension i Pitchfork såg jag nu. Men. Jag lyssnade på skivan nu och den är helt otrolig. Så ren, naken, rå, ärlig. Djupt sökande. Rekommenderas varmt.
 
 
Jag blir alltid orolig för att folk inte ska kunna försörja sig. Speciellt konstnärer känner jag så för, men jag kan även oroa mig för att sushistället på Telefonplan inte går runt och ska tvingas lägga ner, blir alltid lite bekymrad när jag går förbi där. Colleen, som egentligen heter Cécile Schott, föddes 1976 och släppte sin första skiva när hon var 26. Hon gör experimentell instrumental musik med olika stränginstrument som återkommande inslag. Hennes senaste skiva släppte hon när hon var 31. Nu är hon 36 och har inte släppt någon ny skiva på fem år - sådant oroar mig. Jag gick in på hennes hemsida, hittade hennes mailadress och skrev ett mail till henne med lite uppmuntrande ord. Jag sa hur fantastisk hennes musik var och vad jag gillade med den. Kanske lite konstigt, men jag tänker att om jag själv var en egensinnig musiker som kämpade med min konst så skulle jag bli glad om någon skrev så till mig. Nu kanske Colleen får såna mail varje dag, jag vet inte, men ett till kan väl inte skada. Jag har aldrig skrivit ett sånt där fanmail till någon artist tidigare och jag kommer kanske aldrig göra det igen. Det var bara ett infall.
 
 
Colleens hemsida var för övrigt intressant eftersom hon har lagt stort arbete på att kartlägga och dokumentera den musik hon lyssnade på under tre perioder: 2003, 2004-2005 och 2006-2010. Alltså all gammal och all ny musik, från alla delar av världen, som hon lyssnade på och älskade under dessa perioder. Mycket intressant, till exempel lyssnade hon mycket på Wu-Tang Clans "Bells of War" och "The City" (albumspår från "Wu-Tang Forever") 2003 och Robert Schumanns "Kinderszenen" (pianokompositioner som var lite enklare och som han komponerade för sina barn, fast de kan också tolkas som en vuxen persons nostalgiska drömmar om barndomen) mellan 2006 och 2010. Check it out här och samtliga Colleens skivor finns på hennes Soundcloud (för er som inte har Spotify Premium). "The Golden Morning Breaks" är för övrigt en av mina favoritalbumtitlar, den är där uppe med "All This Useless Beauty" och "Christmas and the Beads of Sweat". Fast just nu undrar jag om inte "Les Ondes Silencieuses" är en bättre skiva.
 

hot chip - don't deny your heart


el perro del mar - innocence is sense

 
 
Ibland tänker jag på Vladimir Nabokov och hans fantastiska språkbegåvning. Han var redan en stor författare som bemästrade sitt hemspråk ryska innan han flyttade till USA (efter att ha bott 15 år i Berlin) och förälskade sig i det engelska språket. "Lolita" skrevs på engelska, jag har inte läst den men alla som gjort det säger att språket verkligen är the shit i den och jag tror att det är så. Några år senare skrev Nabokov en bok vars titel, tycker jag, skvallrar om en innerlig kärlek till det engelska språket och alla dess ord: "Pale Fire". Jag har ofta tänkt på den, på dessa två ord: Pale Fire. Så fint.
 
En annan som diggar denna titel är Sarah Assbring, även känd som El Perro del Mar, en av Sveriges bästa artister. Hennes kommande, av mig hett efterlängtade album släpps i oktober och heter just "Pale Fire". Jag tror den kommer bli asbra, hon är så otroligt musikalisk och orädd, hon är fantastisk. Första smakprovet från skivan är denna låt, "Innocence Is Sense" (ännu ett visdomsord från El Perro! You gotta give to get, Do not despair, etc... hon verkar gilla sånt) som släpptes häromdagen. Asbra, tycker jag.

cat power - ruin


pan ron - i want to be your lover



från
sommarvindar

young l, dawn richard och neneh cherry

Young L - Enigma Theory

The Pack framstår mer och mer som Bay Area-rappens The Beatles, och sedan kvartetten lagts på is turas Lil B (John Lennon) och Young L (Paul McCartney) om att inneha titeln ”gruppens VERKLIGA stjärna”. Just nu är det tveklöst Young L som fascinerar mest. Han har alltid varit mer producent än rappare, men blir alltmer personlig – Enigma Theory drivs såväl musikaliskt som textmässigt av hans känslor i samband med flytten från The Bay till Los Angeles och sökandet efter ett nytt liv. Han samplar indie- och dubstepartister som Yeasayer, Wye Oak och Joker och ger Enigma Theory ett sound som både låter enhetligt och fräscht. En toppskiva.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)



Dawn Richard - Armor On

En av senare års mest underskattade popskivor är Last Train to Paris med Sean ”Diddy” Combs kortlivade grupp Diddy-Dirty Money. Dess vision om att förena amerikansk urban soul med europeisk elektronisk dansmusik har dock blivit en allt starkare trend de senaste åren, och Dawn Richard visar att hon går i täten för denna rörelse. Richards första soloalbum på sju år – Danity Kane och Diddy-Dirty Money kom emellan – låter futuristiskt på det bästa sättet: en blänkande antiorganisk ljudbild och omedelbara popmelodier. Producenterna Druski och Ric Rude är värda att hålla ögonen på, med det är sångerskan och låtskrivaren Dawn Richard som är stjärnan här. Och Faith är den episka uppföljaren till Drake och Rihannas Take Care.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



Neneh Cherry & The Thing - The Cherry Thing

Den första Neneh Cherry-låten som jag verkligen älskade var hennes råa nedstrippade cover på Marvin Gayes funkballad Trouble Man. Så jag borde jubla åt att hennes comeback till skivbranschen efter 16 års uppehåll är en väldigt rå och nedstrippad skiva – ett samarbete med frijazztrion The Thing. Det här är motsatsen till hur snällt och tamt det brukar låta när popartister gör en avstickare i jazzvärlden – The Things saxofonist Mats Gustafsson är brutalare än Skrillex – men så är Neneh också dotter till en av frijazzens legender, Don Cherry, och är allt annat än vilsen och osäker i dessa marker. Ändå är skivan inte så lyckad som den borde ha blivit. Den luftiga covern på Suicides Dream Baby Dream är fin, den sjuder av hoppfullhet, medan andra låtval som Accordion (MF Doom) och Dirt (Stooges) är roliga i teorin men inte särskilt intressanta i praktiken. The Cherry Thing är tveklöst en frisk fläkt, men jag gissar att gruppen kommer till sin fulla rätt först när man ser dem live.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)


den här bilden tyckte jag om



Fast varför kan jag inte svara på. Mvh
fashionanalfabet_82@hotmail.com

en annan del av sommaren


Ideal feat. Lil Mo - Whatever (2000)


R. Kelly - Feelin' single (2012)


Donell Jones feat. Lisa "Left Eye" Lopes - U know what's up (1999)

Äsch, när R. Kellys "Fellin' single" släpptes på Spotify insåg jag att måste möblera om lite i
sommarvindar. Låten är så himla bra (dansade euforiskt till den i fredags när Lisa & Jon spelade skivor på El Mundo, trevlig kväll!) och väcker fina R&B-minnen till liv. Det där raka, lite-för-långsamt-för-att-vara-disco-men-ändå-lika-glittrigt-som-disco-soundet som var stort runt millennieskiftet, med producenten Kay Gee i spetsen. Jag skulle kunna ta med Nexts "Wifey" också, fast den låter nästan identisk med "Whatever" som jag håller lite extra nära hjärtat. Kay Gee producerade båda, liksom andra mästerverk som Allures "Enjoy yourself" och Jaheims "Just in case".

Den där typen av popbagateller, låtar som inte tar så stor plats men är gulliga och sympatiska, de finns strösslade över hela soulhistorien och jag älskar dem. På 60-talet var det kanske "Hey girl don't bother me" med The Tams, på 70-talet var det kanske "Rock the boat" med The Hues Corporation, och i slutet av 90-talet var det vokalgrupper som Ideal och Next som gjorde den tidens soulpopbagateller.

R. Kellys "Feelin' single" är visserligen ovanligt självmedveten och pophistoriskt "intellektuell" för att vara en popbagatell, men den är onekligen designad för att vara just en bagatell, särskilt om man jämför med Kellys övriga verk, alla samtidsdoftande monsterhits och episka ballader.

Och "U know what's up"? Den är lite mer funky och synkoperad än de två föregående, men har ändå samma sound som "Whatever", de är båda somriga på ett sätt som R&B bara var i slutet av 90-talet. En annan grej: idag är det oftast manliga rappare som gästar kvinnliga sångerskors låtar, men här är det tvärtom och jag älskar hur Left Eye gästar Donell Jones och Lil Mo gästar Ideal. Det är tjejerna som är coola, killarna som är romantiskt fåniga, och mixen som gör det mysigt.

Så in åker dessa tre låtar och ut åker (känner mig som Kaj Kindvall här) "1991", "Right by my side" och "It all belongs to me". En trevlig grej med Spotify-listor jämfört med gammeldags blandband är att urvalet inte är skrivet i sten.

what it do #2: män (och kvinnor) som hatar drake



Jag och
Petter jobbar snabbt och nu har vi spelat in avsnitt 2 av vår podcast What It Do - och denna gång får vi sällskap av vår fina vän Fanny Lindgren Agazzi! Det blev ett rätt långt snack, men trevligt. Programmet är framför allt en hyllning till Drake, vi tar upp allt som gör honom speciell och bra, men vi tar också upp den kritik som finns mot honom, inte minst de blogginlägg som rapexperterna Sanna och Simon skrev efter min krönika i Nöjesguiden. Jag kan säga det direkt: jag håller med om att det var dumt att använda ordet feminist om Drake, för han är helt enkelt inte feminist. Men jag tycker att han representerar en manstyp (nej, INTE "Vi som aldrig sa hora"-manstypen, utan en annan) som inte är så vanlig i den kulturella kontext som Drake verkar inom. Äh, lyssna själv, jag ska inte upprepa allt här! Finns på både iTunes och Soundcloud, och missa inte att WID har ett twitterkonto och en liten blogg också. Musiken från programmet (well, de flesta låtarna i alla fall) finns på den här Spotify-listan som Petter satt ihop.



the latin kings - borta i tankar



(från
sommarvindar)

linnea henriksson, azealia banks, saint etienne, regina spektor och far east movement

Linnea Henriksson - Till mina älskade och älskare

Glädjen som infann sig när Oskar Linnros Vilja bli dök upp från ingenstans för exakt två år sedan upprepar sig med Linnea Henrikssons debutalbum. Precis som Linnros solodebut lyser Till mina älskade och älskare av pigga och fräscha produktioner, omedelbara popmelodier och texter som skälver av bittra kärlekserfarenheter. Skivan är strukturerad som en berättelse om den plågsamma processen att bli dumpad i någon man är kär i, lida, förnedras, långsamt återvinna sin stolthet och slutligen gå vidare. ”Filmen” slutar lyckligt – men är det med en ny kärlek eller är det exet som kommit på bättre tankar och fått en ny chans? Båda tolkningarna är möjliga, elegant. Missa inte denna förtjusande popsaga som fångar den unga sommaren.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden



Azealia Banks - 1991

Rappare som anammar influenser från house och electro använder oftast influensen som en krydda i ett sound som i grunden är ganska traditionell hiphop – det hörs i tempot och i temperamentet. Azealia Banks gör dock musik som sömlöst integrerar de två världarna. Hon rappar kaxigt med ett fint flow, men hon stjäl aldrig uppmärksamheten helt och hållet från de pumpande, rörliga beatsen och de melodiösa (men inte alltför publikfriande) refrängerna. Vad hon rappar om är fullständigt oväsentligt, något som hade kunnat bli tröttsamt i albumformat, men på denna EP med fyra pigga dansgolvslåtar låter hon perfekt. Vad man hade kunnat önska är lite mer äventyrliga produktioner – fusionen av det tidiga 90-talets muntra housepop och 00-talets mörka tech house, Baltimore club och ghetto tech är inte särskilt ny längre.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden



Saint Etienne - Words and Music by Saint Etienne

Titeln är ingen slump – för ovanlighetens skull har orden och texterna stor betydelse för musiknördarna Saint Etienne. Efter att i två decennier ha förvandlat en oändlig kärlek till, och teorier om, popmusik till singlar och album vågar Londontrion äntligen blicka mot sina liv lika mycket som mot sina skivsamlingar. Sarah Cracknell sjunger om att åldras, att minnas ungdomen och att ha barn men ändå dansa på klubb. Den nya personliga sidan av Saint Etienne skapar balans: musiken behöver inte dra hela lasset eftersom texterna numera också är intressanta. Det är tur – rent musikaliskt lider gruppen nämligen av kombinationen behjärtansvärda ideal (”det är fel att göra musik med ett konservativt retrosound!”) och bristande förmåga (deras bild av vad som är modern dansmusik har i princip inte utvecklats sedan 1995). Men så här charmiga och angelägna har Saint Etienne inte låtit sedan Sylvie. En underbart mysig skiva.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



Regina Spektor - What We Saw from the Cheap Seats

När en artist har en bakgrund inom klassisk musik innan popkarriärens början lyfts det alltid fram, som en besynnerlig kvalitetsstämpel, något som begär respekt. Men varför ska man bry sig? I nio fall av tio – och Regina Spektor tillhör dessa nio – finns det inget spår av intellektuellt utmanande klassisk musik i den trygga och trubbiga singer/songwriter-pop som artisten gör i nuet. Regina Spektor förenar en manierad myscrazy sångpersona – den musikaliska motsvarigheten till Miranda Julys enerverande quirky rollfigur i The Future – med ytterst generiska pianopoplåtar. Det är musik som står och stampar i 2003, som vägrar lämna det coola caféet som har wi-fi.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden



Far East Movement - Dirty Bass

Ens uppskattning för Far East Movements musik är extremt kontextbunden. Om man befinner sig på en bra klubbs dansgolv, omgiven av vänner och snygga främlingar och är lite full så dansar man glatt med i de hittiga basgångarna och kan le åt istället för att irriteras av gruppens hjärndöda texter. Är man däremot vid sina sinnens fulla bruk när man lyssnar Dirty Bass är det, precis som är fallet med Far East Movements två föregående album, svårt att bli berörd av musiken. Det låter som Black Eyed Peas med sämre hookar. Dova balladen Little Bird som samplar Feist är dock lite fin.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)


sommarmusik 2012: sommarvindar


Juliette Greco <3

Vissa kanaliserar sin kreativitet genom att skapa konst, andra genom att laga fantastisk mat; jag gör det av någon anledning genom att sätta ihop Spotify-playlists. Jag kan inte förklara varför, men jag älskar det så himla mycket, jag lägger så himla mycket tid och energi på det. Framför allt tycker jag om 100-låtars-monstren som jag gör en gång per årstid - jag hinner knappt bli klar med en förrän jag börjar samla låtar till nästa årstids lista. Nu är det dags för årets sommarlista,
sommarvindar, som jag pysslat med i tre månader och som blev helt klar för en halvtimme sen. Hoppas ni kommer gilla den. Jag vet i alla fall att jag själv kommer spela den på repeat hela sommaren.

Det var svårt att toppa förra årets sommarlista, som var full av hits och som många verkade gilla. Den här listan skiljer sig lite från mina senaste listor - det är inte så mycket R&B, gammal soul, rockklassiker och indiepop. Istället är det hiphop, dancehall (!) och brittisk poppig dansmusik som står i fokus. Fast jag får ändå med lite jazz, lite somrigt bitterljuva ballader och pyttelite Debussy. De flesta låtarna är sommarlåtar i bemärkelsen att de är svalkande, de bryter hettan. Fast vissa ställer sig mitt i solen, som Frida Hyvönens "Gold". Äsch nu ska jag sluta babbla, lyssna själva! Om ni har lust. Shuffla om ni vill men jag svär att varenda låtföljd är noga uttänkt, så jag tror faktiskt att musiken låter bäst utan shuffle-knappen påslagen.

Hur livet såg ut innan Spotify, det kan jag inte minnas.

opus III - it's a fine day


the very best - yoshua alikuti