asap ferg på debaser medis



ASAP Ferg
Scen: Debaser Medis, Stockholm
Betyg: 3

”Ignant”, ignorant, är en term som ibland används för att beskriva hiphop som är riktigt rå, simpel och ointellektuell – den absoluta motsatsen till tjusiga ordlekar, gripande texter och vackra budskap. Inte heller handlar ignant rap om poppig dansmusik och materialistisk glamour, utan om primala drifter: sex och våld.

Att göra ignant rap på ett raffinerat och personligt sätt är en konst, en konst som ASAP Ferg bemästrar. Han är med i samma Harlembaserade gäng, ASAP Mob, som stjärnan ASAP Rocky, men har sin egen stil. Där ASAP Rocky rappar om hippa klädmärken och hänger med Lana Del Rey rappar ASAP Ferg om att ligga med din tjej, mörda vem som helst och att ta så mycket kokain att könsorganet domnar av. Men han gör det med en osviklig melodikänsla, över beats som är hypnotiskt kusliga och brutalt bastunga.

Med betonghårda singlar som ”Shabba” och ”Work”, följda av det lysande debutalbumet ”Trap Lord”, fick ASAP Ferg ett stort genombrott i fjol. Dessa hits avslutar en timslång konsert som tyvärr är väldigt ojämn. Energin är konstant på topp och ASAP Ferg engagerar ivrigt publiken med call and response-sång och ”wall of death”-moshpit. Han rappar ljuvligt, och volymen är föredömligt hög.

Men konserten dras ned av ett hemskt parti, tyvärr alltför vanligt på hiphopkonserter, där tjejer ur publiken dras upp på scen för att dansa. Det hela pågår väldigt länge och urartar i en märklig tävling där ASAP Ferg och backuprapparen Marty Baller utser några tjejer som de tycker dansar bäst och bryskt ber de andra försvinna ur deras åsyn.

Därefter blir det ännu mer pinsamt: ASAP Ferg frågar ”does anyone here rap?” och kille efter kille kravlar sig nervöst upp på scenen och gör ett ytterst halvdant försök att rappa innan de blir utbuade och bortschasade av ASAP Ferg och Marty Baller. Ingen rolig syn, även om den sista killen åtminstone kan rappa. Marty Baller får stort utrymme och gör flera solonummer – inte så tokiga, men det känns trist att ASAP Ferg inte spelar fler egna låtar. Av samma anledning är det frustrerande att vi får höra flera covers av ASAP Rockys hits.

Det är en ignant konsert, men något annat ska man kanske inte förvänta sig. Hade ASAP Ferg varit smakfull hade han inte varit den fantastiska artist som han är.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-07-17)

marguerite duras - halv elva en sommarkväll



Nyss läst ut Marguerite Duras Halv elva en sommarkväll från 1960, en kort och underbar roman. Det är den första Duras-boken jag läst, men jag får omedelbart lust att läsa fler (dessa lockar mest: Moderato Cantabile, En fördämning mot Stilla havet och De små hästarna i Tarquinia). Den var en fröjd att läsa, för språket var så himla bra (inte kladdigt och pretto, men inte heller asketiskt och trist, bara väldigt exakt och fint rytmiskt), dialogen var nästan läskigt realistisk, intrigen var spännande utan att det var värsta spänningsromanen, och temat med svartsjuka och förlorad kärlek behandlades på ett, tycker jag, raffinerat sätt.

För jag upptäckte en intressant sak med romanen: i dess kärna finns två trianglar som speglar varandra, är inverterade versioner av varandra.

Boken handlar om Maria, en fransk kvinna i den begynnande medelåldern, som tillsammans med sin man Pierre och en väninna, Claire, som är ung och vacker, är på bilsemester i Spanien för att besöka Madrid. Parets lilla dotter Judith är också med. De tvingas stanna en natt i en liten stad eftersom det är ett våldsamt oväder, och där får de reda på att ett passionsbrott ägt rum samma dag: Rodrigo Paestra har mördat sin 19-åriga hustru och hennes älskare, Toni Perez. Han hittade dem sovande nakna i sängen och sköt dem båda med en pistol - sedan dess gömmer han sig någonstans i staden, och alla poliser letar efter honom, alla vägar ut från staden är blockerade, man räknar med att hitta honom i gryningen när ovädret har lagt sig, så att han kan gripas, dömas och få sitt straff (antagligen döden).

Jag ska inte avslöja vad som händer (allt det ovanstående berättas i inledningen), men det intressanta är att Maria får en märklig och accelererande dragning till mördaren Rodrigo Paestra, samtidigt som hon blir mer och mer övertygad om att det finns en ömsesidig förälskelse mellan Pierre och Claire. Jag tänker att hon ser Rodrigo Paestra som en tvillingsjäl, hon lider med honom, för hon vet vad han kände när han såg sin fru med en ny man. Rodrigo Paestra hade varit gift med sin fru i åtta månader när mordet ägde rum. Maria har varit gift med Pierre i åtta år. Det rör sig om två likartade trianglar:

 

 

I centrum för den spanska triangeln Rodrigo Paestra-hans fru-Toni Perez finns döden. I centrum för den franska triangeln Maria-Pierre-Claire finns barnet, Judith. Och det är tanken på Judith som räddar Maria från att somna när hon aspackad och dödstrött kör bilen i gryningen tillbaka till hotellet efter en ödesdiger utflykt. Marias alkoholism är ständigt närvarande i boken, men jag skulle inte vilja säga att alkoholism är ett tema för romanen, det är mer en deppig och realistisk detalj, och kanske en symbol för dels förfall (döende kärlek/annalkande död), dels den osläckliga törsten efter bekräftelse/tröst.

Könen på de olika delarna i trianglarna är symmetriskt inverterade. Och könen spelar roll, tänker jag. Kvinnan, Maria, har bringat barn, liv, medan mannen, Rodrigo Paestra, har bringat död och tragedi. Ändå är de på samma plats i triangeln. Maria kanske känner att hon älskar Rodrigo Paestra, att den känslan är hennes räddning. Men deras själar möts inte, om man kan säga så. Hon längtar inte efter döden han representerar, han längtar inte efter livet hon representerar. Det som förenar dem är desperationen som slår till under insikten om att kärleken är borta. En desperation som får en att vidta dramatiska åtgärder.

Jag hoppas att jag inte avslöjat för mycket nu. Jag tycker ni ska läsa boken. För övrigt är det ju så med all bra litteratur, att stilen (och vibben i den specifika boken) är det viktiga, inte intrigen egentligen, och Marguerite Duras stil är helt underbar (och vibben i Halv elva en sommarkväll är mycket speciell).

blackbird blackbird är fortfarande bra



Kalla mig reaktionär, kalla mig sentimental. Men jag tycker fortfarande att Blackbird Blackbirds debutalbum "Summer heart" från 2010 är svinbra. Gruppen har tuffat vidare sedan dess, vad ska de göra, lägga ner bara för att hypen var kortlivad? Fortfarande är så få intresserade av Blackbird Blackbird att de inte ens har en egen Wikipedia-sida. För en månad sedan släpptes deras fjärde album "
Tangerine sky" och det låter i princip som förr (kanske lite mer sång som är lite längre fram i mixen, vilket jag inte är helt positiv till, sångaren är inte gudabenådad direkt, och jag gillade det shoegaze-otydliga med sången på de tidiga skivorna) och det låter bra. Inte revolutionerande på något sätt, det är hiphop-inspirerade trummaskiner och varma syntackord försiktigt gitarrglitter och bubblig stämning och sommarromantik. Men konst behöver ju som bekant inte vara revolutionerande för att vara bra. Och jag tycker det finns en charm med artister som låter exakt likadana och bara trycker ur sig skiva efter skiva, det är som bagare som kommit på ett nice recept för ett bröd och därefter bakar det varje dag, varför sluta om det är gott? Jag lyssnade på skivan nyss och tycker den låter asmysig. Någon av de bästa låtarna kanske rentav åker in på sommarljus och får putta ut någon stackars låt, nu är ju Pandoras ask öppnad och allt kan hända.

(EDIT: mycket riktigt, nu har Blackbird Blackbirds fina och somriga "Darlin dear" åkt in och ersatt Javetta Steeles något sömniga "Calling you"!)

kendal johansson - courtesy lafs


från
sommarljus

Äntligen har Kendal Johansson släppt en ny låt! Den är så bra att den får komma med på min sommarspellista, trots att det var snart två veckor sedan jag publicerade den, egentligen dyrkar jag konsekvens och pålitlighet (stackars Natasha Mosely fick stryka på foten, men hennes "Anything" var faktiskt inte lika bra som tidigare storverk). Men "Courtesy lafs" låter som ingenting annat. Första gången jag hörde den blev jag chockad: vad är det här egentligen? Tre låtar i en? En ensatsig symfoni komprimerad till fyra minuter med sydostasiatiska influenser? "Seems what's been seen cannot be unseen" är den enda identifierbara textraden, och låten vilar i just den stämningen, ett bitterljuvt uppbrott men inte från en relation utan från ett känsloläge, en naivitet. Knoppar brister och flodar forsar fram. Det är yrsel och lycka och förvirring och förlust. Jag tycker väldigt mycket om den. Det är självklart ingen ny "Blue moon", eftersom det inte är en cover på en 40 år gammal amerikansk popklassiker utan en ny och egen komposition. Däremot är det en påminnelse om vad som gjorde "Blue moon" så stor: det unika med den inspelningen var inte låtskrivandet utan en musikalisk hjärna med gränslös romantik och rasande uppfinningsrikedom. Samma musikaliska hjärna har nu alltså gett oss en ny ingång till sitt bubblande inre. Hoppas det inte dröjer fyra år till innan det sker igen.


riff raff - neon icon



Hiphop 
Riff Raff 
”Neon icon” 
(Mad Decent) 
Betyg: 4

Hiphopvärlden behöver sina galenpannor – rapparna som är oberäkneliga, ocoola och hysteriskt roliga genom sina texters vilda och otippade associationer och metaforer. Det är motsatsen till popstjärnor som blir kompis med makthavare, motsatsen till etablissemang. På sätt och vis är det hiphop i dess renaste form, i alla fall när rapparen i fråga är sanslöst begåvad. Lil Wayne var en sådan artist under andra halvan av 00-talet och Riff Raff är det idag. Den färgstarke antihjälten, som inspirerade James Francos karaktär i ”Spring breakers”, släpper nu sitt första album på stort skivbolag och det låter toppen. Riff Raff svingar sig mellan punkpop, vocoderdisco, DJ Mustard-dängor, fåniga skits och den oväntat personliga låten ”Time”, och får allt att låta självklart. Sommarens roligaste skiva.  

Bästa spår: ”How to be the man”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-07-02)