n*e*r*d - no one ever really dies


De lyckas med det omöjliga: de får världens coolaste kvinna att låta töntig. Grattis. 

Pop
N*E*R*D
”No one ever really dies”
(Columbia/Sony)
Betyg: 1

Producentduon The Neptunes spelade en viktig roll i hiphopens förvandling runt millennieskiftet, när det poppiga blev det vassa. Tillsammans med Timbaland och Mannie Fresh i samma veva uppgraderade de det syntbaserade beatkomponerandet till stor konst. När de var på höjden av sin popularitet startade de sidoprojektet N*E*R*D, ett låtsasrockband med The Neptunes-funk som grund. Efter ett fint men hastigt indraget debutalbum bestämde de sig för att radikalt byta kurs och göra plastig skejtpunk kryddad med funkrock. Sedan dess har N*E*R*D varit den kommersiella popmusikens mest meningslösa band. Gradvis har de gjort sig av med ambitionerna om att låta rockiga – men den ängsliga partypop som har dolt sig under dessa är en ytterst tunn soppa. Nya skivan låter som en sämre version av Teddybears.

Bästa spår: ”Lightning fire magic prayer”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-12-15)

årets bästa skivor

(Dagens Nyheter 2017-12-14)

Årets bästa skivor:
1. Bob Dylan "Triplicate"
2. Young Thug "Beautiful thugger girls"
3. Lorentz "Lycka till"
4. Kedr Livanskiy "Ariadna"
5. Ellen Arkbro "For organ and brass"
6. Migos "Culture"
7. Damso "Ipséité"
8. Ikhana "Zebrelli"
9. Dirty Projectors "Dirty projectors"
10. Yung Lean "Stranger"
11. Four Tet "New energy"
12. SZA "Ctrl"
13. Actress "AZD"
14. Ariel Pink "Dedicated to Bobby Jameson"
15. Arca "Arca"
16. Lil Uzi Vert "Luv is rage 2"
17. Lil Peep "Come over when you're sober (part 1)"
18. Lil Pump "Lil Pump"
19. Smokepurpp "Deadstar"
20. Björk "Utopia"

kelela på debaser strand



Kelela
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 3

Kelela går i bräschen för en inriktning inom R&B som har vuxit fram de senaste åren: skilsmässan från hiphop. Det är ingen liten förändring, för sedan det tidiga 90-talet har närhet till hiphop varit synonymt med modernitet och relevans för soulmusik. Även när neosoul var som störst kring millennieskiftet, rörelsen som tog avstånd från den mer kommersiella R&B-scenen, handlade det om att kombinera soul med hiphop – bara en annan typ av soul och en annan typ av hiphop.

Men det finns inget hos Kelela som låter som hiphop av något slag. Istället är det experimentell klubbmusik som hon annekterar med sin sensuella och svala sång. Inte för inte ligger hon på det smala och ultrarespekterade skivbolaget Warp, känd för kompromisslösa elektroniska artister som Aphex Twin och Boards of Canada. Samtidigt är det tveklöst R&B som Kelela sysslar med – sånger om kärlek, saknad och sex med rytmbaserad och antinostalgisk produktion.

Hon uppträder flankerad av två körsångerskor, i bakgrunden finns tre killar som sköter all elektronik. Det är mycket som händer musikaliskt i varje låt och showen är ytterst välregisserad, varje handrörelse tycks vara koreograferad. Total konstnärlig kontroll är viktigt för Kelela för hennes variant av R&B är inte av den minst pretentiösa sorten. Det är soul som inte handlar om värme och charm – när hon sjunger om sex gör hon det på ett distanserat och nyktert konstaterande vis. Ett musikaliskt uttryck för behovet av att äga sin sexualitet.

Det finns en motsägelse hos Kelela – texterna är nakna och sårbara, men musiken är kompakt och muskulös. ”Is my head in the way?” sjunger hon i ”All the way down” och precis så är det – hon resonerar kring känslor istället för att vara i känslan och uttrycka den. Hennes artisteri är ett experiment: går det att göra R&B som riktar sig till hjärnan mer än till kroppen? Svaret är ja, men att dansa till hennes låtar är lite som att dansa till Radiohead. Det är inte förvånande att Kelela höll på med duktig jazz innan hon gav sig in på R&B.

Kelela är som bäst när hon är som mest direkt och sjunger över upptempobeats, som i ”Rewind”, ”Onanon” och ”LMK”. Men dessa är tyvärr i minoritet och på det stora hela är det en ganska sömnig konsert, trots den tjusiga inramningen och en peppad publik.

Förbandet är dock suveränt. Tiffany Gouché gör R&B som är enklare och poppigare än Kelelas men som just därför kommunicerar med publiken på ett rakare sätt. Hon har en vacker androgyn röst, charmerande låtar och stark scennärvaro.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-12-10)

nobelkonserten 2017



Nobelkonserten 2017
Kungliga filharmonikerna.
Verk av Wolfgang Amadeus Mozart och Richard Strauss.
Dirigent: Gustavo Dudamel.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Betyg: 4.

Det finns tillfällen då klassisk musik reduceras från konst till symbol för något fint och imponerande. Den årliga Nobelkonserten är ett sådant tillfälle – sammanhanget är respektingivande, kungaparet närvarar, publiken är uppklädd, konsertsalen är vackert utsmyckad och i pausen bjuds det på champagne.

Musiken som framförs kan inte vara vilken som helst utan måste visa på den klassiska musikens genialitet. Mozarts ”Jupitersymfoni” och Richard Strauss ”Also sprach Zarathustra” är logiska val – bägge häpnadsväckande orkesterverk med tung klassikerstatus. Dirigenten Dudamel håller ett tal innan konserten börjar i vilket han kopplar samman musik med vetenskap och filosofi – de högsta uttrycken för mänskligt tänkande, saker som tjänar mänskligheten, etc. Allt för att pumpa upp känslan av att det vi snart ska få höra inte bara är stark musik utan något lika viktigt och briljant som relativitetsteorin.

Jag är kluven till denna storslagna och smickrande presentation. Genom att förstora musiken förminskar man den. Mozart kopplas till upplysningens ädla ideal och ”Also sprach Zarathustra”, via dess filmmusiktradition, till att handla om civilisationens födelse. Men konst handlar inte om mänskligheten utan om människor. Större än alla akademier och kungligheter är vad ett konstnärligt verk betyder för den som skapar det och den som drabbas av det.

Dudamel är hur som helst en makalös dirigent och får Kungliga filharmonikerna att leverera av högsta förmåga. Det är som om han får in dubbelt så många val och nyanser per takt jämfört med andra dirigenter, han kan höja och sänka musikens intensitet med en otrolig exakthet. ”Jupitersymfonin” låter strålande – de första tre satserna är kanske en aning sobert framförda, vilket måste vara avsikten. Men den sista satsen exploderar, utan att förlora ett uns av klarhet och nyansrikedom. Som lyssnare kan man inte göra annat än att le saligt.

”Also sprach Zarathustra” är som bekant Strauss tolkning av en esoterisk skrift av Nietzsche. Men verket säger också någonting om vem Strauss var och ville vara vid mitten av 1890-talet: han ville ta sig ur Wagners skugga, ta avstånd från hans idéer om musikalisk metafysik och hylla en filosof som själv hade ”gjort slut” med Wagner. Strauss symfoniska dikt begär mycket av lyssnaren men är aldrig svårlyssnar, det är kraftfull och ofta vacker musik. Slutet, som varvar himmelskt skira stråkar med de mörkaste av bastoner, tycks påminna om att tvivlet aldrig försvinner, att frid är något bedrägligt. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-12-09)

sia "everyday is christmas"


Den som vill höra bättre julmusik kan lyssna på min färska playlist "
sentimental xmas". Lite sent nu kanske...

Pop
Sia
”Everyday is Christmas”
(Atlantic/Warner)
Betyg: 2

Det är mysigt med popstjärnor som egentligen är låtskrivarstjärnor. I slutet av 1960-talet tog Carole King och Randy Newman steget från låtskrivarproffs till uppfriskande vuxna singer-songwriters; i modern tid har exempelvis The-Dream och Ester Dean brottats med dilemmat att låtar de skriver för andra artister med större lyskraft stjäl uppmärksamhet och arbetstid från den egna solokarriären.

Sia Furler är ett specialfall. Hon hade en halvhyfsad karriär som soloartist innan hon började skriva låtar åt andra, mer etablerade artister. Det var en mer inkomstbringande verksamhet, och Sia hade uppenbarligen en begåvning för att komponera starka hooks, så hon var på god väg att pensionera sin egen artistkarriär. 

Men när den episka David Guetta-singeln ”Titanium” släpptes 2011 och blev en megahit blev låtens kompositör Sia – vars sångdemo Guetta hade använt rakt av, utan att fråga – plötsligt en känd artist. Och när Sia några år senare skrev ”Chandelier”, ännu en kolossal popsingel, valde hon att ge ut den själv istället för att sälja den till Rihanna eller Beyoncé (vilket var den ursprungliga planen). Efter att den toppat alla listor befann sig Sia plötsligt i den intressanta positionen att ha två väldigt framgångsrika karriärer: som omsusad popstjärna och som ödmjuk låtskrivarlegoknekt.

Sia är så att säga en del av popindustrin inifrån och ut, hyperkommersiell artistprodukt och samtidigt så luttrad och mäktig att hon är allt annat än en viljelös docka. Om något är hon en dockmakare, en neutral skapare av perfekta popleksaker. Att hon nu har gjort en julskiva, ett soundtrack till den mest kommersialiserade av högtider, känns logiskt.

På ”Everyday is Christmas” har Sia än en gång arbetat med Greg Kursin, som har skrivit och producerat samtliga låtar på skivan. Duons koncentrerade samarbete gör denna julodyssé till ett ovanligt homogent Sia-album. Det rör sig inte om någon intim och innerlig julestetik, snarare är skivan ett soundtrack till lyxigt julpyntade varuhus och cafékedjor. Tycka vad man vill om denna specifika genre inom julmusik, men Sia och Greg Kurstin tar sig an den med största möjliga professionalism och detaljomsorg.

De tio låtarna är alltså alla nyskrivna, vilket är bra – covers hade varit ganska meningslöst eftersom Sia inte använder sin röst för att tolka texter och känslor utan för att ge sina poplåtar det framförande de förtjänar. Soundet här är inte Sias vanliga sprakande bombasm utan snarare klassisk julrock i Phil Spectors tradition, filtrerat genom en nittiotalistiskt krispig produktion.

Låtarna i sig är effektiva men lättglömda hopkok av tacksamma referenser – Sia sjunger om tomten, julgodis, snögubbar, snöflingor, julklappar i form av hundvalpar och julkänsla som symbol för förälskelse. Vid ett tillfälle försöker hon gå utanför den förväntade ramen med ”Ho ho ho” som handlar om hur ett gäng riktigt busiga julfreaks firar en dekadent jul. Det är den jobbigaste cirkuslåt som gjorts sedan Eminems ”We made you”.

Det hade varit intressant om Sia hade använt sin talang för att skriva extatiska popmonster som ”Titanium”, ”Diamonds” och ”Chandelier” till att tolka julens mirakel. Det hade blivit en okonventionell julskiva, som hade gjort både Phil Spector-nostalgiker och julruschshoppare förvirrade, men hon hade kunnat göra det bra. Istället väljer hon något som hon aldrig tidigare visat intresse för: att skapa pop som inte har något att göra med samtiden. Det är synd.

Bästa spår: ”Underneath the misletoe”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS: Fem andra högtider som förtjänar att firas musikaliskt

1. Påsken
Den klassiska musiken har sina passionsoratorier, och Irving Berlin skrev den trevliga låten ”Easter parade” 1933, men varför finns det så lite modern musik om stilla veckan? Artister som Frida Hyvönen hade kunnat skapa vackert ödesmättad pop av den.

2. Valborg
Bålen som tänds väcker något primitivt hos åskådarna, den märkliga mixen av hednisk rit, medeltida helgondyrkan och galen häxskräck fascinerar. I väntan på modern valborgmusik får man hålla till godo med Felix Mendelssohns ”Die erste Walpurgisnacht”.

3. Pingst
”Pingsten, hänryckningens dag, var inne”, skaldade Esaias Tegnér, och vem vill inte höra musik som gestaltar total hänryckning? Van Morrison kunde sjunga tungotalsliknande i sina mest inspirerade 1970-talslåtar, men vi saknar samtida motsvarigheter.

4. Midsommarafton
Visst, man kan lyssna på Håkan Hellströms ”En midsommarnattsdröm” eller Evert Taubes mest skärgårdsromantiska sånger. Men det vore kul om någon försökte skildra den ljusa nattens magi, kärleksdrömmar och besvikelser, det är en popdramatisk guldgruva.

5. Allhelgonahelgen
Sammanfaller med Halloween, och rock inspirerad av den tramsiga skräckfesten finns det gott om. Men firandet av dödens och de dödas närvaro kan göras värdigt, i stil med technoförnyaren Actress, vars ”Faure in chrome” samplar Gabriels Faurés dödsmässa.

(dn.se 2017-12-08)

händels "messias" x 2



”Messias” av Georg Friedrich Händel

Konsert 29/11:
Musica Vitae med Eric Ericsons Kammarkör.
Solister: Karin Dahlberg (sopran), Marianne Beate Kielland (alt), Anders J Dahlin (tenor) och Jakob Högström (bas).
Dirigent: Fredrik Malmberg.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Betyg: 3.

Konsert 1/12:
Rebaroque med S:t Jacobs Kammarkör.
Solister: Maria Keohane (sopran), Kristina Hammarström (alt), Thomas Köll (tenor) och Karl-Magnus Fredriksson (bas).
Konsertmästare: Maria Lindal.
Dirigent: Gary Graden.
Scen: Storkyrkan, Stockholm.
Betyg: 4.

Händel var en pragmatisk tonsättare. Han skrev sina första oratorier av den enkla anledningen att det just då var förbjudet att framföra operor i Rom där han bodde vid den tidpunkten – sedan återgick han till opera, hans kärnverksamhet. Först många år senare, när det i hans nya hemstad London började bli mindre populärt och lukrativt med högstämda operor på italienska, började han på allvar komponera oratorier igen, nu på engelska.

När Händel komponerade ”Messias” 1741 var han 56 år gammal och hade skrivit över 40 operor. Det var som operatonsättare han angrep oratoriegenren – en viktig skillnad från Bach, den andra stora oratoriemästaren från denna era, som inte komponerade en enda opera i sitt liv. I Händels oratorier är underhållning för betalande publik alltid i fokus – musiken måste vara tydlig, briljant, varierad, överrumplande. Och ”Messias” är allt det.

Librettot är fascinerande udda. Istället för att skriva en story med olika roller och en berättare pusslade librettisten Charles Jennens ihop en mängd bibelcitat från både gamla och nya testamentet – en mosaik av korta passager, som bildar en teologisk argumentation för att Jesus verkligen var Messias. En märklig text att skapa musikdramatik av, kan tyckas, men tack vare Händels begåvning och kunnande blev det ändå en fantastisk resa – en resa från hopp till förtvivlan till triumf, berättad som genom en prisma av olika perspektiv.

”Messias” framförs ofta när det börjar lacka mot jul, och denna vecka har man kunnat njuta av verket både i Stockholms konserthus och i Storkyrkan. Men det rör sig om två ganska olika tolkningar, trots att båda är trogna kör- och orkesterstorleken från Händels tid.

Inget fel med att framföra ett kyrkomusikaliskt verk i en ickereligiös lokal, men man kan inte förneka att rummet spelar roll. ”Messias” glöder av kristen övertygelse och kan lätt bli lite naken och försvagad i en neutral konsertsal. Fredrik Malmberg dirigerar med gott humör men också strama tyglar – hans fokus tycks vara klarhet, balans och transparens. Musiken imponerar men hettar aldrig riktigt till. Eric Ericsons Kammarkör låter urproffsig men också en smula distanserad och bland solisterna sticker endast tenoren Anders J Dahlin ut, framförallt i inledningsarian ”Comfort ye, comfort ye my people”. Trumpeten (basun i vår svenska bibel) som ska annonsera de dödas återuppståndelse låter dessutom allt annat än pampig.

Gary Graden, Rebaroque och S:t Jacobs Kammarkör har tillsammans spelat ”Messias” i Storkyrkan många gånger vilket nyligen förevigades på skiva. Det finns en trygghet, intimitet och värme i deras framförande som dock aldrig övergår i slentrian och slarv. ”Pifan”, det instrumentala mellanspelet som gestaltar fåraherdarna som omnämns i det nästföljande sångavsnittet, låter här kongenialt lantligt och idylliskt, nästan som svensk folkmusik. Att använda teorb istället för cembalo gör också att musiken känns mindre fångad i barocken och förstärker det mjuka och inbjudande. Bland solisterna är både Maria Keohane och Kristina Hammarström underbara – de har inte bara fantastisk teknik utan också innerlig närvaro.

Kyrkorummet gör mycket, både för stämningen och akustiken, och ofta är framförandet rent strålande. Hade det inte varit för att den vackra sopranarian ”If God be for us, who can be against us”, det sista solonumret innan finalen, märkligt och irriterande nog kapats bort (Karin Dahlberg sjöng den fint i Konserthuset ett par dagar tidigare) hade det varit ett fläckfritt framförande.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-12-04)

miguel - war & leisure


Också bra låt, trots fånig text (och fånigt "brrra!" i refrängen)

Soul
Miguel
”War & leisure”
(RCA/Sony)
Betyg: 3

Miguel har väldigt lite att göra med samtida R&B, trots enstaka hitsinglar som ”Adorn” och trots att han är en flitigt anlitad duettpartner för andra stjärnor i hiphopvärlden. Han är en gulligt nördig musikälskare som noggrant och personligt pusslar ihop hedonistisk 70-talsrock, Prince soligaste poplåtar och 00-talets elektroniskt kryddade indieband. En del av hans texter vittnar dock om ett meningslöst komplex över att inte vara en alfahannesoulsångare. Detta fjärde album är rakare och poppigare än förra skivan, den experimentella ”Wildheart” som var en kommersiell besvikelse, men också lite tråkigare. Kul dock att Miguel avrundar med två Pixies-hyllningar: ”Anointed” har en ”Monkey gone to heaven”-liknande basgång, medan spökkören i ”Now” låter avsevärt inspirerad av ”Where is my mind”.

Bästa spår: ”Now”, ”Told you so”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-12-01)