Ja, så är det: den bästa musiken är den som lyssnar, förstår och förlåter. Det slog mig idag när jag lyssnade på Felix Mendelssohns "Lied ohne Worte" op. 85 nr. 4, andra exempel är Abdullah Ibrahims "Moniebah" och Bob Marleys "Stand alone". Det blir lite knepigt med musik som har text, för det är inte alltid låtar som HANDLAR om att förlåta är såna här låtar - till exempel är Jimmy Webbs "Do what you gotta do" väldigt fin, men den har inte den där ömma, eftertänksamma, inkännande kvaliteten. Den är för upptagen med sig själv, med att vara en effektiv poplåt. Å andra sidan finns det många låtar som inte textmässigt handlar om förlåtande, men som ändå uttrycker det väldigt starkt - som Tindersticks "If you're looking for a way out" (den är inte självömkande och desperat, den nickar tyst åt lyssnaren med det brustna hjärtat), Princes "Sometimes it snows in april", Mariah Careys "We belong together", John Denvers "Take me home, country roads" och Frida Hyvonens "Came a storm". Låtar som både till text och musik uttrycker förlåtande finns det också några stycken av, till exempel El Perro del Mars "Do not despair" och - faktiskt! - The Cranberries "No need to argue" (y'all ain't ready # 3).

Det kan inte vara helt lätt för en låtskrivare - man hittar en melodi som man måste komma på en text till, eller man har en text som man måste hitta på en melodi till, och det finns inga garantier för att man ska hamna på exakt samma plats båda gångerna. Alla är ju inte lika begåvade på det ena som det andra heller. Inte ens Bob Dylan, som jag annars lyssnar på ganska besatt just nu. En låt som "Don't think twice, it's all right" har ju en rätt fin text om att förlåta och gå vidare, men låten är inte så pass stark att det känns på djupet; det märks att han är ung och oerfaren när han skrev den. "Ballad in plain D" kom bara ett par år senare men är mycket tyngre musikaliskt och emotionellt, och jag tycker att den till viss del kan klassas som musik som förlåter - men nu snackar jag alltså om Bob Dylans röst, om melodin han sjunger och om ackordföljden, själva texten refklekterar inte alls detta, tvärtom är den bitter och elak, har till och med läst att det är den enda låt som han sagt att han ångrar att han skrivit!

I musikjournalistik pratas det mycket om HUR musik låter, vilka inspirationskällor en viss artist verkar ha, osv. I musikvetenskap pratas det mycket om VARFÖR musik låter som den låter, en massa teorier om allt från harmonilära till antropologi. Båda tycker jag missar det viktigaste: vad musiken UTTRYCKER. Vad säger det här stycket egentligen? Vilka känslor finns inkapslade i dessa mystiska minuter? Har ni orkat tänka på det? Vågar ni leta efter det? Det är ett bisarrt faktum att man kan skriva om musik utan att släppa in den i själen. Vissa gör just detta, och andra släpper in den i själen men lyckas inte förmedla denna process i ord (jag är nog en av de sistnämna tyvärr, oftast). Konst kan vara obekvämt. Dessutom har skribenter och akademiker ofta en överdriven respekt för upphovsmännen och -kvinnorna till musiken: inte får man väl gissa sig till meningen i en låt, vad vet jag om hur den som skrev den tänkte? Jag tycker det är fullkomligt irrelevant vad Bob Dylan tänkte eller inte tänkte när han skrev en låt. Nu finns låten där, den är allas, den är min. Jag vet vad den säger till mig, allt annat är ointressant.


Medan jag sitter och skriver det här har jag lyssnat på "Sad eyed lady of the lowlands". Vet ni hur många texter det finns om den låten som handlar om INSPELNINGEN? Visst, straight up studiomusiker-anekdoter! Vem fan bryr sig? Och de som inte handlar om detta handlar om att Bob Dylan skrev låten till sin nya kärlek Sara. OK fint. Men jag bryr mig inte om det heller. Jag känner inte Sara. Jag känner inte Bob Dylan. Men jag känner "Sad eyed lady of the lowlands". Ya dig?

Kommentera 8


låter jävligt mycket som

och

och inte alls som en modern arvtagare till, säg,

eller valfri annan brittisk 90-talsartist med smutsiga trummor.


Sen läste han en intervju med Burris där han sa att han älskade Shy FX och hela skiten. Så tesen föll. Å andra sidan behöver en konstnärs intentioner vara avgörande för

Kommentera 0
Ni känner mig, jag är en analfabet när det gäller mode och kläder. Det är ingenting jag är stolt över, jag bara konstaterar att jag är så ointresserad som det går utan att man förvandlas till en sån där som går omkring med tejpade glasögon och långt stripigt hår och fnissar för sig själv. Det finns inte plats i min hjärna och mitt hjärta för kläder tror jag, inte så mycket i alla fall - musik, film, litteratur, vackra syner, osso buco, Fumito Ueda etc etc tar upp alldeles för mycket plats. Jag skulle aldrig kunna blogga för Rodeo (och, ehm, jag skulle nog aldrig bli tillfrågad). OK men skit samma, jag ville bara säga att Madelaine Levys försvarstal för Vogues-"smaklösa"-bildreportage-bland-kastlösa-i-Indien i DN häromdagen var väldigt bra och klarsynt. Bra text. Bra argument. Bra debattinlägg. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=832109
Kommentera 9
Visa fler inlägg