den bästa musiken är den som förlåter

Ja, så är det: den bästa musiken är den som lyssnar, förstår och förlåter. Det slog mig idag när jag lyssnade på Felix Mendelssohns "Lied ohne Worte" op. 85 nr. 4, andra exempel är Abdullah Ibrahims "Moniebah" och Bob Marleys "Stand alone". Det blir lite knepigt med musik som har text, för det är inte alltid låtar som HANDLAR om att förlåta är såna här låtar - till exempel är Jimmy Webbs "Do what you gotta do" väldigt fin, men den har inte den där ömma, eftertänksamma, inkännande kvaliteten. Den är för upptagen med sig själv, med att vara en effektiv poplåt. Å andra sidan finns det många låtar som inte textmässigt handlar om förlåtande, men som ändå uttrycker det väldigt starkt - som Tindersticks "If you're looking for a way out" (den är inte självömkande och desperat, den nickar tyst åt lyssnaren med det brustna hjärtat), Princes "Sometimes it snows in april", Mariah Careys "We belong together", John Denvers "Take me home, country roads" och Frida Hyvonens "Came a storm". Låtar som både till text och musik uttrycker förlåtande finns det också några stycken av, till exempel El Perro del Mars "Do not despair" och - faktiskt! - The Cranberries "No need to argue" (y'all ain't ready # 3).

Det kan inte vara helt lätt för en låtskrivare - man hittar en melodi som man måste komma på en text till, eller man har en text som man måste hitta på en melodi till, och det finns inga garantier för att man ska hamna på exakt samma plats båda gångerna. Alla är ju inte lika begåvade på det ena som det andra heller. Inte ens Bob Dylan, som jag annars lyssnar på ganska besatt just nu. En låt som "Don't think twice, it's all right" har ju en rätt fin text om att förlåta och gå vidare, men låten är inte så pass stark att det känns på djupet; det märks att han är ung och oerfaren när han skrev den. "Ballad in plain D" kom bara ett par år senare men är mycket tyngre musikaliskt och emotionellt, och jag tycker att den till viss del kan klassas som musik som förlåter - men nu snackar jag alltså om Bob Dylans röst, om melodin han sjunger och om ackordföljden, själva texten refklekterar inte alls detta, tvärtom är den bitter och elak, har till och med läst att det är den enda låt som han sagt att han ångrar att han skrivit!

I musikjournalistik pratas det mycket om HUR musik låter, vilka inspirationskällor en viss artist verkar ha, osv. I musikvetenskap pratas det mycket om VARFÖR musik låter som den låter, en massa teorier om allt från harmonilära till antropologi. Båda tycker jag missar det viktigaste: vad musiken UTTRYCKER. Vad säger det här stycket egentligen? Vilka känslor finns inkapslade i dessa mystiska minuter? Har ni orkat tänka på det? Vågar ni leta efter det? Det är ett bisarrt faktum att man kan skriva om musik utan att släppa in den i själen. Vissa gör just detta, och andra släpper in den i själen men lyckas inte förmedla denna process i ord (jag är nog en av de sistnämna tyvärr, oftast). Konst kan vara obekvämt. Dessutom har skribenter och akademiker ofta en överdriven respekt för upphovsmännen och -kvinnorna till musiken: inte får man väl gissa sig till meningen i en låt, vad vet jag om hur den som skrev den tänkte? Jag tycker det är fullkomligt irrelevant vad Bob Dylan tänkte eller inte tänkte när han skrev en låt. Nu finns låten där, den är allas, den är min. Jag vet vad den säger till mig, allt annat är ointressant.


Medan jag sitter och skriver det här har jag lyssnat på "Sad eyed lady of the lowlands". Vet ni hur många texter det finns om den låten som handlar om INSPELNINGEN? Visst, straight up studiomusiker-anekdoter! Vem fan bryr sig? Och de som inte handlar om detta handlar om att Bob Dylan skrev låten till sin nya kärlek Sara. OK fint. Men jag bryr mig inte om det heller. Jag känner inte Sara. Jag känner inte Bob Dylan. Men jag känner "Sad eyed lady of the lowlands". Ya dig?


min vän petter hade en intressant teori


låter jävligt mycket som

och

och inte alls som en modern arvtagare till, säg,

eller valfri annan brittisk 90-talsartist med smutsiga trummor.


Sen läste han en intervju med Burris där han sa att han älskade Shy FX och hela skiten. Så tesen föll. Å andra sidan behöver en konstnärs intentioner vara avgörande för


a vindication of the right to modereportage

Ni känner mig, jag är en analfabet när det gäller mode och kläder. Det är ingenting jag är stolt över, jag bara konstaterar att jag är så ointresserad som det går utan att man förvandlas till en sån där som går omkring med tejpade glasögon och långt stripigt hår och fnissar för sig själv. Det finns inte plats i min hjärna och mitt hjärta för kläder tror jag, inte så mycket i alla fall - musik, film, litteratur, vackra syner, osso buco, Fumito Ueda etc etc tar upp alldeles för mycket plats. Jag skulle aldrig kunna blogga för Rodeo (och, ehm, jag skulle nog aldrig bli tillfrågad). OK men skit samma, jag ville bara säga att Madelaine Levys försvarstal för Vogues-"smaklösa"-bildreportage-bland-kastlösa-i-Indien i DN häromdagen var väldigt bra och klarsynt. Bra text. Bra argument. Bra debattinlägg. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=832109

if they treat us like criminals, we can behave like criminals


Jag var nyss och såg "Brideshead Revisited" på bio. Filmen var bra, men mer om det snart.

Jag har lite hatkärlek till Brideshead. Tv-serien symboliserar så mycket för populärkulturen och svenska hipsters, det är liksom för det här decenniet vad hiphop och streetwear var för 90-talet, och rent instinktivt drar man sig undan sånt där (ehm, säger killen som alltid har jeans och gympadojor...). Jag läste boken för några år sedan, och gillade den inte överdrivet mycket. Framförallt irriterade jag mig på att berättarjaget Charles Ryder var så kall och självgod, jag kände ingen sympati för honom. Några år senare gav jag mig i kast med tv-serien, men gav upp efter de första tre delarna. Det var väldigt välgjort och fint, men vid det laget var det lite försent - min aversion mot Brideshead-vurmen och alla f.d. indiekids som nu drömde om monoklar och sidenscarves hade växt sig för stor. Dessutom var tempot i serien lite småsegt, ärligt talat.

Samtidigt: man kan inte, om man är åtminstone en smula angofil, fronta på Brideshead. Man får så att säga mycket för pengarna: vackra miljöer, vältaliga människor, Oxford-romantik, outtalade känslor, klassmedvetenhet, en familj som är ett svart hål, religion som en dramaturgisk effekt, mänskligt förfall, sorglig kärlek... allt omslutet av en nostalgi som inte ens nöjer sig med att vara klädsamt vemodig, utan rakt ut bitter. Det är en bra story, även om man inte riktigt köper det. Och jag köper inte det, för att jag tycker att Charles Ryder är så korkad och opsykologisk att det inte blir trovärdigt. Men skit samma. Hade han varit annorlunda hade det inte blivit något drama. Och kanske var han verkligen mer kär i Brideshead - familjen och platsen - än i Julia? I så fall fick han vad han förtjänade, den ytliga jäveln.

Filmen var som sagt bra - inte felfri, men bra. Han som spelade Charles var bra, hon som spelade Julia också (hon var bättre än sina repliker), men Sebastian var tyvärr ganska hemsk. Spelade över väldigt mycket och var ganska jobbig. Emma Thompson som lady Marchmain spelade också över, dålig regi antagligen för hon är ju ingen dålig skådespelare. Dessutom var hon solbränd hela tiden, är inte det lite vulgo för en engelsk överklassdam på 20-talet? Och han som spelade Anthony Blance var fruktansvärd. Men jag gillade att religionen fick så stor plats i filmen, den blev liksom huvudrollen snarare än Charles Ryder, och i filmens sista minut fick han sin frälsning på sätt och vis, när han valde att inte släcka ljuset och sedan gick rakt ut i ljuset - fin scen, hans bitterhet fick gå över i en sorts empati, och även om han inte blev religiös själv så växte han som människa. Ett subtilt hoppfullt slut, som inte alls fanns i boken (som, om jag minns rätt, slutar lika deppigt och frustrerande som Hemingways "A Farewell to Arms"). Scenografin var top notch, och det var imponerande att de fått med hela historien på två timmar utan att det kändes överdrivet trivialiserat. Och en scen gnistrade verkligen till: när Rex erbjuder Charles att köpa Julia av honom, och moralen sätt på prov.

Jag tycker att Brideshead Revisited-filmen hör samman med "Atonement" och "En ung Jane Austen" genom sättet att använda fotot och klippningen. Det är en ny generation av kostymfilmer, de har samma vision: gör det yngre, mindre stelt, mer levande. Jag gillar det. Kameran är rörlig som den mänskliga blicken, det experimenteras med färgskalor, klipp från tidigare scener kommer tillbaka utan att det är traditionella flashbacks (jag tänker mest på inledningsscenen här). Härligt. En sak jag inte gillade var dock musiken. Melankoliskt nyromantiskt pianoklinkande - vackert och behagligt, javisst, men svarade det mot filmen? Varför så lite 20-talsmusik? Ge mig Ravel och Duke Ellington, tack. Slappt. Note to filmindustrin: bara för att det är en kostymfilm så innebär det inte att man kan slänga på vad som helst som låter "klassiskt".

Ja ja, nu är jag väl så illa tvungen att ta itu med tv-serien också antar jag. Men när ska man ha tid med sånt? Jag är en kuf på många sätt, men att bli en tv-kuf on top of that vore bara för mycket. Men Sopranos har börjat från början igen på SVT, det är trevligt, jag såg första avsnittet förra veckan. Fan vad bra det är alltså, redan då. Kanske ska börja följa det. Jag gillar sånt, att se ett avsnitt en gång i veckan, regelbundet. Jag är inte glupsk nog att sätta i mig fem säsonger på en helg. Det gör mig omodern antar jag, och det är inget jag är stolt över.

Apropå tv-kufar: har inte Johan Croneman blivit en smula självgod sen DN utökade hans utrymme? Börjar snacka malligt om sitt uppdrag och sitt ansvar... chilla.


stil, pronomina och basket

Ni får ursäkta om jag är en smula narcissistisk för ett ögonblick. Men jag måste säga detta: jag blev chockad när jag läste nya Nöjesguiden och såg hur någon redaktionspraktikant våldfört sig på min Ice Cube-recension. När jag skickade in texten såg den ut så här:

"Don't get it twisted / you're a motherfucking elf". Kuben är arg. Kuben är peppad. Kuben har köpt dyra, fina beats. Kuben har hittat en balans mellan ansvarstagande mognad, dramaturgisk gangstanihilism och kvicka punchlines. Och han har gjort sin bästa skiva sedan 1993 års The Predator.

Men i tidningen ser den befängt nog ut såhär:

"Don't get it twisted / you're a motherfucking elf". Kuben är arg. Kuben är peppad. Kuben har köpt dyra, fina beats. Kuben har hittat en balans mellan ansvarstagande mognad, dramaturgisk gangstanihilism och kvicka punchlines. Och Kuben har gjort sin bästa skiva sedan 1993 års The Predator.

Skillnaden är - just det - ett enda ord. Sista meningens "och HAN" har bytts ut mot ett "och KUBEN". En petitess? Knappast.

Såhär är det. När man skriver texter som bara får vara några få meningar långa måste man vara ekonomisk och klarsynt i jakten på språklig dramaturgi. Det är som ett anfall i basket, man måste bygga upp ett spel och sen dunka i bollen.

"Don't get it twisted / you're a motherfucking elf".
Okej, passningen tas emot. Bollen i handen.

Kuben är arg.
Studs.

Kuben är peppad.
Studs igen, ett snett leende.

Kuben har köpt dyra, fina beats.
Studs samtidigt som ett par snabba steg framåt, försvararen höjer armarna och börjar stressa.

Kuben har hittat en balans mellan ansvarstagande mognad, dramaturgisk gangstanihilism och kvicka punchlines.
Båda händerna på bollen, finta motståndaren, snurra runt oväntat och så...

Och han har gjort sin bästa skiva sedan 1993 års The Predator.
Tjoff - iväg. Bollen nuddar tavlans fyrkant och studsar artigt ner i målet och slickar nätet på vägen ner. Tre poäng.

Om man däremot avslutar med Och Kuben har gjort sin bästa skiva sedan 1993 års The Predator blir det som man istället för att skjuta mot målet får kalla fötter och börjar studsa igen för att komma bort från försvararen. Domaren blåser i visselpipan, sådär får man inte göra, har man tagit upp bollen med händerna måste man skjuta eller passa. Försvararen ler ett sadistiskt leende med sin fula käft och man låter bollen falla mot golvet. Förödmjukelsen är total. Inga poäng.

Ah, ett pronomen betyder så mycket, så mycket. Men jag är inte sur. Min sågning av The Streets, som var en mer lyckad text, var korrekt återgiven bokstav för bokstav.

OK förlåt. Vi hörs. / Narkissos

min kommentar till annah-gate

Alltså...

http://stockholm.city.se/nyheter/2008/09/17/Dags_att_reagera_mot_hiphopens_sneda_ideal/

... orka bry sig. Orka bli upprörd. Orka skriva långa försvarstal för hiphop och populärkultur.

Men I'll tell you this:

Tycker ändå det är rätt fint med folk som har en sån tro på musikens och konstens enorma kraft, att den kan ha en så berusande och förnuftsförintande effekt på mottagliga ungdomar. Det är så... romantiskt. Schubert, Baudelaire, och Tipper Gore liksom. Och Annah.


fuck talkin' about the recession, it's just depressin'

Topp 5 låtar från Young Jeezys nya skiva:
1. Don't you know
2. My president
3. Circulate
4. Vacation
5. Word Play

Bonusspåret "Showtime" är också bra. Men den har de tydligen tagit bort från den slutgiltiga versionen?

två ord om dennis wilson


"Pacific Ocean Blue", Dennis Wilsons soloalbum vars återutgivning varit något av en händelse den här sommaren, är bra. Men varför skriver alla att den har något att göra med cosmic american music eller Beach Boys? Han låter ju 100% som David Bowie!

year of the ambivalens


När Ne-Yo gick ut med att hans nya skiva skulle heta "Year of the gentleman", att han var fett inspirerad av Frank Sinatra och Sammy Davis Jr och att han inte skulle ha några gästartister på skivan (inga meningslösa Jay-Z-samarbeten som förra skivans "Crazy"), då blev man ju hoppfull. I och för sig är det rätt klyschigt med Rat Pack-faiblessen, och man minns med fasa Westlifes och Robbie Williams utflykter i (den populära bilden av) den musikaliska världen. Men Ne-Yo, tänkte man, kunde göra det med stil, han skulle sitta vid ett piano och göra skitbra, eleganta, mogna kärleksballader.

Sen kom skivan (släpps idag tror jag), och det är ännu en samling Stargate-låtar. Krampaktig fyrkantig IKEA-disco som jäktar upp tempot på alla Ne-Yos låtar och gör dem oändligt mycket sämre än vad de hade kunnat vara. Jag vet, alla låtar på skivan är inte proddade av Stargate, men de som inte är det låter som Stargate ändå. Och man förundras hur norrmännen kunde förlora den mjuka sensibiliteten från "So sick" eller den oemotståndliga popkänslan från "Irreplaceable" och gå ner sig i sån här strömlinjeformad kvasielectro? Är fjorden förgiftad? Var de bara charlataner ända från början, hade de bara tur innan? Hur som helst så är det sorgligt. För Ne-Yo är en artist som behöver en bra producent, någon som kan slipa bort de mest sentimentala hörnen från hans låtar och istället bidra med lite tyngd, lite fylliga arrangemang, lite klädsam instrumentering. Låtarna mår inte bra av plåtiga 808-trummor och plastiga pianoljud, det låter naket och ofärdigt och framförallt väldigt förvirrat.

Nu kanske det låter som jag är konservativ. Jaja, skit samma i så fall. Alla är inte gjorda för att göra disco, och lika meningslöst som det vore att höra Rihanna sjunga "Get down like that" är det att höra Ne-Yo sjunga "Don't stop the music". För det är det han gör, eller åtminstone tvingas försöka göra, av de påhejande norrbaggarna i Stargate. Komm nu Nejå! Nu skall vi gott hitte på en god hitlåt! En rikteg festeleg discodenga! Omm du bare skruver opp tempot en lille aneng! Såderja!

Någon på WBL skrev att 2008 är ett lite förvirrat år för R&B. Det är sant. Det har gjorts många bra låtar - det gör det alltid - men sådär glimrande fantastiskt som 2006 och 2007 är det här året faktiskt inte. Det är okej, allt går ju i konjunkturer. (Slapp tes som jag inte orkar utveckla: har soul alltid en nedång de sista åren under varje decennium, innan en ny härlig tid och inrikting tar vid? 1968 och 1969 var inte lika bra som de föregående åren, sen blev det ju bra igen. Samma sak med 1978 och 1979, och nu räknar vi alltså inte disco. 1988 och 1989, sämre än mitten av 80-talet, lätt. 1998 och 1999, hm kanske, de var ju inte dåliga men 1995-1997 var ju magiska.) Jag gillar Danja och jag gillar Polow da Don (även om han är lite ojämn) och jag älskar The Dream. Darkchild är också bra fortfarande. Men jag har ändå en känsla att 2010 kommer att knocka oss med ny R&B som är av den kalibern att vi först då inser vilken drought 2008 och 2009 var. Ja, det vore i alla fall trevligt om det blev så. Numerologen i mig skulle bli glad.

y'all ain't ready # 2


Anki Bagger, 1989

Anki Baggers "Where were you last night", skriven av bland andra Alexander Bard, är en sorts svensk imitation av Belinda Carlisles "Heaven is a place on earth" som kom året innan. Den där typen av neonblå muskelrock med kvinnliga vokalister gjordes bara på 80-talet, känns det som. Refrängens melodi är härligt desperat, och matchar texten, den lugnar liksom aldrig ner sig. Verserna har dock ganska slappa melodier. (Är det ett svenskt fenomen? Känns som det finns många exempel på samma symptom... typ Andreas Johnsons "Glorious", han hittade på en catchy refräng och sen ansåg han att låten var klar med det. Äkta slappt.)

believe the hype


Glasgow - aldrig varit där, kommer förmodligen aldrig åka dit.

Glasvegas! De är BRA! När hörde du senaste ett konservativt brittiskt gitarrpoprockindeband som inte var fruktansvärt dåligt? Glasvegas är allt varken Libertines eller Arctic Monkeys var, men som alla ändå försökte få det till att de var. Ha, det blir uppenbart vilken stor lögn det var nu när man kan jämföra med Glasvegas ljuvliga POPLÅTAR. I ärlighetens namn är inte alla deras låtar av samma höga kvalitet, men "Flowers and Football Tops", "Stabbed", "Whitey" och en låt till som jag glömt namnet på, de är RIKTIGT jävla bra. Vad glad man blir.

PS jag lämnar plats här __________________ för alla haters som vill kommentera någonting om att det här bara är ännu en Andres Lokko-hype och att det är sorgligt att folk fortfarande bryr sig om gubbens tips. Ja ja, keep hatin', haters. Jag tycker "Flowers and Footballs Tops" är en underbar låt och blir glad när jag hör den, ja till och med av att tänka på den. Jag är tacksam för att den nått mig. Det är skönt också att få omvärdera sina ståndpunkter: nej, gitarrband är faktiskt INTE nödvändigtvis världens tråkigaste och sämsta musik. Så är det med bra konst: den gör en ödmjuk.

orden som aldrig sägs (eller som ännu ej är sagda)

Jag har en lite fånigt romantiskt inställning till konst: det är ingenting som skapas, det är något som finns från början och som man kan upptäcka eller inte upptäcka. Jag har ju sagt det tidigare om Bach och matematik, men jag tycker egentligen att det gäller för allt. Hal Blaines trumintro till "Be my baby" eller Timbalands rytm i "Are you that somebody" - det är på sätt och vis inte genialiskt, det är bara logiskt, och det genialiska ligger i att hitta det. En faktum som blir väldigt konkret om man ser på hiphop och samplande: det enda som händer är att någon hittar något, ser något, och lyfter fram det, tar ner det på jorden, gör det begripligt, gör det till en loop, gör det till en låt.

Men jag tänker inte bara på musik. Vad är en text? En serie ord. En serie bokstäver och tecken, om du frågar en dator. Vad är en bild om du frågar en dator? Ett mönster av färgade punkter. Och musik? En serie toner, ljud och tystnader. Och film är allt detta, en serie av ögonblick som innehåller bild och ljud. Alla kombinationer gånger alla kombinationer. En fasansfull mängd kombinationer - att tänka på konstens gränser är som att tänka på universums gränser. Men ändå: det är något som finns där. Ackorden C - Am - F - G var möjliga redan innan någon spelade dem. "Funky drummer"-rytmen var en möjlig rytm innan James Browns trummis hittade den. "To be or not to be" är sex ord som existerade innan Shakespeare skrev ner dem. Osv osv.

Fattar ni vad jag menar? Poängen är att jag tycker att man kan bli besviken på konst och konstnärer som nästan hittar ända fram, men inte riktigt. Det finns ett avsnitt av Simpsons där Mr Burns visar Homer en avdelning av sitt kärnkraftverk där han har kedjat fast en massa apor vid skrivmaskiner för att de ska skriva en Stor Roman och göra honom rik. Han rycker ut ett papper på måfå och börjar läsa: "It was the best of times, it was the BLURST of times... You stupid monkey!" och så slår han till apan som inte hittade rätt ord. Det är kul. Men egentligen är alla Mr Burns-apor, mer eller mindre... kanske låter fånigt, men typ! (Jag skulle till exempel ha kunnat avsluta den förra meningen på ett bättre sätt än med orden "men typ!".) Jag minns när Escobar hade en hit med "Someone new", duetten med Heather Nova. Jag störde mig alltid som fan på att refrängens sista ton ("you"-et i "cause I love you") gick neråt istället för uppåt, det hade gjort låten tio gånger bättre. De hittade inte ända fram. Så tycker jag att det är rätt ofta - man kan tycka att en film eller en låt är asbra, fast hade de ändrat där och där så hade den blivit ännu bättre. Jämför med de första meningarna i romanen "The Go-Between" som är helt perfekta: "The past is a foreign country. They do things differently there."

Nu anser jag inte att allt som inte är perfekt är misslyckat, eller åtminstone inte att "misslyckat" i det här sammanhanget inte är samma sak som "dåligt". Men det är värt en tanke - att musiker, författare, filmmakare etc inte är skapare så mycket som upptäckare. Det finns mycket kvar att upptäcka, i alla områden. Man kanske kan säga att Sonic är den bästa musiktidningen som finns i Sverige - men det behöver inte betyda att det är en bra musiktidning. Jag säger inte att jag skulle kunna göra en bättre tidning, för jag är inte världens bästa kritiker/redaktör/art director/klubbkid/hipster som bryr sig om ny musik. Men rent hypotetiskt så finns den tidningen där och väntar på att bli gjord, väntar på att bli upptäckt. Det är bara att ingen har hittat den. Det är fel människor som letar, eller också har de inte letat tillräckligt noga.


la bohème (+ funny gèmes)


Jag har gjort en klassresa. I fredags promenerade jag från mitt nya hem till Kungliga Operan. Hade aldrig varit där tidigare - vilken fantastisk byggnad! Gustav III styrde upp den. (That's what kings are for: grandiosa lyxbyggen och hyllningar till Konsten. Vad har vi idag? En gullig analfabet som åker fast för fortkörning. Den dagen en medlemsvärvare från Sveriges republikanförening stannar mig på gatan är jag down.) I pausen tog jag och min dejt varsitt glas bubbel och gick ut på balkongen i den vackra kvällen. Där är UD och där är utrikesministerns rum, sa hon och pekade och jag nickade. Sen blev det lite kallt och vi gick in och värmde oss i ljuset av de vackraste kristallkronor jag någonsin sett.

Själva operan då? Fantastisk såklart. Jag hade hört all musik innan men inte fattat alla texter; nu föll allt på plats och man förtjusades av alla kvicka repliker och snygga vändningar i storyn. Vilken story det är, alltså. Den är så nedtonad, nästan anspråkslös: hej, bry er inte om mig, jag ska bara berätta om några unga konstnärer i Paris, de har kärleksbekymmer och dåligt med pengar, vintern är hård, vinet är gott, Quartier Latin är fett, lungsot är en dödlig sjukdom, hejdå och tack för mig. Slutet är så himla gripande just för att det är så diskret och smakfullt. Jag grät - jag tänkte att jag inte skulle göra det, eftersom jag är så självmedveten och liksom väntade på tårarna, men de kom ändå för det var så himla bra. Det slutar så snabbt, så brutalt, Rodolfo bryter ihop och den sista (knäckande vackra) orkestersnutten börjar spelas samtidigt som ridån sänks, och sen är allt helt plötsligt över. Lika abrupt som Lars von Triers "Dancer in the dark" (som i och för sig är ägget snarare än hönan, eller vad man ska säga), och precis som när man såg den på bio är det bara att tyst vackla ut från salongen med känslan av att man varit med om något stort. Jag rekommenderar alla och envar att gå och se "La Bohème".

Jag träffade en bekant för några veckor sedan som sa att han hade svårt för opera. Det kanske är en vanlig uppfattning, men jag förstår den inte riktigt. Kanske har man svårt för opera som konstform om man jämför den med musik och sånger. Men jag tycker att opera först och främst är drama (med eller utan inslag av komedi). Storyn är det centrala - musiken är viktig för att den ska bära upp texten, men om inte texten är bra så finns det ju inget att bära upp. Man kan rycka en aria eller en uvertyr ur sitt sammanhang och har man tur så är det en trevlig upplevelse också då, men jag tycker inte att man kan bedöma opera enbart utifrån hur bra musiken låter. Lika lite som man kan bedöma en film enbart utifrån hur snyggt fotot är.

Jag såg för övrigt "Funny Games", Michael Hanekes nyinspelning av sin gamla film, igår. Fett läskig och obehaglig - men bra ändå. Man satt ju som klistrad och det är ju alltid ett gott tecken. Det fanns en del metafilminslag och jag undrar om det var för att skilja filmen från vanliga feelbad-thrillers eller om Haneke helt enkelt inte kan låta bli att vara arty och distanserad. Han lyckades definitivt med att göra mig distanserad, och det var bra på ett sätt för man blev lugn (det är bara en film, lilla vän) men samtidigt så var det lite störigt. Jag gillar mer Hanekes mer subtila lekar med publikens förväntningar - som med behandlingen kniven i båten. Jag tycker filmen hade en del gemensamt med Hitchcocks "Repet" (vilket x antal filmvetare säkert påpekat i uppsatser sedan 1997, vad vet jag), som för övrigt också var ganska arty och uttänkt för sin tid och genre. Sensmoralen i båda filmerna: se upp för unga snygga bögpar.


läget?

Jag bor i Stockholm. Har skrivit in mig på universitetet. Det är fint på Frescati soliga förmiddagar, jag blir påmind om hur jag och Carro rusade upp för rulltrappan så många gånger förra hösten med varsin ipod-hörlur i varsitt öra. (Varför rusade vi? Det var för att musiken var så himla hetsig. Beehoven å Mozart.)

Idag läste jag Nöjesguiden. En artikel var faktiskt riktigt bra! Niklas Eriksson skriver om amerikanska tv-skådisar och spår om deras framtid. Jag satt och skrattade högt. På en annan plats i samma tidning hade Lazee svarat på en recension jag skrivit om hans skiva. Jag ångrade nästan att jag varit så positiv, för han verkade ha sett det som ett carte blanche att skryta om hur överfet han är. Jesus vad ointressant det var att läsa. Ärligt talat förstår jag inte riktigt poängen med såna där svar. Det är en trevlig idé, men artisterna kan ju bara antingen hålla med och säga "Gött!" (om recensionen var positiv) eller säga "du vet inte vad du snackar om, men jag bryr mig inte" (om den var negativ). Ingen vill liksom föra en diskussion eller spinna vidare på tolkningar etc. Måste alla vara så distanslösa och självgoda? Gud vad tråkiga popstjärnor måste vara. Tänk att vara på en fest med bara såna människor. "Läget?" "Jo det är bra jag har nyss gjort en skiva som bla bla bla bla bla". Snark.

En medarbetare på Nöjesguiden, vi kan kalla honom MTV Cribs, dissar Fleet Foxes i det nya numret. Han tycker att de inte har någon relevans 2008. Det förstår jag inte. Fleet Foxes gör såna vackra låtar. Men jag är trött på att folk hela tiden ska tjata om stämsången och Crosby Stills and Nash and whatnot. Jag tycker inte att det är det viktigaste med deras musik. Jag tycker leadsångaren är en riktig leadsångare (och en fantastisk sådan), det är liksom inte The Real Group vi snackar om. Och musikaliskt påminner de mycket mer om Townes van Zandts ensamma sorgsna sånger är Beach Boys fluffiga stämsångspalats. Så det är lite slappt där. Rockjournalister alltså, man får ta dem med en nypa salt. MTV Cribs skulle i och för sig inte vilja kalla sig för rockjournalist. Trots att han har tatuerat in "Broder" och "Daniel" på sina skinkor.

PS förlåt om det förra inlägget lät skrytigt. Jag var bara så glad den dagen.


PS2 någon som har sett Hellboy 2? Är den bra? Funderar på att fråga min lillebror om han vill gå och se den på bio. Han är 14 år och gillar tuffa saker. Jag har inte ens sett Hellboy 1, men jag gillar Guillermo del Toro.