Yo. Jag ville egentligen bara skriva om en Elton John-låt från det tidiga 70-talet, men eftersom det här är en blogg, och bloggar enligt regelboken ska handla om samtiden, måste jag säga någonting om Anna Odell-domen.

Jag är jurist. Jag kan läsa domar. Jag har läst domen i Anna Odell-målet. Och jag kan bara säga: helt korrekt. Både Maria Schottenius, Bo Madestrand och Carl Johan de Geer - och antagligen väldigt många fler - tycker att det är helt uppåt väggarna att Anna Odell hamnar i domstol, att det är någon sorts skandal. "En inskränkning i yttrandefriheten", säger Madestrand. Nja, faktiskt inte - det är ingen som censurerat Odells verk på något sätt. Om han syftar på att domen kanske kommer avskräcka framtida konstnärer från att göra liknande saker som Odell så har han också fel - för lagen är ganska tydlig, och det rättsliga läget var inte på något sätt annorlunda innan Anna Odell dömdes idag, det är inte så att det helt plötsligt har skärpts.

Våldsamt motstånd är ett brott, har varit det ganska länge. Att avskaffa det är kanske inte en så bra idé, om man tänker på situationen att polisen kommer och hämtar någon anabolakille som spöat upp flickvännens expojkvän på Järva Krog. Visst kan det finnas förmildrande omständigheter, som att personen som gör våldsamt motstånd är i psykos etc. Men att man håller på med konst, eller journalistik, eller lerduveskytte? So what? Som en av få sunda kommentatorer sa: en journalist som wallraffar och begår brott för att nå sitt mål kanske är beredd att ta straffet. Det kanske är värt det ibland. Jag tror definitivt att Anna Odell tyckte att det var värt det.

Gör vad fan du vill, men ta konsekvenserna av det - det är den svenska rättsapparatens enda meddelande till Anna Odell och alla andra, konstnärer eller inte. Det är inte en sträng dom. Det är inte heller en symbolisk "knäpp på näsan" som Bo Madestrand tror. Stockholms Tingsrätt är liksom inte ute efter att offra Konstnären på moralens altare, de är bara ute efter att besvara några enkla frågor: har några brott begåtts? Vilka då? Går det att bevisa? Hur allvarliga var brotten? Finns det några förmildrande omständigheter? Check, check, check, check, check. 2500 kr i böter. Det är inte en knäpp på näsan, det är ett helt normalt straff för ett ganska banalt brott.

"Den folkliga vreden har talat" säger Maria Schottenius. "En eftergift åt populistisk vrede" säger Clemens Poellinger på SvD. Guys - you're out of your element. Stockholms tingsrätt skiter i folket, de försöker bara följa lagen. Man kan tycka vad man vill om detta, men det är så det är. De enda som bryr sig om folket är politikerna som stiftar lagarna. Och så länge det inte finns en opinion för att avskaffa brottet våldsamt motstånd så kommer riksdagen låta "den folkliga vreden" tala och låta bestämmelsen finnas kvar i brottsbalken.

Anyways. Jag hade faktiskt ett helt annat syfte idag, som sagt! Har ni hört "Mona Lisas and Mad Hatters" med Elton John? Extremt bra pianoballad från skivan "Honky Château". Resten av skivan är melodiös boogierock som växlar mellan hlet okej och rätt trist och hela tiden för tankarna till Scissor Sisters - men den här låten, näst sist på skivan, är rent guld. Texten, som skrevs av Elton Johns parhäst Bernie Taupin, är väldigt intressant. Men varken Wikipedia eller någon av de internetforum jag snokat upp verkar göra den tolkning som jag tycker är sjukt obvious: att den handlar om att vara bög och tillhöra samhällets övre skikt i New York under tidigt 70-tal.

And now I know: Spanish Harlem are not just pretty words to say
I thought I knew - but now I know, that rose trees never grow in New York City
Until you've seen this trash can dream come true, you stand at the edge while people run you through
And I thank the Lord there's people out there like you, I thank the Lord there's people out there like you
 
While Mona Lisas and Mad Hatters
Sons of bankers, sons of lawyers
Turn around and say good morning to the night
For unless they see the sky - but they can't, and that is why - they know not if it's dark outside or light

This Broadway's got, it's got a lot of songs to sing
If I knew the tunes I might join in
I'll go my way alone - grow my own, my own seeds shall be sown, in New York City

Subway's no way for a good man to go down
Rich man can ride and the hobo he can drown
And I thank the Lord for the people I have found Ithank the Lord for the people I have found

While Mona Lisas and Mad Hatters
Sons of bankers, sons of lawyers
Turn around and say good morning to the night
For unless they see the sky - but they can't, and that is why - they know not if it's dark outside or light

Alltså, det är inte direkt mystiskt. Rik farsa, duktig son, dubbelliv, mörka gayklubbar, livet börjar på natten för på dagtid handlar det bara om förnekelse, ångest och ensamhet. Och New York är kanske inte allt det som det är cranked up to be - det finns mycket skit, mycket sociala klyftor - men jag är ändå glad att jag flyttade hit, för jag har i alla fall hittat några som är som jag, några som är i samma sits, några som också måste ljuga hela dagarna och dansa hela nätterna. Det är inte direkt mystiskt, men det är rätt fint. Jag får lust att se om "A Line of Beauty".
Kommentera 18
Den låt som jag lyssnar på mest just nu är "Imma star" med Jeremih och Juelz Santana. Den är, precis som Jeremihs fantastiska debutsingel "Birthday sex", producerad av en viss Mike Schulz. Ett namn som är synnerligen o-ghetto, och det hörs också i musiken: "Imma star" har en melodiös pizzicato-basgång och en fin dramaturgi i ackordföljden, den låter snarare som ett popband som vill göra medelhavsdisco än som your average rappare-och-R&B-sångare-gör-en-låt-ihop. Men just eftersom Juelz Santana är en fantastisk rappare, och för att Jeremih faktiskt är en ovanligt begåvad R&B-sångare, så blir låten något riktigt speciellt. "Birthday sex" är kanske mer direkt, men är också en lite mindre unik låt, den låter väldigt influerad av The-Dream och hans "Bed".

R&B mår annars inte tipptopp just nu. 2006 och 2007 var guldår, 2008 var lite sämre och i år är det ännu sämre. Alla sliter och drar i The-Dream & Tricky Stewart och Kanye West, eftersom de är de enda som fortfarande tycks kunna kombinera genuin hitkänsla med ett fräscht sound, och konsekvensen blir att de släpper typ alla låtar de har på lager, även sånt som inte alls är särskilt bra. Så känns det i alla fall. Det är talande att årets största och tveklöst bästa R&B-skiva är Maxwells comebackalbum, som inte låter det minsta modern utan snarare som ett antal variationer på D'Angelos "Send it on". Men både Ciaras och Keri Hilsons skivor var besvikelser, Nelly Furtados kommande skiva är helt på spanska (inga Timbaland/Danja-dängor där antar jag), Mary J Blige börjar mer och mer likna Tina Turner, Ne-Yo blir mer och mer norsk, Chris Brown är en hustrumisshandlare, och Missy Elliotts kommande skiva lär bli mer nostalgisk än fet. Det enda vi kan hoppas på är Mariah Careys skiva. Trey Songz och Mario släpper också skivor snart, you never know, de kanske är bra (Treys "LOL Smiley Face" var i alla fall lite kul). Jag hoppas i alla fall att vi får höra mer från Mike Schulz, hans sound känns som något nytt. R&B anpassad efter de senaste årens sjungande-rappare-trend, och med andra ord mer hiphopinfluerad än vad de flesta producenter vågar vara, inklusive den numera så populistiske Timbaland.

Hiphopen är dock inte i farozonen. Det finns rappare, det finns producenter, och det finns hits. Gucci Mane, OJ da Juiceman, Zaytoven och Souljaboy Tellem är ju tveklöst en väldigt charmig skara. Playboy Tre står för en trend som jag hoppas kommer bli ännu större, nämligen att rappa om att vara vuxen och ha everyday issues, snarare än att skryta och vifta med platinahalsbandet som man leasat. Ryggsäcksrapparna närmar sig gangstarapparna (Wale och Lupe) vilket också är kul, och rent allmänt har den nya generationen rappare mycket personlighet (Drake och B.o.B.). Och till och med gamla rävar som Raekwon och Mos Def har tagit sig i kragen. Nej, jag tror på hiphopen, det måste jag säga.

PS en seriös fråga: varför spelas inte hiphop och R&B på "vanliga" ställen? Det är klart att det finns klubbar som Yes och sånt om man vill gå ut och dansa, men om man bara vill softa, dricka en öl eller en gin & tonic, snacka med sina kompisar och have a few laughs på en lördagkväll - då är det kört. Av någon anledning anses rock och indie vara mycket bättre loungemusik än hiphop och R&B. Tänk vad grymt det hade varit om typ Pet Sounds Bar hade spelat Jeremih och Drake på lagom volym istället för, ja, det de nu spelar, ni vet. Alltså inget ont om indie, men jag tycker att det är trist att det finns skitmycket bra modern musik som man aldrig får höra ute, trots att det är väldigt lättillgänglig musik. Visst, man kan gå till ett svennigt ställe och få höra Beyoncé och Rihanna, men man kanske vill ha lite roligare saker än så? Think about it, krögar-Stockholm.
Kommentera 6

ps sista sommaren

Publicerat i: Allmänt

Vad gjorde ni förra helgen? Jag var här:

Leukerbad, Schweiz - ni fattar inte hur feta de där bergen var! De omslöt hela byn. Som en enorm amfiteater i himlen.

När jag klättrade upp för dessa branta backar brast jag ut i både "Edelweiss" och "The Sound of Music". Can you blame me?

Man vände sig om och staden såg plötsligt väldigt liten ut.

Montreux. Tänkte bara på Marvin Gaye!

Châtelet de Chillon - if it was good enough for Lord Byron, it's good enough for me!

Utsikten från Chillon-slottet var pas mal. Byron bara "Mmm, mysigt. Inspiration. She walks in beauty like the night..."

Kommentera 3
Visa fler inlägg