anna odells and mad hatters

Yo. Jag ville egentligen bara skriva om en Elton John-låt från det tidiga 70-talet, men eftersom det här är en blogg, och bloggar enligt regelboken ska handla om samtiden, måste jag säga någonting om Anna Odell-domen.

Jag är jurist. Jag kan läsa domar. Jag har läst domen i Anna Odell-målet. Och jag kan bara säga: helt korrekt. Både Maria Schottenius, Bo Madestrand och Carl Johan de Geer - och antagligen väldigt många fler - tycker att det är helt uppåt väggarna att Anna Odell hamnar i domstol, att det är någon sorts skandal. "En inskränkning i yttrandefriheten", säger Madestrand. Nja, faktiskt inte - det är ingen som censurerat Odells verk på något sätt. Om han syftar på att domen kanske kommer avskräcka framtida konstnärer från att göra liknande saker som Odell så har han också fel - för lagen är ganska tydlig, och det rättsliga läget var inte på något sätt annorlunda innan Anna Odell dömdes idag, det är inte så att det helt plötsligt har skärpts.

Våldsamt motstånd är ett brott, har varit det ganska länge. Att avskaffa det är kanske inte en så bra idé, om man tänker på situationen att polisen kommer och hämtar någon anabolakille som spöat upp flickvännens expojkvän på Järva Krog. Visst kan det finnas förmildrande omständigheter, som att personen som gör våldsamt motstånd är i psykos etc. Men att man håller på med konst, eller journalistik, eller lerduveskytte? So what? Som en av få sunda kommentatorer sa: en journalist som wallraffar och begår brott för att nå sitt mål kanske är beredd att ta straffet. Det kanske är värt det ibland. Jag tror definitivt att Anna Odell tyckte att det var värt det.

Gör vad fan du vill, men ta konsekvenserna av det - det är den svenska rättsapparatens enda meddelande till Anna Odell och alla andra, konstnärer eller inte. Det är inte en sträng dom. Det är inte heller en symbolisk "knäpp på näsan" som Bo Madestrand tror. Stockholms Tingsrätt är liksom inte ute efter att offra Konstnären på moralens altare, de är bara ute efter att besvara några enkla frågor: har några brott begåtts? Vilka då? Går det att bevisa? Hur allvarliga var brotten? Finns det några förmildrande omständigheter? Check, check, check, check, check. 2500 kr i böter. Det är inte en knäpp på näsan, det är ett helt normalt straff för ett ganska banalt brott.

"Den folkliga vreden har talat" säger Maria Schottenius. "En eftergift åt populistisk vrede" säger Clemens Poellinger på SvD. Guys - you're out of your element. Stockholms tingsrätt skiter i folket, de försöker bara följa lagen. Man kan tycka vad man vill om detta, men det är så det är. De enda som bryr sig om folket är politikerna som stiftar lagarna. Och så länge det inte finns en opinion för att avskaffa brottet våldsamt motstånd så kommer riksdagen låta "den folkliga vreden" tala och låta bestämmelsen finnas kvar i brottsbalken.

Anyways. Jag hade faktiskt ett helt annat syfte idag, som sagt! Har ni hört "Mona Lisas and Mad Hatters" med Elton John? Extremt bra pianoballad från skivan "Honky Château". Resten av skivan är melodiös boogierock som växlar mellan hlet okej och rätt trist och hela tiden för tankarna till Scissor Sisters - men den här låten, näst sist på skivan, är rent guld. Texten, som skrevs av Elton Johns parhäst Bernie Taupin, är väldigt intressant. Men varken Wikipedia eller någon av de internetforum jag snokat upp verkar göra den tolkning som jag tycker är sjukt obvious: att den handlar om att vara bög och tillhöra samhällets övre skikt i New York under tidigt 70-tal.

And now I know: Spanish Harlem are not just pretty words to say
I thought I knew - but now I know, that rose trees never grow in New York City
Until you've seen this trash can dream come true, you stand at the edge while people run you through
And I thank the Lord there's people out there like you, I thank the Lord there's people out there like you
 
While Mona Lisas and Mad Hatters
Sons of bankers, sons of lawyers
Turn around and say good morning to the night
For unless they see the sky - but they can't, and that is why - they know not if it's dark outside or light

This Broadway's got, it's got a lot of songs to sing
If I knew the tunes I might join in
I'll go my way alone - grow my own, my own seeds shall be sown, in New York City

Subway's no way for a good man to go down
Rich man can ride and the hobo he can drown
And I thank the Lord for the people I have found Ithank the Lord for the people I have found

While Mona Lisas and Mad Hatters
Sons of bankers, sons of lawyers
Turn around and say good morning to the night
For unless they see the sky - but they can't, and that is why - they know not if it's dark outside or light

Alltså, det är inte direkt mystiskt. Rik farsa, duktig son, dubbelliv, mörka gayklubbar, livet börjar på natten för på dagtid handlar det bara om förnekelse, ångest och ensamhet. Och New York är kanske inte allt det som det är cranked up to be - det finns mycket skit, mycket sociala klyftor - men jag är ändå glad att jag flyttade hit, för jag har i alla fall hittat några som är som jag, några som är i samma sits, några som också måste ljuga hela dagarna och dansa hela nätterna. Det är inte direkt mystiskt, men det är rätt fint. Jag får lust att se om "A Line of Beauty".

state of the rhythm nation

Den låt som jag lyssnar på mest just nu är "Imma star" med Jeremih och Juelz Santana. Den är, precis som Jeremihs fantastiska debutsingel "Birthday sex", producerad av en viss Mike Schulz. Ett namn som är synnerligen o-ghetto, och det hörs också i musiken: "Imma star" har en melodiös pizzicato-basgång och en fin dramaturgi i ackordföljden, den låter snarare som ett popband som vill göra medelhavsdisco än som your average rappare-och-R&B-sångare-gör-en-låt-ihop. Men just eftersom Juelz Santana är en fantastisk rappare, och för att Jeremih faktiskt är en ovanligt begåvad R&B-sångare, så blir låten något riktigt speciellt. "Birthday sex" är kanske mer direkt, men är också en lite mindre unik låt, den låter väldigt influerad av The-Dream och hans "Bed".

R&B mår annars inte tipptopp just nu. 2006 och 2007 var guldår, 2008 var lite sämre och i år är det ännu sämre. Alla sliter och drar i The-Dream & Tricky Stewart och Kanye West, eftersom de är de enda som fortfarande tycks kunna kombinera genuin hitkänsla med ett fräscht sound, och konsekvensen blir att de släpper typ alla låtar de har på lager, även sånt som inte alls är särskilt bra. Så känns det i alla fall. Det är talande att årets största och tveklöst bästa R&B-skiva är Maxwells comebackalbum, som inte låter det minsta modern utan snarare som ett antal variationer på D'Angelos "Send it on". Men både Ciaras och Keri Hilsons skivor var besvikelser, Nelly Furtados kommande skiva är helt på spanska (inga Timbaland/Danja-dängor där antar jag), Mary J Blige börjar mer och mer likna Tina Turner, Ne-Yo blir mer och mer norsk, Chris Brown är en hustrumisshandlare, och Missy Elliotts kommande skiva lär bli mer nostalgisk än fet. Det enda vi kan hoppas på är Mariah Careys skiva. Trey Songz och Mario släpper också skivor snart, you never know, de kanske är bra (Treys "LOL Smiley Face" var i alla fall lite kul). Jag hoppas i alla fall att vi får höra mer från Mike Schulz, hans sound känns som något nytt. R&B anpassad efter de senaste årens sjungande-rappare-trend, och med andra ord mer hiphopinfluerad än vad de flesta producenter vågar vara, inklusive den numera så populistiske Timbaland.

Hiphopen är dock inte i farozonen. Det finns rappare, det finns producenter, och det finns hits. Gucci Mane, OJ da Juiceman, Zaytoven och Souljaboy Tellem är ju tveklöst en väldigt charmig skara. Playboy Tre står för en trend som jag hoppas kommer bli ännu större, nämligen att rappa om att vara vuxen och ha everyday issues, snarare än att skryta och vifta med platinahalsbandet som man leasat. Ryggsäcksrapparna närmar sig gangstarapparna (Wale och Lupe) vilket också är kul, och rent allmänt har den nya generationen rappare mycket personlighet (Drake och B.o.B.). Och till och med gamla rävar som Raekwon och Mos Def har tagit sig i kragen. Nej, jag tror på hiphopen, det måste jag säga.

PS en seriös fråga: varför spelas inte hiphop och R&B på "vanliga" ställen? Det är klart att det finns klubbar som Yes och sånt om man vill gå ut och dansa, men om man bara vill softa, dricka en öl eller en gin & tonic, snacka med sina kompisar och have a few laughs på en lördagkväll - då är det kört. Av någon anledning anses rock och indie vara mycket bättre loungemusik än hiphop och R&B. Tänk vad grymt det hade varit om typ Pet Sounds Bar hade spelat Jeremih och Drake på lagom volym istället för, ja, det de nu spelar, ni vet. Alltså inget ont om indie, men jag tycker att det är trist att det finns skitmycket bra modern musik som man aldrig får höra ute, trots att det är väldigt lättillgänglig musik. Visst, man kan gå till ett svennigt ställe och få höra Beyoncé och Rihanna, men man kanske vill ha lite roligare saker än så? Think about it, krögar-Stockholm.

ps sista sommaren

Vad gjorde ni förra helgen? Jag var här:

Leukerbad, Schweiz - ni fattar inte hur feta de där bergen var! De omslöt hela byn. Som en enorm amfiteater i himlen.

När jag klättrade upp för dessa branta backar brast jag ut i både "Edelweiss" och "The Sound of Music". Can you blame me?

Man vände sig om och staden såg plötsligt väldigt liten ut.

Montreux. Tänkte bara på Marvin Gaye!

Châtelet de Chillon - if it was good enough for Lord Byron, it's good enough for me!

Utsikten från Chillon-slottet var pas mal. Byron bara "Mmm, mysigt. Inspiration. She walks in beauty like the night..."


out of reach-låtarna

En låt som jag lyssnat väldigt mycket på den senaste tiden är Jackson Brownes "Somebody's baby". Från tidigt 80-tal, den var med på soundtracket till "Fast times at Ridgemont High". Den är väldigt speciell. Jackson Browne är ju en av alla dessa artister som peakade väldigt tidigt - man kan säga att han peakade när han som tonåring på 60-talet blev kär i Nico och skrev "These days" och spelade gitarr otroligt vackert - och som sedan blev allt tröttare, allt segare, allt tristare, allt sämre. Mindre och mindre intresserad av pigga ackordföljder och porlande fingerspel. Däremot slutade han inte leva, känna och registrera. Med andra ord är han inte helt ointressant som textförfattande låtskrivare. Och "Somebody's baby" har ett perspektiv som jag tycker är helt oemotståndligt: out of reach-perspektivet. Det är en sån där låt som handlar om att ge upp redan från början, för det är kört, hon är för snygg, jag är för keff, det kommer aldrig bli något. Ändå handlar det inte om någon lugn och behärskad resignation, utan tvärtom om våldsam bitterhet och bitande åtrå. Första refrängen går:

She's probably somebody's only light
Gonna shine tonight
Yeah, she's probably somebody's baby tonight.

Just det där "probably" säger så mycket. Förmodligen är det så - jag vet inte säkert, men jag kan fan lägga ihop ett och ett. Don't even think about it. Och när han sjunger att hon ska skina ikväll så är det inte genomsyrat av beundran utan av melankoli: hon kommer skina, men inte för mig, utan för någon annan. Någon som är lite snyggare eller lite tuffare eller lite bättre på att snacka. Men det är något som sker där, långt borta, inget jag kan påverka. Jag har ingen chans. Hon är kanske kvinnan i mitt liv - men hon är utom räckhåll. Han ser henne under hela kvällen, kanske möter hon hans blickar, innan han har förlorat så många chanser att hon blir kysst av en annan kille och berättarjaget fått sin onda spådom bekräftad. Tragedin fullbordad.

Att melodin är top notch och att gitarrfiguren är snygg skadar knappast (låten är ett måste för alla som älskar vintage Fleetwood Mac). Jacksons sångprestation är väl lite begränsad (han orkar inte hålla ut sitt "yeah" i mer än ett par sekunder, och man önskar instinktivt att han hoppade upp en oktav på slutet, något som han helt enkelt inte är förmögen att göra), men det gör inte så mycket, han sjunger ändå med rätt bra inlevelse. Mot slutet av låten blir dock textens innehåll lite mindre intressant: plötsligt har berättarjaget fått nytt självförtroende och är nu övertygad om att det är han som kommer bli den lyckliga killen ikväll: "She's gonna be somebody's baby tonight... Shine tonight! Make her mine tonight!". Om man vill vara snäll så kan man tolka det sistnämnda som desperata besvärjelser -  att det alltså inte är riktigt sant, att hon inte alls kommer att bli hans baby ikväll, men att han väljer att vara optimistisk för att han inte står ut med att vara knäckt hela tiden. Hm, kanske. Eller också har han bara insett att han är en vanlig kille och hon en vanlig tjej och att han har en lika stor chans som alla andra killar - shit vilken tråkig sensmoral.

Hur som helst. Jag måste säga att jag är svag för den här typen av låtar. Jag kan dock inte komma på så många andra exempel, trots att jag vet att jag har hört en hel del genom åren. Skulle ni, kära läsare, vilja hjälpa en stackars rockjournalist i behov av tips? Bara ni inte säger "I want the one I can't have" med The Smiths - den handlar mer om att aldrig vara nöjd, inte om att vara dömd till evig ensamhet och loserdom.

PS en annan textförfattande artist som jag lyssnat väldigt mycket på det senaste dygnet är Nick Lowe. Alla hans formuleringar är knivskarpa. "At my age" låter ännu bättre nu än när jag först hörde den när den kom för några år sedan, i princip varenda låt är ett guldkorn. Pop med bra texter alltså, det är det nya svarta!

words i manifest

Jag kom hem från en schweizisk helg igår och tog mig an högen med DN Kultur som låg och väntade. Boklördag var tillbaka och de hade bland annat intevjuat en lovande debutant med många efternamn, soft. Sen var det det här manifestet. Först tänkte man: jaha, trevligt. Sen läste man det och skrockade kanske lite och nickade kanske lite: starka berättelser, visst, det vill vi ha. Men eftersmaken var inte alls kul. Vad är det de förespråkar egentligen? Noll utveckling och 100% konservatism. "Vi vill verka i Selma Lagerlöfs och Hjalmar Söderbergs stolta tradition..." De vill att böcker ska vara böcker, romaner ska vara romaner, inget tjafs som har fräckheten att vara lite utmanande och provocerande och nyskapande. Är inte det ganska vidrigt? Som ett manifest för Kd snarare än för framtidens litteratur.

Det är så lätt att avfärda allt som är konstigt och modernt som innovation för innovationens skull - kokett - ytligt. Men sanningen är att det inte går att säga vilka av alla innovationer som kommer att få fäste och bli startskottet för en ny härlig gren av kulturen, och vilka som faktiskt är dagsländor och av ringa intresse. Poängen är att man inte i förväg kan avfärda allting som fånigt och meningslöst. Jag är själv inget stort fan av språkmaterialism och metaromaner - men vad vet jag, hur många såna böcker har jag läst egentligen? Och även om jag hade läst alla såna böcker och kommit fram till att de flesta var ganska usla, vad är det som säger att genren inte kan komma att göras på ett bättre sätt? Som UK Garage: det tog tio år innan det blev finfin dubstep, innan dess fick man dras med en hel hög halvkassa låtar, men det var värt väntan. Man måste låta saker och ting utvecklas, och framförallt, man måste låta folk göra precis vad de känner för. Det är så kefft att slänga ett darrande pekfinger i luften och hojta om att det råder en alarmerande brist på God Litteratur.

Jag pratade nyss med min syster och hon sa en rätt bra sak: det är helt bisarrt att manifestet jämförs med Dogma-manifestet, för det handlade ju om att bryta med allt det gamla, komma med något nytt, något fräscht. Även andra manifest, som surrealisternas dito från 20-talet, hade ju den målsättningen. Det här manifestet handlar om motsatsen, om att gå tillbaka till något som enligt författarna är förlorat. Det handlar om nostalgi. Don't get me wrong - jag älskar bra berättelser i den gamla goda mittenav1800talettillmittenav1900talet-traditionen, vem gör inte det. Skriv en bra sån bok och jag läser den. Alla läser den. Men det känns så snävt att tycka att det är det enda sättet som böcker ska skrivas på. Så... trist. Säga vad man vill om Daniel Sandströms självmedvetna påhitt, men han måste i alla fall haft kul när han skrev dem. Samma sak med Jonas Hassen Khemiri och hans utstuderade "blattesvenska" (ett ord som förhoppningsvis inte kommer överleva till nästa decennium) i "Ett öga rött".

OK, det om det. En anna sak: häromdagen lyssnade jag på en sommarpratare för första gången i år. Jag vet, pinigt, men min radio i köket är död, min dator har inget ljudkort (!) och av någon sjuk anledning går det inte att ladda ner radioprogrammen som podcast till min ipod, varenda gång jag försöker mig på något sånt startas Quicktime som helt puckat tror att jag vill streama podcasten direkt (vem i h-e vill det?). I alla fall, jag lyssnade på podcast på min mer lyckligt lottade flickväns iPhone, och jag lyssnade på Frida Hyvonen. Rätt bra, rätt intressant, men jag tänkte på en sak: vad mycket hon snackar om sitt utseende. "När det är vinter blir jag så ful att spegeln spricker." "När jag var liten var jag så tjock." Man fick intrycket av att hon tänker väldigt mycket på sitt utseende. Vilket iofs inte kommer som någon stor överraskning, hon är ju alltid extremt välklädd.

Jag och Caroline höll på att deala med SVT om att göra ett tv-program häromåret, det blev tyvärr aldrig av. Men ett av de återkommande inslagen i varje program skulle vara att Frida Hyvonen, Lisa Milberg och Liselotte Watkins- Sveriges mest välklädda tjejgäng - sitter på ett café och snackar. Alla är vrålsnygga och alla berömmer varndras plagg och alla avslöjar stolt var de har köpt det:
- Den här är från Ann-Sofie Back.
- Åhh! Och var köpte du den där?
- Den här? Den här köpte jag second hand i Berlin.
- Åhh! Och var köpte du den där?
- Den här? Den är från MQ!
- (tystnad)
Och varje sån scen skulle alltså sluta med en extremt awkward tystnad. Ni vet, plågsam Ricky Gervais-humor. De två andra i gänget skulle börja titta lite nervöst på sina klockor eller ut genom fönstret, medan hon som sa att hon köpt sitt plagg på MQ skulle ha ett ansiktsuttryck som gick från "what did I do?" till ett "oj då". HA-HA, det är inte lätt att vara i topp!

lika som bär: maciej zaremba och oliver stone

Am I right or am I right or am I right?


Näsan, hakan, ögonbrynen, hårfästet, självsäkerheten. Fast Oliver Stone ser lite gladare ut. Kanske har lite mer stålar i fickan. Han verkar i alla fall ha råd att färga håret.

Hundra låtar söker en lista

That's right, I'm on some Pirandello shit. Hur som helst - häromdagen publicerade min vän Kinky "David" Afro en lista på sina 100 favoritlåtar från detta decennium. Det berodde på att tidningen Novell hade bett honom, och mig, och andra movers & shakers om en topp-100 för att så småningom sammanställa Den Objektivt Sanna Listan På Årtiondets Bästa Låtar. En strålande idé, säger en kanonivrare som jag. Och jag måste säga att jag inte hade några planer alls på att publicera listan någonstans utan bara skicka den till Novell-gänget, men Kinkys lista var så rolig att läsa så jag snor hans idé rakt av.

Hundra låtar är faktiskt ganska jobbigt, och det blev en del darling-killande. Jag som var så stolt att jag hade med Shakiras "Hips don't lie", men nä, den fick stryka på foten till slut. Skivor som "Donuts", "Madvillainy" och "Endless summer" blev inte heller representerade, för det kändes helt omöjligt att ta ut enstaka spår från dem. Men men, jag ska inte hålla på med en massa brasklappar, det är så himla trist. Det här är min lista och jag står för den. Det här är för övrigt ett väldigt bra startskott för en inläggsserie som jag planerat ett tag, om saker som har definierat detta decennium. Men mer om det snart (förhoppningsvis).
  1. Electrelane   -   Suitcase
  2. Mariah Carey  -  We belong together
  3. Cat Power  -  The Greatest
  4. Aaliyah -   More than a woman
  5. Ciara -  Promise
  6. Sade    -   By your side
  7. Jens Lekman -  Black cab
  8. Jay-Z -  Never change
  9. The Knife -  Heartbeats
  10. J Holiday -   Bed
  11. Clipse feat. Pharell & Bilal -   Nightmares
  12. R Kelly -  Happy people
  13. Håkan Hellström   -    Nu kan du få mig så lätt
  14. Usher feat. Young Jeezy -   Love in this club
  15. Ghostface Killah -  Child's play
  16. The Knife feat. Jay-Jay Johansson -  Marble house
  17. Håkan Hellström -   En midsommarnattsdröm
  18. Ghostface Killah -   Whip you with a strap
  19. The Embassy -  The great indoors people
  20. Hot Chip -  Ready for the floor
  21. The Radio Dept - Lost and found
  22. Doves -  There goes the fear
  23. Håkan Hellström -  Uppsnärjd I det blå
  24. Comet Gain  -   You can hide your love forever
  25. The Game feat. 50 Cent -   Hate it or love it
  26. Cassie -  Is it you
  27. T.I.. -  What you know
  28. D'Angelo -  One mo gin
  29. Faith Evans -  Again
  30. Natasha Bedingfield -   Unwritten
  31. Beyoncé -   Irreplaceable
  32. Martha Wainwright -  Bloody motherfucking asshole
  33. Håkan Hellström -  Brännö serenad
  34. Vashti Bunyan  -   If I were
  35. Ne-Yo -   Mad
  36. Erykah Badu   -  Bag lady
  37. Ray Lavender -  Donkey Kong
  38. Static Major feat. Lil Wayne -  I got my
  39. The Tough Alliance -   Make it happen
  40. Amerie  -  1 thing
  41. Lil Wayne - Dough is what I got
  42. Robyn - Be mine
  43. Khonnor - Megans present
  44. Nelly -  Country grammar
  45. OutKast -  Bombs over Baghdad
  46. M.I.A. - Paper Planes
  47. Justin Timberlake - My love
  48. R Kelly -  A woman's threat
  49. 50 Cent -  In da club
  50. Syleena Johnson feat. Jermaine Dupri -  Classic Love Song
  51. Gucci Mane -  Stoopid
  52. The Strokes -   Hard to explain
  53. Lupe Fiasco   -  Hurts me soul
  54. Hot Chip - Boy from school
  55. Philly's Most Wanted - Cross the border
  56. Royce da 5' 9" -  Boom
  57. Scarface feat. Jay-Z & Kanye West - Guess who's back
  58. Arcade Fire -   The well and the lighthouse
  59. Missy Elliott -  Get ur freak on
  60. Håkan Hellström -  Magiskt men tragiskt
  61. Fleet Foxes -  He doesn't know why
  62. The Embassy - Some indulgence
  63. Snoop Dogg -   Sexual eruption
  64. Phoenix -  Too young
  65. Antony & the Johnsons -  Hope there's someone
  66. The Radio Dept -Where damage isn't already done
  67. Animal Collective -   My girls
  68. Grizzly Bear   -  Two weeks
  69. The Avalanches -   Since I left you
  70. Cee-Lo - Gettin' grown
  71. Little Brother  - Lovin' it
  72. Jaheim -  The Chosen One
  73. UGK feat. OutKast -  International playas anthem
  74. Robert Wyatt - Old Europe
  75. Ison & Fille - Vad e det för mode?
  76. Paul Weller -  Where'er you go
  77. The Hidden Cameras -  Boys of melody
  78. Lambchop -   Something's going on
  79. Mos Def feat. Slick Rick -  Auditorium
  80. Håkan Hellström -  För sent för Edelweiss
  81. Jay-Z feat. Scarface & Beanie Sigel -  This can't be life
  82. The Field -  Silent
  83. R Kelly -  I wish
  84. Frida Hyvonen -   This night I recall you
  85. Eminem   -   Lose yourself
  86. The Radio Dept - It's personal
  87. Rihanna feat. Jay-Z -   Umbrella
  88. Nas -  What goes around
  89. The Plan -  Mon amour
  90. Sean Garrett & Ludacris -  Grippin'
  91. The Rapture -  House of jealous lovers
  92. R Kelly -  Ignition remix
  93. The Sleepy Jackson - Good dancers
  94. El Perro del Mar -  Lord knows (you gotta give to get back)
  95. Justice vs Simian -  We are your friends
  96. The Tears -   Refugees
  97. Belle & Sebastian -   I'm a cuckoo
  98. Reflection Eternal -  Four women
  99. Lady Gaga -  Eh eh (nothing else I can say)
  100. Mingus - Kär i en kickers

blueprint 3 - vad ska man tro?

Det slog mig nyss att jag brukade skriva om ny musik här, en gång i tiden. Den gamla Annika Flynner kanske hade frågat sig: vad ska man egentligen tro om Jay-Z:s kommande skiva? Så låt oss fråga oss det.

Alltså, jag måste säga detta: han lyckades lura mig med "Kingdom Come". Jag var så glad att han var tillbaka, nu skulle allt bli som vanligt, en skiva strax innan jul varje år igen, fullproppad med svordomar, fyndiga rim och läckra beats. Men vet ni vad det var som? Det var som när Ludwig XVIII insattes som kung över Frankrike efter att man gjort sig av med Napoleon. Han levde i exil under hela revolutions- och Napoleontiden, och regerade sedan från 1815 till 1824. Men det var liksom fake, en relik från en gammal tid, en konstig symbol för något som inte finns längre.

Jay-Z var jäkligt smart som gick i pension när han gjorde det, för han fick chansen att välja sitt öde själv, regissera ett lyckligt slut på filmen som var hans karriär. Men eftersom han inte var mer än människa kunde han inte hålla sig ifrån gejmet, kanske inte så mycket för att han älskade musik som för att han älskade tävlingsmomentet i raptoppen och hade ett stort ego. Men tyvärr - någonting hade hänt. Han hade blivit vuxen, normal, smart. Börjat tänka på politik, livspartner, framtiden och annat som inte har ett skit att göra med rap. Han hade passerat en gräns och skulle aldrig mer kunna göra en låt där refrängen rimmade "nigga" med "nigga" (eller möjligtvis med "Jigga"). Han visste för mycket, tänkte för mycket, och var därmed chanslös mot de unga rappare som vrålar lite för högt och ler lite för brett.

Jag tycker ändå att "Kingdom Come" var en rätt bra skiva, den hade några bra låtar. Även om Lil Waynes cover av "Show me what you got" förvandlade originalet till kaffeved. Värre var det med skivan som kom ett år senare, "American Gangster", där Jay-Z fattat att det inte gick att vara ärlig och skriva låtar utifrån sitt eget liv, eftersom ingen vill höra om någon som bara mår bra och lever gott. Man kan kanske argumentera för att all gangsterrap mer eller mindre handlar om teater, men "American Gangster" var så utstuderat överdriven, och så klockrent anakronistisk, att det mer liknade ett lajv - inte helt olikt Eddie Murphys "Harlem Nights" eller Stings konstiga fäbless för medeltidsmusik och lutor. 70-talet? Pimps? Wacka-wacka-gitarrer? Please. Du gör bort dig själv. Det var ganstarap befriat från både humor (för Jay-Z ville berätta en historia) och från mäktigt ångestfyllt allvar à la Scarface. Det var störtfånig ingenting-musik, och det fanns inte en enda låt som man ville sjunga med i. Även om Wale och Drake senare gjorde underverk med "Roc boys" respektive "Ignorant shit".

Jay-Z fattade att den skivan var crap. Alla hade alltid tänkt att Jay-Z:s enda riktigt dåliga skiva var den som kom 1997, men han sjönk till nya låga nivåer 2007. Så året senare blev första gången som en icke-pensionerad Shawn Carter inte gav ut ett album. Han var rädd. Han var nojig. Han ville inte ge ut något som var dåligt och som skulle skada hans rykte. Bättre då att som D'Angelo eller J.D. Salinger inte ge ut något alls. Han spelade säkert in en triljon låtar som vi aldrig kommer få höra. Han testade "Jockin Jay-Z" (som jag gillade!), sedan "Brooklyn go hard" (som var okej men lite trist), sedan "History" (som var mer pop än hiphop). Ingen av dem verkar hamna på kommande skivan "The Blueprint 3", så hårt är hans redigeringsarbete. Han vågar inte riskera någonting.

Första singeln blev istället "DOA (Death of Autotune)" som kom tidigare i somras. Rätt bra ändå, om än inget sensationellt. Förra veckan kom andasingeln "Run this town" där han verkligen inte tar några risker - refrängen sjungs av Rihanna, och Kanye West rappar och producerar. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men på den här låten rappar Kanye bättre än Jay-Z - mer avslappnat, självsäkert och underhållande. Jay-Z känns allt mindre som en artist och allt mer som den VD-personlighet han egentligen alltid velat vara - liksom delegerar arbete: det där beatet där, den där refrängen där, du står där, du gör det här, en sån här vers här, ett sånt här rim där, ett sånt här känsloläge i den här låten, sen ska vi göra en låt för dansgolven. Jag är i och för sig inte emot en sån stil rent principiellt - det var väl så Berry Gordy och Phil Spector fick saker och ting gjorda - men det blir lite märkligt när man samtidigt ska lyssna på Jay-Z och hans röst och hans texter och försöka engagera sig i det. Det är så mycket maskineri runt omkring, mer än någonsin förr. En ny Jay-Z-skiva är musikvärldens motsvarighet till en ny U2-scenshow.

Det sorgligaste är att Jay-Z inte verkar ha sån stor koll, ingen briljant vision bakom allting. Han litar inte på sin egen smak och låter Kanye diktera vad som är ett coolt beat eller vad som går hem på radion. Och han kanske har rätt på sätt och vis, men vafan, det är ju Jay-Z vi vill ha och inte en Kanye West-skiva där Jay-Z rappar på alla låtar. Av skivans 13 låtar innehåller 10 produktion av Kanye. De övriga är gjorda av Timbaland - jag ber till Gud att han inte tänker sjunga på den låten! - och No I.D. som gjorde väldigt bra saker med Common på 90-talet men vars tillbakalutade, soulfunkigt feta stil egentligen inte passar så bra för Jay-Z. Vad hände med artisten som alltid ville vara först med det senaste, som redan år 2000 tyckte att Timbaland, Swizz Beatz och DJ Premier var passé och valde att göra låtar med nya fräscha namn som The Neptunes, Rick Rock och Just Blaze (och Kanye West)? Vad hände med den andan, den rastlösheten, den hungern? Varför gör inte Jay-Z en skiva med beats av Zaytoven, Danja, DJ Toomp, The Runners, JUSTICE League, Cool & Dre, Drumma Boy, Jim Jonsin, Ryan Leslie och Tricky Stewart?

Det är sorgligt att han ska behöva luta sig mot Kanye West för att försäkra sig om att folk ska köpa hans skiva. Men det är väl så det är. Jay-Z är den större ikonen, men Kanye är den största popstjärnan. De allra yngsta rapfansen - de som är tolv-tretton år gamla - har säkert ingen aning om hur stor Jay-Z var åren runt millennieskiftet. För dem är han kanske bara en rik jävel, en lyckad jävel, en role model för alla svarta entreprenörer, någon man kan se upp till, som Oprah.

Jag kommer ändå lyssna på The Blueprint 3 med öppna öron när den kommer. Dels för att det är mitt jobb, men mest för att jag inte vill ge upp tanken på att Jay-Z kan göra bra och relevant musik. Han är liksom för begåvad för att räknas ut. Seriöst - dude kan rappa. Det vet vi alla. Om han bara släpper sin PK-stil och vågar lattja lite i studion så kan det bli hur bra som helst.

Nyss sett Antichrist

Jag missade de första minuterna (för jag trodde att vi skulle se den på Zita där den började nio, men min biodate som köpt biljetter var på Saga och där började den kvart i!) och var beredd på att sura mig igenom hela filmen eftersom jag snuvats på den omtalade öppningsscenen, men det blev inte så. Varför? För att filmen var så himla bra, historien var så himla bra. Lars von Trier är så himla fantastisk. Hur kan man ha så fantastiska insikter om relationer och psykologi OCH kunna uttrycka det i briljant dialog i filmmanus OCH dessutom göra extremt visuell film av det? Han är så multibegåvad. Han är solid. Det är så himla grymt.

Det är så absurt att vissa, som Maria Sveland och Katarina Wennstam i DN, kan tycka att filmen är kvinnofientlig. Really? Kvinnofientlig? Det var den slappaste analysen sen... jag vet inte, sen tidernas begynnelse typ. Faktum är att det är Sveland & Wennerstam som är sexistiska, för det är de som slentrianmässigt drar fram de dammiga gamla tolkningsredskapen bara för att filmen 1) innehåller en kvinna, 2) kvinnan beter sig inte på samma sätt som den rationelle mannen, och 3) kvinnan straffas. Men att bara se till detta är extremt reducerande och förenklande. På samma sätt som det är rasistiskt att kalla alla filmer där det finns osympatiska karaktärer som är svarta för rasistiska: att tänka så bygger ju på att man reducerande anser att alla svarta är sympatiska människor, dvs de är inte som vita som kan vara komplexa och både och. Ja, ni fattar. Så himla fattigt.

Antichrist är ingen film som ger sig på ett så fåfängt projekt som att försöka besvara frågan "hur är kvinnor?". Jesus, tror ni att Lars von Trier är så dum och självgod? Antichrist handlar om en sak: en relation. Ett par. Där en är distanserad och nedlåtande och har the upper hand hela tiden, och den andra är sårbar och beroende. När den sistnämnda blir varse om hur det ligger till, ser den sjuka makt(o)balansen, ser att det inte finns någon riktig ömsesidig kärlek, ja då blir hon sårad och förbannad. Det är en positiv utveckling, och på det sättet är filmen en optimistisk historia. Den handlar om frigörelse, om att inse sitt värde. Det är gött. Det som följer på det är konflikt, för killen som hela tiden haft the upper hand förlorar plötsligt sin kontroll, bluffen är avslöjad, det han erbjuder är inte kärlek. Så långt är allt normalt.

Det som är lite speciellt med Antichrist är hur den här konflikten skildras. Det är ganska extremt och ganska våldsamt och explicit. För min del ser jag gärna allt det som händer från och med att Charlotte Gainsbourg springer ut i skogen och onanerar som ren symbolik. De händelser som följer skulle lika gärna kunna vara andra, mer normala händelser, men de gestaltas så som de gör för att, tja, Lars von Trier tycker om poesi och subjektivitet. Det enda man kan säga med säkerhet är att i slutet av filmen har killen återfått sin kontroll och avslutat relationen med den jobbiga tjejen. Nu kan han gå vidare och bli ihop med någon annan som han kan vara överlägsen. Samtidigt inser han att han inte är king of the hill, att han i något avseende är en förlorare och en relik, eftersom det finns fler kvinnor som Charlotte Gainsbourg, fler kvinnor som inte tänker ta någon skit, kvinnor som marcherar på och klättrar uppåt. De rör sig medan han står still.

Ha, jag gjorde visst själv en lite feminsimorienterad analys där på slutet. Men det var bara för att slutscenen är så himla tydlig, det var mer en beskrivning än en tolkning. Hur som helst: filmen handlar om enkla saker, om människor och relationer, om att förhållanden som inte grundar sig på kärlek och öppenhet är destruktiva. Den är fin och allmängiltig. Alla borde se den. Speciellt alla par.

Naturen då? Visst, den är där, men jag tycker inte att den var det centrala i filmen. Den var bara en dramatisk backdrop. Och som sådan väldigt effektiv ("Chaos reigns" - när man förlorar the upper hand!). Men det viktiga var inte naturen eller ondskan eller godheten eller kvinnligheten eller manligheten. Det viktiga var människorna. Vanliga människor, vanliga känslor, vanliga relationsmönster. Lars von Trier har bara valt att förpacka det som en psykotisk splatter-saga. Men det var ingen fåfäng show-off, det var en berättelse som grundar sig i riktiga känslor, riktiga insikter. Precis som ett förhållande som grundar sig på kärlek och inte bara lathet eller rädsla. Det är såna berättelser och såna förhållanden som håller i längden.

fire fede filmer!

Davs. De seneste dagerne har jeg set fire fede filmer.

På planet mellan USA och Europa tröstade jag mig med a) Bach och Aphex Twin i hörlurarna, samt b) Air France fantastiska service. De serverade boeuf bourguignon som faktiskt var hur gott som helst, det röda vinet var inte dumt heller. Och deras utbud av filmer, tv-serier, skivor och radiokanaler - varje säte hade en egen liten skärm - var ett veritabelt smörgåsbord. De hade många filmer som jag velat se länge, men valet blev till slut "Coraline" som jag grämer mig för att jag missade på bio (min lillebror har blivit för stor för att se animerade filmer). Hur som helst så var den svinbra. Fin saga. Extremt välgjord. Cool huvudperson som varken var stereotypt "hjälplös flicka" eller klatschigt girl power-tuff. Fin musik av Bruno Coulais - frassen som samplades av rapparen Shurik'N (den fantastiska "Samurai") innan han gjorde en hel skiva tillsammans med Shurik'Ns kollega Akhenaton. Teri Hatcher (Desparate Housewives) i dubbelroll som blasémamma och psykomamma, bra casting. En talande katt - trevligt för oss som gillar Hoffmann, "Kafka på stranden" och Miyazaki. Visuellt helt stunning, och som berättelse sjukt spännande. Toppfilm!

Efter att jag kommit hem från NY blev jag sjuk i några dagar. Jag trodde att jag fått svininfluensan och adopterade raskt smeknamnet "svinet" innan det visade sig vara falskt alarm - vanlig svennig feberförkylning. Hur som helst så stannade jag inne några kvällar (ett sadistiskt straff för en clubhopper som jag) och såg på några filmer som jag tänkt se i ett halvår. I fredags blev det "All the king's men" från 1949 (det kom en remake med Sean Penn häromåret men den vill jag inte veta av), otroligt bra film. Handlar om idealism kontra cynism, och den handlar om amerikansk politik. Har för mig att jag läst någon gång att den väckte rabalder när den kom, för det var den första filmen som gjordes där en politiker porträtterades som en osympatisk person som inte bättrar sig mot slutet (Frank Capra-modellen). Nej, den här filmen har fräckheten att visa människor som de verkligen är, den är rå och berörande. Kärlekshistorien som flätats in i handlingen, och även journalisten som helt logiskt skänker filmen ett berättarjag, är suveränt hanterade. Top notch manus, top notch skådespelare (både manlig huvudrollen och kvinnliga birollen fick Oscar, framförallt hon förtjänade det), top notch film helt enkelt. Undrar om inte 40-talet var bästa filmdecenniet ändå? Jag brukar fegt säga att "perioden 1930-1960" var Hollywoods bästa, men på 50-talet gjordes det så många fjantiga filmer och på 30-talet så många som idag känns... rätt stela.

Igår såg jag Carol Reeds "Odd Man Out" från 1947. Shit vilken bra film. Carol Reed - det är en man - gjorde "Den Tredje Mannen" som ju är helt fantastisk, men Odd Man Out som kom ett par år före är faktiskt minst lika bra. James Mason älskar man ju - älskar scenen i "North by Northwest" när han och Cary Grant möts första gången och båda får luften att vibrera av gentlemannacharm - och här har han en ganska intressant huvudroll. Han är ledare för en IRA-grupp som rånar en bank i en irländsk stad för att finansiera sin verksamhet, men han har varit borta länge från gamet och får paniksvindel, blir stannad av en banktjänsteman, börjar bråka och dödar stackarn. Han blir dock skjuten innan dess, och eftersom hans kumpaner inte väntar på honom driver han omkring i staden, gömmer sig, väntar på att dö. Samtidigt som både polisen, IRA-kompisarna och en väldigt söt och väldigt förälskad ung irlänska letar efter honom. Filmen utspelar sig under ett dygn och är helt fenomenalt spännande. Mason är perfekt som antihjälten som stundom framstår som Jesus på väg till korsfästelsen, och filmen aktualiserar många frågor om empati: ska vi hjälpa den här stackars mannen, trots att han rånat och tagit en annan mans liv, frågar sig människorna som hamnar i hans väg. Extra plus för det suggestiva fotot och den känsligt komponerade musiken - vid ett tillfälle letar tjejen desperat efter Mason på ett swingdiskotek, och då spelas en maniskt upprepande swingtakt, den glättiga musiken är precis så outhärdlig som glad musik upplevs när man har ångest och inte vill höra den. Slutet på filmen är också bara ett stort: oj! Och sen: wow. Vilken bra film.

Och nu ikväll gick den svenska dokumentären "Bedragaren" på tv, kunde inte missa den. Den var konstant underhållande. Jag orkar inte skriva så mycket om den för ni vet nog det mesta - Fredrik Strage gav den högsta betyg i DN i vintras har jag för mig - men alltså, alla som har den minsta kärlek för Malmö och old school malmöiter bör se den. För er som inte vet: det finns ett Malmö som inte handlar om att bo nära Möllan, odla dreadlocks och leva i ett anti-heteronormativt förhållande. Det finns ett Malmö som ligger hyfsat nära "Berit hälsar"-klippet på YouTube. Omg vad jag älskar Skåne.

I happen to like New York

Wassup. Kom hem idag efter en vecka i det allt annat än ruttna äpplet. Jag var på judiskt bröllop i Yonkers (tänkte på DMX hela tiden!), shoppade begagnade Hoffmann- och Fitzgerald-novellsamlingar på Strand Book Store, promenerade omkring i ett regnigt Lower East Side, fnissade åt all svensk 2005-indie som fanns på Other Music, drack papperspåsetäckt vin med roliga amerikaner i Central Park, åt fantastiska bagels på Murray's Bagels (13th & 6th) och Barney Greengrass (86th & Amsterdam), bodde på ett fantastiskt billigt (och fantastiskt sunkigt) hotell i The Meatpacking District och hade det alldeles alldeles underbart. Jag lyssnade bara på tre saker i min ipod: Ella Fitzgeralds Broadwaydrömmande songbooks, New York-rap från årgångarna 1992, 1993, 1997 och 1998, samt Grizzly Bears senaste. Det var perfekt. Ok vi kör några bilder:

Ändå gött med Radio City Music Hall. Jag ville bli lika bländad som Seth Green i "Radio Days", men tyvärr var det enda man biljettkassan det enda man kunde se om man inte betalade. Incubus skulle tydligen spela snart. Nej tack.

Ändå gött med utsikten från toppen av 30 Rock. Gött att över huvud taget vara på 30 Rock.

Central Park är ändå Central Park. Missade dock tyvärr Duke Ellington-monumentet som ligger i den allra nordligaste delen av parken :(

Underbart helknäpp steampunk-konst på en utställning i Chelsea som min kusin Naomi arrangerade. Yoko Ono ställde också ut, men hennes bidrag var inte jättehett. Det var mycket second life-konst annars, och en del var faktiskt bra.

"And tell me what street / compares with Mott Street / in July?" Ja ja, jag är sentimental... Jag var dock aldrig på den närliggande Delancey Street, som Lorenz Hart rimmade på "fancy". Och jag var visserligen på Coney, men jag åt inte baloney (stavas det så?).

Fin italiensk futurism på MoMA. Obs: de var fascister hela bunten. Det är väl därför som det där indiebandet, The Russian Futurists, insisterar på sitt nationella adjektiv. Bäst på MoMA var annars ett enormt konstverk av kinesen Song Dong.

Ändå gött att promenera över Brooklyn Bridge. En armé av Jehovas vittnen passerade och skanderade "Jesus saves!".

Ändå gött att hänga i parken mellan Manhattan- och Brooklynbroarna. Åt en glass här. Dumbo, som området kallas, var annars rätt överskattat tyckte jag. Det första man såg var en BoConcept-butik och allt kändes i allmänhet rätt söder-hippt, varken mer eller mindre. Jag valde att inte besöka Williamsburg.

På Good Stuff Diner hade de jättegoa pancakes with butter and syrup. Dekadent så det förslår.

Mitt hjärta stannade upp när jag var vid Brill Building. Man kunde gå in också och det gjorde jag. Allt var typ guld. På tavlan där det står vilket kontor som huserar vilken våning osv läste jag att Paul Simon Music fortfarande har ett kontor i byggnaden. Trevligt. Bredvid Brill Building låg en underbar affär som hette Colony som sålde noter. De hade så många frestande Richard Rodgers-samlingar att det blev schack matt och jag nöjde mig med att bara köpa en Burt Bacharach-notsamling istället. Vilket jag ångrar lite, men bra Rodgers-noter finns å andra sidan att få tag i på annat håll.

Upper West Side var så jädra mysigt. Fatta att min kusin bor på den här gatan! Obs inte skryt, bara... shit vad ballt liksom.

Coney Island, baby. Tror ni att det var romantiskt när man gick ut på den där piren eller? Och såg hela atlanten? Eller när man passerade rostiga pariserhjul och berg-och-dalbanan som Woody Allen filmade i "Annie Hall"? Det var fantastiskt.

Naomis takterass. Här drack vi vin och åt ost och kex och körsbär långt efter att det blivit mörkt. Jag var en katt på ett hett real estate-tak.