schumann, Hindemith och berlioz i berwaldhallen



Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Robert Schumann, Paul Hindemith och Hector Berlioz.
Solist: Frank Peter Zimmermann, violin.
Dirigent: Daniel Harding.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim 15 min inkl paus.
Betyg: 3.

Ibland är konsertprogram förbryllande. Denna kväll slungar Radiosymfonikerna oss från Robert Schumanns 1850-tal fram till Hindemiths modernistiska 1920-tal, tillbaka till romantiken men nu till Schumanns antites, den djärvt framåtblickande fransmannen Berlioz, och så till slut Schumann igen.

Finns det någon röd tråd? De första två hållplatserna kräver båda en violinsolist men är annars enormt olika varandra och belyser ömsesidigt vad grannen saknar: Schumanns fantasi för violin och orkester är ett tjusigt men artigt tamt verk, medan Hindemiths ”Kammarmusik nr 4” får en något oförtjänt kaotisk prägel på grund av det radikala stilskiftet. 

Berlioz ”Kunglig jakt och storm” är inget individuellt stycke utan inledningen till den fjärde akten i hans femaktsopera ”Trojanerna” – starkt stämningsfull musik, men vad har detta stycke här att göra? Schumanns d-mollsymfoni som följer illustrerar allt det som Berlioz gjorde uppror mot – denna musik framstår som feg, självbelåten och meningslös.

Varför inte en hel konsertkväll om den tyska musiken för violin och orkester, och visa den historiska utvecklingen? Eller en om Robert Schumann, och visa hur mångsidig och intressant han faktiskt var? Samma sak för Hector Berlioz, eller för den delen Paul Hindemith – de hade kunnat sättas i ett sammanhang där deras musik inte framstod som apart och fel. Men detta mischmasch är tyvärr ofördelaktigt för samtliga. Visst kan man göra spännande kombinationer, men det kräver lite mer fingertoppskänsla.

Det ska sägas att Radiosymfonikerna spelar bra, och Daniel Harding får dem att briljera extra mycket i Berlioz eleganta och exakta klanger. Schumannsymfonin saknar till en början punch på de viktigaste utropstecknen, men tar sig efterhand och blir ganska rivig i scherzot och finalen.

Frank Peter Zimmermann är en lysande violinist. Han bidrar till nerv i de två första verken, men han kan inte rädda konserten från att bli en förvirrande och frustrerande resa. 

Det kan tyckas petigt att hänga upp sig så mycket på ett konsertprogram, men det har faktiskt stor betydelse. Går man till en topprestaurang vill man ha en någorlunda vettig meny – om varje rätt känns obegriplig och opassande efter den föregående spelar det ingen roll hur skickliga kockarna är.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-01-28)

nils frahm - all melody

 

Konstmusik
Nils Frahm
”All melody”
(Erased Tapes/Border)
Betyg: 5

Den pianobaserade och hyperproduktive musikern Nils Frahm har visserligen aldrig stått still – varje ny skiva och varje nytt spännande samarbetsprojekt har skakat om fördelningen av de ständiga ingredienserna melankoliska kompositioner, Keith Jarrett-jazzig improvisation och soundmässigt experimenterande. Men ”All melody” är ändå ett förbluffande modigt steg framåt. Skivan har vuxit fram ur kärlekshistorien mellan Frahm och Funkhaus Berlin, den östtyska radiostudion som han har fått bygga om och skräddarsy för sina akustiska ändamål. Låtarna har många lager av keyboards, körer, technorytmer och gästande musiker – och ändå låter musiken så lätt. Detta är det rikaste, modernaste och minst pianistiska soloalbum som Nils Frahm har släppt. Det är också en av vinterns vackraste musikupplevelser.

Bästa spår: ”My friend the forest”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-01-27)

charli xcx - pop 2



Pop
Charli XCX
”Pop 2”
(Asylum/Warner)
Betyg: 4

Vad är modern pop? Radiovänlig popmusik som inte bara undslipper att låta daterad utan som dessutom i någon mån faktiskt utmanar lyssnarna, får oss att haja till, påminner oss om att dagens kultur inte är identisk med gårdagens. Charli XCX har gjort sådana singlar – Gold Panda-hyllningen ”You (ha ha ha)”, Lil Yachty-duetten ”After the afterparty” och fjolårets mästerverk ”Boys” – och med sitt nya mixtape har hon för första gången lyckats göra det i fullängdsformat. Producenten A.G. Cook förvränger och hackar upp hennes sång skoningslöst, men hon är i tryggt sällskap av ett antal kvinnliga gästartister (och en brasiliansk drag queen, och gayrapparen Mykki Blanco, samt en estnisk rappare i en låt som skildrar ett distansförhållande) och faller handlöst i de fantasifulla rytmernas mjuka famn.

Bästa spår: ”Lucky”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-01-19)

"elektra" på kungliga operan



”Elektra”
opera av Richard Strauss.
Libretto: Hugo von Hofmannstahl efter Sofokles.
Med: Iréne Theorin, Katarina Dalayman, Cornelia Beskow, Ola Eliasson, Jonas Degerfeldt, Lennart Forsén m.fl.
Kungliga hovkapellet.
Dirigent: Simone Young.
Regi: Staffan Valdemar Holm.
Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller.
Scen: Kungliga Operan, Stockholm.

2009, nästan omedelbart efter sin lyckade uppsättning av hela Richard Wagners tetralogi ”Nibelungens ring” på Kungliga operan, satte Staffan Valdemar Holm upp ett betydligt kortare och mer koncentrerat verk på samma scen: ”Elektra”. Komponerad av Richard Strauss, som med sina två radikalt expressionistiska operor från 1900-talets första decennium, ”Salome” och ”Elektra”, gjorde upp med föregångaren Wagner ungefär som Kylo Ren gör upp med pappa Han Solo i ”Star wars: the force awakens”.

Wagner var den ultimata romantikern vars episka operor frammanade en magisk värld lika mycket som de sörjde andlighetens död i samtiden. Hans arvtagare Strauss förnekade andlighet men hade en skarp blick för psykologi och familjerelationer. Där Wagner såg med förmildrande blick på förbjudna förbindelser lyfte Strauss fram det mörka, otäcka och vansinniga i förvriden kärlek.

”Elektra” är ett djupt tragiskt familjedrama: Elektra hatar och vill döda sin mamma, som tillsammans med sin älskare Aigisthos har dödat sin make och Elektras far, kung Agamemnon, efter att denne offrat dottern Ifigenia till gudarna för att få vind i seglen. Elektras sorg efter och lojalitet mot sin pappa släcker ut hennes förståelse mot sin mamma, som i och för sig behandlar dottern som en hund. Det finns bara förlorare i denna berättelse, bara trauman som förvandlar människor till monster, bara sår som fortsätter att blöda.

Det är logiskt att ”Elektra” nu får nypremiär på Kungliga operan, året efter den underbara comebacken för ”Ringen”. Även här är sångarlaget utbytt: Katarina Dalayman, som sjöng titelrollen förra gången det begav sig, gör här Elektras mamma Klytaimnestra. Cornelia Beskow, som fick ett stort genombrott som Sieglinde i ”Ringen” i fjol, är perfekt castad som Elektras oskuldsfulla lillasyster Chrystothemis. Elektra själv görs av den fantastiska Iréne Theorin, som hoppade in i samma roll senast denna uppsättning återupplivades (2012), då Dalayman var upptagen med att sjunga Brünnhilde på The Met i New York. 

Theorin och Dalayman är båda två världssopraner och experter på de dramatiska sopranroller som Wagner och Strauss skapade. Därför blir det extra laddat när de så att säga möts i en duell i den mest omskakande scenen i ”Elektra”, mötet mellan mor och dotter. Klytaimnestra i Dalaymans tappning är skörare och mjukare än den som Marianne Eklöf gjorde
förra gången – möjligtvis bär hon med sig något av den djupa smärta som hon gestaltade så fint i ”Jenůfa” så sent som i höstas. Theorin är å sin sida den mest kraftfulla, psykotiska och livsfarliga Elektra som jag har sett. Trots att Klytaimnestra lämnar scenen med ett elakt triumferande skratt råder det ingen tvekan om att dottern har krossat henne.

Det mest obehagliga med Elektra är hun lätt hon glider från manipulativt smicker – med smäktande senromantisk melodik från Strauss – till blint raseri. Theorin bemästrar alla nyanser, som när Elektra ”förför” systern Chrysothemis i en mordisk plan. Beskow är suverän som Chrysothemis, inte minst för att det förnuftiga och klara i hennes vackra sång kontrasteras så grovt när hon i slutet dansar saligt, täckt i blod.

Snyggast med denna uppsättning – vid sidan av Bente Lykke Møllers fullkomligt geniala scenografi, monumentalt klaustrofobisk, i psykosens och blodsutgjutelsens färg – är igenkänningsscenen mellan Elektra och Orestes, bror och syster. Här finns ingen enkel glädje, inget sentimentalt mys, bara en djup chock. Elektra ryggar tillbaka – hur kan brodern, vars död hon precis sörjt så djupt, plötsligt stå livs levande framför hennes ögon? Är det en dröm? Ett elakt spratt? Eller är det verklighet? Har han kommit för att frälsa henne? För att utföra det hemska dåd hon så innerligt trånar efter? Den perverterade glädjen skildras utsökt av Strauss, och lika utsökt av regissör och sångare här. Gå och se, och låt någonting inom er slitas i stycken. Ibland kan det behövas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-01-12)