Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Robert Schumann, Paul Hindemith och Hector Berlioz.
Solist: Frank Peter Zimmermann, violin.
Dirigent: Daniel Harding.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim 15 min inkl paus.
Betyg: 3.

Ibland är konsertprogram förbryllande. Denna kväll slungar Radiosymfonikerna oss från Robert Schumanns 1850-tal fram till Hindemiths modernistiska 1920-tal, tillbaka till romantiken men nu till Schumanns antites, den djärvt framåtblickande fransmannen Berlioz, och så till slut Schumann igen.

Finns det någon röd tråd? De första två hållplatserna kräver båda en violinsolist men är annars enormt olika varandra och belyser ömsesidigt vad grannen saknar: Schumanns fantasi för violin och orkester är ett tjusigt men artigt tamt verk, medan Hindemiths ”Kammarmusik nr 4” får en något oförtjänt kaotisk prägel på grund av det radikala stilskiftet. 

Berlioz ”Kunglig jakt och storm” är inget individuellt stycke utan inledningen till den fjärde akten i hans femaktsopera ”Trojanerna” – starkt stämningsfull musik, men vad har detta stycke här att göra? Schumanns d-mollsymfoni som följer illustrerar allt det som Berlioz gjorde uppror mot – denna musik framstår som feg, självbelåten och meningslös.

Varför inte en hel konsertkväll om den tyska musiken för violin och orkester, och visa den historiska utvecklingen? Eller en om Robert Schumann, och visa hur mångsidig och intressant han faktiskt var? Samma sak för Hector Berlioz, eller för den delen Paul Hindemith – de hade kunnat sättas i ett sammanhang där deras musik inte framstod som apart och fel. Men detta mischmasch är tyvärr ofördelaktigt för samtliga. Visst kan man göra spännande kombinationer, men det kräver lite mer fingertoppskänsla.

Det ska sägas att Radiosymfonikerna spelar bra, och Daniel Harding får dem att briljera extra mycket i Berlioz eleganta och exakta klanger. Schumannsymfonin saknar till en början punch på de viktigaste utropstecknen, men tar sig efterhand och blir ganska rivig i scherzot och finalen.

Frank Peter Zimmermann är en lysande violinist. Han bidrar till nerv i de två första verken, men han kan inte rädda konserten från att bli en förvirrande och frustrerande resa. 

Det kan tyckas petigt att hänga upp sig så mycket på ett konsertprogram, men det har faktiskt stor betydelse. Går man till en topprestaurang vill man ha en någorlunda vettig meny – om varje rätt känns obegriplig och opassande efter den föregående spelar det ingen roll hur skickliga kockarna är.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-01-28)
Kommentera 0
 

Konstmusik
Nils Frahm
”All melody”
(Erased Tapes/Border)
Betyg: 5

Den pianobaserade och hyperproduktive musikern Nils Frahm har visserligen aldrig stått still – varje ny skiva och varje nytt spännande samarbetsprojekt har skakat om fördelningen av de ständiga ingredienserna melankoliska kompositioner, Keith Jarrett-jazzig improvisation och soundmässigt experimenterande. Men ”All melody” är ändå ett förbluffande modigt steg framåt. Skivan har vuxit fram ur kärlekshistorien mellan Frahm och Funkhaus Berlin, den östtyska radiostudion som han har fått bygga om och skräddarsy för sina akustiska ändamål. Låtarna har många lager av keyboards, körer, technorytmer och gästande musiker – och ändå låter musiken så lätt. Detta är det rikaste, modernaste och minst pianistiska soloalbum som Nils Frahm har släppt. Det är också en av vinterns vackraste musikupplevelser.

Bästa spår: ”My friend the forest”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-01-27)
Kommentera 0


Pop
Charli XCX
”Pop 2”
(Asylum/Warner)
Betyg: 4

Vad är modern pop? Radiovänlig popmusik som inte bara undslipper att låta daterad utan som dessutom i någon mån faktiskt utmanar lyssnarna, får oss att haja till, påminner oss om att dagens kultur inte är identisk med gårdagens. Charli XCX har gjort sådana singlar – Gold Panda-hyllningen ”You (ha ha ha)”, Lil Yachty-duetten ”After the afterparty” och fjolårets mästerverk ”Boys” – och med sitt nya mixtape har hon för första gången lyckats göra det i fullängdsformat. Producenten A.G. Cook förvränger och hackar upp hennes sång skoningslöst, men hon är i tryggt sällskap av ett antal kvinnliga gästartister (och en brasiliansk drag queen, och gayrapparen Mykki Blanco, samt en estnisk rappare i en låt som skildrar ett distansförhållande) och faller handlöst i de fantasifulla rytmernas mjuka famn.

Bästa spår: ”Lucky”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-01-19)
Kommentera 0
Visa fler inlägg